FARC: vad fanns på hårddiskarna egentligen?

Raul Reyes, f.d. andreman i FARC

Jaha, kära läsare... Jag har arbetat lite på huset idag och nästan lyckats kapa av högra handens tumme och pekfinger! Eftersom jag måste ta det lite lugnt presenterar jag här lite material som jag hade samlat ihop om det nu hade kommit till vapenskifte mellan Colombia och Venezuela (vilket, ärligt talat, endast mycket naiva människor trodde).

Det handlar om innehållet på de hårddiskar som våra colombianska vänner från Fuerzas Espesiales hittade när de förpassade Raul Reyes, andremannen i sydamerikas kanske brutalaste terrororganisation (den marxistiska narkogerillan FARC), till de sälla jaktmarkerna under förra helgen.

Nåväl: vad hittade man då? Jo, bland annat följande:

1) FARC är desperata att bli erkända internationellt som en legitim "frihetsrörelse". Man ställer härvidlag höga förhoppningar på Venezuelas autokrat Hugo Chavez, som lovat FARC att i internationella sammanhang driva kampanjen att regeringar, NGO:s och press inte skall beteckna rebellerna som "terrorister", utan som medlemmar av en militant rörelse, "krigare", etc.

2) Viktigt för FARC är att övertyga världen om att en "fredsprocess" mellan regeringar och icke-officiella organisationer (dvs. FARC) kommer till stånd, enligt mönster från Contadoraprocessen i Mellanamerika, under 80-talet. Tanken är att det internationella samfundet vill premiera "dialog" istället för våld. Planen är att FARC då blir en part i "dialogen" och att man därigenom vinner legitimitet i omvärldens ögon (enligt ett slags analogi med PLO i Mellanöstern).

3) En viktig punkt är att få till stånd en fångutväxling (dvs de vanliga människor som FARC kidnappat mot dömda brottslingar i colombianska fängelser). Skälet är att man efter den colombianska arméns framgångar under senare år inte längre har materiella resurser att ta hand om de tusentals gisslan man har i sitt våld. Tanken är att de frisläppta skall interneras i ett neutralt land (dvs på venezolanskt territorium). Tanken är att vinna i legitimitet. Om Colombias president Manuel Uribe säger "nej" till utväxlingen (vilket är troligt) framstår han som "inhuman" för den internationella opinionen.

4) Det finns många och täta kontakter mellan FARC och Hugo Chavez. De kontinuerligt förvärrade relationerna mellan Venezuela och Kuba visar sig också i detta sammanhang. På hårddiskarna finns flera klagomål från Havanna om Chavez maktfullkomlighet och att man lämnats utanför "informationsloopen".

5) Ecuadors vänsterpopulistiske president Rafael Correa tycks skära pipor i vassen, samt dessutom ha vissa tydliga divalater. Han är ytterst angelägen om att få vara ordförande i en "Contadorakonferens", eftersom så många viktiga länders statschefer kommer att medverka. I en notering från den 18 januari, 2008, skriver Raul Reyes till sina närmaste underlydande att Correa är beredd att byta ut chefer inom polis och militär i gränstrakterna som varit "FARC-fientliga" (dvs följt ecuadoriansk lag!) mot andra som är beredda att se mellan fingrarna. Man kan notera att Correa i sådana fall på egen hand uppgivit ecuadoriansk suveränitet till en terroristorganisation. Detta är faktiskt som om statsminister Reinfeld skulle överlåta kontrollen av Skåne till Hells Angels. I Sverige upphörde denna möjlighet för statschefen med 1719 års regeringsform.

6) FARC vill också använda sig av förkättrade kapitalistmetoder för att gynna sin marxistiska rörelse. Ett till stora delar krypterat avsnitt på datorerna handlar om dessa planer. I ett brev från den 8 februari, 2008, beskrivs planerna om att sälja bensin som man förväntar sig få från "en vänligt sinnad källa" till petroleumhandlare i Venezuela och Colombia efter att man skapat en "investeringsbank" i Caracas (Venezuela) som skall tjäna som front.

7) FARC är efter sex år hjärtligt trötta på en av sin gisslan, nämligen den fransk-colombianska politikern Ingrid Betancourt Det finns en stor mängd anteckningar om henne: hur hon skall behandlas, vilka krav hon har, vart hon skall skickas om det skulle komma till stånd en utväxling, etc. I ett brev medger Reyes att kidnappningen av fru Betancourt var ett misstag.

Krig i Anderna? Glöm det...

Colombianska enheter ur Brigada de Fuerzas Espesiales

Att Raul Reyes - andreman i den marxistiska narko-gerillan FARC - miste livet efter en vågad colombiansk räd över gränsen till Ecuador (den 1 mars) är ju något som alla vettiga människor borde glädjas åt. Istället har operationen lett till en internationell kris - om än i miniformat. Jag har till och med hört spekulationer om att krigsrisken har ökat i Anderna. Min bedömning är: glöm det!

Förvisso har den venezolanske hetsporren och allt mer autokratiske presidenten Hugo Chavez gjort ett par hotfulla uttalanden. I sitt direktsända TV-program (Aló Presidente!) gav han i en typisk teatralisk gest sin generalstabschef order att deploajera 10 "pansarbataljoner" med 6000 man till gränsen mellan Colombia och Venezuela. Chavez var till och med snabbare att fördöma den kränkning av Ecuadors suveränitet som den colombianska aktionen förvisso utgjorde, än den ecuadorianska regeringen själv, under ledning av sin vänster-populistiske president, Rafael Correa!

Ecuador har brutit vissa diplomatiska relationer med Bogota, men poängterar att kommersiella relationer fortfarande råder ograverade, under det att Chavez har förklarat samtliga columbianska diplomater i Caracas non grata. Även andra latinamerikanska "usual suspects" (som Chile och Brasilien) har kritiserat "kränkningen". Och FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon har gjort sin sedvanliga och till intet förpliktigande uppmaning till parterna, att "visa återhållsamhet".

Om det är någon som de facto visat återhållsamhet är det Colombias regering under sin duglige och populäre president Alvaro Uribe. Det är ingen hemlighet att FARC har opererat från baser i säkerhet i Ecuador och Venezuela. Sedan 2005, då privata bounty-hunters kunde gripa FARC:s "utrikesminister", Rodrigo Granda, i hans luxuösa våning i Venezuelas huvudstad, har man också varit medveten om att Venezuelas stöd till narko-gerillan inte begränsar sig till ett passivt tolerarande av dess närvaro.

Det är just detta som är den verkliga orsaken till Chavez vrede över den Colombianska operationen. I den döda Raul Reyes ägo hittade de columbianska specialstyrkorna en bärbar dator. Innehållet har nu analyserats och Colombias högste polischef, general Oscar Naranjo, kunde dra slutsatser om samarbetet mellan FARC och Chavez på en presskonferens under gårdagen. Förutom uppgifter om att FARC försöker komma över uran för fabrikation av "smutsiga bomber", framkommer det att den frigivning av sex kidnappade ur FARC:s gisslan som ägde rum för en tid sedan inte var resultat av Chavez medling (vilket trumpetades ut av världspressen), utan konsekvensen av att Venezuela betalade terroristerna 300 miljoner dollar i lösensumma.

Operationen som slog ut Raul Reyes och hans bas är helt i enlighet med folkrätten, som tillåter slag mot fiendepositioner på andra sidan internationella gränser om "värdlandet" inte kan (eller vill) göra något åt aktiviteterna. När amerikanska underättelseorganisationer kunnat lokalisera Reyes position utifrån hans satellittelefon, kunde man slå till. Insatsen involverade element från Colombias flygvapen (A-37B och OV-10 Broncos) samt en grupp fallskärmsjägare ur Brigada de Fuerzas Especiales. Efter bombning av terroristlägret ryckte de luftlandsatta fallskärmsjägarna in, dödade alla överlevande, lade beslag på Reyes kropp och tillhörigheter, samt exfiltrerade fortare än kvickt.

Operationen visar på den höga kvalitet som de colombianska väpnade styrkorna har sedan ett par år. Colombianernas effektivitet måste ha kommit som en chock för såväl gerillan som grannländerna. Utspel från Ecuador av typen "vi var just i färd med att säkra frigivandet av Ingrid Betancourt, när den colombianska armén förstörde allt" måste betraktas som spel för gallerierna (fru Betancourt är en fransk-colombiansk prestige-gisslan som hålls av FARC-gerillan och som av fransk media betraktas som en korsning mellan Jeanne d'Arc, moder Theresa och Simone de Beauvoir).

Den colombianska krigsmakten har pressat tillbaka FARC-gerillan på alla fronter under senare tid och har nu överlägsna resurser till förfogande att möta även ett konventionellt angrepp från Venezuela. Efter Chavez utrensning av officerare i den venezolanska krigsmakten saknar denna, enligt min bedömning, offensiv kapacitet - åtminstone i nuläget. Bägge länderna är dessutom svaga vad gäller "vapensystem" som kan användas offensivt, såsom flygvapen och pansar. Till detta kommer terrängförhållandena. Gränsområdet består av i huvudsak av bergsterräng som är utomodentligt lätt att försvara. Krig i Anderna? Som sagt - föga troligt...

President Uribe, det colombianska folket och vi här i väst kan däremot vara nöjda med helgen som varit.

Läs mer i DN och Svenskan.

Uppdatering 5 mars: Jag har kollat upp lite saker och måste nog tillstå att Venezuelas flygvapen inte är så förbaskat dåligt. Efter Chavez senaste inköp har man c:a 80 stridsflyplan, varav flera F-16 och - Chavez stolthet - Sukhoi 30. Mot detta har colombianerna c:a 20 Mirage V/Kfir. Colombias styrka är annars en enorm helikopterflotta med c:a 90 (!) toppmoderna Blackhawks vilka rätt använda gör deras armé extremt mobil. Helikoptrarna är naturligtvis till stor hjälp i kriget mot terroristerna. Och där har vi en annan fördel för colombianerna: deras armé är den mest stridsvana i hela Latinamerika.

Bleve det krig skulle Venezuela kunna skaffa sig luftherravälde och göra det mycket svårt för Colombia att använda sina helikoptrar. Men därefter skulle det nog ta stopp.