Petraeusdoktrinen ännu en gång...

Generalerna Raymond Odierno och David Petraeus i glatt samspråk med president George W Bush

Om ett par dagar lämnar general Petraeus över kontrollen över OIF i Irak till sin ställföreträdare, general Odierno. Petraeus nästa post blir att fungera som CENTCOM:s chef och därigenom åta sig det högsta militära ansvaret för de aktiviteter som USA bedriver i såväl Irak som Afghanistan.

Det kan därför vara intressant att titta tillbaka på den senaste tiden i Irak och se vilka vidare strategiska (och operativa) implikationer som den så framgångsrika "surge-" eller "Petraeusdoktrinen" har haft på den ameirikanska militären i stort.

En bra ingång är Andrew Bacevichs artikel i det senaste numret av den ärevördiga tidskriften The Atlantic: "The Petraeus Doctrine".

Bacevich konstaterar att "the surge" har lett till en intensiv diskussion inom det militära etablissemanget i stort och att de främsta företrädarna inte som vanligt utgörs av generaler, stabspersoner eller personer knutna till de militära utbildningsanstalterna, utan av överstlöjtnanter och överstar, dvs bataljons- och regementschefer med praktisk erfarenhet av att leda trupp i strid. En parallell till detta är naturligtvis situationen i Algeriet under 50-talet där den nyskapande doktrinen vad gällde insurgentbekämpning (COIN) också utvecklades av överstar och bataljonschefer, såsom herrarna David Galula (förslag till läsning: Pacification in Algeria, 1964) och Roger Trinquier (förslag till läsning: Modern Warfare, 1962).

Viktiga fora för denna debatt utgörs idag av tidskrifter som Armed Forces Journal, men också rena "internetplattformar", som The Small Wars Journal.

Frågeställningen kretsar kring grundproblemet: hur kunde OIF (den amerikanska Irak-operationen), efter den lysande insatsen i mars/april 2003, då Saddam-regimen störtades på några veckor, förfalla till hopplös anarki vid slutet av 2006, för att därefter föras till en praktisk seger på ett år (fr.o.m sommaren 2007, då alla "surge-brigader" fanns på plats, t.o.m. sommaren 2008)? Och i bakgrunden svävar givetvis spöket från Vietnamkriget, som fortfarande utgör något av det bortträngda omedvetna i den amerikanska militärens "body-politics".

Basevich spetsar till motsättningarna genom att hänvisa till två "partibildningar" i den amerikanska debatten som han tycker sig ha identifierat: The Crusaders ("Nya skolan", som jag tänker kalla den här) och The Conservatives ("Gamla skolan").

Nya skolan

Nya skolan består av officerare som ser landstridskrafternas problem i Irak såsom självförvållade. Problemet bestod av högre officerare som allt för stelbent och till varje pris ville undvika ett nytt "Vietnam" mellan Eufrat och Tigris, och som därför exorcerade alla försök att praktisera okonventionella pacificeringsmetoder inspirerade av de europeiska makternas krigsföretag i sina forna kolonier. Själva inbegreppet för denna typ av general var kommendanten i Bagdad, general Ricardo Sanchez, som kallade insurgentaktiviteterna i Irak för "strategically and operationally insignificant", trots att lägste korpral ute på fältet kunde se att detta inte var fallet.

Den kanske mest inflytelserike bland Nya skolans företrädare är fd. överstelöjtnanten vid pansartrupperna, John Nagl (född 1966), utbildad vid West Point, Irakveteran, Rhodes-stipendiat, och med en doktorsavhandling om brittisk kolonialkrigföring från Oxford bakom sig. År 2002 publicerade han något som kom att bli en milstolpe i COIN-diskussionen, Learning to Eat Soup With a Knife - Counterinsurgency Lessons from Malaya and Vietnam. Denna bok ledde till att general Petraeus knöt honom till sig för utvecklandet av den nya fältmanualen för infanteristrid (FM 3-24) som kom att bli "Petraeusdoktrinens" teoretiska grundval från december 2006 och framåt.

En central tes hos Nagl är att terrorattentatet den 11 september visar att politisk instabilitet, oavsett var den förefinns på jordklotet, kan utgöra ett hot mot Förenta Staterna och dess befolkning. Det är alltså de internationella politiska förhållandena i stort, snarare än ett specifikt militärt hot från en utländsk makt, som genererar den nya hotbilden. Politisk instabilitet skapar laglöshet, vilket i sin tur skapar en miljö där USA:s och västmakternas fiender kan kraftsamla och omsätta sina hot i verklighet. Alltså bör den amerikanska säkerhetspolitiken framför allt prioritera skapandet av stabilitet över allt på jordklotet, vilket berövar terroristerna den miljö de behöver för att kunna verka. Detta påminner om Winston Churchills modell för att fånga fisk om man inte har ett metspö: dränera sjön! För militären handlar det också om att pacificera befolkningen och etablera en legal regim blir minst lika viktigt som att vinna enskilda fältslag. Enligt Nagl bör den militära förmågan vara "not just to dominate land operations, but to change entire societies".

Den Nya skolan knyter också an till erfarenheterna från Vietnamkriget, men inte som en avskräckande modell, utan som något som var på väg att fungera när väl general Creighton Abrams efterträdde general William Westmoreland som befälhavare, 1968 och den tungfotade "Search-and-Destroy-doktrinen" ersattes med en mer flexibel och sofistikerad modell (mer om general Abrams metoder för insurgentbekämpning, se Thomas X Hammes "Countering Evolved Insurgent Networks", Military Review (aug-sep, 2006).

Enligt Basevich spelar Vietnammetaforiken en roll i dagens debatt där den Nya skolan låter general Sanchez (m.fl.) ikläda sig rollen av Westmoreland och där general Petraeus blir till en återuppstånden Creighton Abrams. Abrams framgångsrika (men avbrutna) omorientering av de amerikanska styrkorna ses som en förelöpare till Petraeus "surge" och som ett indicium på att även USA har en historisk modell för COIN att falla tillbaka på - man behöver således inte gå över ån efter (de europeiska kolonialmakternas) vatten...

För Nagl handlar det nu om att så snabbt som möjligt "institutionalisera" lärdomarna från Vietnam och Irak i den militära utbildningen, för att på så sätt förbereda armén för uppgiften att inte bara föra krig, utan också bygga samhällen. Den vidare implikationen blir också att lägga ned mindre pengar på att köpa stridsvagnar och mer på att - precis som britter och fransmän alltid har gjort - lära officerare att tala språken i de delar av världen där de måste verka. Ytterst handlar det om att förändra den militära kulturen i USA, bort från en renodlad fokusering på strid och hän mot en inställning som betonar "the intellectual tools necessary to foster host-nation political and economic development.”

Modellen för denna typ av officer kanske kan studeras i Rudyard Kiplings Kim (1901) i form av gestalten "överste Creighton"; och det ser ut som om Nagl kommer få sin vilja igenom. Enligt Basevich kommer den officerskår som bara för ett decennium sedan hämtade sin teoretiska inspiration från "Powelldoktrinen", och dess betonande av att krigsföretagen skulle vara korta, väldefinierade, innehålla absolut överlägsenhet vad gäller stridskrafter och innefatta en "exit strategy", nu formas av "Petraeusdoktrinen" där man utgår från att krigsföretagen kan pågå under mycket lång tid, att oklarhet i operationsmålens formulering accepteras, och att våldsutövning kommer att spela en mindre roll vid konfliktlösning, även om tröskeln för att använda våld och militära instrument paradoxalt nog sänks.

Gamla skolan

Den Nya skolan har givetvis inte teoretisk hegemoni i den amerikanska debatten. Det finns här ett "gammalt garde" som förhåller sig skeptiskt till den "historierevisionism" som Nya skolan applicerar på Vietnamkriget, och framför allt är man mycket kritisk till tendensen att se framtida konflikter uteslutande i ljuset av Irak, liksom den accent som läggs vid rekapituleringen av europeiska koloniala företag och en storstrategisk förståelse av världen som sker i termer av det sena 1800-talets "The Great Game" (för att nu återigen alludera på Rudyard Kipling).

Den kanske starkast lysande stjärnan i den Gamla skolans läger utgörs av överste Gian Gentile, doktor i historia från Stanford, professor vid West Point och med två rundor som i Irak bakom sig, som bataljonschef i 1 Armored Cavalry Division (ett smakprov på hans argumentering kan studeras i sommarnumret av World Affairs Journal: "A (Slightly) Better War: A Narrative and Its Defects"). Framför allt koncentrerar han sig på Abrams roll under Vietnamkriget och det (ovedersägliga) faktum att USA faktiskt förlorade detta krig. Han anser vidare att den amerikanska stridsledningen drog de rätta slutsatserna av Vietnam: "it correctly assessed that the mechanized formations of the Warsaw Pact deserved greater attention than pajama-clad guerrillas in Southeast Asia".

Gentile varnar också för den "triumfalism" som kommit i kölvattnet på framgångarna i Irak (och som även Krigsbloggens författare mer än en gång gjort sig skyldig till...). Han poängterar i sammanhanget att framgångarna inte så mycket består i tillämpningen av en ny taktik, utan i det faktum att USA betalar sunniterna för att slåss mot Al-Qaida, och inte mot dem själva (även om åtminstone jag inte ser detta som något större problem: detta har varit ett standardförfarande i västerländsk insurgentbekämpning sedan Romarrikets dagar: "We got the guns, we got the boys, we got the money too...").

Ytterligare en kritik riktas mot den Nya skolans vilja att förändra förbandskulturen och försöka få soldaterna att uppträda lika mycket som polismän och socialarbetare, som militärer - och att detta riskerar att försämra truppernas kvalitet vad gällerer konventionell strid mot (låt oss säga) ryssar eller kineser i framtiden.

Gentile vänder sig också mot institutionaliseringen av "det långa kriget", där man ser militära uppgifter (mot exempelvis terrorister) i analogi med polisiär verksamhet. Polisen bedriver ett "långt krig" brottsligheten. Hur mycket resurser man sätter in kan man ju inte hindra nya tjuvar eller våldtäktsmän från att födas; verksamheten måste alltså pågå kontinuerligt. Acceptansen av att föra det "långa kriget" bryter mot militärens klassiska uppgift att föra ett hett, kort krig, segra och därefter dra sig tillbaka i förvissning om att hela miljön har förändrats (som i och med Hitlertysklands nederlag). Gentile ser i förlängningen av detta ett Amerika som allt mer måste fungera (i praktiken, om än inte till namnet) som ett klassiskt imperium, à la Rom eller det Brittiska imperiet, vilket inte är önskvärt enligt den Gamla skolans män. Den viktigaste invändningen är dock militär och säkerhetspolitisk: genom att förvandla den amerikanska krigsmakten till en COIN-armé gör man sig försvarslös inför framtida konflikter som inte har COIN-karaktär.

Avslutning

Personligen måste jag nog säga att jag ansluter mig till den Nya skolan. The proof of the pudding is eating it, och detta har den Nya skolans män visat i Irak. Och även jag ser dagens storpolitiska situation som något som liknar The Great Game, från tiden innan första världskriget (händelserna i Georgien vederlägger ju inte detta på något sätt).Däremot är det alltid intressant att läsa intelligenta meningsmotståndare som Gian Gentile. Framför allt delar jag hans oro för hur den allmänna debatten i USA (och på andra håll i världen) ser ut. Hela den här dikussionen om krigsmaktens roll i samhället förs nästan uteslutande av militärer. För femtio år sedan hade även andra grupper deltagit. Bland icke-militärer har förståelsen av militära frågeställningar nästan reducerats helt till ett naivt "för" och ett (ännu mer) primitivt "mot". På grund av den kontinuerligt minskande förståelsen för militära spörsmål är såväl politiker som allmänhet i tilltagande grad avstängd från en diskussion som påverkar hela samhället på ett avgörande sätt. De här frågorna är minst lika viktiga som miljöfrågor, arbetsmarknadsfrågor, ekonomisk politik, etc. Enligt min mening borde det ingå i det allmänna medborgaransvaret att sätta sig in i dem.

I det gamla Rom såg man alltid till att militären hade en civil styrning i sista hand, men detta kunde bara ske eftersom det fanns medborgare som var livligt insatta i hela problematiken. Där har vi alla något att lära.

De tyska specialstridskrafternas nya motto: "Du skall icke döda!"

Tysk soldat ur specialförbandet KSK (Kommando Spezialkräfte) under träning

Sedan den amerikanske försvarsministern, Robert Gates, kritiserade de europeiska stridskrafternas uppträdande i Afghanistan tidigare i år (se min post här) har det förts en viss debatt om de olika styrkornas respektive rules of engagements (ROE). Det säger ju sig självt att den operativa kapaciteten hos olika styrkor kommer att variera beroende på vilka möjligheter man har att skrida till våld i olika sammanhang. Inskränkningar vad gäller våldsanvändning kan också fungera demoraliserande på vissa enheter, vilket flera exempel i krigshistorien visar (såsom hos de belgiska FN-trupper som efter hemkomsten från Rwanda, 1993, plockade fram bajonetterna och skar sönder sina blå baskrar så snart de stigit ur flygplanen i protest mot att inte ha fått använda våld för förhindra hutumilisens massmord på tutsierna).

Av de 26 Natoländer som deltar i Isaf-operationerna i Afghanistan är det bara USA, Storbritannien, Kanada, Nederländerna och Danmark som inte har några som helst inskränkningar vad gäller sina ROE. Kritik har framförts mot diverse länder vad gäller bristen på "robust" uppträdande på slagfältet - såsom Frankrike, Italien och Spanien - men framför allt har den kommit att riktas mot Tyskland.

En artikel ur denna veckas Der Spiegel sätter fingret på vad det handlar om: En högt uppsatt talibanledare tilläts fly med sina mannar efter att ha genomfört ett blodigt angrepp i Baghlan i november förra året, vilket kostade 79 människors liv - varav ett tiotal utgjordes av barn. Skälet var att de tyska specialstridskrafterna, KSK, inte tilläts använda sina vapen för att förhindra flykten.

Enligt Der Spiegel är den vanligaste taktiken just nu när det gäller talibanbekämpning att köpa ut så många potentiella insurgenter som möjligt och sätta in specialstyrkor för att "plocka bort" (dvs döda eller tillfångata) de som vägrar låta sig "bevekas". Berlin vägrar dock ställa upp med trupp för dylika "bortplockningar". Operationerna har emellertid varit en framgång i det att 150 högt uppsatta talibaner (motsvarande 30 procent av ledargarnityret) "eliminerats" genom insatser från (icke-tyska) koalitionstrupper under senare tid.

Ett annat problem utgörs av Berlins krav på "proportionalitet" i stridshandlingarna. En terrorist som efter ett attentat befinner sig på flykt utgör inte längre något akut hot, enligt det tyska synsättet, och kan därför inte längre angripas med dödligt våld (och det var detta som räddade terroristerna i Baghlan-fallet). Enligt ett hemligt cirkulär, som Der Spiegel kommit över, anser tydligen den tyska regeringen att Natos "bortplockningar" och beskjutning av flyende terrorister "inte är förenligt med internationell lag". Den tyska tidningen inflikar torrt, med anledning av den tyska inställningen till sina allierade såsom närmast varande krigsförbrytare: "inte underligt att friktion uppstår".

Kritiker av tyskarnas ROE undrar (med rätta, enligt min mening) huruvida det verkligen är "proportionerligt" att låta massmördare med en stor mängd liv på sina samveten undkomma utan att ett hår krökts på deras huvuden. Ett annat problem handlar om att det afghanska Nordkommandot (där tyskarna är stationerade tillsammans med ungersk, norsk samt vår egen svenska trupp) riskerar att bli en fristad för talibaner på flykt undan mer robusta Natostyrkor i andra kommandon. Eller som en anonym brittisk militär säger: "The Krauts are allowing the most dangerous people to get away and are in the process increasing the danger for the Afghans and for all foreign forces here".

Läs hela artikeln om ni har tid.

DAGENS LÄSTIPS

Mina tips ägnas åt alla goda nyheter från Irak:

Petraeus: Troops in Iraq help blunt Iran threat. Anne Flaherty från AP om den amerikanska truppnärvarons hälsosamma inflytande på the Mad Mullahs i Iran.

US: Mosul attacks down 85 percent. Kim Gamel på WaPo om hur The Surge kommer till Mosul - AQ:s sista fäste i Irak.

Sadr City calm after Iraqi troop move. Lee Keath rapporterar i WaPo om hur lag och ordning återvänder till Sadr-staden efter regeringstruppernas intåg - precis samma utveckling som i Basra tidigare under månaden.

Jag borde inte säga det här, men jag gör det ändå: Jag tror att det där med Irak är fixat lagom till hösten!

OBS!

I morgon åker jag själv till Berlin. Två av mina vänner där nere skall gå åstad och gifta sig! Nästa bloggpost kommer nog först om tisdag. Men om det kommer kommentarer eller synpunkter skall jag försöka publicera (och bemöta) dem... Trevlig helg, alla läsare.

PS. Det ser ut som om "trolleriet" är på väg mot en lösning...

Petraeus-rapporten

General Petraeus och ambassadör Crocker under gårdagens senatsförhör

Jag följde utfrågningen av general David Petraeus (och USA:s Bagdad ambassadör Ryan Crocker - som f.ö. talar utmärkt arabiska) under gårdagen. Jag måste medge att jag somnade till ett antal gånger - framför allt när mer underordnade senatorer tog tillfället i akt att förvandla utfrågningarna till långa tal... Den gode generalen valde dock att bland annat lyfta fram följande intressanta punkter:

1) Säkerhetsläget i Irak är bättre idag än när förra Petraeusrapport avlevererades - och dramatiskt mycket bättre än för 15 månader sedan när president Bush bestämde sig för att låta den förre försvarministern, Donald Rumsfeld, träda tillbaka och ge klartecken för the Surge.

2) Vad man tenderar att glöma bort inom ramen för the Surge är den Surge som de irakiska armén själv gjort under samma tid. Under 2007 har nästan 100.000 nya irakiska soldater trätt i tjänst. De irakiska säkerhetskrafterna har blivit allt mer kapabla att ta ansvar för den egna säkerheten. Taktiskt fungerar de utmärkt från brigadnivå och nedåt; under det att de fortfarande har stora problem att operera med större formationer och precis som när det gäller så många arméer i "tredje världen" är det logistiken som inte klaffar (vilket visades under operationerna i Basra i förra veckan). Truppmoralen förefaller också god. Som så många andra blev jag nervös när jag hörde om "1000 soldater", som lade ned vapen eller flydde fältet under Basra-operationerna, men tydligen handlade det om helt råa rekryter liksom polis-trupper från själva Basra, som uppenbarligen var rädda för att drabbas av milisgruppernas repressalier riktade mot dem själva och deras familjer. med en annan styrke sammansättning kommer man undan sådant.

3) Manöverkrigföringen har helt lagts om till insurgentbekämpning. Samarbetet mellan amerikanerna och irakierna handlar nu främst om att skydda lokalbefolkningen, bekämpa kriminella band och illegala miliser, samt se till att det lokala näringslivet kommer igång. Detta låter kanske inte så speciellt heroiskt, men är själva grundbulten i all framgångsrik COIN-krigföring.

4) Sedan de första "gräsrotsrörelserna" började uppstå mot slutet av 2006 har dessa organisationer, såsom al-Shawa ("väckelsen") och Ibna'a al-Iraq ("Iraks söner", tidigare Concerned Local Citizens), växt till en viktig kraft bland den sunnitiska delen av befolkningen. Genom dessa "medborgargarden" eller lokala skyddskårer har stora delar av den amerikanska krigsmakten kunnat dras tillbaka och sättas in där den verkligen behövs, såsom i trakterna kring Mosul eller Diyalaprovinsen. "Sönerna" avlönas och utrustas av amerikanerna och ett par utfrågare från det Demokratiska partiet verkar tydligen tycka att det är "fusk" om man vinner genom att hjälpa sina allierade ekonomiskt; men så gjorde romare och britter för att hålla ihop sina imperier, och så har amerikanarna gjort från och till i olika krig - att stödja den franska motståndsrörelsen under andra världskriget mot tyskar och Vichy-regeringen förminskar ju inte de amerikanska soldaters hjältemod som steg iland på Utah Beach.

5) Händelserna i Basra visar på den betydelse som milisledaren Muqtada al-Sadrs vapenvila har haft när det gäller minskningen av våldet i Irak. De visar emellertid också på den destruktiva roll som Iran spelar när det gäller att bekosta, utrusta, och träna diverse illegala miliser (ofta kallade "specialgrupper") - ofta i samarbete med det libanesiska Hizbollah (denna organisation har blivit ett slags modell för muslimska insurgentrörelser och dess metodologi försöker man nu emulera inom såväl det paletiska Hamas, som al-Sadrs JAM). I takt med att Al-Qaida Irak trängs tillbaka kommer dessa grupper att överta rollen som det största enskilda hotet mot en fredlig utveckling i Irak.

6) Den framgångsrika kampen mot AQI är viktig så tillvida att al-Qaida centralt (genom diverse uttalanden från såväl bin Ladin, sol al-Zawahiri) har utnämnt Irak som den centrala fronten i kampen mot "sionisternas och korsriddarnas allians" (dvs oss här i väst). En seger i Irak är viktig utifrån ett symboliskt perspektiv. I alla kommunikéer från AQ i Waziristan/Citral hävdas det att AQI är på väg att driva ut inkräktarna och om detta inte sker förlorar hela organisationen ansiktet. I diverse opinionsundersökningar framkommer det att stödet för terroristdåd, AQ och bin Ladin minskar bland muslimer runt om i världen (med undantag för Västeuropa). Till och med den rabiat anti-västliga TV-sändaren Al-Jazira vågar nu på ett ironiskt vis kontrastera AQ:s utalanden med läget på marken i Irak. Det verkar tydligen förhålla sig som bin-Ladin själv framhöll vid ett tillfälle: "man ser en stark häst och en svag häst, folk kommer att älska den starka hästen. USA är för närarande den starkaste hästen mellan Eufrat och Tigris.

Napoleon Bonaparte till Nuri al-Maliki: "Har man sagt att man skall erövra Wien, så måste man göra det också!"

Inte imponerad: Napoleon Bonaparte, fransmännens kejsare

För att parafrasera Napoleon skulle man kunna säga till den irakiske premiärministern följande ord: "Den som säger att han skall erövra Basra måste göra det också".

Den senaste utvecklingen i operation Sawlat al-fursan har varit den följande: Tidigt i söndags kom trevare från Muqtada al-Sadr att han ville ha till stånd en vapenvila mellan sin JAM-milis och regeringsstyrkorna, som under fem dagars tid bedrivit militära operationer för att rensa Basra från privatmiliser, iranskstödda "specialgrupper" och kriminella gäng. Syftet var att föra in Basra - som är Iraks viktigaste utskeppningshamn för råolja, jämte den enda plats som kan ta emot kontainerfartyg - under regeringens kontroll. Striderna kostade JAM ett tusental man i stupade och tillfångatagna, men man lyckades icke desto mindre att förhindra regeringssidans övertagande av kontrollen i stora delar av staden.

Genom felaktig taktik (förlitande på pansar i stadens trånga gatunät) och otillräckliga resurser när nu T-72:orna inte kunde användas (30000 man regeringstrupper mot 50000 man i JAM) förlorade regeringssidan tempo. JAM försökte "avlasta" situationen i Basra genom ett "miniuppror" i Sadr-staden och genom att försöka ta kontrollen i ett flertal mindre städer runt om i Irak. Dessa avledningsmanövrer var relativt ineffektiva. Bagdads "Sadr-stad" kunde relativt snabbt kapslas in. JAM försökte också plocka propagandistiska poäng genom att utsätta den så kallade "Gröna zonen" i Bagdad för granatbeskjutning. Till hjälp hade man det sällsynt dåliga vädret under veckoslutet där sandstormar förhindrade koalitionstrupperna från att lokalisera skyttarna. Propagandasegern måste nog tillskrivas JAM i det att internationella telegrambyråer (Reuters, AFP, etc) beskrev de sex granater som slog ned i zonen (som är lika stor som halva Östermalm) under gårdagen i termer av "intensiv raketbeskjutning". Eftersom de internationella journalisterna just är bosatta på denna plats i Bagdad tycks JAM ha vetat vad den gjorde...

Det logiska steget när nu regeringssidan förlorade tempo hade naturligtvis varit att kalla in koalitionstrupper. Ett Regimental Combat Team (dvs en "brigad") ur den amerikanska Marinkåren, jämte tre brittiska Battle Groups bestående av 1 bataljonen ur Scots Guards, utrustad med Challenger 2 stridsvagnar och Warrior pansarskyttefordon, 1 bataljonen ur The Duke of Lancaster’s Regiment, samt 1 bataljonen ur The Mercian Regiment stod redo att rycka in och utdela nådastöten. Detta skedde inte.

Al-Sadr gjorde nämligen vad han brukar göra när saker och ting ser ut att gå åt pipan för honom (jfr Najaf, 2004): han vädjar om vapenvila. Under söndagen skickade den irakiska regeringen en tvåmannadelegation till den iranska staden Qum, där al-Sadr för närvarande vistas under förevändning av att fullborda den teologiska examen han behöver för att få kunna kalla sig "ayatolla" (al-Sadr tycks inte vara något skolljus direkt: han är fortfarande bara "hojatoleslam" efter att ha tillbringat större tid med sina TV-spel, än vid böckerna under 90-talet - något som gav honom tillnamnet "mulla Atari" bland medstudenterna). Delegationen bestod av Dawapartiets Ali Adib och - intressant nog - ledaren för SIIC:s Badr-milis Hadi al-Amiri, en person som mer än någon annan kan kallas al-Sadrs dödsfiende.

Tydligen kom man fram till en överenskommelse. Al-Sadr beordrade JAM att lägga ned vapnen, men inte överlämna dem till regeringsstyrkorna och hävdade i gengäld att regeringen bland annat lovat att avbryta "godtyckliga gripanden" - vilket självfallet kan tolkas hur som helst - av misstänkta medlemmar ur milisen. Han medgav dock att regeringssidan hade full rätt att ingripa mot personer som vägrade lägga ned vapen och utlovade också att JAM skulle "hjälpa till" att upprätthålla överenskommelsen.

Under natten till idag började beväpnade medlemmar ur JAM successivt försvinna från gator och barrikader över hela södra Irak. Idag har läget varit lugnt och affärerna har börjat öppna igen. Al-Sadrs tidigare kallelse till "civil olydnad" och "strejker" verkar ha glömts bort av samtliga involverade.

Det finns, som jag ser det, både vin och vatten i denna samförståndets bägare. Nuri al-Maliki visade för en gångs skull prov på initiativförmåga och ett slags variant av "statsmannamässighet" vis-à-vis den sekteristiska irakiska politiken så tillvida att han var beredd att angripa även sina egna shiitiska "bröder" i den mån de ägnade sig åt kriminalitet och olaglig milisverksamhet. Dock är Basra inte på något sätt pacificerat, trots överenskommelsen. Miliserna är fortfarande kvar och ingen normalisering kommer någonsin att kunna ske om inte Iraks andra stad och viktigaste import- och exporthamn kan föras in i fållan. Situationen har lett till bryderi för alla sidor i konflikten: alla kan se att regeringssidan var oförmögen att ro iland en storkalig offensiv i ´"armékårsformat", men alla har också sett att när man sticker JAM så blöder organisationen precis som allt annat här i världen. Med förluster som närmade sig var tjugonde man under en veckas strider borde även al-Sadr ställa sig frågan om sin egen organisations uthållighet i en långvarig militär konflikt. Även detta påminner om händelserna i Najaf, 2004, när JAM pressades av amerikanska styrkor.

Allt beror givetvis på den fortsatta utvecklingen, men i nuläget tycker åtminstone jag att al-Maliki har dragit det kortaste strået. Under buller och bång drogs operationen i gång. Al-Maliki var personligen på plats för att "leda" stridshandlingarna; han skulle hellre "dö, än ge upp offensiven", de kriminella grupperna förklarades vara "värre än al-Qaida", etc. Nu är operationerna avbrutna och vi är (nästan) tillbaka vid staus quo ante. Som Napoleon Bonaparte sade måste den fältherre som offentligt förklarar att han skall inta Wien, också göra detta för att inte framstå som "moralisk" förlorare - och som Napoleon också sade: "I krig står moral för tre fjärdedelar av helheten och materiella faktorer för den återstående fjärdedelen".

En gammal sanning inom all COIN-krigföring handlar om att det räcker för insurgenterna att inte förlora, för att kunna utropa sig till segrare...

Läs även DN och Svenskan.

Uppdatering operation صولة الفرسان

Irakiska regeringssoldater i aktion

Nu har jag kollat runt lite på olika sajter och diskussionsfora - och den samlade bilden av vad som just nu sker i Irak är... osammanhängande. Om Maliki-ministären trodde på en snabb historia så trodde de fel. Dock vill jag för egen del hävda att det är lika bra att försöka dra in södra Irak under centralregeringens kontroll så snart som möjligt - och om detta måste ske med militära medel, så må det vara så...

Allmänt

JAM ("Mahdiarmén") är inte på något vis en slagen styrka, men man har likväl fått vidkännas en del förluster. Browsar man runt lite blir siffrorna 360 döda, 530 skadade, 350 tillfångatagna och ett 50-tal som givit upp självmant. Detta låter inte så mycket, men ta med i beräkningen att det handlar om en total styrka på c:a 50000 man. Om regeringssidan kan bibehålla samma intensitet i striderna torde "utnötningseffekten" nå ett kritiskt stadium om c:a två veckor. Just nu dör de dummaste och de modigaste av Mahdiarméns gossar i ungefär lika delar... Gott så.

Politiskt

Den stora koalitionsregeringen som just nu styr Irak har lyckats bibehålla sin inre enighet i striderna mot JAM och de iranskstödda specialgrupperna. Kurderna, representerade av president Jalal Talabani, står bakom operationen till 100 procent. JAM:s ledare, Muqtada al-Sadr, har från sin säkra vistelse ort i Iran gjort uttalanden om att hans anhängare inte skall lämna ifrån sig sina vapen, att han vill ha en förhandlingslösning och att kampanjen med strejker och "civil olydnad" skall fortsätta. Såväl regeringssidan som al-Sadr har i sina offentliga utspel tvingats lita till retoriska fiktioner: al-Maliki hävdar att operationen riktar sig mot "kriminella element" för att inte stöta sig i onödan med bredare shiitiska grupper. I själva verket handlar det om att vingklippa hela JAM-milisen. Al-Sadr hävdar bestämt om att hans motstånd riktar sig mot "den utländska ockupationsmakten" för att inte stöta sig med andra grupper inom den shiitiska befolkningen, när hans aktivitet egentligen riktas mot den shiitiskt dominerade regeringen och den likaledes shiitiska Badr-milisen.

Bagdad

De häftigaste striderna äger rum i de stadsdelar där Sadr också har sitt största stöd, såsom i den lämpligt uppkallade "Sadr-staden". Regeringen har infört ett totalt utegångsförbud som löper tillsvidare. I Bagdad drar amerikanska styrkor huvudlasset i striderna, under det att irakisk armé och polis mer eller mindre spelar en understödjande roll. Upproret i Bagdad tjänar framför allt ett propagandistiskt syfte med tanke på världspressens närvaro. Striderna har överlag varit tämligen måttliga med c:a 50 stupade Mahdister, ett tiotal man ur de irakiska säkerhetsstyrkorna och tre amerikaner.

Basra

Striderna fortsätter kring det nätverk av avspärrningar som den irakiska armén upprättat i och ikring staden. Den amerikanska Marinkåren deltar sporadiskt i striderna. Brittiskt och amerikanskt attackflyg deltar också i striderna genom angrepp mot JAM:s granatkastarpostioner - även brittiskt artilleri används nu i samma syfte med eldgivning från positioner i närheten av Basras internationella flygplats. Rykten gör gällande att britternas tre "stridsgrupper" (bestående av 650 man vardera) nu är redo att rycka in i Basra vid behov. Det vore bra om de fick tillfälle att göra detta och därigenom bättra på det skamfilade rykte de förskaffat sig genom att inte ha tillåtits att sätta hårt mot hårt mot milisgrupper och brottssyndikat i ett tidigare skede. Som det gamla talessättet lyder: "vanära kan bara tvättas bort med blod" - eget eller andras.

Andra städer

I samband med operation Sawlat al-fursan tycktes JAM kvickt ha kommit ut ur sina gömmor och ta kontrollen över ett antal mindre städer i södra Irak. Det är mycket svårt att få någon klar bild av vad som sker på dessa orter, men såväl Nasirijah som Diwanijah tycks nu vara tillbaka under regeingstruppernas kontroll. Samma utveckling tycks ha skett i Babylon och Karbala, men man skall nog låta osvuret vara bäst.

Vad kommer att ske?

Ja, säg det... Det kommer nog att komma en serie fredstrevare från al-Sadrs sida under de närmaste dagarna, som i princip kan gå ut på att JAM avbryter striderna (men behåller sina vapen) mot att regeringen ger JAM:s milismän amnesti. Om regeringen skulle gå med på detta (eller en variant av något dylikt) kan man konstatera att regeringssidan misslyckats - ja, till och med har förlorat kampen. En förhandlings lösning måste innehålla lite mer än bara detta. I annat fall måste man in gå in i Basra och ta kontroll över staden, även om detta kommer att ta sin lilla tid och kosta en hel del människoliv. Al-Sadr befinner sig för närvarande i en besvärlig situation (liksom även hans motståndare), men man skall aldrig underskatta överlevnadsförmågan bland Mellanösterns politiker. Al-Sadr har varit uträknad förr - och kommit tillbaka.

Tema Rhodesia (5): C-skvadronen SAS

"We didn't start the fire..."
30 år efter bushkriget är pojkarna ur det rhodesiska SAS fort-farande eftersökta av privata säkerhets-bolag.
Här en bild från dagens Irak (foto: 22 C-Sq. S.A.S.)

Jag tänkte avsluta min Rhodesia-serie med en "studie" över det rhodesiska SAS (Special Air Service) och den så kallade C-skvadronen - en enhet med en minst sagt brokig historia.

Så länge som människan fört krig har det alltid funnits de som är lite bättre på denna uppgift än andra - och inom all organiserad krigföring har det alltid funnits elitenheter. Dock var Storbritannien det första land som började utveckla specialstridskrafter - och mannen bakom detta var överste David Stirling, mannen bakom SAS, som bildades 1941.

Inspirationen för vad som är själva kärnan inom krigföring med specialstridkrafter - dvs att man opererar med små, men extremt väl utbildade enheter - kan spåras ännu ett stycke tillbaka i historien, nämligen till det brittiska mandatområdet Palestina under 30-talet. Under vad som ibland kallas "arabrevolten" började grupper av arabiska insurgenter att spränga pipelines och angripa avlägset belägna judiska lantbruk för att mörda farmarna och deras familjer. Som ett svar på detta bildade den brittiske officeren Orde Wingate på eget initiativ något som kom att heta Special Night Squads, 1938. Rekryteringen skedde bland de judiska självförsvarsstyrkorna, Haganah, men Wigate gav dem speciell utbildning i okonventionella stridsmetoder och delade in sina mannar mindre enheter för att föra kriget till motståndaren. Sedan dess har krigföringen inte varit sig lik. (Historien om Orde Wingate och Special Night Squads är otroligt fascinerande och jag hoppas kunna återkomma till detta i en senare post.)

C-skvadronen inom det brittiska SAS bildades under andra världskriget bland rhodesiska frivilliga. Efter kriget avvecklades enheten, men återbildades igen på 50-talet, då oroligheterna i Malaysia fick myndigheterna att förstå att specialstridskrafter, som behärskar gerillakrig bättre än gerillakrigarna själva, är ett utmärkt instrument inom COIN-krigföring. Under kampanjen (1950-55) återbildades C-skvadronen som en rent rhodesisk formering vid sidan av A-, B- och D-skvadronerna som bestod av britter. C-skvadronen lades åter ned 1955, men återuppstod 1962 - och kom efter den ensidiga självständighetsförklaringen, 1965, att bli en rent rhodesisk enhet utan band med Storbritannien, men där beteckningen "C Squadron" bibehölls av traditionsvårdande skäl.

Under hela bushkriget förelåg det en viss rivalitet mellan SAS och Rhodesian Light Infantry. Båda enheterna bestod av speciellt utvalda rekryter; båda enheterna var dessutom de enda som endast var öppna för vita; och båda hade likartad utbildning, med stark betoning av träning i luftlandsättningsoperationer. Dock var kraven på rekryterna i SAS mycket högre och enheten bestod aldrig av fler än 250 man. Likaledes förelåg det rivalitet mellan SAS och Selous Scouts. Båda enheterna var tränade i att företa operationer i mindre enheter bakom fiendens linjer i grupper på mellan fyra och sju man (s.k. "sticks"). Skillnaden mellan SAS och spejarna var dock de förras expertis vad gällde tekniker som involverade luftlandsättning och "amfibieaktiviteter" (SAS utbildades även till attackdykare).

På ett principiellt plan är det egentligen inget som skiljer det rhodesiska SAS från andra länders specialstridskrafter (typ Delta Force, Navy SEAL, RPIMa, brittiska SAS, eller vårt egna SSG). Det intressanta med den rhodesiska metoden var att man använde sig av flera olika typer av enheter med olika specialiteter (SAS, Selous Scouts, Grey's Scouts, RLI, etc.), för att accellerera effektiviteten hos samtliga enheter. De olika specialiteterna i kombination med rivaliteten mellan förbanden skapade snabbt en resurs av erfarenheter som alla kunde lära sig av. Ett specialförband är bra; två specialförband är fyra gånger bättre...

C-skvadronen hade äran att få existera 30 dagar längre än de övriga rhodesiska specialförbanden och avvecklades av Zimbabwes nye president, Robert Mugabe, den 31 december, 1980. Som så många av Rhodesias forna soldater begav sig många till Sydafrika där de enrollerades i legendariska förband som 32 Buffalo Batallion och 5 Recce. Som en speciell heder åt sina rhodesiska vapenbröder låter också det brittiska SAS beteckningen "C" vara vakant bland sina egna skvadroner: "'C' is in suspended animation - for ever!"

Och i och med detta suspenderar även jag mina Rhodesia-betraktelser och hoppas att mina läsare har uppskattat dem. Jag har en hel del material om krig i Afrika under 1900-talets senare hälft. Det borde bli en bok, men inga bokförlag här i riket är intresserade, tyvärr...

Extra: Här är en länk till en dokumentärfilm (12 minuter) om det rhodesiska SAS. Tyvärr går den inte att "bädda in" här på bloggen.

Tema Rhodesia (4): COIN-kavalleri

Avdelning chock! Grey's Scouts mot insurgenter

Det här är något som får varje krigshistoriskt intresserad persons ögon att tåras av glädje - och idén var inte så förbaskat dum som man kanske först skulle kunna tro: rytteri mot terrorister.

Idén kom ursprungligen från den portugisiska armén som från och med 1967 använde rytteri mot FNLA-, MPLA- och UNITA-insurgenter i Angola, fram till avvecklingen av det portugisiska kolonialväldet, 1974. Den portugisiska enheten, Grupo de Cavaleria No 1 (med smeknamnet Dragões de Angola, "Angolas dragoner") var en beriden enhet som användes för spaning och patrullering och som var beväpnade med Hechler & Koch G3.

1975 beslöt Rhodesia att sätta upp ett liknande förband, vilket kom att bestå av 1000 man varav 260 man var beridna och fördelade på tre skvadroner (kavalleriets "kompanier"), som i sin tur var indelade i tio avdelningar om åtta man. Rekryteringen gjordes bland såväl svarta som vita - och med en stor del av befolkningen bosatta på den afrikanska landsbyggden som jordbrukare - där hästar ofta användes för inspektion av de väldiga farmerna - var det aldrig några problem att hitta dugliga hästkarlar bland de värnpliktiga.

Varför använde man sig då av kavalleri? Den viktigaste orsken var naturligtvis terrängförhållendena. Rhodesia består till stora delar av väglöst land med snår, blockterräng och vattendrag där motorfordon inte kommer fram och där patruller till fots blir allt för långsamma. En ryttare kan söka av ett terrängavsnitt flera gånger snabbare än en fotsoldat. Rhodesierna räknade med att en åttamanna patrull under en dag utförde samma arbete som det annars skulle fordra en hel infanteribataljon (500 man) för att klara av.

Ett annat skäl att använda rytteri var minorna. Under 70-talet började ZIPRA och ZANLA i allt högre grad använda sig av minor i sin kamp mot Salisburyregeringen. Man kan jämföra med situationen i dagens Irak, där det är relativt liten risk för en amerikansk soldat att dödas av en kula jämfört med en IED eller mina. Det var detta som portugiserna hade upptäckt. Om ett fordon kör över en mina riskerar alla ombord att dödas eller skadas, under det att ryttaren - som sitter högt upp i luften - klarar sig helskinnad, eftersom hästen absorberar minans hela kinetiska energi. Givetvis är en ryttare genom sin position sårbarare för fientlig eld - men eftersom kvaliteten på "gerillakrigarna" var så erbarmligt dålig, var detta en risk som rhodesierna var beredda att ta; och mycket få ryttare stupade genom att skjutas från hästryggen.

Grey's Scouts användes precis som det portugisiska kavalleriet för patrullering och spaning och precis som rhodesiskt infanteri utgjordes beväpningen av FN-FAL automatkarbiner. I händelse av strid slogs man som dragoner. Som de flesta känner till finns det ju olika typer av rytteri, med allt från lätt kavalleri, som husarer, till tungt, som kyrassiärer. Lätt kavalleri används främst för spaning och förföljelse, medan tungt används för chock. Den klassiska dragonen är däremot ett slags "all round-soldat". Han kan användas för såväl lätta, som tyngre uppgifter, men också sitta av och slåss till fots som en infanterist. Detta ser vi idag i den svenska beridna högvakten. Livgardets rytteri utgörs av dragoner och de flesta svenskar har säkert lagt märke till de karbiner som högvakten bär när de vaktar Kungliga Slottet. Detta är ett minne av den tid då dragonerna slogs såväl från hästryggen som avsuttet. Dock tränade Grey's Scouts för att vid ett akut läge även kunna skjuta från hästryggen i full galopp. För att underlätta detta använde man sig av en speciell träns med endast en tygel som ryttaren höll i ena handen. Man upptäckte också att den brittiska kavallerisadeln modell 1902 var den idealiska för ett afrikanskt rytteri och startade därför en omfattande nytillverkning.

Kan man använda sig av kavalleri idag? Det är tveksamt. Men under de specifika förhållanden som rådde i Rhodesia under 70-talet visade det sin effektivitet. Bildandet av förbandet visar också på den rhodesiska arméns påhittighet och improvisationsförmåga i en situation när få länder ville förse landet med krigsmateriel. Än idag förkommer dock hästen i moderna arméer. I Förenta Staternas armé utbildas de "Gröna Baskrar" som tjänstgör i 5th Special Forces Group (Airborne) för uppdrag till häst, vilket visat sig speciellt effektivt i de terrängförhållanden som råder i gränstrakterna mellan Afghanistan och Pakistan.

Grey's Scouts var dock det sista förband som såväl stred som stupade på hästryggen. Precis som Rhodesian Light Infantry upplöstes enheten den 1 november, 1980.

Extra: Här nedan följer en liten tribut till de rhodesiska stridskrafterna. C:a 1 min 50 sek in i filmen kommer en sekvens där Grey's Scouts tränar chock.

Tema Rhodesia (3): Pseudo Gangs

Svarta och vita tjänstgjorde sida vid sida i Selous Scouts, den enhet som ansvarade för pseudo-operationerna

Vad jag här med en försvenskning av en rhodesisk term kommer att kalla "pseudo-operationer" är egentligen en variant av en mycket gammal krigslist. Det handlar om att den ena sidan i en konflikt låter sina egna soldater uppträda som fiendestyrkor bakom motståndarens linjer i syfte att ställa till så mycket djävulskap som möjligt. Det finns givetvis ett släktskap mellan militära pseudo-operationer och den typ av infiltration som polismakter eller spionorganisationer använder sig av, men en viktig skillnad är att militären använder sig av grupper (vad som i Rhodesia kom att kallas Pseudo Gangs) för kortare insatser, under det att de "civila" myndigheterna opererar med individer som kan vara verksamma i flera år.

Även om gränsen kan tyckas hårfin skall man heller inte förväxla pseudo-operationer med "False Flag operations", som är ett brott mot krigets lagar. Ett känt exempel på ett dylikt är givetvis den s.k. Gleiwitzincidenten, i augusti, 1939, när Gestapo lät fejka ett polskt angrepp mot en tysk radiostation för att motivera sitt överfall på Polen några dagar senare. Ett mer klassiskt exempel på pseudo-operationer är annars den falska tsartrogna organisation som Lenin och KGB:s föregångare, OGPU, satte upp 1921-1926 under det absurda namnet "Centralrysslands Monarkistiska Förbund" och som spelade en viss roll i bolsjevikernas seger över de vita.

Frank Kitson och Pseudo Gang-modellen

Den moderna Pseudo Gang-metoden utvecklades i Kenya av den legendariske brittiske föregångsmannen inom COIN-krigföring, general Sir Frank Kitson, under Mau Mau-upproret på 50-talet. Kitson, som kom att avsluta sin karriär som chef för Storbritanniens landstridskrafter (1982-1985), var med på varenda krigsskådeplats där Storbritannien bedrev COIN-aktiviteter under efterkrigstiden, såsom Malaysia, Cypern, Kenya, Oman och Ulster, och publicerade sina erfarenheter av småskalig krigföring i ett flertal ytterst läsvärda böcker. I sin Gangs and Counter-gangs (1960, utgången) och Low Intensity Operations (1973) presenteras grunderna för pseudo-operationer, med infiltrationsmetoder, beväpning, logistik, rekrytering av avhoppare, etc. Precis som andra föregångsmän inom COIN-krigföring i "tredje världen", såsom överste David Galula, överste Roger Trinquier, överstelöjtnant John Nagl och general David Petraeus, betonar general Kitson oavlåtligt vikten av att se befolkningen, snarare än territorier och body-counts, som nyckeln till seger över insurgentrörelser.

Vad gäller Pseudo Gangs inskärper han också att metoden knappast har något värde mot en reguljär fiende som strider öppet i ett konventionellt krig, men däremot kan vara mycket effektiv mot irreguljära motståndare, såsom gerillarörelser, insurgenter och terrorister, som redan från början opererar i hemlighetsfullhet och i mindre enheter av "cellkaraktär". Det handlar alltså om att vända det som är en insurgentrörelses styrka - dess karaktär av ett löst sammansatt nätverk, utan hierarkier och identifierbart centrum, och med vattentäta skott mellan enheterna - till ett vapen mot den själv!

The Selous Scouts

De rhodesiska säkerhetskrafterna kom att utveckla en egen variant av pseudo-operationer, där såväl spaning, som sabotage, psy-ops och rent militära operationer i kompanistyrka kom att utgöra viktiga komponenter. Till sin hjälp hade man det faktum att insurgenterna var splittrade i två fraktioner, såväl politiskt som etniskt. Joshua Nkomos ZAPU (och dess militära gren ZIPRA) bestod av ndebeles och var moskvatrogna, under det att Robert Mugabes ZANU (och den militära grenen ZANLA) utgjordes av shonas och stödde sig på kommunistkina. En vanlig typ av operation bland Pseudo Gangs var därför att posera som den ena eller andra gruppen och försöka få till stånd strider dememellan, vilket ofta lyckades.

Den enhet som användes för dessa pseudo-operationer var spaningsförbandet Selous Scouts. Förbandet var aktivt 1973-1980 och hade som mest 1500 man i sina rullar. Manskapet bestod till 60 procent av svarta - varav många utgjordes av avhoppare från ZIPRA och ZANLA (s.k. "Terrs") - vilka som högst kunde bli underofficerare, under det att de vita återfanns på alla befattningar, från vanliga meniga till den högste chefen - den legendariske överstelöjtnanten Ron Reid Daly. Grundutbildningen var ytterst krävande och pågick nästan 9 månader med tonvikten på bush-and-tracking. En av utbildningsfaserna kallades Dark Phase och var hemlig och omfattade just träningen till pseudo operator.

Metod

En typisk operation kunde gå till på följande sätt: ett Pseudo Gang med fyra till sju man deplaojerades i operationsområdet. Detta område kunde ligga såväl innanför som utanför Rhodesias gränser. Andra rhodesiska styrkor informerades om att området nu var "fryst" (area freeze), vilket innebar att man skulle undvika egna operationer just där för att förhindra incidenter med egen eld. Gruppen var nu iförd insurgenternas egna uniformer och vapen (de vita fick finna sig i att smeta skokräm över hela kroppen eller bära skidmasker) för att på håll se ut som "gerillakrigare". Uppgiften var nu att spåra upp insurgenterna, vilket kunde ta flera dagar - emellertid ingick det i utbildningen att lära sig leva av vad landet kunde ge.

Så snart man träffat på insurgenter började man förfölja dem för att samla information. Ibland kunde man upptäcka en större bas, varvid man kunde utföra sabotage eller kalla in Fire Force, från Rhodesian Light Infantry. Ibland kunde man hitta en vapengömma. Oftast förstörde man inte vapnen, utan manipulerade istället utrustningen så att den inte skulle fungera eller explodera i händerna på de som använde den. Skälet till detta var att sprida osäkerhet och misstro bland insurgenterna mot de kineser och ryssar som levererat materielen. Ibland använde man sig av avhoppade insurgenter för att ta kontakt med fienden och infiltrera hans positioner. Detta gick inte så lätt mot ZIPRA, vars paranoida sovjetiska doktrin fordrade att allt som hände skulle rapporteras in centralt. Däremot fungerade det bättre mot Mugabes ZANLA som opererade i celler som inte kände till varandras existens - där var det bara att gå fram och hälsa. De vita fick naturligtvis hålla sig i bakgrunden, eller också spela "tillfångatagna" rhodesier (i en scen i filmen Blood Diamonds iscensätter den forne rhodesiske legosoldaten Archer - spelad av Leonardo DiCaprio - just detta trick för att kunna ta sig över en bro tillsammans med sin svarte kumpan).

Däremot avstod man tydligen - helt enligt general Kitsons rekommendationer - att använda sig av Pseudo Gangs för dirty tricks. Ett sådant kan vara att gå in i en by i gerillauniformer och anställa en massaker i syfte att vända de överlevande mot insurgenterna. Förutom att inte vara i enlighet med krigets lagar upptäcks denna typ av operationer alltid av insurgentledningen efter ett tag, varvid denna kan företa motåtgärder, förbereda befolkningen och påverka den internationella opinionen. Om ett dirty trick upptäcks riskerar förövaren att förlora förtroende och sympati för alltid, för en kortsiktig vinst som mycket väl kan uppnås på andra sätt.

Operation Eland

På ett plan bröt rhodesierna dock mot general Kitsons grundtankar. Kitson ansåg att Pseudo Gangs framför allt skulle ägna sig rekognocering, spaning, förberedelserarbeten åt reguljära förband, sabotage, skapande av förvirring och i sista hand lönnmord på enskilda, men högt uppsatta motståndare. Han avrådde bestämt från mer aktiva insatser eftersom gränsen mellan pseudo-operationer och false flag är så svår att dra. Större operationer riskerar att bli propagandistiska fiaskon om det är uppenbart att man brutit mot krigets lagar eller om civilbefolkningen (i länder som kanske inte ens befinner sig i krig) drabbas. Men ju längre bushkriget pågick, desto mer omfattande blev Selous Scouts aktiviteter. Skälet till detta var förbandets häpnadsväckande effektivitet. Man räknar med att 65 procent av samtliga stupade ZIPRA/ZANLA-soldater dödades av Selous Scouts - detta är anmärkningsvärt för ett specialförband med blott 1500 medlemmar. Ett exempel på en sådan större pseudo-operation är Operation Eland i Nyadzonya i Mocambique, den 9 augusti, 1976.

Under sommaren 1976 hade rhodesierna genom flygspaning och förhör med tillfångatagna insurgenter upptäckt att Mugabes ZANLA hade inrättat en stor bas i Nyadzonya i Mocambique, sex mil från den rhodesiska gränsen. Där fanns bland annat ett stort sjukhus och vad man uppskattade till 5000 insurgentsoldater. Under juli månad begav sig flera Pseudo Gangs ut till basen för att återkomma med fångar från vilka man fick en god bild av försvarsanläggningar, byggnadernas placering och funktioner, vilka rutiner som gällde, etc. Man satte nu samman ett jätteteam av 85 pseudo operators i ett dussintal pansarfordon (Unimogs och Ferrets) bestyckade med allehanda vapen, såsom 20 mm automatkanoner, kulsprutor och en erövrad sovjetisk 12,7 mm kulspruta. Mannarna var utrustade med den mocambikiska Frelimo-arméns uniformer. De vita fick som vanligt sitta längst in i bilarna (som målats i Frelimo-färger) med skidmasker för ansiktena.

Attack

Klockan 01.00 den 9 augusti rullade kolonnen över gränsen. Man ville nå fram till basen lagom till klockan 08.00 då ZANLA ordnade allmän uppställning och parad för fanan. Klockan 02.00 nådde man gränsstaden Vila de Manica där fordonen hälsades med honör från autentiska Frelimos, som därefter lät hela kolonnen rulla vidare. Klockan 03.00 gick man i bivack strax innan målet. Efter rekognocering fram till klockan 07.00 började man den sista delen av anmarschen. Strax före 08.00 rullade fordonen in på Nyadzonya-basen. Vaktposterna i ZANLA lät bilarna passera eftersom de var målade i mocambikiska färger. Rhodesierna visste nämligen att insurgenterna alltid betedde sig ytterst respektfullt mot värdlandets soldater som tack för att de fick använda sig av deras land. Inne på basen körde bilarna fram till excersisplanen där c:a 4000 ZANLA-soldater ställt upp sig för inspektion.

Rhodesierna kunde inte tro sina ögon och ett flertal började så smått oroa sig för om ammunitionen verkligen skulle kunna räcka till för alla dessa människor. När alla fordon ställt sig på plats ropade en rhodesisk shonascout genom en av bilarnas högtalare ut orden "Zimbabwe tatona!" ("Vi har äntligen erövrat Zimbabwe!"). Ett enormt jubel bröt ut på exercisplanen och tusentals människor började dansande samla sig runt bilarna. På given signal öppnade rhodesierna eld med automatvapen och granatkastare. Hundratals människor sköts ihjäl på bara några minuter och eldgivningen fortsattte ända tills all rörelse bland fiendesoldaterna avstannat. Flera ZANLA-soldater försökte fly över ett vattendrag där den enorma trängseln ledde till att minst 200 drunknade. Av misstag träffades också ett antal butangasflaskor i närheten av sjukhuset av en granat vilket orsakade en våldsam eldsvåda som ledde till att ett 50-tal patienter brändes till döds i sina sängar. På återvägen hade mocambikiska Frelimo-förband upptäckt vad som var i görningen och försökte stoppa rhodesierna; men efter en kortare eldstrid lyckades man bryta sig igenom och återvända över gränsen. Slutnotan blev 1000 dödade och 14 tillfångatagna ZANLAs mot fem lätt skadade Selous Scouts.

Taktisk triumf, strategiskt nederlag, propagandistiskt fiasko

Operation Eland var den rhodesiska modellen i ett nötskal. Det var en mästerligt utförd operation, som resulterade i närmast total taktisk triumf. På 40 minuter förlorade ZANLA lika många soldater som USA förlorar under ett år i Irak. Ändå måste man beteckna incidenten som ett misslyckande. Poängen med pseudo-operationer är att de hålls hemliga. Detta är mycket svårt när patienter ligger förkolnade i sina sjukhussängar. Dessutom var Nyadzonya-basen också klassad som ett flyktingläger av UNHCR. Detta användes givetvis som en täckmantel av ZANLA. Ingen FN-personal fanns på plats och inga oanmälda inspektioner förekom heller, men bland de döda fanns en del kvinnor och barn. Världsopinionen visste i detta läge precis den skulle tycka när den fick välja mellan bilderna av det nedbrunna sjukhuset eller bedyrandena från "rasistregimen" i Salisbury att folkrätten ger alla stater rätt att slå mot fiender i grannländerna.

Men konsekvenserna blev värre än så. Nyadzonyaincidenten övertygade den blivande presidenten Jimmy Carter att något måste göras åt Rhodesia en gång för alla. Och han fick medhåll av apartheidregimen i Sydafrika som tyckte att allt hade skötts otroligt klumpigt av Salisbury. Sydafrika började nu successivt dra tillbaka sitt stöd. I och med detta förlorade Rhodesia sin viktigaste (och enda) allierade. Tre år senare hade Rhodesia upphört att existera och Robert Mugabe satt i presidentpalatset i "Harare" utan att ha vunnit en enda militär seger.

Lärdomar

Pseudo Gangs är effektiva om de används enligt general Kitsons ursprungliga modell. Och ju lösare sammansatt fienden är desto effektivare fungerar metoden - detta är tydligt om man jämför det "toppstyrda" ZIPRA med det lösligare uppbyggda ZANLA. Genom sin traditionella och "hierarkiska" modell var ZIPRA motståndskraftigare mot infiltrationer. Det är också viktigt rekrytera personer ur fiendernas led för att kunna agera riktigt framgångsrikt. Dessutom finns det också olika organisationskulturer att ta hänsyn till bland fienderna. Israelerna har aldrig haft problem att infiltrera palestinska organisationer, under det att man inte har haft några som helst framgångar bland Hizbollah (vad jag vet). Ryssarna har å sin sida haft framgångar med sina varianter av Pseudo Gangs i Tjetjenien. Den amerikanska armén har alltid dragit sig för att begangna sig av denna metod som de betraktar som "ovärdig". Dock anser jag att den är värd att prova i Pakistans federalt administrerade stamdistrikt, samt som en allmänt destabiliserande metod i Venezuela - för att hålla tummen i ögat på vår vän Hugo Chavez.

Tema Rhodesia (1): Inledning

Ute i bushen, 1978 (foto: Rhodesian Light Infantry)

Den brittiska avkoloniseringen av Afrika förlöpte på det hela taget smärtfritt. Vad som under sent 1800-tal artat sig till en "scramble for Africa" förvandlade sig efter andra världskriget till en "scramble for the door". Det fanns flera skäl till detta. Den brittiska kolonialpolitiken hade redan från början handlat om att förbereda kolonierna för självständighet - avvecklingen fanns så att säga inbyggd redan från början.

Ett annat skäl var att det andra världskriget ställt ekonomin under enorm press. Tvärt emot vad många tror är innehavet av ett kolonialimperium något mycket kostsamt. Upprätthållandet av en civil och militär infrastruktur, med allt från vägnät, elförsörjning, vatten och avlopp, telefon- och telegraflinjer, sjukvård, skolväsende, rättsväsende, truppförläggningar, postväsende, etc kostar betydligt mer än vad man kan få in via skatter eller exploateringen av lokala råvaror. Ett kolonialvälde kan vara "lönsamt" för vissa aktörer (såsom enskilda personer eller företag), men knappast för kolonialmakten som nation och dess skattebetalare. Många av de nya ledarna i det svarta Afrikas självständiga stater var dock inspirerade av marxismen och dess fatalt missvisande analys av "imperialism". På ett naivt sätt trodde de att skälet till de europeiska ländernas välstånd berodde på "utsugning" av koloniernas "resurser" och att Afrika snabbt skulle kunna rycka fram ekonomiskt så snart man hade kontroll över de egna tillgångarna. Detta var fel. Då som nu är det europeiska skattebetalare som bekostar den afrikanska infrastrukturen (idag kallar vi detta "u-hjälp").

Viktigt i sammanhanget var också kravet på självständighet från en utbildad afrikansk elit - och med den nya FN-deklarationens betonande av varje nations rätt till självbestämmande kan man ju inte annat än instämma. En annan faktor utgjordes av USA som av historiska skäl alltid varit emot imperialism (enligt begreppets icke-marxistiska definition) och kolonialvälden. Ett av kriterierna för att ta emot Marshall-hjälp efter andra världskriget var att de europeiska nationerna upprättade planer för avkolonialisering.

Det fanns dock ett undantag i den ordnade brittiska avkoloniseringen: Rhodesia (idag Zimbabwe). Här hade en relativt stor grupp vita bosättare (1963, c:a 225 000) slagit sig ned som ville stanna kvar i landet men icke låta sig styras av den svarta befolkningsmajoriteten (1963, c:a 4 milj.), vars kompetens man misstrodde och vars intentioner man fruktade. När Storbritannien vägrade ge landet självständighet utan att principen allmän och lika rösträtt respekterades (vilket hade satt den politiska makten i händerna på den svarta majoriteten) utfärdade Rhodesia 1965, under premiärminister Ian Smith, en ensidig självständighetsförklaring (Unilateral Declaration of Independence) i huvudstaden Salisbury (idag Harare).

Rhodesia blev omedelbart en internationell paria. Landet utsattes för handelsblockader och stöttes ut ur allehanda internationella fora. Olika insurgentrörelser växte fram, såsom ZAPU, stött av Sovjetunionen och under ledning av Joshua Nkomo, samt ZANU, stött av kommunistkina och först under ledning av Ndabangi Sithole, därefter av Robert Mugabe - Zimbabwes nuvarande autokrat. Splittringen av gerillarörelsen i två fraktioner handlade först om inställningen till Joshua Nkomos person, men kom efterhand att bli allt mer etniskt färgad i det att Ndebelefolket (c:a 20 procent) kom att stödja ZAPU, under det att Shonas (c:a 80 procent) kom att stödja ZANU. Motsättningarna mellan grupperingarna - som ofta ledde till väpnade strider - kunde utnyttjas av de rhodesiska säkerhetsstyrkorna under hela "bushkriget" som pågick mellan 1965 och 1980, då Zimbabwe bildades och Robert Mugabe kunde tillvälla sig makten (för att så småningom visa sig vara en av världshistorien sämst skickade politiska ledare).

Skälet till att den vita regimen tvangs att ge upp makten berodde på flera orsaker. Insurgentaktiviteterna utvidgades under hela 70-talet och ställde säkerhetsstyrkorna under en allt hårdare press, framför allt sedan Portugal avecklat sitt kolonialvälde i Afrika. Nu kunde baser och träningsläger upprättas i Angola (ZAPU) och - framför allt - i Mocambique (ZANU). Rhodesias armé, flygvapen och polis kunde dock anpassa sig till de ändrade förhållandena och blev aldrig någonsin besegrade på slagfältet. Till detta kom också de ekonomiska sanktionerna som ledde till valutakriser och betydande svårigheter att anskaffa ersättningsmateriel, framför allt till flygvapnet (som bestod av ytterst ålderstigna flygplan och helikoptrar). Det akuta skälet till att regeringen Smith tvangs krypa till korset och gå med på allmän och lika rösträtt berodde dock på den osannolika kombinationen av USA:s president Jimmy Carter och Sydafrikas president Johannes Vorster. Den moralistiske Carter ökade trycket på Rhodesia för att förbättra USA:s ställning i "tredje världen" och fick med sig det mäktiga Sydafrika, som drog tillbaka hjälptrupper, piloter och inledde ett vapenembargo (man bör komma ihåg att det fanns betydande motsättningar mellan afrikaanerna - "boerna" - i Sydafrika och "anglosaxarna" i Rhodesia). Utan aktivt stöd från apartheidregimen i Sydafrika och åtminstone en tolererande hållning från USA blev läget ohållbart och regeringen Smith accepterade den s.k. Lancaster House-överenskommelsen, 1979, som i sin tur ledde till majoritetsstyre.

Hur slogs då rhodesierna under bushkriget? Ingen kan ju förneka att de de facto "förlorade" kriget. Målsättningen att bibehålla ett "vitt" styre i en del av Afrika med en befolkningsbas på ett par procent kan ju bara betecknas som dödfödd i den verklighet som rådde efter andra världskriget. Strategiskt var bushkriget alltså ett misslyckande. Också på det operativa planet gjorde man många misstag. Trupperna utgick alltid från att neutralisera (dvs döda) så många insurgenter som möjligt. Man slog till mot truppkoncentrationer såväl i det egna landet, som i grannländerna (de s.k. "frontstaterna"). Vad man glömde bort eller var oförmögen till var att konsolidera sina vinster.

Som britter och fransmän visade i Malacka och Algeriet under 50-talet, och som David Petraeus visar i Irak idag, handlar framgångsrik COIN-krigföring om att vinna befolkningen lika mycket som att döda fiender. Under bushkrigets början stod den stora befolkningsmajoriteten neutral mellan säkerhetsstyrkorna och insurgenterna. De flesta var jordbrukare och ville helt enkelt lämnas i fred, samtidigt som de ansattes från båda håll med krav på lojalitet. Om regeringssidan tvivlade på dem riskerade de att hamna i fängelse och om de fick problem med insurgenterna kunde de bli mördade. Om Salisbury dels hade kunnat skydda befolkningen via kontinuerlig truppnärvaro och dels presentera en hållbar tidsplan för övergång till majoritetsstyre, samt få alla att förstå att ekonomin skulle bryta samman totalt så snart som de vita lämnade landet hade man kunnat skapa ett alternativ till de marxistiska extremistgrupper som dominerade motståndsrörelserna. Bunkermentaliteten bland de flesta vita i Rhodesia förhindrade ett sådant tänkande.

Där rhodesierna däremot triumferade var på det taktiska planet. När USA hade som mest trupper i Vietnam under 60-talet uppgick dessa till en halv miljon man. Rhodesias armé bestod av 11 000 aktiva, 15 000 i territorialförsvarets reserv, 8000 BSAP (gendermeri) och 19 000 i BSAP:s reserv. Detta är sannerligen inte mycket. Och som jag redan noterat var materielsituationen inte den bästa genom den ekonomiska blockaden. Vad man därför satsade på var träning, en kultur av alldeles excellenta specialförband, improvisationer och kreativitet i taktiskt hänseende. Genom bristen på resurser och manskap tvangs man helt enkelt skapa nya doktriner för att lösa taktiska problem. Och en hel del av detta har blivit normgivande inom de länder där man utbildar specialförband för strid i "tredje världen". Det finns knappast någon "kännare" av krigföring med specialförband eller COIN-doktrin i allmänhet som inte ser rhodesierna som förebildliga i detta hänseende.

Under veckan som kommer tänker jag presentera några av dessa taktiska nyskapelser, såsom "Fire Force", "Flying Columns", "Pseudo Gangs", etc.

Dagbok från al-Qaida visar på organisationens svårigheter

Al-Shawa - "väckelsen" - är namnet på de milisgrupper på gräsrotsnivå som betytt så mycket för att slå tillbaka al-Qaida i Irak

Jag har varit upptagen och inte kunnat blogga på ett litet tag - men nu är jag tillbaka igen (jag beger mig dock ut på resa på onsdag, så vi får se hur det går med skrivandet under närmaste veckan...)

Nåväl: kanske har några av mina läsare noterat nyheten om den dagbok som hittades under en räd i Samarra i november 2007 av soldater tillhörande 101 luftlandsättningsdivisionen? Nu har ett utdrag publicerats av Pentagon. Manuskriptet är på 40 sidor och författat av en ledare inom den irakiska grenen av al-Qaida. De fyra sidor som gjorts tillgängliga visar på en organisation i svårigheter - minst sagt.

Här är några citat (de amerikanskstödda al-Shawas - "väckelserörelserna" - tycks ha spelat en viktig roll):

Oct. 15 2007: .... There were almost 600 fighters in our sector before the Tribes changed course 360 degrees [sic] under the influence of the so-called Islamic Army (Deserter of Jihad) and other known believer groups. Many of our fighters quit and some of them joined the deserters, and later on I will mention the names of Fighters who stood by us (faithful fighters), but things started to get worse ever since, and as a result of that the number of fighters dropped down to 20 or less which led us to move some of our vehicles to another location.

Oct. 24 2007: There are very few tribe members who stood by us and supported us, such as members of the [redacted] Tribes that were surrounded by al-Sahwah [Awakening] fighters.... After the raid that we did against the houses and safe havens of the deserters which led to killing and injuring a lot of them, burning some vehicles and spoiling some of their vehicles and weapons which affected their morale and resources tremendously, knowing that the number of fighters who did the raid were 16 and not 150 fighters as they claimed after that.

Oct. 28 2007: My request to you is not to be negligent with the deserters/traitors at all.... We should have no mercy on them even if they joined the Iraqi Government security forces and do not let them have any sense of relief despite the fact that some of them ran away from our strong hand to unknown locations with their families. Even though our Jihadi Movement goals are at the early stages were to recruit as many as possible of the government employees in order to have access, sources and supporters among them in order to gain more information about the Government security forces and the infidels' military and tactical movement in order to ease our movements and missions against them despite the fact that I was against such goals for security reasons. Dear brothers I would like you to know that even though the Islamic State of Iraq (ISI) achieved a lot of projects for the benefit of the people of Iraq such as bringing water, electricity and agricultural help to a lot of area ... we were mistreated, cheated, and betrayed by some of our brothers who used to be part of the Jihadi Movement, therefore we must not have mercy on those traitors until they come back to the right side – the ISI side – or get eliminated completely in order to achieve victory at the end, and I would like to mention here the name of one of families [subtribe] who betrayed us and lost our trust is the [redacted] family who were very good, faithful Jihadi fighters, but later on we found out that those people were nothing but hypocrites, liars, and traitors and were waiting for the right moment to switch sides with whomever pays them the most and at the end they fought against us and they tried to prevent us from attacking the al-Sahwah [Awakening] groups in [redacted] area by blocking our entrance to that area....

Fel och rätt om "waterboarding"

Waterboarding i det fria. Motspänstig FNL:are förhörs av amerikansk soldat och sydvietnamesiska tolkar i Da Nang, 1968 (foto: UPI)

I en presskonferens under tisdagen berättade den amerikanske CIA-chefen Michael Hayden att man använt den kontroversiella förhörsmetoden "waterboarding" för att få fram uppgifter från tre sällsynt vedervärdiga al-Qaida-toppar, nämligen Khalid Sheik Muhammed, Abu Zubaida och Abd al-Rahim al-Nashiri. Förhören utfördes under 2001 och 2002.

Detta rapporteras även av svensk press (såsom DN och Svenskan). Men i DN har man fått tekniken om bakfoten:

Waterboarding är en metod där fången hålls fastbunden och nedtryckt under vatten för att skapa känslan av att man drunknar.

Kanske talar det till DN-journalisten Philip Ramqvists fördel att han har så ringa insikter i "tredje gradens" förhörsmetoder, men fel är det förvisso. Waterboarding går till så att man binder fast den man skall förhöra på en lutande bräda så att fötterna hamnar något högre än huvudet. Därefter stoppar man in en trasa i munnen på den bundne så att den inte går att stänga och lägger ytterligare en fuktig trasa över hans ansikte och häller så långsamt vatten över trasan. Effekten är att kroppens drunkningsreflex sätter igång. Metoden är ofarlig om den utförs på riktigt sätt, men ytterst obehaglig (vilket Krigsbloggen kan intyga efter ett litet experiment nu i somras).

Vad som räknas som tortyr är givetvis en definitionsfråga och waterboarding var åtminstone fram till 2007 en fullt laglig praktik i krig eller krigsliknande omständigheter i USA. Skälet var givetvis att metoden inte orsakar fysisk smärta eller bestående fysiska men, vilket kanske är den vanligaste definition av tortyr.

Tortyr är förbjudet i alla FN:s medlemsstater och bland alla signatärer av internationella konventioner, men definitionen av tortyr varierar mellan olika länder. Ramqvist är här sofistikerad nog att inte skriva rent ut att "waterboarding är tortyr", utan kallar det istället för "brutala förhörsmetoder".

Metoden är dock kontroversiell och har många motståndare även i USA. Av detta skäl utfärdade president Bush i juli 2007 en förordning som förbjuder all form av tortyr vid förhör. Waterboarding, jämte de fem andra "speciella förhörsmetoder" ("attention grab", "attention slap", "belly slap", "cold cell" och "long time standing"), som ibland praktiserats vid förhör av krigsförbrytare och terrorister nämns inte, men antas av motståndare till teknikerna vara avskaffat emedan förordningen förbjuder metoder som involverar "the threat of imminent death". Eftersom waterboarding inte använts sedan förordningen trädde i kraft har metoden emellertid inte kunnat prövas juriskt. Det förtjänar dock att understrykas att den var tillåten då den användes under 2001 och 2002.

CIA har naturligtvis inte velat gå ut och prata om vilka tekniker man använder sig av vid förhör (presskonferensen hölls ju också under Super-Tuesday, då nyheterna helt dominerades av primärvalen). Bush-regimens motståndare ser givetvis detta som ytterligare ett infamt försök att tysta ned debatten kring vad man anser som ett närmast brottsligt förfarande. Men då bortser man från hur en underrättelsetjänst fungerar i krig. Det enda viktiga med att hålla tyst om vilka metoder man använder handlar om att inte ge fienden insikter om vad som väntar honom om han skulle gripas.

...samtidigt i en annan del av Irak...

Citizen Muqtada

Det är en helt vanlig onsdag i slutet av januari – och kanske är det någon därute i stugorna som undrar vad den Orson Welles-liknande shiitiske hetsporren och tillika befälhavaren över den irakiska Mahdiarmén, Muqtada al-Sadr, kan tänkas hitta på en kväll som denna?

Mitt tips är att han sitter hemma i Basra och funderar på sin framtid.

Ni kanske minns hur medierna gång efter annan lyfte fram ”analyser” om Muqtadas stora inflytande över den irakiska politiken så sent som i somras?

Men vad har hänt sedan dess? Vad gör han nu?

Sanningen till sägandes har Muqtada nästan helt hamnat utanför det mediala rampljuset, med undantag för vissa referenser till den vapenvila som utlystes för ett par månader sedan och den obligatoriska bisatsen att detta lär ha bidragit till att förbättra säkerhetsläget i Irak.

Men i måndags släppte Muqtada något av en liten bomb: vapenvilan (”the freeze”, som löper ut i februari) skall inte förnyas!

Detta låter förvisso oroväckande. Men samtidigt måste man komma ihåg att det sannerligen inte är första gången Muqtada hotar med att återigen ta till vapen. Det enda som faktiskt var en nyhet var hur han beklagade sig över att hans organisation ”förföljdes” av de irakiska regeringstrupperna; vilket nyligen rapporterades i New York Times:

“Many officers in the Iraqi police and army and have made bad use of the freeze to pressure our people, and hundreds of families have been pushed out of their homes,” Mr. Obaidi [a spokesman for Sadr] said. “We’ve been thinking of renewing the freeze. We understand the situation, we are in a period of trying to rebuild Iraq and bring more security, but unfortunately our people are suffering.” The decision to consider lifting the freeze came after a fact-finding tour by several high-ranking members of the Sadr organization in which they visited Samawa, Diwaniya, Kut, Amara and Basra, according to Mr. Obaidi. He said that for Mr. Sadr to remain credible with his followers, he has to stand up for them when they become targets.

Kritiker av den amerikanska politiken i Irak brukar peka ut hur den irakiska regeringen domineras av medlemmar från den likaledes shiitiska, men konkurrerande, Badr-milisen (som till stora delar redan har integrerats i säkerhetsstyrkorna) och i medierna har vi kunnat läsa att strider mellan Mahdis och Badrs är ett exempel på ”inbördesstrider” mellan shiiter i Irak. Man tenderar således att skildra de shiitiska grupperingarna enligt modellen om ”lika goda kålsupare”.

Men detta är ett felaktigt sätt att beskriva läget. Det är Badrmilisen (liksom andra shiitiska grupper, som valde att acceptera valresultatet och ansluta sig till den folkvalda Malaki-regeringen), som besitter den politiska och rättsliga legitimiteten för sina aktiviteter, under det att Mahdiarmén har valt att ställa sig utanför. Att i sådana fall bryta vapenvilan innebär således ingenting annat än att Muqtada förklarar krig mot den folkvalda regeringen och därigenom gör sig till varg i veum.

Detta skulle förvisso skapa stabilitetsproblem i Irak på kortare sikt, men samtidigt också förenkla den operativa situationen betydligt. Om Muqtada bryter vapenvilan kan de amerikanska trupperna, liksom den irakiska regeringen, upphöra med med sitt legalistiska hyckleri och slå direkt mot Mahdiarmén utan att behöva ta politiska hänsyn. Samtidigt torde Mahdiarmén vara medveten om deras ”komparativa fördelar” vis-à-vis regeringssidan försvagas i samma takt som al-Qaida upphör att vara ett problem och allt fler amerikanska och irakiska regeringsstyrkor kan frigöras för andra uppgifter.

Som Bill Roggio skriver i The Long War Journal har den irakiska regeringsarmén dessutom förstärkt sina resurser i södra Irak med åtminstone en division sedan britterna började dra sig tillbaka under förra året. Och som den irakiska dagstidningen Aswat al-Iraq rapporterar, tillintetgjorde regeringsstyrkorna i förrgår närmare 300 man ur en Mahdi-anknuten rebellgruppering inne i Basra - Muqtadas "bakgård" - vilket måste ha kommit som en obehaglig överraskning för honom.

Antingen kan Muqtada al-Sadr läsa skriften på på väggen eller också inte... och vad han än gör är det faktiskt likgiltigt vilket.

Uppdatering från fronterna

Soldater ur 5 irakiska "Järndivisionen" slåss sida vid sida med koalitionen under Operation Iron Harvest (att en av mannarna har händerna i byxfickorna kan tyda på att han omflyttats från flygvapnet... Krgsblgs. anm.)

Idag skall jag äntligen få undan allt julpynt, så jag tänkte nöja mig med en liten genomgång av vad som nyligen timat på de olika frontavsnitten i "det långa kriget".

Irakfronten: Här kan man notera att Operation Iron Harvest går in på sin andra vecka. Iron Harvest är ett delmoment av den övergripande Operation Phantom Phoenix och äger rum på divisionsnivå (Task Force Iron). Kärnformationen utgörs av 2 amerikanska infanteridivisionens 4 brigad som just nu slåss sida vis sida med 5 irakiska infanteridivisionens 3 brigad (från milo Kirkuk/Bakuba; samarbetet med Task Force Iron har givit 5 disionen smeknamnet The Iron Division). Operationsområdet utgörs av fyra av Iraks nordliga provinser, och insatserna tycks ha koncentrerats till områden kring Mosul, Samarra och - framför allt - Dyalaprovinsens huvudstad Bakuba. Operationerna har hittills lett till ett hundratal dödade och 193 tillfångatagna al-Qaidaterrorister. Lika viktigt är att man också påträffat en stor mängd vapengömmor och sprängmedelsförråd. Al-Qaidas svagaste länk utgörs av sprängmedelsexperter och tillgången på sofistikerade improviserade "minor" (IEDs). Kan man neutralisera dessa är mycket vunnet. Att operationer äger rum just i Dyalaprovinsen är också det av särskild vikt. I takt med att man rensat Bagdad och al-Anbar från terrorister har dessa dragit sig tillbaka till Dyala. Dyala har ett prekärt läge inkilat mellan de kurdiska territorierna, Iran och Storbagdad (se kartor). Befolkningsmässigt är den Iraks mest etniskt delade provins med jämnstora grupper av shiiter och sunniter, samt en större mängd kurder, som just här tillhör den shiitiska sekten (till skillnad från kurderna i norr som är sunniter). Dyala kan betecknas som ett av al-Qaidas sista fästen i Irak och just här har amerikanerna haft svårt att få igång en fungerande gräsrotsrörelse (typ "väckelseråd" eller CLCs). Terroristerna har dessutom vid flera tillfällen även lyckats mörda representanter ur de spirande grärotsrörelserna i området. Iron Harvest har givetvis syftet att inte ge al-Qaida någon möjlighet att kraftsamla genom att man konstant driver organisationen framför sig med blåslampor i full fyr under häcken på dem (om uttrycket tillåts).

För övrigt kan man notera att general Petraeus ställföreträdare, generallöjtnant Ray Odierno, skall rotera hem, för att ersättas av generallöjtnant Lloyd Austin. Jag har skrivit en hel del om Petraeus och "The Surge", men Odierno har varit en mycket viktig person vad gäller implementeringen av den nya strategin. Austin är troligtvis en emminent ersättare. Han är lär vara en "soldiers' soldier", med en riktig inställning till sitt uppdrag (om man nu skall tro Washington Post).

Afghanistanfronten: Ett par high profile-attentat har nyligen ägt rum, bland annat mot hotell Serena i Kabul, i vilken en norsk journalist strök med. Som Svenska Dagbladets utmärkte medarbetare, Jan Blomberg, påpekar skall man inte se detta som isolerade akter, utan som led i kongruent strategi. Blomberg sätter också in händelserna i Afghanistan i en större regional kontext där betydelsen av talibanernas "maktbas" i Nord- och Sydwaziristan lyfts fram, vilket jag själv försökt få fram här på bloggen sedan den startade (som här, här, här eller här). Dock finns det både vin och vatten i den afghanska bägaren. Positivt är givetvis att möjligheter för större operationer från talibanernas sida minskar nu under vintern, samtidigt som över 3000 amerikanska marinkårssoldater gör sig redo att sätta igång en våroffensiv lagom till snösmältningen i mars (vilket också lyfts fram på Bengt Albons Utrikesblogg). Ingen sammanhållen kampanj (à la Petraeus Surge) har ännu genomförts i Afghanistan och därför ser läget inte lika dystert ut som vid första påseende.

Pakistanfronten: Här vill jag bara rekommendera en längre analys av det nuvarande säkerhetsläget som författats av New York Times tvenne Centralasien-reportrar Carlotta Gall och David Rhode. Tonvikten ligger på den pakistanska underrättelsetjänstens (ISI) relation till talibanerna och andra insurgentrörelser (och kan hittas på "Tribben").

Lord Curzon och Waziristan

Lord Curzon: "There would be no peace in Waziristan, the land of Wazirs and Mehsuds, until the military steamroller has been passed over the country from end to end”

Lord Curzon, den brittiske vicekungen av Indien (1899-1905), hade erfarenheter av de områden som idag utgör Pakistans Federally Administrated Tribal Areas (FATA) och Northwest Frontier Province (NFP). Han var nämligen mannen som skapade dem. Fram till och med förra sekelskiftet hade dessa områden styrts från Lahore, vilket kom att leda till oroligheter. Den milis som var ansvarig för att upprätthålla ordningen i området utgjordes nämligen oftast av sikher från Punjab, vilket inte alltid föll de ortodoxt muslimska klanerna på läppen. Oroligheter var närmast endemiska, ledda bland annat av den religiöse fanatikern mulla Powindah och hans ghazis ("självmordskrigare").

Som gammal Etonelev hade Curzon givetvis läst romerska historiker, som Livius och Tacitus, och såg lösningen på problemet i termer av ett administrativt alexanderhugg. Genom att skapa dessa nya områden kom den lokala ordningsmakten att bestå av lokalt rekryterade klanmedlemmar. Och för Waziristans vidkommande handlade det givetvis om folk från de tre viktigaste stammarna: Waziri, Mehsud och Dawar. Men genom att lösa ett problem hade han skapat ett annat istället. De endemiska oroligheterna upphörde förvisso när ordningsmakten bestod av lokala muslimer, men när verkliga konflikter uppstod deserterade stora delar av de lokala trupperna och tog då med sig sina vapen, varvid indiska och brittiska trupper fick skickas in för att slå ned veritabla uppror, som under 20-talet. Lord Curzon var då tillbaka i England som utrikesminister, men när han fick höra om detta fällde han de odödliga ord som borde stå ristat i sten vid ingången till varje Natostab i Afghanistan:

“There would be no peace in Waziristan, the land of Wazirs and Mehsuds, until the military steamroller has been passed over the country from end to end”.

Något sådant gjorde aldrig britterna. Man bestämde sig för att leva med problemet istället för att lösa det. Det fanns två skäl till att man överhuvudtaget hade trupp i området. Det ena handlade om att skydda Lahore, Punjab och Sind – lugna områden i vad som nu är de östra och södra delarna av Pakistan, med ett (på den tiden) blomstrande näringsliv – från stamområdenas rövarband. Det andra skälet handlade om europeisk storpolitik: det gällde att hindra Ryssland (och senare Sovjetunionen) från att etablera flottbaser vid Indiska oceanen (här fungerade det neutrala och självständiga Afghanistan som en skyddande buffertstat ända fram till den sovjetiska inmarschen, 1979). Att ha trupper i Waziristan handlade alltså aldrig om ekonomiska faktorer, utan om att skapa ett "strategiskt djup" åt Brittiska Indien.

Det kan dock vara intressant att titta på hur britterna hanterade "COIN-problematiken" i Waziristan på 20-talet. När en släkting till mig satt som Cheif Commissioner (guvernör) i Quetta, i det intilliggande Baluchistan under 40-talet, fanns de brittiska pacificeringsoperationerna mot Waziri- och Mehsudklanerna i färskt minne. Idag utgör talbanledaren Baitullah Mehsud den största orosfaktorn i området; på 20-talet handlade det om en herre vid namn Haji Abdur Razaq. På 20-talet blossade oroligheter upp när anhängare till Razaq (framför allt ur den lokala polisen, ”khassadarerna”) angrep brittiska installationer i området, tog gisslan och lade sig i bakhåll för civila och militära transporter. Då som nu utgjorde upprorsmännen en blandning av till lika delar religiösa fanatiker, politiska rebeller och rena banditer. Som svar på detta påbörjades från de brittiska säkerhetsstyrkorna sida en pacificeringsoperation, i april 1922 med ett tre dagars luftangrepp av RAF mot khassadarpositioner i distriktet Wana, i Sydwaziristan. Tanken var att pressa upprorsmännen till underkastelse, men resultatet blev bara att khassadarerna spred ut sig sig i den omgivande landsbyggden.

Den 6 maj slog man därför ut en markoperation mot khassadarerna genom att överföra en bataljon ur South Waziristan Scouts till Wana, samtidigt som man förstärkte den strategiskt viktiga garnisonen i Razmak (där strider mellan talibaner och pakistanska trupper rasade, nu i höstas). Genom kontinuerlig förstärkning av trupperna kunde man successsivt "mätta" Wana med regeringsstyrkor. Genom truppnärvaro i minsta lilla by lyckades man förhindra upprorsmännens verksamhet. 1923 uppgick styrkan till sex bataljoner förlagda till Razmak, jämte en avdelning bergsartilleri, samt åtta mobila bataljoner för förläggning runt om på landsbyggden.

Den brittiska metoden för insurgentbekämpning var ett slags föregångare till Petraeus "Surge-modell", och bestod i att kombinera relativt bryska militära åtgärder mot stambefolkningen, med ärligt menade förhandlingstrevare och generösa penningsubsidier till de som ville samarbeta. Den grundläggande insikten i den brittiska kolonialpolitiken var nämligen att militära operationer inte kunde bedrivas isolerat. Britterna befordrade därför den politiska processen genom att komma till uppgörelser med stammarna via gemensamma jirgas (rådsslag). Vidare rekryterade man avhoppade rebeller i lokala milisförband, lät khassadarer som ångrade sig komma tillbaka till sina tjänster, byggde läkarstationer och förbättrade vägarna. Ett annan metod var att spela ut religiösa ledare (mullor) mot de världsliga åldermännen (maliker).

Med undantag för den muslimske fanatikern "fakiren av Ipis" härjningar på 30-talet, kom denna metod att fungera tämligen väl fram tills britterna lämnade subkontinenten 1947, och Pakistan bildades. Då och då blossade alltså mindre oroligheter upp, som dock alltid slogs ned med en kombination av hårda nypor, förhandlingar och rundhänt kompensation.

När västerländsk trupp utför COIN-operationer i ”tredje världen” handlar det om att förstå att 80 procent av aktiviteterna måste vara ”civila”, under det att bara 20 procent bör vara militära. Och här handlar det inte om några större skillnader mellan romarnas aktiviteter i Mellanöstern under antiken, britternas i Indien eller dagens amerikanska styrkor i Irak och Afghanistan.

Poängen är att veta när militärt våld skall utövas. Det är självklart att urskillningslös bombardering kan leda till motvilja hos befolkningen och att man lättare vinner ”hearts and minds” med vänlighet, respekt och pengar. Men samtidigt måste man också förstå att man aldrig kan vinna några ”hearts and minds” bland övertygade talibaner eller al-Qaidasympatisörer. Där måste man låta vapnen tala – och entydigt och utan misskund låta ångvälten rulla fram.