lördag 22 november 2008

Seger

onsdag 19 november 2008

Så här skall al-Zawahiris rasistutspel tolkas

Retar upp fanatiker: Obama i bön vid klagomuren, Jerusalem (foto: AP)

En
reaktion på det amerikanska valet har nu kommit från Al Qaidas andreman, den egyptiske läkaren Ayman al-Zawahiri i form av en 11 minuter lång diatrib illustrerad med diabildspel och några korta videosnuttar, vilken under dagen lagts ut på diverse islamistiska hemsidor.

Talet

Zawahiri tog först upp det faktum att Barack Obama lovat att intensifiera de amerikanska truppinsatserna i Afghanistan och sade att detta kommer "att misslyckas". Ingen muslim skall tro att USA:s krigspolitik har ändrats bara för att landet har fått en ny president, påpekade nildeltats egen "doktor Död" vidare; och i de engelska undertexterna till talet kunde man läsa: "You appear to be a prisoner of the same view of Arabs and Muslims that the Americans have had. The Islamic Nation has heard your declarations on Israel and has understood that your position towards Muslims is hostile."

Zawahiri fortsatte med ett närmast rasistiskt angrepp på den nyvalde presidenten och sade att Obama inte var någon "hedervärd svart man", utan de vitas "slav". På arabiska använde Zawahiri uttrycket abid al-beit. Detta uttryck betyder "husslav", men blev i den engelska undertiteln "house negro", vilket för en amerikansk åhörare kanske frambringar referenser till gamla sydstatsplantager och servila husslavar i livréer som gjorde allt för att ställa sig in hos sina vita herrar (vilket ytterligare förstärks med gamla filmklipp där Malcolm X presenterar något slags raslära: svarta, muslimer och asiater är ovanligt fina människor; vita, judar och svarta som står i de vitas tjänst är mindre bra). Men för en arab som är obekant med den amerikanska medborgarrättsrörelsens mer bysantinska förvecklingar betyder dock abid något annat.

Abid (عبد‎; plur. abeed عبيد) är ett mycket fult ord och kan närmast jämföras med "nigger". "Abeed" är vad senegalesiska gästarbetere får slängt efter sig i Marocko; liksom sudaneser i Egypten och svarta människor över huvud taget om de visar sig i Mellanöstern. Abid är ett ord som kommit att betyda såväl "slav" som "neger" på det arabiska språket och har alltid en nedsättande innebörd. Det neutrala begreppet för en svart människa är annars aswad (أسود).

Man kan i sammanhanget komma ihåg att den muslimska världen varit ledande vad gäller förslavandet av den svarta befolkningen i Afrika. Sedan Muhammeds erövring av Mecka på 600-talet har c:a 24 miljoner afrikaner gjorts till slavar av araberna - att jämföras med den halva miljon som fördes till USA under triangelhandelns dagar. Slavhandeln västerut kriminaliserades 1815 och den engelska flottan såg till att ingen handel med Amerika ägde rum. Men detta kunde dock inte hindra den arabiska slavhandeln fortsatte över Sahara och Zanzibar, vilket under de senaste 200 åren kom att drabba inte mindre än 2 miljoner svarta människor.

Till en filmsnutt föreställande Barack Obama i bön vid judarnas Klagomur i Jerusalem hördes Zawahiris fördömande ord om att den nyvalde presidenten övergivit "sina muslimska rötter" (Obamas fader var ju muslimsk konvertit) och "förenat sig med islams fiender."

"Du har ju en gång sagt att USA:s politik misslyckats i Irak. Dina generaler medger nu sitt nederlag i Afghanistan", fortsatte han och inskärpte att Obama borde dra lärdom av britternas och ryssarnas öden i Afghanistan och hämta hem sina styrkor från detta land eftersom "islams heliga krigare annars kommer att fortsätta sin strid mot de brottsliga korsriddarnas högborg: Amerika!". Och så vidare...

Kommentar

Det här talet är intressant eftersom det visar på de uppenbara svårigheter Al Qaida har att "sälja" sitt budskap efter det amerikanska presidentvalet. Al Qaida är beroende av att få ut sin "verklighetsbeskrivning" för att kunna vinna rekryter och dra in pengar. USA har beskrivits som en brutal förtryckarstat där alla icke-vita mer eller mindre förföljs - framför allt om de är muslimer. Det faktum att det amerikanska folket i fria val valt en svart person vars fader just var muslim stjälper hela detta budskap över ända. Därför är det viktigt att framställa Obama som "avfälling" och "husslav" i bön i Jerusalem med kippa på huvudet.

Ett annat problem är den genuina popularitet Obama besitter på alla möjliga olika håll över hela världen. När nu Obama ber världen om hjälp att intensifiera kampen mot talibaner och Al-Qaida utgör detta ett propagandabakslag för terrororganisationen av helt andra dimensioner än om George W Bush - som man med framgång lyckats utmåla som universalskurk - hade sagt samma sak.

Ett annat problem utgörs dessutom just av det fokus som Obama valt att rikta mot Afghanistan och Pakistan. Striderna i Irak är över. Al Qaida i Irak (eller ISI, "Den islamiska staten i Irak") har förintats militärt av de amerikanska styrkorna, med viss hjälp av irakiska allierade. Under de närmaste 3-4 åren kommer därför trupperna att tas hem (den första av 16 brigader kommer hem nu till jul). Obama behöver alltså inte ödsla något mer krut på denna krigsskådeplats utan kan istället knyta tillbaka till Afghanistankampanjen som redan har fullt stöd av FN.

Trots att Bushpolitiken alltså fortsätter rent faktiskt (om än med annorlunda retorik) kan inte Obamas radikalislamistiska motståndare koppla samman honom med Operation Iraqi Freedom hur gärna de än skulle vilja, eftersom alla ju redan vet att Obama var emot Irakkriget. Hade jag varit jihadist skulle detta sakernas tillstånd gjort mig definitivt övertygad om djävulens existens.

Den breda motviljan mot USA i arabvärlden under senare år hade inte ju inte att göra så mycket med stödet till Israel, som alla ändå räknar med som ett orubbligt faktum, eller med att USA angrep "muslimska bröder" i Afghanistan under 2001-02. Ilskan kom först med invasionen av Irak, 2003, som man såg som ett angrepp på den rent arabiska självkänslan. Och nu är Irakkriget slut.

Ett Irak som normaliseras och en afghansk insurgentsituation som lunkar på under något års tid under det att USA metodiskt bygger upp sina styrkor och formulerar en strategi för seger skapar inga dramatiska bilder på Al-Jasira. Och framför allt drabbas inga araber... Den arabiska gatan sjunker ned i sitt sedvanliga tillstånd av letargi i dunsterna från vattenpipor och sumpigt kaffe. Detta är en utveckling som Al-Qaida borde frukta mer än något annat.

Läs mer i DN, Svenskan och Sydsvenskan.

Inför segerdagen i Irak den 22 november


Kriget i Irak är slut.

Under USA:s ledning har den internationella koalitionen nu störtat den tidigare irakiska regimen, infört demokrati, pacificrat landet och besegrat samtliga insurgentrörelser. Landet är nu ett helt vanligt land i tredje världen, fast med ett lite bättre utgångsläge än många andra genom sin olja och sitt (av västmakterna införda) demokratiska styresskick och fria press.

Dock kommer det knappast att utfärdas någon segerkommuniké i Vita huset, FN-högkvarteret eller den internationella pressen. Åtminstone för den senare har ett slags föreställning om Irakkriget som ett politiskt och militärt misslyckande blivit en sådan trossats att det inte längre spelar någon roll hur fakta än ser ut på marken.

Därför ligger det lite grann på oss bloggare att fungera som den den lille pojken i HC Andersens saga om kejsarens nya kläder när vi konfronteras med de etablerade mediernas nakna enfald: Kriget i Irak är slut och västvärlden vann!

Av detta skäl har en stor grupp webbloggar runt om på vår jord gått samman för att utropa den 22 november som Segerdagen - Victory in Iraq Day. Krigsbloggen är här med på ett hörn.

Sedan bloggen startades i september förra året har jag ägnat en stor del av mina poster till att skildra det förändrade och förbättrade säkerhetsläget i Irak sedan Petraeusdoktrinen började implementeras; och i somras blev det åtminstone klart för mig själv att kriget nu var slut och att den goda sidan faktiskt hade vunnit. Och jag är inte ensam om att tycka så.

Initiativtagarna till Victory In Iraq Day har ett par utmärkta citat som det tål att tänkas på.

Så här rapporterar exempelvis Michael Yon - den kanske främste av de frilansande journalisterna som arbetat i Irak:

"THE WAR IS OVER AND WE WON:" Michael Yon just phoned from Baghdad, and reports that things are much better than he had expected, and he had expected things to be good. "There's nothing going on. I'm with the 10th Mountain Division, and about half of the guys I'm with haven't fired their weapons on this tour and they've been here eight months. And the place we're at, South Baghdad, used to be one of the worst places in Iraq. And now there's nothing going on. I've been walking my feet off and haven't seen anything."

Senast i raden av framsteg är söndagens säkerhetsavtal mellan den irakiska regeringen och USA, som bland annat reglerar hur hemtagningen av utländska trupper skall gå till (ett avtal som f.ö. räddar den nyvalde presidenten Barack Obama från att behöva uppfylla sitt förhastade vallöfte om att "ta hem trupperna inom 16 månader"). Så här skriver kommantatorn Hugh Hewitt om detta avtal:

The Battle For Iraq Has Been Won. Will The President-elect Preserve The Victory?

Yesterday's vote by the Iraqi cabinet to approve a status of forces agreement confirms what most reasonable people had concluded this summer --that the battle for Iraq is over and the country is stable and secure even though its enemies remain in small enclaves within the country and across the border in Iran. It has taken five years and come at a high cost in American lives lost and in thousands of wounded soldiers, sailors, airmen and Marines.

It is, however, a crucial victory in the war against Islamist extremism and for stability in the Middle East.


Antalet stupade på koalitionssidan är nu nere på så låga nivåer att det knappast är lönt att tala om att det råder krig över huvud taget. Snarare påminner våldsläget om det som råder i en normal amerikansk storstad styrd av en demokratisk borgmästare. I Obamas hemstad Chicago har exempelvis 125 personer skjutits till döds av förbrytare sedan i somras. Detta är dubbelt så många som det antal amerikanska soldater som dödats i Irak under samma tid.

Självfallet kommer det att ske ett och annat våldsdåd och terrorattentat i Irak även under den närmaste framtiden, men det är en missuppfattning att tro att alla våldsamheter huxflux skulle upphöra bara för att kriget är slut. Dagens våldsakter bör ses i sitt perspektiv. Det handlar inte längre om organiserade stridshandlingar utan om en endemisk terroristaktivitet som bedrivs i celler och har mer gemensamt med organiserad brottslighet än med krig (och som därför också bör bekämpas som sådan). Irak befinner sig idag inte i krig mer än vad exempelvis Mexiko, Turkiet, Filipinerna eller Colombia gör, som också har att tampas med en liknande typ av politisk "banditism".

Vi kan i alla fall kosta på oss att glädja oss över hur lyckat resultatet blev till sist i Irak. I morgon väntar emellertid Afghanistan - en betydligt svårare nöt att knäcka...

De bloggar som vill ansluta sig till Victory In Iraq Day kan göra detta på Zombie Time.

onsdag 22 oktober 2008

"Abu Qaswarah" var toppman inom AQI

Per Jönsson: skeptisk, men fel ute (foto: någon jäkel på DN)

Det har rått en viss oklarhet huruvida Mohammed Moumou (alias Abu Qaswarah, alias Abu Sara), svensk medborgare av marockanskt ursprung, verkligen var något slags toppman inom Al Qaida Irak (AQI; alias "Al Qaida i Mesopotamien", alias "Den islamiska staten i Irak").

Som tidigare meddelats sköts ju Moumou till döds den 5 oktober i år av ett amerikanskt Hunter-Killer Team från Task Force 88, men lyckades ändå detonera ett sprängbälte som dödade ett antal personer. Task Force 88 är ett slags "specialstridskrafternas specialstridskraft" inom den amerikanska krigsmakten, vilkens verksamhet är höljd i yttersta hemlighetsfullhet. Man har tidigare varit verksam på Afrikas horn och infiltrerat områden i Somalia (från positioner i Kenya och Etiopien) för att likvidera medlemmar av Al-Qaida, liksom gjort räder från Afghanistan över gränsen i Pakistan; nu är man tydligen på plats i Mosul, i norra Irak, för att ta sig an AQI:s ledning. Man opererar i vad som kallas Hunter-Killer Teams, dvs. mindre grupper som agerar utifrån information (från luftspaning, "tjallare", etc.); varvid man spårar upp intressanta "objekt" (t.ex. en terrorist ur AQ), som därefter "neutraliseras" (dvs dödas).

I svensk press har det ibland framskymtat att Moumou absolut inte skulle ha något som helst samröre med terrorister. Intervjuer med Moumous jämtländska svärmor (hans fru, liksom fem barn är försvunna utomlands), liksom hans advokat, Abdel Hay Alami, beskrivs Moumou som en snäll och harmlös person.

Enligt advokat Alami, som representerat Moumou vad gäller misstankar som riktats mot honom gällande ett bombattentat i Casablanca, är det närmast otänkbart att Momou skulle kunna vara terrorist eftersom han har varit "servitör" och "arbetslös", och dessutom inte tillräckligt "beläst".

Samma linje har även framförts av DN:s Per Jönsson i ett "ledarstick" (17 oktober). Jönsson ironiserar över uppgifterna om att Moumou skulle kunna tillhöra ett terrornätverk eftersom han ju har varit "torghandlare" och "klädimportör", samt har "svaga språkkunskaper".

Förutom att vara uttryck för ganska oaptitiliga klassfördomar från de akademiskt utbildade herrarna Alami och Jönsson har deras argument dessutom den icke helt oviktiga egenskapen av att vara helt felaktiga.

I går natt gick nämligen AQI, självt ut med ett utlåtande via dess högste ledare Abu Omar al-Baghdadi, vilket också snappats upp av TT, vars telegram som publicerats i såväl DN, som Svenskan.

AQI:s högsta ledning i form av "Emiren över den islamiska staten i Irak" går inte ut med dödsrunor över vilken dussinjihadist som helst; al-Baghdadis ord borde nu en gång för alla lägga resonemangen om vem Momou egentligen var till handlingarna. Per Jönsson hade fel; och den amerikanska militärens informationsavdelning hade rätt. Så här skriver TT:

"Gud har förärat honom martyrskap så han sade till sina soldater att han skulle spränga sig själv i luften till försvar för sin tro", säger Abu Omar al-Baghdadi, ledare för den självutnämnda islamiska staten i Irak i ett uttalande som publicerades på internet.

Baghdadi sade också att mannen "kastat sitt svenska pass i sophinken" och gått med i de styrkor som bekämpar USA i Irak.

Några andra detaljer om händelsen då svensken dödades lämnades inte.

Jo en sak glömmer TT bort att berätta för sina svenska läsare... I det ursprungliga Reuterstelegrammet (som TT delvi översatt) uppmanar al-Baghdadi alla rättrogna muslimer "to avenge our brother; and those who were with him should kill an infidel, be it an apostate or an occupier". I AQ:s kodspråk betyder "apostate" (avfälling) alltid en shitisk muslim; och "occupier" (besättare, ockupant), alla vi andra...

torsdag 16 oktober 2008

Haninge-bo och AQI-ledare dödad i Mosul

Mördare: svenske medborgaren Mohammed Moumou (alias Abu Qaswarah, alias Abu Sara) - bosatt i Brandbergen och andreman inom terrororganisationen Al-Qaida Irak dödad i Irak

Jag fick en förfrågan från en av mina läsare för ett par dagar sedan om vad jag ansåg om "en marockansk-svensk som blivit skjuten i Irak". Jag svarade då någonting intetsägande om att jag inte visste vad det handlade om, typ... Jag fattade nämligen inte att den person som frågeställaren refererade till, var samme man som jag hört talas om under namnet "Abu Qaswarah", och som dödades den 5 oktober i Mosul, och att han faktiskt var svensk medborgare. Där ser man!

Nåväl, händelsen belyser ett par intressanta fenomen:

1) Den bekräftar att Al-Qaida Irak (AQI) i princip bara är enbart verksamt i Mosul numera. Man har drivits bort från i stort sett hela det övriga Irak.

2) AQI har allvarliga rekryteringsproblem. Bombattentaten begås numera av kvinnor och efterblivna som på olika sätt tubbas till att offra sig själva, samt av den högsta ledningen. Den dödade Muhammed Moumou, som är en av AQI:s allra viktigaste ledargestalter, gick alltså själv omkring på gatorna i Mosul med ett sprängbälte som han lät utlösa efter att ha approcherats och beskjutits av amerikansk trupp.

3) Det visar på allvarliga brister inom svensk säkerhetstjänst. Den 43-årige marockanen Moumou har vistats i Sverige sedan 80-talet; han kom hit som flykting och bodde under lång tid i Tensta, blev svensk medborgare, och var dessutom gift och far till fem barn - senast bosatta i stadsdelen Brandbergen i Haninge, utanför Stockholm. Han var sedan lång tid "känd" av SÄPO för att röra sig i jihadistiska kretsar kring "helvetesmoskén" i Brandbergen. Inte bara SÄPO har "känt" honom: han var också uppförd på diverse terroristlistor av USA, FN och EU, såsom misstänkt för terrordåd i Casablanca, attentaten mot pendeltågen i Madrid, 2002, samt att ha varit en av de viktigaste organisatörerna bakom insmugglingen av utländska jihadister till Irak. Trots detta har svenska myndigheter låtit honom röra sig tämligen fritt in och ut i vårt land.

Moumou dödades i samband med att ett amerikanskt Hunter-Killer Team ur Task Force 88 observerat fem terrorister i Mosul. Efter approchering utbröt eldstrid. Moumou träffades av flera kulor men kunde innan han dog detonera sitt sprängbälte och mördade därigenom tre förbipasserande kvinnor och tre barn.

Ansvaret för dessa oskyldiga personers död vilar till viss del på svenska myndigheters axlar, enligt min mening. Så går det när man inte håller fullständigt livsfarliga personer inlåsta eller tar itu med dem på annat sätt.

Läs mer i DN här och här; samt i Svenskan här och Sydsvenskan här.

Sjöröveri (9 1/2): Nato Shipping Centre

Nervcentret: The Atlantic Building i Northwood, Storbritannien, är ledningscentral för Natos övergripande insatser för den internationella sjöfarten, däri inbegripet farvattnen utanför Afrikas horn

Jag tänkte bara tipsa om en en intressant hemsida som dels rapporterar om piratincidenter och dels tjänar som en service för den civila handelsflottan på de sju haven. Det handlar här om Nato Shipping Centre, med högkvarter i det legendariska Northwood.

På hemsidan hittar man kartor, statistik, tips, tendenser, analyser och mycket annat.

I den senaste tendensrapporten kan man bland annat läsa:

I allt högre grad kapar piraterna större fartyg, såsom bulkfartyg, ro-ro-fartyg och tankers.

Man använder i allt högre grad moderskepp som kan agera längre ut på internationellt vatten. Man använder sig av 2-3 snabbåtar med c:a 5 mans besättning per båt. Antalet snabbåtar, samt antalet sjörövare per incident tenderar att öka.

93 incidenter har ägt rum i de somaliska farvattnen hittills i år. 30 har resulterat i fullbordade kapningar
.

onsdag 15 oktober 2008

Sjöröveri (9): Sjöimperiet slår tillbaka...

En mer okom-plicerad tid skildrad av Willem van de Welde: "Royal Navy sänker muslimska sjö-rövare från Bar-bareskstaterna", c:a 1680, olja på duk.

They have been named and shamed... Nu har uppenbarligen den brittiska statsledningen tröttnat på att flottan måste sitta med armarna i kors medan fransmännen tar åt sig all ära, vad gäller bekämpandet av de somaliska piraterna.

Problemet har ju varit lagstiftningen (som jag försökte redogöra för igår). På grund av Den europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna kan ju Royal Navy varken sänka sjörövarnas fartyg, om de inte ertappas, så att säga, in flagranti eller gripa piraterna och föra dem inför brittisk domstol (då de i sådana fall kan söka asyl och, om de frias, leva parasitliv på socialunderstöd från brittiska skattebetalare under decennier, vilket var innebörden i en artikel i The Times tidigare i år). Man har heller inte kunnat lämna över förövarna till somaliska myndigheter, eftersom detta förbjuds av Den europeiska konventionen, enär Somalia praktiserar dödsstraff. Här bryter dock konventionen mot såväl folkrätten som FN-stadgarna för vilka dödsstraffet är ett fullt accepterat förfarande.

Så vad gör man då? Jo, man ändrar lagstiftningen!

Igår föreslogs en ny brittisk speciallag som ger flottan rätt att gå in på somaliskt territorialvatten för att förfölja, sänka och gripa förövare, samt överlämna tillfångatagna pirater till somaliska eller egna myndigheter.

Man har redan varit i diskussion med den somaliska interrimsregeringen och tydligen fått klartecken.

EU-flottan på väg? Tydligen inte...

Till min förra post fick jag en fråga från min läsare "Lz" om vad som händer med EU-flottan som skulle skickas till farvattnen utanför Somalia:

Vad tror du om den kommande EU-styrkan för piratbekämpning som det talades om i början av oktober? Kommer den kunna leda till resultat eller bara till fler örlogsfartyg utanför Somalia som inte gör något?

Det är en intressant fråga.

Sedan en månad tillbaka har det ryktats om att EU skulle skicka sin egen flotteskader för att komplettera CTF 150 (som agerar under Nato-flagg och på uppdrag av FN). Ingenting verkar dock ha skett ännu. De länder som ursprungligen nämndes - och hade svarat jakande gentemot propån från Bryssel - var ursprungligen Belgien, Cypern, Frankrike, Litauen, Nederländerna, Portugal, Spanien, Storbritannien, Sverige (jojo mensan, vi lovade ut en korvett!) och Tyskland. Det hade alltså varit fråga om en större historia.

Kostymen verkar dock ha blivit en tummetott.

Nu handlar diskussionen om att låta eskadern begränsas till en "flottilj" bestående av tre fregatter, varav två skulle lösgöras från den brittiska flottans detachement i CTF 150, nämligen fregatterna HMS Chatham och HMS Lancaster. Övriga länder skulle bidra med mindre insatser av typen spaningsflygplan (Spanien utlovade exempelvis en "Orion"-patrull, med hemmabas Djibouti). Frågan är dock vilken nytta EU-flottan skulle kunna göra. Om den inte har Rules of Engagement som väsentligen skiljer den från de som CTF 150 har bidrar den nog inte till så mycket mer än att parkera ytterligare fartyg utanför Afrikas horn.

Vetskapen om att EU kanske skall skicka separata sjöstridskrafter har åtminstone inte lett till några sänkningar av rederiernas försäkringspremier (detta kommer fortsättningsvis vara indiciet huruvida vi vinner eller förlorar mot piraterna).

tisdag 14 oktober 2008

Sjöröveri (8): Det handlar om kultur

I aktion mot somaliska pirater: FS Jeanne d'Arc (F97); gick av stapeln: 1961 (La Résolue fram till 1964); deplace-ment: 10.575 ton; längd: 599 fot; beväpning: 6 exocet sjömåls-robotar; 2 100 mm kanoner; 4 12,7 mm ksp; smeknamn: "La Jeanne"

De västerländska nationerna hanterar sjöröveriet helt olika. Jag tänkte belysa detta med några exempel...


Frankrike:

Här har vi ett land som fortfarande låter sitt handlande styras av hederliga och traditionella idéer om nationella intressen. Man deltar som solidarisk medlem i CTF 150 och följer då det mandat som givits styrkan av FN:s säkerhetsråd, nämligen att stävja kaperi utanför Somalias ekonomiska zon till havs (200 nm). Dock låter man vapnen tystna så snart som piratverksamhet bedrivs på "egentligt" somaliskt vatten (vilket också är vad andra deltagare gör inom CTF 150).

Däremot växlar man in på ett helt annat juridiskt spår så snart som ett franskt fartyg uppbringas av piraterna och franska medborgares liv är i fara.

Då använder man sig av alla de möjligheter som folkrätten ger rättskaffens nationer när det handlar om att förfölja fribrytare över territorialvattengränser. Man har till och med landstigit på "tredje makts" territorium för att bestrida den kränkning av folkrätten som sjörövarna gjort sig skyldiga till och därigenom till fullo utnyttjat de internationella reglernas mest grundläggande princip, nämligen rätten till självförsvar (det är ju utifrån denna princip som alla andra principer i det internationella samröret mellan suveräna "entiteter" följer).

Fransmännen har hittills agerat utan koordinering med andra medlemsstater i CTF 150 vid dessa tillfällen; man har avdelat särskilt utvalda flottenheter och truppstyrkor och gjort vad som fordrats för att skydda sina medborgare och deras egendom. Tanken är givetvis att försöka lära piraterna läxan att det inte lönar sig att kapa franskflaggade fartyg. Fransmännen har också gjort en särskild sak av att uttnyttja den internationella rättens medgivande av att alla "berörda parter" har rätt att föra sjörövare till det egna landet för att ställa dem inför rätta. I nuläget finns 12 somaliska pirater i Marseille i väntan på rättegång.

Storbritannien:

Man borde ha kunnat förvänta sig mera av britterna med deras stolta traditioner på det maritima området. Men här har Royal Navy sannerligen fått spela rollen av andra fiol. Skälet till detta beror som så ofta i modern krigföring i att jurister och experter på "mänskliga rättigheter" har fått allt mer att säga till om vad gäller hur krigföring skall bedrivas. Problemet är delvis att den tolkning av Den europeiska konventionen om mänskliga rättigheter, som britterna har anammat, liksom det sätt såsom den för närvarande uttolkas av Laglorderna (dvs. deras motsvarighet till vårt konstitutionsutskott och vår HD) har paralyserat de stridande förbanden. En konsekvens har blivit att Royal Navy numera drar sig för att gripa in. Sänker man en snabbåt med misstänkta pirater innan de bordat ett handelsfartyg kan det bli problem: skulle de presumptiva piraterna skadas eller dö kanske deras "mänskliga rättigheter" har kränkts!... I sanning ett egendomligt sätt att föra krig på.

Och det här är ännu mer vansinnigt: Flottan har nu fått rådet att inte gripa några pirater eftersom man inte längre kan överlämna dem till somaliska myndigheter, som ju fortfarande praktiserar dödsstraff (detta straff är dock inte förbjudet enligt internationell rätt eller FN-stadgarna, så man kan ju undra vad britterna håller på med...), eller, alternativt, att föra dem till Storbritannien, eftersom de då skulle kunna söka asyl och därigenom få rätt till uppehållstillstånd och socialhjälp, varvid labourregeringen skulle få konservativa tabloider, såsom Daily Mail och The Sun, emot sig inför det stundande valet.

Parentetiskt sagt ser man här tydligt att den traditionella folkrätten faktiskt emotsäger detta moderna påfund som går under beteckningen Den europeiska konventionen om de mänsliga rättigheterna, och en cynisk person hade säkert kunnat erinra britterna om att en död pirat förmodligen innebär färre juridiska problem än en gripen pirat... och brittiska skattebetalare torde säkert också vara tacksamma.

Torypartiets ledare, David Cameron, går dock till val på att avskaffa Den europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna och ersätta den med en Brittish Bill of Rights som ligger mer i linje med traditionell Common Law, och avskaffar de mest absurda effekterna av konventionen.

Danmark:

Tro det eller ej, men Danmark är ett land med stolta traditioner inom piratbekämpningen. När USA och England skickade flottor för att bekämpa de muslimska korsarerna från Barbareskstaterna så var danskarna med. Danmark var också ett av de få länder som vägrade betala tribut till de nordafrikanska terroristerna och slavhandlarna under sent 1700-tal och tidigt 1800-tal.

Även nu - år 2008 - är Danmark med och har faktiskt gjort ett par insatser. Dock förmörkas dessa av samma vankelmod som beskrivits gällande britternas Royal Navy. Den 18 september lyckades den danska fregatten HDMS Absalon (L 16) avstyra en kapning och dessutom gripa ett dussin pirater och beslagta deras utrustning. Under tio dagar kryssade man runt med sin fångst i väntan på beslut från de civila statsmakterna. Detta fick man den 28 september och innebar att man skulle sätta fångarna iland i Somalia, jämte deras personliga ägodelar (minus vapen). Även här var argumentet mänskliga rättigheter: "vi kan inte överlämna brottslingarna till den somaliska interrimsregeringen eftersom denna accepterar dödsstraff"; och vi kan inte ta dem tillbaka till Danmark eftersom "det inte existerar procedurer för att döma dem".

Jag talade för ett par dagar sedan med en person insatt i dansk politik. Även här tycks skälet vara att man inte ville föra några somalier till Danmark eftersom de bara skulle ha fått ett par år i fängelse varefter de förmodligen skulle ha fått uppehållstillstånd och därefter ha kunnat utnyttja det danska socialsystemet under decennier... Det handlar om en förmodad kostnad på flera miljoner för de danska skattebetalarna, med andra ord. Alltså var det tydligen bättre att släppa dem.

Även här skulle ju cynikern kunnat skjuta in att ett par kulor faktiskt är billigare....

Tyskland:

Även i fallet Tyskland styr lagar och förordningar allt. Den tyska grundlagen är nämligen väldigt precis på vilken punkt den tyska krigsmakten kan användas; det handlar här om att den enbart kan bemöta militärt hot mot den tyska förbundsrepublikens territorium. Detta är dock inte fallet vad gäller somaliska pirater - deras verksamhet ses snarare i termer av konventionell brottslighet. Tyvärr har inte den tyska flottan "rätt" att ingripa mot brottslingar - detta kan bara polisen göra. Men den tyska polisen kan i sin tur inte ingripa utanför landets gränser... Ridå!

Tyskarna kan alltså inte göra något som helst och deras fartyg åker i princip bara omkring och är tydligen - enligt elaka personer - mest i vägen. De regler som styr de tyska enheternas uppträdande är faktiskt värre än EU-reglerna - det handlar om en ren mardröm. Kanske ligger felet emellertid hos segrarmakterna efter det andra världskriget som tvingade på Tyskland en alldeles särskilt absurd och pacifistisk konstitution?

När jag som liten pojke hörde mina gamla holländska släktingar berätta om livet under tysk ockupation tänkte jag att ingenting kunde vara värre än krigiska tyskar... Nu vet jag bättre: det värsta av allt är pacifistiska tyskar!

Förenta Staterna:

De flottstridskrafter som USA har till sitt förfogande i området kring Afrikas horn är helt enkelt enastående. Med hjälp av Stridsgrupp Iwo-Jima och Hangarfartygsgruppen Ronald Reagan skulle man faktiskt med framgång kunnat utkämpa ett tredje världskrig - åtminstone för ett tag... Dock är kanske det största problemet vad gäller piratbekämpningen just nu Förenta Staternas inställning: man ser nämligen allt som sker i termer av ett slags störande bakgrundsbrus till de "riktiga" krig som förs till lands i Irak och Afghanistan.

USA hade faktiskt kunnat lösa det här på egen hand om de bara hade velat, men man har tyvärr inte gjort några som helst insatser i denna riktning. Tvärtom har flottan gått ut med ett uttalande till världens samlade handelsfartyg att de nog får skylla sig själva om de råkar ut för kapare.

Detta är vad amiralitetet hade att säga för tre veckor sedan och det är värt att begrundas:

The U.S. Navy said on Monday allied warships were doing all they could to thwart piracy in the strategic Gulf of Aden, but shipping companies should take their own measures to protect their vessels and crews.

The warning came as it emerged Somali pirates had hijacked another vessel off the Horn of Africa on Sunday, bringing the total seized so far this year to more than 30.The U.S. Navy said the international naval force CTF-150 had stopped more then 12 attacks since May. CTF-150 comprises of warships from nations including Britain, France, Canada, Germany, Pakistan and the United States

The coalition does not have the resources to provide 24-hour protection for the vast number of merchant vessels in the region," said Combined Maritime Forces commander, U.S. vice admiral Bill Gortney.

Varför har då våra vänner "jänkarna" denna närmast likgiltiga inställning till sjöröveriet kring Afrikas horn? Jo, på grund av att amerikansk sjöfart sällan tar just denna rutt. Den absoluta merparten av tonnage kapat och lösensummor utbetalda kommer från västeuropeiska aktörer.

Alltså bör det ligga främst på oss västeuropéer att ta ansvar för sjöfartens säkerhet - vi har ju gjort det förrut.

Dock har vi ett problem. Sedan andra världskrigets slut har vi emellertid lagt ned allt mindre pengar på att försvara oss själva. Vi har låtit USA bära kostnaderna för vår säkerhet och istället byggt upp ett absurt socialförsäkringssystem som visat sig bryta mot de flesta accepterade principer för såväl ekonomiskt, som etiskt förnuft.

Detta må vara hänt - men vi har dock Frankrike, som åtminstone till viss del torde kunna tjäna som modell...

söndag 12 oktober 2008

Sjöröveri (7): Vad betyder G.O.S.S.?

Somaliska pirater vid bordningen av det ukrainska ro-ro-fartyget MV Faina, den 25 september

Återigen har sjörövarna slagit till - och denna gång
kapat en grekisk oljetanker.

Säkerligen finns ett tjugotal sjömän ombord, vilket skulle innebära att antalet kidnappade i de somaliska piraternas våld börjar närma sig 400... Och ännu sker ingen samlad insats för att stoppa illdåden.


Nåväl, här kommer ett par detaljer kring det kapade ukrainska ro-ro-fartyget MV Faina och dess 33 ryska T-72:or.

I en tidigare post tog jag upp olika teorier som handlade om vad som var själva slutdestinationen för stridsvagnarna.

Tre olika teorier har varit i svang:

a. Stridsvagnarna var på väg till Kenya och dess armé. Vad som talar för detta är ju att kenyanerna omedelbart gick ut och sade att så var fallet, samt att fartyget, som var på väg från Kaliningrad (f.d. Königsberg) i Östersjön, faktiskt hade Mombasa (i Kenya) som slutdestination.

b. Stridsvagnarna var på väg till den lokala regeringen i södra Sudan. Trots fredsavtalet vill tydligen de kristna och svarta sydsudaneserna ha lite muskler att ta till om inbördeskriget mot den muslimska och arabiska regeringen i Karthoum bryter ut igen. Vad som talar för detta är att talesmän såväl från ett ostafrikanskt sjömansförbund (som har visat sig pålitligt tidigare) sade att det var så, samt talesmän från USA:s 5:e flotta.

c. Stridsvagnarna var på väg till Etiopien. Vad som talar för detta är att radikalislamistiska grupper säger sig ha sett manifestet, samt att den etiopiska armén redan tidigare har stora mängder rysk krigsmateriel.

Nu har dock manifestet dykt upp, men det verkar som om ingen blir så värst mycket klokare för det.

Manifestet säger att slutdestinationen för såväl stridsvagnar, som övriga vapen är något som beskrivs som "G.O.S.S.".

Vad betyder då detta? Vi kan nog skriva av Etiopien från handlingarna. Dock anser flera bedömare att det faktiskt kan handla om Sudan och att G.O.S.S. skulle stå för Government Of South Sudan. Kenyanerna hävdar dock emfatiskt att akronymen står för General Ordinance Supplies and Security (dvs. Kenyas motsvarighet till Försvarets materielverk). Vad som dock talar emot den kenyanska regeringens propåer är emellertid att Kenya - denna västvänliga, forna brittiska koloni - aldrig tidigare har köpt ryska vapensystem (med undantag för en mindre sändning Kalasjnikovs som distribuerats till skogvaktare för användning mot våldsamma tjuvskyttar i landets förnämliga nationalparker).

Enligt Jane's Defence Weekly (ej on line) har dock Sydsudans regionala regering köpt in ett hundratal T-72:or tidigare i år, vilka dessutom skulle ha skeppats in via den kenyanska hamnstaden Mombasa.

Detta reser ytterligare spörsmål: om detta är fallet, hur har dessa vapen förts in? förhandslagras de i Kenya? hur har de betalts (Sydsudans regering har knappast ekonomiska medel att ro iland en sådan affär)?

Det kommer att bli ytterst intressant om fartyget släpps fritt. Då kommer stridsvagnarna givetvis att lossas i Mombasa, samtidigt som hela världen kommer att få möjlighet att följa deras vidare öden.

Den kanske tystaste aktören i regionen är annars Sudans radikalislamistiske president, Omar al-Bashir. Sedan det fredsavtal som slöts mellan syd och nord mäklades fram av bl.a. Kenya (Comprehensive Peace Agreement, 2005) har det varit tämligen lungnt, även om stridigheter bröt ut mellan kristna och muslimer i den oljerika provinsen Abyei, tidigare i år.

Alla verkar bida sin tid.

fredag 10 oktober 2008

Sjöröveri (6): "Can your admiral do this...?"

Franska gendarmer ur GIGN bordar lyxjakten Le Ponant utanför Somalias kust den 11 april, 2008. Fregatten FS Commendant Bouan (F797) syns i bakgrunden (foto: Ecpad)

Man kan säga vad man vill om våra vänner fransmännen, men ibland visar de prov på rent enastående panache. Bland de många länder som skickat örlogsfartyg till farvattnen utanför Afrikas horn finns det flera som avfyrat varningsskott och till och med gripit en och annan pirat, men endast den franska flottan har gått anfallsvis tillväga, utfört fritagningar och fört sjörövare till franska domstolar - och det har skett vid två tillfällen.
Jag tänkte använda dagens post till att presentera dessa två insatser.

Avril 2008: L'affaire Le Ponant

Den 4 april kapades den franska lyxjakten Le Ponant av somaliska pirater i Adenbukten och fördes till Eyl. Le Ponant är en 288 fot lång tre-mastad jakt som ägs av La Compagnie des Îles du Ponant, och försetts med fyra däck, två restauranger, luxuösa sällskapsrum och hytter för 64 passagerare (pris för en veckas kryssning i billigaste hytten: 20.000 kronor).

I början av april var hon på väg från Seychellerna i riktning Malta för att påbörja en veckokryssning mellan korsfararön och Alexandria. Hon hade vid tillfället inga passagerare ombord, men jämväl 30 mans besättning.

Den franska regeringen beslöt tämligen omgående att man skulle försöka frita besättningen, samt gripa ett antal pirater och föra dem till den franska rättvisan för att statuera exempel.

Uppenbarligen ansåg fransmännen att de flottresurser som fanns tillgängliga inom ramen för CTF 150 inte var tillräckliga, utan man avdelade två fartyg från farvattnen utanför Pakistan för att sköta operationen. Det handlade om den gamla trotjänarinnan helikopterkryssaren FS Jeanne d'Arc (R97), samt fregatten FS Commendant Bouan (F797). Båda dessa fartyg har fungerat som logistiskt understöd från de enheter ur 1ère RPIMa (Frankrikes Navy SEAL) som slåss på koalitionens sida i Afghanistan.

Betecknande nog valde fransmännen inte att använda sig av konventionella militära enheter (såsom RPIMa:s luftburna marininfanterister) för att sköta fritagningen. Istället valde man GIGN (Groupe d'intervention de la gendarmerie nationale). GIGN är en paramilitär styrka på 120 man och 11 officerare som sorterar under gendarmeriet - och inte armén, flottan eller flygvapnet. Man är specialicerad på terroristbekämpning och fritagning av gisslan, samt har - som så många andra elitförband i det kontinentala Västeuropa - en fallskärmsjägarutbildning i botten: man är "paras", helt enkelt...

Den 11 april skred man till verket under fullt dagsljus; dock skedde detta först efter det att lyxjaktens ägare betalat lösensumman och besättningen befann sig i säkerhet. Tydligen ville piraterna behålla jakten för sig själva för att i framtiden låta den fungera som ett "moderfartyg" för att möjliggöra sjöröveriaktioner ute på öppet hav. Dessutom var detta ett slags go-it-alone-operation från Frankrikes sida: minimalt med information om vad som vad i görningen hade förmedlats till fransk allmänhet, och ingen koordination ägde heller rum med andra länders flottenheter.

Operationen bestod dock i att en avdelning GIGN i gummibåtar tog tillbaka jakten, under det att en mindre grupp förföljde piraterna som begivit sig innåt landet i sina Toyota Landcruisers med hjälp av helikoptrar. Sex sjörövare kunde gripas, samt en större del av lösensumman återbördas till rederiet.

Här kan man se ett kort inslag från BBC om hur insatsen gick till:



Remarkabelt i sammanhanget var att amiralen ombord på FS Jeanne d'Arc hoppade i fallskärm ned i vattnet bland GIGN-enheterna som skulle återta Le Ponant från piraterna för att "från fronten" leda koordineringen mellan flottan och gendarmeriet. Detta imponerade givetvis på alla - inte minst de amerikaner som följde fransmännens förehavanden. Vana vid amiraler som mest sitter bakom sina skrivbord och ser ut som uniformerade varianter av svenska bruksdisponenter slängde en flottist ut följande fråga till sina matroskollegor: "Can your admiral do this...?"

Tanken från Frankrikes sida var här att lära piraterna en läxa: "kapar ni ett fartyg, tar vi henne tillbaka; får ni pengar i lösen, tar vi dem och ger dem till de rättmätiga ägarna; tar ni fransmän som gisslan; kommer vi att befria dem, samt hämta några av era pojkar och sätta dem ett par decennier bakom lås och bom i ett franskt fängelse". Läxan gick i korthet ut på att piraterna skulle förstå att den franska staten betraktar en fransk skattebetalares liv såsom heligt och att inget pris är för högt för att rädda honom eller henne... Alltså: ge tusan i franskflaggade fartyg i fortsättningen!

Sjörövarna, som kanske bara har två års koranskola bakom sig, förstod dock inte detta. I september bestämde man sig för att kapa nästa fartyg som flög den blå-vit-röda trikoloren...

Séptembre 2008: L'affaire Carré d'as

Den 2 september kapades den franska segeljakten Carré d'as ("ruter äss") av somaliska sjörövare från Eyl. Ombord fanns det franska pensionärsparet Jean-Yves och Bernadette Delanne, samt en matros/kock. Efter att ha sålt sin elektronikfirma tillbringade den 60-årige segelentusiasten Jean-Yves Delanne stora delar av året på kryss runt om de sju haven. Han är en van seglare, väl medveten om vilka risker som finns i vissa farvatten; men på grund av rådande vindförhållande kom Carré d'as allt för nära den somaliska kusten under sin färd från Australien till Frankrike via Suez. Detta fick ödesdigra konsekvenser för paret. Jean-Yves lyckades dock få iväg ett nödmeddelande via radio till den franska flottan då han upptäckte att hans båt var omgiven av pirater, vilket ledde till att motåtgärder kunde påbörjas nästan omgående. Sjörövarna förde jakten till Eyl och lät meddela världen att man ville ha 1,4 miljoner dollar i lösen, samt att de sex somaliska pirater som förts till Frankrike omedelbart skulle friges, vilket var otänkbara krav för den franska regeringen.

Eftersom fartyget var relativt litet (50 fot) och få personer var involverade som gisslan såg operationen något annorlunda ut vis-à-vis den tidigare fritagningen. Övervakning och planering sköttes av det franska utrikesspionaget DGSE, men leddes formellt av den franske presidenten Nicholas Sarkozy. CTF 150 lät ett av sina franska fartyg "stealthfregatten" FS Le Courbet (F712) sköta såväl skuggning, som stridsledning. Även nu hade franska flottan minimalt samarbete med andra länders sjöstridskrafter. De trupper man använde sig av var en enhet ur flottans CASM (Commando d'action sous-marine, även kallat "Commando Hubert"), som tränats efter modell från Storbritanniens Special Boat Service.

Under natten till den 17 september släpptes ett antal CASM ned i fallskärmar c:a fem kabellängder från det kapade fartyget. Simmande begav man sig till målet och klättrade ombord. Piraterna som befann sig i sömn efter en hel dags khat-tuggande kunde enkelt övermannas, med undantag för den ende "nyktre" ombord, som tydligen sträckte sig efter ett vapen och omedelbart skjöts ihjäl. Såväl fartyg som gisslan kunde bärgas - och ytterligare sex somaliska pirater kunde föras till Frankrike för att ställas inför rätta.

Förhoppningsvis har sjörövarna nu lärt sig sin läxa: jävlas inte med franska fartyg.

Efterspel: Piraterna känner sig kränkta

Under avdelningen "Tillvaron är absurd" kan man föra in följande efterspel till de franska insatserna för att rädda sina medborgare: piraterna vill nu ha ersättning av den franska staten för att ha blivit kränkta!

Den radikalislamistiska terrororganisationen Al-Shabaab, liksom utbrytarstaten Puntlands regering anklagar Frankrikes regering för "kidnappning" av somaliska medborgare i och med att piraterna fördes inför fransk domstol: "Frankrike har kränkt de mänskliga rättigheterna".

Abdiaziz Yusuf Harin, talesman för Puntlands regering fordrar även ersättning för den Toyota Landcruiser som franska GIGN sköt sönder vid gripandet av pirater i april.

JUST IN:

Det iranska "spökskeppet" Iran Deyanat har just släppts... Kanske finns det något att rapportera i morgon.

torsdag 9 oktober 2008

Sjöröveri (5): Uppdatering pirater och radikalislamism

Besättningen ombord på det ukrainska fartyget MV Faina får sig en nypa frisk luft under bevakning av somaliska pirater. Faina är ett ro-ro-fartyg lastat med 33 ryska stridsvagnar av typen T-72

Uppenbarligen bör jag modifiera en sak som jag ursprungligen skrev i en tidigare post om sjöröveriet: "Trots vissa rykten i den riktningen tycks det dock inte förekomma några närmare kontakter - i nuläget - mellan islamisterna och piraterna."
I den Sydafrikanska dagtidningen The Mercury finns intressanta upplysningar (jag bör väl också passa på att erkänna att jag hämtar mycket information om vad jag skriver om sjöröveriet från sydafrikansk press - den är helt enkelt bäst just nu).

Den Al-Qaida-lierade terrorgruppen Al-Shabaab (f.d. "De islamiska domstolarna") som just nu kämpar för att göra Somalia till ett emirat ("provins") av ett framtida muslimskt kalifat ("imperium") har tydligen ganska intima kontakter med åtminstone piraterna i Hobyo ("Galmudug-staten").

Under förra veckan skickade terroristerna ut en lastbilskonvoj från Mogadishutrakten för att lägga beslag på delar av vapenlasten ombord på det ukrainska fartyget. Denna fick dock vända om efter det att man fick reda på att det saknas utrustning (kranar, traverser, och annat) för att kunna lossa fartyget i Hobyos hamn.

Krav på de lättare vapen som fanns ombord har uppenbarligen avvisats av piraterna (som säkerligen vill ha dem själva eller också har skänkt dem som gåvor till lokala krigsherrar).

Tidigare har Al-Shabaab fått delar av lösensumman från kapade fartyg. The Mercury nämner att man fick fem procent av lösensumman för ett spanskt fartyg som kapades förra månaden och att man väntar sig en del av vinsten också från de fartyg som för närvarande finns i Hobyopiraternas våld.

BONUS: Det här har jag knyckt från Information Dissemination - den kanske bästa bloggen om samtida sjökrigsdoktrin just nu, som jag ser det...:

Så snart du ser detta; skicka detta!



söndag 5 oktober 2008

Sjöröveri (4 1/2): Vilka örlogsfartyg finns på plats utanför Somalias kust?

Combined Task Force 150 leds för närvarande av fregatten HDMS Absalon (L16) ur den kungliga danska flottan (hon gick av stapeln 2005 och har ett deplacement på 6300 ton)

Här är lite intressant information. Följande sjöstridskrafter finns för närvarande grupperade alldeles vid eller i närheten av Afrikas horn. Det handlar faktiskt om helt enorma resurser, och extra märkligt blir det med tanke på hur lite som egentligen uträttas gentemot de somaliska piraterna:

Combined Task Force 150
Danmark:

HDMS Absalon (L16) - Flaggskepp
Singapore:
RSS Resolution (L 208)
Kanada:
HMCS Ville de Québec (FFH 332)
Frankrike:
FS Courbet (F712)
FS Commandant Birot (F796)
FS Floréal (F730)
FS Nivôse (F732)
FS La Boudeuse (P683)
Australien:
HMAS Parramatta (FFH 154)
Sydkorea:
KD Lekiu (30)
KD Pahang (172)
KD Inderapura (1505)
Förenta Staterna:
USS Scout (MCM 8)
USS Gladiator (MCM 11)
USS Ardent (MCM 12)
USS Dexterous (MCM 13)
Storbritannien:
HMS Ramsay (M 110)
HMS Blyth (M 111)
HMS Atherstone (M38)
HMS Chiddingfold (M37)
HMS Chatham (F87)
HMS Lancaster (F229)

Stridsgrupp Iwo Jima (Förenta Staternas 5:e Flotta)
USS Iwo Jima (LHD 7) - Flaggskepp
USS San Antonio (LPD 17)
USS Carter Hall (LSD 50)
USS Vella Gulf (CG 72)
USS Roosevelt (DDG 80)
USS Ramage (DDG 61)
USS Hartford (SSN 768)

Hangarfartygsgruppen Ronald Reagan (Förenta Staternas 5:e Flotta)
USS Ronald Reagan (CVN 76) - Flaggskepp
USS Chancellorsville (CG 62)
USS Gridley (DDG 101)
USS Howard (DDG 83)
USS Decatur (DDG 73)
USS Thach (FFG 43)
USS Springfield (SSN 761)

Och glöm inte att är ryssarna på väg... liksom den stridsgrupp som eventuellt skickas ut från EU, med enheter från Storbritannien, Nederländerna, Spanien, Belgien, Portugal och Tyskland. Det ryktas även att Indien och Kina skall skicka flottstyrkor... Jösses...

Sjöröveri (4): intressant söndagsläsning

Förra gången det begav sig: muslimska sjörövare från Barbareskstaterna (dvs. Nordafrika). Kopparstick från sent 1700-tal.

Jag tänkte bara tipsa om ett par artiklar som kan vara av intresse i sammanhanget.

Jeffrey GettlemanNew York Times har gjort en intervju med sjörövarna som kapat det ukrainska ro-ro-fartyget MV Faina. Artikeln ger en utmärkt inblick i piraternas sätt att resonera:

We just saw a big ship,” the pirates’ spokesman, Sugule Ali, said in a telephone interview. “So we stopped it.”

The pirates quickly learned, though, that their booty was an estimated $30 million worth of heavy weaponry, heading for Kenya or Sudan, depending on whom you ask.

In a 45-minute interview, Mr. Sugule spoke on everything from what the pirates wanted (“just money”) to why they were doing this (“to stop illegal fishing and dumping in our waters”) to what they had to eat on board (rice, meat, bread, spaghetti, “you know, normal human-being food”).

Mer här...

James Zumwalt, skribent för Washington Times och före detta marinkårssoldat (Vietnam- och gulfkrigsveteran) har författat ett analytiskt hållet "ledarstick" som även innehåller intressanta historiska perspektiv:

Soon after winning independence from England, the United States faced another war. Muslim pirates operating off North Africa's Barbary Coast were seizing US, as well as European, ships sailing in international waters, holding them for tribute payment or plunder...

Today, Muslim pirates again sail the seas off Africa's coast. Mostly Somalis, these pirates have already attacked more than 60 ships this year in the vicinity of the Gulf of Aden - almost 5 times more than occurred all last year. Pirates gain confidence as owners prove willing to pay ransoms for the safe return of ships and crews, much like the United States first did with the Barbary Pirates.

This does little to end the piracy, however, as these criminals invest their ill-gotten gains in even more sophisticated weaponry and faster boats with which to intercept their prey. At least in the days of Barbary tribute payments, a nation won free passage for all its ships. But today's ransom payments only encourage repeated attacks, including re-seizure of ships earlier released following payment should they ever sail back into the pirates' den.


Mer här...

Författaren och seglaren John S Burnett, som själv råkat ut för sjörövare i Sydkinesiska sjön, skriver ett intressant inlägg i Los Angeles Times om piraternas taktik, med mera:

High seas piracy has emerged from the history books -- and things are much more terrifying than yo-ho-ho and a bottle of rum.

Ten days ago, Somali pirates hijacked the Ukrainian cargo ship Faina, with a crew of 20, which was transporting 33 battle tanks and assorted heavy weaponry. This dangerous cargo, booty far beyond the expectations of the pirates, has drawn rare international attention to the growing crisis of piracy at sea. U.S. Navy ships have surrounded the Faina for fear the weapons, if unloaded, will fall into the hands of Islamic insurgents. The Russian warship Neustrashimy, with marines and commandos aboard, is en route. The European Union has finally moved to set up an anti-piracy security operation in the region, and the United Nations may vote on an anti-pirate resolution next week.

The pirates reportedly demanded $35 million to free the ship, then $20 million -- and may have dropped their price to $5 million. But they don't call it ransom. Their leader told the New York Times that the money was a "fine" for transporting arms in Somalia's waters and for "unauthorized and unsanctioned fishing and for the humanitarian catastrophe in Somalia."

Mer här...

lördag 4 oktober 2008

Sjöröveri (3): Piratkusten

Det sista man vill se ute till havs. Somaliska pirater i äntringstagen

Sedan början av 90-talet är Somalia i princip en havererad stat. Några nationella strukturer i termer av regering, lag och ordning, vägar och kommunikationer finns i princip inte. Det enda undantaget tycks vara handeln med det narkotiska preparatet khat, som egendomligt nog verkar fungera, hur dåligt läget än är. Samhället har mer eller mindre molekylariserats och är numera baserat på ett slags klanväsende. I norra delarna av landet råder inte längre något inbördeskrig eftersom de "pseudo-statsbildningar" som där uppstått - Somaliland, Puntland, Galmudug-staten, etc - baseras på en enda klans dominans. I Söder råder inbördeskrig mellan den lagliga och internationellt erkända interrimsregeringen, med säte i Mogadishu och den radikalislamistiska milisen Al-Shabaab (f.d. "De islamiska domstolarna"). Interrimsregeringen har FN:s och Afrikanska unionens stöd, vilket bland annat yttrar sig i närvaron av afrikanska soldater (främst från Etiopien, Uganda och Burundi), samt en mindre kontingent amerikanska specialförband (den så kallade Task Force 88) med logistiskt understöd från 5:e Flottan, vars operativa högkvarter för närvarande ligger i Bahrein. Al-Shabaab är å sin sida officiellt lierat med Al-Qaida sedan förra året.

På grund av tillståndet i landet har allt normalt näringsliv brutit samman (med undantag för narkotikahandeln). En viktig industri var tidigare annars fisket, som förutom att bidra till folkhushållet, även genererade exportintäkter. Somalia har Afrikas längsta kustlinje och vattnen utanför Afrikas horn är något av världens mest fiskerika, framför allt när det gäller gulfenad tonfisk. Fångsterna lär vara en och en halv gång större per nautisk kvadratmil än i Nordatlanten. Idag omsätter den samlade fiskerinäringen i hela Somalia årligen c:a 1,5 miljoner, vilket är en närmast parodiskt liten siffra.

Kanske är det inte så konstigt att personer i fiskehamnarna därför ägnar sig åt piratverksamhet. Eftersom såväl Interrimsregeringen, som Al-Shabaab ser med ytterst oblida ögon på sjöröveriet, som bland annat hindrar sändningarna med humanitär hjälp, har verksamheten kommit att koncentreras till "utbrytarstaterna" Puntland och Galmudug-staten. Med tanke på att lösensummorna ligger på i snitt 1 miljon dollar per fartyg så har vi här att göra med stora pengar.

Själva instegskostnaden i piratbranschen är relativt litet. Man behöver två snabba småbåtar med plats för c:a sju man i varje. Beväpningen består av Kalasjnikovs och raketgevär; och övrig utrustning består av äntringsutrustning, repstegar och satellittelefoner. Manskapet bör ha sjövana och veta hur man hanterar skjutvapen.

Enligt piraterna själva anser de inte att de håller på med någon piratverksamhet. Man har tydligen en viss insikt om vad som låter gångbart i den västerländska pressen, så man beskriver alltid det man håller på med som åtgärder för att "förhindra utfiskning" eller "stoppa avfallsdumpning". En del sjörövargäng har till och med lagt sig till med politiskt korrekta fantasinamn av typen "Ocean Protection Corps", och liknande. Som med många lögner finns här ett korn av sanning. Eftersom Somalia inte kan avpatrullera sin 200 nautiska mil breda ekonomiska zon har havet utanför kusten dragit till sig tjuvfiskare från många håll. Det handlar främst om fiskefartyg från Kina, Taiwan och Korea, men även ryska, ukrainska och spanska trålare uppträder på platsen. En långsiktig lösning på sjöröveriproblematiken borde innefatta att internationella örlogsfartyg även håller ett öga på tjuvfiskare tills dess somalierna kan klara av detta själva. Vad gäller dumpning och annat är det ingen som vet någonting. Men enligt piraternas egna uppgifter sysslar varje främmande fartyg med att "förgifta havet". Framför allt har man fått kärnvapen på hjärnan, och utländska krigsfartyg anklagas regelmässigt för att sänka ned gamla atombomber på havsbottnen så att fisken dör och människor blir sjuka.

Till en början vad det också så att det främst var utländska trålare som kapades, och under förra året utgjorde dessa fartyg en majoritet. Men för fiskebåtarna var också lösensummorna betydligt mindre (typ 100.000 dollar). Men med hjälp av de pengar som rederier och andra betalat ut har piraterna nu kunnat investera i bättre båtar, utrustning och kommunikationer. Under september månad har man nästan uteslutande givit sig på större fartyg såsom bulkfartyg, tankers och ro-ro-fartyg, medan man snarast fnyser åt trålarna. Här handlar lösensummorna om 2 miljoner dollar eller mer. Med hjälp av pengarna som flutit in har piraterna nu kunnat investera i större fartyg, som antingen har snabbåtarna på släp eller förvarade ombord. På så vis opererar piratbandet "Somalia Marines", som med hjälp av moderskeppen kan gå ut längre från kusten och ge sig på större fartyg.

Vad händer då med intäkterna? En stor del av dessa går till lokala krigsherrar som givit piratbanden "tillstånd" för sin verksamhet. En stor del "investeras i verksamheten", genom köp av bättre och större båtar, vapen, o. dyl. Resten går till lyxkonsumtion av guld och ädelstenar, snitsiga bilar och elektronik, liksom till den obligatoriska khaten.

Trots vissa rykten i den riktningen tycks det dock inte förekomma några närmare kontakter - i nuläget - mellan islamisterna och piraterna. Al-Shabaab har annars ett dubbelt förhållningssätt till verksamheten. När man en kort tid satt vid makten i Mogadishu gjorde man snabbt slut på sjöröveriet i södra Somalia med hjälp av drakoniska straff, men man har heller inte tvekat att försöka få till stånd samarbete när det har visat sig passa (som i fallet med MV Faina och dess stora vapenlast).

fredag 3 oktober 2008

Sjöröveri (2): "Coke en stock"?

Kapten Mark Genung, befälhavare på Aegiskryssaren USS Vella Gulf (stridsgrupp Iwo Jima), bevakar MV Faina ute på Hobyos redd

De somaliska sjörövare som opererar från Eyl i utbrytarregionen Puntland i norra delen av landet, samt från Hobyo, i den nyligen bildade utbrytarregionen Galmudug-staten, brukar i regel kapa bulkfartyg och oljetankers för att försöka få ut lösensummor för besättning och last. För närvarande har piraterna tio fartyg i sitt våld, liksom 374 sjömän från olika länder. Men i bland får sjörövarna lite mer än vad de faktiskt bett om. Som exempel kan man nämna två fartyg där just lasten har kommit att skapa ytterligare komplikationer. Det handlar här om det Iranskägda fartyget MV Iran Deyanat, som just nu befinner sig i Eyl, och den ukrainskägda, men Belizeflaggade MV Faina, som hålls av Hobyopiraterna. Vi skall titta på de här fartygen i tur och ordning.

Iran Deyanat

MV Iran Deyanat är ett iransktflaggat bulkfartyg på 44468 dödviktston som ägs av den iranska staten via rederiet IRISL. Under augusti månad var hon på väg mellan Nanking, i Kina, och Rotterdam officiellt lastad med järnmalm och "industriprodukter" avsedda för en tysk mottagare. Den 20 augusti kapades hon i Adenbukten och fördes till Eyl där den 28 man starka besättningen bestående av bl.a. iranier, ryssar, pakistanier och syrier fördes i land. Ett par dagar senare börjar egendomligheterna, som ställdes samman den 22 september av Bill Roggio i en intressant artikel på The Long War Journal.

I början av september började rykten florera att ett flertal somaliska pirater hade blivit "sjuka och avlidit" eller "tappat håret" efter att kommit i kontakt med ett "toxiskt" ämne ombord, förslagsvis i någon av de plomberade containrar som finns ombord. Rykten visste vidare att förtälja att ombord på fartyget fanns en "hemlig vapenlast" avsedd för den sudanesiska regeringen i Karthoum. På grund av händelserna i Darfur befinner sig den islamistiska regeringen under internationell blockad vad gäller vapenleveranser, men det är ingen hemlighet att mullorna i Iran (liksom Kina, varifrån fartyget ursprungligen kom) stöder Karthoum i dess folkmordspolitik mot den svarta befolkningen i Darfur och i södra delen av landet. Tanken var tydligen att skeppa vapnen till Eritrea som är omslagsplats för allehanda kontraband till Sudan. Det som stöder denna teori var att Iran Deyanat anlände till Adenbukten den 20 augusti och var intecknad för passage genom Suezkanalen den 27. Eftersom det endast är 4 dagars gång till Suez hade fartyget, så att säga, tre dagar "över" att lossa något i Eritrea. Inget rederi brukar annars slösa med tiden på detta sätt av skäl som naturligtvis är ekonomiska. Just-in-time-principen gäller för iranska fartyg precis som för alla andra. Vidare är Iranska rederier kända för att förfalska intyg på slutdestinationer, varvid fartygets manifest i detta fall kan lämnas utan avseende.

Den 12 september kom även ett bisarrt officiellt iranskt utspel i det man hävdade att man varit beredd att betala 2 miljoner dollar i lösen för fartyget, men att affären gått i stöpet eftersom "USA:s regering bjudit över med 5 miljoner" för att själva kunna lägga beslag på henne (se Press/TV Iran).

Som alltid när det gäller skepparhistorier bör man ta det hela med en nypa salt. Historien med de "toxiska" ämnena verkar osannolik. Ingen i besättningen har insjuknat på något sätt. De befinner sig i land, men utvalda medlemmar förs då och då ut till Iran Deyanat för att guida piraterna. Att somalier har avlidit kan mycket väl bero på stridigheter mellan rivaliserande sjörövargäng. Enligt piraternas perverterade "hederskodex" erkänner man aldrig inbördes stridigheter, liksom att man ens kapar fartyg: det handlar om att man skyddar Somalia från rovfiske och avfallsdumpning.

Att USA skulle ha "köpt" fartyget för 7 miljoner dollar är ett rent löjeväckande påstående. Skälet till att Iranierna inte kan gå piraterna till mötes beror på räddslan för de amerikanska örlogsfartygen ur 5:e flottan som finns i området.

Hur som helst ligger Iran Dyanat just nu där hon ligger. Varken piraterna kan förvänta sig någon lösen, eller Iran att få tillbaka sitt fartyg. Så fort hon lämnar redden kommer hon nämligen att uppbringas av enheter ur amerikanska eller franska flottorna, som använder sig av misstankarna om vapensmuggling till Sudan för att kunna skrida till aktion i FN:s namn.

Faina

MV Faina är ett Belizeflaggat ro-ro-fartyg (byggt på Lödöse varv) med 21 mans besättning (de flesta ryssar och ukrainare). Som så ofta inom rederinäringen är ägarförhållandena oklara. Officiell ägare är bolaget Tomax Team Inc i Odessa, Ukraina, men detta bolag verkar i sin tur kontrolleras via Waterlux, ett holdingbolag i Panama styrt av oidentifierade ryska intressen och kapital. I september var hon på väg mellan Kaliningrad (i den ryskkontrollerade Königsbergexklaven) till Mombasa i Kenya. Den 25 september kapades hon av somaliska pirater och fördes till Hobyo.

Sjörövarna kan knappast ha trott sina ögon när de tittade ned i lastrummet. Där stod nämligen 33 stycken ryska stridsvagnar av typen T-72 och en komplett uppsättning reservdelar och ammunition. Vidare fanns där även ett stort antal raketgevär och luftvärnskanoner.

Vem skulle ha alla dessa vapen? Kenyas regering gick omedelbart ut med uppgiften att stridsvagnarna var ämnade för den egna armén. Därefter hävdades det från kenyanska "whistle-blowers", liksom från den amerikanska flottan att den verkliga slutdestinationen (återigen) var Sudan. Det hela blev ytterst pinsamt för Kenya som fick äran av att vara mäklare vad gällde fredsavtalet i Sudan mellan de arabiska islamisterna i norr och den kristna svarta befolkningen i söder. Enligt senaste uppgifter, bl.a. beroende på dokument som piraterna säger sig ha hittat ombord, verkar det dock vara så att vapnen egentligen var på väg till Etiopien, som hjälper den internationellt erkända somaliska interrimsregeringen att hålla ställningarna gentemot utbrytarrepubliker och den Al-Qaidaallierade islamistiska milisen i södra Somalia, Al-Shahab (f.d. De islamiska domstolarna).

Piraterna har nu inte vetat riktigt vad de skall göra med den här lasten. Det finns inga möjligheter att lasta av stridsvagnarna i Hobyos hamn, däremot har raketgevär och kanoner till viss del bärgats. Piraterna har dessutom börjat uppvaktas av just Al-Shahab då dessa antingen vill ha tillgång till vapnen själva, eller också att de förstörs för att inte hamna i de så förhatliga kristna etiopernas händer. Detta är en oroväckande utveckling eftersom piratverksamheten hittills varit rent ekonomiskt grundad. Sker en sammansmältning mellan islamism och brottslighet (som i fallet med heroinframställning och Al-Qaida/talibaner i Afghanistan) kommer problemen bara att förvärras.

Hur som helst ligger även Faina där hon ligger, omringad av CTF 150 och stridsgrupp Iwo Jima. Piraterna fordrade först 30 miljoner dollar i lösen, men har nu sänkt sina krav till 20 miljoner. Frågan är dock vad som kommer att ske eftersom ingen är intresserad av att betala. Under tiden sitter ryska och ukrainska sjömän som gisslan, och en besättningsmedlem har redan dött av värmeslag. På grund av situationens art har ryssarna bestämt sig för att skicka en flottilj till platsen under ledning av fregatten RFS Neustrasjimij ("oräddheten"). Fartygen anländer i mitten av nästa vecka.

Västmakternas flottor följer detta med intresse. Dels vill man se hur ryssarna klarar logistik och bunkring utan stödjepunkter i Indiska oceanen (kanske kommer man att använda sig av någon hamn i Eritrea); och dels vill man se hur "Putindoktrinen" kommer att tillämpas i detta fall. Putindoktrinen praktiserades ju nyligen i Georgien och går ut på att ryska vapen skall användas "så snart som ryska personers liv eller värdighet är hotade".

Alla vill nog gärna se piraterna och ryssarna drabba samman - och kanske tänker man som Henry Kissinger när han fick frågan om vem han hoppades skulle vinna i kriget mellan Iran och Irak under 80-talet: "Det är synd att inte båda kan förlora".

Post scriptum: Den svenska blogg som annars skriver mest initierat om händelseutvecklingen i Somalia (och som även berört kapningarna av fartyg) är den som författas av Per Gudmundsson. Han har alltid väldigt läsvärda poster i ämnet.

Även DN skall ha en eloge (och det bär mig verkligen emot att behöva erkänna detta) för sin bevakning av sjöröveriet. De publicerar antingen telegram eller låter Thomas Hall skriva något nästan varje dag. Man får väl ha fördragsamhet med att de skriver dumheter som "sjöpirater" eller "krigsbåtar", när det heter "sjörövare", "pirater", "örlogsfartyg" eller "krigsfartyg"... Här är i varje fall deras senaste alster.

Svenskans bevakning haltar lite mer, men idag har man i varje fall en text som nämner Faina.

torsdag 2 oktober 2008

Sjöröveri (1): favorit i repris

Välkommen till framtiden... Somalisk pirat ombord på ett kapat fartyg i Adenbukten

Om inget annat händer i världen tänkte jag ägna oktober månad åt att belysa det växande problem som sjöröveriet utgör för politisk stabilitet i världen.

Sjöröveri har kommit och gått i historien - emellanåt har det haft en högkonjunktur och emellanåt har det varit helt försvunnet. Exempel på det senare är under det romerska rikets glansdagar då Medelhavet var imperiets Mare nostrum och inga pirater gjorde sig påminda efter det att triumviren Pompejus sopat havet rent från detta handelns gissel genom omfattande amfibieoperationer mot deras baser i Cilicien, år 67 f. Kr.

Intressant i sammanhanget är att romarnas aktioner mot piraterna också har samband med uppkomsten av internationell rätt. Problemet för romarna (precis som vi har idag med global terrorism) handlade om att sjöröveri är ett exempel på en brottslighet som är gränsöverskridande, får politiska och ekonomiska konsekvenser som liknar de som förekommer i krig, samt inte kan knytas till en stat. Lösningen på detta var att klassa piratdåd som ett slags "folkrättsbrott" och brott mot mänskligheten. Senatorn och juristen Cicero definierade pirater som hostis humani generis ("människosläktets fiender") - en bestämning som återkommer i Parisdeklarationen mot sjöröveri, från 1856 och i det senaste internationella
dokumentet: FN:s havsrättskonvention, från 1982. Från och med Parisdeklarationen var världen också befriad från sjöröveri genom att det brittiska imperiet, via sina överlägsna sjöstridskrafter, kunde hålla haven fria för handel, resande, civilisation och välstånd - precis som en gång romarna.

Dessa halkyoniska dagar verkar tyvärr vara förbi.

Sjöröveriet utanför Afrikas horn är hur som helst i tilltagande. Västmakterna har en flotteskader i området - Combined Task Force 150 - vars uppgift egentligen är att avpatrullera Indiska oceanen för att förhindra Al-Qaida från att använda haven som operationsbas. CTF 150 har Djibouti (i f.d. Franska Somaliland) som "hemmahamn" och omfattar olika fartyg och spaningsflygplan från Danmark, Frankrike, Förenta Staterna, Kanada, Pakistan, Storbritannien och Tyskland. Även EU är i färd med att skicka en egen flotteskader och även ryssarna har en liten flottilj på väg för att bevaka händelseutvecklingen, om än utanför CTF 150:s mandat - som i sista hand garanteras av Säkerhetsrådet. Trots detta har man kunnat göra mycket lite för stävja sjörövarnas aktiviteter. September var den svartaste månaden hittills.

För närvarande ligger ett tiotal fartyg på redden utanför somaliska fiskehamnar som Eyl och Hobyo (gå gärna in på Google Earth och titta närmare på dessa den mänskliga civilisationens juveler). Besättningarna har allt som oftast förts iland för att förhindra fritagningar - den franska flottan har gjort två lyckade fritagningar av egna medborgare och samtidigt passat på att föra med sig ett dussintal somalier till Frankrike för att ställa dem inför rätta. Quid pro quo, som Cicero skulle ha kunnat sagt...

Skälet till att man utför dessa piratdåd handlar naturligtvis om pengar. Sjörövarna vill ha ut lösensummor för besättning, fartyg och last. Detta har lyckats i ett trettiotal fall i år och lösensummorna har legat på c:a 1 miljon dollar i snitt (och tendensen är i stigande). Befolkningen på platser som Eyl och Hobyo är av hävd fiskare, men hela Somalias fiskeindustri omsätter endast 1,5 miljoner dollar årligen, så det är lätt att förstå att sjöröveriet kan te sig attraktivt. Och redan kan man se effekterna i form av ökande brudpriser i samband med giftermål i piratnästena. Bruden skall nu vara höljd i guld och ädelstenar, ha skor från Italien och klänningar inköpta i Dubai. Japanska bilar, mobiltelefoner, storbilds-TV och DVD-spelare skiftar numera hand vid de lokala bröllopen... Tidigare handlade det om ett par getter och ett dussin höns.

Världshandeln - och i förlängningen världens samlade välstånd - är beroende av en fungerande sjötrafik. 90 procent av alla varor och allt gods transporteras till sjöss; och vägen förbi Afrikas horn i riktning till eller ifrån Suezkanalen utgör den viktigaste av alla maritima pulsådror. Redan har de ökande kostnaderna i form av försäkringar och omlagda rutter inneburit c:a en ökning på 1,5 miljoner dollar per dag för de närmast inblandade - och detta oräknat de humanitära "kostnaderna" som drabbar enskilda sjömän, deras familjer och rederierna.

Under oktober månad kommer Krigsbloggen att titta närmare på sjöröveriet, dess grunder och historia, hur taktiken ser ut och förändras, vilka motåtgärder som görs, samt hur olika länder förhåller sig till problemet. Bloggen tänker också vara så anspråksfull att den kommer att föreslå ett par lösningar...

Väl mött!

Dagens neologism: Krigsbloggens läsare känner säkert till att "sjörövare" och "pirat" är synonyma begrepp. Men nu lanserar Dagens Nyheters korrespondent Thomas Hall ytterligare en term: "sjöpirat"... Godmorgon DN!

onsdag 1 oktober 2008

Lite framåtblickar...

Nyckelpersoner: general David McKiernan och president Muhammed Karzai i samspråk (foto: AFP/Getty)

Bloggen fyllde ett år i går och jag tänkte ägna lite utrymme åt att spekulera inför framtiden efter att ha läst de senaste posterna i Herschel Smiths utmärkta blogg, The Captain's Journal. Ämnet handlar om det som främst fångar mitt eget intresse just nu: våra förehavanden (ja, Sverige är ju också med på ett hörn) i Afghanistan, samt Nordvästra gränsprovinsen och stamdistrikten i Pakistan.

Ny befälsstruktur ISAF/OEF

Nu när general David Petraeus tagit över CENTCOM tycks amerikanarna äntligen ha ryckt skägget ur brevlådan och börjat arbetet med att reformera befälsgången inom den internationella insatsstyrkan. Problemet har varit att amerikanerna varit bundna av ISAF:s (dvs Natos) närmast EU-mässiga byråkrati - det har handlat om allt från de rigoristiska "Rules of Engagement", som européerna har drivit igenom, till förvirring vad gäller strategi och radiofrekvenser (!). Tanken är nu att - som BBC skriver - frigöra de amerikanska styrkorna från ISAF och låta samtliga amerikanska trupper sortera inom ramen för OEF, samt att såväl Natostyrkorna som amerikanerna fortsättningsvis rapporterar och kommenderas av den amerikanske befälhavaren på plats (fn general David McKiernan). Förhoppningsvis leder arrangemanget till mindre "Bryssel" och mer "CENTCOM" i framtiden.

Afghanska vinterkriget?

För att stävja den traditionella våroffensiv som talibanerna brukar sätta igång vid snösmältningen planerar amerikanarna att använda vintern till att intensifiera kampanjen mot terroristerna, enligt generalmajor Jeffrey Schloesser i Army Times. Tidigare år har vintern inneburit ett slags paus i striderna från båda sidor - nästan som under under antiken och medeltiden. Man har helt enkelt gått i vinterkvarter och samlat krafterna inför vårens ankomst. Detta skall man tydligen ändra på. Flera av de enheter som nu skall "rotera in" i Afghanistan har övat vinterkrigföring i Alaska. Vi får se ur detta kommer att gå. Man kan dock räkna med ett stigande antal civila förluster på talibansidan. De talibantrogna aktivister som inte tillbringar vintern på andra sidan gränsen i Pakistan brukar sitta hemma och kura i stugvärmen tillsammans med fru(ar) och barn...

"Väckelserörelserna" når Pakistan?

En viktig orsak till att amerikanarna kunde vända utvecklingen i Irak berodde på de sunnimuslimska "väckelserörelserna" (al-Shawa). Den sunnitiska lokalbefolkningen tröttnade helt enkelt på Al-Qaidas fundamentalistiska korantolkning, som bland annat innebar förbud för kvinnor att arbeta eller vistas ute på gatan utan manligt "förkläde", förbud mot musik och dans, avhuggna fingrar om man rökte en cigarett, etc. Man gjorde därför gemensam sak med amerikanarna som försåg dem med pengar och vapen - och tillsammans kunde man driva bort radikalislamisterna. Men hur står det till i Pakistan? Också där har vi att göra med fanatiska muslimer som tagit makten över hela samhällen... Vad tycker egentligen "vanligt" folk? Såväl Wall Street Journal, som The Long War Journal noterar det spirande pakistanska arbetet med att få igång en "FATA/NWFP Awakening" som i bästa fall skulle kunna rekapitulera modellen från Irak. Detta är sannerligen på tiden. Konventionella militära operationer har ju inte fungerat - det är således dags för en "Petraeusmodell" i pakistansk tappning.

McCain och Obama om GWOT

Den utrikespolitiska debatten mellan presidentkandidaterna och senatorerna John McCain och Barack Obama gav ett par exempel på samsyn. Båda två vill dra ned på truppnivån i Irak (McCain: "eftersom vi har vunnit"; Obama: "eftersom vi har förlorat") och i gengäld förstärka insatserna i Afghanistan. Detta är bra enligt min mening. Petraeus har bett om ytterligare två brigader till den Afghanska krigsskådeplatsen och tvingats ge sig in i den lätt ovärdiga uppgiften att tubba de europeiska Natoländerna att skicka mer resurser. Dock är en truppförstärkning i sig ingen patentlösning. David Ignatius har en intressant artikel i Washington Post om vad en "surge" inte kan lösa i Afghanistan. Det handlar bland annat om motståndets art i Afghanistan, som skiljer markant från det i Irak genom det stora inflytandet av rent kriminella element i Centralasien (det växer ju inga opievallmor mellan Eufrat och Tigris).

Min egen "analys" av läget (vad det nu kan vara värt...) är att truppförstärkningsmomentet av "the surge" inte kan reproduceras i Afghanistan av logistiska skäl. Truppsatureringen i Irak handlade om 15 amerikanska brigader (c:a 130.000 man). Skulle detta översättas till afghanska demografiska förhållanden skulle det således handla om c:a 10-12 brigader (100.000 man). Det finns - som jag ser det - inte en chans i helvetet att sådana truppmassor skulle kunna försörjas med tanke på att Afghanistan inte har någon hamn. Alla förnöderheter måste ju antingen flygas in, eller också rulla över urusla vägar från Karachi genom Bolan- och Khyberpassen. Vill man ha manskap på plats måste man därför låta den afghanska armén axla en sörre del av ansvaret, än vad den irakiska gjorde. Självfallet bör man förstärka den västerländska truppnärvaron med - låt oss säga - 30-40 procent, men har man några pengar över bör dessa snarast läggas på utbildning och utrustning av afghansk trupp - och här borde européerna också kunna bidra...

måndag 29 september 2008

USA och Irak slår mot iranska "specialgrupper"

"Knäpp knappen, Omar...!" Irakisk polisrekryt i Bagdad får instruktion i reglementsenlig klädsel

Jag har just kommit hem från en veckas resande utan Internet. Jag är fortfarande lite ringrostig, så jag tänkte börja med en mjukstart: lite nyheter från Irak.

I takt med att det inhemska våldet minskar i Irak kan säkerhetsåtgärderna riktas mot krafter som härrör utanför Iraks gränser. Eftersom de sunnitiska Al-Qaidagrupperna i allt väsentligt är besegrade, handlar det här framför allt om sha extremister som understödjs av Iran och som ofta utgör utbrytargrupper ur Muqtada al-Sadrs "Mahdiarmé". Dessa extremister kallas "specialgrupper" för att skilja ut dem från shiitisk milis som inte stöds av Iran.

Under gårdagen (28 september) grep amerikanarna
fem medlemmar ur "Hizbollahbrigaden" i Nya Bagdad (ett förortsområde som tidigare dominerades av Mahdiarmén). Hizbollaharmén är en grupp som gjort sig känd för att placera ut vägbomber och utföra raketangrepp mot koalitionstrupperna. Organisationen antas ha ett par hundra medlemmar och stöds ekonomiskt av Iran och vad gäller trupputbildning av den shiitiska libanesiska terrororganisationen Hizbollah: men sedan september månad har ett trettiotal "brigadister" gripits.

Den intensifierade aktiviteten mot "specialgrupperna" tycks vara ett svar på den ökande aktivitet som dessa visat sedan Al-Qaida trängts tillbaka och de ledande krafterna inom Mahdiarmén tvangs fly landet efter det att trupper från den irakiska regeringen och koalitionen lyckades pacificera södra Irak tidigare i år.

Enligt vad general Sabah al-Fathlawi, ansvarig för polisinsatserna i södra Irak, kunde meddela AFP har "specialgrupperna" åter börjat röra på sig. Våldsamheterna har mer karaktär av polisingripanden än regelrätt krig, men ingen vet hur utvecklingen kommer att bli i framtiden - det mesta verkar i nuläget vara upp till Iran. Men eftersom läget är så mycket lungnare på andra håll finns nu mycket större resurser att möta detta nygamla hot.

Här följer ett axplock av vad som skett tidigare under veckan enligt The Long War Journal:

Recent operations against the Iranian-backed terror groups operating inside Iraq:

Sept 27: Coalition forces captured five Hezbollah Brigades fighters in New Baghdad

Sept 25-26: Iraqi and US forces captured 53 Special Groups operatives north of Nasiriyah. Large amounts of weapons were also uncovered.

Sept 24: Coalition forces captured a senior weapons smuggler for the Army of the Righteous in Amarah.

Sept 21: Coalition forces detained five Hezbollah Brigades operatives during two separate raids in New Baghdad.

Sept 20: Iraqi and US forces captured two Special Groups fighters in Al Kut in Wasit province.

Sept 19: US soldiers captured two Special Groups operatives in the Hayy Jihad neighborhood of Baghdad’s Rashid district.


Sept 18: Iraqi security forces killed one Special Groups fighter and detained four during a raid in Hillah.

Sept 16-18: Iraqi Special Operations Forces and Iraqi Special Weapons and Tactics teams captured eight Special Groups fighters and killed one during operations in Hillah, Amarah, Diwaniyah, and New Baghdad.

Sept 16: Iraqi police captured six Special Groups fighters behind an IED attack that killed a policeman in the Ur neighborhood in Baghdad.
.
Inget spektakulärt, alltså... Bara ännu en dag av träget arbete i vingården