Rebellsoldat ur UFDD innan reträtten från N'Djamena
Osvuret är bäst, men hela Tchadincidenten visar alla tecken på att vara ett sådant där Zwischenspiel som den afrikanska nutidshistorien är fullt av. Om jag igår avslutade mitt inlägg i ovisshet, tror jag nu att man kan konstatera att UFDD:s försök att tillvälla sig makten i Tchad definitivt har kommit av sig.
Som bland annat Le Figaro rapporterar hotade Frankrikes president Nicholas Sarkozy idag med att - som det brukar heta - kasta sitt svärd i vågskålen, efter att ha förhållit sig märkligt passiv sedan oroligheterna bröt ut den 2 februari. Sarkozy tycks uppenbarligen ha väntat på att FN:s säkerhetsråd skulle fördöma rebellerna för att på så vis kunna agera med fria händer på den tchadska regeringens sida under Idriss Débu.
Rebellerna, som uppenbarligen stöds av den islamistiska regimen i Sudan, har pressats tillbaka av regeringstrupper, men anklagar också Frankrike för att aktivt delta med flygplan på regeringssidan. Detta skall man nog inte ta alltför allvarligt på. Smärre incidenter av skottlossning mellan franska trupper och rebeller, samt varningsskott från franska helikoptrar har förekommit för att säkra evakueringen av c:a 800 européer, egyptier och armenier, men knappast något mer. Försvarsminister Hervé Morin sade i dag att Frankrike ännu inte ingripit militärt, men däremot "hängt ett Damoklessvärd över rebellernas huvuden". Emellertid har händelserna även resulterat i en mindre flyktingvåg på c:a 20000 människor av företrädesvis kristna tchadier ur sara-stammen, som lämnat huvudstaden N'Djamena (f.d. Fort Lamy) för att söka skydd i det närbelägna Kamerun. Trots mycket små resurser har Kamerun här agerat både generöst och effektivt.
Regeringsstyrkornas återkomst, hotet om en fransk vapeninsats, samt ett entydigt diplomatiskt nederlag i såväl FN, som den Afrikanska Unionen, har nu fått UFDD och dess ledare Mahamat Nouri att vädja om fred (vilket även rapporteras i DN och Svenskan). Om man följer rebellernas uttalanden blir bilden ganska klar: i söndags sade man att "huvudstaden var intagen"; i går sade man att man "utfört en strategisk reträtt för att snart slå till igen"; och idag ber man om "eldupphör"... Ingen människa som någon gång varit inblandad i ett slagsmål på en skolgård eller en krog kan undgå att förstå precis vad det här handlar om: rebellerna har fått stryk!
Vad har då Frankrike för militära resurser i Tchad? Sedan 1986 har man ett säkerhetsavtal med den forna kolonin som stipulerar närvaro av fransk trupp. Styrkans huvuduppgift har framför allt varit att skydda landet från libyska aggressioner. Enheten går under namnet "Dispositif Epervier" (Styrka "Sparvhök") - ett namn som går tillbaka till andra världskriget då general de Gaulles Fria franska styrkor hade en truppstyrka med denna beteckning på plats i Frort Lamy. Epervier består av c:a 1200 man infanteri och en "flygflottilj" på sex Mirage F1, en C-160 för transport, samt tre helikoptrar av Puma-typ. Huvudelen av styrkan är förlagd till huvudstaden, men man har även mindre poster i öst (Abéché) och i norr (Faya Largeau). Dessutom förstäktes Epervier under lördagen med 150 man marininfanteri ur 3e RPIMa (Régiment de parachutistes d'infanterie marine), som flögs in från Libreville i Gabon, där Frankrike håller elitformationen 1ere BIM (Battalion d'infanterie marine). Det där låter kanske inte så mycket men är, enligt en belgisk bekant med militär erfarenhet från "afrikanska fälttåg", tydligen fullt tillräckligt för att kunna besegra det mesta som afrikanska rebeller mellan Sahara och Oranjefloden kan tänkas ställa upp med - om man nu bara får politikernas tillåtelse.
Hur som helst: om upprorsförsöket nu har runnit ut i sanden innebär detta givetvis en förlust för UFDD, även om jag räknar med att denna organisation kommer att dyka upp igen inom något år, kanske under annat namn. Men framför allt innebär det en förlust för den sudanesiska al-Bashir-regimen och dess stormrika whabbitiska uppbackare i Saudiarabien. Om al-Bashir hade ett syfte med att stödja UFDD handlade det om att förhindra EU från att placera ut insatsstyrkan Eufor - en franskdominerad enhet i brigadstorlek (och med 200 svenska skyttesoldater) som skall säkra en försörjningskorridor in i Darfurprovinsen. Al-Bashir har alltså ännu inte fått helt fria händer att fullborda sin folkmordspolitik mot de svarta invånarna i sitt land.
Franska trupper på post utanför N'Djamena, Tchad (foto: AFP)
Kan man inrangera händelserna i Tchad på den globala frontlinje som löper mellan västvärlden och den internationella jihadismen? Kanske det. Det är inte helt lätt att göra reda för vad konflikten handlar om, men här finns ett "kroniskt" element som handlar om kamp om kontrollen över naturtillgångar (främst olja) mellan grupper som till stora delar kan grupperas efter stamtillhörighet, men också ett "akut" element som har att göra med händelserna i Darfurprovinsen i det angränsande Sudan.
Befolkningssammansättningen i Tchad är relativt komplex. Här finns c:a 200 etniska grupper, där saras och araber är de två största och här talas dessutom ett hundratal olika språk - franska och Tchad-arabiska används dock som administrations-, respektive "handelsspråk". De tio miljonerna invånare är också splittrade religiöst. Islam dominerar landets norra och östra delar och omfattar c:a 50 procent av befolkningen och dominerar grupper som araber, toubous, och zaghawa. De kristna hittar man i sydväst kring huvudstaden N'Djamena (tidigare: Fort Lamy). De utgör c:a 35 procent och består framför allt av saras. Resten kan betecknas som "animister". Man kan också konstatera att de religiösa grupperna alltid levt tämligen fredligt sida vid sida med varandra och såväl islam som kristendom präglas av synkretism med starka inslag av traditionell afrikansk folktro.
Tchads nuvarande president, Idriss Déby (en zaghawa ur bidayat-klanen), störtade den forne diktatorn Hissène Habré (en daza toubou ur anakaza-klanen) i en statskupp, 1990. Landets ekonomiska utsikter såg ut att ljusna betydligt under 2003, då stora oljetillgångar kunde börja exploateras. Ekonomin har befunnit sig i kontinuerlig tillväxt sedan dess, men samtidigt kan man också konstatera att även korruptionen ökat i samma takt (på Transparency Internationals "korruptionslista" hamnar landet långt bak tillsammans med sådana förebilder som Haiti, Uzbekistan och Burma). Débys framste rival om makten har sedan flera år varit en viss Mahamat Nouri (även han daza toubou ur anakaza-klanen), ledare för insurgentrörelsen UFDD (Union des forces pour la démocratie et le developpement). Under tiden fram till utbrottet av oroligheter i Darfur sågs emellanåt Mahamat Nouri som "västs" man i konflikten dememellan. President Déby hade kommit till makten med libyskt stöd, under det att Nouri backades upp av Egypten.
Darfur ändrade det mesta. För att förstå omfattningen av oroligheterna därstädes kan man jämföra med konflikten i Mellanöstern. Sedan bråken började på allvar, 1921, har c:a 100000 människor mist livet i krig, aktioner och allehanda terrordåd mellan judar och araber. Det är mycket, men konflikten i Darfur skördar 100000 människoliv årligen, framför allt bland de svarta och icke-arabiserade stammar som kämpar för sin överlevnad mot den islamistiska regimen i Khartoum. Débys zaghawa-stam bor på ömse sidor gränsen mellan Tchad och Sudan och är just en av dessa svarta stammar som drabbats hårdast av Khartoums repressionspolitik. Déby har sett till att ge närmare 400000 flyktingar från Darfur en fristad i sitt land och givit de svarta rebellgrupperna i grannlandet sitt tysta stöd - vilket i sin tur lett till att Sudan, under president Omar al-Bashir allt mer öppet kommit att stödja UFDD och Mahamat Nouri. Redan 2006 försökte sig rebellerna på en statskupp mot Déby-regimen, vilken fick avbrytas när franska Mirage-jaktplan sköt varningsskott mot de fordonskolonner som var på väg mot N'Djamena.
De händelser som just nu utspelas verkar styrda från Khartoum. Sudan har kämpat med näbbar och klor för att förhindra utplaceringen av FN-trupp i Darfur, vilket till skillnad från den Afrikanska Unionens stryrkor faktiskt skulle kunna sätta käppar i hjulet för islamisternas folkmordspolitik. UFDD-rebellernas inmarsch i huvudstaden skedde just innan en styrka från den Europeiska Unionen skulle deploajeras i östra Tchad för att säkra en försörjningskorridor in i Darfur. EU har nu skjutit upp denna aktion i väntan på att läget klarnar.
Om rebellerna lyckas störta Déby-regimen kommer med all sannolikhet läget för befolkningen i Darfur försämras allvarligt. Möjligheten att operera med internationella styrkor kommer dessutom att omöjliggöras, så tillvida västmakterna inte bestämmer sig för att gå in i området mot Khartoums och UFDD:s vilja (just denna aspekt av konflikten förklaras utförligt av Scott Baldauf i dagens Christian Science Monitor).
Det finns också en aspekt av konflikten som berör det globala kriget mot terrorismen. Walid Phares skrev i lördags (2 februari) en artikel på Counterterrorism Blog som pekar på att stödet av UFDD också kommit från radikalislamistiska whabbitiska kretsar i Saudiarabien, som bland annat utrustat rebellerna med de närmare 1000 Toyota Landcruisers som man använde sig av för att blixtsnabbt förflytta sina styrkor från östra Tchad till huvudstaden. Enligt Phares finns det en risk för att en statskupp också kan leda till en talibanliknande stat i Centralafrika och ett slut på såväl den toleranta och synkretistiska islam som av hävd praktiseras i Tchad, liksom på sämjan mellan de religiösa grupperna. Detta fenomen är också något som tas upp av svenska bloggare, som Si vis pacem, para bellum.
Förnärvarande råder ett osäkert lugn. Rebellerna verkar efter inledande framgångar åtminstone delvis ha pressats tillbaka, samtidigt som tusentals civilpersoner flytt huvudstaden. Ett egendomligt faktum är vidare den passivitet som den franska regeringen intagit. Den forna kolonialmakten har en militärbas i landet med en bataljon infanteri och en division Mirageplan, men till skillnad från 2006 har man ställt sig neutral i denna konflikt. Fransmännen har placerat ut prickskyttar på Hôtel Méridien och ombesörjt evakueringen av c:a 700 européer, egyptier och armenier (koptiska egyptier och armenier står av hävd för en stor del av det lokala näringslivet i N'Djamena). Detta är hittills allt. Déby-regimen har åtminstone fått de Afrikanska och Europeiska Unionernas moraliska stöd. Frågan är om det räcker.
Läs mer på DN och i Svenskan.
Rebellsoldat ur UFDD innan reträtten från N'Djamena
