"Bättre lycka nästa gång!" Georgisk trupp i Nikozi, nordväst om TiblisiMycket av vad som försiggick på det militära området under vapenskiftet mellan Ryssland och Georgien under augusti månad är fortfarande höljt i ett dimmigt töcken, men jag skulle ändå vilja lyfta fram ett par punkter som jag tycker är intressanta - framför allt vad gällde den ryska insatsens kvalitet. Vad jag skriver här är (minst sagt) skissartat, så om någon har något att tillägga (eller invända mot) är jag mycket tacksam.
Herschel Smith på Captain's Journal lyfter fram en artikel författad av UPI:s Martin Sieff. Sieff påpekar hur ryssarna kunde använda sig av äldre stridsvagnstyper tämligen effektivt. Huvuddelen av stridsvagnarna (c:a 150) bestod av T-72:or med reaktivt pansar, förstärkta av ett mindre antal T-90:or och T-80:or.
Inmarschen ägde rum enligt klassiska clausewitzianska principer om överlägsen styrkekoncentration där samverkan mellan artilleri, taktiskt flygunderstöd, pansar och motoriserat infanteri.
Vad gäller styrkesammansättningen kan man bara spekulera men huvuddelen av manskapet på det ossetiska avsnittet torde ha kommit från den lokala formationen, 58:e armén (baserad i Vladikavkaz, i det ryska Nordossetien), och där 141:a pansarbataljonen och soldater från 19:e motoriserade skyttedivisionen stod för merparten av de c:a 10000 man som ryssarna satte in (förstärkta av c:a 15000 man sydossetisk "milis" och ett ökänt antal "frivilliga"). Men man var uppenbarligen också förstärkta av trupper av högre kvalitet från annat håll. De specialstyrkor (fallskärmsjägare och "spetsnaz") som sattes in på ett tidigt stadium för att säkra potentiella flaskhalsar i den bergiga och skogsbeklädda terrängen på anmarschvägen mot Gori tycks ha kommit från 76:e luftlandsättningsdivisionen från Leningrads milo (som det fortfarande heter), samt 98:e fallskärmjägardivisionen och 45:e spaningsregementet (ett GRU-förband), som båda kommer från Moskvas milo. De T-80 och T-90 stridsvagnar som observerades kan heller inte härrört från lokalt stationerade förband, utan måste ha transporterats dit i förväg från gränsen mot Kina eller (mer troligt) från Moskva eller S:t Petersburg.
Det är utifrån denna "styrkesammansättningsanalys" som jag tillåter mig att dra slutsatsen att inmarschen i Georgien var planerad av ryssarna sedan länge. Bombardemanget av georgiska byar i Sydossetien och attentat mot georgisk polis utfördes uppenbarligen för att provocera president Saakashvili att försöka återställa ordningen varvid ryssarna kunde marschera in. Att det ryska motdraget kunde ske mindre än 24 timmar efter det att georgierna gått in med säkerhetsstyrkor i Sydossetien (den 7 augusti) och äga rum med en redan "task force-paketerad" formation tyder på detta. Troligen förbereddes operationen under den stora manöver - Kaukasisk gräns 2008 - som avslutades den 2 augusti. Det är i sådana fall inte första gången i krigshistorien som en manöver används för att "maskera" förberedelserna för ett fälttåg.
Med hjälp av överlägsna militära resurser lyckades ryssarna driva bort de georgiska trupperna och på bara fem dagar säkra sina militära mål, nämligen att säkra Sydossetien och Abchasien, samt klippa Georgien i tu genom att besätta staden Gori.
Den samlade georgiska armén består av fyra brigader (c:a 12 000 man), men dessa kunde inte användas samlat. 2000 man var stationerade i Irak inom ramen för Operation Iraqi Freedom, och de övriga var splittrade mellan frontavsnitten i Abchasien och Sydossetien. Georgierna slogs inledningsvis med stor framgång mot sydossetisk milis och ryska reservformationer och "fredsbevarande styrkor", men skingrades snabbt vid konfrontationen med mekaniserade enheter och specialförband. En avgörande svårighet för Georgien var avsaknaden av modernt fältartilleri, liksom problemen med trupptransporter: armén fick rekvirera civila lastbilar och pick-ups för att transportera soldaterna till frontavsnitten. Dessutom lamslogs den georgiska ledningsfunktionen redan på ett tidigt stadium. Om detta berodde på rysk "cyberkrigföring" eller på inkompetens hos den georgiska generalstaben får framtiden utvisa.
En stor del av de ryska framgångarna härrörde från att man hade luftherravälde. För att parafrasera den tyske filosofen Leibniz kan man säga att luftherravälde inte är en tillräcklig grund för militär seger, men likväl en nödvändig grund. Man använde sig av en mix av attackflyplan av typerna Su-24, Su-25 och Su-27, samt bombplan av typen Tu-22M3. Inte heller här använde sig ryssarna av lokala formationer utan av det bästa man hade. Den ryske pilot som sköts ned och tillfångatogs den 9 augusti, överste Igor Zinov, var ingen vanlig pilot, utan instruktör vid 929 GLIT - en rysk motsvarighet till amerikanarnas "Top Gun".
På det hela taget gick kampanjen ryssarnas väg, men det finns ett antal problem ryssarna allvarligt borde ta sig en funderare på inför kommande äventyrligheter.
1) Det ryska flygvapnet underpresterade. Trots att man använde sig av Su-27:or med den senaste beväpningen missade man fler mål än man träffade och hade svårt med koordinationen med armén. Dessutom lyckades ett ytterst primitivt georgiskt luftförsvar skjuta ned fyra ryska maskiner. Detta att jämföra med det amerikanska flygvapnet, vars förluster är praktiskt taget noll sedan Reagan-eran.
2) Höga förluster bland arméformationerna. I en allmänt "ryssvänlig" analys konstaterar Sebastian Alison på Bloomberg News att georgierna hade förluster på 215 dödade och 1200 skadade under kampanjens fem dagar, under det att ryssarna vederfors 64 dödade och 324 skadade. Detta ger vid handen en balans på 1:3,4 vad gäller de stupade och 1:3,7 för de skadade. Moderna västerländska arméer brukar ha en förlustkoefficient på HÖGST 1:10 under liknande omständigheter (dvs. att du dödar minst tio fiender innan du själv blir dödad).
3) Taktisk inflexibilitet. Som Stuart Koehl påpekar i Weekly Standard skedde den ryska anmarschen mot Gori på ett sätt som hade blottställt de utdragna pansarkolonnerna på ett ödesdigert sätt om de hade mött en motståndare med modern beväpning. Hade de Georgiska trupperna haft tillgång till Stingermissiler, för att hålla attackflyget på avstånd, samt XM93 Wide Area Mines och bärbara FGM-148 Javelin bärbara anti-stridsvagnsmissiler skulle man sannolikt ha kunnat utjämna oddsen betydligt.
Den ryska björnen är ju som bekant aldrig så svag som man tror, men aldrig heller så stark...
11 kommentarer:
ang ratio på nedskjutna amerikanska flygplan. Hur många flygplan samt helikoptrar har skjutits ned i irak, afghanistan mellan 91 och 08 ?? Varför misstänker jag att fler har skjutits ned än vad som är officiellt erkännt ?
Stort tack för att krigsblogg är på banan igen, jag som alla vettiga människor vet att krig är det jävligaste som finns - därför är krigsblogg så viktig. Vederhäftig kunnig information helt utan sedvanlig påklistrad vänsteridioti.
Till Marksman172:
Under första Gulfkriget gick det hett till! Under det hundra dagar långa luftkriget förlorade det amerikanska flygvapnet nästan 30 plan pga av fientlig eld! Man måste dock komma ihåg att "Ökenstorm" var unikt i sitt upplägg: den var på sitt sätt den största flygvapenoperation som någonsin genomförts.
På Balkan förlorade man under fem år två plan (varav ett pga en fransk spion som hjälpte serberna); under fem år i Irak förlorade man ett (pga av egen eld); och i det fortfarande pågående kriget i Afghanistan har man hittills inte förlorat ett enda.
Man kan vara ganska säker på att medgivna uppgifter om förluster stämmer - däremot skall man vara försiktig med uppgifter från endera parten hur mycket förluster de förorsakat fienden.
Ex: I Georgien medgav ryssarna att de förlorat fyra plan; georgierna sade inledningsvis att de skjutit ned 14 stycken. Någon vecka efter striderna medgav georgierna dock att de bara kunde bekräfta fyra nedskjutningar (vilket är mycket på fem dagar).
Jag räknar heller inte in helikopterförluster eftersom helikopterstrid är så speciellt. Amerikanarna använder dem som ett slags flygande stridsvagnar och pansarskyttefordon. De flesta snurrorna sorterar ju också under armén/marinkåren och inte flygvapnet. När man använder dem så pass intensivt kan det ju bli förluster.
Marinkåren räknar med en helikopterförlust per 1.500 uppdrag; vilket skall jämföras med Vietnamkriget då man förlorade en helikopter per 6.000 uppdrag (de flesta stryker dock med i olyckor).
Detta reflekterar dock det nya "högintensiva" och integrerade sätt man använder helikoptrarna på, samt att olyckorna ökar i bergsterräng (som i Afghanistan), där det finns fler hinder och där - framför allt - luften är tunnare.
/Erik
OBS! Jag har tagit de här siffrorna ur huvudet! Om jag har fel hoppas jag att någon skriver in och rättar mig...
/Erik
Ah härligt att du är tillbaks erik!
Förresten, vad säger du om sjöstriderna i georgien. Jag såg någonstans att de där georgiska torpedbåtarna skall ha fått in en träff på ett större rykst skepp som därmed var stridsodugligt.
Har du hört något om det?
Det är precis som Erik säger. Alltsedan slaget om England har de västliga nationerna vinnlagt sig om att lämna korrekta uppgifter om egna förluster eftersom man i takt med allt bättre kommunikationer insett att det är dåligt för moralen på hemmafronten att underdriva de egna förlusterna.
Till Niklas:
Tack för de fina orden (ja, tack till alla andra också som skrivit så vänligt under de senaste dagarna!)
Om sjöoperationerna under Augustikriget (eller vad man nu skall kalla det...):
Den ryska Svarta-havsflottan löpte ju ut från Sevastopol för att lägga en blockad mot georgiska hamnar, den 7 augusti.
Skälet var av begränsat militärt värde (hindra militära leveranser), men av dessto större politisk värde (förnedra Saakashvili; visa att man kan göra vad man vill, etc.)
Aktionen resultrade faktiskt i något som "nästan" liknade ett sjöslag, den 9 augusti.
Den ryska eskadern leddes av A-klass kryssaren Moskva, understödd av tio andra fartyg bestående av allt från jagare till landsstigningsfartyg med 4000 man marininfanteri(en "klassisk" eskader, m.a.o.)
Georgierna försökte (ganska modigt måste jag säga) förekomma blockaden genom att skicka ut en mindre flotilj på fem missilbestyckade patrullbåtar.
Flottrna drabbade samman c:a 30 distansminuter nordväst om Poti.
Efter vad man vet lyckades den ryska korvetten Mirazh sänka en och skada en annan georgisk patrullbåt; varvid den georgiska flottiljen drog sig tillbaka (eller rättare sagt: flydde).
Det är vad gäller de ryska förlusterna som åsikterna går isär: Ukrainska och georgiska källor hävdar bestämt att flaggskeppet Moskva skadades, under det att ryssarna talar om att den lilla patrullbåten Georg Torelli (en båt i klass med georgiernas egna fartyg) sänktes.
Om ryssarna fått sitt flaggskepp skadat efter en insats av denna lilla georgiska flotta är det otroligt pinsamt för ryssarna och reser allvarliga spörsmål om rysk sjökrigsdoktrin och kvaliteten på hela flottan som sådan. Något sådant skall helt enkelt inte hända...
Men vem vet?
/Erik
ja jag tänkte lite på kvaliten i ryska flottan efter att ha läst anna politkovskajas "putins ryssland". Hon målar ju upp en bild som talar om katastrofal brist på pengar, underhåll och diciplin. Nu är visserligen boken några år gammal, och hennes vittnesmål är från Stilla havet. Men om bara en bråkdel skulle vara sant för svarta havsflottan så skulle jag inte vara det minsta förvånad om det blev en hel del ryska förluster
Ja just det, Niklas! Om nu flaggskeppet blev träffat (som georgier och ukrainare hävdar) handlar det faktiskt om att den ryska krigsmakten är en kolloss på lerfötter (vilket var det jag ville ha fram i mitt inlägg).
Europa befinner sig i ett erbarmligt tillstånd militärt sett (med undantag för UK och Frankrike), men efter denna "föreställning" från ryssarnas sida tror åtminstone jag att vi har ett decennium på oss att rusta och göra oss beredda.
Det handlar bara om att få folk att fatta att rustning är det viktigaste som finns om vi vill behålla den livsstil vi har idag...
(Gud hålle sin hand över vårt arma fosterland...)
/RErik
Tycker snarast att det mer var åt Jomini med kraftsamling och combined arms, än Clausewitz :)
Hehe... Med tanke på den roll artilleriet tydligen spelade för ryssarna i Georgien (det glömde jag lyfta fram), så kanske Jomini hade kunnat jämföra fälttåget med ngt som general Moreau, Marlborough eller varför inte självaste "Nappe" i ngn kampanj mot österrikarna i typ Piemonte...
/Erik
Skicka en kommentar