"Järnlady" tar över Israel?

Nu blir det åka av: Tzipi Livni

Idag tar general Raymond Odierno befälet över MNF-I och den forne chefen, general David Petraeus, blir C-in-C (som det hette förr) över CENTCOM och Krigsbloggen (och säkerligen merparten av dess läsare) önskar herrarna lycka till.

Ursprungligen hade jag tänkt skriva en liten kommentar till detta, men kom dock på andra tankar... Israel står nämligen i beråd att få en ny premiärminister (Ehud Olmert skall ju avgå efter korruptionsaffärerna) och i pressen florerar allehanda rykten om vem det kan tänkas bli.

Personligen tror jag att det blir en kvinna (det känns rätt i år) och att det blir den nuvarande utrikesministern från centerpartiet Kadima, Tzipi Livni.

Livni är 50 år gammal och anses allmänt som en "hök" och hårding. Det är betecknande att hon allmänt anses stå politiskt till höger om det konservativa Likuds ledare "Bibi" Netanyahu. Livni var en av förre premiärministern och pansargeneralen "Arik" Sharons protegéer och lämnade också Likud när Sharon grundade Kadima (för att få till stånd överlämnandet av Gazaremsan till den "Palestinska myndigheten"). Innan hon gav sig på politiken tillhörde Livni det legendariska utrikesspionaget, Mossad, och tjänstgjorde under flera år i Paris, där hon tillhörde ett hemligt kommando vars uppgift var att bekämpa arabiska terrorister i Europa.

Trots sin "hawkishness" betraktas hon emellertid som moderat vad gäller bemötandet av det iranska hotet (till skillnad från Netanyahu, m.fl.), och har nöjt sig med uttalanden av typen "militära insatser finns med i beräkningarna när det gäller Iran". När det kommer till Hamas och andra palestinska terrorister, är tongångarna dock annorlunda: "Vi skjuter först och frågar sedan!", liksom vad gäller Syrien: "Fred handlar inte om att äta houmus på någon jäkla restaurang i Damaskus; det handlar om att Syrien måste lämna ondskans axelmakter och sluta upp med att stödja terrorister!"

Kuriosa: Livni (som behållit sitt flicknamn) är mor till två barn tillsammans med sin make sedan flera år, reklammannen Naftali Spitzer. Det sägs att Spitzer ställde som ulitimatum att Livni måste lämna Mossad för att gå med på att gifta sig med henne. Han stod tydligen inte ut med tanken på att hon tillbringade natt efter natt på olika europeiska hotell tillsammans med unga, hyperintelligenta och fysiskt vältränade manliga agentkollegor... Spitzer lär ha sagt: "Mossad förlorade en ledare, men jag fick den bästa hustru man kan tänka sig".

Det här kan bli roligt...

FARC: Vad fanns på hårddiskarna (2)

Hugo Chavez implicerad genom nytt material på FARC:s hårddiskar

Jag vet inte om detta har rapporterats i svensk press, men nu har ytterligare information om vad som fanns på den dödade Paul Reyes (f.d. andreman i den colombianska terrororganisationen FARC) hårddiskar. Dessa hårddiskar beslagtogs ju av den Colombianska militären i samband med ett angrepp på ett av FARC:s läger i Ecuador i början av mars (vilket jag skrev om här och här).

Så här skriver i alla fall AP:

The documents--more than a dozen internal rebel messages--detail several years of close cooperation between top officials in Venezuela's government and military and the Revolutionary Armed Forces of Colombia, or FARC, including the construction of rebel training facilities on Venezuelan soil.

They also suggest Venezuela was preparing to loan the rebels at least US$250 million (euro190 million), provide them with Russian weapons and possibly even help them obtain surface-to-air missiles for use against Colombian military aircraft.

Most importantly, they outline a joint strategic project between Venezuela and the Colombian rebels, with Venezuela even seeking rebel training in "asymmetrical warfare" in preparation for a feared U.S. invasion.

FARC, liksom Venezuelas bombastiske caudillo, Hugo Chavez, förnekar (givetvis) dokumentens äkthet. Dock kommer Interpol att inom kort presentera ett utlåtande som förhoppningsvis bringar klarhet i saken. Enligt den spanska vänstertidningen El Pais visar dokumenten också på att Chavez skulle ha försökt förmedla kontakter mellan vitryska vapenleverantörer i president Lukasjenkos närhet och FARC-gerillan.

Enligt min mening är Chavez den kanske viktigaste destabiliserande faktorn på hela det västra halvklotet just nu. Av någon anledning finns det dock en stor motvilja bland intellektuella, press och politiker runt om i världen att inse detta faktum. Men i botten ligger följande: FARC är en terrororganisation; Chavez har förnekat samarbete med denna organisation; om dokumenten kan bekräfta en koppling mellan FARC och Venezuela torde det vara omöjligt att längre se den senare som en "färgstark" folkledare, som vågar "stå upp" mot "USA-imperialismen". Istället visar han sig för vem han egentligen är: en person som är involverad i statsterrorism.

Och FARC:s verksamhet drabbar inte bara den colombianska civilbefolkningen. Enligt Faustas Blog bedriver man aktiviteter även inom EU-området...

DAGENS LÄSTIPS:

Malaki's Southern Strategy. Iraqi Security Forces have succeeded in temporarily pacifying Basra. Reihan Salam skriver tänkvärt om pacificeringen av Basra.

Following the Marines Through Helmand och Following the Marines Through Helmand II. Kollegorna på Captain's Journal om Marinkåren i det afghanska sydkommandot.

Army Ups Beirut Presence. Sana Abdallah om arméns återkomst på Beiruts gator.

GRATTIS ISRAEL!



Krigsbloggen gratulerar Israel på 60-årsdagen.

Hizbollah stärker greppet över Libanon

Den drusiska kvinnan Yessra Halavi sörjer sitt hus i Choweifat (söder om Beirut) som förstördes av Hizbollahmilisen under söndagen

De senaste sex dagarnas strider i Libanon har kostat närmare 100 människors död. Striderna inleddes den 7 maj med ett överaskande angrepp från den syrienstödda terrororganisationen Hizbollahs sida mot sunnimuslimska kvarter i östra Beirut.

Den tändande gnistan var att säkerhetschefen vid Beiruts flygplats, brigadgeneral Wafik Shekeir (en herre som som är terroristernas handgångne man) avskedades efter att regeringens säkerhetstjänst upptäckt hemliga kameror som satts upp för följa vilka som kommer och går på den internationella flygplatsen. Kamerorna ingår i ett underjordiskt - och mycket avancerat - kommunikationsnätverk som står under Hizbollahs kontroll och som under förra veckan förklarades vara "olagligt och konstitutionsvidrigt" efter ett beslut fattat av den folkvalda libanesiska regeringen (som domineras av sunniter, druser och en majoritet av de kristna).

Detta beslut fick Hizbollah under sin ledare, Hassan Nazrallah, att skrida till aktion. I en första våg riktates angreppen mot institutioner som står den sunnitiske libanesiske premiärministern Saad al-Hariri nära, såsom TV-stationen Future TV. I fredags (9 maj) hade Hizbollah full kontroll över västra Beirut (med flygplatsen), men redan under lördagen lämnade man över kontrollen till den multireligiösa libanesiska armén efter löfte (från armén) om att man skulle få behålla kommunikationsnätverket och att general Shekeir återinsattes på sin post.

Under de dagar som gått har striderna utvidgats till Aley-regionen (norr om Beirut), Tripolitanien och Bekaa-dalen. Striderna på landsorten tycks framför allt handla om att Hizbollah försöker neutralisera de skyddskårer som kontrolleras av sunniter, druser och alaviter, det vill säga de icke-shiitiska muslimska miliser som står på regeringens sida.

Det är anmärkningsvärt att två viktiga aktörer i det libanesiska spelet inte har involverats i striderna, nämligen armén och de libanesiska kristna.

Genom den gångna veckans händelser har Hizbollah visat att man är den starkaste militära kraften i Libanon. Organisationen har omfattande stöd av Syrien och Iran och kunde såväl under det syriska styret som efter Cederrevolutionen (2005), då syrierna tvangs lämna landet, utöka sin vapenarsenal - detta på trots mot flera beslut i FN:s säkerhetsråd om att terroristerna måste avväpnas. Kriget mot Israel 2006 försvagade organisationen endast temporärt i militärt hänseende, och gav den samtidigt en stor prestigevinst i omvärldens ögon. Hizbollahs militära styrka kontrasterar starkt mot övriga muslimska miliser som knappast besitter något annat än lätta vapen och ett manskap som är mycket mindre stridsvant än Hizbollahs.

Att militären inte ingrpit beror förmodligen på att den till varje pris vill undvika att upplösas i sina beståndsdelar om den skulle ta ställning för någondera sidan, vilket skulle kunna leda till att ett regelrätt inbördeskrig bröte ut. Militären domineras fortfarande av en maronitiskt-kristen officerskår och även de bäst utbildade och utrustade trupperna är också kristna - men det shiitiska inflytandet har ökats markant under det senaste decenniet. Armén är här något av Hizbollahs gisslan. Man anser tydligen att iaktagandet av en strikt neutralitet mellan regeringen och Hizbollah är i linje med Libanons "verkliga intressen". Samma sak gäller de kristna. Även denna grupp är kluven mellan regeringstrogna och "syrienvänliga" fraktioner. Hizbollah har valt att (i detta skede) inte provocera denna grupp, vilket skulle kunna leda till att händelseutvecklingen utvecklade sig bortom all kontroll, med risk för internationell eskalering. Tydligen söker terroristerna i detta läge konsolidera sin position som den starkaste kraften på den muslimska sidan, och därigenom som den starkaste kraften i landet.

Hizbollah har gått tillväga som när en en grupp gangsters tar över en liten stad i Vilda västern. Utan att på något sätt kunna ta makten genom fria val har man med vapnens hjälp visat att man i princip kan göra vad man vill och att motstånd mot organisationen är meningslöst. Att Libanons ekonomi (som baseras på turism och handel) bryter samman gynnar organisationen ytterligare. Det är framför allt de kristna och sunni-muslimerna som arbetat på att normalisera landet och förvandla det till "ett land bland andra". Hizbollahs ekonomiska styrka kommer däremot från omfattande iranska subsidier vilket innebär att dess ekonomiska position snarast stärks i takt med att näringslivet bryter samman.

Storstrategiskt innebär händelserna givetvis att Irans position stärks, vilket säkert utgör en välkommen kompensation för den irakiska arméns vingklippning av de iranskstödda milisgrupperna i Irak under de senaste sju veckorna.

Den största huvudvärken vad gäller det ändrade storstrategiska läget drabbar inte USA och västvärlden, utan givetvis Israel. Så här ser hotbilden ut för deras vidkommande: Ett stärkt Iran som fortsätter sin utveckling mot ett shiitiskt domedagsvapen, ett stärkt Hizbollah som åtminstone informellt kan göra vad de vill i Libanon, och ett tjurnackat Hamas som hellre låter sin befolkning leva i misär än sätter sig vid förhandlingsbordet för att konfrontera de hatade judarna. Ytterligare problem utgörs av det internationella samfundets (och USA:s) svårigheter att ingripa vid den här typen av konflikter, den tövan som präglar västvärldens inställning till Irans kärnvapenprogram, samt en israelisk ministär under Ehud Olmert som är skakad av korruptionsskandaler och fortfarande verkar "punch-drunk" efter Libanonkriget 2006, när det handlar om säkerhetspolitiska beslut på storstrategisk nivå.

De enda positiva posterna utgörs av att det israeliska flygvapnet (IAF) lyckades förstöra den syriska kärnanläggningen i september 2007 och att ett nyval snart står för dörren. Ett val i Israel idag skulle förmodligen leda till Likudpartiets och Bibi Netanjahus återkomst till makten. I och med detta finns det skäl att hoppas på att Israel lyckas ta sig ut ur sin säkerhetspolitiska handlingsförlamning. Netanjahu är sannerligen inte populär i några vidare kretsar, vare sig i USA eller Europa. Men han kan mycket väl vara den joker i leken som väst kan spela ut mot sina fiender i Mellanöstern.

DAGENS LÄSTIPS

A Counterinsurgency Grows in Khost An unheralded U.S. success in Afghanistan. Ann Marlowe skriver om de amerikanska stridkrafternas framgångsrika överföring av "petraeusdoktrinen" till den afghanska krigsskådeplatsen.


Why we need nukes and Gitmo. Fighting climate change and winning the war on terrorism are not for the squeamish. Jonah Goldberg ger ett intressant perspektiv på ett par kontroversiella frågor...

Progress Report. Remember Basra? Peter Wehner reflekterar över den irakiska arméns framgångar mot Muqtada al-Sadrs JAM-milis i Basra.

Några reflektioner över Winograd-rapporten

Soldaterna i Golanibrigaden har fått något att tänka på

Nu har alltså Winograd-kommissionen blivit klar med sitt betänkande över den israeliska politiska och militära ledningens agerande under Libanonkriget som ägde rum under sommaren 2006.

Som ni kanske minns föranleddes kriget av den libanesiska terrororganisationen Hizbollahs bombardering av platser i norra Israel med "katjushas", samt att två israeliska soldater togs som gisslan efter en vågad aktion av Hizbollahmän på israeliskt territorium (12 juli). Premiärminister Ehud Olmert svarade med att uppdra åt generalstabschefen, general Dan Halutz, att företa ett intensivt luftangrepp mot Hizbollahpositioner och infrastruktur, en sjö- och luftblockad av Libanon, samt ett markangrepp med flera brigader i södra Libanon i syfte att slå ut terroristernas positioner. Stridshandlingarna avbröts den 11 augusti efter FN-resolution 1701, som medförde att libanesisk trupp, samt ett utökat antal FN-soldater ur UNIFIL placerades ut som ett slags buffert i södra Libanon mellan kontrahenterna. Anmärkningsvärt var att inget av de krigsmål som premiärminister Olmert ursprungligen ställt upp kunde realiseras. Dessa mål var att förinta Hizbollah som organisation, att få ett slut på raketbeskjutningarna och att återföra de kidnappade soldaterna. Raketbeskjutningarna upphörde förvisso som en konsekvens av resolution 1701, men under själva kriget kunde Hizbollah upprätthålla en kontinuerlig beskjutning av norra Israel, vilket inte bara ledde till att hundratusentals människor fick fly, utan också till en ansiktsförlust för den israeliska krigsmakten (IDF).

Rapporten, som fått namn efter kommissionens ordförande, domare Elijahu Winograd, har naturligtvis kommit att förvandlas till ett slagträ i den närmast obegripliga israeliska inrikespolitiken, men det finns också ett antal militära lärdomar att dra, och jag tänkte ta upp ett par saker som slagit mig vid en första läsning.

1) Hur mycket det än bär mig emot att säga det så vann faktiskt Hizbollah Libanonkriget; och man vann genom att inte förlora. En grundprinicip inom all COIN-krigföring handlar om att insurgenterna inte behöver "segra" för att vinna - det räcker med att de håller ut.

Romarna försökte först en "softly softly" politik mot judiska insurgenter i Mellanöstern under den Julisk-Claudiska dynastin. Detta fungerade inte och lokala terrordåd hotade att destabilisera hela den strategiskt viktiga fronten mot Partherriket. När yrkessoldaten Vespasianus trädde till som kejsare (69 e.Kr.) ändrades politiken helt och senaten formulerade en plan för en total seger i det oroliga området, vilket också kunde genomföras under befäl av kejsarsonen Titus (70 e.Kr.) efter en temporär "surge" genom att legionen X Fretensis förstärktes med systerformationerna III och IV Flavia Felix. Om Napoleon hade intresserat sig mindre för militära genier som Alexander den store och mer för "sergantkejsare", som Vespasianus, hade han kanske lyckats besegra spanjorerna som genom sitt "lilla krig" (det är därifrån vi fått begreppet guerilla) band en tredjedel av Frankrikes truppstyrkor och fick imperiet att förblöda just genom att inte låta sig besegras.

När Olmert öppet formulerar sina krigsmål att det handlar om att tillintetgöra Hizbollah, hejda raketbeskjutningarna och att återföra soldaterna, skänker han Hizbollahs ledare Nasrallah segern på ett guldfat. Det räcker nu med att Hizbollah håller ut någorlunda, att man får iväg ett antal raketer varje dag och att man placerar de kidnappade soldaterna i Bekaa-dalen utanför israeliskt räckhåll för att ha vunnit. Och under tiden kan man bearbeta den internationella opinionen med (äkta och falska) bilder på förstörd civil infrastruktur för att få till stånd ett internationellt tryck på Israel att avbryta stridshandlingarna.

Detta är också vad som sker. När Clausewitz skriver om relationen mellan politiska och militära målsättningar varnar han politikerna för att sätta upp mål som låter gångbara i ett "civilt" sammanhang, men inte tar hänsyn till militära realiteter: Ist es aber war daß der eigentliche Überfall, wovon sich die Intelligenz getroffen fühlte, innerhalb der Kriegführung fällt und nicht innerhalb der Politik selbst? d.h. nach unserer Sprache zu reden: ist das Unglück entstanden aus dem Einfluß der Politik auf den Krieg oder aus den falschen Politik selbst? Även israelerna borde nu ställa sig dessa frågor. Målsättningar från politiker bör antingen vara understucket realistiska ("Vi går in för att försöka förbättra säkerhetsläget") eller också så pass luftiga att de inte kan vederläggas på slagfältet ("Vi går in för frihetens/rättvisans/sanningens skull").

2) Som jag ser det var den israeliske generalstabschefen, Dan Halutz (liksom den fullkomligt värdelöse försvarsministern, labours Amir Peretz), fel man för uppgiften. General Halutz kom från flygvapnet och såg tillvaron på det abstrakta sätt som gärna blir följden av att fienden antingen uppträder på en datorskärm eller också från ett cockpitfönster på 10000 meters höjd i överljudsfart. Jag tror att han hade stirrat sig blind på Natostyrkornas framgång under Kosovokriget (1999). Där bringades serberna på knä genom en insats som enbart innefattade flygstridskrafter. Vad Halutz inte hade gjort var en Schwerpunkt-analys à la Clausewitz. Skälet till att Milosevic kapitulerade berodde inte på flygangreppen mot serbiska trupper i Kosovo, vilka var påfallande ineffektiva, utan på att Storbritanniens premiärminister Tony Blair hade drivit fram policyn att insatsen av markstyrkor inte kunde uteslutas, samt att flygangrepp skedde mot symboliska mål inne själva Serbien - och mot regeringsinstallationer i Belgrad. Der Schwerpunkt var inte trupperna, utan Milosevics prestige. Det fanns ingen möjlighet för honom att segra om Nato trappade upp insatserna. Det begrep han och kapitulerade innan det blev aktuellt. Halutz trodde uppenbarligen att det var flygvapnets insats i sig som hade bringat seger åt västmakternas vapen på Trastfälten. Detta var fel.

3) När Israel väl sätter in landstridskrafter sker detta på ett häpnadsväckande konventionellt vis. Man marscherar in från söder och öster, vilket är vad man kan vänta. Därefter kör man fast inför de välbefästa positioner som terrororganisationen hade byggt upp. Divisionschefen general Gal Hirsch hade utvecklat en modell för att kortsluta Hizbollahs stridskrafter genom en invasion av södra Libanon som skulle ske genom maximalt samarbete mellan vapenslagen och äga rum över hela området samtidigt med hjälp av luftlandsättningar och specialstridskrafter. Tanken var att skapa en invasion där det inte fanns någon bestämd riktning som Hizbollah skulle kunna förhålla sig till. Denna modell fordrar dock mobilisering av reserven. I sin förhoppning om att flygvapnet ensamt skall klara av uppgiften lägger Halutz denna plan åt sidan. Invasionen kom att bygga på tyngre enheter som inte kunde manövrera tillräckligt väl i den Sydlibanesiska bergsterrängen och som omfattade för lite trupp. En mobilisering vidtas inte av "politiska" skäl, trots att det vid tillfället fanns ett betydande stöd bland allmänheten för en sådan åtgärd.

4) Den palestinska Intifadan har försämrat kvaliteten på de israeliska soldaterna. De har förvandlats till poliser - eller ännu värre: tullare! Soldaternas uppgift består i huvudsak av att bemanna en post. Då och då får man information om vad terrororganisationer som Hamas och Islamiska Jihad håller på med och då slår man till. Framgången för IDF mot palestinerna beror till stor del på de senares ineffektivitet, feghet och den lätthet med vilken man kan infiltrera rörelserna genom att muta diverse medlemmar. De palestinska organisationerna är dessutom extremt toppstyrda på sedvanligt arabiskt vis, vilket försvårar deras flexibilitet och initiativförmåga i strid. Detta var inte fallet med Hizbollah-trupperna. En elit har fått utbildning i Iran, men de flesta har tjänstgjort i olika miliser under det libanesiska inbördeskriget och har en god blick för taktik och militärt "hantverk". Hizbollah slåss på västerländskt vis genom att lämna stor frihet för lokala kommendanter att fatta egna beslut. Det tycks som araberna i Hizbollah för första gången kunnat ta till sig erfarenheter från modern krigföring och praktisera dem i strid. Till skillnad från palestinerna flyr de heller inte så snart det "hettar till", och är närmast omöjliga att infiltrera. Allt det där kom som en överraskning för IDF.

5) Det finns en del positiva resultat av Libanonkriget. Främst handlar det om att de israeliska specialstridskrafterna fungerade excellent. Dessutom kan man konstatera att israelerna var mycket framgångsrika mot befästa Hizbollahpositioner så snart man kombinerade sina vapenslag. Hur som helst: här finns mycket att lära sig och lita på att detta sker inom IDF just nu. Israelerna gör inte samma misstag två gånger.

Jag vill också rekommendera två texter om Libanonkriget som kan vara intressanta att titta på. Den ena har skrivits av Andrew Exum utifrån ett Hizbollahperspektiv: Hizbollah at War: a Military Assessment; och den andra är hämtad ur Parameters. Den behandlar den israeliska sidan och har skrivits av Sarah Kreps: The 2006 Lebanon War: Lessons Lerned.

Winogradrapporten tas även upp av svensk press, såsom Per Jönsson i DN och Per Gudmundsson i Svenskan.

Hamas vädjar om fred inför Eid al-ahda

Lipsill modell Hamas

Under islams viktigaste högtid – Eid al-ahda, som traditionellt firas med massiv fårslakt till åminnelse av att Abraham slapp offra sin son Isak på berget Hebron (jfr. 1 Mos. 22:2-13) – går ledaren för Hamasregeringen på Gazaremsan, Ismael Hanijeh, ut med en sällsynt tårdrypande vädjan till Israel om eldupphör.

I ett bönemöte som hölls på Gazas fotbollsstadium för att fira festligheterna talade Hanijeh detta år inför närmast folktomma läktare:

- Vi lider under militära angrepp och internationella sanktioner. Vi hälsar årets fest med ögonen fyllda av tårar [Krgsblg:s kursiv].

Gråtattacken kom efter två dagars israelska flygangrepp (14-16 december) som resulterat i två dödade hamasmedlemmar och tio dödade terrorister ur Islamiska Jihad.

Israels premiärminister Olmert sade å sin sida att det näppeligen kunde bli tal om några avtal med med Hamas om organisationen inte erkänner Israels rätt att existera, samt slutar med att skicka raketer in över Israel.

Israel och terrororganisationen Hamas har aldrig haft officiella kontakter med varandra, men faktum är att informella kontakter emellanåt upprätthållits via tredje part – vilka från och till lett till kortare vapenvilor.

Även Hamasregeringens officielle talesman, Taher Nunu, tycktes vilja begagna högtiden till att vädja om misskund i ett samtal till israelisk TV:

- Om Israel stoppar sina attacker och häver belägringen kan nog en vapenvila vara möjlig.

Hamas lovade att de nu skulle samarbeta med andra militanta grupperingar på Gazaremsan för att få ett slut på raketbeskjutningarna av Israel.

Olmerts kansli kunde inte omedelbart bekräfta att sådana kontakter hade tagits, och talesmannen Mark Regev gjorde ännu en gång klart den israeliska ståndpunkten att inga förhandlingar är möjliga förrän Hamas respekterar de avtal som redan ingåtts av den palestinska myndigheten, upphör med sina terrordåd, samt erkänner Israels rätt till existens.

En talesman för Islamiska Jihad, Abu Hamza, lät dock hälsa den amerikanska telegrambyrån AP, att Hamas inte hade kontaktat dem.

- Detta är ingen tid för eldupphör. Vi måste hämnas på den lede fienden.

Sedan Hamas tog över regeringsmakten har Israel naturligtvis stängt sin gräns mot Gaza, men det verkliga skälet till områdets isolering är det faktum att Egypten också har stängt sin gränsövergång. Resultatet har blivit betydande ekonomiska svårigheter för palestinierna.

Det som var Hamas styrka innan man kom i regeringsställning, nämligen att man kunde upprätthålla ett fungerande socialt skyddsnät under det närmast totalt korrupta PLO-styret, har nu blivit organisationens akilleshäl. Aldrig har palestinerna haft det sämre ekonomiskt än nu.

Syriskt deltagande i Annapolis

President Abbas, utrikesminister Rice och premiärminister Olmert

Jag har inte skrivit något om konferensen i Annapolis, eftersom jag inbillade mig att ingenting skulle komma ut av dessa nya förhandlingar om Mellanöstern. Men nu gör jag det i alla fall; och skälet till detta är att en intelligent människa (på Dagens Nyheter, av alla ställen) har noterat något som jag tycker att alla bör reflektera lite över.

Så här skriver DN:s utrikeskorrespondent Natan Shachar i slutet på en artikel som för övrigt noterar att det finns grupper i Mellanöstern som inte gillar att Israels premiärminister Olmert och den palestinska myndighetens president Abbas träffar varandra i Maryland:

”Irans och Hamas oro över Annapolismötet beror i hög grad på Syriens närvaro. Utan Syrien kan Iran inte projicera sitt inflytande och förmedla resurser till allierade i Libanon och Gaza. För USA är mötet redan en framgång, i det man fått till stånd en imponerande mönstring av Mellanösternstater på sin egen gård, trots Irak.”

Det där är ingen dum iaktagelse. Viktigare än de i och för sig överraskande positiva tongångar som Olmert och Abbas lär undslippa sig, är det faktum att representanter från mer än 49 länder och internationella organisationer faktiskt deltog (och däribland Syrien). Man kan också konstatera, till alla orientkremlologers fromma, att Saudiarabiens utrikesminister, prins Saud al-Feisal, förvisso inte skakade hand med Ehud Olmert, men likväl – försiktigt – applåderade hans tal. Givetvis var det betydelsefullt att Iran, liksom terrororganisationerna Hamas och Hizbollah inte deltog. Men deras frånvaro betydde denna gång inte att konferensen förlorade i legitimitet, utan snarare tvärt om, nämligen att dessa aktörer mer än någonsin framstod som renegater. Och skälet till detta var, som Natan Shachar påpekade i sin artikel: Syriens närvaro.

Annapoliskonferensen kommer inte att kunna lösa Palestinakonfliketen, men den kan bidra till att stärka fronten mot Iran i regionen, vilket är en viktig faktor inför ett eventuellt vapenskifte mellan västmakterna och mullokratin. Dessutom kan konferensen ytterligare bidra till att isolera Hamas styre över Gazaremsan. Saudiarabien, Egypten och Jordanien inser otvivelaktigt att iranska kärnvapen utgör ett strategiskt hot på ett helt annat sätt än judarnas närvaro på föregiven arabisk mark. Det faktum att Hamas mer eller mindre låtit sig kapas av iranierna, samt att deras styre tenderar att allt bli allt mer impopulärt gör att alla goda krafter kan dra sig tillbaka och låta radikalislamisterna ”få puttra ett tag i sin egen sky”, som Bismarck en gång lär ha sagt...

Dock skulle jag vilja invända mot Shachar när han skriver att anslutningen blev så god "trots Irak". Det förhåller sig i själva verket tvärt om. Ett viktigt skäl till uppslutningen är just USA:s framgångar på slagfältet. Utan det som närmast börjar likna en seger i Irak hade vare sig Syrien eller Saudiarabien låtit sig lockas till Annapolis. Det är samma mekanism som låg bakom Libyens canossavandring 2003. Skräcken för Förenta Staternas vrede efter Saddams snabba fall ledde till att man avbröt alla försök att utveckla egna kärnvapen. Låt oss nu hoppas på samma effekt vad gäller Iran.

Gladius Dei super terram...

Tystnad i Damaskus efter septemberangreppet

Till vänster: klickbar karta från Jerusalem Post

Det är väl ingen som kan bli riktigt klok på vad som egentligen skedde under det israeliska flygangreppet (IAF) i närheten av Dayr az-Zwar, i östra Syrien, natten till den 7 september.

Det kan knappast handlat om flygspaning eftersom incidenten ägde rum mitt i natten. Att det skulle handla om en rutinmässig överflygning som jagades bort av syriskt luftvärn – vilket Syrien först hävdade – låter heller inte särskilt övertygande, eftersom området ligger i ett område som aldrig avpatrulleras av IAF.

Det är också svårt att bedöma huruvida de mål som israelerna sökte förstöra handlade om ett hemligt syriskt kärnvapenprogram utvecklat tillsammans med Iran och Nordkorea, eller om delar av de massförstörelsevapen som Saddam Hussein kanske lyckades föra över till Syrien strax innan Operation Iraqi Freedom sattes igång 2003 – detta kan bara framtiden utvisa.

Vad man emellertid kan slå fast är att det skedde en operation omfattande en flottilj med israeliskt attackflyg av typen F-15I Ra’am (amerikanska Strike Eagles ombyggda för att passa förhållandena i Mellanöstern) eskorterad av F-16I Sufa (likaledes ombyggda amerikanska jaktplan av typen F-16D). Eftersom de israeliska markmålsrobotarna ännu inte är GPS-styrda använde man sig förmodligen av specialförband som infiltrerat syriskt territorium (kanske från irakiska Kurdistan) för att ”lysa upp” målen med laserstrålar. Förbandet torde ha utgjorts av soldater från Sayeret Shaldag – en enhet specialiserad på just sådana uppgifter – som med stor framgång har använts för targeted killings av palestinska terrorister.

Vad man också kan konstatera är att det syriska luftvärnet visade sig häpnadsväckande ineffektivt. Detta är speciellt anmärkningsvärt eftersom man just införskaffat den senaste SAM-teknologin från Ryssland i form av Pantsir S1E-missiler.

Ett intressant faktum är att just detta system från och med nästa år kommer att utgöra Irans huvudförsvar av sina kärnanläggningar. Om israelerna har kommit på ett sätt att överlista Pantsir S1E, så bådar detta inte gott för Ahmadinejad och mullorna, eftersom kärnanläggningarna i sådana fall är mer eller mindre försvarslösa.

Svenska medier noterade den israeliska försvarsstabens tystnad i samband med angreppen, men vad de borde ha tagit fasta på var istället moltigandet från syriskt och iranskt håll – där man annars regelmässigt går i taket så snart som Israel utför en räd.

Denna tystnad säger mer än tusen ord. Man har säkert fått ett och annat att tänka på i Damaskus och Teheran.