Såta vänner: Mahmud Ahmadinejad och Vladimir PutinDen ryske presidenten Vladimir Putins inbjudan till Irans president Mahmud Ahmadinejad, nu i förrgår, att besöka Moskva är bara det senaste tecknet på att vi 16 år efter Sovjetunionens fall ser ett Ryssland som allt mer börjar orientera sig i banor som erinrar om det kalla kriget. Det gamla mönstret – att se ”USA-imperialismen” som den stora fienden – kultiveras av det militära och politiska etablisemanget, och delas givetvis också av breda lager inom den ryska befolkningen. Kanske handlar det om ett sätt att ge regimen legitimitet? I en värld där Ryssland tros omgiven av fiender är det måhända lättare att acceptera den styrande politiska klassen (till stor del bestående av tjänstemän ur det forna KGB) i rollen av nationens väktare.
Putin har knappast försatt någon möjlighet gå på tvärs mot amerikanska utrikespolitiska intressen. Förra veckans möte i Moskva mellan å ena sidan Putin, utrikesminister Sergej Lavrov och vice premiärminister Sergej Ivanov, och å den andra USA:s utrikesminister Condoleezza Rice och försvarsminister Robert Gates präglades av småaktiga nålstick från ryssarnas sida. Man tvang den amerikanska delegationen att vänta i 40 minuter på Putins ankomst (den diplomatiska motsvarigheten till en spottloska), och under presskonferensen gick Putin direkt ut med sin osakliga kritik av installationen av komponenterna till den amerikanska missilskölden i Tjeckien. Putin har redan tidigare hotat med att omprogrammera ryska kärnvapenmissiler i riktning Västeuropa om missilskölden byggs ut, liksom att säga upp såväl avtalen om begränsning av medeldistansrobotar, som begränsningen av konventionella stridskrafter i Öst- och Centraleuropa.
Putins västfientlighet är dock speciellt uttalad så snart diskussionerna kommer in på Iran och Mellanöstern. Tillsammans med Kina gör man allt för att förhindra en effektiv approch i frågan om Irans kärnprogram i FN:s säkerhetsråd. Trots att man tidigare har gått med på införande av vissa (urvattnade) sanktioner, kan den formella inbjudan av Ahmadinejad till Moskva inte tolkas som något annat än ett försök från Putin att spoliera de amerikanska försöken att isolera den iranska teokratin. När Putin talade på en konferens med de stater som gränsar till Kaspiska havet i tisdags (9 oktober) varnade han USA för att utföra ett militärt angrepp på Irans kärnanläggningar och tillsammans med ledarna för Azerbajdzjan, Kazakstan och Turkmenistan gjordes ett principuttalande till stöd för Irans ”rätt” till fredlig utveckling av kärnenergi.
Som om inte detta räckte har Ryssland försett Syrien med luftvärnssystem av typerna Strelets och Pantsir S1E, varav delar av det senare skall vidareexporteras till Iran under 2008. Under förra sommarens Libanonkrig säkerställde israeliska armén dessutom bevis på att ryska pansarvärnssystem av typerna Kornet E och Metis M på något sätt hamnat i terrororganisationen Hizbollahs ägo. Markeringarna på beslagtagna vapen tydde på att det rörde sig om sådana som exporterats till Syrien. Vidare har Ryssland också bjudit in ledaren för terrororganisationen Hamas väpnade gren, Khaled Meshal (f.n. i exil i Syrien), inte mindre än två gånger. Allt detta i kombination med försök att destabilisera folkvalda (och västvänliga) regimer i Georgien och Ukraina, hot om att använda olje- och naturgasresurser som ett påtryckningsmedel, samt hotfulla utfall mot EU-stater som Estland och Polen bådar sannerligen inte gått för framtiden.
Det bästa vore naturligtvis för västmakterna att sätta ned foten – men ett politiskt splittrat och militärt svagt EU, där undfallenhetsreflexen numera verkar sitta i ryggmärgen är sällsynt illa rustat för denna uppgift. Återigen måste vi i Europa lita till USA för försvaret av våra egna intressen. Vi tenderar alltför lätt att glömma de gamla romerska visdomsorden: Si vis pacem, para bellum...
