Lord Curzon och Waziristan

Lord Curzon: "There would be no peace in Waziristan, the land of Wazirs and Mehsuds, until the military steamroller has been passed over the country from end to end”

Lord Curzon, den brittiske vicekungen av Indien (1899-1905), hade erfarenheter av de områden som idag utgör Pakistans Federally Administrated Tribal Areas (FATA) och Northwest Frontier Province (NFP). Han var nämligen mannen som skapade dem. Fram till och med förra sekelskiftet hade dessa områden styrts från Lahore, vilket kom att leda till oroligheter. Den milis som var ansvarig för att upprätthålla ordningen i området utgjordes nämligen oftast av sikher från Punjab, vilket inte alltid föll de ortodoxt muslimska klanerna på läppen. Oroligheter var närmast endemiska, ledda bland annat av den religiöse fanatikern mulla Powindah och hans ghazis ("självmordskrigare").

Som gammal Etonelev hade Curzon givetvis läst romerska historiker, som Livius och Tacitus, och såg lösningen på problemet i termer av ett administrativt alexanderhugg. Genom att skapa dessa nya områden kom den lokala ordningsmakten att bestå av lokalt rekryterade klanmedlemmar. Och för Waziristans vidkommande handlade det givetvis om folk från de tre viktigaste stammarna: Waziri, Mehsud och Dawar. Men genom att lösa ett problem hade han skapat ett annat istället. De endemiska oroligheterna upphörde förvisso när ordningsmakten bestod av lokala muslimer, men när verkliga konflikter uppstod deserterade stora delar av de lokala trupperna och tog då med sig sina vapen, varvid indiska och brittiska trupper fick skickas in för att slå ned veritabla uppror, som under 20-talet. Lord Curzon var då tillbaka i England som utrikesminister, men när han fick höra om detta fällde han de odödliga ord som borde stå ristat i sten vid ingången till varje Natostab i Afghanistan:

“There would be no peace in Waziristan, the land of Wazirs and Mehsuds, until the military steamroller has been passed over the country from end to end”.

Något sådant gjorde aldrig britterna. Man bestämde sig för att leva med problemet istället för att lösa det. Det fanns två skäl till att man överhuvudtaget hade trupp i området. Det ena handlade om att skydda Lahore, Punjab och Sind – lugna områden i vad som nu är de östra och södra delarna av Pakistan, med ett (på den tiden) blomstrande näringsliv – från stamområdenas rövarband. Det andra skälet handlade om europeisk storpolitik: det gällde att hindra Ryssland (och senare Sovjetunionen) från att etablera flottbaser vid Indiska oceanen (här fungerade det neutrala och självständiga Afghanistan som en skyddande buffertstat ända fram till den sovjetiska inmarschen, 1979). Att ha trupper i Waziristan handlade alltså aldrig om ekonomiska faktorer, utan om att skapa ett "strategiskt djup" åt Brittiska Indien.

Det kan dock vara intressant att titta på hur britterna hanterade "COIN-problematiken" i Waziristan på 20-talet. När en släkting till mig satt som Cheif Commissioner (guvernör) i Quetta, i det intilliggande Baluchistan under 40-talet, fanns de brittiska pacificeringsoperationerna mot Waziri- och Mehsudklanerna i färskt minne. Idag utgör talbanledaren Baitullah Mehsud den största orosfaktorn i området; på 20-talet handlade det om en herre vid namn Haji Abdur Razaq. På 20-talet blossade oroligheter upp när anhängare till Razaq (framför allt ur den lokala polisen, ”khassadarerna”) angrep brittiska installationer i området, tog gisslan och lade sig i bakhåll för civila och militära transporter. Då som nu utgjorde upprorsmännen en blandning av till lika delar religiösa fanatiker, politiska rebeller och rena banditer. Som svar på detta påbörjades från de brittiska säkerhetsstyrkorna sida en pacificeringsoperation, i april 1922 med ett tre dagars luftangrepp av RAF mot khassadarpositioner i distriktet Wana, i Sydwaziristan. Tanken var att pressa upprorsmännen till underkastelse, men resultatet blev bara att khassadarerna spred ut sig sig i den omgivande landsbyggden.

Den 6 maj slog man därför ut en markoperation mot khassadarerna genom att överföra en bataljon ur South Waziristan Scouts till Wana, samtidigt som man förstärkte den strategiskt viktiga garnisonen i Razmak (där strider mellan talibaner och pakistanska trupper rasade, nu i höstas). Genom kontinuerlig förstärkning av trupperna kunde man successsivt "mätta" Wana med regeringsstyrkor. Genom truppnärvaro i minsta lilla by lyckades man förhindra upprorsmännens verksamhet. 1923 uppgick styrkan till sex bataljoner förlagda till Razmak, jämte en avdelning bergsartilleri, samt åtta mobila bataljoner för förläggning runt om på landsbyggden.

Den brittiska metoden för insurgentbekämpning var ett slags föregångare till Petraeus "Surge-modell", och bestod i att kombinera relativt bryska militära åtgärder mot stambefolkningen, med ärligt menade förhandlingstrevare och generösa penningsubsidier till de som ville samarbeta. Den grundläggande insikten i den brittiska kolonialpolitiken var nämligen att militära operationer inte kunde bedrivas isolerat. Britterna befordrade därför den politiska processen genom att komma till uppgörelser med stammarna via gemensamma jirgas (rådsslag). Vidare rekryterade man avhoppade rebeller i lokala milisförband, lät khassadarer som ångrade sig komma tillbaka till sina tjänster, byggde läkarstationer och förbättrade vägarna. Ett annan metod var att spela ut religiösa ledare (mullor) mot de världsliga åldermännen (maliker).

Med undantag för den muslimske fanatikern "fakiren av Ipis" härjningar på 30-talet, kom denna metod att fungera tämligen väl fram tills britterna lämnade subkontinenten 1947, och Pakistan bildades. Då och då blossade alltså mindre oroligheter upp, som dock alltid slogs ned med en kombination av hårda nypor, förhandlingar och rundhänt kompensation.

När västerländsk trupp utför COIN-operationer i ”tredje världen” handlar det om att förstå att 80 procent av aktiviteterna måste vara ”civila”, under det att bara 20 procent bör vara militära. Och här handlar det inte om några större skillnader mellan romarnas aktiviteter i Mellanöstern under antiken, britternas i Indien eller dagens amerikanska styrkor i Irak och Afghanistan.

Poängen är att veta när militärt våld skall utövas. Det är självklart att urskillningslös bombardering kan leda till motvilja hos befolkningen och att man lättare vinner ”hearts and minds” med vänlighet, respekt och pengar. Men samtidigt måste man också förstå att man aldrig kan vinna några ”hearts and minds” bland övertygade talibaner eller al-Qaidasympatisörer. Där måste man låta vapnen tala – och entydigt och utan misskund låta ångvälten rulla fram.

Baitullah Meshud involverad i mordet på Bhutto

Baitullah Mehsud i en av de sällsynta bilder som finns på honom

Ledaren för den förenade pakistanska talibanrörelsen (Therik-i-taliban Pakistan), Baitullah Meshud (som jag skrev ett litet porträtt över för en vecka sedan) kan mycket väl vara implicerad i attentatet mot Benazir Bhutto.

Det pakistanska inrikesministeriets talesman, Javed Iqbal Cheema, hävdade att regeringen snappat upp ett telefonsamtal mellan Meshud och en av hans underlydande, Maulvi Sahib.

En transkription av samtalet finns att läsa på den brittiska tidningen Daily Telegraphs hemsida:

Maulvi Sahib (MS): Asalaam Aleikum (Hej!)
Baitullah Mehsud (BM): Waleikum Asalam (Hej på dej!)
MS: Hur står det till, chefen?
BM: Tack, bra.
MS: Grattis! Jag kom tillbaka nu i natt.
BM: Ja, grattis själv! Var det våra killar?
MS: Jajamensan - det var våra.
BM: Vilka var det?
MS: Det var Saeed, och Bilal från Badar och Ikramullah.
BM: Var det dessa tre som gjorde det?
MS: Det var Ikramullah och Bilal.
BM: Ja men grattis!.
MS: Var är du någonstans? Jag skulle vilja träffa dig.
BM: Jag är i Makeen (stad i Sydwaziristan), kom över bara... Jag är i Anwar Shahs hus.
MS: Okej... jag kommer över.

I går skroderade chefen för al-Qaidas militära styrkor i Afghanistan att mordet var en AQ-operation, men det ena behöver inte utesluta det andra. Under senare tid har den pakistanska talibanrörelsens inflytande stadigt ökat till en sådan grad att man nästan kan beskriva såväl AQ, som de många lokala "lashkars" som avdelningar inom Therik-i-taliban. Det var även Mehsuds män som låg bakom det misslyckade attentatet på fru Bhutto i oktober - samma dag som hon återvände från Pakistan.

Abu al-Yazid: "Vi mördade Benazir Bhutto"

Mustafa Abu al-Yazid - mannen bakom mordet på Benazir Bhutto

Al-Qaidas högsta ledning tog under gårdagen (27 december) på sig ansvaret för mordet på den pakistanska politikern och presidentkandidaten Benazir Bhutto. En representant för organisationen kontaktade den notoriske pakistanske journalisten Sayed Saleem Shazad (Asia Times, Adnkronos), känd för sina goda kontakter med radikalislamister i området. Denne representant var inte vilken person som helst, utan Mustafa Abu al-Yazid, befälhavare över al-Qaidas afghanska styrkor.

- Vi har nu eliminerat USA:s viktigaste tillgång vars mål var att besegra mujahedin (muslimska "korsriddare"), lär al-Yazid ha framfört på stapplande engelska.

Beslutet att mörda Benazir Bhutto, som var PPP:s (Pakistanska Folkpartiet) ledare och presidentkandidat, lär ha fattats av al-Qaidas ställforeträdande chef, den egyptiske "läkaren" Ayman al-Zawahiri, redan i oktober och för ändamålet inrättades flera "dödspatruller", med medlemmar ur lokala pakistanska terrorgrupper, såsom Lashkar-e-Jhangavi, Jaish-e-Mohammned och Lashkar-e-Taiba. Dessa organisationer, som tidigare var relativt fristående, fungerar numera som al-Qaidas "starka arm" vid operationer inne i Pakistan. Det var troligen en tidigare medlem ur Lashkar-e-Jhangavi som utförde själva mordet.

Man kan konstatera att al-Qaidas verksamhet i Pakistan befinner sig i betydligt bättre skick än i Irak, där al-Yazids motsvarighet, Ahmed Turki Abbas (det irakiska al Qaidas "försvarsminister"), enligt obekräftade rykten kunde gripas under gårdagen.

Inom ramen för "det långa kriget" innebär mordet på fru Bhutto ett bakslag på kort sikt. Hon hade förmodligen vunnit det val som var planerat att gå av stapeln i januari, nästa år. Hennes säkerhetspolitiska program bestod bland annat av att "slå mot extremister och fanatiker" och fortsätta samarbetet med USA.

Dock måste man komma ihåg att hennes omvittnat erbarmliga kontakter med den pakistanska militären förmodligen hade klavbundit hennes möjligheter att omsätta denna politik i praktiken.

Med fru Bhuttos bortgång och den nuvarande presidenten Pervez Musharrafs massiva impopularitet har vi kommit ett steg närmare den logiska utvidgningen av "det långa kriget" till att omfatta närvaron av västerländsk trupp i Pakistans federala stamdistrikt - med eller utan medgivande från landets näste president. Och i sådana fall har denna tragiska händelse åtminstone fört något gott med sig.

För ytterligare läsning se DN, SvD och SDS.

Baitullah Mehsud: porträtt av en fiende

Talibanrörelsens flagga. Texten utgörs av den så kallade "shahada" - trosbekännelsen

De som följt denna blogg har väl inte kunnat undgå att märka att jag har lagt stor tonvikt vid vad som försiggår i det pakistanska Waziristan.

Nu är jag en person som anser att ”det långa kriget” mot radikalislamisterna mycket väl går att vinna (och förnärvarande löper mycket bra). Det krig som västmakterna just nu för är till syvende och sist inte så annorlunda vis-à-vis andra krig vi fört i historien och vi har de facto erforderliga vapen, manskap och ekonomiska resurser. Vad som fordras därutöver är viljan att segra...

Der Krieg ist ein Akt der Gewalt, um den Gegner zur Erfüllung unseres Willens zu zwingen. Som Clausewitz påpekar handlar varje krig i grunden om att påtvinga motståndaren vår egen vilja; men i nuläget är just detta våra fienders starkaste trumfkort. Tal från vår sida om att “militära aktioner är meningslösa” eller att ”det inte finns några segrare i den här typen av krig” är helt enkelt ett indicium på sviktande vilja och inte på någon insiktsfull analys. Och sviktande vilja leder till nederlag, och nederlag leder i värsta fall till undergång. Och själva poängen med att föra krig handlar ju om att det är fienden som skall gå under – inte vi själva...

För att fokusera viljan kan det ibland vara bra att se vilka det är som ens fiender. Fienden är ju egentligen aldrig en abstrakt kraft av typen ”nazismen”, ”världskommunismen”, eller ”den globala islamismen”, utan alltid människor av kött och blod, det vill säga nazister, kommunister eller islamister. Och det bästa med detta faktum är att människor alltid går att döda. Man bör hålla i minnet att en död fiende inte är en ”martyr”, utan helt enkelt ett problem mindre…

Den kanske viktigaste fiende vi har just nu är inte Castro eller Chavez, mullorna i Iran, eller ens någon ur ledargarnityret i al Qaida, utan befälhavaren för de talibanska stridskrafterna i Waziristan. Hans namn är Baitullah Mehsud, och här är ett forsök att teckna hans porträtt.

Insurgentsituationen i Pakistans federala stamdistrikt (FATA) gav under början av 2000-talet upphov till en ny generation ledare. De traditionella stamäldstar som av hävd dominerat ”jirgasystemet” mördades successivt av lokala talibaner – och de som återstod tvingades antingen underordna sig eller också fly till säkrare trakter i Northwest Frontier Province (NFP). Talibanerna konsoliderade sina positioner runt om i stamdistriken och i de områden där denna utveckling hade gått längst (i Sydwaziristan) blev också inflytandet över andra talibangrupperingar som störst. Herren över Sydwaziristan, Baitullah Mehsud, blev i kraft av detta den viktigaste gestalten under 2006.

Mehsud trädde fram som en maktfaktor efter det att talibanernas viktigaste ledare i Waziristan Nek Muhammed Wazir dödades av pakistanska säkerhetsstyrkor i ett raketangrepp, 2004. Han är 34 år gammal och föddes i Landidog, en liten by i Sydwaziristans utkanter. Han har fyra bröder som alla spelar en viktig roll inom talibanrörelsen, nämligen Muhammed Yakub, Muhammed Ishak, Jaja Khan och Zahir Shah. Brödernas far, Muhammed Harun, är numera avliden. Till skillnad från talibanledarna I Nordwaziristan – som alla leder sina egna koranskolor och seminarier – är Mehsud inte någon intellektuell. Han har knappast någon utbildning att tala om och har varken fullbordat den sexåriga pakistanska "folkskolan" eller madrassa-utbildningen. Han tillhör Broomikhel-klanen, som i sin tur hör till understammen Shabikhel, vilken i sin tur är en del av Sydwaziristans viktigaste stam: Meshud. Meshud är gift, beskrivs som en fanatiker i politiskt hänseende och något av en militär naturbegåvning på det organisatoriska planet. Han tycks vara en boren ledartyp och de som träffat honom intygar att han är expert på att ingjuta mod och tillförsikt bland sina anhängare.

Under 90-talet blev han som madrassa-student inspirerad av talibanrörelsen och begav sig ofta over gränsen till Afghanistan där han tjänstgjorde i den den nyupprättade talibanstatens religiösa polis. Här blev hans viktigaste uppgift att upprätthålla de blodiga sharialagarna i det olyckliga landet. Det handlade om att bestraffa människor som spelade musik, kvinnor som rörde sig utomhus utan att vara i sällskap av en manlig släkting, barn som lekte med drakar, etc. Han lär under sin tjänsteutövning slagit ihjäl ett flertal personer. Typiskt nog tycks han dock aldrig personligen ha deltagit i en reguljär eldstrid eller dödat någon beväpnad motståndare på slagfältet, vilket måhända skiljer ut honom från övriga ledare inom talibanrörelsen.

Det finns vissa likheter mellan Mehsud och talibanrörelsens afghanske chef, mulla Omar. Till skillnad från al Qaidas ledare skyr exempelvis båda dessa herrar media som pesten, vilket betyder att det inte finns några bilder på dem. För såväl Omar som Mehsud har jihad blivit till något av en livsstil och de befinner sig ständigt i rörelse från det ena gömstället till det andra.

2005 svor Mehsud trohet till mulla Omar och i en cermoni ett år senare utnämndes han till ”emir” över Mehsudstammen, i närvaro av bland andra mulla Dadullah. Samma år träffade Mehsud ett informellt avtal med den pakistanska krigsmakten som gick ut på att säkerhetsstyrkorna inte skulle angripa honom på villkor att Mehsuds styrkor inte gick till angrepp mot armén eller gränspolisen. Dessutom lovade han att inte stödja al Qaidas verksamhet i Sydwaziristan. Genom detta avtal kunde Meshud i lugn och ro bygga upp en personlig armé som till slut kom att uppgå till flera tusen man.

Även ekonomiskt kunde Mehsud konsolidera sin ställning genom inkomster från muslimska donatorer i väst och i arabvärlden, från lokal ”skatteindrivning” och via kontroll över transporten av morfinbas från Afghanistan till pakistanska hamnar (för vidarebefordran till Iran och via den kosovoalbanska maffian till Europas städer).

Under 2007 har talibanerna kontinuerligt flyttat fram sina positioner i Pakistan. Trots löftet till den pakistanska regeringen har man låtit al Qaida upprätta träningsläger i området (de tros uppgå till ett tjugotal i såväl Nord- som Sydwaziristan). Dessutom började man successivt ta upp kampen mot pakistans säkerhetsstyrkor. I sammanstötningarna nu i höstas visade det sig gång efter gång att det var Meshud som besatt de största, bäst beväpnade och mest effektiva stridskrafterna bland de olika talibangrupperingarna. Genom sina välkoordinerade angrepp mot regeringssidan, där självmordsattentat kom att bli det främsta instrumentet, steg han ytterligare i aktning bland sina kollegor. Resultatet av höstens händelser statsfästes vid den stora shura som hölls under förra fredagen (14 december) då Baitullah Mehsud utkorades till ledare för den nybildade Therik-i-taliban Pakistan (”den förenade talibanrörelsen i Pakistan”).

Rörelsen är en logisk utveckling av talibanrörelsen i Pakistan och syftar till att koordinera resurser, skapa operativ enhet och formulera strategiska målsättningar. Man har dessutom fått ett avgörande inflytande över såväl al Qaida, som den afghanska talibanrörelsen som är helt beroende av pakistanska baser för att kunna bedriva egen verksamhet. Så länge som de pakistanska talibanerna bestod av lokala grupperingar var AQ och afghanerna de inflytelserikaste krafterna i området – men så är det inte längre.

Genom sitt uppstigande till makten har Mehsud också förpassat den äldre generationen talibaner i bakgrunden, liksom gestalter som Sadiq Noor, mulla Nazir och Noor Islam, som allmänt troddes vara de som skulle ta över ledarskapet (mulla Dadullah dödades ju av soldater ur brittiska Special Boat Service för ett par månader sedan).

Här har vi alltså vår fiende – en man som världen mycket väl kan klara sig förutan...

Hamas vädjar om fred inför Eid al-ahda

Lipsill modell Hamas

Under islams viktigaste högtid – Eid al-ahda, som traditionellt firas med massiv fårslakt till åminnelse av att Abraham slapp offra sin son Isak på berget Hebron (jfr. 1 Mos. 22:2-13) – går ledaren för Hamasregeringen på Gazaremsan, Ismael Hanijeh, ut med en sällsynt tårdrypande vädjan till Israel om eldupphör.

I ett bönemöte som hölls på Gazas fotbollsstadium för att fira festligheterna talade Hanijeh detta år inför närmast folktomma läktare:

- Vi lider under militära angrepp och internationella sanktioner. Vi hälsar årets fest med ögonen fyllda av tårar [Krgsblg:s kursiv].

Gråtattacken kom efter två dagars israelska flygangrepp (14-16 december) som resulterat i två dödade hamasmedlemmar och tio dödade terrorister ur Islamiska Jihad.

Israels premiärminister Olmert sade å sin sida att det näppeligen kunde bli tal om några avtal med med Hamas om organisationen inte erkänner Israels rätt att existera, samt slutar med att skicka raketer in över Israel.

Israel och terrororganisationen Hamas har aldrig haft officiella kontakter med varandra, men faktum är att informella kontakter emellanåt upprätthållits via tredje part – vilka från och till lett till kortare vapenvilor.

Även Hamasregeringens officielle talesman, Taher Nunu, tycktes vilja begagna högtiden till att vädja om misskund i ett samtal till israelisk TV:

- Om Israel stoppar sina attacker och häver belägringen kan nog en vapenvila vara möjlig.

Hamas lovade att de nu skulle samarbeta med andra militanta grupperingar på Gazaremsan för att få ett slut på raketbeskjutningarna av Israel.

Olmerts kansli kunde inte omedelbart bekräfta att sådana kontakter hade tagits, och talesmannen Mark Regev gjorde ännu en gång klart den israeliska ståndpunkten att inga förhandlingar är möjliga förrän Hamas respekterar de avtal som redan ingåtts av den palestinska myndigheten, upphör med sina terrordåd, samt erkänner Israels rätt till existens.

En talesman för Islamiska Jihad, Abu Hamza, lät dock hälsa den amerikanska telegrambyrån AP, att Hamas inte hade kontaktat dem.

- Detta är ingen tid för eldupphör. Vi måste hämnas på den lede fienden.

Sedan Hamas tog över regeringsmakten har Israel naturligtvis stängt sin gräns mot Gaza, men det verkliga skälet till områdets isolering är det faktum att Egypten också har stängt sin gränsövergång. Resultatet har blivit betydande ekonomiska svårigheter för palestinierna.

Det som var Hamas styrka innan man kom i regeringsställning, nämligen att man kunde upprätthålla ett fungerande socialt skyddsnät under det närmast totalt korrupta PLO-styret, har nu blivit organisationens akilleshäl. Aldrig har palestinerna haft det sämre ekonomiskt än nu.

Uppdatering Bagdad: Nasser Husseins Vin & Sprit har öppnat igen!

Nasser Hussein visar upp butikens sortiment (foto: Julian Simmonds, The Daily Telegraph)

Efter att ha hållit stängt i närmare två år har Nasser Hussein återigen öppnat sin Vin- & Spritbutik i stadsdelen Karkh, där stadens kristna befolkning av tradition brukar bo. Under oroligheterna mellan sunniter och shiiter 2005 och 2006 kom de kristna ofta att klämmas mellan sköldarna. Spritbutikerna blev måltavlor för fanatiska muslimer av alla upptänkliga schatteringar.

Nu när lugnet börjar återvända kan också spritbutikerna öppna igen - lagom till julafton och det kristna nyåret.

- Vi har haft stängt under två års tid, eftersom det vare sig funnits säkerhet eller kunder, Enligt Nasser Hussein utgörs storsäljarna i nuläget framför allt av den lite billigare libanesiska whiskyn av märkena Lordian och Highland Bird. [Lordian kan man mycket väl dricka med en skvätt Coca-Cola i. Krgsbl:s anm.]

Det är inte bara den förbättrade säkerheten som gjort det möjligt att sätta igång med affärerna igen och det är inte bara kristna kunder som strömmar till:

- Nu börjar folk som flytt utomlands att komma tillbaka till staden igen - och de vill ju förstås fira.

Krigsbloggen önskar alla Bagdadbor en riktigt God Jul.

Militär uppdatering: Turkiet och Pakistan

Soldat ur turkiska "Bruna baskrarna"

Turkiet: Trots all dramatik är den turkiska ”raiden” (jag kan inte komma på något bättre ord) in i irakiska Kurdistan inte något annat än en "anka". Operationen har, enligt min mening, igångsatts för hemmaopinionens fromma. Om man följt turkisk press under senare tid kan man tro att det tredje världskriget har varit under uppsegling och det har funnits ett starkt opinionstryck på att ”något” måste ske. Jag tror att general Yasar Büyükanit, och hans kollegor i generalstaben, har känt sig tvungna att göra en symbolisk insats mot PKK-terroristerna efter att ha dragit samman närmare 100 000 man ur Andra armén i området. Att insatsen gjorts för hemmabruk visas av omfattningen, med blott 300 man specialstyrkor (”bruna baskrarna”) understödda av flyg; av tidpunkten, dvs. vintertid då det knappast finns möjlighet för manöverkrigföring med mekaniserade formationer ur Andra armén och då det är lättare att förhindra en okontrollerad eskalering; samt av den ljumma reaktionen från USA och den irakiska regeringen.

Pakistan: Talibaner och al Qaida har upprätthållit trycket mot säkerhetsstyrkorna under senare tid. Sedan Luciadagen (13 december) har bomb- och självmordsattentat krävt 43 soldaters och gränspolisers liv. 12 soldater dödades vid ett självmordsattentat mot ett fotbollsstadium I Kohat den 17 december. All form av idrottsutövning är naturligtvis ett anatema för radikalislamisterna - och med detta anslag kunde man slå två flugor i en smäll. Vidare har man halshuggit en soldat i Khar, under det att fyra soldater dödades vid en självmordsattack i Nowshera, den 16 december. I Baluchistans huvudstad Quetta dödades 11 poliser vid en checkpoint då en självmordsbombare slog till på Luciadagen. Dagen innan rapporterades att 15 soldater dödats och ett trettiotal skadats vid anslag mot militärkonvojer i Waziristan.

De flesta av ovanstående attentat har ägt rum längs med gränsen till Northwest Frontier Province (NFP), där den större delen av Pakistans nukleära infrastruktur finns koncentrerad.

Den pakistanska militären utkämpar just nu ett krig mot en insurgentrörelse som är betydligt bättre organiserad och beväpnad än den som möter västerländska trupper i Irak eller Afghanistan. Om förlustsiffror kan ge någon vägledning ser det ut som om den pakistanska armén förlorar lika många man i stupade per vecka som USA förlorar i OIF och OEF per månad.

Rent organisatoriskt har talibanrörelsens militära styrkor förenats under ett enda kommando, där befälhavaren är ingen mindre än Baitullah Mehsud (från meshudstammen i Sydwaziristan). Kommandot, som går under namnet Therik-i-Taliban Pakistan ("Talibanrörelsen i Pakistan"), består av medlemmar från de sju viktigaste federala stamdistrikten i Pakistan, nämligen Nordwaziristan, Sydwaziristan, Khyber, Orakazi, Bajaur, Mohmand och Kurram, samt Swat, Bannu, Tank, Lakki Marwat, Dera Ismail Khan, Kohistan, Buner och Malakand i NFP.

Eftersom läget i Irak nästan börjar se ut som en seger för de goda krafterna kommer USA tillsammans med Storbritannien och Australien att kunna omdisponera sina styrkor från Tvåflodslandet till Afghanistan under 2008. Om mönstret från Irak skall kunna upprepas i Afghanistan handlar det dock om att ha en strategi för att hantera Therik-i-Taliban. Det kommer inta att bli det lättaste...

Musa Qala föll i morse

"The Green Howards" (2 bataljonen, Yorkshireregementet) i strid utanför Musa Qala under lördagen (foto: EPA)

Afghanska och brittiska trupper ryckte i morse in i Musa Qalas centrum, enligt det afghanska försvarsdepartementets talesman, general Muhammed Zahir Azimi. Det forna talibanfästet är nu fullständigt i koalitionstruppernas händer.

Slutfasen av operation Mer Kardad (som faktiskt betyder "ormgrop"), tycks ha blivit relativt oblodig, vilket tyder på att talibanerna antingen hunnit dra sig tillbaka eller också håller sig gömda. Jag tror tyvärr på det förstnämnda. Det gick aldrig att sluta cirkeln helt runt staden. Framför allt mot norr där Baghrambergen tar vid måste det ha gått att ta sig ut. Natos talesman, överstelöjtnant Richard Eaton, sade att "det viktigaste var att ta staden med så lite blodspillan som möjligt", men där är jag delvis av en annan mening...

Mitt under själva striden passade dessutom Storbritanniens premiärminister, Gordon Brown, på att besöka trupperna i Task Force Helmands högvarter Camp Bastion i Lashkar Gah, c:a 7 mil söder om slagfältet.

Överlag kan man konstatera att striderna präglats av excellent planering, timing och taktiskt genomförande. Förlusterna har också varit exceptionellt lätta på koalitionens sida. Ett dussintal afghanska infanterister och två brittiska soldater har stupat. Förlusterna på talibansidan kan man bara gissa sig till, men de torde heller inte ha varit alltför höga och kom säkerligen till största delen i samband med beskjutning från amerikanarnas helikopterunderstöd under lördagen. Inte heller stadens civilbefolkning (20 000 invånare) tycks ha drabbats nämnvärt, trots att man i stor utsträckning undlät att fly.

Nu har alltså talibanernas sista fasta stödjepunkt fallit i Afghanistan och man är således hänvisade till att angripa regeringssidan och koalitionsstridskrafterna via bakhåll, attentat, mineriningar och liknande, vilket dessutom försvåras av den nu analkande vintern. Denna typ av angrepp betyder sällan mer än nålstick, men brukar förvisso ge större rubriker i pressen än den typ av mästerliga operationer som vi sett här i Musa Qala. Man är tillbaka till vad Mao Zedong och general Giap kallade gerillakrigets första fas, och det är bra för regeringssidan.

Det är viktigt att regeringssidan kan behålla initiativet i Helmand i fortsättningen också, samt garantera säkerhet och ordning i Musa Qala. Den afghanska arméns insatser tyder i varje fall på att den omfattande träning som framför allt britterna hjälpt till med har burit frukt. Detta är mycket viktigt om det blir svårigheter att förstärka trupperna i området med soldater från europeiska länder. Vidare på regeringssidans pluskonto kan man föra upp att talibanernas prat om att man innan vintern skulle kunna kontrollera hela Helmand har fallit platt till marken. Detta är en viktig propagandaseger.

Men, som sagt, det viktigaste återstår: att konsolidera positionerna i Helmand och sprida regeringens inflytande över den omgivande landsbyggden. Och även om detta lyckas har man fortfarande den största uppgiften kvar: Waziristan.

Praeterea censeo Wasirianem esse delenda...

BONUS: Inslag från BBC om slaget om Musa Qala strax innan staden föll för koalitionstrupperna. Inslaget bekräftar lite vad som skrivits (och gissats!) här på bloggen:

Slaget om Musa Qala går in på tredje dagen

Soldater ur 1 brigaden, 205 afghanska nationella armékåren välkomnas av bybor

Som ni märker skriver jag från och med nu Musa Qala. Jag har av gammal vana transkriberat ortens pashtunska namn på "tyskt" vis (som vi gjorde i Sverige förr), men nu skriver jag ortens namn på ”engelskt” vis.

Slaget är inne på sin tredje dag (9 december) och av förklarliga skäl (frånvaro av reportrar och annat) är det svårt att få fram information om vad som verkligen händer på slagfältet. Operationen går dock under det lämpligt valda täcknamnet Mar kardad ("operation Ormbett").

Reuters har en längre text ute, som i sin tur har lett till ett TT-telegram som gått ut till olika tidningar, såsom Svenskan. Jämför gärna ”stuket på de båda telegrammen. Reuters har en del matnyttig information om trupprörelser och annat, under det att TT är mer oprecis, trots att man fogat in lite info från AFP. Även DN har en mindre artikel om skeendena.

Vad jag har kunnat få fram på annat håll (bl a via danska och brittiska källor) är att offensiven är handlar om en större historia som involverar tre betydande formationer, nämligen ISAF:s Task Force Helmand (det vill säga den brittiska 52 infanteribrigaden - med 2 bat. Scots Guards, 2 bat. Yorkshire Regiment "The Green Howards", och 1 bat. Royal Gurkha Rifles - 4 regementet Royal Artillery, 40 Commando Royal Marines, ett kompani ur danska Jaegerkorpset, samt ett kompani estniska jägarsoldater); men också amerikanernas Task Force Fury (fr a enheter ur 82 luftburna divisionen) och specialförband (såsom Gröna Baskrarna och Delta Force); samt reguljära afghanska arméförband (i huvudsak 1 brigaden, 205 afghanska nationella armékåren). Företaget omfattar inalles 4500 man och har luftunderstöd från USAF och Nato.

Huvudsakliga aktörer har hittils varit brittiska och amerikanska enheter. Våra danska bröder och estniska vänner har fått hålla sig i de bakre regionerna för att kunna möta utbrytningsförsök från talibanstyrkorna. Offensiven har gått till på så vis att ett fingerat brittiskt pansarangrepp mot staden från syd-väst och öst sattes igång för att täcka en luftlandsättning med Chinookhelikoptrar av en bataljon amerikanska soldater 82 luftburna divisionen. Dessa enheter kunde därefter täcka framryckningen av brittiskt infanteri ur 52 brigaden, tätt följd av enheter ur afghanska armén. Framryckningen ägde rum under skydd av 82 divisionens Apachehelikoptrar och så snart den var färdig kunde den luftlandsatta amerikanska styrkan dra sig tillbaka. Musa Qala (20 000 invånare) är nu inringat och 52 infanteribrigaden håller bebyggelsen närmast utanför centrum. Vad som återstår är intagandet av själva stadskärnan, vilket mycket väl kan bli en blodig historia.

Det spekuleras just nu om det blir Afghanska Nationella Armén (ANA) eller enheter ur Task Force Fury som skall få äran att inta centrum. Jag tror personligen att det blir ANA i kombination med amerikanska specialförband som kommer att göra det. Operationen är officiellt ledd av afghansk militär och föranledd av en begäran från grupper ur Musa Qalas lokalbefolkning. Det finns en hel del symbolik kring Musa Qala och det vore därför bäst om ANA kunde visa Afghanistans befolkning att man har besegrat talibanerna på slagfältet, efter att de senares högste befälhavare, mulla Ahmadullah, från sin trygga position i Waziristan, meddelat världen att hans styrkor i Musa Qala är "oövervinnliga". Som alltid i den här typen av krig är det av utomordentlig vikt att motståndaren "förlorar ansiktet".

Motståndet utgörs förmodligen av c:a 2000 talibaner och ett okänt antal sympatisörer ur lokalbefolkningen. Två viktiga figurer ur talbanernas civila ledarskap, mulla Mateen Akhond ("emir" över provinsen Helmand) och mulla Rahim Akhond ("emir" över staden Musa Qala) har kunnat gripas, under det att den militära ledningen har förskansat sig i vad de själva beskriver som "bunkrar" i stadskärnan - eller, som vissa rykten ger vid handen, att ledningen redan lämnat området för att låta slutstriden utkämpas av vanliga fotsoldater. Enligt danska källor består dock dessa bunkrar mest av nyligen grävda skyttegravar omgivna av mineringar. Talibanernas beväpning är mestadels lätt och består av automatvapen och handburna pansarvärnsraketer ("RPGs"), men man lär också ha tillgång till ett antal gamla ryska luftvärnskanoner.

Det viktiga i nuläget är enligt min mening att afghaner och koalitionsstridskrafter kan hålla "järnringen" runt Musa Qala och förhindra eventuella utbytningsförsök. På så vis kan operationen inne i själva staden ta formen av en upprensningsaktion där fiendestyrkorna inte bara besegras, utan helt förintas. Att talibanerna just nu varnar ANA och koalitionen för att "höga förluster" kommer att drabba dem som tänker angripa stadskärnan är därför ett mycket positivt tecken. Talibanerna har även slagit ut angrepp i Sangindalen och Sarwan Kala för att på något sätt distrahera koalitionstrupperna.

Som offensiven är upplagd finns det knappast någon möjlighet för talibanerna att hålla staden, som jag ser det. Det viktiga är dock vad som kommer efteråt. Afghaner och koalitionsstridskrafter måste behålla kontrollen även efter segern och sprida sitt influensområde ut över den omgivande landsbyggden, på samma vis som amerikanarna lyckats göra i Irak. Talibanerna är fortfarande starka i närbelägna områden som Washir, Baghran och Nawzad. Man har "timat" operationen väl just innan vintern tar sin början, vilket omöjliggör större manövrer från talibanernas sida. Med lite tur har man skapat sig ett andrum på ett par månader som man förhoppningsvis kan utnyttja till att konsolidera sina positioner.

Musa Qala har varit talibanernas viktigaste fäste inne i Afghanistan. Skälet till detta var ett olyckligt avtal som britterna träffade med "stadsäldstarna" i staden under oktober 2006. Avtalet gick ut på att britter och danska styrkor drog sig tillbaka, varvid stadsrådet skulle förhindra talibanerna från att etablera kontroll. Detta misslyckades. Från och med februari 2007 har talibanerna behärskat staden och kunnat använda den som stödjepunkt för andra aktiviteter i och bortom Helmand.

Den ansvarige för denna situation var den dåvarande befälhavaren över ISAF-styrkorna, den brittiske generalen David Richards - en man som med sina personliga kontakter med bland andra Pakistans president, general Musharraf, gjorde sig känd för att vilja möta problem förhandlingsvägen. Den nye befälhavaren, den amerikanske generalen Dan McNeill, är dock en en man av annat virke som inte räds att använda soldater till de uppgifter de är utbildade för. Under de senaste månaderna har trupper under general McNeills ledning i tysthet tagit tillbaka Gereshk, Kajaki och Sangindalen från talibanerna. Detta ligger mer i linje med den afghanska regeringens inställning och har nu fått som logisk fortsättning den operation vi nu ser utspelas inför våra ögon. Vid ett möte nyligen mellan Afghanistans president Karzais och Storbritanniens försvarsminister Des Browne lär man även ha kommit till en samsyn om att tiden nu var mogen att återta Musa Qali.

Det är, som sagt, viktigt att slaget om Musa Qala blir en otvetydig seger för koalitionen och ANA. En del talar redan om slaget som "Afghanistans Fallujah", vilket förvisso är lite överdrivet, men med en smula tur kan striderna utgöra en symbolisk, likväl som reell militär vändpunkt och det vore den bästa julklapp Afghanistan kan få.

Fortsättning följer...

Uppdatering: Bill Roggio på The Long War Journal har en bra artikel om striderna, samt en karta över framryckningarna. Den norra pilen representerar US 82 div och de andra ANA 1 brig/UK 52 brig. (Tror jag...)

Uppdatering 2: Detta från den danska telegrambyrån Ritzau 17:00 idag:

Amerikanske, britiske og afghanske styrker er ved at vinde slaget om at generobre byen Musa Qala, som Taliban-militsen indtog tidligt på året.

Det sagde embedsmænd i det afghanske forsvarsministerium søndag. De opfordrede samtidig oprørerne til at overgive sig efter voldsomme sammenstød ved denne strategisk vigtige by i Helmand-provinsen i Afghanistan.

Slaget om Musa Kala har börjat

Nepalesiska soldater ur brittiska 1 bataljonen, Royal Gurkha Rifles deltar i striderna i Helmand

Efter en längre tid präglad av förstärkt närvaro av talibanerna i flera av Afghanistans provinser, samt en operativ ”tempoförlust” vad gäller ISAF-styrkorna tycks nu anfallet mot talibanfästet Musa Kala i Helmandprovinsen ha kommit i gång.

Anfallet har föregåtts av ett par veckors rykten samt en fingerad attack i stadens utkanter av en brittisk pansarkolonn bestående av enheter ur Scots Guards, understödda av ett kompani Royal Marines och ett ingenjörsförband ur Royal Gurkha Rifles i slutet av november.

Den operation som tog sin början under gårdagen (7 december) är en kombinerad aktion av bestående av styrkor från den reguljära afghanska armén, samt ISAF och ”kommer att pågå under ett antal dagar” (enligt en kortfattad presskommuniké från ISAF).

BBC rapporterar vidare att angreppen sker från tre håll och att amerikanska trupper ur OEF hålls i reserv för att utdela “nådastöten”. Under gårdagen ägde en luftlandsättningsoperation omfattande brittisk, amerikansk, dansk och estnisk trupp rum i stadens utkanter, samtidigt som stora afghanska enheter deploajerats för att blockera tillfartsvägarna till området, enligt AFP och kanadensiska källor. Större grupper ur civilbefolkningen uppges också ha försökt sätta sig i säkerhet efter att ha varnats för attackerna via flygblad tidigare i veckan.

”Våra linjer är starka, utlänningarna kommer aldrig att slå sig igenom.” sade den lokale befälhavaren över talibanstyrkorna, Enqiadi, i ett uttalande i slutet av november. ”Utlänningarna kommer snart att göra en större operation i Musa Kala. Vi är redo. Vi har 2050 fullt beväpnade kämpar. Det är en lätt match att stå emot deras angrepp och i vinter kommer vi att lägga under oss hela [Helmand-] provinsen”.

Helmand har varit navet för talibanrörelsens aktiviteter i hela Afghanistan sedan britterna förhandlade fram ett kontroversiellt avtal med lokala stammar och drog sig tillbaka från området i oktober förra året. Talibanerna kunde strax därpå infiltrera området och ta över distriktscentret Musa Kala i februari 2007.

Avtalet mötte stark kritik från amerikanskt och den afghanskt regeringshåll. Även Frankrike som trots sin nedtonade profil låtit sitt främsta elitförband, 1er Regiment Parachutiste d'Infanterie de Marine, med stor framgång agera fribrytare i Helmand hotade att dra sig tillbaka från provinsen. Nu har man uppenbarligen ändrat taktik och insett att ett avtal med lokala "aktörer" måste följas upp av kontinuerlig, om än småskalig, truppnärvaro i likhet med amerikanernas Surge-taktik i Irak. Om operationen länder ISAF och regeringsstyrkorna till framgång kan man kanske återvinna det initiativ man har förlorat under det senaste året. Det vore skönt om vi kunde komma innanför talibanernas OODA-loop, för en gångs skull...

Ingen permanent lösning kan emellertid nås om man inte berövar taliban-styrkorna deras möjlighet till fristad i Wasiristan: Praeterea censeo Wasirianem esse delenda...

Jag följer utvecklingen... Även Svenska Dagbladet har noterat att strider påbörjats i Musa Kala och låtit publicera ett eliptiskt telegram från TT som tycks gå ut på att någon från AFP "talat i telefon" med en "talibankommendant" som inte verkar veta så mycket om någonting (TT-telegrammet publicerades 11.04 idag, och det gläder mig att jag slog dem med 56 minuter och att min artikel är mycket bättre... hehe).

BONUS: I filmen här nedan kan ni se danska soldater ur Jaegerkorpset (understödda av något som ser ut som en amerikansk B-1 Lancer) i strid i Musa Kala, 2006, dvs. förra gången det begav sig. Lägg särskilt märke till terrängförhållandena, på landsbyggden, liksom inne i själva staden. Notera också danskarnas kulsprutor som ser precis ut som den tyska MG-42:an från andra världskriget... Kan det verkligen stämma?

Uppdatering: En av mina kloka läsare har känt igen kulsprutan. Wiseman säger att det är en MG3, dvs. samma som ksp m/94 som finns på våra strv 121 och 122 (Leopard 2), men som till yttermeravisso är en vidareutveckling av den klassiska MG-42. Se "kommentarer".

Uppdatering 2: Slagordningen för operationen involverar ISAF-styrkorna i området, det vill säga Task Force Helmand som sorterar under Natos södra kommando för Afghanistan (6 divisionen). Ingående enheter är bl a den brittiska 52 infanteribrigaden (med 2 bat. Scots Guards, 2 bat. Yorkshire Regiment "The Green Howards", och 1 bat. Royal Gurkha Rifles), 4 regementet Royal Artillery, 40 Commando Royal Marines, ett kompani ur danska Jaegerkorpset, samt ett kompani estniska jägarsoldater. Amerikanska OEF trupper härrör troligtvis ur Task Force 82 och består således av enheter ur 82 amerikanska luftburna divisionen. Operationen sker officiellt på afghanskt initiativ och står under afghansk ledning.

Musik: Metallica, "The Unforgiven"

Hyllning till de svenska FN-soldaterna

Musik: impressioner av traditionell folkmusik

Kompilation: Kersaw