Kriget i Kaukasus: försök till utvärdering

"Bättre lycka nästa gång!" Georgisk trupp i Nikozi, nordväst om Tiblisi

Mycket av vad som försiggick på det militära området under vapenskiftet mellan Ryssland och Georgien under augusti månad är fortfarande höljt i ett dimmigt töcken, men jag skulle ändå vilja lyfta fram ett par punkter som jag tycker är intressanta - framför allt vad gällde den ryska insatsens kvalitet. Vad jag skriver här är (minst sagt) skissartat, så om någon har något att tillägga (eller invända mot) är jag mycket tacksam.

Herschel Smith på Captain's Journal lyfter fram en artikel författad av UPI:s Martin Sieff. Sieff påpekar hur ryssarna kunde använda sig av äldre stridsvagnstyper tämligen effektivt. Huvuddelen av stridsvagnarna (c:a 150) bestod av T-72:or med reaktivt pansar, förstärkta av ett mindre antal T-90:or och T-80:or.

Inmarschen ägde rum enligt klassiska clausewitzianska principer om överlägsen styrkekoncentration där samverkan mellan artilleri, taktiskt flygunderstöd, pansar och motoriserat infanteri.

Vad gäller styrkesammansättningen kan man bara spekulera men huvuddelen av manskapet på det ossetiska avsnittet torde ha kommit från den lokala formationen, 58:e armén (baserad i Vladikavkaz, i det ryska Nordossetien), och där 141:a pansarbataljonen och soldater från 19:e motoriserade skyttedivisionen stod för merparten av de c:a 10000 man som ryssarna satte in (förstärkta av c:a 15000 man sydossetisk "milis" och ett ökänt antal "frivilliga"). Men man var uppenbarligen också förstärkta av trupper av högre kvalitet från annat håll. De specialstyrkor (fallskärmsjägare och "spetsnaz") som sattes in på ett tidigt stadium för att säkra potentiella flaskhalsar i den bergiga och skogsbeklädda terrängen på anmarschvägen mot Gori tycks ha kommit från 76:e luftlandsättningsdivisionen från Leningrads milo (som det fortfarande heter), samt 98:e fallskärmjägardivisionen och 45:e spaningsregementet (ett GRU-förband), som båda kommer från Moskvas milo. De T-80 och T-90 stridsvagnar som observerades kan heller inte härrört från lokalt stationerade förband, utan måste ha transporterats dit i förväg från gränsen mot Kina eller (mer troligt) från Moskva eller S:t Petersburg.

Det är utifrån denna "styrkesammansättningsanalys" som jag tillåter mig att dra slutsatsen att inmarschen i Georgien var planerad av ryssarna sedan länge. Bombardemanget av georgiska byar i Sydossetien och attentat mot georgisk polis utfördes uppenbarligen för att provocera president Saakashvili att försöka återställa ordningen varvid ryssarna kunde marschera in. Att det ryska motdraget kunde ske mindre än 24 timmar efter det att georgierna gått in med säkerhetsstyrkor i Sydossetien (den 7 augusti) och äga rum med en redan "task force-paketerad" formation tyder på detta. Troligen förbereddes operationen under den stora manöver - Kaukasisk gräns 2008 - som avslutades den 2 augusti. Det är i sådana fall inte första gången i krigshistorien som en manöver används för att "maskera" förberedelserna för ett fälttåg.

Med hjälp av överlägsna militära resurser lyckades ryssarna driva bort de georgiska trupperna och på bara fem dagar säkra sina militära mål, nämligen att säkra Sydossetien och Abchasien, samt klippa Georgien i tu genom att besätta staden Gori.

Den samlade georgiska armén består av fyra brigader (c:a 12 000 man), men dessa kunde inte användas samlat. 2000 man var stationerade i Irak inom ramen för Operation Iraqi Freedom, och de övriga var splittrade mellan frontavsnitten i Abchasien och Sydossetien. Georgierna slogs inledningsvis med stor framgång mot sydossetisk milis och ryska reservformationer och "fredsbevarande styrkor", men skingrades snabbt vid konfrontationen med mekaniserade enheter och specialförband. En avgörande svårighet för Georgien var avsaknaden av modernt fältartilleri, liksom problemen med trupptransporter: armén fick rekvirera civila lastbilar och pick-ups för att transportera soldaterna till frontavsnitten. Dessutom lamslogs den georgiska ledningsfunktionen redan på ett tidigt stadium. Om detta berodde på rysk "cyberkrigföring" eller på inkompetens hos den georgiska generalstaben får framtiden utvisa.

En stor del av de ryska framgångarna härrörde från att man hade luftherravälde. För att parafrasera den tyske filosofen Leibniz kan man säga att luftherravälde inte är en tillräcklig grund för militär seger, men likväl en nödvändig grund. Man använde sig av en mix av attackflyplan av typerna Su-24, Su-25 och Su-27, samt bombplan av typen Tu-22M3. Inte heller här använde sig ryssarna av lokala formationer utan av det bästa man hade. Den ryske pilot som sköts ned och tillfångatogs den 9 augusti, överste Igor Zinov, var ingen vanlig pilot, utan instruktör vid 929 GLIT - en rysk motsvarighet till amerikanarnas "Top Gun".

På det hela taget gick kampanjen ryssarnas väg, men det finns ett antal problem ryssarna allvarligt borde ta sig en funderare på inför kommande äventyrligheter.

1) Det ryska flygvapnet underpresterade. Trots att man använde sig av Su-27:or med den senaste beväpningen missade man fler mål än man träffade och hade svårt med koordinationen med armén. Dessutom lyckades ett ytterst primitivt georgiskt luftförsvar skjuta ned fyra ryska maskiner. Detta att jämföra med det amerikanska flygvapnet, vars förluster är praktiskt taget noll sedan Reagan-eran.

2) Höga förluster bland arméformationerna. I en allmänt "ryssvänlig" analys konstaterar Sebastian Alison på Bloomberg News att georgierna hade förluster på 215 dödade och 1200 skadade under kampanjens fem dagar, under det att ryssarna vederfors 64 dödade och 324 skadade. Detta ger vid handen en balans på 1:3,4 vad gäller de stupade och 1:3,7 för de skadade. Moderna västerländska arméer brukar ha en förlustkoefficient på HÖGST 1:10 under liknande omständigheter (dvs. att du dödar minst tio fiender innan du själv blir dödad).

3) Taktisk inflexibilitet. Som Stuart Koehl påpekar i Weekly Standard skedde den ryska anmarschen mot Gori på ett sätt som hade blottställt de utdragna pansarkolonnerna på ett ödesdigert sätt om de hade mött en motståndare med modern beväpning. Hade de Georgiska trupperna haft tillgång till Stingermissiler, för att hålla attackflyget på avstånd, samt XM93 Wide Area Mines och bärbara FGM-148 Javelin bärbara anti-stridsvagnsmissiler skulle man sannolikt ha kunnat utjämna oddsen betydligt.

Den ryska björnen är ju som bekant aldrig så svag som man tror, men aldrig heller så stark...

Ett par iaktagelser...

Rysktillverkade T-72:or utgör ryggraden också i den georgiska armén

Irak Nu kan det sägas: Kriget är slut och jänkarna vann! Nu handlar det bara om uppstädning och att försöka bibehålla typ 20.000 man (5-6 mekaniserade brigader tycker jag verkar rimligt) på baser i området, bland annat i syfte att öva tryck mot Iran inför (den kanske ofrånkomliga) uppgörelsen med mullokratin... Det var en förbaskad tur att det här ägde rum innan en demokratisk administration hade kommit till stånd i USA... Men även om jag som europé och av säkerhetsskäl hellre ser en McCain-administration än en som leds av Barack Obama måste jag likväl säga att Obama var ganska tydlig i intervjun som TV-kanalen FOX gjorde igår. Han sade rakt ut att ett iranskt kärnvapen är oacceptabelt och att militära åtgärder finns med i beräkningen. Tack för det!

Afghanistan Det går förvisso utmärkt i Irak, men i Afghanistan har vi problem. Dock är det lätt att identifiera dessa svårigheter - och de stavas Pakistan. Så snart som våra gossar möter talibanerna på slagfältet gör de hackebiff av dem, men helvetesmuhammedanerna har - som läget nu är - hela tiden möjlighet att dra sig tillbaka över gränsen till Pakistan för att konsolidera, omgruppera och kraftsamla. Vi kommer aldrig att vinna detta krig om vi inte kan slå mot deras baser i Pakistan. Och detta måste ske med eller utan den pakistanska regeringens medgivande. I intervjun på FOX sade Obama något intressant, nämligen att han planerar att avbryta all vapenleverans till Pakistan om de inte agerar i linje med västvärldens intressen. Det kanske ligger något i detta... Hur som helst har Bushadministrationen inte vågat sig på något dylikt vis-à-vis Islamabad...

Georgien Till alla de som fortfarande tror att georgierna startade sommarkriget i Kaukasus vill jag bara säga följande: ni såg ju på teve att ryssarna använde sig av T-80 och T-90 stridsvagnar vid inmarschen i Georgien. Dessa relativt moderna kärror finns i normala fall endast grupperade vid gränsen till Kina och i Petersburgs och Moskvas milo. 58:e armén, som är ansvarigt för milo Kaukasus, har inga sådana vagnar. Det handlar här om en klass-C-formation vars "pansarnäve", 141 pansarbataljonen, endast är utrustad med uråldriga T-72 och T-55-kärror. Det är vidare otänkbart - enligt min mening - att 58:e armén kan sätta sig i rörelse på bara 24 timmar efter det att georgierna försökte att kväsa de förband av "fredsbevarande styrkor" som började att bombardera georgiska byar i Sydossetien den 7 juli.

Så här gick det till: Ryssarna hade flyttat fram mekaniserade klass-A-formationer redan i slutet av juni. I början av juli började ryska diversionsförband, utklädda till "fredsbevarare", idka terror mot georgisk civilbefolkning varvid den georgiska armén svarar. När detta sker rullar de ryska styrkorna in. Man har då en styrka på c:a tre divisioner att jämföra med georgiernas tre brigader (den fjärde var vid tillfället deploajerad i Irak).

Slutsats: Ryssarna har planerat detta från första början.

Ett par lästips:

Hur man drar ned styrkorna i Irak utan att förlora kriget; John Nagl, Colin Kahl, and Shawn Brimley, New York Times: "How To Exit Iraq"

Amerikanska trupper går alltmer in på pakistanskt territorium för att kväsa radikalislamismen; Liam Stack, Christian Science Monitor: "Pakistan: Uproar grows over first ground assault by US troops"

Det här är riktigt otäckt - det handlar om det allt mer ökande stödet från Iran till Hizbollah; redaktionell ledare Washington Times: "Beware the Avenging Hezbollah"

Dagens film:

Ja, så här ser det ut... Varken bättre: varken sämre. Ameriknskt marininfanteri i Afghanistan (AP)

Putin i Teheran: Cold War Redux

Såta vänner: Mahmud Ahmadinejad och Vladimir Putin

Den ryske presidenten Vladimir Putins inbjudan till Irans president Mahmud Ahmadinejad, nu i förrgår, att besöka Moskva är bara det senaste tecknet på att vi 16 år efter Sovjetunionens fall ser ett Ryssland som allt mer börjar orientera sig i banor som erinrar om det kalla kriget. Det gamla mönstret – att se ”USA-imperialismen” som den stora fienden – kultiveras av det militära och politiska etablisemanget, och delas givetvis också av breda lager inom den ryska befolkningen. Kanske handlar det om ett sätt att ge regimen legitimitet? I en värld där Ryssland tros omgiven av fiender är det måhända lättare att acceptera den styrande politiska klassen (till stor del bestående av tjänstemän ur det forna KGB) i rollen av nationens väktare.

Putin har knappast försatt någon möjlighet gå på tvärs mot amerikanska utrikespolitiska intressen. Förra veckans möte i Moskva mellan å ena sidan Putin, utrikesminister Sergej Lavrov och vice premiärminister Sergej Ivanov, och å den andra USA:s utrikesminister Condoleezza Rice och försvarsminister Robert Gates präglades av småaktiga nålstick från ryssarnas sida. Man tvang den amerikanska delegationen att vänta i 40 minuter på Putins ankomst (den diplomatiska motsvarigheten till en spottloska), och under presskonferensen gick Putin direkt ut med sin osakliga kritik av installationen av komponenterna till den amerikanska missilskölden i Tjeckien. Putin har redan tidigare hotat med att omprogrammera ryska kärnvapenmissiler i riktning Västeuropa om missilskölden byggs ut, liksom att säga upp såväl avtalen om begränsning av medeldistansrobotar, som begränsningen av konventionella stridskrafter i Öst- och Centraleuropa.

Putins västfientlighet är dock speciellt uttalad så snart diskussionerna kommer in på Iran och Mellanöstern. Tillsammans med Kina gör man allt för att förhindra en effektiv approch i frågan om Irans kärnprogram i FN:s säkerhetsråd. Trots att man tidigare har gått med på införande av vissa (urvattnade) sanktioner, kan den formella inbjudan av Ahmadinejad till Moskva inte tolkas som något annat än ett försök från Putin att spoliera de amerikanska försöken att isolera den iranska teokratin. När Putin talade på en konferens med de stater som gränsar till Kaspiska havet i tisdags (9 oktober) varnade han USA för att utföra ett militärt angrepp på Irans kärnanläggningar och tillsammans med ledarna för Azerbajdzjan, Kazakstan och Turkmenistan gjordes ett principuttalande till stöd för Irans ”rätt” till fredlig utveckling av kärnenergi.

Som om inte detta räckte har Ryssland försett Syrien med luftvärnssystem av typerna Strelets och Pantsir S1E, varav delar av det senare skall vidareexporteras till Iran under 2008. Under förra sommarens Libanonkrig säkerställde israeliska armén dessutom bevis på att ryska pansarvärnssystem av typerna Kornet E och Metis M på något sätt hamnat i terrororganisationen Hizbollahs ägo. Markeringarna på beslagtagna vapen tydde på att det rörde sig om sådana som exporterats till Syrien. Vidare har Ryssland också bjudit in ledaren för terrororganisationen Hamas väpnade gren, Khaled Meshal (f.n. i exil i Syrien), inte mindre än två gånger. Allt detta i kombination med försök att destabilisera folkvalda (och västvänliga) regimer i Georgien och Ukraina, hot om att använda olje- och naturgasresurser som ett påtryckningsmedel, samt hotfulla utfall mot EU-stater som Estland och Polen bådar sannerligen inte gått för framtiden.

Det bästa vore naturligtvis för västmakterna att sätta ned foten – men ett politiskt splittrat och militärt svagt EU, där undfallenhetsreflexen numera verkar sitta i ryggmärgen är sällsynt illa rustat för denna uppgift. Återigen måste vi i Europa lita till USA för försvaret av våra egna intressen. Vi tenderar alltför lätt att glömma de gamla romerska visdomsorden: Si vis pacem, para bellum...