Så här skall al-Zawahiris rasistutspel tolkas

Retar upp fanatiker: Obama i bön vid klagomuren, Jerusalem (foto: AP)

En reaktion på det amerikanska valet har nu kommit från Al Qaidas andreman, den egyptiske läkaren Ayman al-Zawahiri i form av en 11 minuter lång diatrib illustrerad med diabildspel och några korta videosnuttar, vilken under dagen lagts ut på diverse islamistiska hemsidor.

Talet

Zawahiri tog först upp det faktum att Barack Obama lovat att intensifiera de amerikanska truppinsatserna i Afghanistan och sade att detta kommer "att misslyckas". Ingen muslim skall tro att USA:s krigspolitik har ändrats bara för att landet har fått en ny president, påpekade nildeltats egen "doktor Död" vidare; och i de engelska undertexterna till talet kunde man läsa: "You appear to be a prisoner of the same view of Arabs and Muslims that the Americans have had. The Islamic Nation has heard your declarations on Israel and has understood that your position towards Muslims is hostile."

Zawahiri fortsatte med ett närmast rasistiskt angrepp på den nyvalde presidenten och sade att Obama inte var någon "hedervärd svart man", utan de vitas "slav". På arabiska använde Zawahiri uttrycket abid al-beit. Detta uttryck betyder "husslav", men blev i den engelska undertiteln "house negro", vilket för en amerikansk åhörare kanske frambringar referenser till gamla sydstatsplantager och servila husslavar i livréer som gjorde allt för att ställa sig in hos sina vita herrar (vilket ytterligare förstärks med gamla filmklipp där Malcolm X presenterar något slags raslära: svarta, muslimer och asiater är ovanligt fina människor; vita, judar och svarta som står i de vitas tjänst är mindre bra). Men för en arab som är obekant med den amerikanska medborgarrättsrörelsens mer bysantinska förvecklingar betyder dock abid något annat.

Abid (عبد‎; plur. abeed عبيد) är ett mycket fult ord och kan närmast jämföras med "nigger". "Abeed" är vad senegalesiska gästarbetere får slängt efter sig i Marocko; liksom sudaneser i Egypten och svarta människor över huvud taget om de visar sig i Mellanöstern. Abid är ett ord som kommit att betyda såväl "slav" som "neger" på det arabiska språket och har alltid en nedsättande innebörd. Det neutrala begreppet för en svart människa är annars aswad (أسود).

Man kan i sammanhanget komma ihåg att den muslimska världen varit ledande vad gäller förslavandet av den svarta befolkningen i Afrika. Sedan Muhammeds erövring av Mecka på 600-talet har c:a 24 miljoner afrikaner gjorts till slavar av araberna - att jämföras med den halva miljon som fördes till USA under triangelhandelns dagar. Slavhandeln västerut kriminaliserades 1815 och den engelska flottan såg till att ingen handel med Amerika ägde rum. Men detta kunde dock inte hindra den arabiska slavhandeln fortsatte över Sahara och Zanzibar, vilket under de senaste 200 åren kom att drabba inte mindre än 2 miljoner svarta människor.

Till en filmsnutt föreställande Barack Obama i bön vid judarnas Klagomur i Jerusalem hördes Zawahiris fördömande ord om att den nyvalde presidenten övergivit "sina muslimska rötter" (Obamas fader var ju muslimsk konvertit) och "förenat sig med islams fiender."

"Du har ju en gång sagt att USA:s politik misslyckats i Irak. Dina generaler medger nu sitt nederlag i Afghanistan", fortsatte han och inskärpte att Obama borde dra lärdom av britternas och ryssarnas öden i Afghanistan och hämta hem sina styrkor från detta land eftersom "islams heliga krigare annars kommer att fortsätta sin strid mot de brottsliga korsriddarnas högborg: Amerika!". Och så vidare...

Kommentar

Det här talet är intressant eftersom det visar på de uppenbara svårigheter Al Qaida har att "sälja" sitt budskap efter det amerikanska presidentvalet. Al Qaida är beroende av att få ut sin "verklighetsbeskrivning" för att kunna vinna rekryter och dra in pengar. USA har beskrivits som en brutal förtryckarstat där alla icke-vita mer eller mindre förföljs - framför allt om de är muslimer. Det faktum att det amerikanska folket i fria val valt en svart person vars fader just var muslim stjälper hela detta budskap över ända. Därför är det viktigt att framställa Obama som "avfälling" och "husslav" i bön i Jerusalem med kippa på huvudet.

Ett annat problem är den genuina popularitet Obama besitter på alla möjliga olika håll över hela världen. När nu Obama ber världen om hjälp att intensifiera kampen mot talibaner och Al-Qaida utgör detta ett propagandabakslag för terrororganisationen av helt andra dimensioner än om George W Bush - som man med framgång lyckats utmåla som universalskurk - hade sagt samma sak.

Ett annat problem utgörs dessutom just av det fokus som Obama valt att rikta mot Afghanistan och Pakistan. Striderna i Irak är över. Al Qaida i Irak (eller ISI, "Den islamiska staten i Irak") har förintats militärt av de amerikanska styrkorna, med viss hjälp av irakiska allierade. Under de närmaste 3-4 åren kommer därför trupperna att tas hem (den första av 16 brigader kommer hem nu till jul). Obama behöver alltså inte ödsla något mer krut på denna krigsskådeplats utan kan istället knyta tillbaka till Afghanistankampanjen som redan har fullt stöd av FN.

Trots att Bushpolitiken alltså fortsätter rent faktiskt (om än med annorlunda retorik) kan inte Obamas radikalislamistiska motståndare koppla samman honom med Operation Iraqi Freedom hur gärna de än skulle vilja, eftersom alla ju redan vet att Obama var emot Irakkriget. Hade jag varit jihadist skulle detta sakernas tillstånd gjort mig definitivt övertygad om djävulens existens.

Den breda motviljan mot USA i arabvärlden under senare år hade inte ju inte att göra så mycket med stödet till Israel, som alla ändå räknar med som ett orubbligt faktum, eller med att USA angrep "muslimska bröder" i Afghanistan under 2001-02. Ilskan kom först med invasionen av Irak, 2003, som man såg som ett angrepp på den rent arabiska självkänslan. Och nu är Irakkriget slut.

Ett Irak som normaliseras och en afghansk insurgentsituation som lunkar på under något års tid under det att USA metodiskt bygger upp sina styrkor och formulerar en strategi för seger skapar inga dramatiska bilder på Al-Jasira. Och framför allt drabbas inga araber... Den arabiska gatan sjunker ned i sitt sedvanliga tillstånd av letargi i dunsterna från vattenpipor och sumpigt kaffe. Detta är en utveckling som Al-Qaida borde frukta mer än något annat.

Läs mer i DN, Svenskan och Sydsvenskan.

Inför segerdagen i Irak den 22 november

Kriget i Irak är slut.

Under USA:s ledning har den internationella koalitionen nu störtat den tidigare irakiska regimen, infört demokrati, pacificrat landet och besegrat samtliga insurgentrörelser. Landet är nu ett helt vanligt land i tredje världen, fast med ett lite bättre utgångsläge än många andra genom sin olja och sitt (av västmakterna införda) demokratiska styresskick och fria press.

Dock kommer det knappast att utfärdas någon segerkommuniké i Vita huset, FN-högkvarteret eller den internationella pressen. Åtminstone för den senare har ett slags föreställning om Irakkriget som ett politiskt och militärt misslyckande blivit en sådan trossats att det inte längre spelar någon roll hur fakta än ser ut på marken.

Därför ligger det lite grann på oss bloggare att fungera som den den lille pojken i HC Andersens saga om kejsarens nya kläder när vi konfronteras med de etablerade mediernas nakna enfald: Kriget i Irak är slut och västvärlden vann!

Av detta skäl har en stor grupp webbloggar runt om på vår jord gått samman för att utropa den 22 november som Segerdagen - Victory in Iraq Day. Krigsbloggen är här med på ett hörn.

Sedan bloggen startades i september förra året har jag ägnat en stor del av mina poster till att skildra det förändrade och förbättrade säkerhetsläget i Irak sedan Petraeusdoktrinen började implementeras; och i somras blev det åtminstone klart för mig själv att kriget nu var slut och att den goda sidan faktiskt hade vunnit. Och jag är inte ensam om att tycka så.

Initiativtagarna till Victory In Iraq Day har ett par utmärkta citat som det tål att tänkas på.

Så här rapporterar exempelvis Michael Yon - den kanske främste av de frilansande journalisterna som arbetat i Irak:

"THE WAR IS OVER AND WE WON:" Michael Yon just phoned from Baghdad, and reports that things are much better than he had expected, and he had expected things to be good. "There's nothing going on. I'm with the 10th Mountain Division, and about half of the guys I'm with haven't fired their weapons on this tour and they've been here eight months. And the place we're at, South Baghdad, used to be one of the worst places in Iraq. And now there's nothing going on. I've been walking my feet off and haven't seen anything."

Senast i raden av framsteg är söndagens säkerhetsavtal mellan den irakiska regeringen och USA, som bland annat reglerar hur hemtagningen av utländska trupper skall gå till (ett avtal som f.ö. räddar den nyvalde presidenten Barack Obama från att behöva uppfylla sitt förhastade vallöfte om att "ta hem trupperna inom 16 månader"). Så här skriver kommantatorn Hugh Hewitt om detta avtal:

The Battle For Iraq Has Been Won. Will The President-elect Preserve The Victory?

Yesterday's vote by the Iraqi cabinet to approve a status of forces agreement confirms what most reasonable people had concluded this summer --that the battle for Iraq is over and the country is stable and secure even though its enemies remain in small enclaves within the country and across the border in Iran. It has taken five years and come at a high cost in American lives lost and in thousands of wounded soldiers, sailors, airmen and Marines.

It is, however, a crucial victory in the war against Islamist extremism and for stability in the Middle East.

Antalet stupade på koalitionssidan är nu nere på så låga nivåer att det knappast är lönt att tala om att det råder krig över huvud taget. Snarare påminner våldsläget om det som råder i en normal amerikansk storstad styrd av en demokratisk borgmästare. I Obamas hemstad Chicago har exempelvis 125 personer skjutits till döds av förbrytare sedan i somras. Detta är dubbelt så många som det antal amerikanska soldater som dödats i Irak under samma tid.

Självfallet kommer det att ske ett och annat våldsdåd och terrorattentat i Irak även under den närmaste framtiden, men det är en missuppfattning att tro att alla våldsamheter huxflux skulle upphöra bara för att kriget är slut. Dagens våldsakter bör ses i sitt perspektiv. Det handlar inte längre om organiserade stridshandlingar utan om en endemisk terroristaktivitet som bedrivs i celler och har mer gemensamt med organiserad brottslighet än med krig (och som därför också bör bekämpas som sådan). Irak befinner sig idag inte i krig mer än vad exempelvis Mexiko, Turkiet, Filipinerna eller Colombia gör, som också har att tampas med en liknande typ av politisk "banditism".

Vi kan i alla fall kosta på oss att glädja oss över hur lyckat resultatet blev till sist i Irak. I morgon väntar emellertid Afghanistan - en betydligt svårare nöt att knäcka...

De bloggar som vill ansluta sig till Victory In Iraq Day kan göra detta på Zombie Time.

"Abu Qaswarah" var toppman inom AQI

Per Jönsson: skeptisk, men fel ute (foto: någon jäkel på DN)

Det har rått en viss oklarhet huruvida Mohammed Moumou (alias Abu Qaswarah, alias Abu Sara), svensk medborgare av marockanskt ursprung, verkligen var något slags toppman inom Al Qaida Irak (AQI; alias "Al Qaida i Mesopotamien", alias "Den islamiska staten i Irak").

Som tidigare meddelats sköts ju Moumou till döds den 5 oktober i år av ett amerikanskt Hunter-Killer Team från Task Force 88, men lyckades ändå detonera ett sprängbälte som dödade ett antal personer. Task Force 88 är ett slags "specialstridskrafternas specialstridskraft" inom den amerikanska krigsmakten, vilkens verksamhet är höljd i yttersta hemlighetsfullhet. Man har tidigare varit verksam på Afrikas horn och infiltrerat områden i Somalia (från positioner i Kenya och Etiopien) för att likvidera medlemmar av Al-Qaida, liksom gjort räder från Afghanistan över gränsen i Pakistan; nu är man tydligen på plats i Mosul, i norra Irak, för att ta sig an AQI:s ledning. Man opererar i vad som kallas Hunter-Killer Teams, dvs. mindre grupper som agerar utifrån information (från luftspaning, "tjallare", etc.); varvid man spårar upp intressanta "objekt" (t.ex. en terrorist ur AQ), som därefter "neutraliseras" (dvs dödas).

I svensk press har det ibland framskymtat att Moumou absolut inte skulle ha något som helst samröre med terrorister. Intervjuer med Moumous jämtländska svärmor (hans fru, liksom fem barn är försvunna utomlands), liksom hans advokat, Abdel Hay Alami, beskrivs Moumou som en snäll och harmlös person.

Enligt advokat Alami, som representerat Moumou vad gäller misstankar som riktats mot honom gällande ett bombattentat i Casablanca, är det närmast otänkbart att Momou skulle kunna vara terrorist eftersom han har varit "servitör" och "arbetslös", och dessutom inte tillräckligt "beläst".

Samma linje har även framförts av DN:s Per Jönsson i ett "ledarstick" (17 oktober). Jönsson ironiserar över uppgifterna om att Moumou skulle kunna tillhöra ett terrornätverk eftersom han ju har varit "torghandlare" och "klädimportör", samt har "svaga språkkunskaper".

Förutom att vara uttryck för ganska oaptitiliga klassfördomar från de akademiskt utbildade herrarna Alami och Jönsson har deras argument dessutom den icke helt oviktiga egenskapen av att vara helt felaktiga.

I går natt gick nämligen AQI, självt ut med ett utlåtande via dess högste ledare Abu Omar al-Baghdadi, vilket också snappats upp av TT, vars telegram som publicerats i såväl DN, som Svenskan.

AQI:s högsta ledning i form av "Emiren över den islamiska staten i Irak" går inte ut med dödsrunor över vilken dussinjihadist som helst; al-Baghdadis ord borde nu en gång för alla lägga resonemangen om vem Momou egentligen var till handlingarna. Per Jönsson hade fel; och den amerikanska militärens informationsavdelning hade rätt. Så här skriver TT:

"Gud har förärat honom martyrskap så han sade till sina soldater att han skulle spränga sig själv i luften till försvar för sin tro", säger Abu Omar al-Baghdadi, ledare för den självutnämnda islamiska staten i Irak i ett uttalande som publicerades på internet.

Baghdadi sade också att mannen "kastat sitt svenska pass i sophinken" och gått med i de styrkor som bekämpar USA i Irak.

Några andra detaljer om händelsen då svensken dödades lämnades inte.

Jo en sak glömmer TT bort att berätta för sina svenska läsare... I det ursprungliga Reuterstelegrammet (som TT delvi översatt) uppmanar al-Baghdadi alla rättrogna muslimer "to avenge our brother; and those who were with him should kill an infidel, be it an apostate or an occupier". I AQ:s kodspråk betyder "apostate" (avfälling) alltid en shitisk muslim; och "occupier" (besättare, ockupant), alla vi andra...

Haninge-bo och AQI-ledare dödad i Mosul

Mördare: svenske medborgaren Mohammed Moumou (alias Abu Qaswarah, alias Abu Sara) - bosatt i Brandbergen och andreman inom terrororganisationen Al-Qaida Irak dödad i Irak

Jag fick en förfrågan från en av mina läsare för ett par dagar sedan om vad jag ansåg om "en marockansk-svensk som blivit skjuten i Irak". Jag svarade då någonting intetsägande om att jag inte visste vad det handlade om, typ... Jag fattade nämligen inte att den person som frågeställaren refererade till, var samme man som jag hört talas om under namnet "Abu Qaswarah", och som dödades den 5 oktober i Mosul, och att han faktiskt var svensk medborgare. Där ser man!

Nåväl, händelsen belyser ett par intressanta fenomen:

1) Den bekräftar att Al-Qaida Irak (AQI) i princip bara är enbart verksamt i Mosul numera. Man har drivits bort från i stort sett hela det övriga Irak.

2) AQI har allvarliga rekryteringsproblem. Bombattentaten begås numera av kvinnor och efterblivna som på olika sätt tubbas till att offra sig själva, samt av den högsta ledningen. Den dödade Muhammed Moumou, som är en av AQI:s allra viktigaste ledargestalter, gick alltså själv omkring på gatorna i Mosul med ett sprängbälte som han lät utlösa efter att ha approcherats och beskjutits av amerikansk trupp.

3) Det visar på allvarliga brister inom svensk säkerhetstjänst. Den 43-årige marockanen Moumou har vistats i Sverige sedan 80-talet; han kom hit som flykting och bodde under lång tid i Tensta, blev svensk medborgare, och var dessutom gift och far till fem barn - senast bosatta i stadsdelen Brandbergen i Haninge, utanför Stockholm. Han var sedan lång tid "känd" av SÄPO för att röra sig i jihadistiska kretsar kring "helvetesmoskén" i Brandbergen. Inte bara SÄPO har "känt" honom: han var också uppförd på diverse terroristlistor av USA, FN och EU, såsom misstänkt för terrordåd i Casablanca, attentaten mot pendeltågen i Madrid, 2002, samt att ha varit en av de viktigaste organisatörerna bakom insmugglingen av utländska jihadister till Irak. Trots detta har svenska myndigheter låtit honom röra sig tämligen fritt in och ut i vårt land.

Moumou dödades i samband med att ett amerikanskt Hunter-Killer Team ur Task Force 88 observerat fem terrorister i Mosul. Efter approchering utbröt eldstrid. Moumou träffades av flera kulor men kunde innan han dog detonera sitt sprängbälte och mördade därigenom tre förbipasserande kvinnor och tre barn.

Ansvaret för dessa oskyldiga personers död vilar till viss del på svenska myndigheters axlar, enligt min mening. Så går det när man inte håller fullständigt livsfarliga personer inlåsta eller tar itu med dem på annat sätt.

Läs mer i DN här och här; samt i Svenskan här och Sydsvenskan här.

USA och Irak slår mot iranska "specialgrupper"

"Knäpp knappen, Omar...!" Irakisk polisrekryt i Bagdad får instruktion i reglementsenlig klädsel

Jag har just kommit hem från en veckas resande utan Internet. Jag är fortfarande lite ringrostig, så jag tänkte börja med en mjukstart: lite nyheter från Irak.

I takt med att det inhemska våldet minskar i Irak kan säkerhetsåtgärderna riktas mot krafter som härrör utanför Iraks gränser. Eftersom de sunnitiska Al-Qaidagrupperna i allt väsentligt är besegrade, handlar det här framför allt om sha extremister som understödjs av Iran och som ofta utgör utbrytargrupper ur Muqtada al-Sadrs "Mahdiarmé". Dessa extremister kallas "specialgrupper" för att skilja ut dem från shiitisk milis som inte stöds av Iran.

Under gårdagen (28 september) grep amerikanarna fem medlemmar ur "Hizbollahbrigaden" i Nya Bagdad (ett förortsområde som tidigare dominerades av Mahdiarmén). Hizbollaharmén är en grupp som gjort sig känd för att placera ut vägbomber och utföra raketangrepp mot koalitionstrupperna. Organisationen antas ha ett par hundra medlemmar och stöds ekonomiskt av Iran och vad gäller trupputbildning av den shiitiska libanesiska terrororganisationen Hizbollah: men sedan september månad har ett trettiotal "brigadister" gripits.

Den intensifierade aktiviteten mot "specialgrupperna" tycks vara ett svar på den ökande aktivitet som dessa visat sedan Al-Qaida trängts tillbaka och de ledande krafterna inom Mahdiarmén tvangs fly landet efter det att trupper från den irakiska regeringen och koalitionen lyckades pacificera södra Irak tidigare i år.

Enligt vad general Sabah al-Fathlawi, ansvarig för polisinsatserna i södra Irak, kunde meddela AFP har "specialgrupperna" åter börjat röra på sig. Våldsamheterna har mer karaktär av polisingripanden än regelrätt krig, men ingen vet hur utvecklingen kommer att bli i framtiden - det mesta verkar i nuläget vara upp till Iran. Men eftersom läget är så mycket lungnare på andra håll finns nu mycket större resurser att möta detta nygamla hot.

Här följer ett axplock av vad som skett tidigare under veckan enligt The Long War Journal:

Recent operations against the Iranian-backed terror groups operating inside Iraq:

Sept 27: Coalition forces captured five Hezbollah Brigades fighters in New Baghdad

Sept 25-26: Iraqi and US forces captured 53 Special Groups operatives north of Nasiriyah. Large amounts of weapons were also uncovered.

Sept 24: Coalition forces captured a senior weapons smuggler for the Army of the Righteous in Amarah.

Sept 21: Coalition forces detained five Hezbollah Brigades operatives during two separate raids in New Baghdad.

Sept 20: Iraqi and US forces captured two Special Groups fighters in Al Kut in Wasit province.

Sept 19: US soldiers captured two Special Groups operatives in the Hayy Jihad neighborhood of Baghdad’s Rashid district.

Sept 18: Iraqi security forces killed one Special Groups fighter and detained four during a raid in Hillah.

Sept 16-18: Iraqi Special Operations Forces and Iraqi Special Weapons and Tactics teams captured eight Special Groups fighters and killed one during operations in Hillah, Amarah, Diwaniyah, and New Baghdad.

Sept 16: Iraqi police captured six Special Groups fighters behind an IED attack that killed a policeman in the Ur neighborhood in Baghdad.
.

Inget spektakulärt, alltså... Bara ännu en dag av träget arbete i vingården

En seger som ingen vill kännas vid...

Soldater ur 4 infanteridivisionen poserar under den triumfbåge Saddam lät resa efter kriget mot Iran. Inget motsvarande kommer dock byggas i USA under överskådlig tid

Jag läste idag den amerikanske författaren Thane Rosenbaums lilla reflektion i dagens Wall Street Journal (18 sept), "Victory Is an Orphan". Den uttrycker bättre än vad jag förmår formulera en iaktagelse som jag gjort under det senaste året.

Rosenbaum konstaterar att när det kommer till Irak så vill de flesta amerikaner inte "take yes for an answer".

"The surge" har lyckats "bortom våra vildaste förhoppningar" (som presidentkandidaten Barack Obama uttryckte sig nyligen); säkerhetsläget är bättre än någonsin; kidnappningar och bombattentat har avklingat; Al-Qaida är på flykt; och alla befolkningsgrupper samarbetar aktivt med koalitionsstridskrafterna.

Men istället för glädje ("Rejoice!", som Margaret Thatcher sade efter återtagandet av Falklandsöarna från Argentina, 1982) eller segerparader, är det enda som den politiska klassen, respektive diverse "opinionsbildare" i USA (liksom på annat håll) kan få ur sig kommentarer kring tidtabeller över tillbakadragande och ältande av förlustsiffror. Så gott som ingen ger uttryck för någon stolthet.

Aldrig tillförne har en nation så distanserat sig från uttryck för nationell triumf i samband med ett segerrikt krig, som nu. Inte ens tanken på att man lämnar över Irak i bättre skick än när man tog över det, och att man har skapat den, mig veterligen, första arabiska och muslimska demokratin i världshistorien, tyck intressera någon. För många amerikaner verkar frågan om Irak förbunden med ett slags skam som gör det omöjligt för dem att ens ta in (intellektuellt och känslomässigt) de goda nyheter som strömmat ut från Tvåflodslandet under det senaste året.

Och där tror jag att en del av problematiken ligger: sällan har det förelegat så stor skillnad mellan olika grupper vad gäller förståelsen av de rent faktiska förhållandena under Irakkriget.

Vi har sett en hel del krig under det senaste århundradet och det är givetvis så att folk inte tycker likadant om nödvändighet eller bevekelsegrunder för diverse krigsföretag, men man har åtminstone kunnat enas om rena sakförhållanden. Icke så här. Under Irakkriget har de olika sidorna inte ens velat lyssna till fakta i den mån de presenterats av en meningsmotståndare.

"Krigspartiet" (till vilket jag själv hör) vägrade helt att lyssna till varningar om att hela Irakoperationen höll på att spåra ur under det dystra året 2006; och idag vägrar "fredspartiet" på samma sätt att inse att de amerikanska vapnen just har hemburit en närmast historisk seger, i den mån att den visar att inte bara ett "symmetriskt" motstånd av konventionella motståndare är möjliga att besegra, utan att vi nu även har (åter-)upptäckt en metod att triumfera i situationer där "stridsasymmetri" råder och där motståndaren består av gerillor, insurgenter, "folkliga" motståndsrörelser och terrorister. Och det är inte så förbaskat dåligt...

Post scriptum: Jag kommer att befinna mig på resa under nästa vecka, så bloggandet kanske inte kan ske med samma regelbundenhet, som under den senaste tiden.

Märkliga rykten om hemliga vapen

Dolda krafter? UCAV av MQ-9 Reaper-typ

Sedan den gamle Watergate-avslöjaren Bob Woodwards fjärde och senaste bok i den uppmärksammade serien om president Bush och kriget mot terrorismen publicerades för en liten tid sedan (The War Within: A Secret White House History 2006-2007) har en märklig diskussion blossat upp huruvida USA har tillgång till en ny och hemlig vapenteknologi

Woodwards bok handlar dock framför allt om det dramatiska politiska spelet under 2006 då president Bush och vicepresident Cheney - enligt Woodward - förmådde tänka om hela det strategiska upplägget i Irak. Vid detta skede såg hela OIF ytterst kritiskt ut för de amerikanska (och allierade) styrkorna. På tvärs mot den högsta militärledningen och dåvarande försvarsminister Donald Rumsfeld, upprättar Bush en personlig kontakt med general Petraeus som får order att utarbeta riktlinjerna för "the Surge". Surge- eller Petraeusdoktrinen kom inte bara att innebära truppförstärkningar, utan även en omläggning av de amerikanska landstridskrafternas operativa metodik: från konventionell krigföring till COIN-krigföring ("insurgentbekämpning").

Framgångarna med denna doktrin har varit uppenbara. På ett år har general Petraeus vänt en närmast hopplös situation för de amerikanska vapnen i Irak, till seger. Woodward påtalar i sin bok tre viktiga faktorer som föranlett denna lyckade utveckling: det handlar här om kända fenomen av typen fler amerikanska brigader på plats och samarbetet med sunnimiliserna (Al-Shawa, eller "väckelserörelserna"), men också om en radikal nyhet som låter som hämtad från en Tom Clancy-roman eller konspirationsteoriernas värld: Ett hemligt vapen!

I en intervju med CNN:s Larry King tillskriver Woodward programmet samma dignitet som "Manhattanprojektet" (som ledde fram till atombomben under andra världskriget). Programmet definieras som en hemlig teknologi för att lokalisera och döda terroristledare inom Al Qaida och andra organisationer och har använts i Irak under hela 2007 och 2008.

Woodward kan dock inte närmare gå in på vad det här kan handla om, eftersom "it would get people killed"; men med en snärtig formulering säger han likväl: "It is a wonderful example of American ingenuity solving a problem in war, as we often have".

På CBS 60 Minutes ger han i varje fall följande "klargörande": "From what I know about it, it's one of those things that go back to any war, World War I, World War II, the role of the tank, and the airplane. And it is the stuff of which military novels are written"; och vidare: "If you were an al Qaeda leader or part of the insurgency in Iraq, or one of these renegade militias, and you knew about what they were able to do, you'd get your ass outta town".

Men vad är det här? Har USA äntligen lyckats uppfinna dödsstrålen; eller har man hittat den heliga Graal; eller har Woodward missförstått alltsammans? ...ljuger han?

Det är svårt att veta vad det är som Woodward talar om, men förmodligen finns det en kärna av sanning i hans resonemang. I en artikel i dagens Los Angeles Times skriver Tim Rutten att det förmodligen har att göra med ny teknologi gällande militära UCAV:s (ofta kallade "drönare" i den svenska pressen).

Redan utan denna föregivna teknologi har de "obemannade luftfarkosterna" (UAV, Unmanned Aerial Vehicles), på många sätt revolutionerat krigskonsten. Så tidigt som under första världskriget experimenterade man med obemannade fjärrstyrda flygplan (som Hewitt-Sperrys "Automatic Aeroplane") men utvecklingen har tagit fart först under de senare årtiondena i takt med att datorkapacitet, optisk instrumentering, och GPS-teknologi förbättrats.

Till en början användes "drönarna" främst för spaning, men sedan de olika amerikanska vapenslagen (flygvapnet, armén och marinkåren) börjat förse farkosterna med beväpning (framför allt AGM-144 Hellfire-missiler) har man fått fram en helt ny vapenkategori för såväl taktiskt, som operativt bruk: så kallade UCAV:s (Unmanned Combat Aerial Vehicles - ofta kallade "predatorer" efter den mest kända typen, MQ-1 Predator).

Diskussionen har fått extra aktualitet under de senaste dagarna sedan president Bush uppenbarligen givit tillåtelse åt amerikanska stridskrafter i Afghanistan att slå mot fientliga mål på andra sidan gränsen i Pakistan. Av det halvdussinet attacker som utförts mot talibanernas och Al-Qaidas terroristnästen i Pakistan har den absoluta merparten utförts av UCAVs.

Enligt Ruttens anonyma sagesmän har man tydligen utvecklat en ny form av optisk teknologi som gör det möjligt för UCAVs att identifiera enskilda personer "även om de befinner sig inuti byggnader". Även om detta låter mindre dramatiskt än att USA nu använder sig av den heliga förbundsarkens dolda krafter, är det ju intressant nog...

Framtiden får utvisa hur det ligger till...

Petraeusdoktrinen ännu en gång...

Generalerna Raymond Odierno och David Petraeus i glatt samspråk med president George W Bush

Om ett par dagar lämnar general Petraeus över kontrollen över OIF i Irak till sin ställföreträdare, general Odierno. Petraeus nästa post blir att fungera som CENTCOM:s chef och därigenom åta sig det högsta militära ansvaret för de aktiviteter som USA bedriver i såväl Irak som Afghanistan.

Det kan därför vara intressant att titta tillbaka på den senaste tiden i Irak och se vilka vidare strategiska (och operativa) implikationer som den så framgångsrika "surge-" eller "Petraeusdoktrinen" har haft på den ameirikanska militären i stort.

En bra ingång är Andrew Bacevichs artikel i det senaste numret av den ärevördiga tidskriften The Atlantic: "The Petraeus Doctrine".

Bacevich konstaterar att "the surge" har lett till en intensiv diskussion inom det militära etablissemanget i stort och att de främsta företrädarna inte som vanligt utgörs av generaler, stabspersoner eller personer knutna till de militära utbildningsanstalterna, utan av överstlöjtnanter och överstar, dvs bataljons- och regementschefer med praktisk erfarenhet av att leda trupp i strid. En parallell till detta är naturligtvis situationen i Algeriet under 50-talet där den nyskapande doktrinen vad gällde insurgentbekämpning (COIN) också utvecklades av överstar och bataljonschefer, såsom herrarna David Galula (förslag till läsning: Pacification in Algeria, 1964) och Roger Trinquier (förslag till läsning: Modern Warfare, 1962).

Viktiga fora för denna debatt utgörs idag av tidskrifter som Armed Forces Journal, men också rena "internetplattformar", som The Small Wars Journal.

Frågeställningen kretsar kring grundproblemet: hur kunde OIF (den amerikanska Irak-operationen), efter den lysande insatsen i mars/april 2003, då Saddam-regimen störtades på några veckor, förfalla till hopplös anarki vid slutet av 2006, för att därefter föras till en praktisk seger på ett år (fr.o.m sommaren 2007, då alla "surge-brigader" fanns på plats, t.o.m. sommaren 2008)? Och i bakgrunden svävar givetvis spöket från Vietnamkriget, som fortfarande utgör något av det bortträngda omedvetna i den amerikanska militärens "body-politics".

Basevich spetsar till motsättningarna genom att hänvisa till två "partibildningar" i den amerikanska debatten som han tycker sig ha identifierat: The Crusaders ("Nya skolan", som jag tänker kalla den här) och The Conservatives ("Gamla skolan").

Nya skolan

Nya skolan består av officerare som ser landstridskrafternas problem i Irak såsom självförvållade. Problemet bestod av högre officerare som allt för stelbent och till varje pris ville undvika ett nytt "Vietnam" mellan Eufrat och Tigris, och som därför exorcerade alla försök att praktisera okonventionella pacificeringsmetoder inspirerade av de europeiska makternas krigsföretag i sina forna kolonier. Själva inbegreppet för denna typ av general var kommendanten i Bagdad, general Ricardo Sanchez, som kallade insurgentaktiviteterna i Irak för "strategically and operationally insignificant", trots att lägste korpral ute på fältet kunde se att detta inte var fallet.

Den kanske mest inflytelserike bland Nya skolans företrädare är fd. överstelöjtnanten vid pansartrupperna, John Nagl (född 1966), utbildad vid West Point, Irakveteran, Rhodes-stipendiat, och med en doktorsavhandling om brittisk kolonialkrigföring från Oxford bakom sig. År 2002 publicerade han något som kom att bli en milstolpe i COIN-diskussionen, Learning to Eat Soup With a Knife - Counterinsurgency Lessons from Malaya and Vietnam. Denna bok ledde till att general Petraeus knöt honom till sig för utvecklandet av den nya fältmanualen för infanteristrid (FM 3-24) som kom att bli "Petraeusdoktrinens" teoretiska grundval från december 2006 och framåt.

En central tes hos Nagl är att terrorattentatet den 11 september visar att politisk instabilitet, oavsett var den förefinns på jordklotet, kan utgöra ett hot mot Förenta Staterna och dess befolkning. Det är alltså de internationella politiska förhållandena i stort, snarare än ett specifikt militärt hot från en utländsk makt, som genererar den nya hotbilden. Politisk instabilitet skapar laglöshet, vilket i sin tur skapar en miljö där USA:s och västmakternas fiender kan kraftsamla och omsätta sina hot i verklighet. Alltså bör den amerikanska säkerhetspolitiken framför allt prioritera skapandet av stabilitet över allt på jordklotet, vilket berövar terroristerna den miljö de behöver för att kunna verka. Detta påminner om Winston Churchills modell för att fånga fisk om man inte har ett metspö: dränera sjön! För militären handlar det också om att pacificera befolkningen och etablera en legal regim blir minst lika viktigt som att vinna enskilda fältslag. Enligt Nagl bör den militära förmågan vara "not just to dominate land operations, but to change entire societies".

Den Nya skolan knyter också an till erfarenheterna från Vietnamkriget, men inte som en avskräckande modell, utan som något som var på väg att fungera när väl general Creighton Abrams efterträdde general William Westmoreland som befälhavare, 1968 och den tungfotade "Search-and-Destroy-doktrinen" ersattes med en mer flexibel och sofistikerad modell (mer om general Abrams metoder för insurgentbekämpning, se Thomas X Hammes "Countering Evolved Insurgent Networks", Military Review (aug-sep, 2006).

Enligt Basevich spelar Vietnammetaforiken en roll i dagens debatt där den Nya skolan låter general Sanchez (m.fl.) ikläda sig rollen av Westmoreland och där general Petraeus blir till en återuppstånden Creighton Abrams. Abrams framgångsrika (men avbrutna) omorientering av de amerikanska styrkorna ses som en förelöpare till Petraeus "surge" och som ett indicium på att även USA har en historisk modell för COIN att falla tillbaka på - man behöver således inte gå över ån efter (de europeiska kolonialmakternas) vatten...

För Nagl handlar det nu om att så snabbt som möjligt "institutionalisera" lärdomarna från Vietnam och Irak i den militära utbildningen, för att på så sätt förbereda armén för uppgiften att inte bara föra krig, utan också bygga samhällen. Den vidare implikationen blir också att lägga ned mindre pengar på att köpa stridsvagnar och mer på att - precis som britter och fransmän alltid har gjort - lära officerare att tala språken i de delar av världen där de måste verka. Ytterst handlar det om att förändra den militära kulturen i USA, bort från en renodlad fokusering på strid och hän mot en inställning som betonar "the intellectual tools necessary to foster host-nation political and economic development.”

Modellen för denna typ av officer kanske kan studeras i Rudyard Kiplings Kim (1901) i form av gestalten "överste Creighton"; och det ser ut som om Nagl kommer få sin vilja igenom. Enligt Basevich kommer den officerskår som bara för ett decennium sedan hämtade sin teoretiska inspiration från "Powelldoktrinen", och dess betonande av att krigsföretagen skulle vara korta, väldefinierade, innehålla absolut överlägsenhet vad gäller stridskrafter och innefatta en "exit strategy", nu formas av "Petraeusdoktrinen" där man utgår från att krigsföretagen kan pågå under mycket lång tid, att oklarhet i operationsmålens formulering accepteras, och att våldsutövning kommer att spela en mindre roll vid konfliktlösning, även om tröskeln för att använda våld och militära instrument paradoxalt nog sänks.

Gamla skolan

Den Nya skolan har givetvis inte teoretisk hegemoni i den amerikanska debatten. Det finns här ett "gammalt garde" som förhåller sig skeptiskt till den "historierevisionism" som Nya skolan applicerar på Vietnamkriget, och framför allt är man mycket kritisk till tendensen att se framtida konflikter uteslutande i ljuset av Irak, liksom den accent som läggs vid rekapituleringen av europeiska koloniala företag och en storstrategisk förståelse av världen som sker i termer av det sena 1800-talets "The Great Game" (för att nu återigen alludera på Rudyard Kipling).

Den kanske starkast lysande stjärnan i den Gamla skolans läger utgörs av överste Gian Gentile, doktor i historia från Stanford, professor vid West Point och med två rundor som i Irak bakom sig, som bataljonschef i 1 Armored Cavalry Division (ett smakprov på hans argumentering kan studeras i sommarnumret av World Affairs Journal: "A (Slightly) Better War: A Narrative and Its Defects"). Framför allt koncentrerar han sig på Abrams roll under Vietnamkriget och det (ovedersägliga) faktum att USA faktiskt förlorade detta krig. Han anser vidare att den amerikanska stridsledningen drog de rätta slutsatserna av Vietnam: "it correctly assessed that the mechanized formations of the Warsaw Pact deserved greater attention than pajama-clad guerrillas in Southeast Asia".

Gentile varnar också för den "triumfalism" som kommit i kölvattnet på framgångarna i Irak (och som även Krigsbloggens författare mer än en gång gjort sig skyldig till...). Han poängterar i sammanhanget att framgångarna inte så mycket består i tillämpningen av en ny taktik, utan i det faktum att USA betalar sunniterna för att slåss mot Al-Qaida, och inte mot dem själva (även om åtminstone jag inte ser detta som något större problem: detta har varit ett standardförfarande i västerländsk insurgentbekämpning sedan Romarrikets dagar: "We got the guns, we got the boys, we got the money too...").

Ytterligare en kritik riktas mot den Nya skolans vilja att förändra förbandskulturen och försöka få soldaterna att uppträda lika mycket som polismän och socialarbetare, som militärer - och att detta riskerar att försämra truppernas kvalitet vad gällerer konventionell strid mot (låt oss säga) ryssar eller kineser i framtiden.

Gentile vänder sig också mot institutionaliseringen av "det långa kriget", där man ser militära uppgifter (mot exempelvis terrorister) i analogi med polisiär verksamhet. Polisen bedriver ett "långt krig" brottsligheten. Hur mycket resurser man sätter in kan man ju inte hindra nya tjuvar eller våldtäktsmän från att födas; verksamheten måste alltså pågå kontinuerligt. Acceptansen av att föra det "långa kriget" bryter mot militärens klassiska uppgift att föra ett hett, kort krig, segra och därefter dra sig tillbaka i förvissning om att hela miljön har förändrats (som i och med Hitlertysklands nederlag). Gentile ser i förlängningen av detta ett Amerika som allt mer måste fungera (i praktiken, om än inte till namnet) som ett klassiskt imperium, à la Rom eller det Brittiska imperiet, vilket inte är önskvärt enligt den Gamla skolans män. Den viktigaste invändningen är dock militär och säkerhetspolitisk: genom att förvandla den amerikanska krigsmakten till en COIN-armé gör man sig försvarslös inför framtida konflikter som inte har COIN-karaktär.

Avslutning

Personligen måste jag nog säga att jag ansluter mig till den Nya skolan. The proof of the pudding is eating it, och detta har den Nya skolans män visat i Irak. Och även jag ser dagens storpolitiska situation som något som liknar The Great Game, från tiden innan första världskriget (händelserna i Georgien vederlägger ju inte detta på något sätt).Däremot är det alltid intressant att läsa intelligenta meningsmotståndare som Gian Gentile. Framför allt delar jag hans oro för hur den allmänna debatten i USA (och på andra håll i världen) ser ut. Hela den här dikussionen om krigsmaktens roll i samhället förs nästan uteslutande av militärer. För femtio år sedan hade även andra grupper deltagit. Bland icke-militärer har förståelsen av militära frågeställningar nästan reducerats helt till ett naivt "för" och ett (ännu mer) primitivt "mot". På grund av den kontinuerligt minskande förståelsen för militära spörsmål är såväl politiker som allmänhet i tilltagande grad avstängd från en diskussion som påverkar hela samhället på ett avgörande sätt. De här frågorna är minst lika viktiga som miljöfrågor, arbetsmarknadsfrågor, ekonomisk politik, etc. Enligt min mening borde det ingå i det allmänna medborgaransvaret att sätta sig in i dem.

I det gamla Rom såg man alltid till att militären hade en civil styrning i sista hand, men detta kunde bara ske eftersom det fanns medborgare som var livligt insatta i hela problematiken. Där har vi alla något att lära.

Ett par iaktagelser...

Rysktillverkade T-72:or utgör ryggraden också i den georgiska armén

Irak Nu kan det sägas: Kriget är slut och jänkarna vann! Nu handlar det bara om uppstädning och att försöka bibehålla typ 20.000 man (5-6 mekaniserade brigader tycker jag verkar rimligt) på baser i området, bland annat i syfte att öva tryck mot Iran inför (den kanske ofrånkomliga) uppgörelsen med mullokratin... Det var en förbaskad tur att det här ägde rum innan en demokratisk administration hade kommit till stånd i USA... Men även om jag som europé och av säkerhetsskäl hellre ser en McCain-administration än en som leds av Barack Obama måste jag likväl säga att Obama var ganska tydlig i intervjun som TV-kanalen FOX gjorde igår. Han sade rakt ut att ett iranskt kärnvapen är oacceptabelt och att militära åtgärder finns med i beräkningen. Tack för det!

Afghanistan Det går förvisso utmärkt i Irak, men i Afghanistan har vi problem. Dock är det lätt att identifiera dessa svårigheter - och de stavas Pakistan. Så snart som våra gossar möter talibanerna på slagfältet gör de hackebiff av dem, men helvetesmuhammedanerna har - som läget nu är - hela tiden möjlighet att dra sig tillbaka över gränsen till Pakistan för att konsolidera, omgruppera och kraftsamla. Vi kommer aldrig att vinna detta krig om vi inte kan slå mot deras baser i Pakistan. Och detta måste ske med eller utan den pakistanska regeringens medgivande. I intervjun på FOX sade Obama något intressant, nämligen att han planerar att avbryta all vapenleverans till Pakistan om de inte agerar i linje med västvärldens intressen. Det kanske ligger något i detta... Hur som helst har Bushadministrationen inte vågat sig på något dylikt vis-à-vis Islamabad...

Georgien Till alla de som fortfarande tror att georgierna startade sommarkriget i Kaukasus vill jag bara säga följande: ni såg ju på teve att ryssarna använde sig av T-80 och T-90 stridsvagnar vid inmarschen i Georgien. Dessa relativt moderna kärror finns i normala fall endast grupperade vid gränsen till Kina och i Petersburgs och Moskvas milo. 58:e armén, som är ansvarigt för milo Kaukasus, har inga sådana vagnar. Det handlar här om en klass-C-formation vars "pansarnäve", 141 pansarbataljonen, endast är utrustad med uråldriga T-72 och T-55-kärror. Det är vidare otänkbart - enligt min mening - att 58:e armén kan sätta sig i rörelse på bara 24 timmar efter det att georgierna försökte att kväsa de förband av "fredsbevarande styrkor" som började att bombardera georgiska byar i Sydossetien den 7 juli.

Så här gick det till: Ryssarna hade flyttat fram mekaniserade klass-A-formationer redan i slutet av juni. I början av juli började ryska diversionsförband, utklädda till "fredsbevarare", idka terror mot georgisk civilbefolkning varvid den georgiska armén svarar. När detta sker rullar de ryska styrkorna in. Man har då en styrka på c:a tre divisioner att jämföra med georgiernas tre brigader (den fjärde var vid tillfället deploajerad i Irak).

Slutsats: Ryssarna har planerat detta från första början.

Ett par lästips:

Hur man drar ned styrkorna i Irak utan att förlora kriget; John Nagl, Colin Kahl, and Shawn Brimley, New York Times: "How To Exit Iraq"

Amerikanska trupper går alltmer in på pakistanskt territorium för att kväsa radikalislamismen; Liam Stack, Christian Science Monitor: "Pakistan: Uproar grows over first ground assault by US troops"

Det här är riktigt otäckt - det handlar om det allt mer ökande stödet från Iran till Hizbollah; redaktionell ledare Washington Times: "Beware the Avenging Hezbollah"

Dagens film:

Ja, så här ser det ut... Varken bättre: varken sämre. Ameriknskt marininfanteri i Afghanistan (AP)

Al Qaida Irak på defensiven i Mosul och Nineve

Staden Mosul sedd från floden Tigris

Bill Roggio från The Long War Journal skriver intressant om utvecklingen i norra Irak. Sedan en tid har ju såväl koalitionsstridskrafterna (i princip USA) och regeringsstyrkorna bedrivit omfattande aktiviteter mot vad som ibland beskrivs som "Al Qaidas sista fäste" i staden Mosul och den intilliggande Nineveprovinsen.

Den senaste operationen ("De två flodernas moder") har inhöstat ett tusental tillfångnatagna terrorister och enligt en talesman för det irakiska inrikesdepartmentet greps även en viss Khaleq al-Sabawi nu i måndags.

Al-Sabawi, den så kallade "emiren av Nineve" är högste befälhavare över de lokala al Qaida-styrkorna i denna del av landet. Man skall givetvis vara försiktig med upplysningar av detta slag. De irakiska myndigheterna har tidigare uppgivit att de gripit eller dödat diverse höjdare inom AQI, vilket senare visat sig inte stämma. Men denna gång bekräftar även den amerikanska militären al-Sabawis identitet.

Som ett led i operationerna mot AQI spärrar man av vägerna som leder in och ut i denna nordliga provins för att förhindra organisationens rörlighet och möjlighet att få förstärkningar. Den irakiska armén samarbetar även med den lokala kurdiska milisen i det närbelägna Dohuk och polisen i Mosul.

I Mosul har man enligt mönster från den framgångsrika amerikanska pacificeringen av Anbarprovinsens större städer även etablerat ett finmaskigt nät av traffikkontroller och mindre posteringar.

Dessutom tycks den irakiska regeringen även givit klartecken för att tillåta upprättandet av lokalt rekryterade "skyddskårer" (av typen al-Shawa och Iraks Söner). Detta skulle sammanfalla med proklamationen av ett omfattande amnestiprogram för irakiska medborgare som bryter med terrororganisationen (AQI leds annars av fanatiska icke-irakier - ofta från Saudiarabien, Jordanien och Nordafrika). Regeringen har tidigare inte velat låta skyddskårerna - som nästan uteslutande består av sunniaraber) operera inne i själva staden Mosul, men har likväl välkomnat deras verksamhet på Nineves landsbygd. Skälet består av den stora etniska fragmenteringen i staden där samtliga befolkningsgrupper och religioner finns representerade (såsom sunniaraber, kurder, turkmener, samt kristna kaldéer och assyrier).

DAGENS LÄSTIPS:

Hizbullah's Power Play. Caroline Glick från J-post om likheter och skillnader mellan olika insurgentgrupperingar.

Why Israel is the world's happiest country. Legendariske kolumnisten "Oswald Spengler" skriver tankeväckande om Israel med anledning av 60-årsdagen.

The Spectacle of War: Insurgent video propaganda and Western response. Intressant av Andrew Exum om propagandakriget mellan terroristerna och västvärlden.

SIIC, Dawa, JAM och Iran

Realist: Lord Palmerston

I föregående inlägg fick jag en fråga om relationerna mellan Iran och de olika shiitiska "aktörerna" i irakisk politik. Det är en intressant fråga som förtjänar sitt eget inlägg. När man tittar lite närmare på det hela är det inte utan att man vill instämma med Lord Palmerston när han apropå den "Schleswig-Holsteinska frågan" sade:

Only three people understood the Schleswig-Holstein Question in its entirety. The first was Albert, the Prince consort and he is dead; the second is a German professor, and he turned mad; and the third was myself - and I have forgotten all about it.

Lite historia

Problemet vad gäller förhållandet mellan Iran och de olika shiitiska grupperna har framför allt att göra med att de har ändrat karaktär över tid. Dawa och SIIC är ju de viktigaste partierna i den shiitiskt dominerade koalitionen som vann det senaste parlamentsvalet i Irak (januari 2005). Att just Dawapartiets ordföranden - först Ibrahim al-Jafari och efter 2006 Nuri al-Maliki - blev premiärministrar tycks ha berott på två saker: dels på partiets stolta traditioner och dels på att Dawa inte hade någon stark milis, till skillnad från SIIC, med sin Badr-milis och de Muqtada al-Sadrtrogna med sin Mahdi-armé (JAM). Al-Maliki och Dawa tycks med andra ord ha blivit en perfekt kompromisskandidat. Al-Sadrs stödpartier (han hade ett par stycken) lämnade dock alliansen redan under 2005 och har genom JAM kunnat öva ett visst inflytande genom sina aktiviteter utanför parlamentet. I bakgrunden finns också gammalt groll mellan Dawa och Muqtada al-Sadrs far, Muhammed al-Sadr, den kände teolog som givit namn åt stadsdelen Sadr-City i Bagdad. Sadr d.ä. förbjöd exempelvis medlemmarna i sitt religiösa seminarium i Najaf att vara medlemmar i Dawa, etc.

Under Saddamregimen agerade Dawa emellertid som en underjordisk stödorganisation för shiitiska intressen, och man fick ett omfattande stöd från Iran. Flera av partiets ledare befann sig också i exil i detta land.

SIIC (tidigare SCIRI) grundades som en insurgentrörelse mot Saddam 1982, dvs när Iran-Irakkriget hade brutit ut. Rörelsen fick omfattande stöd från mullorna i Iran för att utföra "destabiliserande" verksamhet. Organisationen bestod av utbrytare ur Dawa, som ansåg att "moderpartiet" inte var radikalt nog. För iraniernas vidkommande spelade denna skillnad mindre roll - alla motståndare till Saddam var välkomna, inklusive Israel och USA som i hemlighet levererade ersättningsmateriel till det iranska flygvapnet (vilket blev bekant genom den s.k. Iran-Contras-affären). Ledare för SIIC var först ayatollan Muhammed Baqir al-Hakim som efter att ha mördats av al-Qaida, efterträddes av sin broder, Abdulaziz al-Hakim. Namnbytet - som ägde rum 2007, skedde som en markering av rörelsens förändrade policy i det att man inte längre förespråkar en teokratisk "gudsstat" efter iranskt mönster och att man tar avstånd från terroraktiviteter. Historiskt har man emellertid inte varit främmande för sådana saker: i inledningsskedet var det förmodligen Hizbollah som på Iranskt uppdrag hjälpte organisationen att komma igång med sin Badr-milis; och man har vunnit stöd från stora grupper av den shiitiska befolkningen genom att efter mönster från den palestinska terrororganisationen Hamas ägna sig åt social hjälpverksamhet.

Till skillnad från Dawa och SIIC grundades Muqtada al-Sadrs JAM utan stöd från Iran. Att organisationen stod fri från iranskt inflytande var faktiskt ett sätt att "nischa" milisen och vinna sympatier från shiiter som var beredda att stödja en rent "irakisk" organisation - kanske av patriotiska skäl. Under 2004 var man den enda shiitiska organisation som använde sig av väpnat våld mot koalitionstrupperna - som annars stod ganska högt i kurs hos just denna del av den irakiska befolkningen efter störtandet av Saddams tyrannvälde.

När koalitionsmyndigheten förbjöd organisationens tidning, 2004, satte man igång ett uppror som höll på att leda till organisationens undergång - men amerikanerna lät al-Sadr slinka ur nätet efter påtryckningar från storayatollan Ali al-Sistani (den viktigaste religiöse förgrundsgestalten bland iraks shiiter), britterna (som ville ha lugn och ro i Basra) och av logistiska skäl (eftersom amerikanerna ville koncentrera sina krafter mot al-Qaida och sunnitiska insurgentrörelser i Anbarprovinsen).

Al-Sadr och JAM-milisen var försvagad efter händelserna 2004 och anammade al-Sistanis "icke-vålds"-policy, enligt principen att "göra dygd av nödvändigheten". När al-Qaida sprängde den gyllene moskén i Samarra, 2006 var dock måttet rågat. Händelsen har ibland beskrivits som "shiiternas 9-11" och al-Sadr bestämde sig för att ta till vapen igen. För att bygga upp sin organisation tvangs al-Sadr att vända sig till Iranierna för att få stöd - och återigen kom Hizbollah att spela en viktig roll när det gällde att bygga upp den "nya" JAM-milisen (tillsammans med det iranska revolutionsgardets Quds-styrkor). Sedan dess har al-Sadrmilisen varit beroende av Iran för sin verksamhet, och stödet från detta land har också kommit att rikta sig till de utbrytargrupper (s.k. "specialgrupper") som lämnat JAM för att fortsätta våldsutövningen efter det att al-Sadr utlyste sin vapenvila, 2007. Om någon händelsevis tvivlar på sambandet mellan Iran och al-Sadr, kan man bara hänvisa till hans vistelse i det iranska teologiska centret i Qum sedan 2007.

Hur är det nu?

Det finns viktiga historiska kopplingar mellan Dawa, SIIC och Iran. Däremot finns det ett stort missnöje mellan de irakiska partierna och irans (eller rättare sagt Revolutionsgardets) stöd till "specialgrupperna" och al-Sadr. Iran utgör nu en destabiliserande faktor för den nuvarande regimen och på sikt ett hot mot dessa partiers möjlighet att få goda resultat i provinsvalen som skall hållas i oktober. Man vill dock inte göra någon officiell brytning med den stora grannen i öster, utan tog emot Ahmadinejad på hjärtligast tänkbara vis, även om man kan notera att storayatollan al-Sistani tycks ha vägrat att träffa den iranske potentaten. För att kunna bibehålla fiktionen om att man inte vänder sig direkt mot iranska intressen upprätthåller regimen fiktionen att man riktar sina aktiviteter mot "illegala" element och "utbrytargrupper".

Al-Sadrs milis är för närvarande helt beroende av Iran för all sin "hårdvara", av typen vapen och ammunition. Däremot kan han räkna med ett stort stöd bland den fattigare delen av den shiitiska stadsbefolkningen och i allmänna val kan han säkert få runt 15 procent av rösterna. Detta verkar man vara medveten om inom Dawa och SIIC; och i den politiska kultur som råder i Mellanöstern där tidigare dödsfiender plötsligt kan omfamna varandra och utbyta fridskyssar kan al-Sadr säkert spela en viktig roll i ett framtida Irak. En förutsättning är dock att JAM lägger ned vapnen... Nåväl: den som lever får se. I den bysantinska verklighet som råder mellan Eufrat och Tigris kan man bara rekommendera Lord palmerstons flegmatism.

Mea culpa absoluta

Missilförsvaret i aktion. På en plats nära oss inom kort...

Kära läsare - jag har haft så otroligt mycket för mig de senaste två veckorna att jag inte har kunnat uppdatera bloggen som jag borde - men från och med i morgon kommer det att bli bättre.

Framför allt smärtar det mig att jag inte har kunnat blogga nu när det har skett ett antal saker som faktiskt borde ha belysts:

1) Nato-mötet - som Bush faktiskt vann! Att Ukraina och Georgien inte blev medlemmar nu var priset för att få en total europeisk uppslutning bakom missilförsvaret (som ju faktiskt fungerar!); och Ukraina och Georgien kommer att bli medlemmar om ett par år - processen har börjat.

2) Efterspelet till Basra. Det blev ju inte så hemskt som jag trodde till en början. Al-Sadr är på defensiven och regeringstrupper och koalitionen utför successiva upprensningar i enlighet med "opportunitetsprincipen". Al-Sadrs milis har slut på ammunition och ledare - och lokal uppslutning (åtminstone utanför Sadr-City).

3) Petraeusrapporten. Någon borde utreda hur Iran har förvandlats till den största fienden i Irak. Under förhören under förra veckan diskuterades detta utförligt, men ingen tycktes vilja dra några konsekvenser... Åtminstone för mig är konsekvenserna klara!

Jag återkommer i morgon med nya krafter.

Petraeus-rapporten

General Petraeus och ambassadör Crocker under gårdagens senatsförhör

Jag följde utfrågningen av general David Petraeus (och USA:s Bagdad ambassadör Ryan Crocker - som f.ö. talar utmärkt arabiska) under gårdagen. Jag måste medge att jag somnade till ett antal gånger - framför allt när mer underordnade senatorer tog tillfället i akt att förvandla utfrågningarna till långa tal... Den gode generalen valde dock att bland annat lyfta fram följande intressanta punkter:

1) Säkerhetsläget i Irak är bättre idag än när förra Petraeusrapport avlevererades - och dramatiskt mycket bättre än för 15 månader sedan när president Bush bestämde sig för att låta den förre försvarministern, Donald Rumsfeld, träda tillbaka och ge klartecken för the Surge.

2) Vad man tenderar att glöma bort inom ramen för the Surge är den Surge som de irakiska armén själv gjort under samma tid. Under 2007 har nästan 100.000 nya irakiska soldater trätt i tjänst. De irakiska säkerhetskrafterna har blivit allt mer kapabla att ta ansvar för den egna säkerheten. Taktiskt fungerar de utmärkt från brigadnivå och nedåt; under det att de fortfarande har stora problem att operera med större formationer och precis som när det gäller så många arméer i "tredje världen" är det logistiken som inte klaffar (vilket visades under operationerna i Basra i förra veckan). Truppmoralen förefaller också god. Som så många andra blev jag nervös när jag hörde om "1000 soldater", som lade ned vapen eller flydde fältet under Basra-operationerna, men tydligen handlade det om helt råa rekryter liksom polis-trupper från själva Basra, som uppenbarligen var rädda för att drabbas av milisgruppernas repressalier riktade mot dem själva och deras familjer. med en annan styrke sammansättning kommer man undan sådant.

3) Manöverkrigföringen har helt lagts om till insurgentbekämpning. Samarbetet mellan amerikanerna och irakierna handlar nu främst om att skydda lokalbefolkningen, bekämpa kriminella band och illegala miliser, samt se till att det lokala näringslivet kommer igång. Detta låter kanske inte så speciellt heroiskt, men är själva grundbulten i all framgångsrik COIN-krigföring.

4) Sedan de första "gräsrotsrörelserna" började uppstå mot slutet av 2006 har dessa organisationer, såsom al-Shawa ("väckelsen") och Ibna'a al-Iraq ("Iraks söner", tidigare Concerned Local Citizens), växt till en viktig kraft bland den sunnitiska delen av befolkningen. Genom dessa "medborgargarden" eller lokala skyddskårer har stora delar av den amerikanska krigsmakten kunnat dras tillbaka och sättas in där den verkligen behövs, såsom i trakterna kring Mosul eller Diyalaprovinsen. "Sönerna" avlönas och utrustas av amerikanerna och ett par utfrågare från det Demokratiska partiet verkar tydligen tycka att det är "fusk" om man vinner genom att hjälpa sina allierade ekonomiskt; men så gjorde romare och britter för att hålla ihop sina imperier, och så har amerikanarna gjort från och till i olika krig - att stödja den franska motståndsrörelsen under andra världskriget mot tyskar och Vichy-regeringen förminskar ju inte de amerikanska soldaters hjältemod som steg iland på Utah Beach.

5) Händelserna i Basra visar på den betydelse som milisledaren Muqtada al-Sadrs vapenvila har haft när det gäller minskningen av våldet i Irak. De visar emellertid också på den destruktiva roll som Iran spelar när det gäller att bekosta, utrusta, och träna diverse illegala miliser (ofta kallade "specialgrupper") - ofta i samarbete med det libanesiska Hizbollah (denna organisation har blivit ett slags modell för muslimska insurgentrörelser och dess metodologi försöker man nu emulera inom såväl det paletiska Hamas, som al-Sadrs JAM). I takt med att Al-Qaida Irak trängs tillbaka kommer dessa grupper att överta rollen som det största enskilda hotet mot en fredlig utveckling i Irak.

6) Den framgångsrika kampen mot AQI är viktig så tillvida att al-Qaida centralt (genom diverse uttalanden från såväl bin Ladin, sol al-Zawahiri) har utnämnt Irak som den centrala fronten i kampen mot "sionisternas och korsriddarnas allians" (dvs oss här i väst). En seger i Irak är viktig utifrån ett symboliskt perspektiv. I alla kommunikéer från AQ i Waziristan/Citral hävdas det att AQI är på väg att driva ut inkräktarna och om detta inte sker förlorar hela organisationen ansiktet. I diverse opinionsundersökningar framkommer det att stödet för terroristdåd, AQ och bin Ladin minskar bland muslimer runt om i världen (med undantag för Västeuropa). Till och med den rabiat anti-västliga TV-sändaren Al-Jazira vågar nu på ett ironiskt vis kontrastera AQ:s utalanden med läget på marken i Irak. Det verkar tydligen förhålla sig som bin-Ladin själv framhöll vid ett tillfälle: "man ser en stark häst och en svag häst, folk kommer att älska den starka hästen. USA är för närarande den starkaste hästen mellan Eufrat och Tigris.

På bordell med al-Qaida i Tal Afar

Al-Qaida-medlem med prostituerad. Sådana här "vykort" delas ut av al-Qaida för att locka unga män till rörelsen.

Några detaljer: att mannen bär klockan på höger hand, jämte har en ring på lillfingret visar att han hör till AQ-Irak; frånvaron av skägg tyder på att han kan vara involverad i infiltrationsuppdrag; texten, som foto-shopats in, lyder: "Mujahedin Tal Afar". Väskan som mannen har under armen är en handledsväska för män (en s.k. "bögslunga"). Eftersom jihadisterna gärna uppträder i traditionella kläder utan fickor har denna acessoir blivit en lyxig statussymbol - samma sak med mobiltelefonen som flickan håller i handen. De två sista detaljerna visar att vi inte har att göra med vilka personer som helst, utan riktiga storstekare...

Jag kunde inte låta bli att ge min läsekrets följande inblick i det globala kriget mot terrorismen. Bilden är hämtad från Michael Yons hemsida. Tillsammans med Michael Totten är Yon enligt min mening den kanske främste journalisten som just nu är verksam i landet mellan Eufrat och Tigris. Hans rapporter, som regelbundet publiceras på hans blogg, har under de senaste åren har varit en ovärderlig informationskälla för alla intresserade.

Bilden är alltså upphittad i Tal Afar. Staden ligger i norra Irak, nära gränsen till den Autonoma Kurdiska Regionen (c:a 5 mil från Mosul) och grundades under den ottomanska tiden som en garnisonsstad högt upp på en isolerad bergstopp. Av detta skäl utgörs fortfarande merparten av befolkningen av turkmener (ur Daludi-stammen) som har starka band till Turkiet. Det avskilda läget och det bristande intresset från den kurdiska gerillan för denna "turkiska" plats, gjorde att al-Qaida snabbt kunde göra sig till herrar över staden under 2005.

Tal Afar fick öknamnet "Al-Qaida City" av amerikanska soldater och var den plats där AQ utbildade nyrekryterade "gudskrigare" från Irak och andra delar av arabvärlden. Staden var också en plats där AQ kunde koppla av med narkotika och turkmenska prostituerade. Michael Yon berättar att dessa prostituerade blev en alldeles utmärkt informationskälla för såväl amerikanerna, som de Irakiska säkerhetsstyrkorna eftersom närvaron av unga damer fick jihadisterna att börja skrävla. Eftersom araberna i AQ dessutom behandlade de "turkiska" flickorna som ett slags andra klassens individer var de heller inte svåra att rekrytera (det är sannerligen inte första gången denna metod har kunnat användas för informationsinhämtning i de mänskliga konflikternas historia. Krgsblgs. anm.). I sin bok Moment of Truth in Iraq (2008) berättar Michael Yon en liknande historia om den homosexuelle al-Qaida-medlemmen som så snart han blivit illa behandlad av sina många jihadist-älskare gick till den amerikanska armén och gav dem den information de behövde för att kunna döda dem.

Staden är numera återeövrad och AQ-medlemmarna har flytt eller dödats.

Det kanske förvånar en del läsare att dessa "gudskrigare" från hela arabvärlden har en så pass sangvinisk inställning till prostitution, narkotika och homosexualitet, men detta är bara den andra sidan av det mynt som handlar om den uppfattning av martyrskap som utvecklats inom radikalislamismen. Enligt kristen, judisk, buddistisk och hinduisk (och sekulär) tradition kan man mycket väl offra sitt liv, men man gör det alltid för andra. Inom islam offrar man dock sitt liv inte bara för umman, utan även för sig själv. Koranen är mycket explicit vad gäller de belöningar som kommer den individuelle martyren till del: tillgång till jungfrur (72 st.), möjlighet att dricka alkohol, absolut förlåtelse för alla synder som begåtts i jordelivet, etc (jfr Koranen, sura 5:37). Detta ger en viss handlingsfrihet för den enskilde jihadisten fram till det ögonblick han står inför sin skapare. Det är betecknande att Muhammed Atta och hans medhjälpare gick på kasino och drack whisky (Johnnie Walker Black Label med sodavatten utan is) innan de flög in planen i World Trade Center, den 11 september 2001. Denna synd mot Guds bud (att dricka sprit), skulle vara borttvättad till fullo ett antal timmar senare.

I medierna läser man ibland "rapporter" om att amerikanska soldater skulle använda sig av droger, ha en cynisk inställning till sina uppgifter, ha gått in i armén för att få vissa individuella "fördelar", bryta mot de "mänskliga rättigheterna", etc. Enligt min uppfattning kan ännu bättre exempel på dylika moraliska tillkortakommanden hittas på ett helt annat håll...

Basra Wrap Up (för tillfället...)

Amerikanska soldater i bön inför insats utanför Basra i söndags (foto: Heathcliff O'Malley, Daily Telegraph)

Det är dags att knyta ihop säcken vad gäller operation Sawlat al-fursan i Basra (26-31 mars). Det är möjligt att jag har ett överdrivet stort intresse för denna operation, men jag tycker samtidig att den "information" som svensk press lyckats prestera vad gäller denna incident faktiskt är under all kritik, såväl kvalitativt som kvantitativt.

Nåväl - jag är heller inte själv utan skuld. Bara under det dygn som gått sedan jag skrev min senaste post har jag fått reda på ett och annat som fordrar att mina tidigare inlägg (åtminstone delvis) bör revideras.

Mea culpa 1: Mötet i Qum

Redan i fredags (inte i söndags, som jag skrev i min förra post) anlände den irakiska regeringsdelegationen till det iranska teologiska centret i Qum för att diskutera händelseutvecklingen med Muqtada al-Sadr. Delegationen bestod av toppar från de två största shiitiska maktblocken vid sidan av al-Sadrs JAM-milis, nämligen Dawapartiets Ali Adil och Badrmilisens befälhavare Hadi al-Amiri. Mötet handlade tydligen om att övertyga al-Sadr om att aktionerna faktiskt inte var primärt riktade mot JAM (Jaysh al-Mahdi, "Mahdiarmén"), utan precis som den officiella propagandan faktiskt gav vid handen: just mot kriminella element och utbrytargrupper. Muqtada al-Sadr hade tydligen hamnat i ett tillstånd av depression och inte velat tro på detta, utan utgått från att al-Maliki ministären bestämt sig för att krossa hans rörelse en gång för alla. Det som övertygade al-Sadr till sist var ett ingripande från ingen mindre än befälhavaren över det irakiska Revolutionsgardets Qudsstyrkor, Kassem Suleiman (Qudsstyrkorna är de enheter inom gardet som ansvarar för utlandsoperationer). Suleiman fick al-Sadr att avstå från en "ragnaröksoption" ("Vi skall slåss till sista man eftersom allt ändå är förlorat...") genom att gå i god för den irakiska regeringens begränsade intentioner och att påtala att om al-Sadr fortsatte att streta emot skulle faktiskt hans rörelse få vederfaras nämnda "ragnarök" genom koalitionstruppernas ingripande. I sådana fall skulle Iran inte kunna göra något.

Detta belyser ett par intressanta punkter: 1) Huvudsyftet för den irakiska regeringsdelegationens besök var att nå ett slags modus vivendi med Iran - vilket delvis kan ha lyckats; 2) JAM är tydligen i sista hand beroende av Revolutionsgardet för sin verksamhet; 3) Vare sig de vill eller inte är USA och koalitionen de facto redan i krig med Iran (eller åtminstone Revolutionsgardet) - vad gardet gör eller inte gör handlar helt om opportunistiska bedömningsgrunder; 4) Även om det inte framkommer i svensk press tycks gardet (och Iran) ha den yttersta respekt för USA:s kapacitet i området - militärt, såväl som politiskt; 5) Den nuvarande shiitiska regimen i Irak vill inte bli en lydregim under Iran, men man vill däremot ha ett fredligt umgänge med ömsesidig respekt vis-à-vis sin store granne. I detta har man ett stort stöd i den amerikanska truppnärvaron.

Innan den gode läsaren av denna blogg nu anklagar mig för att kolportera diverse konspirationsteorier vill jag bara rekommendera läsning av vad den lilla telegrambyrån McClatchy - med sina exceptionellt goda kontakter i Irak och inom Pentagon - skriver via sina korrespondenter i Basra, Bagdad och Najaf. De lyfter fram ungefär samma saker som jag har fått höra.

Vissa händelser på marken talar för att ovanstående modell kan vara sann. Den Irakiska armén har inte dragit sig tillbaka från Basra utan gått in i staden och börjat försöka inskärpa lag och ordning. Framför allt har man börjat ingripa mot den ökända Garamsheh-stammen som ligger bakom mycket av den organiserade brottsligheten. Man har dock undvikit stadsdelarna Hayanijah och gamla staden där det största stödet för JAM står att finna. Man har dessutom fortsatt upprensningsaktioner i övriga delar av södra Irak. Tydligen är det bara JAM som respekterar vapenvilan till hundra procent - regeringsidan har ju fortfarande carte-blanche att gripa milismän om man påträffar dem beväpnade (vid behov kan ju denna beväpning alltid ordnas - i efterhand).

Mea culpa 2: Jag lurades av den amerikanska krigspropagandan!

I de olika inägg som jag skrivit om milisgrupper i Irak har jag alltid varit noga med att skilja ut iranskstödda "specialgrupper" och "utbrytargrupper", som inte står direkt under al-Sadrs kontroll, från de delar av JAM som respekterar vapenvilan. Detta bygger givetvis på alla de rapporter och briefings som kommer från MNF-I och CENTCOM. Uppenbarligen har amerikanarna i praktiken haft en betydligt mer flexibel definition av vad som egentligen utgör dessa "utbrytargrupper". Om man har hittat en isolerad och försvarslös gruppering ur den del av JAM som förvisso respekterar vapenvilan har man inte tvekat att "eliminera" den - samma sak om det handlat om en enhet eller individ som man anser utgöra ett verkligt problem: de har tagits ut ur cirkulationen, vare sig de varit "utbrytare" eller inte. Därefter har man i pressmedelanden och briefings slagit på stora trumman och kallat dem "specialgrupper", etc. På ett mycket illistigt sätt har man sedan gratulerat JAM för att koalitionen nu "hjälpt" den att komma till rätta med sina "problem". Al-Sadr har givetvis vetat att allt detta bara är ett spel, men han har heller inte kunnat göra något. Alla har prisat honom för hans samarbetsvilja, samtidigt som han har sett sin organisation förblöda. När jag första gången hörde om att amerikanerna betedde sig på detta vis trodde jag det inte, men efter händelserna i Hilla nu under helgen är jag övertygad. JAM-grupperingen där var ingen utbrytargrupp men de tillintetgjordes ändå och stämplades som "rougue elements" i efterhand. Jag har sannerligen ingenting emot att medlemmarna i JAM förs bort ur ekvationen - själva har de aldrig tvekat att döda koalitionssoldater, våldta fruar till affärsinnehavare som inte betalar "revolutionsskatt" eller slå ihjäl flickor som har haft läppstift eller högklackade skor. Metoden har tydligen också varit effektiv vad gäller att "intimidera" al-Sadr och kanske driva honom till vansinnets gräns, men om ni händelsevis skulle läsa mina tidigare poster bör ni ha detta i åtanke: inte alla "utbrytargrupper" var utbrytargrupper...

Hur blir det nu?

Det vet nog ingen. Allt är väldigt labilt, men summa summarum har nog Iran ytterligare stärkt sin ställning. Den irakiska regeringen har både vunnit och förlorat på det här och JAM är fortfarande starkt. Det enda vi kan göra är att fortsätta med västerländsk truppnärvaro. Många tror mig nog inte när jag säger detta, men den viktigaste stabiliserande faktorn i hela Mellanöstern är förmodligen närvaron av västerländsk trupp. Gud välsigne dem.

Napoleon Bonaparte till Nuri al-Maliki: "Har man sagt att man skall erövra Wien, så måste man göra det också!"

Inte imponerad: Napoleon Bonaparte, fransmännens kejsare

För att parafrasera Napoleon skulle man kunna säga till den irakiske premiärministern följande ord: "Den som säger att han skall erövra Basra måste göra det också".

Den senaste utvecklingen i operation Sawlat al-fursan har varit den följande: Tidigt i söndags kom trevare från Muqtada al-Sadr att han ville ha till stånd en vapenvila mellan sin JAM-milis och regeringsstyrkorna, som under fem dagars tid bedrivit militära operationer för att rensa Basra från privatmiliser, iranskstödda "specialgrupper" och kriminella gäng. Syftet var att föra in Basra - som är Iraks viktigaste utskeppningshamn för råolja, jämte den enda plats som kan ta emot kontainerfartyg - under regeringens kontroll. Striderna kostade JAM ett tusental man i stupade och tillfångatagna, men man lyckades icke desto mindre att förhindra regeringssidans övertagande av kontrollen i stora delar av staden.

Genom felaktig taktik (förlitande på pansar i stadens trånga gatunät) och otillräckliga resurser när nu T-72:orna inte kunde användas (30000 man regeringstrupper mot 50000 man i JAM) förlorade regeringssidan tempo. JAM försökte "avlasta" situationen i Basra genom ett "miniuppror" i Sadr-staden och genom att försöka ta kontrollen i ett flertal mindre städer runt om i Irak. Dessa avledningsmanövrer var relativt ineffektiva. Bagdads "Sadr-stad" kunde relativt snabbt kapslas in. JAM försökte också plocka propagandistiska poäng genom att utsätta den så kallade "Gröna zonen" i Bagdad för granatbeskjutning. Till hjälp hade man det sällsynt dåliga vädret under veckoslutet där sandstormar förhindrade koalitionstrupperna från att lokalisera skyttarna. Propagandasegern måste nog tillskrivas JAM i det att internationella telegrambyråer (Reuters, AFP, etc) beskrev de sex granater som slog ned i zonen (som är lika stor som halva Östermalm) under gårdagen i termer av "intensiv raketbeskjutning". Eftersom de internationella journalisterna just är bosatta på denna plats i Bagdad tycks JAM ha vetat vad den gjorde...

Det logiska steget när nu regeringssidan förlorade tempo hade naturligtvis varit att kalla in koalitionstrupper. Ett Regimental Combat Team (dvs en "brigad") ur den amerikanska Marinkåren, jämte tre brittiska Battle Groups bestående av 1 bataljonen ur Scots Guards, utrustad med Challenger 2 stridsvagnar och Warrior pansarskyttefordon, 1 bataljonen ur The Duke of Lancaster’s Regiment, samt 1 bataljonen ur The Mercian Regiment stod redo att rycka in och utdela nådastöten. Detta skedde inte.

Al-Sadr gjorde nämligen vad han brukar göra när saker och ting ser ut att gå åt pipan för honom (jfr Najaf, 2004): han vädjar om vapenvila. Under söndagen skickade den irakiska regeringen en tvåmannadelegation till den iranska staden Qum, där al-Sadr för närvarande vistas under förevändning av att fullborda den teologiska examen han behöver för att få kunna kalla sig "ayatolla" (al-Sadr tycks inte vara något skolljus direkt: han är fortfarande bara "hojatoleslam" efter att ha tillbringat större tid med sina TV-spel, än vid böckerna under 90-talet - något som gav honom tillnamnet "mulla Atari" bland medstudenterna). Delegationen bestod av Dawapartiets Ali Adib och - intressant nog - ledaren för SIIC:s Badr-milis Hadi al-Amiri, en person som mer än någon annan kan kallas al-Sadrs dödsfiende.

Tydligen kom man fram till en överenskommelse. Al-Sadr beordrade JAM att lägga ned vapnen, men inte överlämna dem till regeringsstyrkorna och hävdade i gengäld att regeringen bland annat lovat att avbryta "godtyckliga gripanden" - vilket självfallet kan tolkas hur som helst - av misstänkta medlemmar ur milisen. Han medgav dock att regeringssidan hade full rätt att ingripa mot personer som vägrade lägga ned vapen och utlovade också att JAM skulle "hjälpa till" att upprätthålla överenskommelsen.

Under natten till idag började beväpnade medlemmar ur JAM successivt försvinna från gator och barrikader över hela södra Irak. Idag har läget varit lugnt och affärerna har börjat öppna igen. Al-Sadrs tidigare kallelse till "civil olydnad" och "strejker" verkar ha glömts bort av samtliga involverade.

Det finns, som jag ser det, både vin och vatten i denna samförståndets bägare. Nuri al-Maliki visade för en gångs skull prov på initiativförmåga och ett slags variant av "statsmannamässighet" vis-à-vis den sekteristiska irakiska politiken så tillvida att han var beredd att angripa även sina egna shiitiska "bröder" i den mån de ägnade sig åt kriminalitet och olaglig milisverksamhet. Dock är Basra inte på något sätt pacificerat, trots överenskommelsen. Miliserna är fortfarande kvar och ingen normalisering kommer någonsin att kunna ske om inte Iraks andra stad och viktigaste import- och exporthamn kan föras in i fållan. Situationen har lett till bryderi för alla sidor i konflikten: alla kan se att regeringssidan var oförmögen att ro iland en storkalig offensiv i ´"armékårsformat", men alla har också sett att när man sticker JAM så blöder organisationen precis som allt annat här i världen. Med förluster som närmade sig var tjugonde man under en veckas strider borde även al-Sadr ställa sig frågan om sin egen organisations uthållighet i en långvarig militär konflikt. Även detta påminner om händelserna i Najaf, 2004, när JAM pressades av amerikanska styrkor.

Allt beror givetvis på den fortsatta utvecklingen, men i nuläget tycker åtminstone jag att al-Maliki har dragit det kortaste strået. Under buller och bång drogs operationen i gång. Al-Maliki var personligen på plats för att "leda" stridshandlingarna; han skulle hellre "dö, än ge upp offensiven", de kriminella grupperna förklarades vara "värre än al-Qaida", etc. Nu är operationerna avbrutna och vi är (nästan) tillbaka vid staus quo ante. Som Napoleon Bonaparte sade måste den fältherre som offentligt förklarar att han skall inta Wien, också göra detta för att inte framstå som "moralisk" förlorare - och som Napoleon också sade: "I krig står moral för tre fjärdedelar av helheten och materiella faktorer för den återstående fjärdedelen".

En gammal sanning inom all COIN-krigföring handlar om att det räcker för insurgenterna att inte förlora, för att kunna utropa sig till segrare...

Läs även DN och Svenskan.

Uppdatering operation صولة الفرسان

Irakiska regeringssoldater i aktion

Nu har jag kollat runt lite på olika sajter och diskussionsfora - och den samlade bilden av vad som just nu sker i Irak är... osammanhängande. Om Maliki-ministären trodde på en snabb historia så trodde de fel. Dock vill jag för egen del hävda att det är lika bra att försöka dra in södra Irak under centralregeringens kontroll så snart som möjligt - och om detta måste ske med militära medel, så må det vara så...

Allmänt

JAM ("Mahdiarmén") är inte på något vis en slagen styrka, men man har likväl fått vidkännas en del förluster. Browsar man runt lite blir siffrorna 360 döda, 530 skadade, 350 tillfångatagna och ett 50-tal som givit upp självmant. Detta låter inte så mycket, men ta med i beräkningen att det handlar om en total styrka på c:a 50000 man. Om regeringssidan kan bibehålla samma intensitet i striderna torde "utnötningseffekten" nå ett kritiskt stadium om c:a två veckor. Just nu dör de dummaste och de modigaste av Mahdiarméns gossar i ungefär lika delar... Gott så.

Politiskt

Den stora koalitionsregeringen som just nu styr Irak har lyckats bibehålla sin inre enighet i striderna mot JAM och de iranskstödda specialgrupperna. Kurderna, representerade av president Jalal Talabani, står bakom operationen till 100 procent. JAM:s ledare, Muqtada al-Sadr, har från sin säkra vistelse ort i Iran gjort uttalanden om att hans anhängare inte skall lämna ifrån sig sina vapen, att han vill ha en förhandlingslösning och att kampanjen med strejker och "civil olydnad" skall fortsätta. Såväl regeringssidan som al-Sadr har i sina offentliga utspel tvingats lita till retoriska fiktioner: al-Maliki hävdar att operationen riktar sig mot "kriminella element" för att inte stöta sig i onödan med bredare shiitiska grupper. I själva verket handlar det om att vingklippa hela JAM-milisen. Al-Sadr hävdar bestämt om att hans motstånd riktar sig mot "den utländska ockupationsmakten" för att inte stöta sig med andra grupper inom den shiitiska befolkningen, när hans aktivitet egentligen riktas mot den shiitiskt dominerade regeringen och den likaledes shiitiska Badr-milisen.

Bagdad

De häftigaste striderna äger rum i de stadsdelar där Sadr också har sitt största stöd, såsom i den lämpligt uppkallade "Sadr-staden". Regeringen har infört ett totalt utegångsförbud som löper tillsvidare. I Bagdad drar amerikanska styrkor huvudlasset i striderna, under det att irakisk armé och polis mer eller mindre spelar en understödjande roll. Upproret i Bagdad tjänar framför allt ett propagandistiskt syfte med tanke på världspressens närvaro. Striderna har överlag varit tämligen måttliga med c:a 50 stupade Mahdister, ett tiotal man ur de irakiska säkerhetsstyrkorna och tre amerikaner.

Basra

Striderna fortsätter kring det nätverk av avspärrningar som den irakiska armén upprättat i och ikring staden. Den amerikanska Marinkåren deltar sporadiskt i striderna. Brittiskt och amerikanskt attackflyg deltar också i striderna genom angrepp mot JAM:s granatkastarpostioner - även brittiskt artilleri används nu i samma syfte med eldgivning från positioner i närheten av Basras internationella flygplats. Rykten gör gällande att britternas tre "stridsgrupper" (bestående av 650 man vardera) nu är redo att rycka in i Basra vid behov. Det vore bra om de fick tillfälle att göra detta och därigenom bättra på det skamfilade rykte de förskaffat sig genom att inte ha tillåtits att sätta hårt mot hårt mot milisgrupper och brottssyndikat i ett tidigare skede. Som det gamla talessättet lyder: "vanära kan bara tvättas bort med blod" - eget eller andras.

Andra städer

I samband med operation Sawlat al-fursan tycktes JAM kvickt ha kommit ut ur sina gömmor och ta kontrollen över ett antal mindre städer i södra Irak. Det är mycket svårt att få någon klar bild av vad som sker på dessa orter, men såväl Nasirijah som Diwanijah tycks nu vara tillbaka under regeingstruppernas kontroll. Samma utveckling tycks ha skett i Babylon och Karbala, men man skall nog låta osvuret vara bäst.

Vad kommer att ske?

Ja, säg det... Det kommer nog att komma en serie fredstrevare från al-Sadrs sida under de närmaste dagarna, som i princip kan gå ut på att JAM avbryter striderna (men behåller sina vapen) mot att regeringen ger JAM:s milismän amnesti. Om regeringen skulle gå med på detta (eller en variant av något dylikt) kan man konstatera att regeringssidan misslyckats - ja, till och med har förlorat kampen. En förhandlings lösning måste innehålla lite mer än bara detta. I annat fall måste man in gå in i Basra och ta kontroll över staden, även om detta kommer att ta sin lilla tid och kosta en hel del människoliv. Al-Sadr befinner sig för närvarande i en besvärlig situation (liksom även hans motståndare), men man skall aldrig underskatta överlevnadsförmågan bland Mellanösterns politiker. Al-Sadr har varit uträknad förr - och kommit tillbaka.