Krigsblogg 2008

Seger

2008-11-22T20:45:00.003Z

Så här skall al-Zawahiris rasistutspel tolkas

2008-11-19T21:52:00.011Z

Retar upp fanatiker: Obama i bön vid klagomuren, Jerusalem (foto: AP)

En reaktion på det amerikanska valet har nu kommit från Al Qaidas andreman, den egyptiske läkaren Ayman al-Zawahiri i form av en 11 minuter lång diatrib illustrerad med diabildspel och några korta videosnuttar, vilken under dagen lagts ut på diverse islamistiska hemsidor.

Talet

Zawahiri tog först upp det faktum att Barack Obama lovat att intensifiera de amerikanska truppinsatserna i Afghanistan och sade att detta kommer "att misslyckas". Ingen muslim skall tro att USA:s krigspolitik har ändrats bara för att landet har fått en ny president, påpekade nildeltats egen "doktor Död" vidare; och i de engelska undertexterna till talet kunde man läsa: "You appear to be a prisoner of the same view of Arabs and Muslims that the Americans have had. The Islamic Nation has heard your declarations on Israel and has understood that your position towards Muslims is hostile."

Zawahiri fortsatte med ett närmast rasistiskt angrepp på den nyvalde presidenten och sade att Obama inte var någon "hedervärd svart man", utan de vitas "slav". På arabiska använde Zawahiri uttrycket abid al-beit. Detta uttryck betyder "husslav", men blev i den engelska undertiteln "house negro", vilket för en amerikansk åhörare kanske frambringar referenser till gamla sydstatsplantager och servila husslavar i livréer som gjorde allt för att ställa sig in hos sina vita herrar (vilket ytterligare förstärks med gamla filmklipp där Malcolm X presenterar något slags raslära: svarta, muslimer och asiater är ovanligt fina människor; vita, judar och svarta som står i de vitas tjänst är mindre bra). Men för en arab som är obekant med den amerikanska medborgarrättsrörelsens mer bysantinska förvecklingar betyder dock abid något annat.

Abid (عبد‎; plur. abeed عبيد) är ett mycket fult ord och kan närmast jämföras med "nigger". "Abeed" är vad senegalesiska gästarbetere får slängt efter sig i Marocko; liksom sudaneser i Egypten och svarta människor över huvud taget om de visar sig i Mellanöstern. Abid är ett ord som kommit att betyda såväl "slav" som "neger" på det arabiska språket och har alltid en nedsättande innebörd. Det neutrala begreppet för en svart människa är annars aswad (أسود).

Man kan i sammanhanget komma ihåg att den muslimska världen varit ledande vad gäller förslavandet av den svarta befolkningen i Afrika. Sedan Muhammeds erövring av Mecka på 600-talet har c:a 24 miljoner afrikaner gjorts till slavar av araberna - att jämföras med den halva miljon som fördes till USA under triangelhandelns dagar. Slavhandeln västerut kriminaliserades 1815 och den engelska flottan såg till att ingen handel med Amerika ägde rum. Men detta kunde dock inte hindra den arabiska slavhandeln fortsatte över Sahara och Zanzibar, vilket under de senaste 200 åren kom att drabba inte mindre än 2 miljoner svarta människor.

Till en filmsnutt föreställande Barack Obama i bön vid judarnas Klagomur i Jerusalem hördes Zawahiris fördömande ord om att den nyvalde presidenten övergivit "sina muslimska rötter" (Obamas fader var ju muslimsk konvertit) och "förenat sig med islams fiender."

"Du har ju en gång sagt att USA:s politik misslyckats i Irak. Dina generaler medger nu sitt nederlag i Afghanistan", fortsatte han och inskärpte att Obama borde dra lärdom av britternas och ryssarnas öden i Afghanistan och hämta hem sina styrkor från detta land eftersom "islams heliga krigare annars kommer att fortsätta sin strid mot de brottsliga korsriddarnas högborg: Amerika!". Och så vidare...

Kommentar

Det här talet är intressant eftersom det visar på de uppenbara svårigheter Al Qaida har att "sälja" sitt budskap efter det amerikanska presidentvalet. Al Qaida är beroende av att få ut sin "verklighetsbeskrivning" för att kunna vinna rekryter och dra in pengar. USA har beskrivits som en brutal förtryckarstat där alla icke-vita mer eller mindre förföljs - framför allt om de är muslimer. Det faktum att det amerikanska folket i fria val valt en svart person vars fader just var muslim stjälper hela detta budskap över ända. Därför är det viktigt att framställa Obama som "avfälling" och "husslav" i bön i Jerusalem med kippa på huvudet.

Ett annat problem är den genuina popularitet Obama besitter på alla möjliga olika håll över hela världen. När nu Obama ber världen om hjälp att intensifiera kampen mot talibaner och Al-Qaida utgör detta ett propagandabakslag för terrororganisationen av helt andra dimensioner än om George W Bush - som man med framgång lyckats utmåla som universalskurk - hade sagt samma sak.

Ett annat problem utgörs dessutom just av det fokus som Obama valt att rikta mot Afghanistan och Pakistan. Striderna i Irak är över. Al Qaida i Irak (eller ISI, "Den islamiska staten i Irak") har förintats militärt av de amerikanska styrkorna, med viss hjälp av irakiska allierade. Under de närmaste 3-4 åren kommer därför trupperna att tas hem (den första av 16 brigader kommer hem nu till jul). Obama behöver alltså inte ödsla något mer krut på denna krigsskådeplats utan kan istället knyta tillbaka till Afghanistankampanjen som redan har fullt stöd av FN.

Trots att Bushpolitiken alltså fortsätter rent faktiskt (om än med annorlunda retorik) kan inte Obamas radikalislamistiska motståndare koppla samman honom med Operation Iraqi Freedom hur gärna de än skulle vilja, eftersom alla ju redan vet att Obama var emot Irakkriget. Hade jag varit jihadist skulle detta sakernas tillstånd gjort mig definitivt övertygad om djävulens existens.

Den breda motviljan mot USA i arabvärlden under senare år hade inte ju inte att göra så mycket med stödet till Israel, som alla ändå räknar med som ett orubbligt faktum, eller med att USA angrep "muslimska bröder" i Afghanistan under 2001-02. Ilskan kom först med invasionen av Irak, 2003, som man såg som ett angrepp på den rent arabiska självkänslan. Och nu är Irakkriget slut.

Ett Irak som normaliseras och en afghansk insurgentsituation som lunkar på under något års tid under det att USA metodiskt bygger upp sina styrkor och formulerar en strategi för seger skapar inga dramatiska bilder på Al-Jasira. Och framför allt drabbas inga araber... Den arabiska gatan sjunker ned i sitt sedvanliga tillstånd av letargi i dunsterna från vattenpipor och sumpigt kaffe. Detta är en utveckling som Al-Qaida borde frukta mer än något annat.

Läs mer i DN, Svenskan och Sydsvenskan.

Inför segerdagen i Irak den 22 november

2008-11-19T18:29:00.006Z

Kriget i Irak är slut.

Under USA:s ledning har den internationella koalitionen nu störtat den tidigare irakiska regimen, infört demokrati, pacificrat landet och besegrat samtliga insurgentrörelser. Landet är nu ett helt vanligt land i tredje världen, fast med ett lite bättre utgångsläge än många andra genom sin olja och sitt (av västmakterna införda) demokratiska styresskick och fria press.

Dock kommer det knappast att utfärdas någon segerkommuniké i Vita huset, FN-högkvarteret eller den internationella pressen. Åtminstone för den senare har ett slags föreställning om Irakkriget som ett politiskt och militärt misslyckande blivit en sådan trossats att det inte längre spelar någon roll hur fakta än ser ut på marken.

Därför ligger det lite grann på oss bloggare att fungera som den den lille pojken i HC Andersens saga om kejsarens nya kläder när vi konfronteras med de etablerade mediernas nakna enfald: Kriget i Irak är slut och västvärlden vann!

Av detta skäl har en stor grupp webbloggar runt om på vår jord gått samman för att utropa den 22 november som Segerdagen - Victory in Iraq Day. Krigsbloggen är här med på ett hörn.

Sedan bloggen startades i september förra året har jag ägnat en stor del av mina poster till att skildra det förändrade och förbättrade säkerhetsläget i Irak sedan Petraeusdoktrinen började implementeras; och i somras blev det åtminstone klart för mig själv att kriget nu var slut och att den goda sidan faktiskt hade vunnit. Och jag är inte ensam om att tycka så.

Initiativtagarna till Victory In Iraq Day har ett par utmärkta citat som det tål att tänkas på.

Så här rapporterar exempelvis Michael Yon - den kanske främste av de frilansande journalisterna som arbetat i Irak:

"THE WAR IS OVER AND WE WON:" Michael Yon just phoned from Baghdad, and reports that things are much better than he had expected, and he had expected things to be good. "There's nothing going on. I'm with the 10th Mountain Division, and about half of the guys I'm with haven't fired their weapons on this tour and they've been here eight months. And the place we're at, South Baghdad, used to be one of the worst places in Iraq. And now there's nothing going on. I've been walking my feet off and haven't seen anything."

Senast i raden av framsteg är söndagens säkerhetsavtal mellan den irakiska regeringen och USA, som bland annat reglerar hur hemtagningen av utländska trupper skall gå till (ett avtal som f.ö. räddar den nyvalde presidenten Barack Obama från att behöva uppfylla sitt förhastade vallöfte om att "ta hem trupperna inom 16 månader"). Så här skriver kommantatorn Hugh Hewitt om detta avtal:

The Battle For Iraq Has Been Won. Will The President-elect Preserve The Victory?

Yesterday's vote by the Iraqi cabinet to approve a status of forces agreement confirms what most reasonable people had concluded this summer --that the battle for Iraq is over and the country is stable and secure even though its enemies remain in small enclaves within the country and across the border in Iran. It has taken five years and come at a high cost in American lives lost and in thousands of wounded soldiers, sailors, airmen and Marines.

It is, however, a crucial victory in the war against Islamist extremism and for stability in the Middle East.

Antalet stupade på koalitionssidan är nu nere på så låga nivåer att det knappast är lönt att tala om att det råder krig över huvud taget. Snarare påminner våldsläget om det som råder i en normal amerikansk storstad styrd av en demokratisk borgmästare. I Obamas hemstad Chicago har exempelvis 125 personer skjutits till döds av förbrytare sedan i somras. Detta är dubbelt så många som det antal amerikanska soldater som dödats i Irak under samma tid.

Självfallet kommer det att ske ett och annat våldsdåd och terrorattentat i Irak även under den närmaste framtiden, men det är en missuppfattning att tro att alla våldsamheter huxflux skulle upphöra bara för att kriget är slut. Dagens våldsakter bör ses i sitt perspektiv. Det handlar inte längre om organiserade stridshandlingar utan om en endemisk terroristaktivitet som bedrivs i celler och har mer gemensamt med organiserad brottslighet än med krig (och som därför också bör bekämpas som sådan). Irak befinner sig idag inte i krig mer än vad exempelvis Mexiko, Turkiet, Filipinerna eller Colombia gör, som också har att tampas med en liknande typ av politisk "banditism".

Vi kan i alla fall kosta på oss att glädja oss över hur lyckat resultatet blev till sist i Irak. I morgon väntar emellertid Afghanistan - en betydligt svårare nöt att knäcka...

De bloggar som vill ansluta sig till Victory In Iraq Day kan göra detta på Zombie Time.

"Abu Qaswarah" var toppman inom AQI

2008-10-22T12:53:00.005+01:00

Per Jönsson: skeptisk, men fel ute (foto: någon jäkel på DN)

Det har rått en viss oklarhet huruvida Mohammed Moumou (alias Abu Qaswarah, alias Abu Sara), svensk medborgare av marockanskt ursprung, verkligen var något slags toppman inom Al Qaida Irak (AQI; alias "Al Qaida i Mesopotamien", alias "Den islamiska staten i Irak").

Som tidigare meddelats sköts ju Moumou till döds den 5 oktober i år av ett amerikanskt Hunter-Killer Team från Task Force 88, men lyckades ändå detonera ett sprängbälte som dödade ett antal personer. Task Force 88 är ett slags "specialstridskrafternas specialstridskraft" inom den amerikanska krigsmakten, vilkens verksamhet är höljd i yttersta hemlighetsfullhet. Man har tidigare varit verksam på Afrikas horn och infiltrerat områden i Somalia (från positioner i Kenya och Etiopien) för att likvidera medlemmar av Al-Qaida, liksom gjort räder från Afghanistan över gränsen i Pakistan; nu är man tydligen på plats i Mosul, i norra Irak, för att ta sig an AQI:s ledning. Man opererar i vad som kallas Hunter-Killer Teams, dvs. mindre grupper som agerar utifrån information (från luftspaning, "tjallare", etc.); varvid man spårar upp intressanta "objekt" (t.ex. en terrorist ur AQ), som därefter "neutraliseras" (dvs dödas).

I svensk press har det ibland framskymtat att Moumou absolut inte skulle ha något som helst samröre med terrorister. Intervjuer med Moumous jämtländska svärmor (hans fru, liksom fem barn är försvunna utomlands), liksom hans advokat, Abdel Hay Alami, beskrivs Moumou som en snäll och harmlös person.

Enligt advokat Alami, som representerat Moumou vad gäller misstankar som riktats mot honom gällande ett bombattentat i Casablanca, är det närmast otänkbart att Momou skulle kunna vara terrorist eftersom han har varit "servitör" och "arbetslös", och dessutom inte tillräckligt "beläst".

Samma linje har även framförts av DN:s Per Jönsson i ett "ledarstick" (17 oktober). Jönsson ironiserar över uppgifterna om att Moumou skulle kunna tillhöra ett terrornätverk eftersom han ju har varit "torghandlare" och "klädimportör", samt har "svaga språkkunskaper".

Förutom att vara uttryck för ganska oaptitiliga klassfördomar från de akademiskt utbildade herrarna Alami och Jönsson har deras argument dessutom den icke helt oviktiga egenskapen av att vara helt felaktiga.

I går natt gick nämligen AQI, självt ut med ett utlåtande via dess högste ledare Abu Omar al-Baghdadi, vilket också snappats upp av TT, vars telegram som publicerats i såväl DN, som Svenskan.

AQI:s högsta ledning i form av "Emiren över den islamiska staten i Irak" går inte ut med dödsrunor över vilken dussinjihadist som helst; al-Baghdadis ord borde nu en gång för alla lägga resonemangen om vem Momou egentligen var till handlingarna. Per Jönsson hade fel; och den amerikanska militärens informationsavdelning hade rätt. Så här skriver TT:

"Gud har förärat honom martyrskap så han sade till sina soldater att han skulle spränga sig själv i luften till försvar för sin tro", säger Abu Omar al-Baghdadi, ledare för den självutnämnda islamiska staten i Irak i ett uttalande som publicerades på internet.

Baghdadi sade också att mannen "kastat sitt svenska pass i sophinken" och gått med i de styrkor som bekämpar USA i Irak.

Några andra detaljer om händelsen då svensken dödades lämnades inte.

Jo en sak glömmer TT bort att berätta för sina svenska läsare... I det ursprungliga Reuterstelegrammet (som TT delvi översatt) uppmanar al-Baghdadi alla rättrogna muslimer "to avenge our brother; and those who were with him should kill an infidel, be it an apostate or an occupier". I AQ:s kodspråk betyder "apostate" (avfälling) alltid en shitisk muslim; och "occupier" (besättare, ockupant), alla vi andra...

Haninge-bo och AQI-ledare dödad i Mosul

2008-10-16T20:44:00.011+01:00

Mördare: svenske medborgaren Mohammed Moumou (alias Abu Qaswarah, alias Abu Sara) - bosatt i Brandbergen och andreman inom terrororganisationen Al-Qaida Irak dödad i Irak

Jag fick en förfrågan från en av mina läsare för ett par dagar sedan om vad jag ansåg om "en marockansk-svensk som blivit skjuten i Irak". Jag svarade då någonting intetsägande om att jag inte visste vad det handlade om, typ... Jag fattade nämligen inte att den person som frågeställaren refererade till, var samme man som jag hört talas om under namnet "Abu Qaswarah", och som dödades den 5 oktober i Mosul, och att han faktiskt var svensk medborgare. Där ser man!

Nåväl, händelsen belyser ett par intressanta fenomen:

1) Den bekräftar att Al-Qaida Irak (AQI) i princip bara är enbart verksamt i Mosul numera. Man har drivits bort från i stort sett hela det övriga Irak.

2) AQI har allvarliga rekryteringsproblem. Bombattentaten begås numera av kvinnor och efterblivna som på olika sätt tubbas till att offra sig själva, samt av den högsta ledningen. Den dödade Muhammed Moumou, som är en av AQI:s allra viktigaste ledargestalter, gick alltså själv omkring på gatorna i Mosul med ett sprängbälte som han lät utlösa efter att ha approcherats och beskjutits av amerikansk trupp.

3) Det visar på allvarliga brister inom svensk säkerhetstjänst. Den 43-årige marockanen Moumou har vistats i Sverige sedan 80-talet; han kom hit som flykting och bodde under lång tid i Tensta, blev svensk medborgare, och var dessutom gift och far till fem barn - senast bosatta i stadsdelen Brandbergen i Haninge, utanför Stockholm. Han var sedan lång tid "känd" av SÄPO för att röra sig i jihadistiska kretsar kring "helvetesmoskén" i Brandbergen. Inte bara SÄPO har "känt" honom: han var också uppförd på diverse terroristlistor av USA, FN och EU, såsom misstänkt för terrordåd i Casablanca, attentaten mot pendeltågen i Madrid, 2002, samt att ha varit en av de viktigaste organisatörerna bakom insmugglingen av utländska jihadister till Irak. Trots detta har svenska myndigheter låtit honom röra sig tämligen fritt in och ut i vårt land.

Moumou dödades i samband med att ett amerikanskt Hunter-Killer Team ur Task Force 88 observerat fem terrorister i Mosul. Efter approchering utbröt eldstrid. Moumou träffades av flera kulor men kunde innan han dog detonera sitt sprängbälte och mördade därigenom tre förbipasserande kvinnor och tre barn.

Ansvaret för dessa oskyldiga personers död vilar till viss del på svenska myndigheters axlar, enligt min mening. Så går det när man inte håller fullständigt livsfarliga personer inlåsta eller tar itu med dem på annat sätt.

Läs mer i DN här och här; samt i Svenskan här och Sydsvenskan här.

Sjöröveri (9 1/2): Nato Shipping Centre

2008-10-16T18:39:00.004+01:00

Nervcentret: The Atlantic Building i Northwood, Storbritannien, är ledningscentral för Natos övergripande insatser för den internationella sjöfarten, däri inbegripet farvattnen utanför Afrikas horn

Jag tänkte bara tipsa om en en intressant hemsida som dels rapporterar om piratincidenter och dels tjänar som en service för den civila handelsflottan på de sju haven. Det handlar här om Nato Shipping Centre, med högkvarter i det legendariska Northwood.

På hemsidan hittar man kartor, statistik, tips, tendenser, analyser och mycket annat.

I den senaste tendensrapporten kan man bland annat läsa:

I allt högre grad kapar piraterna större fartyg, såsom bulkfartyg, ro-ro-fartyg och tankers.

Man använder i allt högre grad moderskepp som kan agera längre ut på internationellt vatten. Man använder sig av 2-3 snabbåtar med c:a 5 mans besättning per båt. Antalet snabbåtar, samt antalet sjörövare per incident tenderar att öka.

93 incidenter har ägt rum i de somaliska farvattnen hittills i år. 30 har resulterat i fullbordade kapningar.

Sjöröveri (9): Sjöimperiet slår tillbaka...

2008-10-15T18:39:00.015+01:00

En mer okom-plicerad tid skildrad av Willem van de Welde: "Royal Navy sänker muslimska sjö-rövare från Bar-bareskstaterna", c:a 1680, olja på duk.

They have been named and shamed... Nu har uppenbarligen den brittiska statsledningen tröttnat på att flottan måste sitta med armarna i kors medan fransmännen tar åt sig all ära, vad gäller bekämpandet av de somaliska piraterna.

Problemet har ju varit lagstiftningen (som jag försökte redogöra för igår). På grund av Den europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna kan ju Royal Navy varken sänka sjörövarnas fartyg, om de inte ertappas, så att säga, in flagranti eller gripa piraterna och föra dem inför brittisk domstol (då de i sådana fall kan söka asyl och, om de frias, leva parasitliv på socialunderstöd från brittiska skattebetalare under decennier, vilket var innebörden i en artikel i The Times tidigare i år). Man har heller inte kunnat lämna över förövarna till somaliska myndigheter, eftersom detta förbjuds av Den europeiska konventionen, enär Somalia praktiserar dödsstraff. Här bryter dock konventionen mot såväl folkrätten som FN-stadgarna för vilka dödsstraffet är ett fullt accepterat förfarande.

Så vad gör man då? Jo, man ändrar lagstiftningen!

Igår föreslogs en ny brittisk speciallag som ger flottan rätt att gå in på somaliskt territorialvatten för att förfölja, sänka och gripa förövare, samt överlämna tillfångatagna pirater till somaliska eller egna myndigheter.

Man har redan varit i diskussion med den somaliska interrimsregeringen och tydligen fått klartecken.

EU-flottan på väg? Tydligen inte...

Till min förra post fick jag en fråga från min läsare "Lz" om vad som händer med EU-flottan som skulle skickas till farvattnen utanför Somalia:

Vad tror du om den kommande EU-styrkan för piratbekämpning som det talades om i början av oktober? Kommer den kunna leda till resultat eller bara till fler örlogsfartyg utanför Somalia som inte gör något?

Det är en intressant fråga.

Sedan en månad tillbaka har det ryktats om att EU skulle skicka sin egen flotteskader för att komplettera CTF 150 (som agerar under Nato-flagg och på uppdrag av FN). Ingenting verkar dock ha skett ännu. De länder som ursprungligen nämndes - och hade svarat jakande gentemot propån från Bryssel - var ursprungligen Belgien, Cypern, Frankrike, Litauen, Nederländerna, Portugal, Spanien, Storbritannien, Sverige (jojo mensan, vi lovade ut en korvett!) och Tyskland. Det hade alltså varit fråga om en större historia.

Kostymen verkar dock ha blivit en tummetott.

Nu handlar diskussionen om att låta eskadern begränsas till en "flottilj" bestående av tre fregatter, varav två skulle lösgöras från den brittiska flottans detachement i CTF 150, nämligen fregatterna HMS Chatham och HMS Lancaster. Övriga länder skulle bidra med mindre insatser av typen spaningsflygplan (Spanien utlovade exempelvis en "Orion"-patrull, med hemmabas Djibouti). Frågan är dock vilken nytta EU-flottan skulle kunna göra. Om den inte har Rules of Engagement som väsentligen skiljer den från de som CTF 150 har bidrar den nog inte till så mycket mer än att parkera ytterligare fartyg utanför Afrikas horn.

Vetskapen om att EU kanske skall skicka separata sjöstridskrafter har åtminstone inte lett till några sänkningar av rederiernas försäkringspremier (detta kommer fortsättningsvis vara indiciet huruvida vi vinner eller förlorar mot piraterna).

Sjöröveri (8): Det handlar om kultur

2008-10-14T19:49:00.018+01:00

I aktion mot somaliska pirater: FS Jeanne d'Arc (F97); gick av stapeln: 1961 (La Résolue fram till 1964); deplace-ment: 10.575 ton; längd: 599 fot; beväpning: 6 exocet sjömåls-robotar; 2 100 mm kanoner; 4 12,7 mm ksp; smeknamn: "La Jeanne"

De västerländska nationerna hanterar sjöröveriet helt olika. Jag tänkte belysa detta med några exempel...

Frankrike:

Här har vi ett land som fortfarande låter sitt handlande styras av hederliga och traditionella idéer om nationella intressen. Man deltar som solidarisk medlem i CTF 150 och följer då det mandat som givits styrkan av FN:s säkerhetsråd, nämligen att stävja kaperi utanför Somalias ekonomiska zon till havs (200 nm). Dock låter man vapnen tystna så snart som piratverksamhet bedrivs på "egentligt" somaliskt vatten (vilket också är vad andra deltagare gör inom CTF 150).

Däremot växlar man in på ett helt annat juridiskt spår så snart som ett franskt fartyg uppbringas av piraterna och franska medborgares liv är i fara.

Då använder man sig av alla de möjligheter som folkrätten ger rättskaffens nationer när det handlar om att förfölja fribrytare över territorialvattengränser. Man har till och med landstigit på "tredje makts" territorium för att bestrida den kränkning av folkrätten som sjörövarna gjort sig skyldiga till och därigenom till fullo utnyttjat de internationella reglernas mest grundläggande princip, nämligen rätten till självförsvar (det är ju utifrån denna princip som alla andra principer i det internationella samröret mellan suveräna "entiteter" följer).

Fransmännen har hittills agerat utan koordinering med andra medlemsstater i CTF 150 vid dessa tillfällen; man har avdelat särskilt utvalda flottenheter och truppstyrkor och gjort vad som fordrats för att skydda sina medborgare och deras egendom. Tanken är givetvis att försöka lära piraterna läxan att det inte lönar sig att kapa franskflaggade fartyg. Fransmännen har också gjort en särskild sak av att uttnyttja den internationella rättens medgivande av att alla "berörda parter" har rätt att föra sjörövare till det egna landet för att ställa dem inför rätta. I nuläget finns 12 somaliska pirater i Marseille i väntan på rättegång.

Storbritannien:

Man borde ha kunnat förvänta sig mera av britterna med deras stolta traditioner på det maritima området. Men här har Royal Navy sannerligen fått spela rollen av andra fiol. Skälet till detta beror som så ofta i modern krigföring i att jurister och experter på "mänskliga rättigheter" har fått allt mer att säga till om vad gäller hur krigföring skall bedrivas. Problemet är delvis att den tolkning av Den europeiska konventionen om mänskliga rättigheter, som britterna har anammat, liksom det sätt såsom den för närvarande uttolkas av Laglorderna (dvs. deras motsvarighet till vårt konstitutionsutskott och vår HD) har paralyserat de stridande förbanden. En konsekvens har blivit att Royal Navy numera drar sig för att gripa in. Sänker man en snabbåt med misstänkta pirater innan de bordat ett handelsfartyg kan det bli problem: skulle de presumptiva piraterna skadas eller dö kanske deras "mänskliga rättigheter" har kränkts!... I sanning ett egendomligt sätt att föra krig på.

Och det här är ännu mer vansinnigt: Flottan har nu fått rådet att inte gripa några pirater eftersom man inte längre kan överlämna dem till somaliska myndigheter, som ju fortfarande praktiserar dödsstraff (detta straff är dock inte förbjudet enligt internationell rätt eller FN-stadgarna, så man kan ju undra vad britterna håller på med...), eller, alternativt, att föra dem till Storbritannien, eftersom de då skulle kunna söka asyl och därigenom få rätt till uppehållstillstånd och socialhjälp, varvid labourregeringen skulle få konservativa tabloider, såsom Daily Mail och The Sun, emot sig inför det stundande valet.

Parentetiskt sagt ser man här tydligt att den traditionella folkrätten faktiskt emotsäger detta moderna påfund som går under beteckningen Den europeiska konventionen om de mänsliga rättigheterna, och en cynisk person hade säkert kunnat erinra britterna om att en död pirat förmodligen innebär färre juridiska problem än en gripen pirat... och brittiska skattebetalare torde säkert också vara tacksamma.

Torypartiets ledare, David Cameron, går dock till val på att avskaffa Den europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna och ersätta den med en Brittish Bill of Rights som ligger mer i linje med traditionell Common Law, och avskaffar de mest absurda effekterna av konventionen.

Danmark:

Tro det eller ej, men Danmark är ett land med stolta traditioner inom piratbekämpningen. När USA och England skickade flottor för att bekämpa de muslimska korsarerna från Barbareskstaterna så var danskarna med. Danmark var också ett av de få länder som vägrade betala tribut till de nordafrikanska terroristerna och slavhandlarna under sent 1700-tal och tidigt 1800-tal.

Även nu - år 2008 - är Danmark med och har faktiskt gjort ett par insatser. Dock förmörkas dessa av samma vankelmod som beskrivits gällande britternas Royal Navy. Den 18 september lyckades den danska fregatten HDMS Absalon (L 16) avstyra en kapning och dessutom gripa ett dussin pirater och beslagta deras utrustning. Under tio dagar kryssade man runt med sin fångst i väntan på beslut från de civila statsmakterna. Detta fick man den 28 september och innebar att man skulle sätta fångarna iland i Somalia, jämte deras personliga ägodelar (minus vapen). Även här var argumentet mänskliga rättigheter: "vi kan inte överlämna brottslingarna till den somaliska interrimsregeringen eftersom denna accepterar dödsstraff"; och vi kan inte ta dem tillbaka till Danmark eftersom "det inte existerar procedurer för att döma dem".

Jag talade för ett par dagar sedan med en person insatt i dansk politik. Även här tycks skälet vara att man inte ville föra några somalier till Danmark eftersom de bara skulle ha fått ett par år i fängelse varefter de förmodligen skulle ha fått uppehållstillstånd och därefter ha kunnat utnyttja det danska socialsystemet under decennier... Det handlar om en förmodad kostnad på flera miljoner för de danska skattebetalarna, med andra ord. Alltså var det tydligen bättre att släppa dem.

Även här skulle ju cynikern kunnat skjuta in att ett par kulor faktiskt är billigare....

Tyskland:

Även i fallet Tyskland styr lagar och förordningar allt. Den tyska grundlagen är nämligen väldigt precis på vilken punkt den tyska krigsmakten kan användas; det handlar här om att den enbart kan bemöta militärt hot mot den tyska förbundsrepublikens territorium. Detta är dock inte fallet vad gäller somaliska pirater - deras verksamhet ses snarare i termer av konventionell brottslighet. Tyvärr har inte den tyska flottan "rätt" att ingripa mot brottslingar - detta kan bara polisen göra. Men den tyska polisen kan i sin tur inte ingripa utanför landets gränser... Ridå!

Tyskarna kan alltså inte göra något som helst och deras fartyg åker i princip bara omkring och är tydligen - enligt elaka personer - mest i vägen. De regler som styr de tyska enheternas uppträdande är faktiskt värre än EU-reglerna - det handlar om en ren mardröm. Kanske ligger felet emellertid hos segrarmakterna efter det andra världskriget som tvingade på Tyskland en alldeles särskilt absurd och pacifistisk konstitution?

När jag som liten pojke hörde mina gamla holländska släktingar berätta om livet under tysk ockupation tänkte jag att ingenting kunde vara värre än krigiska tyskar... Nu vet jag bättre: det värsta av allt är pacifistiska tyskar!

Förenta Staterna:

De flottstridskrafter som USA har till sitt förfogande i området kring Afrikas horn är helt enkelt enastående. Med hjälp av Stridsgrupp Iwo-Jima och Hangarfartygsgruppen Ronald Reagan skulle man faktiskt med framgång kunnat utkämpa ett tredje världskrig - åtminstone för ett tag... Dock är kanske det största problemet vad gäller piratbekämpningen just nu Förenta Staternas inställning: man ser nämligen allt som sker i termer av ett slags störande bakgrundsbrus till de "riktiga" krig som förs till lands i Irak och Afghanistan.

USA hade faktiskt kunnat lösa det här på egen hand om de bara hade velat, men man har tyvärr inte gjort några som helst insatser i denna riktning. Tvärtom har flottan gått ut med ett uttalande till världens samlade handelsfartyg att de nog får skylla sig själva om de råkar ut för kapare.

Detta är vad amiralitetet hade att säga för tre veckor sedan och det är värt att begrundas:

The U.S. Navy said on Monday allied warships were doing all they could to thwart piracy in the strategic Gulf of Aden, but shipping companies should take their own measures to protect their vessels and crews.

The warning came as it emerged Somali pirates had hijacked another vessel off the Horn of Africa on Sunday, bringing the total seized so far this year to more than 30.The U.S. Navy said the international naval force CTF-150 had stopped more then 12 attacks since May. CTF-150 comprises of warships from nations including Britain, France, Canada, Germany, Pakistan and the United States

The coalition does not have the resources to provide 24-hour protection for the vast number of merchant vessels in the region," said Combined Maritime Forces commander, U.S. vice admiral Bill Gortney.

Varför har då våra vänner "jänkarna" denna närmast likgiltiga inställning till sjöröveriet kring Afrikas horn? Jo, på grund av att amerikansk sjöfart sällan tar just denna rutt. Den absoluta merparten av tonnage kapat och lösensummor utbetalda kommer från västeuropeiska aktörer.

Alltså bör det ligga främst på oss västeuropéer att ta ansvar för sjöfartens säkerhet - vi har ju gjort det förrut.

Dock har vi ett problem. Sedan andra världskrigets slut har vi emellertid lagt ned allt mindre pengar på att försvara oss själva. Vi har låtit USA bära kostnaderna för vår säkerhet och istället byggt upp ett absurt socialförsäkringssystem som visat sig bryta mot de flesta accepterade principer för såväl ekonomiskt, som etiskt förnuft.

Detta må vara hänt - men vi har dock Frankrike, som åtminstone till viss del torde kunna tjäna som modell...

Sjöröveri (7): Vad betyder G.O.S.S.?

2008-10-12T22:30:00.013+01:00

Somaliska pirater vid bordningen av det ukrainska ro-ro-fartyget MV Faina, den 25 september

Återigen har sjörövarna slagit till - och denna gång kapat en grekisk oljetanker.

Säkerligen finns ett tjugotal sjömän ombord, vilket skulle innebära att antalet kidnappade i de somaliska piraternas våld börjar närma sig 400... Och ännu sker ingen samlad insats för att stoppa illdåden.

Nåväl, här kommer ett par detaljer kring det kapade ukrainska ro-ro-fartyget MV Faina och dess 33 ryska T-72:or.

I en tidigare post tog jag upp olika teorier som handlade om vad som var själva slutdestinationen för stridsvagnarna.

Tre olika teorier har varit i svang:

a. Stridsvagnarna var på väg till Kenya och dess armé. Vad som talar för detta är ju att kenyanerna omedelbart gick ut och sade att så var fallet, samt att fartyget, som var på väg från Kaliningrad (f.d. Königsberg) i Östersjön, faktiskt hade Mombasa (i Kenya) som slutdestination.

b. Stridsvagnarna var på väg till den lokala regeringen i södra Sudan. Trots fredsavtalet vill tydligen de kristna och svarta sydsudaneserna ha lite muskler att ta till om inbördeskriget mot den muslimska och arabiska regeringen i Karthoum bryter ut igen. Vad som talar för detta är att talesmän såväl från ett ostafrikanskt sjömansförbund (som har visat sig pålitligt tidigare) sade att det var så, samt talesmän från USA:s 5:e flotta.

c. Stridsvagnarna var på väg till Etiopien. Vad som talar för detta är att radikalislamistiska grupper säger sig ha sett manifestet, samt att den etiopiska armén redan tidigare har stora mängder rysk krigsmateriel.

Nu har dock manifestet dykt upp, men det verkar som om ingen blir så värst mycket klokare för det.

Manifestet säger att slutdestinationen för såväl stridsvagnar, som övriga vapen är något som beskrivs som "G.O.S.S.".

Vad betyder då detta? Vi kan nog skriva av Etiopien från handlingarna. Dock anser flera bedömare att det faktiskt kan handla om Sudan och att G.O.S.S. skulle stå för Government Of South Sudan. Kenyanerna hävdar dock emfatiskt att akronymen står för General Ordinance Supplies and Security (dvs. Kenyas motsvarighet till Försvarets materielverk). Vad som dock talar emot den kenyanska regeringens propåer är emellertid att Kenya - denna västvänliga, forna brittiska koloni - aldrig tidigare har köpt ryska vapensystem (med undantag för en mindre sändning Kalasjnikovs som distribuerats till skogvaktare för användning mot våldsamma tjuvskyttar i landets förnämliga nationalparker).

Enligt Jane's Defence Weekly (ej on line) har dock Sydsudans regionala regering köpt in ett hundratal T-72:or tidigare i år, vilka dessutom skulle ha skeppats in via den kenyanska hamnstaden Mombasa.

Detta reser ytterligare spörsmål: om detta är fallet, hur har dessa vapen förts in? förhandslagras de i Kenya? hur har de betalts (Sydsudans regering har knappast ekonomiska medel att ro iland en sådan affär)?

Det kommer att bli ytterst intressant om fartyget släpps fritt. Då kommer stridsvagnarna givetvis att lossas i Mombasa, samtidigt som hela världen kommer att få möjlighet att följa deras vidare öden.

Den kanske tystaste aktören i regionen är annars Sudans radikalislamistiske president, Omar al-Bashir. Sedan det fredsavtal som slöts mellan syd och nord mäklades fram av bl.a. Kenya (Comprehensive Peace Agreement, 2005) har det varit tämligen lungnt, även om stridigheter bröt ut mellan kristna och muslimer i den oljerika provinsen Abyei, tidigare i år.

Alla verkar bida sin tid.

Sjöröveri (6): "Can your admiral do this...?"

2008-10-10T14:45:00.020+01:00

Franska gendarmer ur GIGN bordar lyxjakten Le Ponant utanför Somalias kust den 11 april, 2008. Fregatten FS Commendant Bouan (F797) syns i bakgrunden (foto: Ecpad)

Man kan säga vad man vill om våra vänner fransmännen, men ibland visar de prov på rent enastående panache. Bland de många länder som skickat örlogsfartyg till farvattnen utanför Afrikas horn finns det flera som avfyrat varningsskott och till och med gripit en och annan pirat, men endast den franska flottan har gått anfallsvis tillväga, utfört fritagningar och fört sjörövare till franska domstolar - och det har skett vid två tillfällen. Jag tänkte använda dagens post till att presentera dessa två insatser.

Avril 2008: L'affaire Le Ponant

Den 4 april kapades den franska lyxjakten Le Ponant av somaliska pirater i Adenbukten och fördes till Eyl. Le Ponant är en 288 fot lång tre-mastad jakt som ägs av La Compagnie des Îles du Ponant, och försetts med fyra däck, två restauranger, luxuösa sällskapsrum och hytter för 64 passagerare (pris för en veckas kryssning i billigaste hytten: 20.000 kronor).

I början av april var hon på väg från Seychellerna i riktning Malta för att påbörja en veckokryssning mellan korsfararön och Alexandria. Hon hade vid tillfället inga passagerare ombord, men jämväl 30 mans besättning.

Den franska regeringen beslöt tämligen omgående att man skulle försöka frita besättningen, samt gripa ett antal pirater och föra dem till den franska rättvisan för att statuera exempel.

Uppenbarligen ansåg fransmännen att de flottresurser som fanns tillgängliga inom ramen för CTF 150 inte var tillräckliga, utan man avdelade två fartyg från farvattnen utanför Pakistan för att sköta operationen. Det handlade om den gamla trotjänarinnan helikopterkryssaren FS Jeanne d'Arc (R97), samt fregatten FS Commendant Bouan (F797). Båda dessa fartyg har fungerat som logistiskt understöd från de enheter ur 1ère RPIMa (Frankrikes Navy SEAL) som slåss på koalitionens sida i Afghanistan.

Betecknande nog valde fransmännen inte att använda sig av konventionella militära enheter (såsom RPIMa:s luftburna marininfanterister) för att sköta fritagningen. Istället valde man GIGN (Groupe d'intervention de la gendarmerie nationale). GIGN är en paramilitär styrka på 120 man och 11 officerare som sorterar under gendarmeriet - och inte armén, flottan eller flygvapnet. Man är specialicerad på terroristbekämpning och fritagning av gisslan, samt har - som så många andra elitförband i det kontinentala Västeuropa - en fallskärmsjägarutbildning i botten: man är "paras", helt enkelt...

Den 11 april skred man till verket under fullt dagsljus; dock skedde detta först efter det att lyxjaktens ägare betalat lösensumman och besättningen befann sig i säkerhet. Tydligen ville piraterna behålla jakten för sig själva för att i framtiden låta den fungera som ett "moderfartyg" för att möjliggöra sjöröveriaktioner ute på öppet hav. Dessutom var detta ett slags go-it-alone-operation från Frankrikes sida: minimalt med information om vad som vad i görningen hade förmedlats till fransk allmänhet, och ingen koordination ägde heller rum med andra länders flottenheter.

Operationen bestod dock i att en avdelning GIGN i gummibåtar tog tillbaka jakten, under det att en mindre grupp förföljde piraterna som begivit sig innåt landet i sina Toyota Landcruisers med hjälp av helikoptrar. Sex sjörövare kunde gripas, samt en större del av lösensumman återbördas till rederiet.

Här kan man se ett kort inslag från BBC om hur insatsen gick till:

Remarkabelt i sammanhanget var att amiralen ombord på FS Jeanne d'Arc hoppade i fallskärm ned i vattnet bland GIGN-enheterna som skulle återta Le Ponant från piraterna för att "från fronten" leda koordineringen mellan flottan och gendarmeriet. Detta imponerade givetvis på alla - inte minst de amerikaner som följde fransmännens förehavanden. Vana vid amiraler som mest sitter bakom sina skrivbord och ser ut som uniformerade varianter av svenska bruksdisponenter slängde en flottist ut följande fråga till sina matroskollegor: "Can your admiral do this...?"

Tanken från Frankrikes sida var här att lära piraterna en läxa: "kapar ni ett fartyg, tar vi henne tillbaka; får ni pengar i lösen, tar vi dem och ger dem till de rättmätiga ägarna; tar ni fransmän som gisslan; kommer vi att befria dem, samt hämta några av era pojkar och sätta dem ett par decennier bakom lås och bom i ett franskt fängelse". Läxan gick i korthet ut på att piraterna skulle förstå att den franska staten betraktar en fransk skattebetalares liv såsom heligt och att inget pris är för högt för att rädda honom eller henne... Alltså: ge tusan i franskflaggade fartyg i fortsättningen!

Sjörövarna, som kanske bara har två års koranskola bakom sig, förstod dock inte detta. I september bestämde man sig för att kapa nästa fartyg som flög den blå-vit-röda trikoloren...

Séptembre 2008: L'affaire Carré d'as

Den 2 september kapades den franska segeljakten Carré d'as ("ruter äss") av somaliska sjörövare från Eyl. Ombord fanns det franska pensionärsparet Jean-Yves och Bernadette Delanne, samt en matros/kock. Efter att ha sålt sin elektronikfirma tillbringade den 60-årige segelentusiasten Jean-Yves Delanne stora delar av året på kryss runt om de sju haven. Han är en van seglare, väl medveten om vilka risker som finns i vissa farvatten; men på grund av rådande vindförhållande kom Carré d'as allt för nära den somaliska kusten under sin färd från Australien till Frankrike via Suez. Detta fick ödesdigra konsekvenser för paret. Jean-Yves lyckades dock få iväg ett nödmeddelande via radio till den franska flottan då han upptäckte att hans båt var omgiven av pirater, vilket ledde till att motåtgärder kunde påbörjas nästan omgående. Sjörövarna förde jakten till Eyl och lät meddela världen att man ville ha 1,4 miljoner dollar i lösen, samt att de sex somaliska pirater som förts till Frankrike omedelbart skulle friges, vilket var otänkbara krav för den franska regeringen.

Eftersom fartyget var relativt litet (50 fot) och få personer var involverade som gisslan såg operationen något annorlunda ut vis-à-vis den tidigare fritagningen. Övervakning och planering sköttes av det franska utrikesspionaget DGSE, men leddes formellt av den franske presidenten Nicholas Sarkozy. CTF 150 lät ett av sina franska fartyg "stealthfregatten" FS Le Courbet (F712) sköta såväl skuggning, som stridsledning. Även nu hade franska flottan minimalt samarbete med andra länders sjöstridskrafter. De trupper man använde sig av var en enhet ur flottans CASM (Commando d'action sous-marine, även kallat "Commando Hubert"), som tränats efter modell från Storbritanniens Special Boat Service.

Under natten till den 17 september släpptes ett antal CASM ned i fallskärmar c:a fem kabellängder från det kapade fartyget. Simmande begav man sig till målet och klättrade ombord. Piraterna som befann sig i sömn efter en hel dags khat-tuggande kunde enkelt övermannas, med undantag för den ende "nyktre" ombord, som tydligen sträckte sig efter ett vapen och omedelbart skjöts ihjäl. Såväl fartyg som gisslan kunde bärgas - och ytterligare sex somaliska pirater kunde föras till Frankrike för att ställas inför rätta.

Förhoppningsvis har sjörövarna nu lärt sig sin läxa: jävlas inte med franska fartyg.

Efterspel: Piraterna känner sig kränkta

Under avdelningen "Tillvaron är absurd" kan man föra in följande efterspel till de franska insatserna för att rädda sina medborgare: piraterna vill nu ha ersättning av den franska staten för att ha blivit kränkta!

Den radikalislamistiska terrororganisationen Al-Shabaab, liksom utbrytarstaten Puntlands regering anklagar Frankrikes regering för "kidnappning" av somaliska medborgare i och med att piraterna fördes inför fransk domstol: "Frankrike har kränkt de mänskliga rättigheterna".

Abdiaziz Yusuf Harin, talesman för Puntlands regering fordrar även ersättning för den Toyota Landcruiser som franska GIGN sköt sönder vid gripandet av pirater i april.

JUST IN:

Det iranska "spökskeppet" Iran Deyanat har just släppts... Kanske finns det något att rapportera i morgon.

Sjöröveri (5): Uppdatering pirater och radikalislamism

2008-10-09T16:06:00.005+01:00

Besättningen ombord på det ukrainska fartyget MV Faina får sig en nypa frisk luft under bevakning av somaliska pirater. Faina är ett ro-ro-fartyg lastat med 33 ryska stridsvagnar av typen T-72

Uppenbarligen bör jag modifiera en sak som jag ursprungligen skrev i en tidigare post om sjöröveriet: "Trots vissa rykten i den riktningen tycks det dock inte förekomma några närmare kontakter - i nuläget - mellan islamisterna och piraterna."

I den Sydafrikanska dagtidningen The Mercury finns intressanta upplysningar (jag bör väl också passa på att erkänna att jag hämtar mycket information om vad jag skriver om sjöröveriet från sydafrikansk press - den är helt enkelt bäst just nu).

Den Al-Qaida-lierade terrorgruppen Al-Shabaab (f.d. "De islamiska domstolarna") som just nu kämpar för att göra Somalia till ett emirat ("provins") av ett framtida muslimskt kalifat ("imperium") har tydligen ganska intima kontakter med åtminstone piraterna i Hobyo ("Galmudug-staten").

Under förra veckan skickade terroristerna ut en lastbilskonvoj från Mogadishutrakten för att lägga beslag på delar av vapenlasten ombord på det ukrainska fartyget. Denna fick dock vända om efter det att man fick reda på att det saknas utrustning (kranar, traverser, och annat) för att kunna lossa fartyget i Hobyos hamn.

Krav på de lättare vapen som fanns ombord har uppenbarligen avvisats av piraterna (som säkerligen vill ha dem själva eller också har skänkt dem som gåvor till lokala krigsherrar).

Tidigare har Al-Shabaab fått delar av lösensumman från kapade fartyg. The Mercury nämner att man fick fem procent av lösensumman för ett spanskt fartyg som kapades förra månaden och att man väntar sig en del av vinsten också från de fartyg som för närvarande finns i Hobyopiraternas våld.

BONUS: Det här har jag knyckt från Information Dissemination - den kanske bästa bloggen om samtida sjökrigsdoktrin just nu, som jag ser det...:

Så snart du ser detta; skicka detta!

Sjöröveri (4 1/2): Vilka örlogsfartyg finns på plats utanför Somalias kust?

2008-10-05T22:49:00.010+01:00

Combined Task Force 150 leds för närvarande av fregatten HDMS Absalon (L16) ur den kungliga danska flottan (hon gick av stapeln 2005 och har ett deplacement på 6300 ton)

Här är lite intressant information. Följande sjöstridskrafter finns för närvarande grupperade alldeles vid eller i närheten av Afrikas horn. Det handlar faktiskt om helt enorma resurser, och extra märkligt blir det med tanke på hur lite som egentligen uträttas gentemot de somaliska piraterna:

Combined Task Force 150
Danmark:
HDMS Absalon (L16) - Flaggskepp
Singapore:
RSS Resolution (L 208)
Kanada:
HMCS Ville de Québec (FFH 332)
Frankrike:
FS Courbet (F712)
FS Commandant Birot (F796)
FS Floréal (F730)
FS Nivôse (F732)
FS La Boudeuse (P683)
Australien:
HMAS Parramatta (FFH 154)
Sydkorea:
KD Lekiu (30)
KD Pahang (172)
KD Inderapura (1505)
Förenta Staterna:
USS Scout (MCM 8)
USS Gladiator (MCM 11)
USS Ardent (MCM 12)
USS Dexterous (MCM 13)
Storbritannien:
HMS Ramsay (M 110)
HMS Blyth (M 111)
HMS Atherstone (M38)
HMS Chiddingfold (M37)
HMS Chatham (F87)
HMS Lancaster (F229)

Stridsgrupp Iwo Jima (Förenta Staternas 5:e Flotta)
USS Iwo Jima (LHD 7) - Flaggskepp
USS San Antonio (LPD 17)
USS Carter Hall (LSD 50)
USS Vella Gulf (CG 72)
USS Roosevelt (DDG 80)
USS Ramage (DDG 61)
USS Hartford (SSN 768)

Hangarfartygsgruppen Ronald Reagan (Förenta Staternas 5:e Flotta)
USS Ronald Reagan (CVN 76) - Flaggskepp
USS Chancellorsville (CG 62)
USS Gridley (DDG 101)
USS Howard (DDG 83)
USS Decatur (DDG 73)
USS Thach (FFG 43)
USS Springfield (SSN 761)

Och glöm inte att är ryssarna på väg... liksom den stridsgrupp som eventuellt skickas ut från EU, med enheter från Storbritannien, Nederländerna, Spanien, Belgien, Portugal och Tyskland. Det ryktas även att Indien och Kina skall skicka flottstyrkor... Jösses...

Sjöröveri (4): intressant söndagsläsning

2008-10-05T06:46:00.008+01:00

Förra gången det begav sig: muslimska sjörövare från Barbareskstaterna (dvs. Nordafrika). Kopparstick från sent 1700-tal.

Jag tänkte bara tipsa om ett par artiklar som kan vara av intresse i sammanhanget.

Jeffrey Gettleman på New York Times har gjort en intervju med sjörövarna som kapat det ukrainska ro-ro-fartyget MV Faina. Artikeln ger en utmärkt inblick i piraternas sätt att resonera:

“We just saw a big ship,” the pirates’ spokesman, Sugule Ali, said in a telephone interview. “So we stopped it.”

The pirates quickly learned, though, that their booty was an estimated $30 million worth of heavy weaponry, heading for Kenya or Sudan, depending on whom you ask.

In a 45-minute interview, Mr. Sugule spoke on everything from what the pirates wanted (“just money”) to why they were doing this (“to stop illegal fishing and dumping in our waters”) to what they had to eat on board (rice, meat, bread, spaghetti, “you know, normal human-being food”).

Mer här...

James Zumwalt, skribent för Washington Times och före detta marinkårssoldat (Vietnam- och gulfkrigsveteran) har författat ett analytiskt hållet "ledarstick" som även innehåller intressanta historiska perspektiv:

Soon after winning independence from England, the United States faced another war. Muslim pirates operating off North Africa's Barbary Coast were seizing US, as well as European, ships sailing in international waters, holding them for tribute payment or plunder...

Today, Muslim pirates again sail the seas off Africa's coast. Mostly Somalis, these pirates have already attacked more than 60 ships this year in the vicinity of the Gulf of Aden - almost 5 times more than occurred all last year. Pirates gain confidence as owners prove willing to pay ransoms for the safe return of ships and crews, much like the United States first did with the Barbary Pirates.

This does little to end the piracy, however, as these criminals invest their ill-gotten gains in even more sophisticated weaponry and faster boats with which to intercept their prey. At least in the days of Barbary tribute payments, a nation won free passage for all its ships. But today's ransom payments only encourage repeated attacks, including re-seizure of ships earlier released following payment should they ever sail back into the pirates' den.

Mer här...

Författaren och seglaren John S Burnett, som själv råkat ut för sjörövare i Sydkinesiska sjön, skriver ett intressant inlägg i Los Angeles Times om piraternas taktik, med mera:

High seas piracy has emerged from the history books -- and things are much more terrifying than yo-ho-ho and a bottle of rum.

Ten days ago, Somali pirates hijacked the Ukrainian cargo ship Faina, with a crew of 20, which was transporting 33 battle tanks and assorted heavy weaponry. This dangerous cargo, booty far beyond the expectations of the pirates, has drawn rare international attention to the growing crisis of piracy at sea. U.S. Navy ships have surrounded the Faina for fear the weapons, if unloaded, will fall into the hands of Islamic insurgents. The Russian warship Neustrashimy, with marines and commandos aboard, is en route. The European Union has finally moved to set up an anti-piracy security operation in the region, and the United Nations may vote on an anti-pirate resolution next week.

The pirates reportedly demanded $35 million to free the ship, then $20 million -- and may have dropped their price to $5 million. But they don't call it ransom. Their leader told the New York Times that the money was a "fine" for transporting arms in Somalia's waters and for "unauthorized and unsanctioned fishing and for the humanitarian catastrophe in Somalia."

Mer här...

Sjöröveri (3): Piratkusten

2008-10-04T16:07:00.006+01:00

Det sista man vill se ute till havs. Somaliska pirater i äntringstagen

Sedan början av 90-talet är Somalia i princip en havererad stat. Några nationella strukturer i termer av regering, lag och ordning, vägar och kommunikationer finns i princip inte. Det enda undantaget tycks vara handeln med det narkotiska preparatet khat, som egendomligt nog verkar fungera, hur dåligt läget än är. Samhället har mer eller mindre molekylariserats och är numera baserat på ett slags klanväsende. I norra delarna av landet råder inte längre något inbördeskrig eftersom de "pseudo-statsbildningar" som där uppstått - Somaliland, Puntland, Galmudug-staten, etc - baseras på en enda klans dominans. I Söder råder inbördeskrig mellan den lagliga och internationellt erkända interrimsregeringen, med säte i Mogadishu och den radikalislamistiska milisen Al-Shabaab (f.d. "De islamiska domstolarna"). Interrimsregeringen har FN:s och Afrikanska unionens stöd, vilket bland annat yttrar sig i närvaron av afrikanska soldater (främst från Etiopien, Uganda och Burundi), samt en mindre kontingent amerikanska specialförband (den så kallade Task Force 88) med logistiskt understöd från 5:e Flottan, vars operativa högkvarter för närvarande ligger i Bahrein. Al-Shabaab är å sin sida officiellt lierat med Al-Qaida sedan förra året.

På grund av tillståndet i landet har allt normalt näringsliv brutit samman (med undantag för narkotikahandeln). En viktig industri var tidigare annars fisket, som förutom att bidra till folkhushållet, även genererade exportintäkter. Somalia har Afrikas längsta kustlinje och vattnen utanför Afrikas horn är något av världens mest fiskerika, framför allt när det gäller gulfenad tonfisk. Fångsterna lär vara en och en halv gång större per nautisk kvadratmil än i Nordatlanten. Idag omsätter den samlade fiskerinäringen i hela Somalia årligen c:a 1,5 miljoner, vilket är en närmast parodiskt liten siffra.

Kanske är det inte så konstigt att personer i fiskehamnarna därför ägnar sig åt piratverksamhet. Eftersom såväl Interrimsregeringen, som Al-Shabaab ser med ytterst oblida ögon på sjöröveriet, som bland annat hindrar sändningarna med humanitär hjälp, har verksamheten kommit att koncentreras till "utbrytarstaterna" Puntland och Galmudug-staten. Med tanke på att lösensummorna ligger på i snitt 1 miljon dollar per fartyg så har vi här att göra med stora pengar.

Själva instegskostnaden i piratbranschen är relativt litet. Man behöver två snabba småbåtar med plats för c:a sju man i varje. Beväpningen består av Kalasjnikovs och raketgevär; och övrig utrustning består av äntringsutrustning, repstegar och satellittelefoner. Manskapet bör ha sjövana och veta hur man hanterar skjutvapen.

Enligt piraterna själva anser de inte att de håller på med någon piratverksamhet. Man har tydligen en viss insikt om vad som låter gångbart i den västerländska pressen, så man beskriver alltid det man håller på med som åtgärder för att "förhindra utfiskning" eller "stoppa avfallsdumpning". En del sjörövargäng har till och med lagt sig till med politiskt korrekta fantasinamn av typen "Ocean Protection Corps", och liknande. Som med många lögner finns här ett korn av sanning. Eftersom Somalia inte kan avpatrullera sin 200 nautiska mil breda ekonomiska zon har havet utanför kusten dragit till sig tjuvfiskare från många håll. Det handlar främst om fiskefartyg från Kina, Taiwan och Korea, men även ryska, ukrainska och spanska trålare uppträder på platsen. En långsiktig lösning på sjöröveriproblematiken borde innefatta att internationella örlogsfartyg även håller ett öga på tjuvfiskare tills dess somalierna kan klara av detta själva. Vad gäller dumpning och annat är det ingen som vet någonting. Men enligt piraternas egna uppgifter sysslar varje främmande fartyg med att "förgifta havet". Framför allt har man fått kärnvapen på hjärnan, och utländska krigsfartyg anklagas regelmässigt för att sänka ned gamla atombomber på havsbottnen så att fisken dör och människor blir sjuka.

Till en början vad det också så att det främst var utländska trålare som kapades, och under förra året utgjorde dessa fartyg en majoritet. Men för fiskebåtarna var också lösensummorna betydligt mindre (typ 100.000 dollar). Men med hjälp av de pengar som rederier och andra betalat ut har piraterna nu kunnat investera i bättre båtar, utrustning och kommunikationer. Under september månad har man nästan uteslutande givit sig på större fartyg såsom bulkfartyg, tankers och ro-ro-fartyg, medan man snarast fnyser åt trålarna. Här handlar lösensummorna om 2 miljoner dollar eller mer. Med hjälp av pengarna som flutit in har piraterna nu kunnat investera i större fartyg, som antingen har snabbåtarna på släp eller förvarade ombord. På så vis opererar piratbandet "Somalia Marines", som med hjälp av moderskeppen kan gå ut längre från kusten och ge sig på större fartyg.

Vad händer då med intäkterna? En stor del av dessa går till lokala krigsherrar som givit piratbanden "tillstånd" för sin verksamhet. En stor del "investeras i verksamheten", genom köp av bättre och större båtar, vapen, o. dyl. Resten går till lyxkonsumtion av guld och ädelstenar, snitsiga bilar och elektronik, liksom till den obligatoriska khaten.

Trots vissa rykten i den riktningen tycks det dock inte förekomma några närmare kontakter - i nuläget - mellan islamisterna och piraterna. Al-Shabaab har annars ett dubbelt förhållningssätt till verksamheten. När man en kort tid satt vid makten i Mogadishu gjorde man snabbt slut på sjöröveriet i södra Somalia med hjälp av drakoniska straff, men man har heller inte tvekat att försöka få till stånd samarbete när det har visat sig passa (som i fallet med MV Faina och dess stora vapenlast).

Sjöröveri (2): "Coke en stock"?

2008-10-03T10:19:00.014+01:00

Kapten Mark Genung, befälhavare på Aegiskryssaren USS Vella Gulf (stridsgrupp Iwo Jima), bevakar MV Faina ute på Hobyos redd

De somaliska sjörövare som opererar från Eyl i utbrytarregionen Puntland i norra delen av landet, samt från Hobyo, i den nyligen bildade utbrytarregionen Galmudug-staten, brukar i regel kapa bulkfartyg och oljetankers för att försöka få ut lösensummor för besättning och last. För närvarande har piraterna tio fartyg i sitt våld, liksom 374 sjömän från olika länder. Men i bland får sjörövarna lite mer än vad de faktiskt bett om. Som exempel kan man nämna två fartyg där just lasten har kommit att skapa ytterligare komplikationer. Det handlar här om det Iranskägda fartyget MV Iran Deyanat, som just nu befinner sig i Eyl, och den ukrainskägda, men Belizeflaggade MV Faina, som hålls av Hobyopiraterna. Vi skall titta på de här fartygen i tur och ordning.

Iran Deyanat

MV Iran Deyanat är ett iransktflaggat bulkfartyg på 44468 dödviktston som ägs av den iranska staten via rederiet IRISL. Under augusti månad var hon på väg mellan Nanking, i Kina, och Rotterdam officiellt lastad med järnmalm och "industriprodukter" avsedda för en tysk mottagare. Den 20 augusti kapades hon i Adenbukten och fördes till Eyl där den 28 man starka besättningen bestående av bl.a. iranier, ryssar, pakistanier och syrier fördes i land. Ett par dagar senare börjar egendomligheterna, som ställdes samman den 22 september av Bill Roggio i en intressant artikel på The Long War Journal.

I början av september började rykten florera att ett flertal somaliska pirater hade blivit "sjuka och avlidit" eller "tappat håret" efter att kommit i kontakt med ett "toxiskt" ämne ombord, förslagsvis i någon av de plomberade containrar som finns ombord. Rykten visste vidare att förtälja att ombord på fartyget fanns en "hemlig vapenlast" avsedd för den sudanesiska regeringen i Karthoum. På grund av händelserna i Darfur befinner sig den islamistiska regeringen under internationell blockad vad gäller vapenleveranser, men det är ingen hemlighet att mullorna i Iran (liksom Kina, varifrån fartyget ursprungligen kom) stöder Karthoum i dess folkmordspolitik mot den svarta befolkningen i Darfur och i södra delen av landet. Tanken var tydligen att skeppa vapnen till Eritrea som är omslagsplats för allehanda kontraband till Sudan. Det som stöder denna teori var att Iran Deyanat anlände till Adenbukten den 20 augusti och var intecknad för passage genom Suezkanalen den 27. Eftersom det endast är 4 dagars gång till Suez hade fartyget, så att säga, tre dagar "över" att lossa något i Eritrea. Inget rederi brukar annars slösa med tiden på detta sätt av skäl som naturligtvis är ekonomiska. Just-in-time-principen gäller för iranska fartyg precis som för alla andra. Vidare är Iranska rederier kända för att förfalska intyg på slutdestinationer, varvid fartygets manifest i detta fall kan lämnas utan avseende.

Den 12 september kom även ett bisarrt officiellt iranskt utspel i det man hävdade att man varit beredd att betala 2 miljoner dollar i lösen för fartyget, men att affären gått i stöpet eftersom "USA:s regering bjudit över med 5 miljoner" för att själva kunna lägga beslag på henne (se Press/TV Iran).

Som alltid när det gäller skepparhistorier bör man ta det hela med en nypa salt. Historien med de "toxiska" ämnena verkar osannolik. Ingen i besättningen har insjuknat på något sätt. De befinner sig i land, men utvalda medlemmar förs då och då ut till Iran Deyanat för att guida piraterna. Att somalier har avlidit kan mycket väl bero på stridigheter mellan rivaliserande sjörövargäng. Enligt piraternas perverterade "hederskodex" erkänner man aldrig inbördes stridigheter, liksom att man ens kapar fartyg: det handlar om att man skyddar Somalia från rovfiske och avfallsdumpning.

Att USA skulle ha "köpt" fartyget för 7 miljoner dollar är ett rent löjeväckande påstående. Skälet till att Iranierna inte kan gå piraterna till mötes beror på räddslan för de amerikanska örlogsfartygen ur 5:e flottan som finns i området.

Hur som helst ligger Iran Dyanat just nu där hon ligger. Varken piraterna kan förvänta sig någon lösen, eller Iran att få tillbaka sitt fartyg. Så fort hon lämnar redden kommer hon nämligen att uppbringas av enheter ur amerikanska eller franska flottorna, som använder sig av misstankarna om vapensmuggling till Sudan för att kunna skrida till aktion i FN:s namn.

Faina

MV Faina är ett Belizeflaggat ro-ro-fartyg (byggt på Lödöse varv) med 21 mans besättning (de flesta ryssar och ukrainare). Som så ofta inom rederinäringen är ägarförhållandena oklara. Officiell ägare är bolaget Tomax Team Inc i Odessa, Ukraina, men detta bolag verkar i sin tur kontrolleras via Waterlux, ett holdingbolag i Panama styrt av oidentifierade ryska intressen och kapital. I september var hon på väg mellan Kaliningrad (i den ryskkontrollerade Königsbergexklaven) till Mombasa i Kenya. Den 25 september kapades hon av somaliska pirater och fördes till Hobyo.

Sjörövarna kan knappast ha trott sina ögon när de tittade ned i lastrummet. Där stod nämligen 33 stycken ryska stridsvagnar av typen T-72 och en komplett uppsättning reservdelar och ammunition. Vidare fanns där även ett stort antal raketgevär och luftvärnskanoner.

Vem skulle ha alla dessa vapen? Kenyas regering gick omedelbart ut med uppgiften att stridsvagnarna var ämnade för den egna armén. Därefter hävdades det från kenyanska "whistle-blowers", liksom från den amerikanska flottan att den verkliga slutdestinationen (återigen) var Sudan. Det hela blev ytterst pinsamt för Kenya som fick äran av att vara mäklare vad gällde fredsavtalet i Sudan mellan de arabiska islamisterna i norr och den kristna svarta befolkningen i söder. Enligt senaste uppgifter, bl.a. beroende på dokument som piraterna säger sig ha hittat ombord, verkar det dock vara så att vapnen egentligen var på väg till Etiopien, som hjälper den internationellt erkända somaliska interrimsregeringen att hålla ställningarna gentemot utbrytarrepubliker och den Al-Qaidaallierade islamistiska milisen i södra Somalia, Al-Shahab (f.d. De islamiska domstolarna).

Piraterna har nu inte vetat riktigt vad de skall göra med den här lasten. Det finns inga möjligheter att lasta av stridsvagnarna i Hobyos hamn, däremot har raketgevär och kanoner till viss del bärgats. Piraterna har dessutom börjat uppvaktas av just Al-Shahab då dessa antingen vill ha tillgång till vapnen själva, eller också att de förstörs för att inte hamna i de så förhatliga kristna etiopernas händer. Detta är en oroväckande utveckling eftersom piratverksamheten hittills varit rent ekonomiskt grundad. Sker en sammansmältning mellan islamism och brottslighet (som i fallet med heroinframställning och Al-Qaida/talibaner i Afghanistan) kommer problemen bara att förvärras.

Hur som helst ligger även Faina där hon ligger, omringad av CTF 150 och stridsgrupp Iwo Jima. Piraterna fordrade först 30 miljoner dollar i lösen, men har nu sänkt sina krav till 20 miljoner. Frågan är dock vad som kommer att ske eftersom ingen är intresserad av att betala. Under tiden sitter ryska och ukrainska sjömän som gisslan, och en besättningsmedlem har redan dött av värmeslag. På grund av situationens art har ryssarna bestämt sig för att skicka en flottilj till platsen under ledning av fregatten RFS Neustrasjimij ("oräddheten"). Fartygen anländer i mitten av nästa vecka.

Västmakternas flottor följer detta med intresse. Dels vill man se hur ryssarna klarar logistik och bunkring utan stödjepunkter i Indiska oceanen (kanske kommer man att använda sig av någon hamn i Eritrea); och dels vill man se hur "Putindoktrinen" kommer att tillämpas i detta fall. Putindoktrinen praktiserades ju nyligen i Georgien och går ut på att ryska vapen skall användas "så snart som ryska personers liv eller värdighet är hotade".

Alla vill nog gärna se piraterna och ryssarna drabba samman - och kanske tänker man som Henry Kissinger när han fick frågan om vem han hoppades skulle vinna i kriget mellan Iran och Irak under 80-talet: "Det är synd att inte båda kan förlora".

Post scriptum: Den svenska blogg som annars skriver mest initierat om händelseutvecklingen i Somalia (och som även berört kapningarna av fartyg) är den som författas av Per Gudmundsson. Han har alltid väldigt läsvärda poster i ämnet.

Även DN skall ha en eloge (och det bär mig verkligen emot att behöva erkänna detta) för sin bevakning av sjöröveriet. De publicerar antingen telegram eller låter Thomas Hall skriva något nästan varje dag. Man får väl ha fördragsamhet med att de skriver dumheter som "sjöpirater" eller "krigsbåtar", när det heter "sjörövare", "pirater", "örlogsfartyg" eller "krigsfartyg"... Här är i varje fall deras senaste alster.

Svenskans bevakning haltar lite mer, men idag har man i varje fall en text som nämner Faina.

Sjöröveri (1): favorit i repris

2008-10-02T17:00:00.008+01:00

Välkommen till framtiden... Somalisk pirat ombord på ett kapat fartyg i Adenbukten

Om inget annat händer i världen tänkte jag ägna oktober månad åt att belysa det växande problem som sjöröveriet utgör för politisk stabilitet i världen.

Sjöröveri har kommit och gått i historien - emellanåt har det haft en högkonjunktur och emellanåt har det varit helt försvunnet. Exempel på det senare är under det romerska rikets glansdagar då Medelhavet var imperiets Mare nostrum och inga pirater gjorde sig påminda efter det att triumviren Pompejus sopat havet rent från detta handelns gissel genom omfattande amfibieoperationer mot deras baser i Cilicien, år 67 f. Kr.

Intressant i sammanhanget är att romarnas aktioner mot piraterna också har samband med uppkomsten av internationell rätt. Problemet för romarna (precis som vi har idag med global terrorism) handlade om att sjöröveri är ett exempel på en brottslighet som är gränsöverskridande, får politiska och ekonomiska konsekvenser som liknar de som förekommer i krig, samt inte kan knytas till en stat. Lösningen på detta var att klassa piratdåd som ett slags "folkrättsbrott" och brott mot mänskligheten. Senatorn och juristen Cicero definierade pirater som hostis humani generis ("människosläktets fiender") - en bestämning som återkommer i Parisdeklarationen mot sjöröveri, från 1856 och i det senaste internationella dokumentet: FN:s havsrättskonvention, från 1982. Från och med Parisdeklarationen var världen också befriad från sjöröveri genom att det brittiska imperiet, via sina överlägsna sjöstridskrafter, kunde hålla haven fria för handel, resande, civilisation och välstånd - precis som en gång romarna.

Dessa halkyoniska dagar verkar tyvärr vara förbi.

Sjöröveriet utanför Afrikas horn är hur som helst i tilltagande. Västmakterna har en flotteskader i området - Combined Task Force 150 - vars uppgift egentligen är att avpatrullera Indiska oceanen för att förhindra Al-Qaida från att använda haven som operationsbas. CTF 150 har Djibouti (i f.d. Franska Somaliland) som "hemmahamn" och omfattar olika fartyg och spaningsflygplan från Danmark, Frankrike, Förenta Staterna, Kanada, Pakistan, Storbritannien och Tyskland. Även EU är i färd med att skicka en egen flotteskader och även ryssarna har en liten flottilj på väg för att bevaka händelseutvecklingen, om än utanför CTF 150:s mandat - som i sista hand garanteras av Säkerhetsrådet. Trots detta har man kunnat göra mycket lite för stävja sjörövarnas aktiviteter. September var den svartaste månaden hittills.

För närvarande ligger ett tiotal fartyg på redden utanför somaliska fiskehamnar som Eyl och Hobyo (gå gärna in på Google Earth och titta närmare på dessa den mänskliga civilisationens juveler). Besättningarna har allt som oftast förts iland för att förhindra fritagningar - den franska flottan har gjort två lyckade fritagningar av egna medborgare och samtidigt passat på att föra med sig ett dussintal somalier till Frankrike för att ställa dem inför rätta. Quid pro quo, som Cicero skulle ha kunnat sagt...

Skälet till att man utför dessa piratdåd handlar naturligtvis om pengar. Sjörövarna vill ha ut lösensummor för besättning, fartyg och last. Detta har lyckats i ett trettiotal fall i år och lösensummorna har legat på c:a 1 miljon dollar i snitt (och tendensen är i stigande). Befolkningen på platser som Eyl och Hobyo är av hävd fiskare, men hela Somalias fiskeindustri omsätter endast 1,5 miljoner dollar årligen, så det är lätt att förstå att sjöröveriet kan te sig attraktivt. Och redan kan man se effekterna i form av ökande brudpriser i samband med giftermål i piratnästena. Bruden skall nu vara höljd i guld och ädelstenar, ha skor från Italien och klänningar inköpta i Dubai. Japanska bilar, mobiltelefoner, storbilds-TV och DVD-spelare skiftar numera hand vid de lokala bröllopen... Tidigare handlade det om ett par getter och ett dussin höns.

Världshandeln - och i förlängningen världens samlade välstånd - är beroende av en fungerande sjötrafik. 90 procent av alla varor och allt gods transporteras till sjöss; och vägen förbi Afrikas horn i riktning till eller ifrån Suezkanalen utgör den viktigaste av alla maritima pulsådror. Redan har de ökande kostnaderna i form av försäkringar och omlagda rutter inneburit c:a en ökning på 1,5 miljoner dollar per dag för de närmast inblandade - och detta oräknat de humanitära "kostnaderna" som drabbar enskilda sjömän, deras familjer och rederierna.

Under oktober månad kommer Krigsbloggen att titta närmare på sjöröveriet, dess grunder och historia, hur taktiken ser ut och förändras, vilka motåtgärder som görs, samt hur olika länder förhåller sig till problemet. Bloggen tänker också vara så anspråksfull att den kommer att föreslå ett par lösningar...

Väl mött!

Dagens neologism: Krigsbloggens läsare känner säkert till att "sjörövare" och "pirat" är synonyma begrepp. Men nu lanserar Dagens Nyheters korrespondent Thomas Hall ytterligare en term: "sjöpirat"... Godmorgon DN!

Lite framåtblickar...

2008-10-01T09:54:00.005+01:00

Nyckelpersoner: general David McKiernan och president Muhammed Karzai i samspråk (foto: AFP/Getty)

Bloggen fyllde ett år i går och jag tänkte ägna lite utrymme åt att spekulera inför framtiden efter att ha läst de senaste posterna i Herschel Smiths utmärkta blogg, The Captain's Journal. Ämnet handlar om det som främst fångar mitt eget intresse just nu: våra förehavanden (ja, Sverige är ju också med på ett hörn) i Afghanistan, samt Nordvästra gränsprovinsen och stamdistrikten i Pakistan.

Ny befälsstruktur ISAF/OEF

Nu när general David Petraeus tagit över CENTCOM tycks amerikanarna äntligen ha ryckt skägget ur brevlådan och börjat arbetet med att reformera befälsgången inom den internationella insatsstyrkan. Problemet har varit att amerikanerna varit bundna av ISAF:s (dvs Natos) närmast EU-mässiga byråkrati - det har handlat om allt från de rigoristiska "Rules of Engagement", som européerna har drivit igenom, till förvirring vad gäller strategi och radiofrekvenser (!). Tanken är nu att - som BBC skriver - frigöra de amerikanska styrkorna från ISAF och låta samtliga amerikanska trupper sortera inom ramen för OEF, samt att såväl Natostyrkorna som amerikanerna fortsättningsvis rapporterar och kommenderas av den amerikanske befälhavaren på plats (fn general David McKiernan). Förhoppningsvis leder arrangemanget till mindre "Bryssel" och mer "CENTCOM" i framtiden.

Afghanska vinterkriget?

För att stävja den traditionella våroffensiv som talibanerna brukar sätta igång vid snösmältningen planerar amerikanarna att använda vintern till att intensifiera kampanjen mot terroristerna, enligt generalmajor Jeffrey Schloesser i Army Times. Tidigare år har vintern inneburit ett slags paus i striderna från båda sidor - nästan som under under antiken och medeltiden. Man har helt enkelt gått i vinterkvarter och samlat krafterna inför vårens ankomst. Detta skall man tydligen ändra på. Flera av de enheter som nu skall "rotera in" i Afghanistan har övat vinterkrigföring i Alaska. Vi får se ur detta kommer att gå. Man kan dock räkna med ett stigande antal civila förluster på talibansidan. De talibantrogna aktivister som inte tillbringar vintern på andra sidan gränsen i Pakistan brukar sitta hemma och kura i stugvärmen tillsammans med fru(ar) och barn...

"Väckelserörelserna" når Pakistan?

En viktig orsak till att amerikanarna kunde vända utvecklingen i Irak berodde på de sunnimuslimska "väckelserörelserna" (al-Shawa). Den sunnitiska lokalbefolkningen tröttnade helt enkelt på Al-Qaidas fundamentalistiska korantolkning, som bland annat innebar förbud för kvinnor att arbeta eller vistas ute på gatan utan manligt "förkläde", förbud mot musik och dans, avhuggna fingrar om man rökte en cigarett, etc. Man gjorde därför gemensam sak med amerikanarna som försåg dem med pengar och vapen - och tillsammans kunde man driva bort radikalislamisterna. Men hur står det till i Pakistan? Också där har vi att göra med fanatiska muslimer som tagit makten över hela samhällen... Vad tycker egentligen "vanligt" folk? Såväl Wall Street Journal, som The Long War Journal noterar det spirande pakistanska arbetet med att få igång en "FATA/NWFP Awakening" som i bästa fall skulle kunna rekapitulera modellen från Irak. Detta är sannerligen på tiden. Konventionella militära operationer har ju inte fungerat - det är således dags för en "Petraeusmodell" i pakistansk tappning.

McCain och Obama om GWOT

Den utrikespolitiska debatten mellan presidentkandidaterna och senatorerna John McCain och Barack Obama gav ett par exempel på samsyn. Båda två vill dra ned på truppnivån i Irak (McCain: "eftersom vi har vunnit"; Obama: "eftersom vi har förlorat") och i gengäld förstärka insatserna i Afghanistan. Detta är bra enligt min mening. Petraeus har bett om ytterligare två brigader till den Afghanska krigsskådeplatsen och tvingats ge sig in i den lätt ovärdiga uppgiften att tubba de europeiska Natoländerna att skicka mer resurser. Dock är en truppförstärkning i sig ingen patentlösning. David Ignatius har en intressant artikel i Washington Post om vad en "surge" inte kan lösa i Afghanistan. Det handlar bland annat om motståndets art i Afghanistan, som skiljer markant från det i Irak genom det stora inflytandet av rent kriminella element i Centralasien (det växer ju inga opievallmor mellan Eufrat och Tigris).

Min egen "analys" av läget (vad det nu kan vara värt...) är att truppförstärkningsmomentet av "the surge" inte kan reproduceras i Afghanistan av logistiska skäl. Truppsatureringen i Irak handlade om 15 amerikanska brigader (c:a 130.000 man). Skulle detta översättas till afghanska demografiska förhållanden skulle det således handla om c:a 10-12 brigader (100.000 man). Det finns - som jag ser det - inte en chans i helvetet att sådana truppmassor skulle kunna försörjas med tanke på att Afghanistan inte har någon hamn. Alla förnöderheter måste ju antingen flygas in, eller också rulla över urusla vägar från Karachi genom Bolan- och Khyberpassen. Vill man ha manskap på plats måste man därför låta den afghanska armén axla en sörre del av ansvaret, än vad den irakiska gjorde. Självfallet bör man förstärka den västerländska truppnärvaron med - låt oss säga - 30-40 procent, men har man några pengar över bör dessa snarast läggas på utbildning och utrustning av afghansk trupp - och här borde européerna också kunna bidra...

USA och Irak slår mot iranska "specialgrupper"

2008-09-29T20:08:00.008+01:00

"Knäpp knappen, Omar...!" Irakisk polisrekryt i Bagdad får instruktion i reglementsenlig klädsel

Jag har just kommit hem från en veckas resande utan Internet. Jag är fortfarande lite ringrostig, så jag tänkte börja med en mjukstart: lite nyheter från Irak.

I takt med att det inhemska våldet minskar i Irak kan säkerhetsåtgärderna riktas mot krafter som härrör utanför Iraks gränser. Eftersom de sunnitiska Al-Qaidagrupperna i allt väsentligt är besegrade, handlar det här framför allt om sha extremister som understödjs av Iran och som ofta utgör utbrytargrupper ur Muqtada al-Sadrs "Mahdiarmé". Dessa extremister kallas "specialgrupper" för att skilja ut dem från shiitisk milis som inte stöds av Iran.

Under gårdagen (28 september) grep amerikanarna fem medlemmar ur "Hizbollahbrigaden" i Nya Bagdad (ett förortsområde som tidigare dominerades av Mahdiarmén). Hizbollaharmén är en grupp som gjort sig känd för att placera ut vägbomber och utföra raketangrepp mot koalitionstrupperna. Organisationen antas ha ett par hundra medlemmar och stöds ekonomiskt av Iran och vad gäller trupputbildning av den shiitiska libanesiska terrororganisationen Hizbollah: men sedan september månad har ett trettiotal "brigadister" gripits.

Den intensifierade aktiviteten mot "specialgrupperna" tycks vara ett svar på den ökande aktivitet som dessa visat sedan Al-Qaida trängts tillbaka och de ledande krafterna inom Mahdiarmén tvangs fly landet efter det att trupper från den irakiska regeringen och koalitionen lyckades pacificera södra Irak tidigare i år.

Enligt vad general Sabah al-Fathlawi, ansvarig för polisinsatserna i södra Irak, kunde meddela AFP har "specialgrupperna" åter börjat röra på sig. Våldsamheterna har mer karaktär av polisingripanden än regelrätt krig, men ingen vet hur utvecklingen kommer att bli i framtiden - det mesta verkar i nuläget vara upp till Iran. Men eftersom läget är så mycket lungnare på andra håll finns nu mycket större resurser att möta detta nygamla hot.

Här följer ett axplock av vad som skett tidigare under veckan enligt The Long War Journal:

Recent operations against the Iranian-backed terror groups operating inside Iraq:

Sept 27: Coalition forces captured five Hezbollah Brigades fighters in New Baghdad

Sept 25-26: Iraqi and US forces captured 53 Special Groups operatives north of Nasiriyah. Large amounts of weapons were also uncovered.

Sept 24: Coalition forces captured a senior weapons smuggler for the Army of the Righteous in Amarah.

Sept 21: Coalition forces detained five Hezbollah Brigades operatives during two separate raids in New Baghdad.

Sept 20: Iraqi and US forces captured two Special Groups fighters in Al Kut in Wasit province.

Sept 19: US soldiers captured two Special Groups operatives in the Hayy Jihad neighborhood of Baghdad’s Rashid district.

Sept 18: Iraqi security forces killed one Special Groups fighter and detained four during a raid in Hillah.

Sept 16-18: Iraqi Special Operations Forces and Iraqi Special Weapons and Tactics teams captured eight Special Groups fighters and killed one during operations in Hillah, Amarah, Diwaniyah, and New Baghdad.

Sept 16: Iraqi police captured six Special Groups fighters behind an IED attack that killed a policeman in the Ur neighborhood in Baghdad.
.

Inget spektakulärt, alltså... Bara ännu en dag av träget arbete i vingården

En seger som ingen vill kännas vid...

2008-09-18T14:01:00.008+01:00

Soldater ur 4 infanteridivisionen poserar under den triumfbåge Saddam lät resa efter kriget mot Iran. Inget motsvarande kommer dock byggas i USA under överskådlig tid

Jag läste idag den amerikanske författaren Thane Rosenbaums lilla reflektion i dagens Wall Street Journal (18 sept), "Victory Is an Orphan". Den uttrycker bättre än vad jag förmår formulera en iaktagelse som jag gjort under det senaste året.

Rosenbaum konstaterar att när det kommer till Irak så vill de flesta amerikaner inte "take yes for an answer".

"The surge" har lyckats "bortom våra vildaste förhoppningar" (som presidentkandidaten Barack Obama uttryckte sig nyligen); säkerhetsläget är bättre än någonsin; kidnappningar och bombattentat har avklingat; Al-Qaida är på flykt; och alla befolkningsgrupper samarbetar aktivt med koalitionsstridskrafterna.

Men istället för glädje ("Rejoice!", som Margaret Thatcher sade efter återtagandet av Falklandsöarna från Argentina, 1982) eller segerparader, är det enda som den politiska klassen, respektive diverse "opinionsbildare" i USA (liksom på annat håll) kan få ur sig kommentarer kring tidtabeller över tillbakadragande och ältande av förlustsiffror. Så gott som ingen ger uttryck för någon stolthet.

Aldrig tillförne har en nation så distanserat sig från uttryck för nationell triumf i samband med ett segerrikt krig, som nu. Inte ens tanken på att man lämnar över Irak i bättre skick än när man tog över det, och att man har skapat den, mig veterligen, första arabiska och muslimska demokratin i världshistorien, tyck intressera någon. För många amerikaner verkar frågan om Irak förbunden med ett slags skam som gör det omöjligt för dem att ens ta in (intellektuellt och känslomässigt) de goda nyheter som strömmat ut från Tvåflodslandet under det senaste året.

Och där tror jag att en del av problematiken ligger: sällan har det förelegat så stor skillnad mellan olika grupper vad gäller förståelsen av de rent faktiska förhållandena under Irakkriget.

Vi har sett en hel del krig under det senaste århundradet och det är givetvis så att folk inte tycker likadant om nödvändighet eller bevekelsegrunder för diverse krigsföretag, men man har åtminstone kunnat enas om rena sakförhållanden. Icke så här. Under Irakkriget har de olika sidorna inte ens velat lyssna till fakta i den mån de presenterats av en meningsmotståndare.

"Krigspartiet" (till vilket jag själv hör) vägrade helt att lyssna till varningar om att hela Irakoperationen höll på att spåra ur under det dystra året 2006; och idag vägrar "fredspartiet" på samma sätt att inse att de amerikanska vapnen just har hemburit en närmast historisk seger, i den mån att den visar att inte bara ett "symmetriskt" motstånd av konventionella motståndare är möjliga att besegra, utan att vi nu även har (åter-)upptäckt en metod att triumfera i situationer där "stridsasymmetri" råder och där motståndaren består av gerillor, insurgenter, "folkliga" motståndsrörelser och terrorister. Och det är inte så förbaskat dåligt...

Post scriptum: Jag kommer att befinna mig på resa under nästa vecka, så bloggandet kanske inte kan ske med samma regelbundenhet, som under den senaste tiden.

Ändrat pakistanskt tonläge efter ytterligare amerikanska angrepp i Sydwaziristan

2008-09-17T20:43:00.008+01:00

Prickskyttar ur stabskompaniet, 2 bataljonen, 508 regementet, 82 luftburna divisionen, utanför Dey Yak, Afghanistan (foto: Mica Clare, US Army)

Det verkar som om Pakistan nu insett att man måste leva med fortsatta amerikanska insatser på eget territorium och att man därför måste göra det bästa av situationen för att inte förlora ansiktet inför den egna befolkningen och internationell opinion.

Så här tycks det ligga till:

Ni som följt nyheterna under den senaste tiden har säkert noterat kontroverserna kring de amerikanska angreppen från postioner i Afghanistan mot stödjepunkter tillhörande talibaner och Al-Qaida på andra sidan gränsen i Pakistans federalt administrerade stamdistrikt.

Under denna månad har nästan ett tiotal sådana angrepp ägt rum och de har utförts såväl med obemannade UCAVs, som med konventionellt flyg och - vid åtminstone ett tillfälle - infanteri tillhörande specialstyrkorna (troligen arméns Delta Force eller flottans SEAL).

Åtgärderna är godkända från högsta ort (dvs den amerikanske presidenten George W Bush) och markerar något av en ny strategi för det afghanska kriget.

Den stora svårigheten med att besegra talibanstyrkor och Al-Qaidaenheter beror inte på att dessa skulle vara så fruktansvärt goda soldater eller åtnjuta något anmärkningsvärt stort stöd bland lokalbefolkningen, utan på grund av det faktum att terroristerna kan dra sig tillbaka på andra sidan en internationell gräns för att kraftsamla och planera nya attacker. Detta är en stor skillnad från exempelvis Irak där en mycket större och bättre beväpnad insurgentrörelse nyligen har besegrats, bland annat genom det faktum att fienden inte hade någon "fristad" att dra sig tillbaka till.

Ända sedan 2001 har tanken varit att Afghanistan och dess allierade (fr.a. USA) sköter kriget på den afghanska sidan under det att Pakistan "håller rent" på sin sida. Detta har pakistanierna av olika skäl misslyckats med - och vad värre är: man har idag ännu mindre kontroll över gränsområdena, än vad man hade för ett par år sedan. Stamdistrikten är idag helt utanför regeringens kontroll.

Hur löser man då ett sådant problem? Krigshistoriskt finns det två typer av åtgärder man kan ta till. Den ena handlar om att spärra gränsen för infiltration. Detta är mycket svårt men kan lyckas om terrängförhållandena är de rätta, såsom fallet var i den algeriska öknen där den franska "Moricelinjen" fungerade alldeles utmärkt för att hindra inbrytningar av FLN-terrorister under 50-talets Algerietkrig. Denna metod är dock omöjlig att implementera i den bergsterräng som finns mellan Afghanistan och Pakistan. Alltså får man ta till den andra åtgärden, som handlar om att utvidga kriget till andra sidan den gräns det nu handlar om. Folkrätt och FN-konvention ger en förfördelad part all rätt att göra så, men vad som gäller i teorin är inte alltid applicerbart i praktiken. Pakistan är ett vänligt sinnat land som står på västmakternas sida i kriget mot terrorismen och att fatta ett sådant beslut, som president Bush nyligen gjort om gränsöverskridande interventioner, är inget man gör i första taget. Dock har detta nu skett och skälet är antagligen att behovet av att slå mot terroristernas stödjepunkter uppväger önskemålet att ha goda relationer med Pakistan.

Men det finns en annan sida av saken också. Pakistan har förvisso protesterat mot de amerikanska tillslagen och hotat med att stänga viktiga transportleder för Natostyrkorna i Afghanistan, svara med dödligt våld om man träffar på utländsk trupp på eget territorium, skicka stridflygplan för att skjuta ned UCAVs, etc... Men efter den gångna veckans sabelskrammel har man uppenbarligen kommit på en ny metod - man säger numera att angreppen handlar om "gemensamma insatser mellan Pakistan och USA.

Gårdagens amerikanska angrepp mot mål i Baghar Cheena i Sydwaziristan, ägde rum samtidigt som ordföranden i det förenade stabskollegiet ("Joint Chiefs of Staff"), amiral Michael Mullen var i Islamabad för att träffa sina kollegor i den pakistanska generalstaben och deklarera den amerikanska positionen. Uppenbarligen har han låtit sina värdar veta att ingenting som de gör kommer att ändra den amerikanska politiken. Och i sista hand är ju Pakistan mer beroende av USA, än tvärt om.

Pakistanierna tar alltså skeden i vacker hand och låter en officiell talesman säga till telegrambyrån Reuters att angreppen visar "på det förbättrade underrättelsesamarbetet mellan länderna".

Detta är stor humor...

Räkna med fler angrepp och ett och annat spel för galleriet från den pakistanska regeringens sida

Läs mer i "The Long War Journal".

"Järnlady" tar över Israel?

2008-09-16T18:30:00.009+01:00

Nu blir det åka av: Tzipi Livni

Idag tar general Raymond Odierno befälet över MNF-I och den forne chefen, general David Petraeus, blir C-in-C (som det hette förr) över CENTCOM och Krigsbloggen (och säkerligen merparten av dess läsare) önskar herrarna lycka till.

Ursprungligen hade jag tänkt skriva en liten kommentar till detta, men kom dock på andra tankar... Israel står nämligen i beråd att få en ny premiärminister (Ehud Olmert skall ju avgå efter korruptionsaffärerna) och i pressen florerar allehanda rykten om vem det kan tänkas bli.

Personligen tror jag att det blir en kvinna (det känns rätt i år) och att det blir den nuvarande utrikesministern från centerpartiet Kadima, Tzipi Livni.

Livni är 50 år gammal och anses allmänt som en "hök" och hårding. Det är betecknande att hon allmänt anses stå politiskt till höger om det konservativa Likuds ledare "Bibi" Netanyahu. Livni var en av förre premiärministern och pansargeneralen "Arik" Sharons protegéer och lämnade också Likud när Sharon grundade Kadima (för att få till stånd överlämnandet av Gazaremsan till den "Palestinska myndigheten"). Innan hon gav sig på politiken tillhörde Livni det legendariska utrikesspionaget, Mossad, och tjänstgjorde under flera år i Paris, där hon tillhörde ett hemligt kommando vars uppgift var att bekämpa arabiska terrorister i Europa.

Trots sin "hawkishness" betraktas hon emellertid som moderat vad gäller bemötandet av det iranska hotet (till skillnad från Netanyahu, m.fl.), och har nöjt sig med uttalanden av typen "militära insatser finns med i beräkningarna när det gäller Iran". När det kommer till Hamas och andra palestinska terrorister, är tongångarna dock annorlunda: "Vi skjuter först och frågar sedan!", liksom vad gäller Syrien: "Fred handlar inte om att äta houmus på någon jäkla restaurang i Damaskus; det handlar om att Syrien måste lämna ondskans axelmakter och sluta upp med att stödja terrorister!"

Kuriosa: Livni (som behållit sitt flicknamn) är mor till två barn tillsammans med sin make sedan flera år, reklammannen Naftali Spitzer. Det sägs att Spitzer ställde som ulitimatum att Livni måste lämna Mossad för att gå med på att gifta sig med henne. Han stod tydligen inte ut med tanken på att hon tillbringade natt efter natt på olika europeiska hotell tillsammans med unga, hyperintelligenta och fysiskt vältränade manliga agentkollegor... Spitzer lär ha sagt: "Mossad förlorade en ledare, men jag fick den bästa hustru man kan tänka sig".

Det här kan bli roligt...

Är radikalislamismen redan besegrad?

2008-09-15T14:36:00.008+01:00

Ja, titta på dem bara: arbetslösa, ensamstående och överspelade... Fanatiska muslimer paraderar i London

Jag måste väl erkänna att jag aldrig har varit någon större vän av Juan Cole, den amerikanske professorn i Mellanösterns historia vid universitetet i Michigan. Ofta har jag tyckt att hans närmast rabiata Bush-hat och grasserande "palestinavansinne" (en vanlig kombination bland humanistiska akademiker) kortslutit hans intellektuella förståndsgåvor; men i en artikel på hans blogg till åminnelse av sjuårsdagen av terrorangreppen mot Pentagon och World Trade Center skriver han mycket intressant om kriget mot terrorismen och vilka resultat det åvägabringat - framför allt i relation till Al-Qaida.

Cole hävdar att det ursprungliga Al-Qaida har besegrats; dvs det Al-Qaida som byggts upp av Osama bin Ladin och Ayman al-Zawahiri. Bin Ladin har inte framträtt offentligt på närmare fyra år, med undantag för den katastrofala internetrelaesen under förra året då en hårdsminkad bin-Ladin, försedd med gyllene kaftan och ett skägg som svärtats på konstgjord väg med hjälp av datorgrafik, skämde ut hela den globala jihadismen. Coles tes är att bin Ladin sannolikt är så pass vanställd att han inte längre kan visas på videoband utan att dra hela organisationen i vanrykte. Bin Ladins andreman, al Zawahiri, har å andra sidan utvecklats till en närmast sjukligt kontaktsökande individ, med flera internetframträdanden i månaden i de mest skilda ämnen, vilket lett till att inte ens TV-bolaget Al-Jasira längre orkar rapportera om alla hans idéer för att inte trötta ut tittarna.

De fortsatta resonemangen har Cole extrapolerat utifrån terrorismanalytikern Mark Sagemans Understanding Terror Networks. Han anser att Al-Qaida idag har högst ett tusental terrorister som har kapacitet att utföra aktiviteter i USA och den övriga västvärlden. Al-Qaida utgjorde en gång i tiden ett mycket större hot, eftersom den de facto utgjorde en internationell organisation som var kapabel att hota amerikanska intressen och skada den amerikanska ekonomin. Man hade dock bara en enda framgång på amerikansk mark (den 11 september) genom att man kunde utnyttja luckor i det amerikanska invandrarverkets och flygbolagens säkerhetsrutiner, men efter detta har man i princip inte kunnat utföra någonting alls av format.

Vad gäller Al-Qaidas övriga målsättningar är resultaten lika magra. Bin-Ladin ville störta det saudiska kungahuset, upprätta ett fundamentalistiskt emirat på al Jasira (dvs. den arabiska halvön) i ett första steg mot ett enat muslimskt kalifat, samt få bort amerikanska trupper från arabisk mark. Allt detta har blivit ett misslyckande. Det saudiska kungahuset är rikare än någonsin och även om amerikanska soldater, de förkättrade as-Salibin (arabiska för "korsriddarna"), inte längre finns på sin gamla flygbas i Saudiarabien, har man fler än någonsin i Irak, Kuwait, Bahrein, Qatar, m.fl. platser. Den saudiska monarkin kan mycket väl störtas i en folklig resning inom en inte alltför lång framtid, men i sådana fall kommer knappast Al-Qaida att spela någon större roll. Organisationens misslyckanden med att slå till mot mål i USA och besegra den amerikanska armén i Irak har lett till att endast 10 procent av befolkningen säger sig ha en positiv uppfattning om den (ned från över 70 procent för ett par år sedan).

Al-Zawahiris planer för Egypten har slagit lika snett. Här skulle regimen störtas och hans egyptiska Islamiska Jihad bildade aktivistceller på bästa revolutionära manér. Men denna organisation är idag krossad. Medlemmarna är antingen döda eller i fängelse. Man hade tidigare en allians med Gama al-Islamiya - "Det Islamska Brödraskapet" - men dessa har idag brutit med jihadisterna och säger sig idag (om man skall tro de 70-tal olika fatwor som formulerats i ämnet) avvisa våldsutövning och förorda fredligt politiskt arbete såsom den rätta tolkningen av Koranen. Cole kommenterar syrligt: "Det främsta resultatet av händelserna den 11 september var tydligen att det Islamska Brödraskapet förvandlades till en fredsrörelse".

Om nu Al-Qaida befinner sig på dekis, hur står det då till med övriga delar av den globala jihadismen? Inte särskiltt bra, säger Cole, och noterar de fyra olika typer av radikalislmaistisk verksamhet som Sageman har identifierat:

1) Västeuropa. Det exempellösa inflödet av muslimer till denna världsdel, i kombination med generösa socialförmåner för nyanlända och en brottsbekämpning som hämmas av rättskonvetioner av typen Den europeiska konventionen om mänskliga rättigheter leder till att Västeuropa alltmer tenderar att bli den globala fristaden för radikalislamismen. Dock är grupperingarna få, saknar manskap och koordinering, samt har endast ringa inflytande över befolkningsflertalet. Man är förvisso kapabla att utföra ohyggliga terrordåd (som i Madrid eller London), men få tror att detta kan få andra följder än att den europeiska terroristlagstiftningen skärps. Ju aktivare jihadisterna är, desto större chans är det alltså att Västeuropa glider dem ur händerna som replipunkt.

2) Det finns större och bättre koordinerade jihadister, fr.a. i Nordafrika, men deras aktiviteter har i princip neutraliserats sedan 2006. Grupperna här är i princip hänvisade till att utföra terrorattentat, vilket i sin tur alienerar den befolkning man helst av allt vill vinna. Aldrig har den radikala islamismen varit mer hatad i Nordafrika än vad den är idag.

3) I länder och regioner där radikalislamismen kan låna prestige från klassisk nationalism är läget något annorlunda. Här kan man framstå som ett slags befrielserörelse mot främmande "ockupationsmakter". Exempel på detta är Hamas i Gaza, Hizbollah i södra Libanon, liksom diverse organisationer i Tjetjenien och Kashmir. Nationalismen gör att man här kan vinna bredare folkligt stöd, men samtidigt handlar det också om begränsade områden med liten befolkningsbas (det bor 1,5 miljoner i Gaza), liksom att dessa organisationer så gott som aldrig hotar västerländska intressen utanför det absoluta närområdet.

4) Irak och Afghanistan. Sageman ser dessa områden som ett särfall eftersom västerländska arméer i allmänhet och amerikanska i synnerhet här bedriver aktiv verksamhet. I Irak har radikalislamismen - både i dess sunnitiska och shiitiska varianter - redan besegrats. Man skall för den skull inte tro att Irak därigenom skulle vara immunt för framtida konflikter. Landet kan mycket väl slitas sönder av sekteristiska strider mellan shiiter, sunniter och kurder, men dessa kommer i sådana fall ha en lokal karaktär och i princip inte skilja sig från andra typer av konflikter i historien. Det handlar alltså om ett slagfält där den globala jihadismen inte har någon specifik roll att fylla.

I Afghanistan är kampen inte på något sätt avgjord, men den har ändrat karaktär. Den "nya" talibanrörelsen med fäste i Pakistans skiljer sig på ett avgörande sätt från den "gamla" rörelsen under mulla Omars emirat fram till 2001. Pressen noterar ofta hur djupt impopulärt USA är i Pakistan, men glömmer ofta att påpeka att samma sak gäller de i huvudsak pashtunska talibanerna. I det senaste parlamentsvalet i februari gick radikalislamisternas parti, Muttahida Majlis-i-Amal (MMA, "förenade aktionsrådet"), tillbaka från 59 platser till tre. Talibanrörelsen har på båda sidor gränsen förvandlats till ett slags pashtunsk nationalrörelse med endast få implikationer för områden utanför närområdet i södra och östra Afghanistan, samt i Pakistans stamdistrikt och Northwest Frontier Province. Övriga befolkningsgrupper tycks immuna. Givetvis förekommer det diverse grupper av frivilliga från andra länder i talibanernas led, men dessa är fåtaliga och har ytterst svårt att arrangera internationella terrdåd mot USA och västvärlden. Striderna kan mycket väl bli både blodiga och långvariga i Afghanistan, men konflikten är nu av en traditionell typ som vi i väst har utkämpat så många gånger förr: momentet av "global jihadism" har varit borta sedan de senaste åren.

I sin avslutning försöker Juan Cole - sin vana trogen - tona ned den roll Förenta Staternas krigsmakt kan ha spelat vad gäller kväsandet av radikalislamismen; liksom det faktum att inget nytt terrorangrepp har förövats under (den ack så avskydde) president Bushs tid vid makten. Men hans resonemang (eller rättare sagt, Mark Sagemans resonemang) förtjänar att tänkas på... Det ligger mycket i detta, åtminstone som jag ser saken.

Till enfaldens lov: exemplet Karin Henriksson

2008-09-13T16:29:00.010+01:00

Karin Henriksson, SvD - aktivist i journalistisk kapprock

För den som vill studera ett instruktivt exempel på hur journalister kan vinkla sina artiklar, för att i ren nyhetstext försöka snedvrida rapporteringen till förmån för kolporterandet av de egna politiska uppfattningarna, rekommenderas Svenska Dagbladet-journalisten Karin Henrikssons "analys" av TV-bolaget ABC:s intervju med det Republikanska partiets vicepresidentkandidat, guvernör Sarah Palin.

Här ser vi journalistikens transformation till ett slags politisk aktivism - och vi skall här följa processen steg för steg...

Artikelrubriken lyder: "Utfrågad Palin ändrar uppfattning i klimatfrågan". Jag är medveten om att journalister inte formulerar rubriker, men den stackars redaktören hade knappast något val... Så här skriver nämligen Henriksson:

"Hon har tidigare sagt att hon tvivlar på att människan bidragit till klimatförändringarna och att hon inte är någon ”Al Gore, olycksprofet till miljöaktivist”. Men i intervjun med ABC:s Charlie Gibson tog hon tillbaka detta och sa att oavsett orsakerna är ”John McCain och jag ense om att vi måste göra något åt saken”."

Hon tog inte tillbaka ett enda dugg! I intervjun sade hon att vicepresidenten måste följa presidenten, eftersom det att han är den som formulerar policyn - om nu McCain anser att människan ligger bakom en stor del av den globala uppvärmningen, behöver inte Palin nödvändigtvis tycka samma sak... men däremot följa de politiska riktlinjerna.

Detta blir speciellt tydligt i stycket där Henriksson motsäger sig själv: McCain har nämligen uttalat sig "mot oljeprospektering i ett naturskyddsområde i Alaska"; men samtidigt säger Palin att "hon ska fortsätta pressa andra så att oljereserverna i det berörda området kan utnyttjas."

"Pressa andra", ja... Hon sade att hon till skillnad från McCain anser att man kan borra efter olja i Alaska och att hon inte tänker ge upp försöken att få honom att ändra sig, eftersom hon anser att detta är det rätta (vilket en majoritet av det amerikanska folket också anser - en uppgift som Henriksson inte anser att Svenska Dagbladets läsare behöver veta). Alltså har ju Palin inte tagit tillbaka något, utan helt enkelt accepterat de regler som gäller för att tjäna som vicepresident.

Henriksson fortsätter med att försöka få Palin att framstå som en religiös dårfink:

"Om hennes uttalanden att ”våra nationella ledare skickar soldater på uppdrag av Gud”:
– Jag skulle aldrig försöka spå Guds vilja. men låt oss be, så att vi befinner oss på Guds sida."

Här förvanskade och klippte även ABC:s intervjuare Charles Gibson ur Palins tal. Uttalandet var en referens till Abraham Lincoln. Vad Palin sade var att människan inte skall skicka soldater i tron att "Gud står på vår sida", utan att om vi nu måste skicka soldater, så måtte vi hoppas att vi gör rätt och "vi står på Guds sida". Detta är något helt annat och för övrigt teman som använts i tal av presidenterna Roosevelt, Kennedy och Reagan, för att nämna några.

Nästa punkt på programmet är att Henriksson försöker få Palin att framstå som en aningslös idiot:

"Om USA måste gå in militärt för att försvara eventuella nya Nato-medlemmarna Ukraina och Georgien:
– Kanske det."

Ovanstående är nästan det värsta: paragraf 5 i Natostadgan förutsätter att ett angrepp mot en medlemsstat betraktas som ett angrepp på alla medlemmar. Antyder Henriksson att USA (och alla andra medlemsstater) skulle bryta mot ingågna avtal? I sådana fall hade vi haft att göra med en verklig skandal. Henriksson skär också bort preciseringen i Palins svar för att hon skall framstå som särskilt illa insatt. Så här sade hon: "Ja, det kanske vi måste. Det är så stadgan ser ut".

Vad Henriksson inte tycker att läsaren behöver veta är att denna uppfattning är exakt densamma som förespråkas av Hillary Clinton, Barack Obama och den demokratiske vicepresidentkandidaten Joe Biden. Samtliga anser att Georgien och Ukraina bör bli medlemmar och att Natostadgan skall uppfyllas till punkt och pricka. Detta gäller för övrigt också samtliga europeiska Natoländer (med undantag för Tyskland och Frankrike som lade in veto vid Natomötet i Bukarest i mars i år). Fy!

Anklagelsen om att Palin inte kände till innehållet i den s.k. Bush-doktrinen är rent löjeväckande. Det var uppenbart att hon inte visste vad han pratade om, men det var det ingen annan som gjorde heller. "Bushdoktrinen" är inget officiellt dokument eller statsakt, som "Monroedoktrinen". Den är en journalistisk omskrivning för olika policyhållningar som medierna identifierat hos presidenten. En som borde veta är kommentatorn på Washington Post, Charles Krauthammer, som identifierat inte mindre än fyra definitioner av termen. Han borde veta, eftersom det var han som myntade begreppet för första gången, år 2001.

Henriksson citerar dock Palins ripost på Gibsons fråga om "doktrinen":

"–Om det finns trovärdiga underrättelser som tyder på en omedelbar attack mot det amerikanska folket har vi all rätt att försvara vårt land. Presidenten har skyldigheten, plikten, att försvara oss."

Detta är i full överstämmelse med såväl folkrätt som FN-konvention. Hur kan någon ha någon invändning?

Henrikssons avslutning av sin artikel utgör ytterligare en djupdykning. Det handlar om ett medvetet missförstånd av ett tal som Palin höll med anledning av att soldater från Alaska skulle avsegla till Irak (en av dessa utgjordes för övrigt av hennes egen son):

"De senaste rubrikerna om Palin handlar om att hon i sitt tal till soldater från Alaska på väg till Irak, däribland hennes egen son, hänvisat till Iraks roll i 11 september-attacken. Det är något som även Bush tagit avstånd från."

Detta är fullkomlig rappakalja. Var är dessa rubriker hämtade ifrån? Daily Kos? Think Progress? Vad Palin sade var att soldaternas uppgift i Irak var att bekämpa terrorister från Al-Qaida (dvs. organisationen bakom 11 septemberattentaten), som gjort Irak till sin centrala front - inte att Irak låg bakom angreppen mot USA, den 11 september. Man undrar vilka det är som Henriksson tror ligger bakom de flesta och blodigaste insurgentaktiviteterna i Irak. Det är också smaklöst av Henriksson, som i egenskap av kvinna, borde kunna inse vad det innebär för en moder att skicka i väg sin äldste son till ett krig i främmande land. Hon borde ha anständigheten att visa respekt för en medsyster som inte bara talks the talk, utan även walks the walk.

Detta är till journalistik förklädd politisk agitation av värsta slag. Om Svenska Dagbladet har svårt att få det att gå ihop ekonomiskt föreslår jag att man drar in sin USA-korrespondent och ersätter denna med en praktikant som sitter på redaktionen i Stockholm och översätter kommunikéerna från det demokratiska partihögkvarteret direkt...

Märkliga rykten om hemliga vapen

2008-09-13T13:39:00.014+01:00

Dolda krafter? UCAV av MQ-9 Reaper-typ

Sedan den gamle Watergate-avslöjaren Bob Woodwards fjärde och senaste bok i den uppmärksammade serien om president Bush och kriget mot terrorismen publicerades för en liten tid sedan (The War Within: A Secret White House History 2006-2007) har en märklig diskussion blossat upp huruvida USA har tillgång till en ny och hemlig vapenteknologi

Woodwards bok handlar dock framför allt om det dramatiska politiska spelet under 2006 då president Bush och vicepresident Cheney - enligt Woodward - förmådde tänka om hela det strategiska upplägget i Irak. Vid detta skede såg hela OIF ytterst kritiskt ut för de amerikanska (och allierade) styrkorna. På tvärs mot den högsta militärledningen och dåvarande försvarsminister Donald Rumsfeld, upprättar Bush en personlig kontakt med general Petraeus som får order att utarbeta riktlinjerna för "the Surge". Surge- eller Petraeusdoktrinen kom inte bara att innebära truppförstärkningar, utan även en omläggning av de amerikanska landstridskrafternas operativa metodik: från konventionell krigföring till COIN-krigföring ("insurgentbekämpning").

Framgångarna med denna doktrin har varit uppenbara. På ett år har general Petraeus vänt en närmast hopplös situation för de amerikanska vapnen i Irak, till seger. Woodward påtalar i sin bok tre viktiga faktorer som föranlett denna lyckade utveckling: det handlar här om kända fenomen av typen fler amerikanska brigader på plats och samarbetet med sunnimiliserna (Al-Shawa, eller "väckelserörelserna"), men också om en radikal nyhet som låter som hämtad från en Tom Clancy-roman eller konspirationsteoriernas värld: Ett hemligt vapen!

I en intervju med CNN:s Larry King tillskriver Woodward programmet samma dignitet som "Manhattanprojektet" (som ledde fram till atombomben under andra världskriget). Programmet definieras som en hemlig teknologi för att lokalisera och döda terroristledare inom Al Qaida och andra organisationer och har använts i Irak under hela 2007 och 2008.

Woodward kan dock inte närmare gå in på vad det här kan handla om, eftersom "it would get people killed"; men med en snärtig formulering säger han likväl: "It is a wonderful example of American ingenuity solving a problem in war, as we often have".

På CBS 60 Minutes ger han i varje fall följande "klargörande": "From what I know about it, it's one of those things that go back to any war, World War I, World War II, the role of the tank, and the airplane. And it is the stuff of which military novels are written"; och vidare: "If you were an al Qaeda leader or part of the insurgency in Iraq, or one of these renegade militias, and you knew about what they were able to do, you'd get your ass outta town".

Men vad är det här? Har USA äntligen lyckats uppfinna dödsstrålen; eller har man hittat den heliga Graal; eller har Woodward missförstått alltsammans? ...ljuger han?

Det är svårt att veta vad det är som Woodward talar om, men förmodligen finns det en kärna av sanning i hans resonemang. I en artikel i dagens Los Angeles Times skriver Tim Rutten att det förmodligen har att göra med ny teknologi gällande militära UCAV:s (ofta kallade "drönare" i den svenska pressen).

Redan utan denna föregivna teknologi har de "obemannade luftfarkosterna" (UAV, Unmanned Aerial Vehicles), på många sätt revolutionerat krigskonsten. Så tidigt som under första världskriget experimenterade man med obemannade fjärrstyrda flygplan (som Hewitt-Sperrys "Automatic Aeroplane") men utvecklingen har tagit fart först under de senare årtiondena i takt med att datorkapacitet, optisk instrumentering, och GPS-teknologi förbättrats.

Till en början användes "drönarna" främst för spaning, men sedan de olika amerikanska vapenslagen (flygvapnet, armén och marinkåren) börjat förse farkosterna med beväpning (framför allt AGM-144 Hellfire-missiler) har man fått fram en helt ny vapenkategori för såväl taktiskt, som operativt bruk: så kallade UCAV:s (Unmanned Combat Aerial Vehicles - ofta kallade "predatorer" efter den mest kända typen, MQ-1 Predator).

Diskussionen har fått extra aktualitet under de senaste dagarna sedan president Bush uppenbarligen givit tillåtelse åt amerikanska stridskrafter i Afghanistan att slå mot fientliga mål på andra sidan gränsen i Pakistan. Av det halvdussinet attacker som utförts mot talibanernas och Al-Qaidas terroristnästen i Pakistan har den absoluta merparten utförts av UCAVs.

Enligt Ruttens anonyma sagesmän har man tydligen utvecklat en ny form av optisk teknologi som gör det möjligt för UCAVs att identifiera enskilda personer "även om de befinner sig inuti byggnader". Även om detta låter mindre dramatiskt än att USA nu använder sig av den heliga förbundsarkens dolda krafter, är det ju intressant nog...

Framtiden får utvisa hur det ligger till...

Naivt i DN om ryska bombplan

2008-09-12T01:30:00.005+01:00

Det ryska strategiska bombflygplanet Tupolev 160 "Blackjack"

Ett slags rekord i storpolitisk naivitet sätts idag av DN-journalisten Erik de la Reguera.

I en artikel med rubriken "Ryska bombplan i Venezuela skapar oro för ny 'Kubakris'" får vi veta att två ryska strategiska bombplan av typen Tu-160 (ett slags primitiva kopior av den amerikanska B-1 Lancer och med Nato-beteckningen "Blackjack") landat i Venezuela på ett slags "flottbesök".

Detta är förvisso ett stort propagandanummer för den venezolanske caudillon/presidenten Hugo Chavez. Chavez har under de senaste åren lagt ned stora summor på att förskaffa sig rysk flygvapenteknologi, men det har då handlat om taktiska vapensystem i form av attackflygplan av typen Su-30. De två ryska flygplanens besök - vilkas strategiska värde i princip är lika med noll - har emellertid uppmärksammats å det väldigaste av diverse nyhetsbyråer i Ryssland och "tredje världen" - och nu också i DN - som ett slags tecken på vi står inför ett slags strategiskt skifte i den Nya världen.

De la Reguera skriver bland annat att "bedömare" ser detta som upptakten till "en ny Kubakris". Man kan undra vilka dessa "bedömare" skulle vara - ingen nämns åtminstone vid namn. Kubakrisen innebar emellertid att det dåvarande Sovjetunionen försökte placera ut stora mängder kärnvapenbestyckade medeldistansrobotar på Kuba vilket hade förändrat det storpolitiska scenariot i ett slag om det hade kunnat genomföras. USA:s president, John F Kennedy, lyckades genom ett helt spektrum av motåtgärder - som sträckte sig från pressutspel till förtäckta militära hot - förhindra detta och återupprätta status quo.

Besöket av de här gamla skorvarna kommer inte ens i närheten av de implikationer som Kubakrisen hade, och det är såväl naivt som ansvarslöst av DN:s skribent att försöka antyda detta. Åtgärden hyllas emellertid som ett storpolitiskt mästardrag i länder som Ryssland, Vitryssland, Venezuela, Kuba och Iran; och presenteras också som ett sådant i nyhetskällor av typen Al-Jasira och Dagens Nyheter i närmast identiska ordval.

Det här är ingenting annat än ett slags politisk Potemkinkulliss som ingen vettig människa borde fästa något större avseende vid.

Den 11 september 2008, Jan Blomgren och Pakistan...

2008-09-11T13:16:00.018+01:00

Den 11 september

Det är årsdagen av radikalislamisternas terrorangrepp mot Förenta Staterna (och på sitt sätt den yttersta orsaken till att denna blogg överhuvudtaget existerar). Pressen ihågkommer detta alltefter förstånd och redaktionell inställning.

I Svenska Dagbladet skriver bland annat utrikesreportern Jan Blomgren en artikel om vad som numera utgör den centrala fronten i kriget mot terrorismen (eller "det långa kriget", om ni så vill), nämligen Pakistan.

Blomgren är en av de få svenska utrikespolitiska reportrar som det överhuvudtaget är mödan värt att ta på allvar (det finns ett par till, men sannerligen inte så många) och hans Fingerspitzengefühl (eller vad man skall kalla det) har lett honom till att betona betydelsen av Pakistan som den kanske viktigaste komponenten vad gäller att föra "det långa kriget" till ett framgångsrikt slut. Blomgren har en hel serie insiktsfulla artiklar om Pakistan "under västen"...

Dock ställer jag mig en smula frågande till ett par av de slutsatser han drar i dagens epistel.

Bland annat står det följande:

Under sju år har mannen som planerade 11 september, Usama bin Ladin, klarat sig undan alla amerikanska försök att fånga honom. När nu president George Bushs mandatperiod närmar sig sitt slut görs ett nytt desperat amerikanskt försök.

Jag hävdar bestämt att den senaste tidens aktiviteter inte har att göra med jakten på bin Ladin eller utgör "ett nytt desperat [sic!] försök" att klippa terrorfursten innan Bush avgår som president. De flesta attacker har skett nära gränsen och i Nord- och Sydwaziristan (om bin Ladin finns någonstans finns han i Chitral-området, betydligt längre norrut). Det är uppenbart att de har att göra med försök att störa kraftsamling och ledning bland talibanstyrkorna i samband med deras räder in på afghanistanskt territorium. Det tycks också vara fallet att Bush har medgivit gränsöverskrivande operationer efter tryck från lokala amerikanska förbandschefer och att det inte handlar om ett initiativ som kommer från Vita huset eller Pentagon. Att Blomgren skriver att attackerna riktats mot Haqqani och Nazeer visar ju att det inte handlar om något "desperat" försök att fånga bin Ladin.

Vidare ser det nästan ut som om Blomgren köper de pakistanska uppgifterna om alla "civila" dödsoffer rakt av. Det är ju ett bekant faktum att amerikanska räder över gränsen aldrig någonsin lyckats slå ut några militära mål, om man nu skall tro de pakistanska uppgifterna - man har enbart kollateralskadat "oskyldiga" civilpersoner. Amerikansk trupp har tydligen lyckats med den krigshistoriska bedriften att vid sina angrepp under nästan ett decennium uteslutande ha dödat kvinnor och barn. Det är inte utan att man blir imponerad...

Blomgren har vidare intervjuat statsvetaren Sten Widmalm - en person som också jag sätter ett stort värde på som kännare av förhållandena i området. Men den slutsats man kommer fram till handlar om ett slags allmän "oro" för att den demokratiska utvecklingen tycks vara i fara i kölvattnet av de amerikanska angreppen. Hela artikeln andas inställningen att amerikanarna - åter igen - inte vet vad de håller på med, utan bara bombar hej vilt, vilket får som resultat att Bush-administrationen motverkar sina egna intressen.

Så här tror emellertid jag att det förhåller sig:

CENTCOM vet mycket väl att den pakistanska regeringen vare sig vill eller kan förhindra talibanernas och Al-Qaidas ökande inflytande i stamdistrikten och Northwest Frontier Province. Man vet också att så länge som terroristerna har en fristad på den pakistanska sidan kan man aldrig vinna kriget i Afghanistan. Man vet också att man lyckades besegra en mycket mer omfattande insurgentrörelse i Irak, bl.a. genom det faktum att denna inte hade en fristad på andra sidan en nationsgräns.

Man har uppenbarligen ställt sig frågan vad som är viktigast - att vinna kriget i Afghanistan eller undvika att såra pakistanska känslor. Man har enligt mig bestämt sig för att det förra alternativet är det viktigaste och som Blomgren noterar: skickat en hangarfartygsgrupp under ledning av flaggskeppet USS Ronald Reagan för att utöka den potentiella eldkraften.

Vi vet också att detta är en modell som bägge presidentkandidater - demokraternas Barack Obama och republikanernas John McCain - förespråkar.

Uppenbarligen har man i praktiken avskrivit Pakistan som en effektiv allierad i kriget mot terrorismen.

Enligt min mening är detta inte en dag för tidigt.

Petraeusdoktrinen ännu en gång...

2008-09-10T13:23:00.007+01:00

Generalerna Raymond Odierno och David Petraeus i glatt samspråk med president George W Bush

Om ett par dagar lämnar general Petraeus över kontrollen över OIF i Irak till sin ställföreträdare, general Odierno. Petraeus nästa post blir att fungera som CENTCOM:s chef och därigenom åta sig det högsta militära ansvaret för de aktiviteter som USA bedriver i såväl Irak som Afghanistan.

Det kan därför vara intressant att titta tillbaka på den senaste tiden i Irak och se vilka vidare strategiska (och operativa) implikationer som den så framgångsrika "surge-" eller "Petraeusdoktrinen" har haft på den ameirikanska militären i stort.

En bra ingång är Andrew Bacevichs artikel i det senaste numret av den ärevördiga tidskriften The Atlantic: "The Petraeus Doctrine".

Bacevich konstaterar att "the surge" har lett till en intensiv diskussion inom det militära etablissemanget i stort och att de främsta företrädarna inte som vanligt utgörs av generaler, stabspersoner eller personer knutna till de militära utbildningsanstalterna, utan av överstlöjtnanter och överstar, dvs bataljons- och regementschefer med praktisk erfarenhet av att leda trupp i strid. En parallell till detta är naturligtvis situationen i Algeriet under 50-talet där den nyskapande doktrinen vad gällde insurgentbekämpning (COIN) också utvecklades av överstar och bataljonschefer, såsom herrarna David Galula (förslag till läsning: Pacification in Algeria, 1964) och Roger Trinquier (förslag till läsning: Modern Warfare, 1962).

Viktiga fora för denna debatt utgörs idag av tidskrifter som Armed Forces Journal, men också rena "internetplattformar", som The Small Wars Journal.

Frågeställningen kretsar kring grundproblemet: hur kunde OIF (den amerikanska Irak-operationen), efter den lysande insatsen i mars/april 2003, då Saddam-regimen störtades på några veckor, förfalla till hopplös anarki vid slutet av 2006, för att därefter föras till en praktisk seger på ett år (fr.o.m sommaren 2007, då alla "surge-brigader" fanns på plats, t.o.m. sommaren 2008)? Och i bakgrunden svävar givetvis spöket från Vietnamkriget, som fortfarande utgör något av det bortträngda omedvetna i den amerikanska militärens "body-politics".

Basevich spetsar till motsättningarna genom att hänvisa till två "partibildningar" i den amerikanska debatten som han tycker sig ha identifierat: The Crusaders ("Nya skolan", som jag tänker kalla den här) och The Conservatives ("Gamla skolan").

Nya skolan

Nya skolan består av officerare som ser landstridskrafternas problem i Irak såsom självförvållade. Problemet bestod av högre officerare som allt för stelbent och till varje pris ville undvika ett nytt "Vietnam" mellan Eufrat och Tigris, och som därför exorcerade alla försök att praktisera okonventionella pacificeringsmetoder inspirerade av de europeiska makternas krigsföretag i sina forna kolonier. Själva inbegreppet för denna typ av general var kommendanten i Bagdad, general Ricardo Sanchez, som kallade insurgentaktiviteterna i Irak för "strategically and operationally insignificant", trots att lägste korpral ute på fältet kunde se att detta inte var fallet.

Den kanske mest inflytelserike bland Nya skolans företrädare är fd. överstelöjtnanten vid pansartrupperna, John Nagl (född 1966), utbildad vid West Point, Irakveteran, Rhodes-stipendiat, och med en doktorsavhandling om brittisk kolonialkrigföring från Oxford bakom sig. År 2002 publicerade han något som kom att bli en milstolpe i COIN-diskussionen, Learning to Eat Soup With a Knife - Counterinsurgency Lessons from Malaya and Vietnam. Denna bok ledde till att general Petraeus knöt honom till sig för utvecklandet av den nya fältmanualen för infanteristrid (FM 3-24) som kom att bli "Petraeusdoktrinens" teoretiska grundval från december 2006 och framåt.

En central tes hos Nagl är att terrorattentatet den 11 september visar att politisk instabilitet, oavsett var den förefinns på jordklotet, kan utgöra ett hot mot Förenta Staterna och dess befolkning. Det är alltså de internationella politiska förhållandena i stort, snarare än ett specifikt militärt hot från en utländsk makt, som genererar den nya hotbilden. Politisk instabilitet skapar laglöshet, vilket i sin tur skapar en miljö där USA:s och västmakternas fiender kan kraftsamla och omsätta sina hot i verklighet. Alltså bör den amerikanska säkerhetspolitiken framför allt prioritera skapandet av stabilitet över allt på jordklotet, vilket berövar terroristerna den miljö de behöver för att kunna verka. Detta påminner om Winston Churchills modell för att fånga fisk om man inte har ett metspö: dränera sjön! För militären handlar det också om att pacificera befolkningen och etablera en legal regim blir minst lika viktigt som att vinna enskilda fältslag. Enligt Nagl bör den militära förmågan vara "not just to dominate land operations, but to change entire societies".

Den Nya skolan knyter också an till erfarenheterna från Vietnamkriget, men inte som en avskräckande modell, utan som något som var på väg att fungera när väl general Creighton Abrams efterträdde general William Westmoreland som befälhavare, 1968 och den tungfotade "Search-and-Destroy-doktrinen" ersattes med en mer flexibel och sofistikerad modell (mer om general Abrams metoder för insurgentbekämpning, se Thomas X Hammes "Countering Evolved Insurgent Networks", Military Review (aug-sep, 2006).

Enligt Basevich spelar Vietnammetaforiken en roll i dagens debatt där den Nya skolan låter general Sanchez (m.fl.) ikläda sig rollen av Westmoreland och där general Petraeus blir till en återuppstånden Creighton Abrams. Abrams framgångsrika (men avbrutna) omorientering av de amerikanska styrkorna ses som en förelöpare till Petraeus "surge" och som ett indicium på att även USA har en historisk modell för COIN att falla tillbaka på - man behöver således inte gå över ån efter (de europeiska kolonialmakternas) vatten...

För Nagl handlar det nu om att så snabbt som möjligt "institutionalisera" lärdomarna från Vietnam och Irak i den militära utbildningen, för att på så sätt förbereda armén för uppgiften att inte bara föra krig, utan också bygga samhällen. Den vidare implikationen blir också att lägga ned mindre pengar på att köpa stridsvagnar och mer på att - precis som britter och fransmän alltid har gjort - lära officerare att tala språken i de delar av världen där de måste verka. Ytterst handlar det om att förändra den militära kulturen i USA, bort från en renodlad fokusering på strid och hän mot en inställning som betonar "the intellectual tools necessary to foster host-nation political and economic development.”

Modellen för denna typ av officer kanske kan studeras i Rudyard Kiplings Kim (1901) i form av gestalten "överste Creighton"; och det ser ut som om Nagl kommer få sin vilja igenom. Enligt Basevich kommer den officerskår som bara för ett decennium sedan hämtade sin teoretiska inspiration från "Powelldoktrinen", och dess betonande av att krigsföretagen skulle vara korta, väldefinierade, innehålla absolut överlägsenhet vad gäller stridskrafter och innefatta en "exit strategy", nu formas av "Petraeusdoktrinen" där man utgår från att krigsföretagen kan pågå under mycket lång tid, att oklarhet i operationsmålens formulering accepteras, och att våldsutövning kommer att spela en mindre roll vid konfliktlösning, även om tröskeln för att använda våld och militära instrument paradoxalt nog sänks.

Gamla skolan

Den Nya skolan har givetvis inte teoretisk hegemoni i den amerikanska debatten. Det finns här ett "gammalt garde" som förhåller sig skeptiskt till den "historierevisionism" som Nya skolan applicerar på Vietnamkriget, och framför allt är man mycket kritisk till tendensen att se framtida konflikter uteslutande i ljuset av Irak, liksom den accent som läggs vid rekapituleringen av europeiska koloniala företag och en storstrategisk förståelse av världen som sker i termer av det sena 1800-talets "The Great Game" (för att nu återigen alludera på Rudyard Kipling).

Den kanske starkast lysande stjärnan i den Gamla skolans läger utgörs av överste Gian Gentile, doktor i historia från Stanford, professor vid West Point och med två rundor som i Irak bakom sig, som bataljonschef i 1 Armored Cavalry Division (ett smakprov på hans argumentering kan studeras i sommarnumret av World Affairs Journal: "A (Slightly) Better War: A Narrative and Its Defects"). Framför allt koncentrerar han sig på Abrams roll under Vietnamkriget och det (ovedersägliga) faktum att USA faktiskt förlorade detta krig. Han anser vidare att den amerikanska stridsledningen drog de rätta slutsatserna av Vietnam: "it correctly assessed that the mechanized formations of the Warsaw Pact deserved greater attention than pajama-clad guerrillas in Southeast Asia".

Gentile varnar också för den "triumfalism" som kommit i kölvattnet på framgångarna i Irak (och som även Krigsbloggens författare mer än en gång gjort sig skyldig till...). Han poängterar i sammanhanget att framgångarna inte så mycket består i tillämpningen av en ny taktik, utan i det faktum att USA betalar sunniterna för att slåss mot Al-Qaida, och inte mot dem själva (även om åtminstone jag inte ser detta som något större problem: detta har varit ett standardförfarande i västerländsk insurgentbekämpning sedan Romarrikets dagar: "We got the guns, we got the boys, we got the money too...").

Ytterligare en kritik riktas mot den Nya skolans vilja att förändra förbandskulturen och försöka få soldaterna att uppträda lika mycket som polismän och socialarbetare, som militärer - och att detta riskerar att försämra truppernas kvalitet vad gällerer konventionell strid mot (låt oss säga) ryssar eller kineser i framtiden.

Gentile vänder sig också mot institutionaliseringen av "det långa kriget", där man ser militära uppgifter (mot exempelvis terrorister) i analogi med polisiär verksamhet. Polisen bedriver ett "långt krig" brottsligheten. Hur mycket resurser man sätter in kan man ju inte hindra nya tjuvar eller våldtäktsmän från att födas; verksamheten måste alltså pågå kontinuerligt. Acceptansen av att föra det "långa kriget" bryter mot militärens klassiska uppgift att föra ett hett, kort krig, segra och därefter dra sig tillbaka i förvissning om att hela miljön har förändrats (som i och med Hitlertysklands nederlag). Gentile ser i förlängningen av detta ett Amerika som allt mer måste fungera (i praktiken, om än inte till namnet) som ett klassiskt imperium, à la Rom eller det Brittiska imperiet, vilket inte är önskvärt enligt den Gamla skolans män. Den viktigaste invändningen är dock militär och säkerhetspolitisk: genom att förvandla den amerikanska krigsmakten till en COIN-armé gör man sig försvarslös inför framtida konflikter som inte har COIN-karaktär.

Avslutning

Personligen måste jag nog säga att jag ansluter mig till den Nya skolan. The proof of the pudding is eating it, och detta har den Nya skolans män visat i Irak. Och även jag ser dagens storpolitiska situation som något som liknar The Great Game, från tiden innan första världskriget (händelserna i Georgien vederlägger ju inte detta på något sätt).Däremot är det alltid intressant att läsa intelligenta meningsmotståndare som Gian Gentile. Framför allt delar jag hans oro för hur den allmänna debatten i USA (och på andra håll i världen) ser ut. Hela den här dikussionen om krigsmaktens roll i samhället förs nästan uteslutande av militärer. För femtio år sedan hade även andra grupper deltagit. Bland icke-militärer har förståelsen av militära frågeställningar nästan reducerats helt till ett naivt "för" och ett (ännu mer) primitivt "mot". På grund av den kontinuerligt minskande förståelsen för militära spörsmål är såväl politiker som allmänhet i tilltagande grad avstängd från en diskussion som påverkar hela samhället på ett avgörande sätt. De här frågorna är minst lika viktiga som miljöfrågor, arbetsmarknadsfrågor, ekonomisk politik, etc. Enligt min mening borde det ingå i det allmänna medborgaransvaret att sätta sig in i dem.

I det gamla Rom såg man alltid till att militären hade en civil styrning i sista hand, men detta kunde bara ske eftersom det fanns medborgare som var livligt insatta i hela problematiken. Där har vi alla något att lära.

Manöverbluffen

2008-09-09T22:42:00.005+01:00

Marskalk Ferdinand Foch - en man för framtiden?

Föreställningen om manöverkrigföring - i modern mening - utvecklades under 80-talet som en del av hur Nato skulle kunna möta hotet från en sovjetisk invasion med konventionella styrkor (alltså utan att behöva ta till taktiska kärnvapen). Manöverkrigföring - känd bland annat via William S Linds skrifter - har därefter blivit den gängse försvarsdoktrinen och riktlinje för allehanda operativa förhållningssätt i Väst, såväl som på andra håll (såsom i Sverige).

För att ge manöverkrigföringsbegreppet lite perspektiv rekommenderar jag en läsning av William Owens The Manoeuvre Warfare Fraud (pdf-fil, publicerad av The Small Wars Journal).

Här omprövas den "klassiska" motsättningen mellan utnötningskrig och manöverkrig. Här får den indirekta metoden (i traditionen från Liddell-Hart) sina slängar och marskalk Foch (!) och hans Des principes de la guerre en upprättelse.

Mycket intressant.

Obama gör en högersväng...

2008-09-08T16:31:00.011+01:00

Barack Obama hos trupperna (foto: Jarod Perkioniemi/US Army)

Det amerikanska presidentvalet hårdnar efter de två partiernas konvent och det genidrag som den republikanske kanditaten, John McCain, nyligen gjorde genom att utnämna naturkraften Sarah Palin som sin vice.

Under senaste veckan har emellertid också den demokratiske kandidaten, Barack Obama, gjort ett antal uttalanden som faktiskt minskar de farhågor man eventuellt skulle kunna hysa inför perspektivet att se honom som de amerikanska stridskrafternas högste befälhavare efter valet i november detta år.

I ett samtal i fredags med nyhetskanalen FOX's stora fixstjärna, Bill O'Reilly, sade han förvisso att han motsatt sig den amerikanska inmarschen i Irak redan från början (vilket O'Reilly också gjorde), men medgav icke desto mindre för första gången att general Petraeus "surge" varit en succé: "It succeeded beyond our wildest dreams...", som han sade det.

Vidare slog han fast att ett iranskt kärnvapen är "oacceptabelt" och att den militära åtgärder finns med i beräkningarna för att kunna hindra detta.

Tillsammans med sin kontrahent, John McCain, är han dessutom betydligt mer villig än Bush/Cheney att utöka den militära insatsen i Afghanistan och öka pressen mot Pakistan på det att detta land måtte fullgöra sina uppgifter i kriget mot terrorismen.

Nu i söndags sade han dessutom i en intervju på ABC att han under slutet av 70-talet "övervägde att låta sig rekryteras i armén för att kunna tjäna fosterlandet".

Även på andra fronter närmar han sig generallinjen, som Victor Davis Hanson skriver på Pajamasmedia idag: pro-oljeborrning, pro-kärnkraft, pro-dödsstraff, pro-rätt till vapen... Lägg dessutom till att man försett Obamas megära till hustru, Michelle, med en ordentlig munkorg, så börjar det här se riktigt bra ut - oavsett vem som vinner valet.

Dagens film:

"Frassar i strid". En upptagning av hur 8ème RPIMa (8:e marininfanterifallskärmsjägarregementet) beter sig i strid mot talibanerna (11 minuter):

Kriget i Kaukasus: försök till utvärdering

2008-09-07T13:39:00.007+01:00

"Bättre lycka nästa gång!" Georgisk trupp i Nikozi, nordväst om Tiblisi

Mycket av vad som försiggick på det militära området under vapenskiftet mellan Ryssland och Georgien under augusti månad är fortfarande höljt i ett dimmigt töcken, men jag skulle ändå vilja lyfta fram ett par punkter som jag tycker är intressanta - framför allt vad gällde den ryska insatsens kvalitet. Vad jag skriver här är (minst sagt) skissartat, så om någon har något att tillägga (eller invända mot) är jag mycket tacksam.

Herschel Smith på Captain's Journal lyfter fram en artikel författad av UPI:s Martin Sieff. Sieff påpekar hur ryssarna kunde använda sig av äldre stridsvagnstyper tämligen effektivt. Huvuddelen av stridsvagnarna (c:a 150) bestod av T-72:or med reaktivt pansar, förstärkta av ett mindre antal T-90:or och T-80:or.

Inmarschen ägde rum enligt klassiska clausewitzianska principer om överlägsen styrkekoncentration där samverkan mellan artilleri, taktiskt flygunderstöd, pansar och motoriserat infanteri.

Vad gäller styrkesammansättningen kan man bara spekulera men huvuddelen av manskapet på det ossetiska avsnittet torde ha kommit från den lokala formationen, 58:e armén (baserad i Vladikavkaz, i det ryska Nordossetien), och där 141:a pansarbataljonen och soldater från 19:e motoriserade skyttedivisionen stod för merparten av de c:a 10000 man som ryssarna satte in (förstärkta av c:a 15000 man sydossetisk "milis" och ett ökänt antal "frivilliga"). Men man var uppenbarligen också förstärkta av trupper av högre kvalitet från annat håll. De specialstyrkor (fallskärmsjägare och "spetsnaz") som sattes in på ett tidigt stadium för att säkra potentiella flaskhalsar i den bergiga och skogsbeklädda terrängen på anmarschvägen mot Gori tycks ha kommit från 76:e luftlandsättningsdivisionen från Leningrads milo (som det fortfarande heter), samt 98:e fallskärmjägardivisionen och 45:e spaningsregementet (ett GRU-förband), som båda kommer från Moskvas milo. De T-80 och T-90 stridsvagnar som observerades kan heller inte härrört från lokalt stationerade förband, utan måste ha transporterats dit i förväg från gränsen mot Kina eller (mer troligt) från Moskva eller S:t Petersburg.

Det är utifrån denna "styrkesammansättningsanalys" som jag tillåter mig att dra slutsatsen att inmarschen i Georgien var planerad av ryssarna sedan länge. Bombardemanget av georgiska byar i Sydossetien och attentat mot georgisk polis utfördes uppenbarligen för att provocera president Saakashvili att försöka återställa ordningen varvid ryssarna kunde marschera in. Att det ryska motdraget kunde ske mindre än 24 timmar efter det att georgierna gått in med säkerhetsstyrkor i Sydossetien (den 7 augusti) och äga rum med en redan "task force-paketerad" formation tyder på detta. Troligen förbereddes operationen under den stora manöver - Kaukasisk gräns 2008 - som avslutades den 2 augusti. Det är i sådana fall inte första gången i krigshistorien som en manöver används för att "maskera" förberedelserna för ett fälttåg.

Med hjälp av överlägsna militära resurser lyckades ryssarna driva bort de georgiska trupperna och på bara fem dagar säkra sina militära mål, nämligen att säkra Sydossetien och Abchasien, samt klippa Georgien i tu genom att besätta staden Gori.

Den samlade georgiska armén består av fyra brigader (c:a 12 000 man), men dessa kunde inte användas samlat. 2000 man var stationerade i Irak inom ramen för Operation Iraqi Freedom, och de övriga var splittrade mellan frontavsnitten i Abchasien och Sydossetien. Georgierna slogs inledningsvis med stor framgång mot sydossetisk milis och ryska reservformationer och "fredsbevarande styrkor", men skingrades snabbt vid konfrontationen med mekaniserade enheter och specialförband. En avgörande svårighet för Georgien var avsaknaden av modernt fältartilleri, liksom problemen med trupptransporter: armén fick rekvirera civila lastbilar och pick-ups för att transportera soldaterna till frontavsnitten. Dessutom lamslogs den georgiska ledningsfunktionen redan på ett tidigt stadium. Om detta berodde på rysk "cyberkrigföring" eller på inkompetens hos den georgiska generalstaben får framtiden utvisa.

En stor del av de ryska framgångarna härrörde från att man hade luftherravälde. För att parafrasera den tyske filosofen Leibniz kan man säga att luftherravälde inte är en tillräcklig grund för militär seger, men likväl en nödvändig grund. Man använde sig av en mix av attackflyplan av typerna Su-24, Su-25 och Su-27, samt bombplan av typen Tu-22M3. Inte heller här använde sig ryssarna av lokala formationer utan av det bästa man hade. Den ryske pilot som sköts ned och tillfångatogs den 9 augusti, överste Igor Zinov, var ingen vanlig pilot, utan instruktör vid 929 GLIT - en rysk motsvarighet till amerikanarnas "Top Gun".

På det hela taget gick kampanjen ryssarnas väg, men det finns ett antal problem ryssarna allvarligt borde ta sig en funderare på inför kommande äventyrligheter.

1) Det ryska flygvapnet underpresterade. Trots att man använde sig av Su-27:or med den senaste beväpningen missade man fler mål än man träffade och hade svårt med koordinationen med armén. Dessutom lyckades ett ytterst primitivt georgiskt luftförsvar skjuta ned fyra ryska maskiner. Detta att jämföra med det amerikanska flygvapnet, vars förluster är praktiskt taget noll sedan Reagan-eran.

2) Höga förluster bland arméformationerna. I en allmänt "ryssvänlig" analys konstaterar Sebastian Alison på Bloomberg News att georgierna hade förluster på 215 dödade och 1200 skadade under kampanjens fem dagar, under det att ryssarna vederfors 64 dödade och 324 skadade. Detta ger vid handen en balans på 1:3,4 vad gäller de stupade och 1:3,7 för de skadade. Moderna västerländska arméer brukar ha en förlustkoefficient på HÖGST 1:10 under liknande omständigheter (dvs. att du dödar minst tio fiender innan du själv blir dödad).

3) Taktisk inflexibilitet. Som Stuart Koehl påpekar i Weekly Standard skedde den ryska anmarschen mot Gori på ett sätt som hade blottställt de utdragna pansarkolonnerna på ett ödesdigert sätt om de hade mött en motståndare med modern beväpning. Hade de Georgiska trupperna haft tillgång till Stingermissiler, för att hålla attackflyget på avstånd, samt XM93 Wide Area Mines och bärbara FGM-148 Javelin bärbara anti-stridsvagnsmissiler skulle man sannolikt ha kunnat utjämna oddsen betydligt.

Den ryska björnen är ju som bekant aldrig så svag som man tror, men aldrig heller så stark...

Ömsom vin, ömsom vatten i den pakistanska bägaren...

2008-09-06T17:51:00.008+01:00

Azif Zardari - Pakistans nye president (foto: AP)

Så har då Pakistan fått sin nye president - den allt annat än otippade änkemannen till den mördade Benazir Bhutto, Azif Ali Zardari... Med tanke på den centrala roll som Pakistan intar i "det långa kriget" mot terrorismen kan det vara intressant att titta lite närmare på honom.

Till att börja med kan man ju slå fast det uppenbara: han har sedan länge dragits med öknamnet "herr 10 %" på grund av de "kommissioner" han ville ha från företag i gengäld för att lotsa igenom diverse kontrakt under de två perioder hans hustru tjänade landet som premiärminister. För många pakistanier är han helt enkelt själva inbegreppet av korruption. Och ryktena verkar ha täckning: år 2003 fann en schweizisk domstol makarna Zardari/Bhutto skyldiga till "penningtvätt" av inte mindre än 10 miljoner dollar och rent allmänt anses hans "kommissionsverksamhet" ha inbringat inte mindre än 1,5 miljarder dollar.

Man kan ställa sig frågan huruvida han kommer att förtsätta sin långfingrade verksamhet nu när han blivit president. En av presidentpostens oförnekliga fördelar innebär annars åtalsimmunitet, att alla korruptionsmål som var under förberedelse på olika åklagarkontor har släppts, samt att de ekonomiska tillgångar han oförsiktigt nog hade innestående på pakistanska kreditinstitut nu har släppts efter att ha varit frusna under nästan ett decennium. Detta gör honom nu till en av Pakistans rikaste män - detta i ett land som efter en stadig ekonomisk uppgång under militärstyret har hamnat i finansiella svårigheter. Sedan civilstyret inleddes tidigare i år har Karachi-börsen förlorat en tredjedel av sitt börsvärde och valutan fallit med 20 procent.

Och hur blir det då på säkerhetsfronten? Läget är förnärvarande uruselt. Militären har totalt misslyckats med att slå ned talibanernas och Al Qaidas ökande inflytande över de federalt administrerade stamdistrikten, Northwest Frontier Province, liksom i delar av Baluchistan. De "fredsavtal" och "överenskommelser" som regeringen slutit med radikalislamisterna har konsekvent utnyttjats av de senare åt att konsolidera sina positioner och sätta igång nya operationer vilket i sin tur leder till nya "fredsavtal" och eftergifter från regeringsmaktens sida. Zardari gick till val som en "pro-västlig" kandidat, men ökade kritiken mot USA efter den senaste tidens amerikanska angrepp mot talibanpositioner i Pakistan vilket fick det radikalislamistiska partiet, Ulema-e-islam, att ställa sig bakom honom (mycket också beroende på det personliga hat som radikalislamisterna tycks hysa mot Zardaris motkandidat, Mujahid Hussein Sayed).

Den (åtminstone nominellt) pro-västlige och (åtminstone tidigare) korrupte Zardari kommer emellertid att kunna fungera som ett rött skynke för radikalislamisterna så snart de väljer att angripa eller eventuellt försöka störta den pakistanska regeringen, vilket Al Qaidas andreman Ayman al-Zawahiri förespråkade i ett internetframträdande så sent som för en månad sedan.

Opinionsläget är hursomhelst schizofrent i Pakistan. Genom stöd från den i huvudsak religiöst moderata och småborgerliga befolkningen i Punjab och liksom av hans "landsmän" i Sind har Zardari vunnit valet eftersom de tror att goda relationer till väst är bra för ekonomin, detta samtidigt som inte mindre än 71 procent av befolkningen avvisar militärt samarbete med USA och 51 procent motsätter sig militära åtgärder mot talibanerna i stamområdena och i nordväst.

Men detta är inte olikt den vanliga schizofrena inställningen vis-à-vis västvärlden som florerar i "tredje världen":

Fråga: Vilket är världens värsta land?

Tredjevärldentyp: USA!

Fråga: Men i vilket land vill du helst bo?

Tredjevärldentyp: USA!

Hur mycket det än bär mig emot att säga det skulle jag ändå vilja slå fast följande: Det är bättre att ha att göra med en korrupt typ som kontrahent än en religiös (eller ideologisk) fanatiker. Zardari kan visa sig precis vara det vi behöver för framtiden.

Osvuret är dock bäst...

Läs mer i DN och Svenskan (som har en fin presentation signerad Jan Blomgren)

EXTRA! JUST IN: Som den pakistanska dagstidningen Daily Times (7 september) rapporterar är nu gränsstationen i Torkham öppen för trafik igen. Återigen rullar Natotruppernas förnödenheter genom Khyberpasset... Den politiska markeringen gentemot de "gränsöverskridande" amerikanska insatserna tonas nu ned: officiella talesmän säger nu att gränsövergången var "tillfälligt stängd", på grund av ett oklart säkerhetsläge efter det att 20 soldater ur den pakistanska gränspolisen nyligen kidnappats i området av radikalislamistiska rebeller.

Pakistan stänger Khyberpasset

2008-09-06T07:02:00.008+01:00

Pakistansk trupp under förflyttning i Sydwaziristan (foto AP)

Jag vet inte om ni har noterat detta, men antalet angrepp från amerikanska styrkor mot talibanernas/Al Qaidas stödjepunkter i Pakistan har ökat dramatiskt på senare tid. Under detta år har hittills 13 angrepp skett, vilket kan jämföras med de tio som ägde rum under tvåårsperioden 2006-07. Fem av dessa har dessutom ägt rum bara under september månad.

Insatserna har framför allt bestått av flygangrepp men även marktrupp har satts in, såsom skedde den 3 september då ett förband specialstridskrafter luftlandsattes med helikoptrar i Angor Adda, i Sydwaziristan. Målen har framför allt bestått av s.k. safe houses, och skett då man ansett sig ha information om att diverse "höjdare" inom de båda muslimska terrororganisationerna skulle kunna befinna sig på dessa platser.

Det här har givetvis fått den pakistanska regeringen att protestera mot vad man anser vara en kränkning av den nationella suveräniteten. Pakistan är för närvande hårt pressat av insurgenter i de federalt administrerade stamdistrikten på gränsen mot Afghanistan liksom i Northwest Frontier Province.

Talibanernas och Al Qaidas styrka har varit tilltagande under det senaste året och regeringssidan har helt misslyckats med att komma tillrätta med problemen militärt. Talibanerna har helt enkelt konsoliderat sitt grepp över stora delar av Pakistan och tycks nu starkare än någonsin. Situationen beskrivs tämligen väl av pentagonanalytikern Ted Gistaro i denna artikel från New York Times (12 augusti). Al Qaida har även återupprättat sin "brigad 055" - en arabiskspråkig enhet bestående av frivilliga från Mellanöstern och Nordafrika vilken förintades av trupper från USA och Nordalliansen under det afghanska fälttåget 2001.

I vad som tycks vara ett svar på de amerikanska insatserna har Pakistan nu låtit stänga gränsstationen i Torkham i Khyberpasset för Natostyrkornas fordon. C:a 70 procent av de förnödenheter som konsumeras av ISAF/OEF-förbanden transporteras denna väg och framför allt gäller detta drivmedel, vilket Ibrahim Shinwari påpekar i den pakistanska dagstidningen Dawn (6 september).

Stängningen av gränsövergången kan mycket väl visa sig vara kortvarig men sätter ändå fingret på de logistiska svårigheter som gäller vid militära kampanjer i områden som inte har tillgång till hamnar. Även om man skulle vilja repetera den "surge"-doktrin som visade sig så framgångsrik i Irak skulle detta knappast kunna vara möjligt i Afghanistan där förnödenheter, materiel och drivmedel först måste lossas i Pakistanska hamnar och därefter transporteras landvägen. Utan hamnanläggningarna i Kuwait och Basra (och de fina motorvägar som den forne diktatorn Saddam låtit bygga) hade knappast general Petraeus pacificering av Irak kunnat gå på 14 månader.

Läget i Afghanistan har numera förvandlats till ett slags schack patt-situation. Den militära styrkan hos ISAF, USA och den Afghanska armén är för stor för att talibanerna och Al Qaida skall kunna behärska större delar av Afghanistan. Så snart som det handlar om regelrätta strider får radikalislamisterna stryk. Den omtalade offensiv som skulle påbörjas i mars detta år blev ett fiasko efter det att ISAF förstärktes med över 3000 man ur den amerikanska marinkåren i Helmandprovinsen. Å andra sidan är radikalislamisterna starkare än någonsin i Pakistan, vilket betyder att koalitionssidan inte kan få ett slut på de endemiska angrepp som oavlåtligt riktas mot såväl människor, som civil och militär infrastruktur. Den pakistanska armén är inte till mycket hjälp och de amerikanska insatser som hittills ägt rum mot mål på andra sidan gränsen har mest karaktär av nålstick och har därvidlag endast ringa strategisk betydelse.

Allt ligger således fortfarande i stöpsleven...

Läs mer hos Bill Roggio i hans The Long War Journal,och DN.

Ett par iaktagelser...

2008-09-05T19:16:00.010+01:00

Rysktillverkade T-72:or utgör ryggraden också i den georgiska armén

Irak Nu kan det sägas: Kriget är slut och jänkarna vann! Nu handlar det bara om uppstädning och att försöka bibehålla typ 20.000 man (5-6 mekaniserade brigader tycker jag verkar rimligt) på baser i området, bland annat i syfte att öva tryck mot Iran inför (den kanske ofrånkomliga) uppgörelsen med mullokratin... Det var en förbaskad tur att det här ägde rum innan en demokratisk administration hade kommit till stånd i USA... Men även om jag som europé och av säkerhetsskäl hellre ser en McCain-administration än en som leds av Barack Obama måste jag likväl säga att Obama var ganska tydlig i intervjun som TV-kanalen FOX gjorde igår. Han sade rakt ut att ett iranskt kärnvapen är oacceptabelt och att militära åtgärder finns med i beräkningen. Tack för det!

Afghanistan Det går förvisso utmärkt i Irak, men i Afghanistan har vi problem. Dock är det lätt att identifiera dessa svårigheter - och de stavas Pakistan. Så snart som våra gossar möter talibanerna på slagfältet gör de hackebiff av dem, men helvetesmuhammedanerna har - som läget nu är - hela tiden möjlighet att dra sig tillbaka över gränsen till Pakistan för att konsolidera, omgruppera och kraftsamla. Vi kommer aldrig att vinna detta krig om vi inte kan slå mot deras baser i Pakistan. Och detta måste ske med eller utan den pakistanska regeringens medgivande. I intervjun på FOX sade Obama något intressant, nämligen att han planerar att avbryta all vapenleverans till Pakistan om de inte agerar i linje med västvärldens intressen. Det kanske ligger något i detta... Hur som helst har Bushadministrationen inte vågat sig på något dylikt vis-à-vis Islamabad...

Georgien Till alla de som fortfarande tror att georgierna startade sommarkriget i Kaukasus vill jag bara säga följande: ni såg ju på teve att ryssarna använde sig av T-80 och T-90 stridsvagnar vid inmarschen i Georgien. Dessa relativt moderna kärror finns i normala fall endast grupperade vid gränsen till Kina och i Petersburgs och Moskvas milo. 58:e armén, som är ansvarigt för milo Kaukasus, har inga sådana vagnar. Det handlar här om en klass-C-formation vars "pansarnäve", 141 pansarbataljonen, endast är utrustad med uråldriga T-72 och T-55-kärror. Det är vidare otänkbart - enligt min mening - att 58:e armén kan sätta sig i rörelse på bara 24 timmar efter det att georgierna försökte att kväsa de förband av "fredsbevarande styrkor" som började att bombardera georgiska byar i Sydossetien den 7 juli.

Så här gick det till: Ryssarna hade flyttat fram mekaniserade klass-A-formationer redan i slutet av juni. I början av juli började ryska diversionsförband, utklädda till "fredsbevarare", idka terror mot georgisk civilbefolkning varvid den georgiska armén svarar. När detta sker rullar de ryska styrkorna in. Man har då en styrka på c:a tre divisioner att jämföra med georgiernas tre brigader (den fjärde var vid tillfället deploajerad i Irak).

Slutsats: Ryssarna har planerat detta från första början.

Ett par lästips:

Hur man drar ned styrkorna i Irak utan att förlora kriget; John Nagl, Colin Kahl, and Shawn Brimley, New York Times: "How To Exit Iraq"

Amerikanska trupper går alltmer in på pakistanskt territorium för att kväsa radikalislamismen; Liam Stack, Christian Science Monitor: "Pakistan: Uproar grows over first ground assault by US troops"

Det här är riktigt otäckt - det handlar om det allt mer ökande stödet från Iran till Hizbollah; redaktionell ledare Washington Times: "Beware the Avenging Hezbollah"

Dagens film:

Ja, så här ser det ut... Varken bättre: varken sämre. Ameriknskt marininfanteri i Afghanistan (AP)

De tyska specialstridskrafternas nya motto: "Du skall icke döda!"

2008-05-22T16:52:00.010+01:00

Tysk soldat ur specialförbandet KSK (Kommando Spezialkräfte) under träning

Sedan den amerikanske försvarsministern, Robert Gates, kritiserade de europeiska stridskrafternas uppträdande i Afghanistan tidigare i år (se min post här) har det förts en viss debatt om de olika styrkornas respektive rules of engagements (ROE). Det säger ju sig självt att den operativa kapaciteten hos olika styrkor kommer att variera beroende på vilka möjligheter man har att skrida till våld i olika sammanhang. Inskränkningar vad gäller våldsanvändning kan också fungera demoraliserande på vissa enheter, vilket flera exempel i krigshistorien visar (såsom hos de belgiska FN-trupper som efter hemkomsten från Rwanda, 1993, plockade fram bajonetterna och skar sönder sina blå baskrar så snart de stigit ur flygplanen i protest mot att inte ha fått använda våld för förhindra hutumilisens massmord på tutsierna).

Av de 26 Natoländer som deltar i Isaf-operationerna i Afghanistan är det bara USA, Storbritannien, Kanada, Nederländerna och Danmark som inte har några som helst inskränkningar vad gäller sina ROE. Kritik har framförts mot diverse länder vad gäller bristen på "robust" uppträdande på slagfältet - såsom Frankrike, Italien och Spanien - men framför allt har den kommit att riktas mot Tyskland.

En artikel ur denna veckas Der Spiegel sätter fingret på vad det handlar om: En högt uppsatt talibanledare tilläts fly med sina mannar efter att ha genomfört ett blodigt angrepp i Baghlan i november förra året, vilket kostade 79 människors liv - varav ett tiotal utgjordes av barn. Skälet var att de tyska specialstridskrafterna, KSK, inte tilläts använda sina vapen för att förhindra flykten.

Enligt Der Spiegel är den vanligaste taktiken just nu när det gäller talibanbekämpning att köpa ut så många potentiella insurgenter som möjligt och sätta in specialstyrkor för att "plocka bort" (dvs döda eller tillfångata) de som vägrar låta sig "bevekas". Berlin vägrar dock ställa upp med trupp för dylika "bortplockningar". Operationerna har emellertid varit en framgång i det att 150 högt uppsatta talibaner (motsvarande 30 procent av ledargarnityret) "eliminerats" genom insatser från (icke-tyska) koalitionstrupper under senare tid.

Ett annat problem utgörs av Berlins krav på "proportionalitet" i stridshandlingarna. En terrorist som efter ett attentat befinner sig på flykt utgör inte längre något akut hot, enligt det tyska synsättet, och kan därför inte längre angripas med dödligt våld (och det var detta som räddade terroristerna i Baghlan-fallet). Enligt ett hemligt cirkulär, som Der Spiegel kommit över, anser tydligen den tyska regeringen att Natos "bortplockningar" och beskjutning av flyende terrorister "inte är förenligt med internationell lag". Den tyska tidningen inflikar torrt, med anledning av den tyska inställningen till sina allierade såsom närmast varande krigsförbrytare: "inte underligt att friktion uppstår".

Kritiker av tyskarnas ROE undrar (med rätta, enligt min mening) huruvida det verkligen är "proportionerligt" att låta massmördare med en stor mängd liv på sina samveten undkomma utan att ett hår krökts på deras huvuden. Ett annat problem handlar om att det afghanska Nordkommandot (där tyskarna är stationerade tillsammans med ungersk, norsk samt vår egen svenska trupp) riskerar att bli en fristad för talibaner på flykt undan mer robusta Natostyrkor i andra kommandon. Eller som en anonym brittisk militär säger: "The Krauts are allowing the most dangerous people to get away and are in the process increasing the danger for the Afghans and for all foreign forces here".

Läs hela artikeln om ni har tid.

DAGENS LÄSTIPS

Mina tips ägnas åt alla goda nyheter från Irak:

Petraeus: Troops in Iraq help blunt Iran threat. Anne Flaherty från AP om den amerikanska truppnärvarons hälsosamma inflytande på the Mad Mullahs i Iran.

US: Mosul attacks down 85 percent. Kim Gamel på WaPo om hur The Surge kommer till Mosul - AQ:s sista fäste i Irak.

Sadr City calm after Iraqi troop move. Lee Keath rapporterar i WaPo om hur lag och ordning återvänder till Sadr-staden efter regeringstruppernas intåg - precis samma utveckling som i Basra tidigare under månaden.

Jag borde inte säga det här, men jag gör det ändå: Jag tror att det där med Irak är fixat lagom till hösten!

OBS!

I morgon åker jag själv till Berlin. Två av mina vänner där nere skall gå åstad och gifta sig! Nästa bloggpost kommer nog först om tisdag. Men om det kommer kommentarer eller synpunkter skall jag försöka publicera (och bemöta) dem... Trevlig helg, alla läsare.

PS. Det ser ut som om "trolleriet" är på väg mot en lösning...

Kort om läget i Afghanistan

2008-05-21T16:55:00.004+01:00

Våldsnivån i Afghanistan vecka 20 i relation till region (källa: Vigilant Stratiegic Studies Afghanistan och The Long War Journal)

Våldsnivån har alltså ökat i Afghanistan under början av maj. Ett viktigt skäl var att talibanernas offensiv mot den folkvalda regeringen (och FN-styrkorna) inte kom igång omedelbart efter snösmältningen i april, vilket många hade trott. Så ökningen sker från en (relativt) låg nivå.

Samtidigt har ISAF/OEF-styrkorna dragit igång preventiva operationer under veckan för att - om möjligt - "kväva barnet i dess linda" (som det gamla talessättet lyder). Operationerna har framför allt ägt rum i provinserna Helmand, Khandahar och Uruzgan och de av Bush deploajerade Marinkårssoldaterna (vilka befinner sig i Sydkommandot för att "staga upp" de brittiskledda ISAF-styrkorna i Sydkommandot i väntan på att européerna kanske skickar mer trupp) har tydligen spelat en viktig roll - vilket bidragit till antalet dödade.

Men även attackerna från talibaner och regimkritiska grupper har som sagt ökat under veckan. Till de senare hör den ökände massmördaren Gulbuddin Hekmatyars Hizb-i Islam-styrkor. Genom ett "deal" under förra månaden med Pakistans nya regering tycks "Syramannen" Hekmatyar fått ny luft under vingarna. Insurgenterna har tydligen väntat på att opieskörden skall vara bärgad innan man droge igång större aktiviteter. Inte nog med att man får likvida medel via opieförsäljning - man är även beroende av "lantarbetare" som inte kan enrolleras i styrkorna förrän skörden är inhöstad.

Angrepen i Sydkommandet har således tredubblats under den senaste månaden, under det att de i Västkommandot (kring Herat) har fördubblats. De kontinuerligt våldsammaste distrikten sorterar emellertid - nu som alltid - under Östkommandot, på gränsen till de pakistanska stamdistrikten. Nato-ledningen förväntar sig en ytterligare stegring av våldsnivån i och med att den pakistanska regeringen försöker få till stånd ett fredsavtal med lokala talibanledare, såsom Baitullah Mehsud.

Sommaren kan kan alltså bli het. Och den nya regimen i Pakistan skulle kunna vara mer "tillmötesgående". Men å andra sidan är styrkesammansättningen vad gäller FN- och USA-soldater bättre än på länge. Marinkårsregementet med sin stora erfarenhet, excellenta utrustning och robusta rules of engagement kan förhoppningsvis spela en viktig roll framöver... Courage, mon vieux (som "frassarna" säger).

Svenska medier om det amerikanska presidentvalet

2008-05-21T15:09:00.003+01:00

Så här är det att lyssna på Rapport/Nyheterna/Ekot, etc., i den mån det handlar om det amerikanska presidentvalet...

Al Qaida Irak på defensiven i Mosul och Nineve

2008-05-20T17:34:00.006+01:00

Staden Mosul sedd från floden Tigris

Bill Roggio från The Long War Journal skriver intressant om utvecklingen i norra Irak. Sedan en tid har ju såväl koalitionsstridskrafterna (i princip USA) och regeringsstyrkorna bedrivit omfattande aktiviteter mot vad som ibland beskrivs som "Al Qaidas sista fäste" i staden Mosul och den intilliggande Nineveprovinsen.

Den senaste operationen ("De två flodernas moder") har inhöstat ett tusental tillfångnatagna terrorister och enligt en talesman för det irakiska inrikesdepartmentet greps även en viss Khaleq al-Sabawi nu i måndags.

Al-Sabawi, den så kallade "emiren av Nineve" är högste befälhavare över de lokala al Qaida-styrkorna i denna del av landet. Man skall givetvis vara försiktig med upplysningar av detta slag. De irakiska myndigheterna har tidigare uppgivit att de gripit eller dödat diverse höjdare inom AQI, vilket senare visat sig inte stämma. Men denna gång bekräftar även den amerikanska militären al-Sabawis identitet.

Som ett led i operationerna mot AQI spärrar man av vägerna som leder in och ut i denna nordliga provins för att förhindra organisationens rörlighet och möjlighet att få förstärkningar. Den irakiska armén samarbetar även med den lokala kurdiska milisen i det närbelägna Dohuk och polisen i Mosul.

I Mosul har man enligt mönster från den framgångsrika amerikanska pacificeringen av Anbarprovinsens större städer även etablerat ett finmaskigt nät av traffikkontroller och mindre posteringar.

Dessutom tycks den irakiska regeringen även givit klartecken för att tillåta upprättandet av lokalt rekryterade "skyddskårer" (av typen al-Shawa och Iraks Söner). Detta skulle sammanfalla med proklamationen av ett omfattande amnestiprogram för irakiska medborgare som bryter med terrororganisationen (AQI leds annars av fanatiska icke-irakier - ofta från Saudiarabien, Jordanien och Nordafrika). Regeringen har tidigare inte velat låta skyddskårerna - som nästan uteslutande består av sunniaraber) operera inne i själva staden Mosul, men har likväl välkomnat deras verksamhet på Nineves landsbygd. Skälet består av den stora etniska fragmenteringen i staden där samtliga befolkningsgrupper och religioner finns representerade (såsom sunniaraber, kurder, turkmener, samt kristna kaldéer och assyrier).

DAGENS LÄSTIPS:

Hizbullah's Power Play. Caroline Glick från J-post om likheter och skillnader mellan olika insurgentgrupperingar.

Why Israel is the world's happiest country. Legendariske kolumnisten "Oswald Spengler" skriver tankeväckande om Israel med anledning av 60-årsdagen.

The Spectacle of War: Insurgent video propaganda and Western response. Intressant av Andrew Exum om propagandakriget mellan terroristerna och västvärlden.

Barack Obama - avfällingen

2008-05-19T16:41:00.004+01:00

Så kan det gå... Muhammedan som övergått till kristendomen avrättad i Jemen, 1972

Det amerikanska presidentvalet är faktiskt ytterst fascinerande. Chansen (risken?) att senatorn från Illinois - Barack Hussein Obama - blir vald till USA:s förste "afro-amerikanske" president är ganska stor. Om nu detta skulle bli fallet kan vi se fram mot intressanta förvecklingar vad gäller umgänget mellan USA och den muslimska världen under de närmaste åren.

Brack Obama är nämligen en kristen person vars fader var en kenyansk muhammedan ur Luo-stammen. Detta betyder att presidentkandidaten är en murtad fitri - en avfälling som lämnat den "sanna" muhammedanska läran trots att han fader var muslim.

Enligt sharia och hadith (dvs. sunna, eller de apokryfiska berättelser om Muhammed som sunniterna jämställer med koranen i dogmatiskt hänseende) finns det två typer av avfällingar från den muhammedanska läran. Den första typen kallas murtad milli, och betecknar en person som tidigare omfattat en icke-muslimsk religion, konverterat till islam och därefter återgått till den gamla tron. Den andra typen är en murtad fitri, det vill säga en person som fötts av en muhammedansk fader in i islam, men därefter valt att sluta sig till en annan tro.

Enligt muhammedansk tradition betraktas barnet till en muslimsk fader (moderns roll är givetvis oväsentlig i sammanhanget) alltid som muslim per automatik - och en murtad fitri bestraffas enligt samma tradition alltid med döden för sitt "brott".

Under det senaste året har radikalislamismen befunnit sig på defensiven. Inte nog med att man lidit allvarliga bakslag på diverse krigsskådeplatser runt om i Mellanöstern och Centralasien, så visar även ett flertal opinionsundersökningar att den militanta islamismen och Al-Qaida inte längre har samma folkliga stöd som bara för ett par år sedan.

Detta kan måhända ändras om en murtad blir USA:s näste president och överbefälhavare över de samlade stridskrafterna.

Som president skulle Obama kunna möta stora svårigheter vad gäller att koordinera en amerikansk utrikespolitik vis-à-vis den muhammedanska världen. För många muhammedaner är religionen inte bara en privatsak utan en hel livsstil som genomsyrar allt görande och låtande. Radikalislamisterna kan mycket väl peka på att USA - "den stora satan" - nu leds av murtad och på så vis vinna stöd bland den konservativa - och ofta helt illiterata befolkning - som utgör folkflertalet i de islamska samhällena. Gulfstater som Saudiarabien, Qatar och Kuwait befinner sig förnärvarande mellan två eldar. Monarkerna därstädes stöder sig på en konservativ befolkning som samtidigt mycket lätt kan falla för radikalislamisternas sirénsång som framställer det politiska ledarskapet som de "otrognas" handgågne män.

Med den kristne "avfällingen" Obama som president ökar islamisternas potential att ta tillbaka propagandainitiativet bland "normal-muhammedanerna". Så snart som Obama svär sin presidented till den kristne Guden kan de dra igång sin propagandaapparat. Terroristerna vet mycket väl att den enda vägen till framgång för deras sak ligger i att befordra ett civilisationskrig. För att kunna upprätta drömmen om det globala kalifatet måste de vinna sympati hos den muhammedanska normalbefolkningen och få dessa att inse den eskatologiska nödvändigheten av en världsvid jihad mot oss andra.

Om man har denna målsättning är murtad Obama som president den bästa gåva man kan önska sig...

DAGENS LÄSTIPS:

The War Over the War. Nykter betraktelse av Victor Davis Hanson om det mediala spelet kring Irakkriget.

The Real Iraq. Michael Totten recenserar Michael Yons nya bok, The Moment of Truth Iraq. Läs och ta till er...

The Ray-ban theory of history. Kul blogg-post av Richard Fernandez på The Belmont Club.

FARC: Vad fanns på hårddiskarna (2)

2008-05-14T10:24:00.010+01:00

Hugo Chavez implicerad genom nytt material på FARC:s hårddiskar

Jag vet inte om detta har rapporterats i svensk press, men nu har ytterligare information om vad som fanns på den dödade Paul Reyes (f.d. andreman i den colombianska terrororganisationen FARC) hårddiskar. Dessa hårddiskar beslagtogs ju av den Colombianska militären i samband med ett angrepp på ett av FARC:s läger i Ecuador i början av mars (vilket jag skrev om här och här).

Så här skriver i alla fall AP:

The documents--more than a dozen internal rebel messages--detail several years of close cooperation between top officials in Venezuela's government and military and the Revolutionary Armed Forces of Colombia, or FARC, including the construction of rebel training facilities on Venezuelan soil.

They also suggest Venezuela was preparing to loan the rebels at least US$250 million (euro190 million), provide them with Russian weapons and possibly even help them obtain surface-to-air missiles for use against Colombian military aircraft.

Most importantly, they outline a joint strategic project between Venezuela and the Colombian rebels, with Venezuela even seeking rebel training in "asymmetrical warfare" in preparation for a feared U.S. invasion.

FARC, liksom Venezuelas bombastiske caudillo, Hugo Chavez, förnekar (givetvis) dokumentens äkthet. Dock kommer Interpol att inom kort presentera ett utlåtande som förhoppningsvis bringar klarhet i saken. Enligt den spanska vänstertidningen El Pais visar dokumenten också på att Chavez skulle ha försökt förmedla kontakter mellan vitryska vapenleverantörer i president Lukasjenkos närhet och FARC-gerillan.

Enligt min mening är Chavez den kanske viktigaste destabiliserande faktorn på hela det västra halvklotet just nu. Av någon anledning finns det dock en stor motvilja bland intellektuella, press och politiker runt om i världen att inse detta faktum. Men i botten ligger följande: FARC är en terrororganisation; Chavez har förnekat samarbete med denna organisation; om dokumenten kan bekräfta en koppling mellan FARC och Venezuela torde det vara omöjligt att längre se den senare som en "färgstark" folkledare, som vågar "stå upp" mot "USA-imperialismen". Istället visar han sig för vem han egentligen är: en person som är involverad i statsterrorism.

Och FARC:s verksamhet drabbar inte bara den colombianska civilbefolkningen. Enligt Faustas Blog bedriver man aktiviteter även inom EU-området...

DAGENS LÄSTIPS:

Malaki's Southern Strategy. Iraqi Security Forces have succeeded in temporarily pacifying Basra. Reihan Salam skriver tänkvärt om pacificeringen av Basra.

Following the Marines Through Helmand och Following the Marines Through Helmand II. Kollegorna på Captain's Journal om Marinkåren i det afghanska sydkommandot.

Army Ups Beirut Presence. Sana Abdallah om arméns återkomst på Beiruts gator.

GRATTIS ISRAEL!

Krigsbloggen gratulerar Israel på 60-årsdagen.

Hizbollah stärker greppet över Libanon

2008-05-13T16:46:00.006+01:00

Den drusiska kvinnan Yessra Halavi sörjer sitt hus i Choweifat (söder om Beirut) som förstördes av Hizbollahmilisen under söndagen

De senaste sex dagarnas strider i Libanon har kostat närmare 100 människors död. Striderna inleddes den 7 maj med ett överaskande angrepp från den syrienstödda terrororganisationen Hizbollahs sida mot sunnimuslimska kvarter i östra Beirut.

Den tändande gnistan var att säkerhetschefen vid Beiruts flygplats, brigadgeneral Wafik Shekeir (en herre som som är terroristernas handgångne man) avskedades efter att regeringens säkerhetstjänst upptäckt hemliga kameror som satts upp för följa vilka som kommer och går på den internationella flygplatsen. Kamerorna ingår i ett underjordiskt - och mycket avancerat - kommunikationsnätverk som står under Hizbollahs kontroll och som under förra veckan förklarades vara "olagligt och konstitutionsvidrigt" efter ett beslut fattat av den folkvalda libanesiska regeringen (som domineras av sunniter, druser och en majoritet av de kristna).

Detta beslut fick Hizbollah under sin ledare, Hassan Nazrallah, att skrida till aktion. I en första våg riktates angreppen mot institutioner som står den sunnitiske libanesiske premiärministern Saad al-Hariri nära, såsom TV-stationen Future TV. I fredags (9 maj) hade Hizbollah full kontroll över västra Beirut (med flygplatsen), men redan under lördagen lämnade man över kontrollen till den multireligiösa libanesiska armén efter löfte (från armén) om att man skulle få behålla kommunikationsnätverket och att general Shekeir återinsattes på sin post.

Under de dagar som gått har striderna utvidgats till Aley-regionen (norr om Beirut), Tripolitanien och Bekaa-dalen. Striderna på landsorten tycks framför allt handla om att Hizbollah försöker neutralisera de skyddskårer som kontrolleras av sunniter, druser och alaviter, det vill säga de icke-shiitiska muslimska miliser som står på regeringens sida.

Det är anmärkningsvärt att två viktiga aktörer i det libanesiska spelet inte har involverats i striderna, nämligen armén och de libanesiska kristna.

Genom den gångna veckans händelser har Hizbollah visat att man är den starkaste militära kraften i Libanon. Organisationen har omfattande stöd av Syrien och Iran och kunde såväl under det syriska styret som efter Cederrevolutionen (2005), då syrierna tvangs lämna landet, utöka sin vapenarsenal - detta på trots mot flera beslut i FN:s säkerhetsråd om att terroristerna måste avväpnas. Kriget mot Israel 2006 försvagade organisationen endast temporärt i militärt hänseende, och gav den samtidigt en stor prestigevinst i omvärldens ögon. Hizbollahs militära styrka kontrasterar starkt mot övriga muslimska miliser som knappast besitter något annat än lätta vapen och ett manskap som är mycket mindre stridsvant än Hizbollahs.

Att militären inte ingrpit beror förmodligen på att den till varje pris vill undvika att upplösas i sina beståndsdelar om den skulle ta ställning för någondera sidan, vilket skulle kunna leda till att ett regelrätt inbördeskrig bröte ut. Militären domineras fortfarande av en maronitiskt-kristen officerskår och även de bäst utbildade och utrustade trupperna är också kristna - men det shiitiska inflytandet har ökats markant under det senaste decenniet. Armén är här något av Hizbollahs gisslan. Man anser tydligen att iaktagandet av en strikt neutralitet mellan regeringen och Hizbollah är i linje med Libanons "verkliga intressen". Samma sak gäller de kristna. Även denna grupp är kluven mellan regeringstrogna och "syrienvänliga" fraktioner. Hizbollah har valt att (i detta skede) inte provocera denna grupp, vilket skulle kunna leda till att händelseutvecklingen utvecklade sig bortom all kontroll, med risk för internationell eskalering. Tydligen söker terroristerna i detta läge konsolidera sin position som den starkaste kraften på den muslimska sidan, och därigenom som den starkaste kraften i landet.

Hizbollah har gått tillväga som när en en grupp gangsters tar över en liten stad i Vilda västern. Utan att på något sätt kunna ta makten genom fria val har man med vapnens hjälp visat att man i princip kan göra vad man vill och att motstånd mot organisationen är meningslöst. Att Libanons ekonomi (som baseras på turism och handel) bryter samman gynnar organisationen ytterligare. Det är framför allt de kristna och sunni-muslimerna som arbetat på att normalisera landet och förvandla det till "ett land bland andra". Hizbollahs ekonomiska styrka kommer däremot från omfattande iranska subsidier vilket innebär att dess ekonomiska position snarast stärks i takt med att näringslivet bryter samman.

Storstrategiskt innebär händelserna givetvis att Irans position stärks, vilket säkert utgör en välkommen kompensation för den irakiska arméns vingklippning av de iranskstödda milisgrupperna i Irak under de senaste sju veckorna.

Den största huvudvärken vad gäller det ändrade storstrategiska läget drabbar inte USA och västvärlden, utan givetvis Israel. Så här ser hotbilden ut för deras vidkommande: Ett stärkt Iran som fortsätter sin utveckling mot ett shiitiskt domedagsvapen, ett stärkt Hizbollah som åtminstone informellt kan göra vad de vill i Libanon, och ett tjurnackat Hamas som hellre låter sin befolkning leva i misär än sätter sig vid förhandlingsbordet för att konfrontera de hatade judarna. Ytterligare problem utgörs av det internationella samfundets (och USA:s) svårigheter att ingripa vid den här typen av konflikter, den tövan som präglar västvärldens inställning till Irans kärnvapenprogram, samt en israelisk ministär under Ehud Olmert som är skakad av korruptionsskandaler och fortfarande verkar "punch-drunk" efter Libanonkriget 2006, när det handlar om säkerhetspolitiska beslut på storstrategisk nivå.

De enda positiva posterna utgörs av att det israeliska flygvapnet (IAF) lyckades förstöra den syriska kärnanläggningen i september 2007 och att ett nyval snart står för dörren. Ett val i Israel idag skulle förmodligen leda till Likudpartiets och Bibi Netanjahus återkomst till makten. I och med detta finns det skäl att hoppas på att Israel lyckas ta sig ut ur sin säkerhetspolitiska handlingsförlamning. Netanjahu är sannerligen inte populär i några vidare kretsar, vare sig i USA eller Europa. Men han kan mycket väl vara den joker i leken som väst kan spela ut mot sina fiender i Mellanöstern.

DAGENS LÄSTIPS

A Counterinsurgency Grows in Khost An unheralded U.S. success in Afghanistan. Ann Marlowe skriver om de amerikanska stridkrafternas framgångsrika överföring av "petraeusdoktrinen" till den afghanska krigsskådeplatsen.

Why we need nukes and Gitmo. Fighting climate change and winning the war on terrorism are not for the squeamish. Jonah Goldberg ger ett intressant perspektiv på ett par kontroversiella frågor...

Progress Report. Remember Basra? Peter Wehner reflekterar över den irakiska arméns framgångar mot Muqtada al-Sadrs JAM-milis i Basra.

SIIC, Dawa, JAM och Iran

2008-04-16T21:44:00.005+01:00

Realist: Lord Palmerston

I föregående inlägg fick jag en fråga om relationerna mellan Iran och de olika shiitiska "aktörerna" i irakisk politik. Det är en intressant fråga som förtjänar sitt eget inlägg. När man tittar lite närmare på det hela är det inte utan att man vill instämma med Lord Palmerston när han apropå den "Schleswig-Holsteinska frågan" sade:

Only three people understood the Schleswig-Holstein Question in its entirety. The first was Albert, the Prince consort and he is dead; the second is a German professor, and he turned mad; and the third was myself - and I have forgotten all about it.

Lite historia

Problemet vad gäller förhållandet mellan Iran och de olika shiitiska grupperna har framför allt att göra med att de har ändrat karaktär över tid. Dawa och SIIC är ju de viktigaste partierna i den shiitiskt dominerade koalitionen som vann det senaste parlamentsvalet i Irak (januari 2005). Att just Dawapartiets ordföranden - först Ibrahim al-Jafari och efter 2006 Nuri al-Maliki - blev premiärministrar tycks ha berott på två saker: dels på partiets stolta traditioner och dels på att Dawa inte hade någon stark milis, till skillnad från SIIC, med sin Badr-milis och de Muqtada al-Sadrtrogna med sin Mahdi-armé (JAM). Al-Maliki och Dawa tycks med andra ord ha blivit en perfekt kompromisskandidat. Al-Sadrs stödpartier (han hade ett par stycken) lämnade dock alliansen redan under 2005 och har genom JAM kunnat öva ett visst inflytande genom sina aktiviteter utanför parlamentet. I bakgrunden finns också gammalt groll mellan Dawa och Muqtada al-Sadrs far, Muhammed al-Sadr, den kände teolog som givit namn åt stadsdelen Sadr-City i Bagdad. Sadr d.ä. förbjöd exempelvis medlemmarna i sitt religiösa seminarium i Najaf att vara medlemmar i Dawa, etc.

Under Saddamregimen agerade Dawa emellertid som en underjordisk stödorganisation för shiitiska intressen, och man fick ett omfattande stöd från Iran. Flera av partiets ledare befann sig också i exil i detta land.

SIIC (tidigare SCIRI) grundades som en insurgentrörelse mot Saddam 1982, dvs när Iran-Irakkriget hade brutit ut. Rörelsen fick omfattande stöd från mullorna i Iran för att utföra "destabiliserande" verksamhet. Organisationen bestod av utbrytare ur Dawa, som ansåg att "moderpartiet" inte var radikalt nog. För iraniernas vidkommande spelade denna skillnad mindre roll - alla motståndare till Saddam var välkomna, inklusive Israel och USA som i hemlighet levererade ersättningsmateriel till det iranska flygvapnet (vilket blev bekant genom den s.k. Iran-Contras-affären). Ledare för SIIC var först ayatollan Muhammed Baqir al-Hakim som efter att ha mördats av al-Qaida, efterträddes av sin broder, Abdulaziz al-Hakim. Namnbytet - som ägde rum 2007, skedde som en markering av rörelsens förändrade policy i det att man inte längre förespråkar en teokratisk "gudsstat" efter iranskt mönster och att man tar avstånd från terroraktiviteter. Historiskt har man emellertid inte varit främmande för sådana saker: i inledningsskedet var det förmodligen Hizbollah som på Iranskt uppdrag hjälpte organisationen att komma igång med sin Badr-milis; och man har vunnit stöd från stora grupper av den shiitiska befolkningen genom att efter mönster från den palestinska terrororganisationen Hamas ägna sig åt social hjälpverksamhet.

Till skillnad från Dawa och SIIC grundades Muqtada al-Sadrs JAM utan stöd från Iran. Att organisationen stod fri från iranskt inflytande var faktiskt ett sätt att "nischa" milisen och vinna sympatier från shiiter som var beredda att stödja en rent "irakisk" organisation - kanske av patriotiska skäl. Under 2004 var man den enda shiitiska organisation som använde sig av väpnat våld mot koalitionstrupperna - som annars stod ganska högt i kurs hos just denna del av den irakiska befolkningen efter störtandet av Saddams tyrannvälde.

När koalitionsmyndigheten förbjöd organisationens tidning, 2004, satte man igång ett uppror som höll på att leda till organisationens undergång - men amerikanerna lät al-Sadr slinka ur nätet efter påtryckningar från storayatollan Ali al-Sistani (den viktigaste religiöse förgrundsgestalten bland iraks shiiter), britterna (som ville ha lugn och ro i Basra) och av logistiska skäl (eftersom amerikanerna ville koncentrera sina krafter mot al-Qaida och sunnitiska insurgentrörelser i Anbarprovinsen).

Al-Sadr och JAM-milisen var försvagad efter händelserna 2004 och anammade al-Sistanis "icke-vålds"-policy, enligt principen att "göra dygd av nödvändigheten". När al-Qaida sprängde den gyllene moskén i Samarra, 2006 var dock måttet rågat. Händelsen har ibland beskrivits som "shiiternas 9-11" och al-Sadr bestämde sig för att ta till vapen igen. För att bygga upp sin organisation tvangs al-Sadr att vända sig till Iranierna för att få stöd - och återigen kom Hizbollah att spela en viktig roll när det gällde att bygga upp den "nya" JAM-milisen (tillsammans med det iranska revolutionsgardets Quds-styrkor). Sedan dess har al-Sadrmilisen varit beroende av Iran för sin verksamhet, och stödet från detta land har också kommit att rikta sig till de utbrytargrupper (s.k. "specialgrupper") som lämnat JAM för att fortsätta våldsutövningen efter det att al-Sadr utlyste sin vapenvila, 2007. Om någon händelsevis tvivlar på sambandet mellan Iran och al-Sadr, kan man bara hänvisa till hans vistelse i det iranska teologiska centret i Qum sedan 2007.

Hur är det nu?

Det finns viktiga historiska kopplingar mellan Dawa, SIIC och Iran. Däremot finns det ett stort missnöje mellan de irakiska partierna och irans (eller rättare sagt Revolutionsgardets) stöd till "specialgrupperna" och al-Sadr. Iran utgör nu en destabiliserande faktor för den nuvarande regimen och på sikt ett hot mot dessa partiers möjlighet att få goda resultat i provinsvalen som skall hållas i oktober. Man vill dock inte göra någon officiell brytning med den stora grannen i öster, utan tog emot Ahmadinejad på hjärtligast tänkbara vis, även om man kan notera att storayatollan al-Sistani tycks ha vägrat att träffa den iranske potentaten. För att kunna bibehålla fiktionen om att man inte vänder sig direkt mot iranska intressen upprätthåller regimen fiktionen att man riktar sina aktiviteter mot "illegala" element och "utbrytargrupper".

Al-Sadrs milis är för närvarande helt beroende av Iran för all sin "hårdvara", av typen vapen och ammunition. Däremot kan han räkna med ett stort stöd bland den fattigare delen av den shiitiska stadsbefolkningen och i allmänna val kan han säkert få runt 15 procent av rösterna. Detta verkar man vara medveten om inom Dawa och SIIC; och i den politiska kultur som råder i Mellanöstern där tidigare dödsfiender plötsligt kan omfamna varandra och utbyta fridskyssar kan al-Sadr säkert spela en viktig roll i ett framtida Irak. En förutsättning är dock att JAM lägger ned vapnen... Nåväl: den som lever får se. I den bysantinska verklighet som råder mellan Eufrat och Tigris kan man bara rekommendera Lord palmerstons flegmatism.

Mea culpa absoluta

2008-04-14T21:18:00.005+01:00

Missilförsvaret i aktion. På en plats nära oss inom kort...

Kära läsare - jag har haft så otroligt mycket för mig de senaste två veckorna att jag inte har kunnat uppdatera bloggen som jag borde - men från och med i morgon kommer det att bli bättre.

Framför allt smärtar det mig att jag inte har kunnat blogga nu när det har skett ett antal saker som faktiskt borde ha belysts:

1) Nato-mötet - som Bush faktiskt vann! Att Ukraina och Georgien inte blev medlemmar nu var priset för att få en total europeisk uppslutning bakom missilförsvaret (som ju faktiskt fungerar!); och Ukraina och Georgien kommer att bli medlemmar om ett par år - processen har börjat.

2) Efterspelet till Basra. Det blev ju inte så hemskt som jag trodde till en början. Al-Sadr är på defensiven och regeringstrupper och koalitionen utför successiva upprensningar i enlighet med "opportunitetsprincipen". Al-Sadrs milis har slut på ammunition och ledare - och lokal uppslutning (åtminstone utanför Sadr-City).

3) Petraeusrapporten. Någon borde utreda hur Iran har förvandlats till den största fienden i Irak. Under förhören under förra veckan diskuterades detta utförligt, men ingen tycktes vilja dra några konsekvenser... Åtminstone för mig är konsekvenserna klara!

Jag återkommer i morgon med nya krafter.

Petraeus-rapporten

2008-04-09T13:21:00.004+01:00

General Petraeus och ambassadör Crocker under gårdagens senatsförhör

Jag följde utfrågningen av general David Petraeus (och USA:s Bagdad ambassadör Ryan Crocker - som f.ö. talar utmärkt arabiska) under gårdagen. Jag måste medge att jag somnade till ett antal gånger - framför allt när mer underordnade senatorer tog tillfället i akt att förvandla utfrågningarna till långa tal... Den gode generalen valde dock att bland annat lyfta fram följande intressanta punkter:

1) Säkerhetsläget i Irak är bättre idag än när förra Petraeusrapport avlevererades - och dramatiskt mycket bättre än för 15 månader sedan när president Bush bestämde sig för att låta den förre försvarministern, Donald Rumsfeld, träda tillbaka och ge klartecken för the Surge.

2) Vad man tenderar att glöma bort inom ramen för the Surge är den Surge som de irakiska armén själv gjort under samma tid. Under 2007 har nästan 100.000 nya irakiska soldater trätt i tjänst. De irakiska säkerhetskrafterna har blivit allt mer kapabla att ta ansvar för den egna säkerheten. Taktiskt fungerar de utmärkt från brigadnivå och nedåt; under det att de fortfarande har stora problem att operera med större formationer och precis som när det gäller så många arméer i "tredje världen" är det logistiken som inte klaffar (vilket visades under operationerna i Basra i förra veckan). Truppmoralen förefaller också god. Som så många andra blev jag nervös när jag hörde om "1000 soldater", som lade ned vapen eller flydde fältet under Basra-operationerna, men tydligen handlade det om helt råa rekryter liksom polis-trupper från själva Basra, som uppenbarligen var rädda för att drabbas av milisgruppernas repressalier riktade mot dem själva och deras familjer. med en annan styrke sammansättning kommer man undan sådant.

3) Manöverkrigföringen har helt lagts om till insurgentbekämpning. Samarbetet mellan amerikanerna och irakierna handlar nu främst om att skydda lokalbefolkningen, bekämpa kriminella band och illegala miliser, samt se till att det lokala näringslivet kommer igång. Detta låter kanske inte så speciellt heroiskt, men är själva grundbulten i all framgångsrik COIN-krigföring.

4) Sedan de första "gräsrotsrörelserna" började uppstå mot slutet av 2006 har dessa organisationer, såsom al-Shawa ("väckelsen") och Ibna'a al-Iraq ("Iraks söner", tidigare Concerned Local Citizens), växt till en viktig kraft bland den sunnitiska delen av befolkningen. Genom dessa "medborgargarden" eller lokala skyddskårer har stora delar av den amerikanska krigsmakten kunnat dras tillbaka och sättas in där den verkligen behövs, såsom i trakterna kring Mosul eller Diyalaprovinsen. "Sönerna" avlönas och utrustas av amerikanerna och ett par utfrågare från det Demokratiska partiet verkar tydligen tycka att det är "fusk" om man vinner genom att hjälpa sina allierade ekonomiskt; men så gjorde romare och britter för att hålla ihop sina imperier, och så har amerikanarna gjort från och till i olika krig - att stödja den franska motståndsrörelsen under andra världskriget mot tyskar och Vichy-regeringen förminskar ju inte de amerikanska soldaters hjältemod som steg iland på Utah Beach.

5) Händelserna i Basra visar på den betydelse som milisledaren Muqtada al-Sadrs vapenvila har haft när det gäller minskningen av våldet i Irak. De visar emellertid också på den destruktiva roll som Iran spelar när det gäller att bekosta, utrusta, och träna diverse illegala miliser (ofta kallade "specialgrupper") - ofta i samarbete med det libanesiska Hizbollah (denna organisation har blivit ett slags modell för muslimska insurgentrörelser och dess metodologi försöker man nu emulera inom såväl det paletiska Hamas, som al-Sadrs JAM). I takt med att Al-Qaida Irak trängs tillbaka kommer dessa grupper att överta rollen som det största enskilda hotet mot en fredlig utveckling i Irak.

6) Den framgångsrika kampen mot AQI är viktig så tillvida att al-Qaida centralt (genom diverse uttalanden från såväl bin Ladin, sol al-Zawahiri) har utnämnt Irak som den centrala fronten i kampen mot "sionisternas och korsriddarnas allians" (dvs oss här i väst). En seger i Irak är viktig utifrån ett symboliskt perspektiv. I alla kommunikéer från AQ i Waziristan/Citral hävdas det att AQI är på väg att driva ut inkräktarna och om detta inte sker förlorar hela organisationen ansiktet. I diverse opinionsundersökningar framkommer det att stödet för terroristdåd, AQ och bin Ladin minskar bland muslimer runt om i världen (med undantag för Västeuropa). Till och med den rabiat anti-västliga TV-sändaren Al-Jazira vågar nu på ett ironiskt vis kontrastera AQ:s utalanden med läget på marken i Irak. Det verkar tydligen förhålla sig som bin-Ladin själv framhöll vid ett tillfälle: "man ser en stark häst och en svag häst, folk kommer att älska den starka hästen. USA är för närarande den starkaste hästen mellan Eufrat och Tigris.

På bordell med al-Qaida i Tal Afar

2008-04-03T11:18:00.018+01:00

Al-Qaida-medlem med prostituerad. Sådana här "vykort" delas ut av al-Qaida för att locka unga män till rörelsen.

Några detaljer: att mannen bär klockan på höger hand, jämte har en ring på lillfingret visar att han hör till AQ-Irak; frånvaron av skägg tyder på att han kan vara involverad i infiltrationsuppdrag; texten, som foto-shopats in, lyder: "Mujahedin Tal Afar". Väskan som mannen har under armen är en handledsväska för män (en s.k. "bögslunga"). Eftersom jihadisterna gärna uppträder i traditionella kläder utan fickor har denna acessoir blivit en lyxig statussymbol - samma sak med mobiltelefonen som flickan håller i handen. De två sista detaljerna visar att vi inte har att göra med vilka personer som helst, utan riktiga storstekare...

Jag kunde inte låta bli att ge min läsekrets följande inblick i det globala kriget mot terrorismen. Bilden är hämtad från Michael Yons hemsida. Tillsammans med Michael Totten är Yon enligt min mening den kanske främste journalisten som just nu är verksam i landet mellan Eufrat och Tigris. Hans rapporter, som regelbundet publiceras på hans blogg, har under de senaste åren har varit en ovärderlig informationskälla för alla intresserade.

Bilden är alltså upphittad i Tal Afar. Staden ligger i norra Irak, nära gränsen till den Autonoma Kurdiska Regionen (c:a 5 mil från Mosul) och grundades under den ottomanska tiden som en garnisonsstad högt upp på en isolerad bergstopp. Av detta skäl utgörs fortfarande merparten av befolkningen av turkmener (ur Daludi-stammen) som har starka band till Turkiet. Det avskilda läget och det bristande intresset från den kurdiska gerillan för denna "turkiska" plats, gjorde att al-Qaida snabbt kunde göra sig till herrar över staden under 2005.

Tal Afar fick öknamnet "Al-Qaida City" av amerikanska soldater och var den plats där AQ utbildade nyrekryterade "gudskrigare" från Irak och andra delar av arabvärlden. Staden var också en plats där AQ kunde koppla av med narkotika och turkmenska prostituerade. Michael Yon berättar att dessa prostituerade blev en alldeles utmärkt informationskälla för såväl amerikanerna, som de Irakiska säkerhetsstyrkorna eftersom närvaron av unga damer fick jihadisterna att börja skrävla. Eftersom araberna i AQ dessutom behandlade de "turkiska" flickorna som ett slags andra klassens individer var de heller inte svåra att rekrytera (det är sannerligen inte första gången denna metod har kunnat användas för informationsinhämtning i de mänskliga konflikternas historia. Krgsblgs. anm.). I sin bok Moment of Truth in Iraq (2008) berättar Michael Yon en liknande historia om den homosexuelle al-Qaida-medlemmen som så snart han blivit illa behandlad av sina många jihadist-älskare gick till den amerikanska armén och gav dem den information de behövde för att kunna döda dem.

Staden är numera återeövrad och AQ-medlemmarna har flytt eller dödats.

Det kanske förvånar en del läsare att dessa "gudskrigare" från hela arabvärlden har en så pass sangvinisk inställning till prostitution, narkotika och homosexualitet, men detta är bara den andra sidan av det mynt som handlar om den uppfattning av martyrskap som utvecklats inom radikalislamismen. Enligt kristen, judisk, buddistisk och hinduisk (och sekulär) tradition kan man mycket väl offra sitt liv, men man gör det alltid för andra. Inom islam offrar man dock sitt liv inte bara för umman, utan även för sig själv. Koranen är mycket explicit vad gäller de belöningar som kommer den individuelle martyren till del: tillgång till jungfrur (72 st.), möjlighet att dricka alkohol, absolut förlåtelse för alla synder som begåtts i jordelivet, etc (jfr Koranen, sura 5:37). Detta ger en viss handlingsfrihet för den enskilde jihadisten fram till det ögonblick han står inför sin skapare. Det är betecknande att Muhammed Atta och hans medhjälpare gick på kasino och drack whisky (Johnnie Walker Black Label med sodavatten utan is) innan de flög in planen i World Trade Center, den 11 september 2001. Denna synd mot Guds bud (att dricka sprit), skulle vara borttvättad till fullo ett antal timmar senare.

I medierna läser man ibland "rapporter" om att amerikanska soldater skulle använda sig av droger, ha en cynisk inställning till sina uppgifter, ha gått in i armén för att få vissa individuella "fördelar", bryta mot de "mänskliga rättigheterna", etc. Enligt min uppfattning kan ännu bättre exempel på dylika moraliska tillkortakommanden hittas på ett helt annat håll...

Basra Wrap Up (för tillfället...)

2008-04-01T18:35:00.012+01:00

Amerikanska soldater i bön inför insats utanför Basra i söndags (foto: Heathcliff O'Malley, Daily Telegraph)

Det är dags att knyta ihop säcken vad gäller operation Sawlat al-fursan i Basra (26-31 mars). Det är möjligt att jag har ett överdrivet stort intresse för denna operation, men jag tycker samtidig att den "information" som svensk press lyckats prestera vad gäller denna incident faktiskt är under all kritik, såväl kvalitativt som kvantitativt.

Nåväl - jag är heller inte själv utan skuld. Bara under det dygn som gått sedan jag skrev min senaste post har jag fått reda på ett och annat som fordrar att mina tidigare inlägg (åtminstone delvis) bör revideras.

Mea culpa 1: Mötet i Qum

Redan i fredags (inte i söndags, som jag skrev i min förra post) anlände den irakiska regeringsdelegationen till det iranska teologiska centret i Qum för att diskutera händelseutvecklingen med Muqtada al-Sadr. Delegationen bestod av toppar från de två största shiitiska maktblocken vid sidan av al-Sadrs JAM-milis, nämligen Dawapartiets Ali Adil och Badrmilisens befälhavare Hadi al-Amiri. Mötet handlade tydligen om att övertyga al-Sadr om att aktionerna faktiskt inte var primärt riktade mot JAM (Jaysh al-Mahdi, "Mahdiarmén"), utan precis som den officiella propagandan faktiskt gav vid handen: just mot kriminella element och utbrytargrupper. Muqtada al-Sadr hade tydligen hamnat i ett tillstånd av depression och inte velat tro på detta, utan utgått från att al-Maliki ministären bestämt sig för att krossa hans rörelse en gång för alla. Det som övertygade al-Sadr till sist var ett ingripande från ingen mindre än befälhavaren över det irakiska Revolutionsgardets Qudsstyrkor, Kassem Suleiman (Qudsstyrkorna är de enheter inom gardet som ansvarar för utlandsoperationer). Suleiman fick al-Sadr att avstå från en "ragnaröksoption" ("Vi skall slåss till sista man eftersom allt ändå är förlorat...") genom att gå i god för den irakiska regeringens begränsade intentioner och att påtala att om al-Sadr fortsatte att streta emot skulle faktiskt hans rörelse få vederfaras nämnda "ragnarök" genom koalitionstruppernas ingripande. I sådana fall skulle Iran inte kunna göra något.

Detta belyser ett par intressanta punkter: 1) Huvudsyftet för den irakiska regeringsdelegationens besök var att nå ett slags modus vivendi med Iran - vilket delvis kan ha lyckats; 2) JAM är tydligen i sista hand beroende av Revolutionsgardet för sin verksamhet; 3) Vare sig de vill eller inte är USA och koalitionen de facto redan i krig med Iran (eller åtminstone Revolutionsgardet) - vad gardet gör eller inte gör handlar helt om opportunistiska bedömningsgrunder; 4) Även om det inte framkommer i svensk press tycks gardet (och Iran) ha den yttersta respekt för USA:s kapacitet i området - militärt, såväl som politiskt; 5) Den nuvarande shiitiska regimen i Irak vill inte bli en lydregim under Iran, men man vill däremot ha ett fredligt umgänge med ömsesidig respekt vis-à-vis sin store granne. I detta har man ett stort stöd i den amerikanska truppnärvaron.

Innan den gode läsaren av denna blogg nu anklagar mig för att kolportera diverse konspirationsteorier vill jag bara rekommendera läsning av vad den lilla telegrambyrån McClatchy - med sina exceptionellt goda kontakter i Irak och inom Pentagon - skriver via sina korrespondenter i Basra, Bagdad och Najaf. De lyfter fram ungefär samma saker som jag har fått höra.

Vissa händelser på marken talar för att ovanstående modell kan vara sann. Den Irakiska armén har inte dragit sig tillbaka från Basra utan gått in i staden och börjat försöka inskärpa lag och ordning. Framför allt har man börjat ingripa mot den ökända Garamsheh-stammen som ligger bakom mycket av den organiserade brottsligheten. Man har dock undvikit stadsdelarna Hayanijah och gamla staden där det största stödet för JAM står att finna. Man har dessutom fortsatt upprensningsaktioner i övriga delar av södra Irak. Tydligen är det bara JAM som respekterar vapenvilan till hundra procent - regeringsidan har ju fortfarande carte-blanche att gripa milismän om man påträffar dem beväpnade (vid behov kan ju denna beväpning alltid ordnas - i efterhand).

Mea culpa 2: Jag lurades av den amerikanska krigspropagandan!

I de olika inägg som jag skrivit om milisgrupper i Irak har jag alltid varit noga med att skilja ut iranskstödda "specialgrupper" och "utbrytargrupper", som inte står direkt under al-Sadrs kontroll, från de delar av JAM som respekterar vapenvilan. Detta bygger givetvis på alla de rapporter och briefings som kommer från MNF-I och CENTCOM. Uppenbarligen har amerikanarna i praktiken haft en betydligt mer flexibel definition av vad som egentligen utgör dessa "utbrytargrupper". Om man har hittat en isolerad och försvarslös gruppering ur den del av JAM som förvisso respekterar vapenvilan har man inte tvekat att "eliminera" den - samma sak om det handlat om en enhet eller individ som man anser utgöra ett verkligt problem: de har tagits ut ur cirkulationen, vare sig de varit "utbrytare" eller inte. Därefter har man i pressmedelanden och briefings slagit på stora trumman och kallat dem "specialgrupper", etc. På ett mycket illistigt sätt har man sedan gratulerat JAM för att koalitionen nu "hjälpt" den att komma till rätta med sina "problem". Al-Sadr har givetvis vetat att allt detta bara är ett spel, men han har heller inte kunnat göra något. Alla har prisat honom för hans samarbetsvilja, samtidigt som han har sett sin organisation förblöda. När jag första gången hörde om att amerikanerna betedde sig på detta vis trodde jag det inte, men efter händelserna i Hilla nu under helgen är jag övertygad. JAM-grupperingen där var ingen utbrytargrupp men de tillintetgjordes ändå och stämplades som "rougue elements" i efterhand. Jag har sannerligen ingenting emot att medlemmarna i JAM förs bort ur ekvationen - själva har de aldrig tvekat att döda koalitionssoldater, våldta fruar till affärsinnehavare som inte betalar "revolutionsskatt" eller slå ihjäl flickor som har haft läppstift eller högklackade skor. Metoden har tydligen också varit effektiv vad gäller att "intimidera" al-Sadr och kanske driva honom till vansinnets gräns, men om ni händelsevis skulle läsa mina tidigare poster bör ni ha detta i åtanke: inte alla "utbrytargrupper" var utbrytargrupper...

Hur blir det nu?

Det vet nog ingen. Allt är väldigt labilt, men summa summarum har nog Iran ytterligare stärkt sin ställning. Den irakiska regeringen har både vunnit och förlorat på det här och JAM är fortfarande starkt. Det enda vi kan göra är att fortsätta med västerländsk truppnärvaro. Många tror mig nog inte när jag säger detta, men den viktigaste stabiliserande faktorn i hela Mellanöstern är förmodligen närvaron av västerländsk trupp. Gud välsigne dem.

Napoleon Bonaparte till Nuri al-Maliki: "Har man sagt att man skall erövra Wien, så måste man göra det också!"

2008-03-31T19:30:00.012+01:00

Inte imponerad: Napoleon Bonaparte, fransmännens kejsare

För att parafrasera Napoleon skulle man kunna säga till den irakiske premiärministern följande ord: "Den som säger att han skall erövra Basra måste göra det också".

Den senaste utvecklingen i operation Sawlat al-fursan har varit den följande: Tidigt i söndags kom trevare från Muqtada al-Sadr att han ville ha till stånd en vapenvila mellan sin JAM-milis och regeringsstyrkorna, som under fem dagars tid bedrivit militära operationer för att rensa Basra från privatmiliser, iranskstödda "specialgrupper" och kriminella gäng. Syftet var att föra in Basra - som är Iraks viktigaste utskeppningshamn för råolja, jämte den enda plats som kan ta emot kontainerfartyg - under regeringens kontroll. Striderna kostade JAM ett tusental man i stupade och tillfångatagna, men man lyckades icke desto mindre att förhindra regeringssidans övertagande av kontrollen i stora delar av staden.

Genom felaktig taktik (förlitande på pansar i stadens trånga gatunät) och otillräckliga resurser när nu T-72:orna inte kunde användas (30000 man regeringstrupper mot 50000 man i JAM) förlorade regeringssidan tempo. JAM försökte "avlasta" situationen i Basra genom ett "miniuppror" i Sadr-staden och genom att försöka ta kontrollen i ett flertal mindre städer runt om i Irak. Dessa avledningsmanövrer var relativt ineffektiva. Bagdads "Sadr-stad" kunde relativt snabbt kapslas in. JAM försökte också plocka propagandistiska poäng genom att utsätta den så kallade "Gröna zonen" i Bagdad för granatbeskjutning. Till hjälp hade man det sällsynt dåliga vädret under veckoslutet där sandstormar förhindrade koalitionstrupperna från att lokalisera skyttarna. Propagandasegern måste nog tillskrivas JAM i det att internationella telegrambyråer (Reuters, AFP, etc) beskrev de sex granater som slog ned i zonen (som är lika stor som halva Östermalm) under gårdagen i termer av "intensiv raketbeskjutning". Eftersom de internationella journalisterna just är bosatta på denna plats i Bagdad tycks JAM ha vetat vad den gjorde...

Det logiska steget när nu regeringssidan förlorade tempo hade naturligtvis varit att kalla in koalitionstrupper. Ett Regimental Combat Team (dvs en "brigad") ur den amerikanska Marinkåren, jämte tre brittiska Battle Groups bestående av 1 bataljonen ur Scots Guards, utrustad med Challenger 2 stridsvagnar och Warrior pansarskyttefordon, 1 bataljonen ur The Duke of Lancaster’s Regiment, samt 1 bataljonen ur The Mercian Regiment stod redo att rycka in och utdela nådastöten. Detta skedde inte.

Al-Sadr gjorde nämligen vad han brukar göra när saker och ting ser ut att gå åt pipan för honom (jfr Najaf, 2004): han vädjar om vapenvila. Under söndagen skickade den irakiska regeringen en tvåmannadelegation till den iranska staden Qum, där al-Sadr för närvarande vistas under förevändning av att fullborda den teologiska examen han behöver för att få kunna kalla sig "ayatolla" (al-Sadr tycks inte vara något skolljus direkt: han är fortfarande bara "hojatoleslam" efter att ha tillbringat större tid med sina TV-spel, än vid böckerna under 90-talet - något som gav honom tillnamnet "mulla Atari" bland medstudenterna). Delegationen bestod av Dawapartiets Ali Adib och - intressant nog - ledaren för SIIC:s Badr-milis Hadi al-Amiri, en person som mer än någon annan kan kallas al-Sadrs dödsfiende.

Tydligen kom man fram till en överenskommelse. Al-Sadr beordrade JAM att lägga ned vapnen, men inte överlämna dem till regeringsstyrkorna och hävdade i gengäld att regeringen bland annat lovat att avbryta "godtyckliga gripanden" - vilket självfallet kan tolkas hur som helst - av misstänkta medlemmar ur milisen. Han medgav dock att regeringssidan hade full rätt att ingripa mot personer som vägrade lägga ned vapen och utlovade också att JAM skulle "hjälpa till" att upprätthålla överenskommelsen.

Under natten till idag började beväpnade medlemmar ur JAM successivt försvinna från gator och barrikader över hela södra Irak. Idag har läget varit lugnt och affärerna har börjat öppna igen. Al-Sadrs tidigare kallelse till "civil olydnad" och "strejker" verkar ha glömts bort av samtliga involverade.

Det finns, som jag ser det, både vin och vatten i denna samförståndets bägare. Nuri al-Maliki visade för en gångs skull prov på initiativförmåga och ett slags variant av "statsmannamässighet" vis-à-vis den sekteristiska irakiska politiken så tillvida att han var beredd att angripa även sina egna shiitiska "bröder" i den mån de ägnade sig åt kriminalitet och olaglig milisverksamhet. Dock är Basra inte på något sätt pacificerat, trots överenskommelsen. Miliserna är fortfarande kvar och ingen normalisering kommer någonsin att kunna ske om inte Iraks andra stad och viktigaste import- och exporthamn kan föras in i fållan. Situationen har lett till bryderi för alla sidor i konflikten: alla kan se att regeringssidan var oförmögen att ro iland en storkalig offensiv i ´"armékårsformat", men alla har också sett att när man sticker JAM så blöder organisationen precis som allt annat här i världen. Med förluster som närmade sig var tjugonde man under en veckas strider borde även al-Sadr ställa sig frågan om sin egen organisations uthållighet i en långvarig militär konflikt. Även detta påminner om händelserna i Najaf, 2004, när JAM pressades av amerikanska styrkor.

Allt beror givetvis på den fortsatta utvecklingen, men i nuläget tycker åtminstone jag att al-Maliki har dragit det kortaste strået. Under buller och bång drogs operationen i gång. Al-Maliki var personligen på plats för att "leda" stridshandlingarna; han skulle hellre "dö, än ge upp offensiven", de kriminella grupperna förklarades vara "värre än al-Qaida", etc. Nu är operationerna avbrutna och vi är (nästan) tillbaka vid staus quo ante. Som Napoleon Bonaparte sade måste den fältherre som offentligt förklarar att han skall inta Wien, också göra detta för att inte framstå som "moralisk" förlorare - och som Napoleon också sade: "I krig står moral för tre fjärdedelar av helheten och materiella faktorer för den återstående fjärdedelen".

En gammal sanning inom all COIN-krigföring handlar om att det räcker för insurgenterna att inte förlora, för att kunna utropa sig till segrare...

Läs även DN och Svenskan.

Uppdatering operation صولة الفرسان

2008-03-30T13:15:00.003+01:00

Irakiska regeringssoldater i aktion

Nu har jag kollat runt lite på olika sajter och diskussionsfora - och den samlade bilden av vad som just nu sker i Irak är... osammanhängande. Om Maliki-ministären trodde på en snabb historia så trodde de fel. Dock vill jag för egen del hävda att det är lika bra att försöka dra in södra Irak under centralregeringens kontroll så snart som möjligt - och om detta måste ske med militära medel, så må det vara så...

Allmänt

JAM ("Mahdiarmén") är inte på något vis en slagen styrka, men man har likväl fått vidkännas en del förluster. Browsar man runt lite blir siffrorna 360 döda, 530 skadade, 350 tillfångatagna och ett 50-tal som givit upp självmant. Detta låter inte så mycket, men ta med i beräkningen att det handlar om en total styrka på c:a 50000 man. Om regeringssidan kan bibehålla samma intensitet i striderna torde "utnötningseffekten" nå ett kritiskt stadium om c:a två veckor. Just nu dör de dummaste och de modigaste av Mahdiarméns gossar i ungefär lika delar... Gott så.

Politiskt

Den stora koalitionsregeringen som just nu styr Irak har lyckats bibehålla sin inre enighet i striderna mot JAM och de iranskstödda specialgrupperna. Kurderna, representerade av president Jalal Talabani, står bakom operationen till 100 procent. JAM:s ledare, Muqtada al-Sadr, har från sin säkra vistelse ort i Iran gjort uttalanden om att hans anhängare inte skall lämna ifrån sig sina vapen, att han vill ha en förhandlingslösning och att kampanjen med strejker och "civil olydnad" skall fortsätta. Såväl regeringssidan som al-Sadr har i sina offentliga utspel tvingats lita till retoriska fiktioner: al-Maliki hävdar att operationen riktar sig mot "kriminella element" för att inte stöta sig i onödan med bredare shiitiska grupper. I själva verket handlar det om att vingklippa hela JAM-milisen. Al-Sadr hävdar bestämt om att hans motstånd riktar sig mot "den utländska ockupationsmakten" för att inte stöta sig med andra grupper inom den shiitiska befolkningen, när hans aktivitet egentligen riktas mot den shiitiskt dominerade regeringen och den likaledes shiitiska Badr-milisen.

Bagdad

De häftigaste striderna äger rum i de stadsdelar där Sadr också har sitt största stöd, såsom i den lämpligt uppkallade "Sadr-staden". Regeringen har infört ett totalt utegångsförbud som löper tillsvidare. I Bagdad drar amerikanska styrkor huvudlasset i striderna, under det att irakisk armé och polis mer eller mindre spelar en understödjande roll. Upproret i Bagdad tjänar framför allt ett propagandistiskt syfte med tanke på världspressens närvaro. Striderna har överlag varit tämligen måttliga med c:a 50 stupade Mahdister, ett tiotal man ur de irakiska säkerhetsstyrkorna och tre amerikaner.

Basra

Striderna fortsätter kring det nätverk av avspärrningar som den irakiska armén upprättat i och ikring staden. Den amerikanska Marinkåren deltar sporadiskt i striderna. Brittiskt och amerikanskt attackflyg deltar också i striderna genom angrepp mot JAM:s granatkastarpostioner - även brittiskt artilleri används nu i samma syfte med eldgivning från positioner i närheten av Basras internationella flygplats. Rykten gör gällande att britternas tre "stridsgrupper" (bestående av 650 man vardera) nu är redo att rycka in i Basra vid behov. Det vore bra om de fick tillfälle att göra detta och därigenom bättra på det skamfilade rykte de förskaffat sig genom att inte ha tillåtits att sätta hårt mot hårt mot milisgrupper och brottssyndikat i ett tidigare skede. Som det gamla talessättet lyder: "vanära kan bara tvättas bort med blod" - eget eller andras.

Andra städer

I samband med operation Sawlat al-fursan tycktes JAM kvickt ha kommit ut ur sina gömmor och ta kontrollen över ett antal mindre städer i södra Irak. Det är mycket svårt att få någon klar bild av vad som sker på dessa orter, men såväl Nasirijah som Diwanijah tycks nu vara tillbaka under regeingstruppernas kontroll. Samma utveckling tycks ha skett i Babylon och Karbala, men man skall nog låta osvuret vara bäst.

Vad kommer att ske?

Ja, säg det... Det kommer nog att komma en serie fredstrevare från al-Sadrs sida under de närmaste dagarna, som i princip kan gå ut på att JAM avbryter striderna (men behåller sina vapen) mot att regeringen ger JAM:s milismän amnesti. Om regeringen skulle gå med på detta (eller en variant av något dylikt) kan man konstatera att regeringssidan misslyckats - ja, till och med har förlorat kampen. En förhandlings lösning måste innehålla lite mer än bara detta. I annat fall måste man in gå in i Basra och ta kontroll över staden, även om detta kommer att ta sin lilla tid och kosta en hel del människoliv. Al-Sadr befinner sig för närvarande i en besvärlig situation (liksom även hans motståndare), men man skall aldrig underskatta överlevnadsförmågan bland Mellanösterns politiker. Al-Sadr har varit uträknad förr - och kommit tillbaka.

Basra Boogie: Operation صولة الفرسان fortsätter...

2008-03-29T21:43:00.010Z

D-batteriet ur brittiska 3 Royal Horse Artillery understödjer den irakiska armén under operationerna i Basra

Läget i Basra är som alla redan vet tämligen oklart, så jag tänkte nöja mig med ett antal (rapsodiska) iaktagelser av vad som timat under de senaste fem dagarna.

• Operationens namn: På arabiska heter den ju صولة الفرسان (sawlat al-fursan), vilket jag i min förra post om Basra lite storstilat kallade för operation Knight's Assault ("riddarnas stormanlopp"). Den bör nog kallas någonting mindre romantiskt, nämligen "kavallerichock", eller dylikt. Fursan har samma lite lustiga dubbelbetydelse på arabiska som Ritter har på tyska, vilket kan översättas både som "riddare" och "ryttare" (dvs. "kavallerist") på modern svenska...

• Ultimata och tidsfrister: I vissa medierapporteringar heter det att Iraks premiärminister Nuri al-Maliki skulle ha förlängt tidsfristen från "72 timmar" till "tio dagar" vad gäller milisgruppernas inlämnande av vapen, samt att milismän nu skulle "få betalt" för att göra det. Så här förhåller det sig: 72 timmarsregeln gäller för lätta vapen (handeldvapen och RPGs); den längre tidsfristen gäller för tunga vapen, som kulsprutor, kanoner, etc. För dessa "pjäser" har de som lämnar in dem utlovats betalning.

• Taktik: Regeringssidan gjorde fel när de inledningsvis skickade fram tunga pansarenheter i Basra. De mekaniserade formationerna är uppbyggda kring gamla ryska T-72:or, som på grund av sin storlek inte kan manövrera i Basras innerstad. Istället har man nu upprättat posteringar längs större genomfartsvägar och försäker rensa området distrikt för distrikt. Detta visar om något att operationen inte var förankrad lokalt utan planerad i Bagdad. Lokala kontakter hade kunnat tala exakt var som pansarenheter hade kunnat komma fram.

• SCIRI, ISCI, SIIC: Detta parti som ingår i den irakiska koalitionsregeringen (och som sina "muskler" har den s.k. Badr-milisen) byter namn ungefär en gång per år. Det korrekta namnet är för närvarande SIIC (Supreme Islamic Iraqi Concil, المجلس الأعلى الإسلامي العراقي). JAM ("Mahdiarmén") kallar dock Badr-milisen för "sciris", som ett slags öknamn. Dess ledare är Abdul Aziz al-Hakim, som är en verklig power broker i Basra och en konkurrent till Muqtada al-Sadr om makten över staden. En del säger att den viktigaste kampen om shiiternas gunst inte involverar al-Maliki över huvud taget, utan egentligen står mellan al-Hakim och al-Sadr. Det kan mycket väl vara så.

• Var koalitionen informerad? Rykten har florerat att al-Maliki satte igång operationerna utan att informera koalitionen. Det tror jag inte på. Man kan inte dölja förberedelser för större åtaganden på detta vis. Al-Maliki hade lika gärna försökt dölja nästa dags soluppgång för general Petraeus. En Irakisk armébrigad kan för övrigt operera i cirka två dagar utan support från amerikanerna. Inte ens den mest sangviniske bedömare trodde väl att företaget skulle gå så snabbt?

• Landsbygden: Det är uppenbart att al-Sadr och JAM inte har mycket stöd att hämta från de shiiter som bor utanför städerna. Al-Sadrs rekryteringsbas utgörs av samma arbetslösa unga "män" som en gång fyllde leden i nazisternas SA och idag utgör medlemmarna av såväl fotbollslagens "huliganfirmor", som smågangsterligor med "invandrarbakgrund" i västeuropas storstäder.

• TT är vansinnigt: Ytterst få luftangrepp från koalitionens sida har ägt rum. Man patrullerar och har genomfört ett antal beskjutningar med raketbestyckade attackflygplan mot identifierade ställningar. TT-skriver dock: "Nu bombar USA igen". Den oinformerade läsaren får lätt intrycket att man har dragit igång något slags bombmattor à la Dresden 1945. Vet någon varför TT skruvar sina telegram på detta vis?

• Basra: Läget i Basra är mycket speciellt med sina milisgrupper (JAM, Badr, Fadilah) och sin oljehamn. Situationen där kan inte generaliseras för att gälla hela den shiitiska delen av landet.

• Marinkåren: Den amerikanska armén är upptagen med operationer kring Mosul, britterna är för svaga och den irakiska armén behöver hjälp. När nu Marinkårens främsta ansvarsområde (al-Anbar) lugnat sig så pass är nu dessa förband redo att sättas in. Räkna med att Marinkåren går i aktion om ett antal dagar.

• Sabotage: Det gjordes vissa rubriker av att en pipeline hade sprängts i förrgår. Den är nu lagad och fungerar igen.

• Valen: Al-Sadr-sidan försöker driva hypotesen att al-Maliki försöker kväsa JAM innan allmänna val skall hållas. Jaså? Valen hålls först i september. Med denna logik skulle varje aktivitet kunna knytas till olika val eftersom de de facto äger rum med en viss regelbundenhet.

• Vapenvilan: Al-Sadr uppmanar sina anhängare att försvara sig men vidhåller samtidigt att han iaktar sin vapenvila. Detta måste han för att hans rörelse inte skall bli illegitim. Samtidigt accepterar såväl regeringen som koalitionen denna fiktion, eftersom situationen skulle hamna i ett helt nytt läge om al-Sadr själv skulle bli den "officiella" fienden. På så sätt vidmakthåller man möjligheten av en förhandlingslösning. Fienden förklaras vara kriminella grupper och utbrytare ur JAM, vilket inte på något vis är en lögn, men däremot inte hela sanningen...

• Iran: Detta land finns hela tiden i bakgrunden. Så länge mullokratin tror att ingen vågar röra den kommer den att skapa problem på alla upptänkliga sätt. Såväl 2001 (invasionen av Afghanistan), som 2003 (invasionen av Irak) var man ytterst foglig och samarbetsvillig. Det är dags att skrämma dem lite...

• Allmänt: Hur som helst är det oacceptabelt att privatmiliser bedriver kriminell verksamhet på olika platser. Al-Maliki är Iraks folkvalde premiärminister och har all rätt i världen att slå mot alla som inte accepterar statens våldsmonopol. Aktionen att dra in Basra under lagens domvärjo måste hur som helst ske förr eller senare...

(Jag lägger kanske in fler poster allt eftersom...)

• Britterna: Britterna som genom sin "softly softly"-politik ligger bakom mycket av dagens problem i Basra tycks ha genomgått en partiell ryggradstransplantation. Royal Horse Artillery idkar för närvarande eldunderstöd åt den irakiska armén från sina positioner utanför Basras flygplats (30 mars, kl 00.15).

Land Warrior är tillbaka

2008-03-28T19:25:00.014Z

Land Warrior:

a) mini-TV med elektronisk karta, alt. bild från det digitala siktet, b) digital radiomikrofon; c) hörlur; d) elektronisk mus för kontroll av karta och mini-TV; e) digital målfattning, sänder informaton om fientliga positioner till alla andra enheter i realtid; f) sikte med ljusförstärkare; g) videokamera, sänder bilder i realtid till operationsstaben

Just när alla trodde att hela projektet lagts på hyllan återuppstår Land Warrior-systemet, det vill säga utvecklingen av den amerikanska arméns "framtidsuniform". Detta sker efter 15 års diskussioner och tester, samt en sammanlagd utvecklingskostnad på närmare 500 miljoner dollar.

För fem år sedan avbröts Land Warrior-projektet av kostnadsskäl - och med det tanken på att koppla samman den enskilde skyttesoldaten med stridsledning och fordon via en ny typ av uniform.

Land Warrior innebär bland annat att varje enskild fotsoldat via sin dräkt skulle kunna utnyttja det GPS-baserade orienteringssystem som den amerikanska krigsmakten tog fram redan på 90-talet. Land Warrior skulle ha direkt axess till det "intranet" som stridsledning och fordon har tillgång till. Systemet ger via elektroniska kartor en överblick över slagfältet där egna enheter framträder som blå markeringar på en karta och förflyttningar kan observeras i realtid. Fientliga enheter framträder som röda prickar och vsar sig så snart som egen trupp har "lyst upp" dem via laser eller infraröda målfattningssystem. Vidare innebar Land Warrior även en digital kommunikationsradio, en GPS-baserad nödsignalsfunktion, "fjärde generationens" sikten för automatkarbinerna, med mera.

Men utrustningen ansågs, som sagt, för dyr att plocka fram - och dessutom som alltför otymplig av de soldater som prövat ut den.

Dock har man nu gjort ett sista försök att testa systemet under fältmässiga förhållanden och denna gång i Irak. Den enhet som valdes ut för försöket var en bataljon ur 4 interrimsbrigaden (4 "Stryker Brigade"). Bataljonen utgörs av soldater ur det ärevördiga 9 infanteriregementet som sedan sitt framgångsrika deltagande under det kinesiska boxarupproret (år 1900), då västmakterna med militära medel säkrade demokrati och frihandel i Fjärran Östern, har gått under smeknamnet the Manchus.

Även manchurerna tyckte inledningsvis att den 16 skålpund (c:a 8 kg) tunga extrautrustningen var alltför otymplig - men armén gav soldaterna tillstånd att själva experimentera med tillbehören för att se om man inte kunde komma på några förbättringar.

Så skedde också: man kopplade om vissa ledningar för att göra utrustningen mer praktisk; det digitala siktet övergavs eftersom det utgjorde ett hinder vid strid i stadsmiljö; och videokameran förbehölls enbart grupp- och plutonchefer. På så vis har man fått ned vikten till 9 skålpund (4,5 kg). Dessutom har soldaterna tagit fram ett antal förbättringar vad gäller "färgkoderna" på den elektroniska kartan. Grön färg visar nu byggnader och möjliga anmarschs- och flyktvägar. Under luftlandsättningsoperationer i Bakuba (i Diyalaprovinsen) under förra året släpptes bataljonen ned mitt i natten på olika platser ibland så långt bort som 5000 meter från givet mål. De gröna anmarschsindikatorerna medgav att hela manskapet kunde sammanstråla på en bestämda plats vid samma tid och påbörja sina angrepp.

Inte alla manchurer har anammat systemet helhjärtat, men tillräckligt många var så pass nöjda att 5 brigaden ur 2 infanteridivisionen fick tillstånd att utrustas med 1000 Land Warrior-paket. Dessutom har den amerikanska senaten nyligen beviljat 80 friska miljoner dollar för Land Warrior-programmet (och med föredömlig enighet mellan demokrater och republikaner). Kanske är morgondagens fotsoldat snart här?

"Den största katastrofen i amerikansk historia"

2008-03-28T15:28:00.006Z

Madeleine Albright

Madeleine Albright - för närvarande engagerad i Hillary Clintons presidentvalskampanj och tidigare amerikansk utrikesminister under president William ("Bill") Clintons andra presidentperiod (1997-2000) - kritiserade den nuvarande presidenten George W. Bushs Irakpolitik i ett föredrag på Floridas delstatsuniversitet under gårdagen.

Och det var ingen försiktig kritik hon hade att komma med. Så här sade hon bland annat:

"Jag är rädd att Irak kommer att gå till hävderna som den största katastrofen någonsin inom amerikansk utrikespolitik. Jag vet att detta är stora ord, för det betyder nämligen att jag tycker att det här är värre än Vietnam - dock inte i termer av antalet stupade amerikaner, eller antalet irakier vis-à-vis vietnameser, utan i termer av oförutsedda konsekvenser. Och den största oförutsedda konsekvensen är Iran. Jag tror man kan säga att Iran faktiskt har vunnit Irakkriget."

Visst. Fru Albright har rätt i att de två krigen inte kan jämföras med varandra. I Irak stupar c:a 800 amerikanska soldater per år - i Vietnam handlade det om 10.000! Och Iran har inte vunnit någonting så länge som Västmakterna har kvar sina styrkor i landet mellan Eufrat och Tigris.

Trots sin långa erfarenhet av internationell politik hade hon dock ingen lösning att komma med

"De amerikanska trupperna är både lösningen på och roten till problemet. De utgör ett slags flugpapper som drar till sig alla som hatar oss".

Detta är enligt min mening den bästa kritik som Operation Iraqi Freedom kan få: fienderna lockas till en och samma plats där man lättare kan döda dem.

Knight's Assault slås ut i Basra

2008-03-27T19:48:00.009Z

9 irakiska mekaniserade infanteridivisionen deltar i Operation Knight's Assault mot Janish al-Mahdi i Basra

Efter ett förlängt påskfirande (vilket framför allt inneburit omfattade arbete på huset) är jag nu tillbaka i sadeln.

Intressantast just nu är givetvis striderna i Basra mellan irakiska regeringstrupper och olika shiitiska privatmiliser; och främst bland dessa den så kallade JAM-milisen (janish al-Mahdi, "Mahdiarmén") som leds av den Orson Welles-liknande shiitiske predikanten och hetsprorren Muqtada al-Sadr. Operationen mot miliserna går under beteckningen Operation Knight's Assault ("Riddarnas stormanlopp" - ibland är militärens beteckningar på operationer lika fåniga som radikalislamisternas namn på sina insurgentrörelser. Krgsblgs. anm.). Fortfarande tycks allt stå och väga, men det finns ett par saker att ta fasta på.

Shiitisk splittring

En viktig del av bakgrunden till striderna är att det finns latenta spänningar mellan de olika shiitiska grupperingarna i Irak. Iraks premiärminister, Nuri al-Maliki är shiitisk ledare för Dawa-partiet och leder en koalitionsregering bestående av kurder, kristna och mindre shiitiska partier. Utanför denna koalition står inte bara merparten av sunniterna utan även Muqtada al-Sadrs shiitiska parti. Shiiterna dominerar det oljerika södra Irak kring Iraks andra stad Basra, samt viktiga delar av själva Bagdad. Kring oljan och makten över huvudstaden har en hel mängd brytningspunkter utvecklat sig mellan de shiitiska trosbröderna. Muqtada al-Sadr har sin viktigaste maktbas i sin milis, JAM, som hämtar stort stöd bland den fattigare stadsbefolkningen í Bagdad och Basra. Dawa-partiet, samt deras allierade SCIRI ("Iraks högsta islamska råd") hämtar framför allt sitt stöd ur shiitisk medelklass och landsbygdsbefolkning. Al-Maliki har i kraft av att vara Iraks folkvalde ledare inte bara armén bakom sig, utan även den SCIRI-trogna Badr-milisen. I Basra kompliceras situtionen även av att den lokale borgmästaren Muhammed al-Walili genom sin egen Fahdilah-milis innehar kontrollen över Basras viktiga oljeutskeppningshamn.

Milisernas förfall

En utveckling som präglat Irak under de senaste åren är milisernas förfall från "befrielseorganisationer" till kriminella nätverk. Detta är inget nytt utifrån ett historiskt perspektiv. Den italienska maffian leder sitt ursprung från den sicilianska motståndsrörelse som bekämpade hertigens av Anjou trupper på medeltiden. Så länge motståndet varade kunde man räkna med den lokalbefolkningens ekonomiska och moraliska stöd. Men när kampen väl var vunnen upplöste sig inte motståndsrörelsen. Man hade vapnen och organisationen kvar och kunde leva vidare genom indrivandet av "skatter" i gengäld för "beskydd". Denna utveckling har varit tydlig i Bagdads shiitiska förstäder, där JAM och diverse utbrytargrupper ur denna organisation har förvandlats till ett slags brottssyndikat som försörjer sig på smuggling och utpressning. Ännu mer markant har denna tendens varit i Basra.

Basra

Sedan Basra fallit för brittiska styrkor, 2003, betraktades denna stad som den kanske lugnaste i hela Irak fram till 2005. Då blev det tydligt att milisstyrkor och organiserad brottslighet allt mer började få staden i sitt grepp. Skälet till detta var att britterna inte satte hårt mot hårt i ett inledande skede, utan av politiska skäl försökte bedriva ett slags fredsbevarande verksamhet istället för COIN-krigföring mot dessa grupper. När britterna lämnade Basra under förra året tog miliser och brottslingar helt över staden. Det ekonomiska livet kretsar sedan dess kring utpressning av lokala affärsidkare och oljesmuggling. De enda lagar som upprätthålls tycks vara ett slags variant av sharia som framför allt riktas mot kvinnor som bär make-up eller inte är ordentligt täckta. Sedan britterna drog sig tillbaka har ett hundratal kvinnor avrättats av JAM för lösaktighet.

Utvecklingen i Basra är något som alla som argumenterar för ett amerikanskt trupptillbakadragande från Irak bör tänka väldigt noga på. När britterna lämnade staden tog laglösheten över.

Knight's Assault

Nu har alltså centralregeringen, under al-Malikis ledning, bestämt sig för att göra något åt situationen. Basra och Bagdads förstäder skall återigen föras in under lagen. Timingen är väl vald så till vida att det sunnitiska motståndet mer eller mindre har brutits och al-Qaida har förlorat sina viktigaste positioner i Diyala-provinsen och nu bara har fästena i Mosul kvar (tumregel: AQ kan inte segra om de inte kontrollerar Bagdad; och AQ kan inte besegras om de inte drivs bort från Mosul), samtidigt finns 19 amerikanska brigader kvar i landet för att upprätthålla grundläggande säkerhet på nationell nivå.

Det är oklart vilka truppstyrkor al-Maliki använder sig av i Basra, men kärnformationen tycks utgöras av 9 irakiska infanteridisionen. Inga koalitionsstridskrafter tar aktiv del i operationerna men såväl amerikanska, som brittiska trupper agerar spärr mot gränsen till Iran och deras respektive flygtridskrafter har understött operationen. Regeringsstyrkornas taktik tycks bestå i införa utegångsförbud och att dela in Basra i sektorer och därefter försöka rensa dem successivt. Det är oklart vilka framgångar man haft hittills, men förlusterna verkar synnerligen måttliga med ett 50-tal stupade på båda sidor. Skälet till att koalitionsstridskrafter inte deltar är givetvis att låta hela operationen framstå som en kamp mellan Iraks folkvalda regering och ett antal brottssyndikat.

Bagdad

JAM har sedan operationerna inleddes i tisdags utökat sin verksamhet i Bagdad. Metoderna har framför allt bestått i åtgärder som syftar till att dra till sig internationell uppmärksamhet, såsom massdemonstrationer och raketangrepp mot Bagdads "gröna zon", där presidentkansli, parlament och USA:s ambassad befinner sig. Man försöker också genomföra ett slags "icke-vålds-protest" genom strejker och butiksstängningar. Detta är dock ett tveegget vapen, eftersom detta även berövar familjeförsörjare sin dagliga inkomst och i Bagdad verkar åtminstone JAM tvingats hota affärsidkare till livet för att förmå dem att stänga sina butiker. Regeringsstyrkorna har slagit en järnring runt JAM:s huvudfäste i stadsdelen Sadrstaden (uppkallad efter Muqtada al-Sadrs far, storayatollan Muhammed al-Sadr).

Muqtada al-Sadr

Som jag påtalat flera gånger har en stor del av framgångarna med the Surge bestått i att al-Sadr utlyste en vapenvila i augusti förra året och därefter förlängde den i februari. Al-Sadr hävdar fortfarande att vapenvilan är i kraft (han anbefaller dock "civilt motstånd" mot al-Maliki-regimen), men likväl bedrivs större delen av stridigheterna av JAM, samt utbrytargrupper ur samma organisation som motsätter sig vapenvilan. Al-Sadr befinner sig i en rävsax. Han kan inte påbörja ett aktivt motstånd utan att tvingas gå under jorden och således förlora möjligheten att ta makten i Irak på fredlig väg, samtidigt som han inte har militär (eller folklig) styrka att ta makten med våld, vilket de mest extrema av hans anhängare fordrar.

Hur kommer det att gå?

Läget är ganska svårbedömt i nuläget, men tumregeln är nog denna: lyckas regeringssidan rensa Basra på en vecka har man vunnit en enorm prestigeseger, om man däremot kör fast riskerar man att förlora stöd bland mer opportunistiska delar av den shiitiska befolkningen, samt få en ny insurgentrörelse på halsen när nu det sunnitiska motståndet mer eller mindre stäckts.

Fortsättning följer...

Fem år i Irak

2008-03-19T15:57:00.006Z

"..och sen' var det ju det där med sophämtningen..." OIF går in på sitt sjätte år

Operation Iraqi Freedom har nu pågått i fem år. Under denna tid har åtminstone jag upplevt en och annan överaskning.

Den första var faktiskt redan under krigets första dag, den 19 mars, då amerikanska och brittiska landstridskrafter gick till angrepp direkt, utan att terrängen hade förberetts under veckor av luftangrepp. Själv trodde jag att angreppet skulle ske först den 26 mars då månen gått in i sin fjärde fas (totalt svart, med andra ord...) och ljusförhållandena torde vara optimala. Andra överaskningar var att blixtrkriget och Bagdads fall i början av april gick så smidigt, trots den relativt sett lilla truppstyrka som stod till koalitionstruppernas förfogande.

En obehaglig överaskning var naturligtvis den synnerligen elakartade insurgentrörelse som började växa fram under 2004 och som nådde sin kulmen under 2006, framför allt sedan al-Qaida sprängt shiiternas gyllene moské i Samarra och ett fullskaligt inbördeskrig tycktes stå för dörren.

Från och med 2004 började jag dock på allvar studera insurgentbekämpning utifrån ett krigshistoriskt perspektiv. Detta var inte det lättaste eftersom den akademiska militärhistorien i regel koncentrerar sig på det "stora" kriget där fokus ofta har legat vid "landmark battles" mellan symmetriska formationer. Till min hjälp hade jag dock min relativt goda kännedom om det romerska rikets militära historia. Det kändes nästan kusligt aktuellt att återigen läsa Julius Caesars De bello gallico, Josefos Det judiska kriget, eller Ammianus Marcellinus De res gestarum. Här handlade det om en ekonomiskt, kulturellt och teknologiskt överlägsen makt som tvingades möta olika typer av lokala insurgentsituationer och lösa dem efter förmåga - ofta under ogynsamma förhållanden. Lika intressant var studiet av de europeiska kolonialmakternas militära historia på krigskådeplatser i Afrika, Mellanöstern och Asien.

En bild började utkristallisera sig hur ett COIN-företag skulle bedrivas, men jag betvivlade att amerikanarna var de rätta att kunna klara av det. Amerika har aldrig bedrivit imperiepolitik som vi européer, utan istället utövat sitt inflytande hegemoniskt. Rent militärt har man dessutom ofta förlitat sig på teknologi och eldkraft och försmått den typ av kulturell know-how som européer excellerat i.

Därför är den största överaskningen under dessa fem år av OIF den transformation som skett inom den amerikanska krigsmakten. Den har förvandlats till den mest effektiva COIN-stridsmakten vi sett på denna jord sedan de romerska och brittiska imperiernas dagar, där utnyttjandet av den senaste teknologin blandas med en nära interaktion med lokalbefolkningen.

Dt är ett antal saker som därigenom verkat till amerikanernas fördel:

1) Precisionsvapen. Genom dessa kan man maximalt utnyttja överlägsenheten i eldkraft samtidigt som man minimerar kollateralskador. Man kan förvisso slå ned insurgentrörelser på andra sätt också. Saddam använde sig exempelvis av stridsgas mot kurdiska byar. Men detta leder knappast till att man vinner några hearts and minds - och Saddams fösök att slå ned de kurdiska upprorsrörelserna var påtagligt ineffektiva.

2) Närkontakten med civilbefolkningen leder till att man snabbt kan reagera på olika tips och dessutom vara säker på att de mål man slår mot också är de rätta. Dessutom gör det nära samarbetet med lokalbefolkningen att man genom handling och exempel. Omtanke, artighet, ekonomiskt understöd, samt medicinsk hjälp till såväl civilbefolkningen som tillfångatagna fiender har hjälpt till att vända utvecklingen.

På ett år har de amerikanska stridskrafterna gått från något som såg ut som ett hotande nederlag, till en otvetydig framgång. Man har låtit vapnen tala; man har dödat och gripit oräkneliga motståndare, men också knutit lokalbefolkningen till sig. Själva modellen utvecklades av general Petraeus och hans rådgivare, men implementeringen har gjorts av de officerare och manskap inom den amerikanska armén och Marinkåren som genom exempel, offervilja och yrkesskicklighet är de som framför allt förtjänar att gratuleras denna dag.

Vad stort sker, sker i tysthet...

2008-03-15T18:56:00.005Z

Bergsinfanteri ur 10th Mountain Division på patrull utanför Gomel i östra Afghanistan

Idag tänkte jag bara lyfta fram ett fenomen som inte belyses något vidare i svensk press, nämligen den allt intensivare amerikanska aktivitet som äger rum på pakistanskt territorium.

I januari lyckades man exempelvis döda al-Qaida-bossen Abu Laith al-Libi, samt ett okänt antal terrorister genom ett amerikanskt luftangrepp mot en position i den nordwaziriska staden Azam Warsak. Al-Libi var chef över en libysk fundamentalistisk insurgentgruppering - "Salafistgruppen för bön och strid" (vilka jäkla namn!) - som under pukor och trumpeter anslöt sig till al-Qaida i november 2006. Nu var han på besök för att koordinera sina aktiviteter med al-Qaidaledningen samt inhämta finansieringshjälp. Detta besök var det sista han gjorde.

Ytterligare ett stort upplagt luftangrepp utfördes nu i onsdags (12 mars) mot Lwara Mundi, en by två kilometer från gränsen inne i Nordwaziristan. Byn har befunnit sig under de Siraj Haqqani-trogna talibanernas kontroll sedan 2004 och operationen involverade attackflygplan, helikoptrar och obemannade UAV:s, men däremot inga konventionella marktrupper. Även här tycks det ha handlat om att angripa ett koordineringsmöte, vilken denna gång involverat Haqqanis talibaner och representanter för tjetjenska rebeller.

Tydligen tycks "koordineringsmötena" vara sårbara. När folk förflyttar sig i större grupper utanför sina normala basområden är de givetvis lättare att observera av såväl "observationsplattformar" (som satelliter och UAV:s), som av infiltratörer. Kanske är det också så att dessa möten föranleder en viss mängd teletrafik, vilket både al-Qaida och talibanerna annars försöker undvika i möjligaste mån. Det kan mycket väl handla om det sistnämnda: talibanerna har i alla fall satt i gång en "offensiv" under de senaste veckorna riktad mot telemaster och transpondrar i östra Afghanistan.

Det är alldeles utmärkt att terroristerna kan pressas lite "på hemmaplan". Detta kan behövas nu i vår då kriget mot terroristerna på den afghanska krigsskådeplatsen mycket väl kan gå in i ett avgörande skede.

"Barack Stories" (4): The Dynamic Duo

2008-03-13T13:58:00.007Z

Lawrence Korb och Joseph Cirincione från Center for American Progress

Två av senator Barack Obamas viktigaste politiska rådgivare kommer från den vänsterinriktade - ehuru politiskt obundna - "think tanken" Center for American Progress" (CAP): det handlar om Lawrence Korb (född 1931) och Joseph Cirincione (född 1949), specialiserade på säkerhetspolitik, respektive nedrustningsfrågor.

CAP förtjänar dock en lite närmare presentation. Den grundades 2003 av Bill Clintons forne stabschef John Podesta med hjälp från bland andra (ja, vem tror ni?) George Soros. Podestas idé var att skapa en "think tank" som skulle kunna ta upp konkurrensen med de många konservativa tankesmedjor, som The Heritage Foundation och American Enterprise Institute, som varit så framgångsrika med att förse det Republikanska partiet med ideologisk ammunition och sätta den politiska dagordningen.

Podestas idé var att skapa "a think tank on steroids" för att bereda vänstern en möjlighet att återta, vad den svenska författaren Lars Gustafsson brukade kalla problemformuleringsprivilegiet. En metod var att slopa det laddade ordet "liberal" ("vänster", vilket blivit till något av ett fult ord i amerikansk politik). och ersätta det med beteckningen "progressive" för att i princip uttrycka samma sak. Till skillnad från de flesta andra tankesmedjor på vänsterkanten har också CAP lyckats överleva och muta in sin nisch i det amerikanska policy-landskapet.

Politiskt står man till strax till vänster om mitten och man har bland annat profilerat sig starkt vad gäller miljöfrågor (som minskningen av växthusgaser).

Vad gäller säkerhetspolitik och militära frågor har man varit konsekventa motståndare till regeringen Bushs Irak-politik, även om man inte varit lika konsekventa vad gäller att formulera seriösa alternativ. Exempelvis ägnade man tiden fram till 2007 åt att kritisera Bushadministrationen för att den skickat för lite trupp för att kunna ta hand om insurgentsituationen; men när Bush gav klartecken för the Surge och fem nya brigader, växlade man om för att istället klaga på att det nu var för mycket trupp i Irak, vilket överbelastade den amerikanska krigsmakten...

Trots Podestas närhet till såväl Bill som Hillary Clinton tycks CAP utgå från att senator Obama kommer att bli det Demokratiska partiets kandidat till valet i november och två av smedjans mest framträdande medlemmar har alltså anslutit sig till kampanjen.

Vad är det då för råd dessa båda herrar kan tänkas ge senator Obama? Åtminstone jag kan hålla mig för skratt.

Lawrence Korb (statsvetare och före detta kapten i flottan), hyser fortfarande de uppfattningar som kom fram i Baker-Hamilton-rapporten, dvs han anser att Irak knappast kan hålla samman som en enad stat och att man måste acceptera "fragmenteringen" som en realitet. Därför bör USA samarbeta med omkringliggande stater för att stabilisera landet utifrån regionala lösningar. Skulle inbördesstrider bryta ut bör detta mötas med en ökad amerikansk flyktingmottagning (c:a 100 000 flyktingar per år).

Korbs syn på Irak, Iran och Mellanöstern har stora likheter med Samantha Power. Här finns samma cyniska och föråldrade fastklamrande vid de slutsatser som kom fram genom The Iraq Study Group (2006) då ett inbördeskrig tycktes stå för dörren. Det politiska och militära landskapet har ändrats dramatiskt sedan the Surge tog sin början, men detta tycks inte ha påverkat Lawrence Korb på något sätt. Vidare negligeras de önskemål irakierna kan ha, till förmån för samarbetstrevare gentemot omkringliggande stater, trots att dessa kanske mer än några andra bidragit till att skapa insurgentproblemet.

Vidare anser Korb att USA bör dra tillbaka sina trupper inom en ettårsperiod, utan att man försöker behålla trupp i området genom exempelvis ett militärt samarbetsavtal (som skulle involvera permanent stationering av trupp i militärbaser, etc). Tanken är här att att man gör två vinster: genom tillbakadragandet av trupper skall den irakiska regeringen tvingas att söka försoning med sina motståndare, och samtidigt frigörs amerikanska militära resurser för insats i terroristbekämpning på annat håll.

Detta går dock på tvärs mot alla historiska lärdomar av insurgentbekämpning. Man besegrar inte insurgenter genom att försvinna, utan - precis som general Petraeus gjort i Irak - genom att vara ständigt närvarande. Parallellen är naturligtvis till brottsbekämpning: brottslighet i en given statsdel minskar inte för att polisen lämnar området, utan tvärt om. Dessutom är föreställningen om insurgentbekämpning som ett nollsummespel felaktig. Bara för att man för ett krig i Irak innebär detta inte att man inte kan föra krig på andra håll. USA bör snarare bereda sig på att även nya krigsskådeplatser kan bli aktuella, såsom Afrikas horn eller Nordafrika. Poängen är alltså - precis som under andra världskriget eller kalla kriget - att anpassa militären efter uppgiften. Problemet med al-Qaida i Irak eller ett ökat Iranskt inflytande över området försvinner inte bara för att de amerikanska soldaterna lämnar området.

Enligt Korb bör kontakter och samarbete med Iran sättas i första rummet för att få till stånd en regional avspänning. Korb anser att Iran i princip har samma säkerhetspolitiska intressen som väst vad gäller ett stabilt Irak och kampen mot den gemensamma fienden al-Qaida. Enligt Korb är grundproblemet i regionen konflikten mellan israeler och palestinier. USA bör engagera sig mer aktivt för att försöka lösa motsättningarna och därigenom involvera Syrien i fredsprocessen.

Detta är en utmärkt illustration av la Rochefoucaulds maxim om "hoppets triumf över erfarenheten". Som multilateralist ser Korb samarbete som ett självändamål oavsett vad omsorgen om de nationella intressena föreskriver. Under trettiotalet såg vi i Europa vad avspänning till varje pris kunde leda till. Förvisso finns det motsättningar mellan de shiitiska mullorna i Iran och de radikalsunnitiska medlemmarna inom al-Qaida och talibanrörelsen, men enligt mönster från Molotov-Ribbentrop-pakten har båda sidor visat en anmärkningsvärd flexibilitet vad gäller att överbrygga sina motsättningar om det handlar om en gemensam fiende, må det vara Israel eller västerländsk trupp i området.

Joseph Cirincione ägnar sig åt frågor som rör nedrustning och kärnvapen. Även denne herre är en multilateralist ut i fingerspetsarna. Hans dröm är en värld där kärnvapnen avskaffats och "förvaras lika säkert som guldet i Fort Knox". Han medger att det finns ett antal akuta problem vad gäller kärnvapenspridningen i världen, såsom Nordkorea, Iran och Pakistan. Här är Nordkorea en modell, eftersom dialog och försiktiga förtroendeskapande åtgärder har lett till en utveckling där Pjongjang-regimen tycks beredd till att ge upp sina vapen. Detta är också vägen att gå i samband med Iran. Han lägger dock in brasklappen att om det nu skulle bli så att Iran utvecklade kärnvapen behöver inte USA genom sin överlägsna militära och ekonomiska styrka frukta något angrepp. Detta förutsätter dock att motståndaren agerar helt rationellt; och Cirincione tar heller inte - trots sin multilateralism - hänsyn till vad andra länder i området anser i frågan. Alla länder är inte lika starka som Amerika.

Pakistan utgör något av ett särfall, eftersom problemet där är närvaron av radikalislamister i gränstrakterna mellan Pakistan och Afghanistan, som i värsta fall skulle kunna få tag i kärnvapen. Även om Cirincione inte presenterar någon lösning på detta problem (även han tycks dra sig för att föra "dialog" med talibanerna i Waziristan), så vet han vad som förorsakat problemet: "If President Bush had stayed focused on pursuing Osama bin Laden at Tora Bora in Afghanistan back in 2001 instead of diverting troops to Iraq, Al Qaeda would not have had camps in Pakistan to train its assassins".

Att trupperna inte skickades till Irak förrän 2003, tycks dock inte bekomma Cirincione något nämnvärt.

Amiral Fox Fallon lämnar CENTCOM

2008-03-12T11:55:00.005Z

Inte en dag för sent. Amiral Fallon träder tillbaka

Chefen för CENTCOM, det vill säga det amerikanska kommando som handhar militära operationer i Väst- och Centralasien, amiral William "Fox" Fallon, meddelade under gårdagen att han med omedelbar verkan skulle gå i förtida pension.

Enligt min mening är detta inte en dag för sent. Amiral Fallon har varit fel man för sin uppgift.

Som hans titel visar kommer Fox Fallon från flottan. Han var befälhavare över ett Combatant Command som koordinerar de två största "kampanjer" som USA just nu har att utkämpa: OIF i Irak och OEF i Afghanistan. Kännetecknande för aktiviteterna på båda dessa krigsskådeplatser är att de till övervägande del involverar landstridskrafter från armén och Marinkåren. OIF sköts helt och hållet av armégeneral David Petraeus utan inblandning av sin formelle chef, amiral Fallon; och samma sak gäller för aktiviteterna i Afghanistan: armén har befälet. Detta har lämnat amiral Fallon att överse aktiviteter på Afrikas Horn och i Indiska Oceanen - förvisso viktiga uppgifter men som med hänsyn till omfattningen av operationerna på andra håll närmast förbleknar.

Fallon har också som chef haft uppgiften att koordinera aktiviteterna inom CENTCOM:s operationsområde med stats- och regeringschefer för de länder som är närmast berörda - och här har det tydligen skurit sig mellan honom och den amerikanska krigsmaktens överbefälhavare, president George W Bush. CENTCOM:s chef har markerat åsikter som inte har legat i linje med den amerikanska regeringens policy. Situationen har tydligen blivit ohållbar och Fox Fallon har sett sig tvungen att träda tillbaka.

Som kronan på verket publicerades i veckan ett långt reportage om amiral Fallon i den amerikanska herrtidningen The Esquire. Artikeln kan närmast beskrivas som en hagiografi över CENTCOM-chefen och presenterar honom som en av de få förnuftiga personerna inom den amerikanska krigsmakten, som ständigt måste rycka ut för att ställa till rätta allt elände som president Bush ställt till med.

Om man skalar bort den allmänt Bush-fientliga retorik som genomsyrar (den förvisso intressanta och välskrivna) artikeln ser man snart att det framförallt är två faktorer som har gjort amiral Fallon omöjlig på sin post.

1) Personkemin mellan amiral Fallon och general Petraeus har inte varit den bästa. Han lär ha motsatt sig the Surge, och ville fram till sin avgång underminera Petraeus genom att få till stånd en omedelbar truppreduktion i Irak - och detta utan hänsyn till hur det militära läget ser ut därstädes. Tanken är att fokusera resurserna på Afghanistan.

2) Han har öppet motsatt sig "optionen" att använda militärt våld mot den iranska regimen. I en intervju på den arabiska TV-sändaren Al-Jazira i höstas, sade han bland annat: "This constant drumbeat of conflict ... is not helpful and not useful. I expect that there will be no war, and that is what we ought to be working for. We ought to try to do our utmost to create different conditions." Det är mycket möjligt att amiral Fallon har rätt, men det är ytterst otaktiskt att räkna bort den militära komponenten ur ekvationen. Amiral Fallons inställning kan bara tjäna som en uppmuntran till mullorna att fortsätta med sin kärnvapenutveckling i förvissning att de inte har något att frukta från den amerikanska krigsmakten. Paradoxalt nog ökar krigsrisken genom dylika uttalanden.

Fallon gjorde sig känd under sin tid som chef för Cobatant Command USPACOM som en "duva" i umgänget med kineserna, samt att inte tillåta beteckningen "The Long War" i CENTCOM:s officiella kommunikéer. Skälet till det sistnämnda var att en dylik beteckning skulle kunna uppfattas som att kriget mot de radikalislamistiska terroristerna faktiskt skulle kunna bli långt (!).

Fallon efterträds tillfälligt av sin ställföreträdare, generallöjtnant Martin Dempsey från 1 pansardivisionen. Det har förekommit spekulationer om att general Petraeus skulle kunna bli ny chef för CENTCOM, men jag tror att president Bush förmodligen vill ha kvar honom som chef för de multinationella styrkorna i Irak så länge som möjligt.

Räkna dock med huvudlösa spekulationer om att Bush "avskedade" Fallon för att kunna börja flygangreppen mot Iran så snart som möjligt. Det handlar snarare om att ha en CENTCOM-chef som solidariserar sig med de politiska målsättningarna om att få Iran att avbryta urananrikningen - och som inte underminerar detta genom att kategoriskt avstå från användantet av militärt våld.

Och vad kommer att hända med amiral Fallon? Han har förvisso skaffat sig en gård i Montana i närheten av bäck full med fisk - men som general McArthur sade "old soldiers never die". Fox Fallons allmänna syn på "det långa kriget" ligger helt klart i linje med det Demokratiska partiets. Bli inte förvånade om han återkommer i den ena eller andra rollen - förslagsvis på en framträdande post i senator Barack Obamas kampanj att bli USA:s 44:e president.

Läs mer i DN och Svenskan.

Bakom fiendens linjer

2008-03-12T10:43:00.005Z

Fredsaktivisterna i Berkley (Kalifornien) försöker få bort den amerikanska Marinkårens värvningskontor.

Humorprogrammet The Daily Show skickar en av sina reportrar (en före detta marinkårssoldat!) för att undersöka saken - utklädd till fredsvän!

FARC: vad fanns på hårddiskarna egentligen?

2008-03-10T19:13:00.009Z

Raul Reyes, f.d. andreman i FARC

Jaha, kära läsare... Jag har arbetat lite på huset idag och nästan lyckats kapa av högra handens tumme och pekfinger! Eftersom jag måste ta det lite lugnt presenterar jag här lite material som jag hade samlat ihop om det nu hade kommit till vapenskifte mellan Colombia och Venezuela (vilket, ärligt talat, endast mycket naiva människor trodde).

Det handlar om innehållet på de hårddiskar som våra colombianska vänner från Fuerzas Espesiales hittade när de förpassade Raul Reyes, andremannen i sydamerikas kanske brutalaste terrororganisation (den marxistiska narkogerillan FARC), till de sälla jaktmarkerna under förra helgen.

Nåväl: vad hittade man då? Jo, bland annat följande:

1) FARC är desperata att bli erkända internationellt som en legitim "frihetsrörelse". Man ställer härvidlag höga förhoppningar på Venezuelas autokrat Hugo Chavez, som lovat FARC att i internationella sammanhang driva kampanjen att regeringar, NGO:s och press inte skall beteckna rebellerna som "terrorister", utan som medlemmar av en militant rörelse, "krigare", etc.

2) Viktigt för FARC är att övertyga världen om att en "fredsprocess" mellan regeringar och icke-officiella organisationer (dvs. FARC) kommer till stånd, enligt mönster från Contadoraprocessen i Mellanamerika, under 80-talet. Tanken är att det internationella samfundet vill premiera "dialog" istället för våld. Planen är att FARC då blir en part i "dialogen" och att man därigenom vinner legitimitet i omvärldens ögon (enligt ett slags analogi med PLO i Mellanöstern).

3) En viktig punkt är att få till stånd en fångutväxling (dvs de vanliga människor som FARC kidnappat mot dömda brottslingar i colombianska fängelser). Skälet är att man efter den colombianska arméns framgångar under senare år inte längre har materiella resurser att ta hand om de tusentals gisslan man har i sitt våld. Tanken är att de frisläppta skall interneras i ett neutralt land (dvs på venezolanskt territorium). Tanken är att vinna i legitimitet. Om Colombias president Manuel Uribe säger "nej" till utväxlingen (vilket är troligt) framstår han som "inhuman" för den internationella opinionen.

4) Det finns många och täta kontakter mellan FARC och Hugo Chavez. De kontinuerligt förvärrade relationerna mellan Venezuela och Kuba visar sig också i detta sammanhang. På hårddiskarna finns flera klagomål från Havanna om Chavez maktfullkomlighet och att man lämnats utanför "informationsloopen".

5) Ecuadors vänsterpopulistiske president Rafael Correa tycks skära pipor i vassen, samt dessutom ha vissa tydliga divalater. Han är ytterst angelägen om att få vara ordförande i en "Contadorakonferens", eftersom så många viktiga länders statschefer kommer att medverka. I en notering från den 18 januari, 2008, skriver Raul Reyes till sina närmaste underlydande att Correa är beredd att byta ut chefer inom polis och militär i gränstrakterna som varit "FARC-fientliga" (dvs följt ecuadoriansk lag!) mot andra som är beredda att se mellan fingrarna. Man kan notera att Correa i sådana fall på egen hand uppgivit ecuadoriansk suveränitet till en terroristorganisation. Detta är faktiskt som om statsminister Reinfeld skulle överlåta kontrollen av Skåne till Hells Angels. I Sverige upphörde denna möjlighet för statschefen med 1719 års regeringsform.

6) FARC vill också använda sig av förkättrade kapitalistmetoder för att gynna sin marxistiska rörelse. Ett till stora delar krypterat avsnitt på datorerna handlar om dessa planer. I ett brev från den 8 februari, 2008, beskrivs planerna om att sälja bensin som man förväntar sig få från "en vänligt sinnad källa" till petroleumhandlare i Venezuela och Colombia efter att man skapat en "investeringsbank" i Caracas (Venezuela) som skall tjäna som front.

7) FARC är efter sex år hjärtligt trötta på en av sin gisslan, nämligen den fransk-colombianska politikern Ingrid Betancourt Det finns en stor mängd anteckningar om henne: hur hon skall behandlas, vilka krav hon har, vart hon skall skickas om det skulle komma till stånd en utväxling, etc. I ett brev medger Reyes att kidnappningen av fru Betancourt var ett misstag.

"Barack Stories" (3): The Fly Boy

2008-03-09T09:25:00.009Z

Merrill A McPeak (foto: U.S. Air Force)

Det är knappt att jag vågar skriva ett nytt inlägg om senator Obamas rådgivare med tanke på att de kanske plötsligt blir tvingade att avgå (se föregående post). Så med risk för en ny "Love's Labour's Lost"-situation fortsätter jag med den pensionerade flygvapengeneralen Merrill A. "Tony" McPeak - Barrack Obamas kanske främste militära rådgivare.

Generellt sett kan man säga att Demokraterna har fått ett pr-problem vad gäller den amerikanska krigsmakten. Historiskt sett har sympatierna inom de väpnade styrkorna för de respektive partierna återspeglat befolkningens i övrigt. Så är det inte längre. Med rätt eller orätt uppfattas idag Demokraterna av många som "militärfientliga", vilket lett till att kvaliteten på de rådgivare med bakgrund i krigsmakten som frivilligt har anslutit sig till Obamas kampanj, kanske inte är den bästa.

Tony McPeak är född 1936. Som soldat kan man beteckna honom som en produkt av Vietnamkiget (där han tjänstgjorde som stridspilot) och det kalla kriget (som chef för flygvapnets samlade styrkor för Stilla Havet, PACAF). Han spelade stor roll för den övergripande "strategiska" planeringen för de framgångsrika luftoperationerna mot Irak under Kuwaitkriget (Operation Desert Storm, 1991). Efter det kalla krigets slut fick han som stabschef och chef för flygvapnet den otacksamma uppgiften att ansvara för de dramatiska nedskärningarna av det amerikanska flygvapnets resurser som ägde rum under presidenterna Georg H.W. Bush och Bill Clinton. Han gick i pension 1994.

Tony McPeak är inte någon okontroversiell figur. Han anklagades av många för att vilja sköta flygvapnet mer som ett civilt storföretag, än som en traditionell militär formation. Om man skall tro de många militära diskussionssidor på Internet, som just nu debatterar McPeaks framtida roll i en Obama-ministär, är det ingen positiv bild man får. Han anses ha gynnat jaktpiloterna på de övriga piloternas bekostnad, liksom officerarna gentemot underofficerare och övriga flygvapenanställda. Han väckte också ont blod när han införde en ny uniform för flygvapnet. Uniformen, som bland annat saknade axelklaffar, blev allmänt hatad eftersom man tyckte att den fick soldaterna att se ut som busschaufförer eller charterpiloter (vid McPeaks pensionering återinfördes den gamla modellen).

Som en symbol för McPeaks person ser många kontroversen kring The Order of the Sword. Detta är en halvofficiell utmärkelse inom det amerikanska flygvapnet som utdelas efter en hemlig omröstning bland underofficerarna till en högre officer som man av olika skäl tycker ha förtjänat det. När det blev uppenbart att den impopuläre McPeak inte skulle få denna ansedda utmärkelse beordrade han helt enkelt "ordenskollegiet" att ge den till honom strax före sin pension.

Politiskt betraktas han av många som en vindflöjel. 1996 arbetade han för den republikanske presidentkandidaten Bob Dole och 2000 ledde han organisationen Veterans for Bush i Oregon. Missnöje med Bushs Irakpolitik (en del säger att det berodde på att Pentagon inte ville veta av hans tjänster) ledde till en politisk omsvängning lagom till valet 2004. Där stödde han den radikale demokraten Howard Dean, fram till dennes politiska implosion efter det famösa "skriet från helvetet", varvid han sadlade om till John Kerrys kampanj. Sedan mars 2007 är han alltså knuten till Obama.

McPeak är en deciderad intellektuell (han har tidigare skrivit läsvärda bokrecensioner i militära ämnen för Foreign Affairs) och under senare tid har han haft en allt mer framskjuten position när det gäller att förklara Obamas säkerhetspolitiska positioner i amerikansk media.

Hans uttalanden om Iran och kriget mot terrorismen i det senaste numret av Insight Magazine sätter fingret på hur den "världsbild" som råder i Obama-lägret ser ut.

Där framgår det att man anser att motsättningen mellan USA och Iran framför allt har skapats av president George W Bush: "Iran är en stor fiende till al-Qaida och talibanerna." McPeak hävdar vidare att samarbetet mellan Iran och USA fungerade perfekt under initialskedet av Operation Enduring Freedom, men att Bush förolämpade mullorna i sitt State av the Union-tal, 2002, då Iran inkluderades bland "ondskans axelmakter", tillsammans med Nordkorea och (de dåvarande) Irak:

That drove us apart. Obama's idea is, why not talk to them. Why not see if there isn't some common ground. Certainly, the fight against al Qaeda would be one of them.

Det finns inga skäl att inte tro att detta är Obama-lägrets historiebeskrivning av konflikten mellan Iran och USA. Men som de flesta säkert inser finns här flera problem.

Motsättningarna har inte "skapats" av Bush, utan går givetvis tillbaka till den islamska revolutionen i Iran, 1979. Irans stöd till Hizbollah, liksom de kontinuerliga ropen på "död åt USA" föregår också Bushs "Axis-of-Evil"-tal.

Forne Reagan-medarbetaren Frank Gaffney, vid "think-tanken" Center for Security Policy, anser att det är "obegripligt att en yrkesmilitär kan uttala sig på detta sätt". Inte bara historieskrivningen är ansvarslös, utan också synen på det hot som Iran utgör i nuläget. Irans utveckling av kärvapen utgör en trolig krigsorsak om den får fortsätta, och även mullornas stöd till terroristgrupper i dagens Irak, som skördar amerikanska soldaters liv varje månad, liksom stödet till terroristgrupper på andra håll och hoten om att utplåna Israel är destabiliserande faktorer som inte bör belönas med "samtal".

Dylika uttalanden är heller inte, trots att de kommer från en general, ägnade att öka förtroendet för Obamas presidentskap inom den amerikanska militären. Soldaterna och deras familjer kan utgöra en grupp som tippar valet i den ena eller andra riktningen senare i november.

"Barack Stories" (2): The Genocide Chick

2008-03-07T14:16:00.011Z

Samantha Power (foto: Walter Chin, Men's Vogue)

EXTRA! SAMANTHA POWER AVGÅR SOM OBAMAS RÅDGIVARE EFTER ATT HA KALLAT HILLARY CLINTON 'ODJUR' I SKOTSK DAGSTIDNING! (AP kl. 17.43)

Denna post har "bumpats upp" från den 1 mars och utvidgats

Samantha Power är ett namn att lägga på minnet - framför allt om senator Barack Obama skulle lyckas med konsten att bli USA:s 44:e president. Det vittnar en del om Obamas taktiska fingertoppskänsla att som rådgivare för utrikes- och säkerhetspolitiska frågor inte väljagetablerade krafter - à la Madeleine Albright - utan handplocka en person som vunnit sina sporrar inom den akademiska och publicistiska världen.

Fru Power är ett typexempel på en modern akademisk framgångssaga. Hon föddes 1970 på Irland, men flyttade vid nio års ålder till USA. Hon har examina från såväl Yale, som Harvard Law School och arbetade mellan 1993 och 1996 som journalist för bland annat The Economist, The Boston Globe och U.S. News & Word Report, för vilka hon bevakade krigen i det forna Jugoslavien.

Även de som inte tillhör hennes absoluta "fans" (som Krigsbloggen) måste medge att hon som författarinna är en alldeles förträfflig stilist. År 2003 vann hon Pulitzerpriset för sin bok A Problem from Hell. America and the Age of Genocide. Det var också då som hennes smeknamn (öknamn?) myntades: på en bokpresentation introducerade hon sig själv med orden: "Hi, I'm Samantha Power - the genocide chick..." Idag är hon - förutom rådgivare åt senator Obama - innehavare av Anna Lindh-professuren i "The Practice of Global Leadership and Public Policy" vid Harvards John F Kennedy School of Government. Hennes intressen tycks framför allt kretsa kring frågor om mänskliga rättigheter, folkmord och relationen mellan fattigdomsproblem (typ aids) och politisk stabilitet.

Hur skulle då en amerikansk utrikepolitik se ut om fru Powers fick utöva inflytande? Den skulle definitivt bli mer "europeisk". Hon är ingen kategorisk motståndare till att använda militärmakt som ett av utrikespolitikens instrument, men här handlar det om att anända vapenmakt för att förhindra folkmord och humanitära katastrofer (typ Rwanda eller Darfur), och inte om att hävda nationella intressen (typ kriget mot terrorismen). Hon är också betydligt mer skeptisk vis-à-vis Israels säkerhetsintressen än vad som kanske är vanligt inom den amerikanska administrationen (jfr. här hennes reaktion på nyheten att den s.k. "Jeninmassakern", 2002, var en pressanka).

Vad gäller Irak tycks hon dessutom vara anhängare till de - enligt min mening - cyniska och föråldrade rekommendationer som lades fram i Baker-Hamilton-rapporten, 2006. Händelserna under 2007 (under general Petraeus Surge) har gjort det mesta som Iraq Study Group lade fram överspelat, men detta tycks inte ha påverkat fru Powers det minsta.

Hennes recept för Irak består i att koalitionstrupperna bör dras tillbaka inom en 90-dagars period; att inbördeskrig bland olika befolkningsgrupper skall undvikas genom en organiserad befolkningsomflyttning; att Iraks grannländer bör få utökat inflytande i stabiliseringen av Irak, och att västvärlden bör öka flyktingmottagningen från området.

Detta är, enligt min mening, som att försöka släcka eld med fotogen.

Till att börja med finns det ingen praktisk möjlighet att ta hem 15 brigader på 90 dagar. Låt oss säga att president Bush bestämmer sig för att i morgon dag börja ta hem trupperna. På grund av exfiltrationspunkternas kapacitet (fr.a. i Kuwait) och mängden av manskap och materiel skulle denna process ta nästan två år anspråk. Det finns också ett antal moraliska problem vad gäller fru Powers resonemang. Hennes omflyttningsprogram för befolkningen innebär att Förenta Staterna skulle använda sig av etnisk rensning som officiell policy.

Att USA dessutom skall ge ekonomiskt stöd åt Syrien, Iran och Saudiarabien för att dessa länder skall få ett ökat inflytande i Irak innebär att man belönar de som finansierat de insurgentaktiviteter som kostat så många irakiers (och koalitionstruppers) liv. Detta skall också göras över huvudet på den folkvalda Irakiska regeringen, som sannerligen inte vill att Irak skall kontrolleras av grannländer eller få till stånd en etnisk rensning av platser där olika befolkningsgrupper bott tillsammans i flera hundra år. En ökning av flyktingmottagningen här i väst är också problematisk, eftersom Irak behöver just de människor som försökt fly. Vi hjälper nog Irak bäst genom att underlätta för flyktingarna att återvända - inte tvärt om.

Intressant i sammanhanget är att titta på hur personer i Mellanöstern reagerar på perspektivet om en "Power policy" under president Obama. Den libanesiske journalisten - med det icke-arabiska namnet - Michael Young (i artikeln "Harvard Hypocrite"), liksom den irakiske bloggaren Iraqpundit ( i posten "Obama's Power Ranger") är båda kritiska. De anser båda att Samantha Power är så pass blind vad gäller situationen i Irak, att hennes rekommendationer de facto riskerar att befordra något som hon alltid anbefallt den amerikanska administrationen att till varje pris förhindra, nämligen folkmord.

Uppdaterat 7 mars: Man kan konstatera att Samantha Powers - även om hon inte är den "tyngsta" av senator Obamas rådgivare vad gäller militära och säkerhetspolitiska frågor - är en av de närmaste. Tillsammans med den pensionerade flygvapengeneralen Scott Garion utgör hon en i "den innersta kretsen" av rådgivare som Obama ständigt konsulterar - och som i gengäld har "direkt axcess" till honom.

Om det finns några som kanske hyser större misstro mot fru Powers inflytande än andra torde det vara Israel. Noah Pollak på tidskriften Commentarys blogg Contentions har samlat en del av dessa. Hon har bland annat uttryckt en vilja att bryta det ekonomiska stödet till de Israel och relockera resurserna till den palestinska myndigheten.

Hon har också uttryckt sympati för den så kallade Walt-Mearsheimer-rapportens åsikt att en "judisk lobby" skulle utöva ett oproportionerligt stort inflytande på amerikansk utrikespolitik och att "judiska särintressen" på något vis lyckades tubba president Bush att företa invasionen av Irak, 2003. Denna typ av konspiratorisk Israel-kritik ligger inte på något sätt i mittfåran av officiell amerikansk policy och har skapat vissa kontroverser kring hennes person.

Denna kontroversiella sida är något som emellanåt får ganska drastiska uttryck. I dagens nummer av den brittiska tidningen The Scotsman, säger hon apropå Hillary Clintons seger i primärvalet i Ohio i tisdags (4 mars):

We f***** up in Ohio! /.../ In Ohio, they are obsessed and Hillary is going to town on it, because she knows Ohio's the only place they can win. She is a monster, too – that is off the record – she is stooping to anything,"

KORT OM FRU POWERS AVGÅNG: Ett par timmar efter att denna post färdigställts kom alltså meddelandet att Samantha Power blev tvungen att avgå efter sitt uttalande i brittisk press (se ovan).

Redan i går natt skickade såväl Obamas kampanjledning som fru Power ut pressmeddelanden där man bad Hillary Clinton om ursäkt. I Powers meddelande stod det bland annat:

"It is wrong for anyone to pursue this campaign in such negative and personal terms. I apologise to Senator Clinton and to Senator Obama, who has made very clear that these kinds of expressions should have no place in American politics."

Under dagen kontrade Clinton, tillsammans med ett antal demokratiska senatorer med ett eget uttalande, där de fordrade att fru Powers skulle avlägsnas ur senator Obamas stab med omedelbar verkan. Clinton erinrade Obama om en inofficiell överenskommelse som ingåtts vid valrörelsens början och som stipulerar att medarbetare som ägnar sig åt personangrepp skall avlägsnas ur de respektive staberna. Obama lät kort därpå fru Power lämna in sin avskedsansökan.

Det var helt riktigt av senator Obama att låta henne lämna posten. Kampen om vem som skall bli det Demokratiska partiets kandidat är inne i ett intensivt skede och även om huvudkombattanterna gör allt för att behandla varandra respektfullt är det väldigt lätt att medarbetare grips av kampens hetta och gör oförsiktiga uttalanden som kan öka förbittringen mellan de olika lägren.

Risken är att allt kan spåra ur och att en sådan splittring skapas att det blir omöjligt att ena partiet lagom till valet i november. Som påbröd lyckades Samantha Power dessutom förolämpa befolkningen i delstaten Ohio - en nyckelstat i varje presidentval - med sitt olyckliga uttalande. Obama är som en schackspelare som nu har offrat en relativt hög pjäs men för ett viktigare syfte.

Samantha Power är akademiker och journalist och har tydligen inte lärt sig vad alla politiker har vetat sedan hundra år och mer, nämligen att hålla tand för tunga i pressens sällskap. Att inför en brittisk reporter säga att Hillary Clinton är ett "odjur" och därefter flika in att detta var "off the record" är närmast osannolikt naivt.

Sic transit gloria mundi.

Post scriptum: den intresserade kan gärna läsa Magnus Jacobsons "understreckare" i Svenskan, från april 2003 om hennes bok A Problem from Hell. Det har förvisso flutit mycket vatten under broarna sedan artikeln skrevs, men ändå...

"Barack Stories" (1): Inledning

2008-03-06T14:06:00.007Z

Senator Barack Obama - USA:s näste överbefälhavare?

Trots Hillary Clintons oväntade återkomst i primärvalen i Ohio och Texas (4 mars) ser läget ljust ut för Illinois-senatorn Barack Obama när det gäller att bli det Demokratiska partiets presidentkandidat inför valet i november. Han har fortfarande en relativt stor ledning över sin konkurrent, såväl vad gäller antalet delegater, som antalet röstande i absoluta tal.

En del av den kritik som riktats mot senator Obama, såväl innanför som utanför det Demokratiska partiet har handlat om hans bristande erfarenhet vad gäller militära och säkerhetspolitiska frågor. Eftersom Obama, om han nu väljs till USA:s 44:e president, kommer att tillträda som överbefälhavare för en nation i krig och med oräkneliga säkerhetspolitiska förpliktelser och utmaningar kan det vara intressant att titta på vad han de facto anser i sådana frågor.

Detta är dock inte det lättaste. Det som utmärker senator Obama är hans övertygande talekonst - åtminstone med manuskript i handen eller en teleprompter framför näsan. Men tittar man på hans tal är det relativt svårt att vaska fram något egentligt substantiellt. Den brittiske journalisten Christopher Hitchens gjorde nyligen en analys av Obamas retorik för Slate Magazine. Hitchens, som själv är något av en språkets mästare är inte oväntat kritisk. Hans omdöme är att Obamas talekonst är så nedtyngd av klichéer att vad han säger tenderar att bli obegripligt.

Obamas politiska "newspeak" kan kokas ned till ett tiotal begrepp som varieras i det oändliga likt en fuga av Bach: Dream, Fear, Hope, New, People, We, Change, America, Future, Together... Resultatet blir meningar som kan låta så här: "We the People, together, dream of and hope for New Change in America". Detta låter kanske vackert och kan ge ett karismatiskt intryck i den mån åhöraren är närvarande och hör sentenserna utsägas i "realtid". Men vid en närmare betraktelse är dylika fraser nästan helt utan innehåll - de är faktiskt inte ens begripliga rent semantiskt!

Det är alltså svårt att sätta fingret på hur säkerhetspolitiken skulle se ut med senator Obama vid statsskeppets roder. Men några saker har kommit fram och de är principiellt intressanta.

Det första är ett av hans ständigt återkommande teman: ett omedelbart trupptillbakadragande från Irak. Vad man än anser om det berättigade i invasionen av Irak, 2003, är situationen idag sådan att USA just nu är mitt uppe i ett krig mot de värsta motståndare nationen haft sedan Hitlertysklands och det forna Sovjetunionens dagar. En presidents viktigaste uppgift är att försvara nationens intressen och frågan är naturligtvis om ett tillbakadragande är i linje med just detta. Om konsekvensen blir ett inbördeskrig, ett ökat iranskt inflytande över området eller ett förstärkt al-Qaida måste man nog svara nekande på denna fråga.

Ett annat tema är att kriget i Irak har lett till att USA har förlorat perspektivet på vilka de "riktiga" fienderna är, nämligen talibanerna och al Qaida i gränstrakterna mellan Afghanistan och Pakistan. Obama vill i gengäld för tillbakadragandet av trupper i Irak utöka insatserna på just denna krigsskådeplats - och i ett inte alltför genomtänkt uttalande antydde han dessutom att han skulle kuna tänka sig att åtminstone skicka in luftstridskrafter över gränsen till Pakistan även om detta land motsatte sig det. Det där resonemanget är egentligen ganska ihåligt. USA måste slåss mot sina fiender där de befinner sig. Att man inte skulle kunna föra krig i Afghanistan bara för att man har trupper i Irak är på ett principiellt plan oriktigt. Det handlar uteslutande om resurser, och USA måste vara beredd på att föra krig på ännu fler platser - som Ostafrika, Iran eller Sahelområdet - i takt med al-Qaida drivs bort från sina forna baser och etablerar sig på andra håll eller nya fiender uppstår.

Ett tredje tema gäller senator Obamas beredvillighet att föra en "villkorslös dialog" med nationer med vilka USA befinner sig i konflikt. Det handlar här om länder som Kuba, Iran, Nordkorea, Syrien och Iran. Ja, kanske till och med Hamas och Hizbollah. Det finns naturligtvis olika uppfattningar om det kloka i sådana dialoger. Jag anser personligen att ingen dialog med en fientligt sinnad makt bör föras över huvud taget om man inte just ställer vissa villkor (i Irans fall att man slutar att stödja terroristgrupper i Irak och slutar anrika uran; och i Hamas fall, att denna organisation erkänner Israels rätt till existens).

Om detta är senator Obamas säkerhetspolitiska program säger det sannerligen inte särskilt mycket. Det är därför av stor vikt att istället titta på vilka personer han samlat kring sig som rådgivare inom militära och säkerhetspolitiska frågor. Genom att studera dem kan man kanske lista ut åt vilket håll USA kommer att gå om det får sin första afro-amerikanske president. Jag har redan presenterat Samantha Power (artikeln kommer att "bumpas upp", vad det lider) och jag tänkte fortsätta under dagarna som kommer med porträtt av bland andra general Merrill A McPeak, Zbigniew Brzezinski och Robert Malley.

Fortsättning följer

Saleh Nabhan målet för amerikanskt luftangrepp i Somalia

2008-03-05T13:42:00.008Z

Al-Qaida-ledaren Saleh Ali Saleh Nabhan tros dödad

Enligt vad som rapporteras i Washington Times och av Bill Roggio på Long War Journal var målet för måndagens amerikanska luftangrepp i Somalia (den 3 mars) en viss Saleh Ali Sahleh Nabhan - en högt uppsatt ledare inom al-Qaidas Ostafrikanska nätverk.

Nabhan lär enligt uppgifter ha dödats tillsammans med ett ospecificerat antal terrorister när ett så kallat safe house bombarderades i staden Dhobley i närheten av Somalias gräns mot Kenya.

Den amerikanska militären har dock inte bekräftat Salhs död (och det gör man heller aldrig om man inte har haft möjlighet att skicka brottsplatsutredare som kan samla in DNA-spår o dyl).

Staden Dhobley kontrolleras för närvarande av Hassan al-Turki, en ur ledargarnityret för Somalias Islamiska Domstolar, och som därstädes inrättat ett träningsläger för terrorister och somaliska insurgenter. Innan Domstolarna störtades av den somaliska interimsregeringen, med hjälp av etiopiska förband, drev de ett dussintal sådana träningsläger tillsammans med al-Qaida.

Saleh har varit eftersökt av det amerikanska FBI sedan 2002 för sitt samband med ett attentat i Mombasa mot ett hotell och det misslyckade försöket att skjuta ned ett flygplan i samma stad. Han misstänks också ha medverkat vid organiserandet av de själmordsattacker som riktades mot de amerikanska ambassaderna i Kenya och Tanzania, 1998, då över 200 människor dödades och mer än 4000 skadades.

Detta var det fjärde amerikanska luftangreppet mot mål i Somalia på mindre än ett år.

EXTRA: CNN lägger nu ned sitt veckomagasin "This Week at War". Programmet har under lång tid varit en utmärkt summering av veckans händelser inom det militära området på krigsskådeplatser som Irak och Afghanistan. Istället erbjuds nu tittarna en timmes extra bevakning av det amerikanska presidentvalet, som man tydligen anser under-rapporterat. En annan tolkning är naturligtvis att om krigen redan är vunna finns det ju ingen anledning att rapportera om dem.

Tråkigt är det i alla fall... Requiescat in pacem.

Krig i Anderna? Glöm det...

2008-03-04T12:31:00.019Z

Colombianska enheter ur Brigada de Fuerzas Espesiales

Att Raul Reyes - andreman i den marxistiska narko-gerillan FARC - miste livet efter en vågad colombiansk räd över gränsen till Ecuador (den 1 mars) är ju något som alla vettiga människor borde glädjas åt. Istället har operationen lett till en internationell kris - om än i miniformat. Jag har till och med hört spekulationer om att krigsrisken har ökat i Anderna. Min bedömning är: glöm det!

Förvisso har den venezolanske hetsporren och allt mer autokratiske presidenten Hugo Chavez gjort ett par hotfulla uttalanden. I sitt direktsända TV-program (Aló Presidente!) gav han i en typisk teatralisk gest sin generalstabschef order att deploajera 10 "pansarbataljoner" med 6000 man till gränsen mellan Colombia och Venezuela. Chavez var till och med snabbare att fördöma den kränkning av Ecuadors suveränitet som den colombianska aktionen förvisso utgjorde, än den ecuadorianska regeringen själv, under ledning av sin vänster-populistiske president, Rafael Correa!

Ecuador har brutit vissa diplomatiska relationer med Bogota, men poängterar att kommersiella relationer fortfarande råder ograverade, under det att Chavez har förklarat samtliga columbianska diplomater i Caracas non grata. Även andra latinamerikanska "usual suspects" (som Chile och Brasilien) har kritiserat "kränkningen". Och FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon har gjort sin sedvanliga och till intet förpliktigande uppmaning till parterna, att "visa återhållsamhet".

Om det är någon som de facto visat återhållsamhet är det Colombias regering under sin duglige och populäre president Alvaro Uribe. Det är ingen hemlighet att FARC har opererat från baser i säkerhet i Ecuador och Venezuela. Sedan 2005, då privata bounty-hunters kunde gripa FARC:s "utrikesminister", Rodrigo Granda, i hans luxuösa våning i Venezuelas huvudstad, har man också varit medveten om att Venezuelas stöd till narko-gerillan inte begränsar sig till ett passivt tolerarande av dess närvaro.

Det är just detta som är den verkliga orsaken till Chavez vrede över den Colombianska operationen. I den döda Raul Reyes ägo hittade de columbianska specialstyrkorna en bärbar dator. Innehållet har nu analyserats och Colombias högste polischef, general Oscar Naranjo, kunde dra slutsatser om samarbetet mellan FARC och Chavez på en presskonferens under gårdagen. Förutom uppgifter om att FARC försöker komma över uran för fabrikation av "smutsiga bomber", framkommer det att den frigivning av sex kidnappade ur FARC:s gisslan som ägde rum för en tid sedan inte var resultat av Chavez medling (vilket trumpetades ut av världspressen), utan konsekvensen av att Venezuela betalade terroristerna 300 miljoner dollar i lösensumma.

Operationen som slog ut Raul Reyes och hans bas är helt i enlighet med folkrätten, som tillåter slag mot fiendepositioner på andra sidan internationella gränser om "värdlandet" inte kan (eller vill) göra något åt aktiviteterna. När amerikanska underättelseorganisationer kunnat lokalisera Reyes position utifrån hans satellittelefon, kunde man slå till. Insatsen involverade element från Colombias flygvapen (A-37B och OV-10 Broncos) samt en grupp fallskärmsjägare ur Brigada de Fuerzas Especiales. Efter bombning av terroristlägret ryckte de luftlandsatta fallskärmsjägarna in, dödade alla överlevande, lade beslag på Reyes kropp och tillhörigheter, samt exfiltrerade fortare än kvickt.

Operationen visar på den höga kvalitet som de colombianska väpnade styrkorna har sedan ett par år. Colombianernas effektivitet måste ha kommit som en chock för såväl gerillan som grannländerna. Utspel från Ecuador av typen "vi var just i färd med att säkra frigivandet av Ingrid Betancourt, när den colombianska armén förstörde allt" måste betraktas som spel för gallerierna (fru Betancourt är en fransk-colombiansk prestige-gisslan som hålls av FARC-gerillan och som av fransk media betraktas som en korsning mellan Jeanne d'Arc, moder Theresa och Simone de Beauvoir).

Den colombianska krigsmakten har pressat tillbaka FARC-gerillan på alla fronter under senare tid och har nu överlägsna resurser till förfogande att möta även ett konventionellt angrepp från Venezuela. Efter Chavez utrensning av officerare i den venezolanska krigsmakten saknar denna, enligt min bedömning, offensiv kapacitet - åtminstone i nuläget. Bägge länderna är dessutom svaga vad gäller "vapensystem" som kan användas offensivt, såsom flygvapen och pansar. Till detta kommer terrängförhållandena. Gränsområdet består av i huvudsak av bergsterräng som är utomodentligt lätt att försvara. Krig i Anderna? Som sagt - föga troligt...

President Uribe, det colombianska folket och vi här i väst kan däremot vara nöjda med helgen som varit.

Läs mer i DN och Svenskan.

Uppdatering 5 mars: Jag har kollat upp lite saker och måste nog tillstå att Venezuelas flygvapen inte är så förbaskat dåligt. Efter Chavez senaste inköp har man c:a 80 stridsflyplan, varav flera F-16 och - Chavez stolthet - Sukhoi 30. Mot detta har colombianerna c:a 20 Mirage V/Kfir. Colombias styrka är annars en enorm helikopterflotta med c:a 90 (!) toppmoderna Blackhawks vilka rätt använda gör deras armé extremt mobil. Helikoptrarna är naturligtvis till stor hjälp i kriget mot terroristerna. Och där har vi en annan fördel för colombianerna: deras armé är den mest stridsvana i hela Latinamerika.

Bleve det krig skulle Venezuela kunna skaffa sig luftherravälde och göra det mycket svårt för Colombia att använda sina helikoptrar. Men därefter skulle det nog ta stopp.

Bush belönar Iran för gott uppförande

2008-03-03T19:18:00.012Z

Iraks premiärminister Nuri al-Maliki och Irans president Mahmoud Ahmadinejad

Jag skriver ett kort inlägg för att ge den iranske presidenten Ahmadinejads besök i Irak, nu i helgen, lite perspektiv. Det TT-telegram som återgavs i bland annat DN och Svenskan i går ger knappast en riktig bild av vad som inträffat.

Där står bland annat den absurda sentensen:

Ahmadinejads besök manifesterar Teherans stöd för regeringen i Bagdad och genomförs i trots mot USA, som stödjer den irakiska regeringen men har mycket fientliga relationer till Iran.

Att Ahmadinejad har fått möjlighet att besöka Irak beror på att amerikanerna har givit evenemanget sitt samtycke. Det skall ses som en belöning för att Iran under senare tid minskat sitt stöd till de så kallade "specialgrupperna" - shiitiska terrorister som utbildats av det iranska revolutionsgardets Quds-styrkor. Ett tecken på detta är den stora minskningen av IED-attentat i Irak där iranska minor med riktad sprängverkan används. Som tack får nu den mikroskopiske Ahmadinejad (157 cm) göra sitt besök, vilken som bieffekt har att knyta upp den iranska regimen med al-Maliki och distansera den från konkurrerande grupper, som de kring Muqtada al-Sadr. Det är heller inte otänkbart att iranierna även hjälpt till att förmå al-Sadr att förlänga sin vapenvila - vilket också ligger i Iraks och USA:s intressen.

Naturligtvis har Ahmadinejad tagit tillfället i akt att utföra sedvanliga krumbukter inför inhemska och (godtrogna) internationella medier, i form av olika uttalanden där han exempelvis "varnar" USA - men han hade inte kunnat sätta sin fot på Irakisk mark om USA inte hade givit sin tillåtelse.

Vad gäller den här typen av händelser agerar den shiitiske al-Maliki, den kurdiske presidenten Talabani, samt amerikanerna (som delvis tillvaratar de irakiska sunniternas intressen) alltid i tandem.

Men det förstod ni säkert?

Är privatarméer en lösning på Afrikas problem?

2008-03-03T13:23:00.009Z

Blackwater i aktion

I dagens Wall Street Journal (3 mars) publicerar den förre UNICEF arbetaren, Peter Charles Coharis en artikel som är intressant utifrån ett principiellt perspektiv. Det handlar om hur det internationella samfundet skall kunna genomföra huminitära och fredsbevarande insatser i "tredje världen", nota bene Afrika.

Utgångspunkten är världssamfundets (dvs FN:s och dess medlemsstaters) misslyckande med att förhindra de humanitära katastrofer som följer i spåren av politiska och ekonomiska konflikter.

Ta Darfur som ett exempel: där är 2,5 miljoner människor på flykt och 100 000 personer dödas årligen. I Somalia har inbördesstrider, laglöshet och ett kollapsat näringsliv slitit sönder en hel nation. Kongo är ett annat exempel. Där är förnärvarande 1,3 miljoner människor på flykt och tiotusentals kvinnor har våldtagits och stympats. Och hur har det internationella samfundet hanterat dessa problem? Jo, genom att inte göra någonting - eller åtminstone mycket lite.

Grundproblemet är säkerhet. Utan säkerhet fungerar inget annat heller. Näringslivet bryter samman, hjälporganisationer kan inte verka och hela den väv som håller samhällena samman rivs upp. Det är därför viktigt att få fredsbevarande eller fredsframtvingande styrkor på plats snabbt för att förhindra problemen att eskalera. I Darfur har deploajeringen av den tandlösa fredsbevarande styrkan från FN/AU (Afrikanska Unionen) skjutits upp än en gång; och EUFOR insatsen i Tchad och Centralafrikanska Republiken har likaledes försenats genom logistiska problem och ett försämrat säkerhetsläge i området.

Inget av detta är någon nyhet. Problemen har påtalats av diplomater, regeringar och hjälporganisationer sedan länge. Diverse förslag på lösningar har lagts fram. Ett sådant handlar om att ställa en internationell snabbinsatsstyrka under Säkerhetsrådets kontroll, som skulle vara beredd att sättas in med omedelbar verkan, men av detta har blivit intet.

Problemet handlar här om de nationella regeringarnas rädsla för att utsätta sina soldater för fara (jämför här vissa Natoländers attityd till den militära FN-insatsen i Afghanistan) eller att ställa dyrbara resurser till FN:s förfogande. Med tanke på detta är det svårt att se hur FN någonsin kommer att kunna ställa upp en tillräckligt slagkraftig styrka.

Men vad gör man om det offentliga inte klarar sina uppgifter? Jo, man låter privata marknadskrafter ta över.

Världsamfundet har svårt att allokera män och materiel, däremot utgör ekonomiska resurser inga problem - pengarna finns. Coharis ber därför Säkerhetsrådet att ta i beaktande möjligheten att använda sig av privatarméer och privata säkerhetsbolag för att klara av FN:s humanitära åligganden att skydda civilbefolkning och hjälparbetare. Det finns flera exempel på sådana bolag, varav det forna sydafrikanska Executive Outcome och det amerikanska Blackwater kanske är de mest kända. Det är organisationer med erfarenhet av miltära operationer. Personalen är ofta före detta yrkessoldater från USA, Storbritannien, Australien, Sydafrika och det forna Rhodesia med god kännedom om afrikanska förhållanden och alla aspekter av militärt hantverk.

Tanken är att låta privatarméerna fungera som snabbinsatsstyrkor med uppgiften begränsad till att skydda civilbefolkning och hjälparbetare genom upprättandet av säkra zoner - tills dess traditionella fredsbevarande FN-styrkor kan anlända för att ta över uppgifterna. Styrkorna skall heller inte ta någon speciell sida i de olika konflikterna, men däremot ha ett robust mandat för att kunna lösa sina uppgifter med våld om så skulle behövas. Med ett beslut från Säkerhetsrådet kan de också operera inom ramen för internationell rätt. När uppgiften är färdig drar sig bolaget tillbaka och skickar en faktura.

Stående privatfinansierade styrkor kan deploajeras utan att FN:s medlemsstater behöver oroa sig för att förluster av egna soldater skall påverka hemmaopinionen negativt. Likaledes har privatarméerna redan tillgång till erforderlig materiel, vilket möjliggör omedelbar deploajering. På så sätt kringår man de problem som omöjliggjort insatserna i exempelvis Darfur. För att se till att bolagen uppfyller de mandat som ställts till deras förfogande åtföljs enheterna av militära observatörer från FN. Denna typ av översyn förkommer inte av de traditionella FN-styrkorna, eftersom detta skulle kunna uppfattas som "kränkande" av det land som bidragit med trupp. Men i en normal affäruppgörelse mellan FN och ett säkerhetsbolag är ju en sådan åtgärd inte något problem.

Närvaron privatarméer underlättar ju också för diverse hjälporganisationer att leverera mat och medicin utan dröjsmål, vilket också bidrar till att minimera konflikternas skadeverkningar. Ett snabbt inrättande av säkra zoner innebär också att befolkningen kan söka skydd i närområdet, samt att de skändligheter som följer av uttdragna konflikter (stympningar, systematiska våldtäkter, kidnappningar, etc) kan kvävas i sin linda, vilket i sin tur underlättar för att en försoning kan komma till stånd mellan befolkningsgrupper, när stridigheterna väl har upphört.

Rapporteringen av Blackwaters verksamhet i Irak visar förvisso på problem som följer av bristande översyn och oklara ansvarsförhållanden, men detta är inget olösligt "systemiskt" problem som följer av att man har med en privatarmé att göra, utan är något som kan lösas med administrativa och juridiska instrument, samt kontinuerlig översyn.

De insatser som idag utförs av FN-trupper är ju inte på något sätt immuna mot missförhållanden. Den systematiska kriminella verksamhet - med allt från utpressning av lokalbefolkningen till trafficking med flyktingkvinnor - som FN-soldater från Marocko, Egypten och Nigeria har ägnat sig åt, får problemen med Blackwater att blekna. En FN-rapport som publicerades för ett par veckor sedan visade att korruptionen bland FN-soldater från "tredje världen" kan ha kostat det internationella samfundet 600 miljoner dollar. FN-styrkornas brottslighet kan ibland anta närmast industriella proportioner, som när pakistanska militärer ägnade sig åt smuggling av diamanter från Kongo för ett par år sedan.

Vad man än anser om privata säkerhetsbolag och privatarméer bör man begrunda alternativet. I nio fall av tio handlar detta alternativ om att ingenting sker överhuvudtaget för att hjälpa alla de människor som hamnat i kläm i Afrikas många konflikter.