Förra gången det begav sig: muslimska sjörövare från Barbareskstaterna (dvs. Nordafrika). Kopparstick från sent 1700-tal.
Jag tänkte bara tipsa om ett par artiklar som kan vara av intresse i sammanhanget.
Jeffrey Gettleman på New York Times har gjort en intervju med sjörövarna som kapat det ukrainska ro-ro-fartyget MV Faina. Artikeln ger en utmärkt inblick i piraternas sätt att resonera:
“We just saw a big ship,” the pirates’ spokesman, Sugule Ali, said in a telephone interview. “So we stopped it.”
The pirates quickly learned, though, that their booty was an estimated $30 million worth of heavy weaponry, heading for Kenya or Sudan, depending on whom you ask.
In a 45-minute interview, Mr. Sugule spoke on everything from what the pirates wanted (“just money”) to why they were doing this (“to stop illegal fishing and dumping in our waters”) to what they had to eat on board (rice, meat, bread, spaghetti, “you know, normal human-being food”).
Mer här...
James Zumwalt, skribent för Washington Times och före detta marinkårssoldat (Vietnam- och gulfkrigsveteran) har författat ett analytiskt hållet "ledarstick" som även innehåller intressanta historiska perspektiv:
Soon after winning independence from England, the United States faced another war. Muslim pirates operating off North Africa's Barbary Coast were seizing US, as well as European, ships sailing in international waters, holding them for tribute payment or plunder...
Today, Muslim pirates again sail the seas off Africa's coast. Mostly Somalis, these pirates have already attacked more than 60 ships this year in the vicinity of the Gulf of Aden - almost 5 times more than occurred all last year. Pirates gain confidence as owners prove willing to pay ransoms for the safe return of ships and crews, much like the United States first did with the Barbary Pirates.
This does little to end the piracy, however, as these criminals invest their ill-gotten gains in even more sophisticated weaponry and faster boats with which to intercept their prey. At least in the days of Barbary tribute payments, a nation won free passage for all its ships. But today's ransom payments only encourage repeated attacks, including re-seizure of ships earlier released following payment should they ever sail back into the pirates' den.
Mer här...
Författaren och seglaren John S Burnett, som själv råkat ut för sjörövare i Sydkinesiska sjön, skriver ett intressant inlägg i Los Angeles Times om piraternas taktik, med mera:
High seas piracy has emerged from the history books -- and things are much more terrifying than yo-ho-ho and a bottle of rum.
Ten days ago, Somali pirates hijacked the Ukrainian cargo ship Faina, with a crew of 20, which was transporting 33 battle tanks and assorted heavy weaponry. This dangerous cargo, booty far beyond the expectations of the pirates, has drawn rare international attention to the growing crisis of piracy at sea. U.S. Navy ships have surrounded the Faina for fear the weapons, if unloaded, will fall into the hands of Islamic insurgents. The Russian warship Neustrashimy, with marines and commandos aboard, is en route. The European Union has finally moved to set up an anti-piracy security operation in the region, and the United Nations may vote on an anti-pirate resolution next week.
The pirates reportedly demanded $35 million to free the ship, then $20 million -- and may have dropped their price to $5 million. But they don't call it ransom. Their leader told the New York Times that the money was a "fine" for transporting arms in Somalia's waters and for "unauthorized and unsanctioned fishing and for the humanitarian catastrophe in Somalia."
Mer här...
Det sista man vill se ute till havs. Somaliska pirater i äntringstagen
Sedan början av 90-talet är Somalia i princip en havererad stat. Några nationella strukturer i termer av regering, lag och ordning, vägar och kommunikationer finns i princip inte. Det enda undantaget tycks vara handeln med det narkotiska preparatet khat, som egendomligt nog verkar fungera, hur dåligt läget än är. Samhället har mer eller mindre molekylariserats och är numera baserat på ett slags klanväsende. I norra delarna av landet råder inte längre något inbördeskrig eftersom de "pseudo-statsbildningar" som där uppstått - Somaliland, Puntland, Galmudug-staten, etc - baseras på en enda klans dominans. I Söder råder inbördeskrig mellan den lagliga och internationellt erkända interrimsregeringen, med säte i Mogadishu och den radikalislamistiska milisen Al-Shabaab (f.d. "De islamiska domstolarna"). Interrimsregeringen har FN:s och Afrikanska unionens stöd, vilket bland annat yttrar sig i närvaron av afrikanska soldater (främst från Etiopien, Uganda och Burundi), samt en mindre kontingent amerikanska specialförband (den så kallade Task Force 88) med logistiskt understöd från 5:e Flottan, vars operativa högkvarter för närvarande ligger i Bahrein. Al-Shabaab är å sin sida officiellt lierat med Al-Qaida sedan förra året.
På grund av tillståndet i landet har allt normalt näringsliv brutit samman (med undantag för narkotikahandeln). En viktig industri var tidigare annars fisket, som förutom att bidra till folkhushållet, även genererade exportintäkter. Somalia har Afrikas längsta kustlinje och vattnen utanför Afrikas horn är något av världens mest fiskerika, framför allt när det gäller gulfenad tonfisk. Fångsterna lär vara en och en halv gång större per nautisk kvadratmil än i Nordatlanten. Idag omsätter den samlade fiskerinäringen i hela Somalia årligen c:a 1,5 miljoner, vilket är en närmast parodiskt liten siffra.
Kanske är det inte så konstigt att personer i fiskehamnarna därför ägnar sig åt piratverksamhet. Eftersom såväl Interrimsregeringen, som Al-Shabaab ser med ytterst oblida ögon på sjöröveriet, som bland annat hindrar sändningarna med humanitär hjälp, har verksamheten kommit att koncentreras till "utbrytarstaterna" Puntland och Galmudug-staten. Med tanke på att lösensummorna ligger på i snitt 1 miljon dollar per fartyg så har vi här att göra med stora pengar.
Själva instegskostnaden i piratbranschen är relativt litet. Man behöver två snabba småbåtar med plats för c:a sju man i varje. Beväpningen består av Kalasjnikovs och raketgevär; och övrig utrustning består av äntringsutrustning, repstegar och satellittelefoner. Manskapet bör ha sjövana och veta hur man hanterar skjutvapen.
Enligt piraterna själva anser de inte att de håller på med någon piratverksamhet. Man har tydligen en viss insikt om vad som låter gångbart i den västerländska pressen, så man beskriver alltid det man håller på med som åtgärder för att "förhindra utfiskning" eller "stoppa avfallsdumpning". En del sjörövargäng har till och med lagt sig till med politiskt korrekta fantasinamn av typen "Ocean Protection Corps", och liknande. Som med många lögner finns här ett korn av sanning. Eftersom Somalia inte kan avpatrullera sin 200 nautiska mil breda ekonomiska zon har havet utanför kusten dragit till sig tjuvfiskare från många håll. Det handlar främst om fiskefartyg från Kina, Taiwan och Korea, men även ryska, ukrainska och spanska trålare uppträder på platsen. En långsiktig lösning på sjöröveriproblematiken borde innefatta att internationella örlogsfartyg även håller ett öga på tjuvfiskare tills dess somalierna kan klara av detta själva. Vad gäller dumpning och annat är det ingen som vet någonting. Men enligt piraternas egna uppgifter sysslar varje främmande fartyg med att "förgifta havet". Framför allt har man fått kärnvapen på hjärnan, och utländska krigsfartyg anklagas regelmässigt för att sänka ned gamla atombomber på havsbottnen så att fisken dör och människor blir sjuka.
Till en början vad det också så att det främst var utländska trålare som kapades, och under förra året utgjorde dessa fartyg en majoritet. Men för fiskebåtarna var också lösensummorna betydligt mindre (typ 100.000 dollar). Men med hjälp av de pengar som rederier och andra betalat ut har piraterna nu kunnat investera i bättre båtar, utrustning och kommunikationer. Under september månad har man nästan uteslutande givit sig på större fartyg såsom bulkfartyg, tankers och ro-ro-fartyg, medan man snarast fnyser åt trålarna. Här handlar lösensummorna om 2 miljoner dollar eller mer. Med hjälp av pengarna som flutit in har piraterna nu kunnat investera i större fartyg, som antingen har snabbåtarna på släp eller förvarade ombord. På så vis opererar piratbandet "Somalia Marines", som med hjälp av moderskeppen kan gå ut längre från kusten och ge sig på större fartyg.
Vad händer då med intäkterna? En stor del av dessa går till lokala krigsherrar som givit piratbanden "tillstånd" för sin verksamhet. En stor del "investeras i verksamheten", genom köp av bättre och större båtar, vapen, o. dyl. Resten går till lyxkonsumtion av guld och ädelstenar, snitsiga bilar och elektronik, liksom till den obligatoriska khaten.
Trots vissa rykten i den riktningen tycks det dock inte förekomma några närmare kontakter - i nuläget - mellan islamisterna och piraterna. Al-Shabaab har annars ett dubbelt förhållningssätt till verksamheten. När man en kort tid satt vid makten i Mogadishu gjorde man snabbt slut på sjöröveriet i södra Somalia med hjälp av drakoniska straff, men man har heller inte tvekat att försöka få till stånd samarbete när det har visat sig passa (som i fallet med MV Faina och dess stora vapenlast).
Kapten Mark Genung, befälhavare på Aegiskryssaren USS Vella Gulf (stridsgrupp Iwo Jima), bevakar MV Faina ute på Hobyos redd
De somaliska sjörövare som opererar från Eyl i utbrytarregionen Puntland i norra delen av landet, samt från Hobyo, i den nyligen bildade utbrytarregionen Galmudug-staten, brukar i regel kapa bulkfartyg och oljetankers för att försöka få ut lösensummor för besättning och last. För närvarande har piraterna tio fartyg i sitt våld, liksom 374 sjömän från olika länder. Men i bland får sjörövarna lite mer än vad de faktiskt bett om. Som exempel kan man nämna två fartyg där just lasten har kommit att skapa ytterligare komplikationer. Det handlar här om det Iranskägda fartyget MV Iran Deyanat, som just nu befinner sig i Eyl, och den ukrainskägda, men Belizeflaggade MV Faina, som hålls av Hobyopiraterna. Vi skall titta på de här fartygen i tur och ordning.
Iran Deyanat
MV Iran Deyanat är ett iransktflaggat bulkfartyg på 44468 dödviktston som ägs av den iranska staten via rederiet IRISL. Under augusti månad var hon på väg mellan Nanking, i Kina, och Rotterdam officiellt lastad med järnmalm och "industriprodukter" avsedda för en tysk mottagare. Den 20 augusti kapades hon i Adenbukten och fördes till Eyl där den 28 man starka besättningen bestående av bl.a. iranier, ryssar, pakistanier och syrier fördes i land. Ett par dagar senare börjar egendomligheterna, som ställdes samman den 22 september av Bill Roggio i en intressant artikel på The Long War Journal.
I början av september började rykten florera att ett flertal somaliska pirater hade blivit "sjuka och avlidit" eller "tappat håret" efter att kommit i kontakt med ett "toxiskt" ämne ombord, förslagsvis i någon av de plomberade containrar som finns ombord. Rykten visste vidare att förtälja att ombord på fartyget fanns en "hemlig vapenlast" avsedd för den sudanesiska regeringen i Karthoum. På grund av händelserna i Darfur befinner sig den islamistiska regeringen under internationell blockad vad gäller vapenleveranser, men det är ingen hemlighet att mullorna i Iran (liksom Kina, varifrån fartyget ursprungligen kom) stöder Karthoum i dess folkmordspolitik mot den svarta befolkningen i Darfur och i södra delen av landet. Tanken var tydligen att skeppa vapnen till Eritrea som är omslagsplats för allehanda kontraband till Sudan. Det som stöder denna teori var att Iran Deyanat anlände till Adenbukten den 20 augusti och var intecknad för passage genom Suezkanalen den 27. Eftersom det endast är 4 dagars gång till Suez hade fartyget, så att säga, tre dagar "över" att lossa något i Eritrea. Inget rederi brukar annars slösa med tiden på detta sätt av skäl som naturligtvis är ekonomiska. Just-in-time-principen gäller för iranska fartyg precis som för alla andra. Vidare är Iranska rederier kända för att förfalska intyg på slutdestinationer, varvid fartygets manifest i detta fall kan lämnas utan avseende.
Den 12 september kom även ett bisarrt officiellt iranskt utspel i det man hävdade att man varit beredd att betala 2 miljoner dollar i lösen för fartyget, men att affären gått i stöpet eftersom "USA:s regering bjudit över med 5 miljoner" för att själva kunna lägga beslag på henne (se Press/TV Iran).
Som alltid när det gäller skepparhistorier bör man ta det hela med en nypa salt. Historien med de "toxiska" ämnena verkar osannolik. Ingen i besättningen har insjuknat på något sätt. De befinner sig i land, men utvalda medlemmar förs då och då ut till Iran Deyanat för att guida piraterna. Att somalier har avlidit kan mycket väl bero på stridigheter mellan rivaliserande sjörövargäng. Enligt piraternas perverterade "hederskodex" erkänner man aldrig inbördes stridigheter, liksom att man ens kapar fartyg: det handlar om att man skyddar Somalia från rovfiske och avfallsdumpning.
Att USA skulle ha "köpt" fartyget för 7 miljoner dollar är ett rent löjeväckande påstående. Skälet till att Iranierna inte kan gå piraterna till mötes beror på räddslan för de amerikanska örlogsfartygen ur 5:e flottan som finns i området.
Hur som helst ligger Iran Dyanat just nu där hon ligger. Varken piraterna kan förvänta sig någon lösen, eller Iran att få tillbaka sitt fartyg. Så fort hon lämnar redden kommer hon nämligen att uppbringas av enheter ur amerikanska eller franska flottorna, som använder sig av misstankarna om vapensmuggling till Sudan för att kunna skrida till aktion i FN:s namn.
Faina
MV Faina är ett Belizeflaggat ro-ro-fartyg (byggt på Lödöse varv) med 21 mans besättning (de flesta ryssar och ukrainare). Som så ofta inom rederinäringen är ägarförhållandena oklara. Officiell ägare är bolaget Tomax Team Inc i Odessa, Ukraina, men detta bolag verkar i sin tur kontrolleras via Waterlux, ett holdingbolag i Panama styrt av oidentifierade ryska intressen och kapital. I september var hon på väg mellan Kaliningrad (i den ryskkontrollerade Königsbergexklaven) till Mombasa i Kenya. Den 25 september kapades hon av somaliska pirater och fördes till Hobyo.
Sjörövarna kan knappast ha trott sina ögon när de tittade ned i lastrummet. Där stod nämligen 33 stycken ryska stridsvagnar av typen T-72 och en komplett uppsättning reservdelar och ammunition. Vidare fanns där även ett stort antal raketgevär och luftvärnskanoner.
Vem skulle ha alla dessa vapen? Kenyas regering gick omedelbart ut med uppgiften att stridsvagnarna var ämnade för den egna armén. Därefter hävdades det från kenyanska "whistle-blowers", liksom från den amerikanska flottan att den verkliga slutdestinationen (återigen) var Sudan. Det hela blev ytterst pinsamt för Kenya som fick äran av att vara mäklare vad gällde fredsavtalet i Sudan mellan de arabiska islamisterna i norr och den kristna svarta befolkningen i söder. Enligt senaste uppgifter, bl.a. beroende på dokument som piraterna säger sig ha hittat ombord, verkar det dock vara så att vapnen egentligen var på väg till Etiopien, som hjälper den internationellt erkända somaliska interrimsregeringen att hålla ställningarna gentemot utbrytarrepubliker och den Al-Qaidaallierade islamistiska milisen i södra Somalia, Al-Shahab (f.d. De islamiska domstolarna).
Piraterna har nu inte vetat riktigt vad de skall göra med den här lasten. Det finns inga möjligheter att lasta av stridsvagnarna i Hobyos hamn, däremot har raketgevär och kanoner till viss del bärgats. Piraterna har dessutom börjat uppvaktas av just Al-Shahab då dessa antingen vill ha tillgång till vapnen själva, eller också att de förstörs för att inte hamna i de så förhatliga kristna etiopernas händer. Detta är en oroväckande utveckling eftersom piratverksamheten hittills varit rent ekonomiskt grundad. Sker en sammansmältning mellan islamism och brottslighet (som i fallet med heroinframställning och Al-Qaida/talibaner i Afghanistan) kommer problemen bara att förvärras.
Hur som helst ligger även Faina där hon ligger, omringad av CTF 150 och stridsgrupp Iwo Jima. Piraterna fordrade först 30 miljoner dollar i lösen, men har nu sänkt sina krav till 20 miljoner. Frågan är dock vad som kommer att ske eftersom ingen är intresserad av att betala. Under tiden sitter ryska och ukrainska sjömän som gisslan, och en besättningsmedlem har redan dött av värmeslag. På grund av situationens art har ryssarna bestämt sig för att skicka en flottilj till platsen under ledning av fregatten RFS Neustrasjimij ("oräddheten"). Fartygen anländer i mitten av nästa vecka.
Västmakternas flottor följer detta med intresse. Dels vill man se hur ryssarna klarar logistik och bunkring utan stödjepunkter i Indiska oceanen (kanske kommer man att använda sig av någon hamn i Eritrea); och dels vill man se hur "Putindoktrinen" kommer att tillämpas i detta fall. Putindoktrinen praktiserades ju nyligen i Georgien och går ut på att ryska vapen skall användas "så snart som ryska personers liv eller värdighet är hotade".
Alla vill nog gärna se piraterna och ryssarna drabba samman - och kanske tänker man som Henry Kissinger när han fick frågan om vem han hoppades skulle vinna i kriget mellan Iran och Irak under 80-talet: "Det är synd att inte båda kan förlora".
Post scriptum: Den svenska blogg som annars skriver mest initierat om händelseutvecklingen i Somalia (och som även berört kapningarna av fartyg) är den som författas av Per Gudmundsson. Han har alltid väldigt läsvärda poster i ämnet.
Även DN skall ha en eloge (och det bär mig verkligen emot att behöva erkänna detta) för sin bevakning av sjöröveriet. De publicerar antingen telegram eller låter Thomas Hall skriva något nästan varje dag. Man får väl ha fördragsamhet med att de skriver dumheter som "sjöpirater" eller "krigsbåtar", när det heter "sjörövare", "pirater", "örlogsfartyg" eller "krigsfartyg"... Här är i varje fall deras senaste alster.
Svenskans bevakning haltar lite mer, men idag har man i varje fall en text som nämner Faina.
Välkommen till framtiden... Somalisk pirat ombord på ett kapat fartyg i Adenbukten
Om inget annat händer i världen tänkte jag ägna oktober månad åt att belysa det växande problem som sjöröveriet utgör för politisk stabilitet i världen.
Sjöröveri har kommit och gått i historien - emellanåt har det haft en högkonjunktur och emellanåt har det varit helt försvunnet. Exempel på det senare är under det romerska rikets glansdagar då Medelhavet var imperiets Mare nostrum och inga pirater gjorde sig påminda efter det att triumviren Pompejus sopat havet rent från detta handelns gissel genom omfattande amfibieoperationer mot deras baser i Cilicien, år 67 f. Kr.
Intressant i sammanhanget är att romarnas aktioner mot piraterna också har samband med uppkomsten av internationell rätt. Problemet för romarna (precis som vi har idag med global terrorism) handlade om att sjöröveri är ett exempel på en brottslighet som är gränsöverskridande, får politiska och ekonomiska konsekvenser som liknar de som förekommer i krig, samt inte kan knytas till en stat. Lösningen på detta var att klassa piratdåd som ett slags "folkrättsbrott" och brott mot mänskligheten. Senatorn och juristen Cicero definierade pirater som hostis humani generis ("människosläktets fiender") - en bestämning som återkommer i Parisdeklarationen mot sjöröveri, från 1856 och i det senaste internationella dokumentet: FN:s havsrättskonvention, från 1982. Från och med Parisdeklarationen var världen också befriad från sjöröveri genom att det brittiska imperiet, via sina överlägsna sjöstridskrafter, kunde hålla haven fria för handel, resande, civilisation och välstånd - precis som en gång romarna.
Dessa halkyoniska dagar verkar tyvärr vara förbi.
Sjöröveriet utanför Afrikas horn är hur som helst i tilltagande. Västmakterna har en flotteskader i området - Combined Task Force 150 - vars uppgift egentligen är att avpatrullera Indiska oceanen för att förhindra Al-Qaida från att använda haven som operationsbas. CTF 150 har Djibouti (i f.d. Franska Somaliland) som "hemmahamn" och omfattar olika fartyg och spaningsflygplan från Danmark, Frankrike, Förenta Staterna, Kanada, Pakistan, Storbritannien och Tyskland. Även EU är i färd med att skicka en egen flotteskader och även ryssarna har en liten flottilj på väg för att bevaka händelseutvecklingen, om än utanför CTF 150:s mandat - som i sista hand garanteras av Säkerhetsrådet. Trots detta har man kunnat göra mycket lite för stävja sjörövarnas aktiviteter. September var den svartaste månaden hittills.
För närvarande ligger ett tiotal fartyg på redden utanför somaliska fiskehamnar som Eyl och Hobyo (gå gärna in på Google Earth och titta närmare på dessa den mänskliga civilisationens juveler). Besättningarna har allt som oftast förts iland för att förhindra fritagningar - den franska flottan har gjort två lyckade fritagningar av egna medborgare och samtidigt passat på att föra med sig ett dussintal somalier till Frankrike för att ställa dem inför rätta. Quid pro quo, som Cicero skulle ha kunnat sagt...
Skälet till att man utför dessa piratdåd handlar naturligtvis om pengar. Sjörövarna vill ha ut lösensummor för besättning, fartyg och last. Detta har lyckats i ett trettiotal fall i år och lösensummorna har legat på c:a 1 miljon dollar i snitt (och tendensen är i stigande). Befolkningen på platser som Eyl och Hobyo är av hävd fiskare, men hela Somalias fiskeindustri omsätter endast 1,5 miljoner dollar årligen, så det är lätt att förstå att sjöröveriet kan te sig attraktivt. Och redan kan man se effekterna i form av ökande brudpriser i samband med giftermål i piratnästena. Bruden skall nu vara höljd i guld och ädelstenar, ha skor från Italien och klänningar inköpta i Dubai. Japanska bilar, mobiltelefoner, storbilds-TV och DVD-spelare skiftar numera hand vid de lokala bröllopen... Tidigare handlade det om ett par getter och ett dussin höns.
Världshandeln - och i förlängningen världens samlade välstånd - är beroende av en fungerande sjötrafik. 90 procent av alla varor och allt gods transporteras till sjöss; och vägen förbi Afrikas horn i riktning till eller ifrån Suezkanalen utgör den viktigaste av alla maritima pulsådror. Redan har de ökande kostnaderna i form av försäkringar och omlagda rutter inneburit c:a en ökning på 1,5 miljoner dollar per dag för de närmast inblandade - och detta oräknat de humanitära "kostnaderna" som drabbar enskilda sjömän, deras familjer och rederierna.
Under oktober månad kommer Krigsbloggen att titta närmare på sjöröveriet, dess grunder och historia, hur taktiken ser ut och förändras, vilka motåtgärder som görs, samt hur olika länder förhåller sig till problemet. Bloggen tänker också vara så anspråksfull att den kommer att föreslå ett par lösningar...
Väl mött!
Dagens neologism: Krigsbloggens läsare känner säkert till att "sjörövare" och "pirat" är synonyma begrepp. Men nu lanserar Dagens Nyheters korrespondent Thomas Hall ytterligare en term: "sjöpirat"... Godmorgon DN!
Nyckelpersoner: general David McKiernan och president Muhammed Karzai i samspråk (foto: AFP/Getty)
Bloggen fyllde ett år i går och jag tänkte ägna lite utrymme åt att spekulera inför framtiden efter att ha läst de senaste posterna i Herschel Smiths utmärkta blogg, The Captain's Journal. Ämnet handlar om det som främst fångar mitt eget intresse just nu: våra förehavanden (ja, Sverige är ju också med på ett hörn) i Afghanistan, samt Nordvästra gränsprovinsen och stamdistrikten i Pakistan.
Ny befälsstruktur ISAF/OEF
Nu när general David Petraeus tagit över CENTCOM tycks amerikanarna äntligen ha ryckt skägget ur brevlådan och börjat arbetet med att reformera befälsgången inom den internationella insatsstyrkan. Problemet har varit att amerikanerna varit bundna av ISAF:s (dvs Natos) närmast EU-mässiga byråkrati - det har handlat om allt från de rigoristiska "Rules of Engagement", som européerna har drivit igenom, till förvirring vad gäller strategi och radiofrekvenser (!). Tanken är nu att - som BBC skriver - frigöra de amerikanska styrkorna från ISAF och låta samtliga amerikanska trupper sortera inom ramen för OEF, samt att såväl Natostyrkorna som amerikanerna fortsättningsvis rapporterar och kommenderas av den amerikanske befälhavaren på plats (fn general David McKiernan). Förhoppningsvis leder arrangemanget till mindre "Bryssel" och mer "CENTCOM" i framtiden.
Afghanska vinterkriget?
För att stävja den traditionella våroffensiv som talibanerna brukar sätta igång vid snösmältningen planerar amerikanarna att använda vintern till att intensifiera kampanjen mot terroristerna, enligt generalmajor Jeffrey Schloesser i Army Times. Tidigare år har vintern inneburit ett slags paus i striderna från båda sidor - nästan som under under antiken och medeltiden. Man har helt enkelt gått i vinterkvarter och samlat krafterna inför vårens ankomst. Detta skall man tydligen ändra på. Flera av de enheter som nu skall "rotera in" i Afghanistan har övat vinterkrigföring i Alaska. Vi får se ur detta kommer att gå. Man kan dock räkna med ett stigande antal civila förluster på talibansidan. De talibantrogna aktivister som inte tillbringar vintern på andra sidan gränsen i Pakistan brukar sitta hemma och kura i stugvärmen tillsammans med fru(ar) och barn...
"Väckelserörelserna" når Pakistan?
En viktig orsak till att amerikanarna kunde vända utvecklingen i Irak berodde på de sunnimuslimska "väckelserörelserna" (al-Shawa). Den sunnitiska lokalbefolkningen tröttnade helt enkelt på Al-Qaidas fundamentalistiska korantolkning, som bland annat innebar förbud för kvinnor att arbeta eller vistas ute på gatan utan manligt "förkläde", förbud mot musik och dans, avhuggna fingrar om man rökte en cigarett, etc. Man gjorde därför gemensam sak med amerikanarna som försåg dem med pengar och vapen - och tillsammans kunde man driva bort radikalislamisterna. Men hur står det till i Pakistan? Också där har vi att göra med fanatiska muslimer som tagit makten över hela samhällen... Vad tycker egentligen "vanligt" folk? Såväl Wall Street Journal, som The Long War Journal noterar det spirande pakistanska arbetet med att få igång en "FATA/NWFP Awakening" som i bästa fall skulle kunna rekapitulera modellen från Irak. Detta är sannerligen på tiden. Konventionella militära operationer har ju inte fungerat - det är således dags för en "Petraeusmodell" i pakistansk tappning.
McCain och Obama om GWOT
Den utrikespolitiska debatten mellan presidentkandidaterna och senatorerna John McCain och Barack Obama gav ett par exempel på samsyn. Båda två vill dra ned på truppnivån i Irak (McCain: "eftersom vi har vunnit"; Obama: "eftersom vi har förlorat") och i gengäld förstärka insatserna i Afghanistan. Detta är bra enligt min mening. Petraeus har bett om ytterligare två brigader till den Afghanska krigsskådeplatsen och tvingats ge sig in i den lätt ovärdiga uppgiften att tubba de europeiska Natoländerna att skicka mer resurser. Dock är en truppförstärkning i sig ingen patentlösning. David Ignatius har en intressant artikel i Washington Post om vad en "surge" inte kan lösa i Afghanistan. Det handlar bland annat om motståndets art i Afghanistan, som skiljer markant från det i Irak genom det stora inflytandet av rent kriminella element i Centralasien (det växer ju inga opievallmor mellan Eufrat och Tigris).
Min egen "analys" av läget (vad det nu kan vara värt...) är att truppförstärkningsmomentet av "the surge" inte kan reproduceras i Afghanistan av logistiska skäl. Truppsatureringen i Irak handlade om 15 amerikanska brigader (c:a 130.000 man). Skulle detta översättas till afghanska demografiska förhållanden skulle det således handla om c:a 10-12 brigader (100.000 man). Det finns - som jag ser det - inte en chans i helvetet att sådana truppmassor skulle kunna försörjas med tanke på att Afghanistan inte har någon hamn. Alla förnöderheter måste ju antingen flygas in, eller också rulla över urusla vägar från Karachi genom Bolan- och Khyberpassen. Vill man ha manskap på plats måste man därför låta den afghanska armén axla en sörre del av ansvaret, än vad den irakiska gjorde. Självfallet bör man förstärka den västerländska truppnärvaron med - låt oss säga - 30-40 procent, men har man några pengar över bör dessa snarast läggas på utbildning och utrustning av afghansk trupp - och här borde européerna också kunna bidra...
"Knäpp knappen, Omar...!" Irakisk polisrekryt i Bagdad får instruktion i reglementsenlig klädsel
Jag har just kommit hem från en veckas resande utan Internet. Jag är fortfarande lite ringrostig, så jag tänkte börja med en mjukstart: lite nyheter från Irak.
I takt med att det inhemska våldet minskar i Irak kan säkerhetsåtgärderna riktas mot krafter som härrör utanför Iraks gränser. Eftersom de sunnitiska Al-Qaidagrupperna i allt väsentligt är besegrade, handlar det här framför allt om sha extremister som understödjs av Iran och som ofta utgör utbrytargrupper ur Muqtada al-Sadrs "Mahdiarmé". Dessa extremister kallas "specialgrupper" för att skilja ut dem från shiitisk milis som inte stöds av Iran.
Under gårdagen (28 september) grep amerikanarna fem medlemmar ur "Hizbollahbrigaden" i Nya Bagdad (ett förortsområde som tidigare dominerades av Mahdiarmén). Hizbollaharmén är en grupp som gjort sig känd för att placera ut vägbomber och utföra raketangrepp mot koalitionstrupperna. Organisationen antas ha ett par hundra medlemmar och stöds ekonomiskt av Iran och vad gäller trupputbildning av den shiitiska libanesiska terrororganisationen Hizbollah: men sedan september månad har ett trettiotal "brigadister" gripits.
Den intensifierade aktiviteten mot "specialgrupperna" tycks vara ett svar på den ökande aktivitet som dessa visat sedan Al-Qaida trängts tillbaka och de ledande krafterna inom Mahdiarmén tvangs fly landet efter det att trupper från den irakiska regeringen och koalitionen lyckades pacificera södra Irak tidigare i år.
Enligt vad general Sabah al-Fathlawi, ansvarig för polisinsatserna i södra Irak, kunde meddela AFP har "specialgrupperna" åter börjat röra på sig. Våldsamheterna har mer karaktär av polisingripanden än regelrätt krig, men ingen vet hur utvecklingen kommer att bli i framtiden - det mesta verkar i nuläget vara upp till Iran. Men eftersom läget är så mycket lungnare på andra håll finns nu mycket större resurser att möta detta nygamla hot.
Här följer ett axplock av vad som skett tidigare under veckan enligt The Long War Journal:
Recent operations against the Iranian-backed terror groups operating inside Iraq:
Sept 27: Coalition forces captured five Hezbollah Brigades fighters in New Baghdad
Sept 25-26: Iraqi and US forces captured 53 Special Groups operatives north of Nasiriyah. Large amounts of weapons were also uncovered.
Sept 24: Coalition forces captured a senior weapons smuggler for the Army of the Righteous in Amarah.
Sept 21: Coalition forces detained five Hezbollah Brigades operatives during two separate raids in New Baghdad.
Sept 20: Iraqi and US forces captured two Special Groups fighters in Al Kut in Wasit province.
Sept 19: US soldiers captured two Special Groups operatives in the Hayy Jihad neighborhood of Baghdad’s Rashid district.
Sept 18: Iraqi security forces killed one Special Groups fighter and detained four during a raid in Hillah.
Sept 16-18: Iraqi Special Operations Forces and Iraqi Special Weapons and Tactics teams captured eight Special Groups fighters and killed one during operations in Hillah, Amarah, Diwaniyah, and New Baghdad.
Sept 16: Iraqi police captured six Special Groups fighters behind an IED attack that killed a policeman in the Ur neighborhood in Baghdad.
.
Soldater ur 4 infanteridivisionen poserar under den triumfbåge Saddam lät resa efter kriget mot Iran. Inget motsvarande kommer dock byggas i USA under överskådlig tid
Jag läste idag den amerikanske författaren Thane Rosenbaums lilla reflektion i dagens Wall Street Journal (18 sept), "Victory Is an Orphan". Den uttrycker bättre än vad jag förmår formulera en iaktagelse som jag gjort under det senaste året.
Rosenbaum konstaterar att när det kommer till Irak så vill de flesta amerikaner inte "take yes for an answer".
"The surge" har lyckats "bortom våra vildaste förhoppningar" (som presidentkandidaten Barack Obama uttryckte sig nyligen); säkerhetsläget är bättre än någonsin; kidnappningar och bombattentat har avklingat; Al-Qaida är på flykt; och alla befolkningsgrupper samarbetar aktivt med koalitionsstridskrafterna.
Men istället för glädje ("Rejoice!", som Margaret Thatcher sade efter återtagandet av Falklandsöarna från Argentina, 1982) eller segerparader, är det enda som den politiska klassen, respektive diverse "opinionsbildare" i USA (liksom på annat håll) kan få ur sig kommentarer kring tidtabeller över tillbakadragande och ältande av förlustsiffror. Så gott som ingen ger uttryck för någon stolthet.
Aldrig tillförne har en nation så distanserat sig från uttryck för nationell triumf i samband med ett segerrikt krig, som nu. Inte ens tanken på att man lämnar över Irak i bättre skick än när man tog över det, och att man har skapat den, mig veterligen, första arabiska och muslimska demokratin i världshistorien, tyck intressera någon. För många amerikaner verkar frågan om Irak förbunden med ett slags skam som gör det omöjligt för dem att ens ta in (intellektuellt och känslomässigt) de goda nyheter som strömmat ut från Tvåflodslandet under det senaste året.
Och där tror jag att en del av problematiken ligger: sällan har det förelegat så stor skillnad mellan olika grupper vad gäller förståelsen av de rent faktiska förhållandena under Irakkriget.
Vi har sett en hel del krig under det senaste århundradet och det är givetvis så att folk inte tycker likadant om nödvändighet eller bevekelsegrunder för diverse krigsföretag, men man har åtminstone kunnat enas om rena sakförhållanden. Icke så här. Under Irakkriget har de olika sidorna inte ens velat lyssna till fakta i den mån de presenterats av en meningsmotståndare.
"Krigspartiet" (till vilket jag själv hör) vägrade helt att lyssna till varningar om att hela Irakoperationen höll på att spåra ur under det dystra året 2006; och idag vägrar "fredspartiet" på samma sätt att inse att de amerikanska vapnen just har hemburit en närmast historisk seger, i den mån att den visar att inte bara ett "symmetriskt" motstånd av konventionella motståndare är möjliga att besegra, utan att vi nu även har (åter-)upptäckt en metod att triumfera i situationer där "stridsasymmetri" råder och där motståndaren består av gerillor, insurgenter, "folkliga" motståndsrörelser och terrorister. Och det är inte så förbaskat dåligt...
Post scriptum: Jag kommer att befinna mig på resa under nästa vecka, så bloggandet kanske inte kan ske med samma regelbundenhet, som under den senaste tiden.
Prickskyttar ur stabskompaniet, 2 bataljonen, 508 regementet, 82 luftburna divisionen, utanför Dey Yak, Afghanistan (foto: Mica Clare, US Army)
Det verkar som om Pakistan nu insett att man måste leva med fortsatta amerikanska insatser på eget territorium och att man därför måste göra det bästa av situationen för att inte förlora ansiktet inför den egna befolkningen och internationell opinion.
Så här tycks det ligga till:
Ni som följt nyheterna under den senaste tiden har säkert noterat kontroverserna kring de amerikanska angreppen från postioner i Afghanistan mot stödjepunkter tillhörande talibaner och Al-Qaida på andra sidan gränsen i Pakistans federalt administrerade stamdistrikt.
Under denna månad har nästan ett tiotal sådana angrepp ägt rum och de har utförts såväl med obemannade UCAVs, som med konventionellt flyg och - vid åtminstone ett tillfälle - infanteri tillhörande specialstyrkorna (troligen arméns Delta Force eller flottans SEAL).
Åtgärderna är godkända från högsta ort (dvs den amerikanske presidenten George W Bush) och markerar något av en ny strategi för det afghanska kriget.
Den stora svårigheten med att besegra talibanstyrkor och Al-Qaidaenheter beror inte på att dessa skulle vara så fruktansvärt goda soldater eller åtnjuta något anmärkningsvärt stort stöd bland lokalbefolkningen, utan på grund av det faktum att terroristerna kan dra sig tillbaka på andra sidan en internationell gräns för att kraftsamla och planera nya attacker. Detta är en stor skillnad från exempelvis Irak där en mycket större och bättre beväpnad insurgentrörelse nyligen har besegrats, bland annat genom det faktum att fienden inte hade någon "fristad" att dra sig tillbaka till.
Ända sedan 2001 har tanken varit att Afghanistan och dess allierade (fr.a. USA) sköter kriget på den afghanska sidan under det att Pakistan "håller rent" på sin sida. Detta har pakistanierna av olika skäl misslyckats med - och vad värre är: man har idag ännu mindre kontroll över gränsområdena, än vad man hade för ett par år sedan. Stamdistrikten är idag helt utanför regeringens kontroll.
Hur löser man då ett sådant problem? Krigshistoriskt finns det två typer av åtgärder man kan ta till. Den ena handlar om att spärra gränsen för infiltration. Detta är mycket svårt men kan lyckas om terrängförhållandena är de rätta, såsom fallet var i den algeriska öknen där den franska "Moricelinjen" fungerade alldeles utmärkt för att hindra inbrytningar av FLN-terrorister under 50-talets Algerietkrig. Denna metod är dock omöjlig att implementera i den bergsterräng som finns mellan Afghanistan och Pakistan. Alltså får man ta till den andra åtgärden, som handlar om att utvidga kriget till andra sidan den gräns det nu handlar om. Folkrätt och FN-konvention ger en förfördelad part all rätt att göra så, men vad som gäller i teorin är inte alltid applicerbart i praktiken. Pakistan är ett vänligt sinnat land som står på västmakternas sida i kriget mot terrorismen och att fatta ett sådant beslut, som president Bush nyligen gjort om gränsöverskridande interventioner, är inget man gör i första taget. Dock har detta nu skett och skälet är antagligen att behovet av att slå mot terroristernas stödjepunkter uppväger önskemålet att ha goda relationer med Pakistan.
Men det finns en annan sida av saken också. Pakistan har förvisso protesterat mot de amerikanska tillslagen och hotat med att stänga viktiga transportleder för Natostyrkorna i Afghanistan, svara med dödligt våld om man träffar på utländsk trupp på eget territorium, skicka stridflygplan för att skjuta ned UCAVs, etc... Men efter den gångna veckans sabelskrammel har man uppenbarligen kommit på en ny metod - man säger numera att angreppen handlar om "gemensamma insatser mellan Pakistan och USA.
Gårdagens amerikanska angrepp mot mål i Baghar Cheena i Sydwaziristan, ägde rum samtidigt som ordföranden i det förenade stabskollegiet ("Joint Chiefs of Staff"), amiral Michael Mullen var i Islamabad för att träffa sina kollegor i den pakistanska generalstaben och deklarera den amerikanska positionen. Uppenbarligen har han låtit sina värdar veta att ingenting som de gör kommer att ändra den amerikanska politiken. Och i sista hand är ju Pakistan mer beroende av USA, än tvärt om.
Pakistanierna tar alltså skeden i vacker hand och låter en officiell talesman säga till telegrambyrån Reuters att angreppen visar "på det förbättrade underrättelsesamarbetet mellan länderna".
Detta är stor humor...
Räkna med fler angrepp och ett och annat spel för galleriet från den pakistanska regeringens sida
Läs mer i "The Long War Journal".
Nu blir det åka av: Tzipi Livni
Idag tar general Raymond Odierno befälet över MNF-I och den forne chefen, general David Petraeus, blir C-in-C (som det hette förr) över CENTCOM och Krigsbloggen (och säkerligen merparten av dess läsare) önskar herrarna lycka till.
Ursprungligen hade jag tänkt skriva en liten kommentar till detta, men kom dock på andra tankar... Israel står nämligen i beråd att få en ny premiärminister (Ehud Olmert skall ju avgå efter korruptionsaffärerna) och i pressen florerar allehanda rykten om vem det kan tänkas bli.
Personligen tror jag att det blir en kvinna (det känns rätt i år) och att det blir den nuvarande utrikesministern från centerpartiet Kadima, Tzipi Livni.
Livni är 50 år gammal och anses allmänt som en "hök" och hårding. Det är betecknande att hon allmänt anses stå politiskt till höger om det konservativa Likuds ledare "Bibi" Netanyahu. Livni var en av förre premiärministern och pansargeneralen "Arik" Sharons protegéer och lämnade också Likud när Sharon grundade Kadima (för att få till stånd överlämnandet av Gazaremsan till den "Palestinska myndigheten"). Innan hon gav sig på politiken tillhörde Livni det legendariska utrikesspionaget, Mossad, och tjänstgjorde under flera år i Paris, där hon tillhörde ett hemligt kommando vars uppgift var att bekämpa arabiska terrorister i Europa.
Trots sin "hawkishness" betraktas hon emellertid som moderat vad gäller bemötandet av det iranska hotet (till skillnad från Netanyahu, m.fl.), och har nöjt sig med uttalanden av typen "militära insatser finns med i beräkningarna när det gäller Iran". När det kommer till Hamas och andra palestinska terrorister, är tongångarna dock annorlunda: "Vi skjuter först och frågar sedan!", liksom vad gäller Syrien: "Fred handlar inte om att äta houmus på någon jäkla restaurang i Damaskus; det handlar om att Syrien måste lämna ondskans axelmakter och sluta upp med att stödja terrorister!"
Kuriosa: Livni (som behållit sitt flicknamn) är mor till två barn tillsammans med sin make sedan flera år, reklammannen Naftali Spitzer. Det sägs att Spitzer ställde som ulitimatum att Livni måste lämna Mossad för att gå med på att gifta sig med henne. Han stod tydligen inte ut med tanken på att hon tillbringade natt efter natt på olika europeiska hotell tillsammans med unga, hyperintelligenta och fysiskt vältränade manliga agentkollegor... Spitzer lär ha sagt: "Mossad förlorade en ledare, men jag fick den bästa hustru man kan tänka sig".
Det här kan bli roligt...
Ja, titta på dem bara: arbetslösa, ensamstående och överspelade... Fanatiska muslimer paraderar i London
Jag måste väl erkänna att jag aldrig har varit någon större vän av Juan Cole, den amerikanske professorn i Mellanösterns historia vid universitetet i Michigan. Ofta har jag tyckt att hans närmast rabiata Bush-hat och grasserande "palestinavansinne" (en vanlig kombination bland humanistiska akademiker) kortslutit hans intellektuella förståndsgåvor; men i en artikel på hans blogg till åminnelse av sjuårsdagen av terrorangreppen mot Pentagon och World Trade Center skriver han mycket intressant om kriget mot terrorismen och vilka resultat det åvägabringat - framför allt i relation till Al-Qaida.
Cole hävdar att det ursprungliga Al-Qaida har besegrats; dvs det Al-Qaida som byggts upp av Osama bin Ladin och Ayman al-Zawahiri. Bin Ladin har inte framträtt offentligt på närmare fyra år, med undantag för den katastrofala internetrelaesen under förra året då en hårdsminkad bin-Ladin, försedd med gyllene kaftan och ett skägg som svärtats på konstgjord väg med hjälp av datorgrafik, skämde ut hela den globala jihadismen. Coles tes är att bin Ladin sannolikt är så pass vanställd att han inte längre kan visas på videoband utan att dra hela organisationen i vanrykte. Bin Ladins andreman, al Zawahiri, har å andra sidan utvecklats till en närmast sjukligt kontaktsökande individ, med flera internetframträdanden i månaden i de mest skilda ämnen, vilket lett till att inte ens TV-bolaget Al-Jasira längre orkar rapportera om alla hans idéer för att inte trötta ut tittarna.
De fortsatta resonemangen har Cole extrapolerat utifrån terrorismanalytikern Mark Sagemans Understanding Terror Networks. Han anser att Al-Qaida idag har högst ett tusental terrorister som har kapacitet att utföra aktiviteter i USA och den övriga västvärlden. Al-Qaida utgjorde en gång i tiden ett mycket större hot, eftersom den de facto utgjorde en internationell organisation som var kapabel att hota amerikanska intressen och skada den amerikanska ekonomin. Man hade dock bara en enda framgång på amerikansk mark (den 11 september) genom att man kunde utnyttja luckor i det amerikanska invandrarverkets och flygbolagens säkerhetsrutiner, men efter detta har man i princip inte kunnat utföra någonting alls av format.
Vad gäller Al-Qaidas övriga målsättningar är resultaten lika magra. Bin-Ladin ville störta det saudiska kungahuset, upprätta ett fundamentalistiskt emirat på al Jasira (dvs. den arabiska halvön) i ett första steg mot ett enat muslimskt kalifat, samt få bort amerikanska trupper från arabisk mark. Allt detta har blivit ett misslyckande. Det saudiska kungahuset är rikare än någonsin och även om amerikanska soldater, de förkättrade as-Salibin (arabiska för "korsriddarna"), inte längre finns på sin gamla flygbas i Saudiarabien, har man fler än någonsin i Irak, Kuwait, Bahrein, Qatar, m.fl. platser. Den saudiska monarkin kan mycket väl störtas i en folklig resning inom en inte alltför lång framtid, men i sådana fall kommer knappast Al-Qaida att spela någon större roll. Organisationens misslyckanden med att slå till mot mål i USA och besegra den amerikanska armén i Irak har lett till att endast 10 procent av befolkningen säger sig ha en positiv uppfattning om den (ned från över 70 procent för ett par år sedan).
Al-Zawahiris planer för Egypten har slagit lika snett. Här skulle regimen störtas och hans egyptiska Islamiska Jihad bildade aktivistceller på bästa revolutionära manér. Men denna organisation är idag krossad. Medlemmarna är antingen döda eller i fängelse. Man hade tidigare en allians med Gama al-Islamiya - "Det Islamska Brödraskapet" - men dessa har idag brutit med jihadisterna och säger sig idag (om man skall tro de 70-tal olika fatwor som formulerats i ämnet) avvisa våldsutövning och förorda fredligt politiskt arbete såsom den rätta tolkningen av Koranen. Cole kommenterar syrligt: "Det främsta resultatet av händelserna den 11 september var tydligen att det Islamska Brödraskapet förvandlades till en fredsrörelse".
Om nu Al-Qaida befinner sig på dekis, hur står det då till med övriga delar av den globala jihadismen? Inte särskiltt bra, säger Cole, och noterar de fyra olika typer av radikalislmaistisk verksamhet som Sageman har identifierat:
1) Västeuropa. Det exempellösa inflödet av muslimer till denna världsdel, i kombination med generösa socialförmåner för nyanlända och en brottsbekämpning som hämmas av rättskonvetioner av typen Den europeiska konventionen om mänskliga rättigheter leder till att Västeuropa alltmer tenderar att bli den globala fristaden för radikalislamismen. Dock är grupperingarna få, saknar manskap och koordinering, samt har endast ringa inflytande över befolkningsflertalet. Man är förvisso kapabla att utföra ohyggliga terrordåd (som i Madrid eller London), men få tror att detta kan få andra följder än att den europeiska terroristlagstiftningen skärps. Ju aktivare jihadisterna är, desto större chans är det alltså att Västeuropa glider dem ur händerna som replipunkt.
2) Det finns större och bättre koordinerade jihadister, fr.a. i Nordafrika, men deras aktiviteter har i princip neutraliserats sedan 2006. Grupperna här är i princip hänvisade till att utföra terrorattentat, vilket i sin tur alienerar den befolkning man helst av allt vill vinna. Aldrig har den radikala islamismen varit mer hatad i Nordafrika än vad den är idag.
3) I länder och regioner där radikalislamismen kan låna prestige från klassisk nationalism är läget något annorlunda. Här kan man framstå som ett slags befrielserörelse mot främmande "ockupationsmakter". Exempel på detta är Hamas i Gaza, Hizbollah i södra Libanon, liksom diverse organisationer i Tjetjenien och Kashmir. Nationalismen gör att man här kan vinna bredare folkligt stöd, men samtidigt handlar det också om begränsade områden med liten befolkningsbas (det bor 1,5 miljoner i Gaza), liksom att dessa organisationer så gott som aldrig hotar västerländska intressen utanför det absoluta närområdet.
4) Irak och Afghanistan. Sageman ser dessa områden som ett särfall eftersom västerländska arméer i allmänhet och amerikanska i synnerhet här bedriver aktiv verksamhet. I Irak har radikalislamismen - både i dess sunnitiska och shiitiska varianter - redan besegrats. Man skall för den skull inte tro att Irak därigenom skulle vara immunt för framtida konflikter. Landet kan mycket väl slitas sönder av sekteristiska strider mellan shiiter, sunniter och kurder, men dessa kommer i sådana fall ha en lokal karaktär och i princip inte skilja sig från andra typer av konflikter i historien. Det handlar alltså om ett slagfält där den globala jihadismen inte har någon specifik roll att fylla.
I Afghanistan är kampen inte på något sätt avgjord, men den har ändrat karaktär. Den "nya" talibanrörelsen med fäste i Pakistans skiljer sig på ett avgörande sätt från den "gamla" rörelsen under mulla Omars emirat fram till 2001. Pressen noterar ofta hur djupt impopulärt USA är i Pakistan, men glömmer ofta att påpeka att samma sak gäller de i huvudsak pashtunska talibanerna. I det senaste parlamentsvalet i februari gick radikalislamisternas parti, Muttahida Majlis-i-Amal (MMA, "förenade aktionsrådet"), tillbaka från 59 platser till tre. Talibanrörelsen har på båda sidor gränsen förvandlats till ett slags pashtunsk nationalrörelse med endast få implikationer för områden utanför närområdet i södra och östra Afghanistan, samt i Pakistans stamdistrikt och Northwest Frontier Province. Övriga befolkningsgrupper tycks immuna. Givetvis förekommer det diverse grupper av frivilliga från andra länder i talibanernas led, men dessa är fåtaliga och har ytterst svårt att arrangera internationella terrdåd mot USA och västvärlden. Striderna kan mycket väl bli både blodiga och långvariga i Afghanistan, men konflikten är nu av en traditionell typ som vi i väst har utkämpat så många gånger förr: momentet av "global jihadism" har varit borta sedan de senaste åren.
I sin avslutning försöker Juan Cole - sin vana trogen - tona ned den roll Förenta Staternas krigsmakt kan ha spelat vad gäller kväsandet av radikalislamismen; liksom det faktum att inget nytt terrorangrepp har förövats under (den ack så avskydde) president Bushs tid vid makten. Men hans resonemang (eller rättare sagt, Mark Sagemans resonemang) förtjänar att tänkas på... Det ligger mycket i detta, åtminstone som jag ser saken.
Karin Henriksson, SvD - aktivist i journalistisk kapprock
För den som vill studera ett instruktivt exempel på hur journalister kan vinkla sina artiklar, för att i ren nyhetstext försöka snedvrida rapporteringen till förmån för kolporterandet av de egna politiska uppfattningarna, rekommenderas Svenska Dagbladet-journalisten Karin Henrikssons "analys" av TV-bolaget ABC:s intervju med det Republikanska partiets vicepresidentkandidat, guvernör Sarah Palin.
Här ser vi journalistikens transformation till ett slags politisk aktivism - och vi skall här följa processen steg för steg...
Artikelrubriken lyder: "Utfrågad Palin ändrar uppfattning i klimatfrågan". Jag är medveten om att journalister inte formulerar rubriker, men den stackars redaktören hade knappast något val... Så här skriver nämligen Henriksson:
"Hon har tidigare sagt att hon tvivlar på att människan bidragit till klimatförändringarna och att hon inte är någon ”Al Gore, olycksprofet till miljöaktivist”. Men i intervjun med ABC:s Charlie Gibson tog hon tillbaka detta och sa att oavsett orsakerna är ”John McCain och jag ense om att vi måste göra något åt saken”."
Hon tog inte tillbaka ett enda dugg! I intervjun sade hon att vicepresidenten måste följa presidenten, eftersom det att han är den som formulerar policyn - om nu McCain anser att människan ligger bakom en stor del av den globala uppvärmningen, behöver inte Palin nödvändigtvis tycka samma sak... men däremot följa de politiska riktlinjerna.
Detta blir speciellt tydligt i stycket där Henriksson motsäger sig själv: McCain har nämligen uttalat sig "mot oljeprospektering i ett naturskyddsområde i Alaska"; men samtidigt säger Palin att "hon ska fortsätta pressa andra så att oljereserverna i det berörda området kan utnyttjas."
"Pressa andra", ja... Hon sade att hon till skillnad från McCain anser att man kan borra efter olja i Alaska och att hon inte tänker ge upp försöken att få honom att ändra sig, eftersom hon anser att detta är det rätta (vilket en majoritet av det amerikanska folket också anser - en uppgift som Henriksson inte anser att Svenska Dagbladets läsare behöver veta). Alltså har ju Palin inte tagit tillbaka något, utan helt enkelt accepterat de regler som gäller för att tjäna som vicepresident.
Henriksson fortsätter med att försöka få Palin att framstå som en religiös dårfink:
"Om hennes uttalanden att ”våra nationella ledare skickar soldater på uppdrag av Gud”:
– Jag skulle aldrig försöka spå Guds vilja. men låt oss be, så att vi befinner oss på Guds sida."
Här förvanskade och klippte även ABC:s intervjuare Charles Gibson ur Palins tal. Uttalandet var en referens till Abraham Lincoln. Vad Palin sade var att människan inte skall skicka soldater i tron att "Gud står på vår sida", utan att om vi nu måste skicka soldater, så måtte vi hoppas att vi gör rätt och "vi står på Guds sida". Detta är något helt annat och för övrigt teman som använts i tal av presidenterna Roosevelt, Kennedy och Reagan, för att nämna några.
Nästa punkt på programmet är att Henriksson försöker få Palin att framstå som en aningslös idiot:
"Om USA måste gå in militärt för att försvara eventuella nya Nato-medlemmarna Ukraina och Georgien:
– Kanske det."
Ovanstående är nästan det värsta: paragraf 5 i Natostadgan förutsätter att ett angrepp mot en medlemsstat betraktas som ett angrepp på alla medlemmar. Antyder Henriksson att USA (och alla andra medlemsstater) skulle bryta mot ingågna avtal? I sådana fall hade vi haft att göra med en verklig skandal. Henriksson skär också bort preciseringen i Palins svar för att hon skall framstå som särskilt illa insatt. Så här sade hon: "Ja, det kanske vi måste. Det är så stadgan ser ut".
Vad Henriksson inte tycker att läsaren behöver veta är att denna uppfattning är exakt densamma som förespråkas av Hillary Clinton, Barack Obama och den demokratiske vicepresidentkandidaten Joe Biden. Samtliga anser att Georgien och Ukraina bör bli medlemmar och att Natostadgan skall uppfyllas till punkt och pricka. Detta gäller för övrigt också samtliga europeiska Natoländer (med undantag för Tyskland och Frankrike som lade in veto vid Natomötet i Bukarest i mars i år). Fy!
Anklagelsen om att Palin inte kände till innehållet i den s.k. Bush-doktrinen är rent löjeväckande. Det var uppenbart att hon inte visste vad han pratade om, men det var det ingen annan som gjorde heller. "Bushdoktrinen" är inget officiellt dokument eller statsakt, som "Monroedoktrinen". Den är en journalistisk omskrivning för olika policyhållningar som medierna identifierat hos presidenten. En som borde veta är kommentatorn på Washington Post, Charles Krauthammer, som identifierat inte mindre än fyra definitioner av termen. Han borde veta, eftersom det var han som myntade begreppet för första gången, år 2001.
Henriksson citerar dock Palins ripost på Gibsons fråga om "doktrinen":
"–Om det finns trovärdiga underrättelser som tyder på en omedelbar attack mot det amerikanska folket har vi all rätt att försvara vårt land. Presidenten har skyldigheten, plikten, att försvara oss."
Detta är i full överstämmelse med såväl folkrätt som FN-konvention. Hur kan någon ha någon invändning?
Henrikssons avslutning av sin artikel utgör ytterligare en djupdykning. Det handlar om ett medvetet missförstånd av ett tal som Palin höll med anledning av att soldater från Alaska skulle avsegla till Irak (en av dessa utgjordes för övrigt av hennes egen son):
"De senaste rubrikerna om Palin handlar om att hon i sitt tal till soldater från Alaska på väg till Irak, däribland hennes egen son, hänvisat till Iraks roll i 11 september-attacken. Det är något som även Bush tagit avstånd från."
Detta är fullkomlig rappakalja. Var är dessa rubriker hämtade ifrån? Daily Kos? Think Progress? Vad Palin sade var att soldaternas uppgift i Irak var att bekämpa terrorister från Al-Qaida (dvs. organisationen bakom 11 septemberattentaten), som gjort Irak till sin centrala front - inte att Irak låg bakom angreppen mot USA, den 11 september. Man undrar vilka det är som Henriksson tror ligger bakom de flesta och blodigaste insurgentaktiviteterna i Irak. Det är också smaklöst av Henriksson, som i egenskap av kvinna, borde kunna inse vad det innebär för en moder att skicka i väg sin äldste son till ett krig i främmande land. Hon borde ha anständigheten att visa respekt för en medsyster som inte bara talks the talk, utan även walks the walk.
Detta är till journalistik förklädd politisk agitation av värsta slag. Om Svenska Dagbladet har svårt att få det att gå ihop ekonomiskt föreslår jag att man drar in sin USA-korrespondent och ersätter denna med en praktikant som sitter på redaktionen i Stockholm och översätter kommunikéerna från det demokratiska partihögkvarteret direkt...
Dolda krafter? UCAV av MQ-9 Reaper-typ
Sedan den gamle Watergate-avslöjaren Bob Woodwards fjärde och senaste bok i den uppmärksammade serien om president Bush och kriget mot terrorismen publicerades för en liten tid sedan (The War Within: A Secret White House History 2006-2007) har en märklig diskussion blossat upp huruvida USA har tillgång till en ny och hemlig vapenteknologi
Woodwards bok handlar dock framför allt om det dramatiska politiska spelet under 2006 då president Bush och vicepresident Cheney - enligt Woodward - förmådde tänka om hela det strategiska upplägget i Irak. Vid detta skede såg hela OIF ytterst kritiskt ut för de amerikanska (och allierade) styrkorna. På tvärs mot den högsta militärledningen och dåvarande försvarsminister Donald Rumsfeld, upprättar Bush en personlig kontakt med general Petraeus som får order att utarbeta riktlinjerna för "the Surge". Surge- eller Petraeusdoktrinen kom inte bara att innebära truppförstärkningar, utan även en omläggning av de amerikanska landstridskrafternas operativa metodik: från konventionell krigföring till COIN-krigföring ("insurgentbekämpning").
Framgångarna med denna doktrin har varit uppenbara. På ett år har general Petraeus vänt en närmast hopplös situation för de amerikanska vapnen i Irak, till seger. Woodward påtalar i sin bok tre viktiga faktorer som föranlett denna lyckade utveckling: det handlar här om kända fenomen av typen fler amerikanska brigader på plats och samarbetet med sunnimiliserna (Al-Shawa, eller "väckelserörelserna"), men också om en radikal nyhet som låter som hämtad från en Tom Clancy-roman eller konspirationsteoriernas värld: Ett hemligt vapen!
I en intervju med CNN:s Larry King tillskriver Woodward programmet samma dignitet som "Manhattanprojektet" (som ledde fram till atombomben under andra världskriget). Programmet definieras som en hemlig teknologi för att lokalisera och döda terroristledare inom Al Qaida och andra organisationer och har använts i Irak under hela 2007 och 2008.
Woodward kan dock inte närmare gå in på vad det här kan handla om, eftersom "it would get people killed"; men med en snärtig formulering säger han likväl: "It is a wonderful example of American ingenuity solving a problem in war, as we often have".
På CBS 60 Minutes ger han i varje fall följande "klargörande": "From what I know about it, it's one of those things that go back to any war, World War I, World War II, the role of the tank, and the airplane. And it is the stuff of which military novels are written"; och vidare: "If you were an al Qaeda leader or part of the insurgency in Iraq, or one of these renegade militias, and you knew about what they were able to do, you'd get your ass outta town".
Men vad är det här? Har USA äntligen lyckats uppfinna dödsstrålen; eller har man hittat den heliga Graal; eller har Woodward missförstått alltsammans? ...ljuger han?
Det är svårt att veta vad det är som Woodward talar om, men förmodligen finns det en kärna av sanning i hans resonemang. I en artikel i dagens Los Angeles Times skriver Tim Rutten att det förmodligen har att göra med ny teknologi gällande militära UCAV:s (ofta kallade "drönare" i den svenska pressen).
Redan utan denna föregivna teknologi har de "obemannade luftfarkosterna" (UAV, Unmanned Aerial Vehicles), på många sätt revolutionerat krigskonsten. Så tidigt som under första världskriget experimenterade man med obemannade fjärrstyrda flygplan (som Hewitt-Sperrys "Automatic Aeroplane") men utvecklingen har tagit fart först under de senare årtiondena i takt med att datorkapacitet, optisk instrumentering, och GPS-teknologi förbättrats.
Till en början användes "drönarna" främst för spaning, men sedan de olika amerikanska vapenslagen (flygvapnet, armén och marinkåren) börjat förse farkosterna med beväpning (framför allt AGM-144 Hellfire-missiler) har man fått fram en helt ny vapenkategori för såväl taktiskt, som operativt bruk: så kallade UCAV:s (Unmanned Combat Aerial Vehicles - ofta kallade "predatorer" efter den mest kända typen, MQ-1 Predator).
Diskussionen har fått extra aktualitet under de senaste dagarna sedan president Bush uppenbarligen givit tillåtelse åt amerikanska stridskrafter i Afghanistan att slå mot fientliga mål på andra sidan gränsen i Pakistan. Av det halvdussinet attacker som utförts mot talibanernas och Al-Qaidas terroristnästen i Pakistan har den absoluta merparten utförts av UCAVs.
Enligt Ruttens anonyma sagesmän har man tydligen utvecklat en ny form av optisk teknologi som gör det möjligt för UCAVs att identifiera enskilda personer "även om de befinner sig inuti byggnader". Även om detta låter mindre dramatiskt än att USA nu använder sig av den heliga förbundsarkens dolda krafter, är det ju intressant nog...
Framtiden får utvisa hur det ligger till...
Förra gången det begav sig: muslimska sjörövare från Barbareskstaterna (dvs. Nordafrika). Kopparstick från sent 1700-tal.
