Ändrat pakistanskt tonläge efter ytterligare amerikanska angrepp i Sydwaziristan

Prickskyttar ur stabskompaniet, 2 bataljonen, 508 regementet, 82 luftburna divisionen, utanför Dey Yak, Afghanistan (foto: Mica Clare, US Army)

Det verkar som om Pakistan nu insett att man måste leva med fortsatta amerikanska insatser på eget territorium och att man därför måste göra det bästa av situationen för att inte förlora ansiktet inför den egna befolkningen och internationell opinion.

Så här tycks det ligga till:

Ni som följt nyheterna under den senaste tiden har säkert noterat kontroverserna kring de amerikanska angreppen från postioner i Afghanistan mot stödjepunkter tillhörande talibaner och Al-Qaida på andra sidan gränsen i Pakistans federalt administrerade stamdistrikt.

Under denna månad har nästan ett tiotal sådana angrepp ägt rum och de har utförts såväl med obemannade UCAVs, som med konventionellt flyg och - vid åtminstone ett tillfälle - infanteri tillhörande specialstyrkorna (troligen arméns Delta Force eller flottans SEAL).

Åtgärderna är godkända från högsta ort (dvs den amerikanske presidenten George W Bush) och markerar något av en ny strategi för det afghanska kriget.

Den stora svårigheten med att besegra talibanstyrkor och Al-Qaidaenheter beror inte på att dessa skulle vara så fruktansvärt goda soldater eller åtnjuta något anmärkningsvärt stort stöd bland lokalbefolkningen, utan på grund av det faktum att terroristerna kan dra sig tillbaka på andra sidan en internationell gräns för att kraftsamla och planera nya attacker. Detta är en stor skillnad från exempelvis Irak där en mycket större och bättre beväpnad insurgentrörelse nyligen har besegrats, bland annat genom det faktum att fienden inte hade någon "fristad" att dra sig tillbaka till.

Ända sedan 2001 har tanken varit att Afghanistan och dess allierade (fr.a. USA) sköter kriget på den afghanska sidan under det att Pakistan "håller rent" på sin sida. Detta har pakistanierna av olika skäl misslyckats med - och vad värre är: man har idag ännu mindre kontroll över gränsområdena, än vad man hade för ett par år sedan. Stamdistrikten är idag helt utanför regeringens kontroll.

Hur löser man då ett sådant problem? Krigshistoriskt finns det två typer av åtgärder man kan ta till. Den ena handlar om att spärra gränsen för infiltration. Detta är mycket svårt men kan lyckas om terrängförhållandena är de rätta, såsom fallet var i den algeriska öknen där den franska "Moricelinjen" fungerade alldeles utmärkt för att hindra inbrytningar av FLN-terrorister under 50-talets Algerietkrig. Denna metod är dock omöjlig att implementera i den bergsterräng som finns mellan Afghanistan och Pakistan. Alltså får man ta till den andra åtgärden, som handlar om att utvidga kriget till andra sidan den gräns det nu handlar om. Folkrätt och FN-konvention ger en förfördelad part all rätt att göra så, men vad som gäller i teorin är inte alltid applicerbart i praktiken. Pakistan är ett vänligt sinnat land som står på västmakternas sida i kriget mot terrorismen och att fatta ett sådant beslut, som president Bush nyligen gjort om gränsöverskridande interventioner, är inget man gör i första taget. Dock har detta nu skett och skälet är antagligen att behovet av att slå mot terroristernas stödjepunkter uppväger önskemålet att ha goda relationer med Pakistan.

Men det finns en annan sida av saken också. Pakistan har förvisso protesterat mot de amerikanska tillslagen och hotat med att stänga viktiga transportleder för Natostyrkorna i Afghanistan, svara med dödligt våld om man träffar på utländsk trupp på eget territorium, skicka stridflygplan för att skjuta ned UCAVs, etc... Men efter den gångna veckans sabelskrammel har man uppenbarligen kommit på en ny metod - man säger numera att angreppen handlar om "gemensamma insatser mellan Pakistan och USA.

Gårdagens amerikanska angrepp mot mål i Baghar Cheena i Sydwaziristan, ägde rum samtidigt som ordföranden i det förenade stabskollegiet ("Joint Chiefs of Staff"), amiral Michael Mullen var i Islamabad för att träffa sina kollegor i den pakistanska generalstaben och deklarera den amerikanska positionen. Uppenbarligen har han låtit sina värdar veta att ingenting som de gör kommer att ändra den amerikanska politiken. Och i sista hand är ju Pakistan mer beroende av USA, än tvärt om.

Pakistanierna tar alltså skeden i vacker hand och låter en officiell talesman säga till telegrambyrån Reuters att angreppen visar "på det förbättrade underrättelsesamarbetet mellan länderna".

Detta är stor humor...

Räkna med fler angrepp och ett och annat spel för galleriet från den pakistanska regeringens sida

Läs mer i "The Long War Journal".

Den 11 september 2008, Jan Blomgren och Pakistan...

Den 11 september

Det är årsdagen av radikalislamisternas terrorangrepp mot Förenta Staterna (och på sitt sätt den yttersta orsaken till att denna blogg överhuvudtaget existerar). Pressen ihågkommer detta alltefter förstånd och redaktionell inställning.

I Svenska Dagbladet skriver bland annat utrikesreportern Jan Blomgren en artikel om vad som numera utgör den centrala fronten i kriget mot terrorismen (eller "det långa kriget", om ni så vill), nämligen Pakistan.

Blomgren är en av de få svenska utrikespolitiska reportrar som det överhuvudtaget är mödan värt att ta på allvar (det finns ett par till, men sannerligen inte så många) och hans Fingerspitzengefühl (eller vad man skall kalla det) har lett honom till att betona betydelsen av Pakistan som den kanske viktigaste komponenten vad gäller att föra "det långa kriget" till ett framgångsrikt slut. Blomgren har en hel serie insiktsfulla artiklar om Pakistan "under västen"...

Dock ställer jag mig en smula frågande till ett par av de slutsatser han drar i dagens epistel.

Bland annat står det följande:

Under sju år har mannen som planerade 11 september, Usama bin Ladin, klarat sig undan alla amerikanska försök att fånga honom. När nu president George Bushs mandatperiod närmar sig sitt slut görs ett nytt desperat amerikanskt försök.

Jag hävdar bestämt att den senaste tidens aktiviteter inte har att göra med jakten på bin Ladin eller utgör "ett nytt desperat [sic!] försök" att klippa terrorfursten innan Bush avgår som president. De flesta attacker har skett nära gränsen och i Nord- och Sydwaziristan (om bin Ladin finns någonstans finns han i Chitral-området, betydligt längre norrut). Det är uppenbart att de har att göra med försök att störa kraftsamling och ledning bland talibanstyrkorna i samband med deras räder in på afghanistanskt territorium. Det tycks också vara fallet att Bush har medgivit gränsöverskrivande operationer efter tryck från lokala amerikanska förbandschefer och att det inte handlar om ett initiativ som kommer från Vita huset eller Pentagon. Att Blomgren skriver att attackerna riktats mot Haqqani och Nazeer visar ju att det inte handlar om något "desperat" försök att fånga bin Ladin.

Vidare ser det nästan ut som om Blomgren köper de pakistanska uppgifterna om alla "civila" dödsoffer rakt av. Det är ju ett bekant faktum att amerikanska räder över gränsen aldrig någonsin lyckats slå ut några militära mål, om man nu skall tro de pakistanska uppgifterna - man har enbart kollateralskadat "oskyldiga" civilpersoner. Amerikansk trupp har tydligen lyckats med den krigshistoriska bedriften att vid sina angrepp under nästan ett decennium uteslutande ha dödat kvinnor och barn. Det är inte utan att man blir imponerad...

Blomgren har vidare intervjuat statsvetaren Sten Widmalm - en person som också jag sätter ett stort värde på som kännare av förhållandena i området. Men den slutsats man kommer fram till handlar om ett slags allmän "oro" för att den demokratiska utvecklingen tycks vara i fara i kölvattnet av de amerikanska angreppen. Hela artikeln andas inställningen att amerikanarna - åter igen - inte vet vad de håller på med, utan bara bombar hej vilt, vilket får som resultat att Bush-administrationen motverkar sina egna intressen.

Så här tror emellertid jag att det förhåller sig:

CENTCOM vet mycket väl att den pakistanska regeringen vare sig vill eller kan förhindra talibanernas och Al-Qaidas ökande inflytande i stamdistrikten och Northwest Frontier Province. Man vet också att så länge som terroristerna har en fristad på den pakistanska sidan kan man aldrig vinna kriget i Afghanistan. Man vet också att man lyckades besegra en mycket mer omfattande insurgentrörelse i Irak, bl.a. genom det faktum att denna inte hade en fristad på andra sidan en nationsgräns.

Man har uppenbarligen ställt sig frågan vad som är viktigast - att vinna kriget i Afghanistan eller undvika att såra pakistanska känslor. Man har enligt mig bestämt sig för att det förra alternativet är det viktigaste och som Blomgren noterar: skickat en hangarfartygsgrupp under ledning av flaggskeppet USS Ronald Reagan för att utöka den potentiella eldkraften.

Vi vet också att detta är en modell som bägge presidentkandidater - demokraternas Barack Obama och republikanernas John McCain - förespråkar.

Uppenbarligen har man i praktiken avskrivit Pakistan som en effektiv allierad i kriget mot terrorismen.

Enligt min mening är detta inte en dag för tidigt.

Pakistan stänger Khyberpasset

Pakistansk trupp under förflyttning i Sydwaziristan (foto AP)

Jag vet inte om ni har noterat detta, men antalet angrepp från amerikanska styrkor mot talibanernas/Al Qaidas stödjepunkter i Pakistan har ökat dramatiskt på senare tid. Under detta år har hittills 13 angrepp skett, vilket kan jämföras med de tio som ägde rum under tvåårsperioden 2006-07. Fem av dessa har dessutom ägt rum bara under september månad.

Insatserna har framför allt bestått av flygangrepp men även marktrupp har satts in, såsom skedde den 3 september då ett förband specialstridskrafter luftlandsattes med helikoptrar i Angor Adda, i Sydwaziristan. Målen har framför allt bestått av s.k. safe houses, och skett då man ansett sig ha information om att diverse "höjdare" inom de båda muslimska terrororganisationerna skulle kunna befinna sig på dessa platser.

Det här har givetvis fått den pakistanska regeringen att protestera mot vad man anser vara en kränkning av den nationella suveräniteten. Pakistan är för närvande hårt pressat av insurgenter i de federalt administrerade stamdistrikten på gränsen mot Afghanistan liksom i Northwest Frontier Province.

Talibanernas och Al Qaidas styrka har varit tilltagande under det senaste året och regeringssidan har helt misslyckats med att komma tillrätta med problemen militärt. Talibanerna har helt enkelt konsoliderat sitt grepp över stora delar av Pakistan och tycks nu starkare än någonsin. Situationen beskrivs tämligen väl av pentagonanalytikern Ted Gistaro i denna artikel från New York Times (12 augusti). Al Qaida har även återupprättat sin "brigad 055" - en arabiskspråkig enhet bestående av frivilliga från Mellanöstern och Nordafrika vilken förintades av trupper från USA och Nordalliansen under det afghanska fälttåget 2001.

I vad som tycks vara ett svar på de amerikanska insatserna har Pakistan nu låtit stänga gränsstationen i Torkham i Khyberpasset för Natostyrkornas fordon. C:a 70 procent av de förnödenheter som konsumeras av ISAF/OEF-förbanden transporteras denna väg och framför allt gäller detta drivmedel, vilket Ibrahim Shinwari påpekar i den pakistanska dagstidningen Dawn (6 september).

Stängningen av gränsövergången kan mycket väl visa sig vara kortvarig men sätter ändå fingret på de logistiska svårigheter som gäller vid militära kampanjer i områden som inte har tillgång till hamnar. Även om man skulle vilja repetera den "surge"-doktrin som visade sig så framgångsrik i Irak skulle detta knappast kunna vara möjligt i Afghanistan där förnödenheter, materiel och drivmedel först måste lossas i Pakistanska hamnar och därefter transporteras landvägen. Utan hamnanläggningarna i Kuwait och Basra (och de fina motorvägar som den forne diktatorn Saddam låtit bygga) hade knappast general Petraeus pacificering av Irak kunnat gå på 14 månader.

Läget i Afghanistan har numera förvandlats till ett slags schack patt-situation. Den militära styrkan hos ISAF, USA och den Afghanska armén är för stor för att talibanerna och Al Qaida skall kunna behärska större delar av Afghanistan. Så snart som det handlar om regelrätta strider får radikalislamisterna stryk. Den omtalade offensiv som skulle påbörjas i mars detta år blev ett fiasko efter det att ISAF förstärktes med över 3000 man ur den amerikanska marinkåren i Helmandprovinsen. Å andra sidan är radikalislamisterna starkare än någonsin i Pakistan, vilket betyder att koalitionssidan inte kan få ett slut på de endemiska angrepp som oavlåtligt riktas mot såväl människor, som civil och militär infrastruktur. Den pakistanska armén är inte till mycket hjälp och de amerikanska insatser som hittills ägt rum mot mål på andra sidan gränsen har mest karaktär av nålstick och har därvidlag endast ringa strategisk betydelse.

Allt ligger således fortfarande i stöpsleven...

Läs mer hos Bill Roggio i hans The Long War Journal,och DN.

...ständigt denne Baitullah

Baitullah Mehsud (med huvudet bortbländat) i samtal med Ahmed Muffak Zaidan (foto: Al-Jazira)

Den här nyheten är förvisso redan publicerad på Utrikesbloggen, men jag kunde inte låta bli.

Emiren över Sydwaziristan och tillika ledaren av Tehrik-i-Taliban Pakistan (TTP), Baitullah Mehsud, har ju en tendens att dyka upp som Ville Vessla i en Ture Sventon-berättelse, och nu senast har han medverkat i en TV-intervju som sändes på den arabiska satellitkanalen Al-Jazira, den 25 januari i år.

Intervjun äger rum utomhus "någonstans i Waziristan" och leds av chefen för Al-Jaziras Pakistanbyrå, Ahmed Muffak Zaidan. Så vitt jag kan bedöma saken måste den ha gjorts under den senare hälften av december förra året, det vill säga efter det att Mehsud utkorats till ledare över TTP (den 14 december), men före nyårshelgen, då stora snöoväder drog in över Waziristan.

Intervjun följer ett visst protokoll som tycks prägla diverse intervjuer med terroristledare: "rörelsen står enad", "om Gud vill kommer vi att segra", "vår strid är en jihad i försvarssyfte", etc.

Att Mehsud, vars huvudsakliga operationer riktas mot pakistanska regeringsstyrkor, nästan enbart dödar andra muslimer, förklaras med att "Musharraf är Bushs slav", och att kampen mot regeringsstyrkorna "egentligen" är en kamp mot judarna och de kristna, representerade av Storbritannien och USA.

Mehsud diskuterar även kärnvapen och förklarar att ingen muslim kan tänka sig att använda något dylikt vapen "eftersom det drabbar oskyldiga kvinnor och barn" (på slutet flikar han dock in att hans dröm är att "New York och London förstörs"), men visar en viss oro för att USA självt skall använda dem mot "muslimerna", som de gjorde mot "Japan".

Vid ett tillfälle var jag faktiskt tvungen att börja skratta. Det var när Zaidan ganska fräckt frågade Mehsud var han egentligen får sina pengar i från. Här svävar Mehsud för första gången på målet innan han säger att hans pengar kommer från "krigsbyte". Detta är mer än löjeväckande. Operationer av den typ Mehsud sysslar mer fordrar ett ständigt flöde av kontanter. Och pengar strömmar in via donatorer (framför allt i arabvärlden), från transport av morfinbas mellan Afghanistan och den pakistanska kusten, samt från lokal "skatteindrivning". Men detta är kanske lite pinsamt att vidgå, så istället görs ett slags parafras på de berättelser om Muhammeds liv som förekommer i koranen och i diverse hadither. Mycket romantiskt: även Muhammed byggde ju upp sin muslimska rörelse till en början med hjälp av "krigsbyte" taget från de "otrognas" karavaner. Meshud försöker uppenbarligen slå i oss att hans jihad finansieras med hjälp av konservburkar med corned beef tagna från stupade pakistanska regeringssoldaters nödproviant...

Nåväl, det är stiftelsen Memri som översatt intervjun till engelska från den arabiska dubbning som ligger över det ursprungliga ljudbandet. Här finns en transkription av intervjun; och här kan man titta på den och läsa de engelska undertexterna.

Kunar-basen redo för "hot pursuits"

Soldat ur Delta Force i samspråk med lokal affärsinnehavare

Förberedelserna inför talibanernas våroffensiv är i full gång. Radikalislamisterna är just nu i färd med att kraftsamla i sina baser på pakistanskt territorium i väntan på snösmältningen. Men inte heller på koalitionssidan sitter man med armarna i kors.

President Bush har bestämt sig för att inte vänta på att hans europeiska allierade skall komma till slag vad gäller truppförstärkningar i det afghanska Sydkommandot (kring Helmand), utan skickar just nu en kontingent på över 3000 man marininfanteri för att förstärka de trupper ISAF redan har på plats.

En lika viktig åtgärd fullbordades för ett par dagar sedan i det att en amerikansk militärbas i Afghanistans Östkommando nu tycks ha öppnats. Basen är förlagd på en bergstopp vid Ghakhipasset i provinsen Kunar, blott tre kilometer från den pakistanska gränsen och stamdistriktet Bajaur - ett av de federalt administrerade stamdistrikten (FATA) till vilka även Waziristan hör.

Ett avgörande hinder för koalitionsstridkrafterna är svårigheten att företa så kallade hot pursuits i kampen mot fienden. För talibanerna utgör såväl Pakistan, som Afghanistan en enda operativ helhet, under det att västmakterna mycket väl kan slåss på den afghanska krigsskådeplatsen, men tvingas göra halt så snart man når Pakistans gräns. Talibanerna slår till, men drar sig därefter tillbaka över gränsen till FATA där de är i trygghet. Det hela liknar det slags "asymmetri" som råder mellan internationell brottslighet vis-à-vis nationella poliskårer. Amerikanarna har gång efter annan försökt beveka general Musharraf att få tillstånd att åtminstone företa förföljelseaktiviteter på pakistanskt territorium, men alltid fått nej, av skäl som har att göra med de hänsyn till den allmänna opinionen som även en auktoritär ledare (som Musharraf) måste ta.

Dock har mindre grupper av amerikanska specialstridskrafter (som arméns Delta Force och flottans Navy SEAL) gång efter annan företagit operationer på andra sidan gränsen och informerat de pakistanska myndigheterna först i efterhand. Dessa operationer har hittills haft en viss ad hoc-karaktär, men i och med Kunar-basen finns möjlighet att mer systematiskt (och under längre td) operera inom FATA. Det talibanska ledarskapet har varit väl medvetet om det hot en amerikansk bas i området utgör, och man har vid flera tillfällen försökt hindra konstruktionen, dock utan att lyckas. Basen är dessutom ytterst väl placerad för "opportunistiska" aktioner om någon ur al-Qaidas ledarskap plötsligt skulle visa sig. Regionen på ömse sidor gränsen - Chitral - är var Usama bin Ladin, liksom hans andre man, Ayman al-Zawahiri tros uppehålla sig.

Det här är naturligtvis ingenting som den Pakistanska regeringen officiellt kan godkänna, men uppenbarligen väger militär logik tyngre än diplomatiska reverenser från amerikanskt håll. Amerikanerna kan dessutom trösta sig med att man denna gång har folkrätten i ryggen.

Der Nebel des Krieges... Baitullah Mehsuds försvinnande - och återkomst

Den medieskygge Baitullah Mehsud tycks ännu vara vid tömmarna (foto: BBC)

(Omredigerad kl 15.22) "Mulla Omar har sparkat Baitullah Mehsud som ledare för de pakistanska talibanerna" skrev Syed Saleem Shahzad i torsdagens Asia Times Online. Det här är ett exempel på en viss typ av Nebel des Krieges ("fog of war") - ett inte helt okänt fenomen utifrån ett krigshistoriskt perspektiv.

Shazads artikel verkar vid första påseende helt vederhäftig, den citerar flera namngivna källor, samt presenterar ett "narrativ" som verkar både trovärdigt och logiskt.

Detta "narrativ" ser ut ungefär så här: Talibanrörelsen, som står under befäl av den afghanske pashtunen mulla Omar, förbereder sig just nu för den våroffensiv i Afghanistan som de flesta bedömare tror skall äga rum så snart som snösmältningen börjar i mars. Detta förberedelsearbete tycks ha allvarligt störts av de strider som äger rum på pakistansk mark mellan pakistanska talibaner och regeringstrupper. Ansvarig för denna situation är Baitullah Mehsud (som jag tidigare har porträtterat här), emir över Sydwaziristan och högste man inom Tehrik-i-taliban Pakistan ("talibanrörelsen i Pakistan"). Av detta skäl har Mehsud "sparkats", av mulla Omar, utan att någon ersättare har kunnat utses. Mehsuds räder mot regeringstrupperna kom nämligen just som den Pakistanska regeringen var beredd att sträcka ut en "olivkvist" åt talibanerna. Därför har afghanerna, liksom deras nordwaziriska allierade, under ledare som Siraj Haqqani, distanserat sig från Mehsud, och står nu som mer eller mindre passiva åskådare när regeringsstyrkorna försöker eliminera insurgenterna i Sydwaziristan. Mulla Omars tanke är tydligen att få till stånd en "vapenvila" i Pakistan för att i vår kunna koncentrera alla krafter mot Afghanistans regering och FN-trupperna därstädes.

Det där ser ju. som sagt, logiskt ut och nyheten fick en viss spridning i världspressen, även om de flesta viktigare västliga nyhetsagenturer förhöll sig skeptiska.

Skälet till detta var bland annat att nyheten enbart rapporterades i Asia Times Online och av en journalist som med sina goda kontakter med vissa kretsar inom talibanrörelsen brukar skriva dramatiska och läsvärda artiklar, men som relativt ofta tycks vara präglade av överdrifter och missförstånd - vilket förmodligen var fallet även med denna rapport.

Något som gjorde att man kunde ha dragit öronen åt sig var Shahzads beskrivning av talibanernas organisation. Här framstår den afghanske mullan som en person som kan tillsätta och avsätta ledare efter behag bland de pakistanska talibanerna. Det fanns också rena felaktigheter, som att mulla Dadullah skulle ha dödats av amerikanska styrkor, när han i själva verket togs av daga av det brittiska Special Boat Service. Den engelskspråkiga pakistanska dagstidningen Dawn kunde idag (29 januari) presentera ett uttalande från de afghanska talibanernas talesman, Zabihullah Mujahid, som förmodligen kommer sanningen närmare: de afghanska talibanerna är uppenbarligen missnöjda med striderna i Pakistan, men man medger samtidigt att man inte har något som helst inflytande över pakistanierna i Tehrik-i-taliban.

Hur skall man då bedöma detta? Grundproblematiken tycks klar: det finns skilda intressen mellan afghanska och pakistanska talibaner. För afghanerna har störtandet av Karzai-regimen i Kabul högsta prioritet - detta är inte nödvändigtvis fallet vad gäller pakistanierna. På grund av ISAF:s och de amerikanska OEF-styrkornas närvaro har dock inte afghanerna någon möjlighet att hålla sig med baser inne i sitt eget land, utan är helt beroende av sina pakistanska värdar.

Förmodligen har inte Mehsud "avsatts" av mulla Omar (det är osannolikt att den senare ens skulle kunna göra det om han så ville), men ryktesspridningen visar på en möjlig schism, som det inte skulle kunna vara helt omöjligt för västvärlden och dess allierade att utnyttja.

Fortsättning följer...

Lord Curzon och Waziristan

Lord Curzon: "There would be no peace in Waziristan, the land of Wazirs and Mehsuds, until the military steamroller has been passed over the country from end to end”

Lord Curzon, den brittiske vicekungen av Indien (1899-1905), hade erfarenheter av de områden som idag utgör Pakistans Federally Administrated Tribal Areas (FATA) och Northwest Frontier Province (NFP). Han var nämligen mannen som skapade dem. Fram till och med förra sekelskiftet hade dessa områden styrts från Lahore, vilket kom att leda till oroligheter. Den milis som var ansvarig för att upprätthålla ordningen i området utgjordes nämligen oftast av sikher från Punjab, vilket inte alltid föll de ortodoxt muslimska klanerna på läppen. Oroligheter var närmast endemiska, ledda bland annat av den religiöse fanatikern mulla Powindah och hans ghazis ("självmordskrigare").

Som gammal Etonelev hade Curzon givetvis läst romerska historiker, som Livius och Tacitus, och såg lösningen på problemet i termer av ett administrativt alexanderhugg. Genom att skapa dessa nya områden kom den lokala ordningsmakten att bestå av lokalt rekryterade klanmedlemmar. Och för Waziristans vidkommande handlade det givetvis om folk från de tre viktigaste stammarna: Waziri, Mehsud och Dawar. Men genom att lösa ett problem hade han skapat ett annat istället. De endemiska oroligheterna upphörde förvisso när ordningsmakten bestod av lokala muslimer, men när verkliga konflikter uppstod deserterade stora delar av de lokala trupperna och tog då med sig sina vapen, varvid indiska och brittiska trupper fick skickas in för att slå ned veritabla uppror, som under 20-talet. Lord Curzon var då tillbaka i England som utrikesminister, men när han fick höra om detta fällde han de odödliga ord som borde stå ristat i sten vid ingången till varje Natostab i Afghanistan:

“There would be no peace in Waziristan, the land of Wazirs and Mehsuds, until the military steamroller has been passed over the country from end to end”.

Något sådant gjorde aldrig britterna. Man bestämde sig för att leva med problemet istället för att lösa det. Det fanns två skäl till att man överhuvudtaget hade trupp i området. Det ena handlade om att skydda Lahore, Punjab och Sind – lugna områden i vad som nu är de östra och södra delarna av Pakistan, med ett (på den tiden) blomstrande näringsliv – från stamområdenas rövarband. Det andra skälet handlade om europeisk storpolitik: det gällde att hindra Ryssland (och senare Sovjetunionen) från att etablera flottbaser vid Indiska oceanen (här fungerade det neutrala och självständiga Afghanistan som en skyddande buffertstat ända fram till den sovjetiska inmarschen, 1979). Att ha trupper i Waziristan handlade alltså aldrig om ekonomiska faktorer, utan om att skapa ett "strategiskt djup" åt Brittiska Indien.

Det kan dock vara intressant att titta på hur britterna hanterade "COIN-problematiken" i Waziristan på 20-talet. När en släkting till mig satt som Cheif Commissioner (guvernör) i Quetta, i det intilliggande Baluchistan under 40-talet, fanns de brittiska pacificeringsoperationerna mot Waziri- och Mehsudklanerna i färskt minne. Idag utgör talbanledaren Baitullah Mehsud den största orosfaktorn i området; på 20-talet handlade det om en herre vid namn Haji Abdur Razaq. På 20-talet blossade oroligheter upp när anhängare till Razaq (framför allt ur den lokala polisen, ”khassadarerna”) angrep brittiska installationer i området, tog gisslan och lade sig i bakhåll för civila och militära transporter. Då som nu utgjorde upprorsmännen en blandning av till lika delar religiösa fanatiker, politiska rebeller och rena banditer. Som svar på detta påbörjades från de brittiska säkerhetsstyrkorna sida en pacificeringsoperation, i april 1922 med ett tre dagars luftangrepp av RAF mot khassadarpositioner i distriktet Wana, i Sydwaziristan. Tanken var att pressa upprorsmännen till underkastelse, men resultatet blev bara att khassadarerna spred ut sig sig i den omgivande landsbyggden.

Den 6 maj slog man därför ut en markoperation mot khassadarerna genom att överföra en bataljon ur South Waziristan Scouts till Wana, samtidigt som man förstärkte den strategiskt viktiga garnisonen i Razmak (där strider mellan talibaner och pakistanska trupper rasade, nu i höstas). Genom kontinuerlig förstärkning av trupperna kunde man successsivt "mätta" Wana med regeringsstyrkor. Genom truppnärvaro i minsta lilla by lyckades man förhindra upprorsmännens verksamhet. 1923 uppgick styrkan till sex bataljoner förlagda till Razmak, jämte en avdelning bergsartilleri, samt åtta mobila bataljoner för förläggning runt om på landsbyggden.

Den brittiska metoden för insurgentbekämpning var ett slags föregångare till Petraeus "Surge-modell", och bestod i att kombinera relativt bryska militära åtgärder mot stambefolkningen, med ärligt menade förhandlingstrevare och generösa penningsubsidier till de som ville samarbeta. Den grundläggande insikten i den brittiska kolonialpolitiken var nämligen att militära operationer inte kunde bedrivas isolerat. Britterna befordrade därför den politiska processen genom att komma till uppgörelser med stammarna via gemensamma jirgas (rådsslag). Vidare rekryterade man avhoppade rebeller i lokala milisförband, lät khassadarer som ångrade sig komma tillbaka till sina tjänster, byggde läkarstationer och förbättrade vägarna. Ett annan metod var att spela ut religiösa ledare (mullor) mot de världsliga åldermännen (maliker).

Med undantag för den muslimske fanatikern "fakiren av Ipis" härjningar på 30-talet, kom denna metod att fungera tämligen väl fram tills britterna lämnade subkontinenten 1947, och Pakistan bildades. Då och då blossade alltså mindre oroligheter upp, som dock alltid slogs ned med en kombination av hårda nypor, förhandlingar och rundhänt kompensation.

När västerländsk trupp utför COIN-operationer i ”tredje världen” handlar det om att förstå att 80 procent av aktiviteterna måste vara ”civila”, under det att bara 20 procent bör vara militära. Och här handlar det inte om några större skillnader mellan romarnas aktiviteter i Mellanöstern under antiken, britternas i Indien eller dagens amerikanska styrkor i Irak och Afghanistan.

Poängen är att veta när militärt våld skall utövas. Det är självklart att urskillningslös bombardering kan leda till motvilja hos befolkningen och att man lättare vinner ”hearts and minds” med vänlighet, respekt och pengar. Men samtidigt måste man också förstå att man aldrig kan vinna några ”hearts and minds” bland övertygade talibaner eller al-Qaidasympatisörer. Där måste man låta vapnen tala – och entydigt och utan misskund låta ångvälten rulla fram.

Baitullah Meshud involverad i mordet på Bhutto

Baitullah Mehsud i en av de sällsynta bilder som finns på honom

Ledaren för den förenade pakistanska talibanrörelsen (Therik-i-taliban Pakistan), Baitullah Meshud (som jag skrev ett litet porträtt över för en vecka sedan) kan mycket väl vara implicerad i attentatet mot Benazir Bhutto.

Det pakistanska inrikesministeriets talesman, Javed Iqbal Cheema, hävdade att regeringen snappat upp ett telefonsamtal mellan Meshud och en av hans underlydande, Maulvi Sahib.

En transkription av samtalet finns att läsa på den brittiska tidningen Daily Telegraphs hemsida:

Maulvi Sahib (MS): Asalaam Aleikum (Hej!)
Baitullah Mehsud (BM): Waleikum Asalam (Hej på dej!)
MS: Hur står det till, chefen?
BM: Tack, bra.
MS: Grattis! Jag kom tillbaka nu i natt.
BM: Ja, grattis själv! Var det våra killar?
MS: Jajamensan - det var våra.
BM: Vilka var det?
MS: Det var Saeed, och Bilal från Badar och Ikramullah.
BM: Var det dessa tre som gjorde det?
MS: Det var Ikramullah och Bilal.
BM: Ja men grattis!.
MS: Var är du någonstans? Jag skulle vilja träffa dig.
BM: Jag är i Makeen (stad i Sydwaziristan), kom över bara... Jag är i Anwar Shahs hus.
MS: Okej... jag kommer över.

I går skroderade chefen för al-Qaidas militära styrkor i Afghanistan att mordet var en AQ-operation, men det ena behöver inte utesluta det andra. Under senare tid har den pakistanska talibanrörelsens inflytande stadigt ökat till en sådan grad att man nästan kan beskriva såväl AQ, som de många lokala "lashkars" som avdelningar inom Therik-i-taliban. Det var även Mehsuds män som låg bakom det misslyckade attentatet på fru Bhutto i oktober - samma dag som hon återvände från Pakistan.

Baitullah Mehsud: porträtt av en fiende

Talibanrörelsens flagga. Texten utgörs av den så kallade "shahada" - trosbekännelsen

De som följt denna blogg har väl inte kunnat undgå att märka att jag har lagt stor tonvikt vid vad som försiggår i det pakistanska Waziristan.

Nu är jag en person som anser att ”det långa kriget” mot radikalislamisterna mycket väl går att vinna (och förnärvarande löper mycket bra). Det krig som västmakterna just nu för är till syvende och sist inte så annorlunda vis-à-vis andra krig vi fört i historien och vi har de facto erforderliga vapen, manskap och ekonomiska resurser. Vad som fordras därutöver är viljan att segra...

Der Krieg ist ein Akt der Gewalt, um den Gegner zur Erfüllung unseres Willens zu zwingen. Som Clausewitz påpekar handlar varje krig i grunden om att påtvinga motståndaren vår egen vilja; men i nuläget är just detta våra fienders starkaste trumfkort. Tal från vår sida om att “militära aktioner är meningslösa” eller att ”det inte finns några segrare i den här typen av krig” är helt enkelt ett indicium på sviktande vilja och inte på någon insiktsfull analys. Och sviktande vilja leder till nederlag, och nederlag leder i värsta fall till undergång. Och själva poängen med att föra krig handlar ju om att det är fienden som skall gå under – inte vi själva...

För att fokusera viljan kan det ibland vara bra att se vilka det är som ens fiender. Fienden är ju egentligen aldrig en abstrakt kraft av typen ”nazismen”, ”världskommunismen”, eller ”den globala islamismen”, utan alltid människor av kött och blod, det vill säga nazister, kommunister eller islamister. Och det bästa med detta faktum är att människor alltid går att döda. Man bör hålla i minnet att en död fiende inte är en ”martyr”, utan helt enkelt ett problem mindre…

Den kanske viktigaste fiende vi har just nu är inte Castro eller Chavez, mullorna i Iran, eller ens någon ur ledargarnityret i al Qaida, utan befälhavaren för de talibanska stridskrafterna i Waziristan. Hans namn är Baitullah Mehsud, och här är ett forsök att teckna hans porträtt.

Insurgentsituationen i Pakistans federala stamdistrikt (FATA) gav under början av 2000-talet upphov till en ny generation ledare. De traditionella stamäldstar som av hävd dominerat ”jirgasystemet” mördades successivt av lokala talibaner – och de som återstod tvingades antingen underordna sig eller också fly till säkrare trakter i Northwest Frontier Province (NFP). Talibanerna konsoliderade sina positioner runt om i stamdistriken och i de områden där denna utveckling hade gått längst (i Sydwaziristan) blev också inflytandet över andra talibangrupperingar som störst. Herren över Sydwaziristan, Baitullah Mehsud, blev i kraft av detta den viktigaste gestalten under 2006.

Mehsud trädde fram som en maktfaktor efter det att talibanernas viktigaste ledare i Waziristan Nek Muhammed Wazir dödades av pakistanska säkerhetsstyrkor i ett raketangrepp, 2004. Han är 34 år gammal och föddes i Landidog, en liten by i Sydwaziristans utkanter. Han har fyra bröder som alla spelar en viktig roll inom talibanrörelsen, nämligen Muhammed Yakub, Muhammed Ishak, Jaja Khan och Zahir Shah. Brödernas far, Muhammed Harun, är numera avliden. Till skillnad från talibanledarna I Nordwaziristan – som alla leder sina egna koranskolor och seminarier – är Mehsud inte någon intellektuell. Han har knappast någon utbildning att tala om och har varken fullbordat den sexåriga pakistanska "folkskolan" eller madrassa-utbildningen. Han tillhör Broomikhel-klanen, som i sin tur hör till understammen Shabikhel, vilken i sin tur är en del av Sydwaziristans viktigaste stam: Meshud. Meshud är gift, beskrivs som en fanatiker i politiskt hänseende och något av en militär naturbegåvning på det organisatoriska planet. Han tycks vara en boren ledartyp och de som träffat honom intygar att han är expert på att ingjuta mod och tillförsikt bland sina anhängare.

Under 90-talet blev han som madrassa-student inspirerad av talibanrörelsen och begav sig ofta over gränsen till Afghanistan där han tjänstgjorde i den den nyupprättade talibanstatens religiösa polis. Här blev hans viktigaste uppgift att upprätthålla de blodiga sharialagarna i det olyckliga landet. Det handlade om att bestraffa människor som spelade musik, kvinnor som rörde sig utomhus utan att vara i sällskap av en manlig släkting, barn som lekte med drakar, etc. Han lär under sin tjänsteutövning slagit ihjäl ett flertal personer. Typiskt nog tycks han dock aldrig personligen ha deltagit i en reguljär eldstrid eller dödat någon beväpnad motståndare på slagfältet, vilket måhända skiljer ut honom från övriga ledare inom talibanrörelsen.

Det finns vissa likheter mellan Mehsud och talibanrörelsens afghanske chef, mulla Omar. Till skillnad från al Qaidas ledare skyr exempelvis båda dessa herrar media som pesten, vilket betyder att det inte finns några bilder på dem. För såväl Omar som Mehsud har jihad blivit till något av en livsstil och de befinner sig ständigt i rörelse från det ena gömstället till det andra.

2005 svor Mehsud trohet till mulla Omar och i en cermoni ett år senare utnämndes han till ”emir” över Mehsudstammen, i närvaro av bland andra mulla Dadullah. Samma år träffade Mehsud ett informellt avtal med den pakistanska krigsmakten som gick ut på att säkerhetsstyrkorna inte skulle angripa honom på villkor att Mehsuds styrkor inte gick till angrepp mot armén eller gränspolisen. Dessutom lovade han att inte stödja al Qaidas verksamhet i Sydwaziristan. Genom detta avtal kunde Meshud i lugn och ro bygga upp en personlig armé som till slut kom att uppgå till flera tusen man.

Även ekonomiskt kunde Mehsud konsolidera sin ställning genom inkomster från muslimska donatorer i väst och i arabvärlden, från lokal ”skatteindrivning” och via kontroll över transporten av morfinbas från Afghanistan till pakistanska hamnar (för vidarebefordran till Iran och via den kosovoalbanska maffian till Europas städer).

Under 2007 har talibanerna kontinuerligt flyttat fram sina positioner i Pakistan. Trots löftet till den pakistanska regeringen har man låtit al Qaida upprätta träningsläger i området (de tros uppgå till ett tjugotal i såväl Nord- som Sydwaziristan). Dessutom började man successivt ta upp kampen mot pakistans säkerhetsstyrkor. I sammanstötningarna nu i höstas visade det sig gång efter gång att det var Meshud som besatt de största, bäst beväpnade och mest effektiva stridskrafterna bland de olika talibangrupperingarna. Genom sina välkoordinerade angrepp mot regeringssidan, där självmordsattentat kom att bli det främsta instrumentet, steg han ytterligare i aktning bland sina kollegor. Resultatet av höstens händelser statsfästes vid den stora shura som hölls under förra fredagen (14 december) då Baitullah Mehsud utkorades till ledare för den nybildade Therik-i-taliban Pakistan (”den förenade talibanrörelsen i Pakistan”).

Rörelsen är en logisk utveckling av talibanrörelsen i Pakistan och syftar till att koordinera resurser, skapa operativ enhet och formulera strategiska målsättningar. Man har dessutom fått ett avgörande inflytande över såväl al Qaida, som den afghanska talibanrörelsen som är helt beroende av pakistanska baser för att kunna bedriva egen verksamhet. Så länge som de pakistanska talibanerna bestod av lokala grupperingar var AQ och afghanerna de inflytelserikaste krafterna i området – men så är det inte längre.

Genom sitt uppstigande till makten har Mehsud också förpassat den äldre generationen talibaner i bakgrunden, liksom gestalter som Sadiq Noor, mulla Nazir och Noor Islam, som allmänt troddes vara de som skulle ta över ledarskapet (mulla Dadullah dödades ju av soldater ur brittiska Special Boat Service för ett par månader sedan).

Här har vi alltså vår fiende – en man som världen mycket väl kan klara sig förutan...

Militär uppdatering: Turkiet och Pakistan

Soldat ur turkiska "Bruna baskrarna"

Turkiet: Trots all dramatik är den turkiska ”raiden” (jag kan inte komma på något bättre ord) in i irakiska Kurdistan inte något annat än en "anka". Operationen har, enligt min mening, igångsatts för hemmaopinionens fromma. Om man följt turkisk press under senare tid kan man tro att det tredje världskriget har varit under uppsegling och det har funnits ett starkt opinionstryck på att ”något” måste ske. Jag tror att general Yasar Büyükanit, och hans kollegor i generalstaben, har känt sig tvungna att göra en symbolisk insats mot PKK-terroristerna efter att ha dragit samman närmare 100 000 man ur Andra armén i området. Att insatsen gjorts för hemmabruk visas av omfattningen, med blott 300 man specialstyrkor (”bruna baskrarna”) understödda av flyg; av tidpunkten, dvs. vintertid då det knappast finns möjlighet för manöverkrigföring med mekaniserade formationer ur Andra armén och då det är lättare att förhindra en okontrollerad eskalering; samt av den ljumma reaktionen från USA och den irakiska regeringen.

Pakistan: Talibaner och al Qaida har upprätthållit trycket mot säkerhetsstyrkorna under senare tid. Sedan Luciadagen (13 december) har bomb- och självmordsattentat krävt 43 soldaters och gränspolisers liv. 12 soldater dödades vid ett självmordsattentat mot ett fotbollsstadium I Kohat den 17 december. All form av idrottsutövning är naturligtvis ett anatema för radikalislamisterna - och med detta anslag kunde man slå två flugor i en smäll. Vidare har man halshuggit en soldat i Khar, under det att fyra soldater dödades vid en självmordsattack i Nowshera, den 16 december. I Baluchistans huvudstad Quetta dödades 11 poliser vid en checkpoint då en självmordsbombare slog till på Luciadagen. Dagen innan rapporterades att 15 soldater dödats och ett trettiotal skadats vid anslag mot militärkonvojer i Waziristan.

De flesta av ovanstående attentat har ägt rum längs med gränsen till Northwest Frontier Province (NFP), där den större delen av Pakistans nukleära infrastruktur finns koncentrerad.

Den pakistanska militären utkämpar just nu ett krig mot en insurgentrörelse som är betydligt bättre organiserad och beväpnad än den som möter västerländska trupper i Irak eller Afghanistan. Om förlustsiffror kan ge någon vägledning ser det ut som om den pakistanska armén förlorar lika många man i stupade per vecka som USA förlorar i OIF och OEF per månad.

Rent organisatoriskt har talibanrörelsens militära styrkor förenats under ett enda kommando, där befälhavaren är ingen mindre än Baitullah Mehsud (från meshudstammen i Sydwaziristan). Kommandot, som går under namnet Therik-i-Taliban Pakistan ("Talibanrörelsen i Pakistan"), består av medlemmar från de sju viktigaste federala stamdistrikten i Pakistan, nämligen Nordwaziristan, Sydwaziristan, Khyber, Orakazi, Bajaur, Mohmand och Kurram, samt Swat, Bannu, Tank, Lakki Marwat, Dera Ismail Khan, Kohistan, Buner och Malakand i NFP.

Eftersom läget i Irak nästan börjar se ut som en seger för de goda krafterna kommer USA tillsammans med Storbritannien och Australien att kunna omdisponera sina styrkor från Tvåflodslandet till Afghanistan under 2008. Om mönstret från Irak skall kunna upprepas i Afghanistan handlar det dock om att ha en strategi för att hantera Therik-i-Taliban. Det kommer inta att bli det lättaste...

Musa Qala föll i morse

"The Green Howards" (2 bataljonen, Yorkshireregementet) i strid utanför Musa Qala under lördagen (foto: EPA)

Afghanska och brittiska trupper ryckte i morse in i Musa Qalas centrum, enligt det afghanska försvarsdepartementets talesman, general Muhammed Zahir Azimi. Det forna talibanfästet är nu fullständigt i koalitionstruppernas händer.

Slutfasen av operation Mer Kardad (som faktiskt betyder "ormgrop"), tycks ha blivit relativt oblodig, vilket tyder på att talibanerna antingen hunnit dra sig tillbaka eller också håller sig gömda. Jag tror tyvärr på det förstnämnda. Det gick aldrig att sluta cirkeln helt runt staden. Framför allt mot norr där Baghrambergen tar vid måste det ha gått att ta sig ut. Natos talesman, överstelöjtnant Richard Eaton, sade att "det viktigaste var att ta staden med så lite blodspillan som möjligt", men där är jag delvis av en annan mening...

Mitt under själva striden passade dessutom Storbritanniens premiärminister, Gordon Brown, på att besöka trupperna i Task Force Helmands högvarter Camp Bastion i Lashkar Gah, c:a 7 mil söder om slagfältet.

Överlag kan man konstatera att striderna präglats av excellent planering, timing och taktiskt genomförande. Förlusterna har också varit exceptionellt lätta på koalitionens sida. Ett dussintal afghanska infanterister och två brittiska soldater har stupat. Förlusterna på talibansidan kan man bara gissa sig till, men de torde heller inte ha varit alltför höga och kom säkerligen till största delen i samband med beskjutning från amerikanarnas helikopterunderstöd under lördagen. Inte heller stadens civilbefolkning (20 000 invånare) tycks ha drabbats nämnvärt, trots att man i stor utsträckning undlät att fly.

Nu har alltså talibanernas sista fasta stödjepunkt fallit i Afghanistan och man är således hänvisade till att angripa regeringssidan och koalitionsstridskrafterna via bakhåll, attentat, mineriningar och liknande, vilket dessutom försvåras av den nu analkande vintern. Denna typ av angrepp betyder sällan mer än nålstick, men brukar förvisso ge större rubriker i pressen än den typ av mästerliga operationer som vi sett här i Musa Qala. Man är tillbaka till vad Mao Zedong och general Giap kallade gerillakrigets första fas, och det är bra för regeringssidan.

Det är viktigt att regeringssidan kan behålla initiativet i Helmand i fortsättningen också, samt garantera säkerhet och ordning i Musa Qala. Den afghanska arméns insatser tyder i varje fall på att den omfattande träning som framför allt britterna hjälpt till med har burit frukt. Detta är mycket viktigt om det blir svårigheter att förstärka trupperna i området med soldater från europeiska länder. Vidare på regeringssidans pluskonto kan man föra upp att talibanernas prat om att man innan vintern skulle kunna kontrollera hela Helmand har fallit platt till marken. Detta är en viktig propagandaseger.

Men, som sagt, det viktigaste återstår: att konsolidera positionerna i Helmand och sprida regeringens inflytande över den omgivande landsbyggden. Och även om detta lyckas har man fortfarande den största uppgiften kvar: Waziristan.

Praeterea censeo Wasirianem esse delenda...

BONUS: Inslag från BBC om slaget om Musa Qala strax innan staden föll för koalitionstrupperna. Inslaget bekräftar lite vad som skrivits (och gissats!) här på bloggen:

Slaget om Musa Qala går in på tredje dagen

Soldater ur 1 brigaden, 205 afghanska nationella armékåren välkomnas av bybor

Som ni märker skriver jag från och med nu Musa Qala. Jag har av gammal vana transkriberat ortens pashtunska namn på "tyskt" vis (som vi gjorde i Sverige förr), men nu skriver jag ortens namn på ”engelskt” vis.

Slaget är inne på sin tredje dag (9 december) och av förklarliga skäl (frånvaro av reportrar och annat) är det svårt att få fram information om vad som verkligen händer på slagfältet. Operationen går dock under det lämpligt valda täcknamnet Mar kardad ("operation Ormbett").

Reuters har en längre text ute, som i sin tur har lett till ett TT-telegram som gått ut till olika tidningar, såsom Svenskan. Jämför gärna ”stuket på de båda telegrammen. Reuters har en del matnyttig information om trupprörelser och annat, under det att TT är mer oprecis, trots att man fogat in lite info från AFP. Även DN har en mindre artikel om skeendena.

Vad jag har kunnat få fram på annat håll (bl a via danska och brittiska källor) är att offensiven är handlar om en större historia som involverar tre betydande formationer, nämligen ISAF:s Task Force Helmand (det vill säga den brittiska 52 infanteribrigaden - med 2 bat. Scots Guards, 2 bat. Yorkshire Regiment "The Green Howards", och 1 bat. Royal Gurkha Rifles - 4 regementet Royal Artillery, 40 Commando Royal Marines, ett kompani ur danska Jaegerkorpset, samt ett kompani estniska jägarsoldater); men också amerikanernas Task Force Fury (fr a enheter ur 82 luftburna divisionen) och specialförband (såsom Gröna Baskrarna och Delta Force); samt reguljära afghanska arméförband (i huvudsak 1 brigaden, 205 afghanska nationella armékåren). Företaget omfattar inalles 4500 man och har luftunderstöd från USAF och Nato.

Huvudsakliga aktörer har hittils varit brittiska och amerikanska enheter. Våra danska bröder och estniska vänner har fått hålla sig i de bakre regionerna för att kunna möta utbrytningsförsök från talibanstyrkorna. Offensiven har gått till på så vis att ett fingerat brittiskt pansarangrepp mot staden från syd-väst och öst sattes igång för att täcka en luftlandsättning med Chinookhelikoptrar av en bataljon amerikanska soldater 82 luftburna divisionen. Dessa enheter kunde därefter täcka framryckningen av brittiskt infanteri ur 52 brigaden, tätt följd av enheter ur afghanska armén. Framryckningen ägde rum under skydd av 82 divisionens Apachehelikoptrar och så snart den var färdig kunde den luftlandsatta amerikanska styrkan dra sig tillbaka. Musa Qala (20 000 invånare) är nu inringat och 52 infanteribrigaden håller bebyggelsen närmast utanför centrum. Vad som återstår är intagandet av själva stadskärnan, vilket mycket väl kan bli en blodig historia.

Det spekuleras just nu om det blir Afghanska Nationella Armén (ANA) eller enheter ur Task Force Fury som skall få äran att inta centrum. Jag tror personligen att det blir ANA i kombination med amerikanska specialförband som kommer att göra det. Operationen är officiellt ledd av afghansk militär och föranledd av en begäran från grupper ur Musa Qalas lokalbefolkning. Det finns en hel del symbolik kring Musa Qala och det vore därför bäst om ANA kunde visa Afghanistans befolkning att man har besegrat talibanerna på slagfältet, efter att de senares högste befälhavare, mulla Ahmadullah, från sin trygga position i Waziristan, meddelat världen att hans styrkor i Musa Qala är "oövervinnliga". Som alltid i den här typen av krig är det av utomordentlig vikt att motståndaren "förlorar ansiktet".

Motståndet utgörs förmodligen av c:a 2000 talibaner och ett okänt antal sympatisörer ur lokalbefolkningen. Två viktiga figurer ur talbanernas civila ledarskap, mulla Mateen Akhond ("emir" över provinsen Helmand) och mulla Rahim Akhond ("emir" över staden Musa Qala) har kunnat gripas, under det att den militära ledningen har förskansat sig i vad de själva beskriver som "bunkrar" i stadskärnan - eller, som vissa rykten ger vid handen, att ledningen redan lämnat området för att låta slutstriden utkämpas av vanliga fotsoldater. Enligt danska källor består dock dessa bunkrar mest av nyligen grävda skyttegravar omgivna av mineringar. Talibanernas beväpning är mestadels lätt och består av automatvapen och handburna pansarvärnsraketer ("RPGs"), men man lär också ha tillgång till ett antal gamla ryska luftvärnskanoner.

Det viktiga i nuläget är enligt min mening att afghaner och koalitionsstridskrafter kan hålla "järnringen" runt Musa Qala och förhindra eventuella utbytningsförsök. På så vis kan operationen inne i själva staden ta formen av en upprensningsaktion där fiendestyrkorna inte bara besegras, utan helt förintas. Att talibanerna just nu varnar ANA och koalitionen för att "höga förluster" kommer att drabba dem som tänker angripa stadskärnan är därför ett mycket positivt tecken. Talibanerna har även slagit ut angrepp i Sangindalen och Sarwan Kala för att på något sätt distrahera koalitionstrupperna.

Som offensiven är upplagd finns det knappast någon möjlighet för talibanerna att hålla staden, som jag ser det. Det viktiga är dock vad som kommer efteråt. Afghaner och koalitionsstridskrafter måste behålla kontrollen även efter segern och sprida sitt influensområde ut över den omgivande landsbyggden, på samma vis som amerikanarna lyckats göra i Irak. Talibanerna är fortfarande starka i närbelägna områden som Washir, Baghran och Nawzad. Man har "timat" operationen väl just innan vintern tar sin början, vilket omöjliggör större manövrer från talibanernas sida. Med lite tur har man skapat sig ett andrum på ett par månader som man förhoppningsvis kan utnyttja till att konsolidera sina positioner.

Musa Qala har varit talibanernas viktigaste fäste inne i Afghanistan. Skälet till detta var ett olyckligt avtal som britterna träffade med "stadsäldstarna" i staden under oktober 2006. Avtalet gick ut på att britter och danska styrkor drog sig tillbaka, varvid stadsrådet skulle förhindra talibanerna från att etablera kontroll. Detta misslyckades. Från och med februari 2007 har talibanerna behärskat staden och kunnat använda den som stödjepunkt för andra aktiviteter i och bortom Helmand.

Den ansvarige för denna situation var den dåvarande befälhavaren över ISAF-styrkorna, den brittiske generalen David Richards - en man som med sina personliga kontakter med bland andra Pakistans president, general Musharraf, gjorde sig känd för att vilja möta problem förhandlingsvägen. Den nye befälhavaren, den amerikanske generalen Dan McNeill, är dock en en man av annat virke som inte räds att använda soldater till de uppgifter de är utbildade för. Under de senaste månaderna har trupper under general McNeills ledning i tysthet tagit tillbaka Gereshk, Kajaki och Sangindalen från talibanerna. Detta ligger mer i linje med den afghanska regeringens inställning och har nu fått som logisk fortsättning den operation vi nu ser utspelas inför våra ögon. Vid ett möte nyligen mellan Afghanistans president Karzais och Storbritanniens försvarsminister Des Browne lär man även ha kommit till en samsyn om att tiden nu var mogen att återta Musa Qali.

Det är, som sagt, viktigt att slaget om Musa Qala blir en otvetydig seger för koalitionen och ANA. En del talar redan om slaget som "Afghanistans Fallujah", vilket förvisso är lite överdrivet, men med en smula tur kan striderna utgöra en symbolisk, likväl som reell militär vändpunkt och det vore den bästa julklapp Afghanistan kan få.

Fortsättning följer...

Uppdatering: Bill Roggio på The Long War Journal har en bra artikel om striderna, samt en karta över framryckningarna. Den norra pilen representerar US 82 div och de andra ANA 1 brig/UK 52 brig. (Tror jag...)

Uppdatering 2: Detta från den danska telegrambyrån Ritzau 17:00 idag:

Amerikanske, britiske og afghanske styrker er ved at vinde slaget om at generobre byen Musa Qala, som Taliban-militsen indtog tidligt på året.

Det sagde embedsmænd i det afghanske forsvarsministerium søndag. De opfordrede samtidig oprørerne til at overgive sig efter voldsomme sammenstød ved denne strategisk vigtige by i Helmand-provinsen i Afghanistan.

The Long War: Great Game Redux

"Våra traditionella allierade..." 23 punjabiska infanteriregementet i slaget vid Charasiab, 6 oktober, 1879 (Andra afghanska kriget)

I ett inlägg från den 1 november försökte jag ju betona stammarnas betydelse för att vinna kriget i Irak. I senaste numret av ärevördiga The Atlantic skriver tidskriftens mångårige medarbetare Robert Kaplan en artikel som berör delvis samma saker. Kaplan är en författare som jag sätter ett stort värde på. Han har skrivit två böcker som är absolut ovärderliga när det gäller förståelsen av den amerikanska krigsmakten av idag, nämligen Imperial Grunts (2005), som behandlar armén och marinkåren, samt Hog Pilots, Blue Water Grunts (2007), som handlar om flygvapnet och flottan.

Att utgå från stammarna är ett utryck för den nya realism som präglar den amerikanska krigsmaktens bekämpning av insurgentrörelser sedan den nya armédoktrinen (Field Manual 3-24) infördes, 2006, och över vilken general Petraeus har haft ett avgörande inflytande. Det är en realism som påminner en hel del om britternas sätt att bedriva imperiepolitik i Väst- och Centralasien under slutet av förrförra och början av förra seklet. Utan att ha varit förmögna att tydligöra sina nationella intressen och illusionslöst respektera kulturella och religiösa ideosynkrasier på lokal nivå skulle man aldrig ha kunnat upprätthålla ett imperium som omfattade en fjärdeldel av jordens landmassa (och alla världshav) och en femtedel av världens befolkning. Vad amerikanarna har upptäckt i Irak är hur man spelar The Great Game på lokalnivå. Och denna erfarenhet kommer att bli viktig för det fortsatta kriget mot terrorismen. Den nya presidenten (förmodligen Hillary Clinton) kommer i Förenta Staternas krigsmakt att ärva ett skarpslipat svärd som sammanfogats och härdats under Bushregimens krig i Irak och Afghanistan.

Britterna (liksom före dem romarna) var alltid realister med en praktisk utblick på världen. En realistisk erfarenhet som amerikanarna lärt sig från Irak är bland annat att de tre allmänna val som genomförts i Irak visserligen har skänkt den valda regeringen legitimitet men har däremot inte skapat ordning. Vad som har bringat ordning ur kaos har inte varit lagar, parlamentarism, författningar eller ens religion – utan istället blodsband. Armén har under senare tid pumpat in pengar och gett militärt stöd till de lokala stambaserade gräsrotsrörelserna. Dessa resurser har emellertid inte gått till några folkvalda ombud, utan till respekterade traditionella ”byäldstar”, dvs shejker. Att bygga fred i Irak handlar inte om att införa parlamentarism utan om att skapa maktbalans mellan stammar och sekteristiska grupper på ett sätt som snarast erinrar om situationen i Västeuropa efter Westfaliska freden, 1648.

De tre vilayeter som slogs samman till Irak 1919 utgjorde några av de mest efterblivna områdena i det forna Ottomanska riket, där stamtänkandet alltid spelat en viktig roll. Stammarnas roll kom paradoxalt nog att stärkas under diktatorn Saddam Hussein genom de ekonomiska svårigheter landet hamnade i under Iran-Irakkriget under 1980-talet. Eftersom stammarna i al-Anbar behärskade smugglingsrutterna från Jordanien och Syrien in till Bagdad blev de helt enkelt alltför betydelsefulla för att kunna negligeras. Saddam blev tvungen att samarbeta med dem och ge dem politiskt inflytande. Exakt samma sak har amerikanerna gjort idag.

Nyare västerländsk politisk teori utgår antingen från abstrakta kollektiva storheter (klass, ras), som exempelvis socialism eller nazism, eller också från en likaledes abstrakt entitet, nämligen individen, som liberalismen. Dessa utgångspunkter har inte bara ett kunskapsteoretiskt värde, utan också ett moraliskt egenvärde för teoriernas anhängare. Enligt dessa synsätt utgör stammen eller klanen något anakronistiskt eller primitivt som måste övervinnas. Vi får en situation där man både nedvärderar dessa sociala element och saknar intellektuella instrument att korrekt förstå dem. Här kan en konservativ politisk teori komma till hjälp, eftersom denna inte lider av några utopistiska handikapp. Konservatismen är realistisk och har inga som helst problem att laborera med begrepp som klan, stam eller familj på samma nivå som individer eller abstrakta kollektiv. Konservatismen lägger heller inget inherent värde i dessa begrepp, utan ser dem helt enkelt i termer av effektivitet. Det är en modell som uttrycktes redan av Augustinus i början av 400-talet i distinktionen mellan guds- och världsstat. I De civitate Dei kan vi läsa att stammen, baserad på en begränsad koppling mellan människor i termer av släktskap och ”etnicitet” kanske inte utgör det högsta goda, men att den likväl bidrar till skapandet av social sammanhållning och alltså utgör något gott i sig – alltså det bästa vi kan hoppas på i en ofullkomlig värld. Att bekämpa anarki innebär alltså inte att man utgår från individen eller staten, utan ifrån stammen och närsamhället och bygger ordning och fungerande strukturer därifrån.

Vad den amerikanska krigsmaken har gjort sedan the Surge är att följa en sådan ”augustinsk” modell och knyter på så sätt tillbaka till en äldre modell för social organisation (stammen), än den som representeras av al-Qaidas radikalislamism. Med sina utopiska inslag och sitt betonande av abstrakta kollektiv (”de troende” kontra ”de otrogna”) har radikalislamismen mer att göra med med 1900-talets totalitära rörelser, såsom socialism och nazism, än med den typ av traditionell islam som florerade under medeltidens Bagdad- eller Cordobakalifat.

Stamtänkandet är ännu mer utbrett i Pakistan, än vad det är i Irak. Med de stora slitningar som finns i Pakistan och de svårigheter som regeringen har att bekämpa talibanmilis och al-Qaida, samt genom den västerländska truppnärvaro som redan finns i Afghanistan är det, enligt min mening, ganska troligt att vi snart kommer att se amerikansk trupp i Pakistan. Detta betyder ingenting annat än att kriget har kommit hem. ”Det långa kriget” började där och måste, för att kunna föras till seger, också avslutas där. Men för att kunna segra måste vi dock ovillkorligen låta den ”augustinska” modellen styra vårt agerande även där. Vi för inte krig i Centralasien för att upprätta en västerländsk demokrati i området, utan för att tillintetgöra våra fiender. Demokratin kan mycket väl komma senare, men måste i sådana fall vara ett uttryck för en genuin önskan hos dem som bor där.

Stammarna i Baluchistan, i Northwest Frontier Provinces eller i de federala stamdistrikten (som Nord- och Sydwaziristan) tycker sig i nuläget inte behöva några västerländska politiska institutioner – de har redan sina egna. De har ett rättssystem baserat på för-islamsk tradition och sharia. De har ett socialt ”skyddsnät” baserat på zakat (allmosegivning) och en traditionell gästvänskap, som alla som läst Homeros eller Eddans ”Hávamál” känner igen utan problem. De har beslutande organ i sina jirgas och shuras. De som i pressen kallas ”krigsherrar” är inte alltid bandithövdingar, utan ofta högt respekterade klanledare som löser ”civilrättsliga” spörsmål kring skilsmässor, ägandedispyter, etc. Vad dessa människor vill ha är rättvisa och värdighet – inte nödvändigtvis västerländsk demokrati. Detta är den verklighet politiska beslutsfattare i väst måste utgå ifrån.

När västerländsk trupp deploajeras i Pakistan bör de alltså följa modellen från al-Anbar genom att samarbeta med stammarna, smörja dem med pengar och gåvor i utbyte mot information om terroristernas förehavanden, samt i övrigt acceptera den kultur och samhällsordning som redan finns. Vi måste helt enkelt visa att vi är lika pålitligt konservativa som de. Det finns ingen spontan vilja bland lokalbefolkningen att anamma talibanstatens eller al-Qaidas radikalislamism. Denna representerar ett relativt sett ”modernt” inslag som i förlängningen hotar att slå sönder det traditionella samhällsmönstret, vilket irakierna redan har upptäckt.

Denna modell är även något att begrunda när det gäller arabvärlden i stort. Överallt vacklar de despotiska regimerna, samtidigt som de krafter som vill träda i deras ställe närmast undantagslöst verkar utgöras av raikalislamister av typen Islamska brödraskapet. Lösningen på knuten om vi skall stödja oaptitliga diktatorer eller livsfarliga jihadister löses bäst genom ett alexanderhugg: att vi i stort bortser från den politiska ordningen och istället stöder oss på stamstrukturerna och lokala maktcentra.

Detta är en läxa som den amerikanska krigsmakten redan lärt sig, och som vi andra också bör studera, om vi vill segra i detta krig.

Centralasien i stöpsleven

"Vi är också med på ett hörn..." Svensk ISAF-soldat i Mazar i Sharif

En vecka har gått sedan Pakistans president, general Pervez Musharraf, införde undantagstillstånd (3 november). Den omedelbara bakgrunden var en serie av militära nederlag i delar av Northwest Frontier Province (NFP) och de federala stamdistrikten (sk ”FATAs”, såsom Nord- och Sydwaziristan), liksom ett antal spektakulära bombattentat, varav det mest uppmärksammade var det som riktades mot den förra premiärministern Benazir Bhutto (17 oktober).

I ett pressuttalande förklarade Musharraf att det yttersta skälet till denna drastiska åtgärd var att Pakistan hotades av sammanbrott, och att ett temporärt undantagstillstånd med krigslagar fordrades för att komma till rätta med insurgentrörelser och politisk anarki. Trots att västmakterna inte kan ställa sig bakom något som mest liknar en statskupp fanns det skäl att ge general Musharraf ”the benefit of the doubt” i detta tidiga skede. De militära operationerna i FATA och delar av NFP har nämligen skötts uppseendeväckande illa av den pakistanska armén och krafttag hade varit välkomna. Oförmågan att pacificera FATA/NFP har lett till att talibanmilis och al-Qaida fått en fristad på den Pakistanska sidan gränsen, utifrån vilken man kan destabilisera Afghanistan.

Situationen i Afghanistan är dock både bättre och sämre än vad som framkommer i pressrapporteringen.

Motståndet mot den demokratiskt valda och internationellt erkända Karzairegeringen kommer från talibaner och al-Qaida och är i huvudsak ett problem som är begränsat till de pashtunska syd-västra delarna av landet, medan andra folkgrupper (tadjiker, hazaris, uzbeker, ghilzahis, etc) är massiva motståndare till radikalislamisterna (liksom de flesta bland pashtunerna själva). Terroriststridskrafterna är med sina c:a 20 000 man under vapen en relativt begränsad styrka som inte kan erövra och hålla terräng, så snart som man möter resolut motstånd från koalitionstruppernas sida. Precis som fallet var under hösten 2001 är problemen i Afghanistan inte omöjliga att lösas militärt.

Här finns dock ett viktigt aber. För att kunna segra i ett krig präglat av insurgentbekämpning fordras två saker: kontinuerlig närvaro av säkerhetstrupper, även på mindre orter, samt möjligheten att förvägra fienden möjligheten av en fristad. Nato-styrkorna är förnärvarande allt för små och kontingenter från flera europeiska länder har begränsade operativa befogenheter. Som exempel kan man ta den stora tyska kontingenten som inte kan användas offensivt, utan sitter och hukar i den tadjikiskt dominerade staden Kunduz, där säkerhetsläget är sådant att min gamla mamma hade kunnat patrullera av staden med sin rollator utan större risk.

De styrkor som, vid sidan av amerikaner och britter drar huvudlasset för operationerna i de pashtunska delarna av landet (såsom holländare och kanadensare) är anmärkningsvärt slitna och skulle behöva ersättas eller förstärkas för att pacificeringen skall kunna föras till framgång. Ett allvarligt problem är också det faktum att talibaner och al-Qaida har tillflyktsorter i Pakistan. Tack vare dessa kan terroristerna med sina begränsade styrkor skapa en endemisk insurgentsituation där man kan utföra nålsticksangrepp mot såväl säkerhetskrafter, som civilbefolkning, Genom rena maffiametoder har man också lyckats ta över områden där koalitionstrupperna inte är närvarande. Civilbefolkningen har i dessa områden en tendens att åtminstone passivt ställa sig på talibanernas sida för att inte råka illa ut (framgångarna med the Surge i Irak har handlat just om de amerikanska truppernas kontinuerliga närvaro och att insurgenterna inte längre har någon fristad dit de kan dra sig tillbaka, omgruppera och kraftsamla).

Har nu general Musharraf använt undantagstillståndet för att slå mot insurgenternas baser i NFP och FATA? Svaret på den frågan måste bli negativt. Under veckan har radikalislamisterna tillåtits att helt ta över Swat och stärka sin makt i så gott som samtliga FATAs – och fler ”fredsavtal” mellan regimen och insurgenterna lär vara på väg. Allt detta är ett hot mot den afghanska demokratin, liksom alla de soldater (även svenska) som på FN-uppdrag sysslar med att skydda och återuppbygga det krigshärjade landet.

Skälet till Musharrafs åtgärder kan inte tolkas som något annat än att bibehålla sin maktposition i ljuset av att Högsta domstolen med all säkerhet hade ogiltigförklarat hans val till president på konstitutionella grunder (enligt Pakistans författning kan en president inte samtidigt vara chef för generalstaben). Den hårdnande tonen från USA och västmakterna måste ses i detta ljus. Och de reverenser som Musharraf nyligen gjort, som att lova att avträda från sin militära post, hålla allmänna val i januari och släppa fru Bhutto från sin husarrest utgör på samma sätt ett sätt att blidka opinionen här i väst.

Hur skall då västmakterna förhålla sig till allt detta? Vad bör Sverige göra?

Det första vi bör göra är att identifiera vilka våra intressen är i området – och här föreligger ingen skillnad mellan Sverige och andra västmakter. Det allt annat överskuggande intresset för oss är att Pakistans kärnvapen inte kontrolleras av en fientligt sinnad regim, eller att delar av arsenalen kommer i händerna i på terrorister. Huruvida det råder undantagstillstånd eller demokrati i Pakistan är i detta avseende helt likgiltigt. Ett nästan lika viktigt intresse är att situationen i främst NPF/FATA förändras radikalt. Med lock och pock, hot och belöningar måste den Pakistanska regimen (oavsett vilken) bringas till insikt om att en situation där Afghanistan tillåts destabiliseras är ohållbar. Om vi skall segra i det "långa kriget", så måste vi segra i Waziristan. Och i detta krig deltar vi svenskar indirekt med vår truppstyrka i Afghanistan.

Om man däremot tittar på vilka pakistanska aktörer vi har att göra med kan man dock hålla sig för skratt. Här finns general Musharraf, som verkar spela kvitt-eller-dubbelt med sin politiska ställning; fru Bhutto, vars relation till militären närmast kan beskrivas som fientlig och under vars välde på 90-talet korruptionen grasserade och talibanrörelsen kunde ta över Afghanistan; en Högsta domstol som ofta tycks gå i flock och farnöte med radikalislamisterna i sitt motstånd mot generalerna; en befolkning som till stora delar reagerar på Indiens växande välstånd och politiska inflytande, liksom alliansen med USA genom att regredera till den mest nihilistiskt tänkbara uppfattningen av islam. Och i bakgrunden har vi krafter inom säkerhetstjänsten symboliserad av herrar som Hamid Gul, som ser västvärlden, Indien och judarna som roten till allt ont – och ett islamskt kärnvapen som det bästa botemedlet.

I detta läge bör vi nog trots allt låta general Musharraf försöka rida ut den storm han själv har förorsakat, samt hoppas på att den stora och politiskt-religiöst moderata befolkningen i Punjab nu, liksom tidigare, visar sig immun mot radikalislamismens sirénsång.

Jag är medveten om man härvidlag kan anklaga mig för att låta hoppet triumfera över erfarenheten...

Ännu oklart om skäl till undantagstillstånd

General Pervez Musharraf utlyser undantagstillstånd

Under gårdagen (3 november) utropade pakistans president, general Pervez Musharraf, nationellt undantagstillstånd och upphävde därmed temporärt landets gällande författning (officiell kommuniké som pdf-fil här).

Detta har hänt i en situation dominerad av den senaste tidens försmädliga bakslag för den pakistanska krigsmakten i kampen mot talibanmilis och al-Qaida. Här på Krigsbloggen har jag tidigare tagit upp arméns resultatlösa insatser i Wasiristan och i Swatdistriktet.

I sammanhanget kan man också notera ett antal oroande opinionsundersökningar som ger vid handen att två tredjedelar av landets befolkning ställer sig positiva till införandet av sharia (islamsk lag), och att muslimska extremister genomfört en hel serie av spektakulära självmordsattentat, bland annat mot arméstaben i Rawalpindi (där Musharraf också har sitt kontor) och mot den förra premiärministern Benazir Bhutto i Islamabad.

Under senare tid har också spänningarna mellan Pakistans Högsta domstol och regeringen varit påtagliga. Chefsdomaren, Ifthikar Muhammed Chaudry, avlägsnades från sin post i samband med incidenterna kring stängandet av den radikalislamiska Lal Mashid-moskén ("röda moskéen") i Islamabad tidigare i år, men fick tas till nåder igen. Chaudry är sedan igår återigen avlägsnad och ersatt med Abdul Hamid Dogar. I kommunikén pekas domstolarna ut som direkt bidragande till det försämrade säkerhetsläget.

Synen på vad som kan ha föranlett utropandet av undantagstillståndet sönderfaller i princip i två olika tolkningar. Den ena handlar om att det skulle röra sig om ett slags "trick" från general Musharrafs sida för att kunna klamra sig fast vid makten (jfr Dagens Nyheter); medan andra ser det som ett sätt för regeringen att kunna få fria händer att ta itu med insurgentrörelserna i Northwest Frontier Province (jfr Svenska Dagbladet).

Det relativa lugn med vilket händelserna tagits emot i bland annat Washington får åtminstone mig att luta åt den senare tolkningen. Frågan är bara om Pakistan har resurser att ta itu med talibanmilisen trots undantagstillståndet. Radikalislamisternas positioner har kontinuerligt stärkts under senare i år i samband med regeringens halvhjärtade försök att bekämpa dem.

Om den reguljära armén börjar mobiliseras för instats i Northwest Frontier Province får vi svar på båda frågorna.

Man kan också notera att dagen innan utfärdandet av undantagstillståndet sammanträffade general Musharraf och den pakistanska generalstabens nye chef, general Ashfaq Kayani, med chefen för CENTCOM, amiral William Fallon. Återigen avslog man från pakistanskt håll ett amerikanskt erbjudande om bistånd med trupp på den pakistanska sidan gränsen.

Den militära situationen i Northwest Frontier Province är oupplösligt förbunden med den i sydöstra Afghanistan. Genom den pakistanska militärens tillkortakommanden har talibaner och al-Qaida skaffat sig en fristad i framför allt Waziristan från vilken man kan slå mot regeringsstyrkor och koalitionstrupper i Afghanistans pashtundominerade delar. Situationen håller redan på att bli oacceptabel och det är framför allt den pakistanska militären som nu måste upp till bevis.

Om man lyckas finns det utifrån ett globalt säkerhetsperspektiv bara skäl till att välkomna det pakistanska undantagstillståndet,

UPDATE: General Musharraf tycks inte använda undantagstillståndet för att kunna ta itu med talibanmilis och al-Qaida i Northwest Frontier Province. Armén är fullt upptagen med att upprätthålla regimens kontroll över pakistans större städer i Punjab och Sind. Man kan också konstatera bland de gripna förekommer knappast någon radikalislamist, utan så gott som uteslutande personer som skulle kunna betecknas som demokrater. USA ställde vidare in den årliga försvarskonferensen som skulle ha inletts mellan de två länderna den 6 november.

Uppdatering om Pakistan och al-Jazira

Pakistansk gränspolis ur Frontier Constabulary patrullerar Swat (foto: AP)

Ja – det är måndag, så jag nöjer mig med ett par uppdateringar. Om jag får ett par timmar över någon av de närmaste dagarna tänkte jag återkomma med en betraktelse över den märkliga – och på många håll missförstådda – menuett som just nu utspelas i norra Irak mellan USA, Turkiet, PKK och den regionala kurdiska regeringen.

Uppdatering Pakistan: I en betraktelse över läget i Pakistan (20 oktober) hänvisade jag avslutningsvis till rykten om att Pakistan förberedde en storoffensiv mot talibanerna i Northwest Frontier Province. När Pakistan lät deploajera trupper i förstärkt brigadstorlek i Swatdistriket (23 oktober) tänkte jag att denna kanske hade inletts. Jag tänkte vidare att man kanske gjorde rätt som gick in i Swat – där Talibanerna är relativt sett svagare – innan man tog itu med mörkrets hjärta på denna jord: Waziristan. Detta vore också i enlighet med överste David Galulas ”oljefläckstaktik” när det gällde insurgentbekämpning under Frankrikes krig i Algeriet på 50-talet. Men efter en elementär force composition analysis såg man direkt att det inte kunde handla om någon storoffensiv. Pakistan hade nöjt sig med att skicka in paramilitära styrkor och polistrupper med visst luftunderstöd (terrängen lämpar sig hur som helst inte för manöverkrigföring med mekaniserat infanteri). Det handlade om en brigad ur Frontier Corps, två bataljoner Frontier Constabulary och två kompanier Frontier Reserve Police. Dessa andra klassens styrkor tycks inte ha utgjort några större problem för talibanerna i Swat, under ledning den lokale befälhavaren Maulana Qazi Fazlullah. Fazlullah lät utföra åtminstone en blodig självmordsattack (25 oktober) och lät därefter halshugga ett antal poliser för att få mediernas uppmärksamhet. Sedan igår har aktiviteterna kommit av sig och ett informellt eldupphör råder där vi återigen är tillbaka vid staus quo.

Uppdatering al-Jazira: Jag gjorde mig ju lustig över terrorfursten bin Ladins defaitistiska tal till Iraks mujahedin för ett par dagar sedan (23 oktober). Det verkar som om både al Qaida och vi andra har utsatts för ett litet spratt från det arabiska TV-bolaget al-Jazira. Al-Jazira lät sända bin Ladins tal (22 oktober) redigerat på så vis att det nästan lät som om han höll på att ge upp operationerna i Irak helt och hållet. Detta "skämt" med terrororganisationen fick naturligtvis al Qaida-ledningen i Waziristan att fullkomligt tappa koncepterna. Från sin web-plattform al-Fajr ("gryningen") släppte man följande pressmedelande: "Al-Jaziras redaktion har förfalskat fakta och fått talet att framstå som om det riktar kritik mot våra bröder och söner inom al Qaida-organisationen. De fick det att framstå som ett medgivande av deras misstag och som ett avvisande av deras heliga krig.". Vidare fördöms al-Jazira för att de "på det mest skamlösa sätt har valt att ställa sig bakom korsriddarna [vi här i väst] och de som försvarar hycklarna [Iraks regering], gangstrarna [shiamiliserna] och förrädarna [sunnitiska gräsrotsrörelser mot terorrism] i Irak". Om man tittar på talet i dess helhet handlar det framför allt om en diskussion om teologiska spörsmål, utan vidare politiska implikationer. Den helt opålitliga al Jazira valde att skruva budskapet för att få en smaskig nyhet. För första gången måste jag säga att al Qaida har rätt i sin kritik. En fullständig transkription av talet samt fördömandet av al-Jazira finns att läsa på NEFA Foundations hemsida.

”Nothing good ever comes out of Waziristan...”

Talibaner förbereder sig för strid i Waziristan, Pakistan

Min farmors kusin, Sir Geoffrey Prior, var Storbritanniens siste guvernör över Baluchistan i dåvarande Brittiska Indien (numera Pakistan). Han hade ett kryptiskt talesätt som jag inte har begripit förrän under senare år: ”Nothing good ever comes out of Waziristan...” Så sant. Talibanernas dramatiska självmordsattentat mot Pakistans tidigare primiärminister, Benazir Bhutto, nu i torsdags, riskerar att skymma något som jag ser som mycket viktigare än att 150 fullkomligt oskyldiga människor mördades, nämligen den senaste tidens militära utveckling i Northwest Frontier Province (i vilken Waziristan ingår).

Händelserna i Waziristan har direkt inflytande på vad som sker i Afghanistans sydöstra, pashtundominerade delar, och alltså indirekt även på den FN-sanktionerade ISAF-operationen i vilken även svensk trupp deltar. Utifrån ett perspektiv om ett globalt krig mot terrorismen (”det långa kriget”, som västvärldens militärer kallar det) kan man knappast tillåta sig att skilja de båda krigsskådeplatserna åt. Ju starkare talibanerna lyckas konsolidera sin makt över Waziristan, desto större problem kan de skapa i Afghanistan. Frågan är ens om man kan skilja ut Irak från dessa pashtuntalande gränstrakter i Centralasien: i takt med att al Qaida går mot sin undergång i Irak slussas allt fler internationella jihadister över till Waziristan, där organisationen skyddas av talibanrörelsen. Här har terrororganisationen fått en fristad i sin dubbla kamp mot såväl Afghanistans folkvalda regering, som mot Pakistans militärregim.

Den närmaste bakgrunden är följande: USA har i princip avhållit sig från att företa några ”hot pusuits” över gränsen till Pakistan sedan Operation Enduring Freedom tog sin början i Afghanistan, den 7 oktober, 2001. Förutsättningen var att den pakistanska krigsmakten måtte ta sitt ansvar och – efter förmåga – söka neutralisera al Qaida (och talibanerna) på sin sida gränsen. Detta har man misslyckas med, och huruvida detta beror på bristande vilja eller bristande resurser skall jag låta vara osagt. I stället har radikalislamisterna genom åren lyckats befästa sina positioner och successivt öka trycket mot Afghanistan och koalitionsstridskrafterna. Waziristan har idag förvandlats till ett salafistiskt emirat, med en ytterst slagkraftig armé under Baitullah Meshud – talibanernas militäre befälhavare – och med en ekonomi som blomstrar genom opieproduktionen. Meshud, liksom Siraj Haqqani, är namn vi bör lägga på minnet. De utgör den nya generationen ledare inom talibanrörelsen och det är typiskt att det var Meshud – och inte mulla Omar – som hotade att mörda Benazir Bhutto, så snart hon satte sin fot på pakistansk mark.

Den pakistanska regeringens taktik har trots martialiska utfästelser mest bestått i eftergiftspolitik. Senast i början av september i år träffades ett avtal där Pakistan förband sig att dra tillbaka sina trupper i området i utbyte mot att talibanerna skulle upphöra med gränskränkningar och skicka hem alla utländska jihadister. Avtalet var knappast ens värt pappret det skrevs på. Så snart regeringsstyrkorna dragit sig tillbaka upprättade islamisterna en skuggregering, införde sharia, öppnade rekryteringskontor, började beskatta befolkningen och intensifierade räderna in i Afghanistan.

När talibanerna vägrade släppa ett helt kompani pakistanska skyttesoldater, som tagits som gisslan i närheten av Ahmad Khel, tycks dock regeringens tålamod ha brustit. Den 5 oktober påbörjades en offensiv omfattande en infanteribrigad understödd av artilleri och attackhelikoptrar av typ Cobra. Häftiga strider rasade under ett par dagar i området kring Nordwaziristans huvudstad Mir Ali, men trots relativt höga förluster (c:a 300 man) uteblev resultaten. Den 9 oktober sattes attackflyg in mot talibanställningar, förmodligen med främsta syfte att höja moralen hos de egna. Attackerna verkar dock ha varit illa koordinerade och resulterade i att c:a 50 000 människor ur civilbefolkningen tvangs fly området. Den 11 oktober intog Meshud en pakistansk bas i närheten av Lahda i Sydwaziristan, samtidigt som man lät sin gisslan paradera i närvaro av journalister från BBC:s urdusändningar, under hot att de skulle mördas om inte Pakistan avbröt offensiven. Detta fick militärerna i Pakistan att falla till föga och sedan den 12 oktober råder, enligt regeringens representant Ali Jan Orakzai (guvernör i Northwest Frontier Province), i praktiken eldupphör. Man säger sig nu vilja söka en ”politisk” lösning.

Vad blev då resultatet av dessa händelser?

Till att börja med har talibanerna ytterligare stärkt sitt grepp över Waziristan. Tentaklerna har dessutom sträckts ut till andra delar av Northwest Frontier Province: Swat, Shawal och Mohmand lyder i praktiken under talibanerna. Att man till yttermera visso inte drar sig för att genomföra attentatet mot Benazir Bhutto visar med all önskvärd tydlighet vad ett nytt fredsavtal kommer att innebära. Jag antar att general Musharraf anser det vara fullkomligt Scheiβ egal huruvida fru Bhutto lever eller är död (jag förmodar att han skulle föredra det sistnämnda), men händelsen är framför allt ett tecken på respektlöshet: militären har nu förlorat ansiktet. En fredsuppgörelse kommer dessutom att leda till att attackerna mot Afghanistan kommer att fortsätta – talibanrörelsens främsta mål har alltid varit att återta kontrollen över detta land.

Vad skall man göra?

Pakistan har svårigheter att besegra talibanerna militärt såsom man har valt att lägga upp sin strategi. Man vill heller inte acceptera närvaro av utländsk trupp på egen mark, vilket hade inneburit att CENTCOM hade kunnat leda och koordinera operationerna på båda sidor gränsen. En möjlighet är naturligtvis att västmakterna kopierar Surge-modellen från Irak i Afghanistan, vilket skulle fordra en truppförstärkning i storleksordningen 30.000 man (c:a tre divisioner). Här måste naturligtvis USA dra huvudlasset, men i takt med att brittiska trupper frigörs från Irak kan dessa överföras till Centralasien spela en viktig roll (här skulle åtminstone två brittiska brigader behöva sättas in).

Dock ligger Waziristan kvar där det ligger och en kopiering av fransmännens ”Moricelinje”, som så framgångsrikt lyckades förhindra förstärkningar att nå FLN-terroristerna under algerietkriget, kan knappat upprepas i den afghanska bergsterrängen. Alltså återstår två alternativ. Det första är att västmakterna i händelse av en lyckad pacificering av de afghanska gränsprovinserna bestämmer sig för att skriva av Pakistan som allierad och gå in med egen trupp i området. Det andra är att den pakistanska regeringen äntligen förmår läsa skriften på väggen och ta tag i problemet själv. Här är frågan om man har resurserna och viljan.

Vad gäller det senare cirkulerar emellertid just nu rykten om att man faktiskt förbereder en storoffensiv mot talibanfästena i Waziristan. Den ofta välinformerade, men alltid konspiratoriskt lagde Syed Saleem Shahzad har en intressant artikel i Asia Times, som pekar just åt detta håll. Andra artiklar i sammanhanget kan läsas i The Long War Journal, i Daveed Gartenstein-Ross emminenta artikel i Weekly Standard och på Bengt Albons svenska Utrikesblogg). Timingen vore i sådana fall utmärkt: med al Qaida på flykt i Irak är läget som bäst för ett slag mot deras huvudfästen i Waziristan. Våld löser som bekant inte alla problem – men man kan i varje fall konstatera att det löser de flesta.