onsdag 19 december 2007

Uppdatering Bagdad: Nasser Husseins Vin & Sprit har öppnat igen!

Nasser Hussein visar upp butikens sortiment (foto: Julian Simmonds, The Daily Telegraph)

Efter att ha hållit stängt i närmare två år har Nasser Hussein återigen öppnat sin Vin- & Spritbutik i stadsdelen Karkh, där stadens kristna befolkning av tradition brukar bo. Under oroligheterna mellan sunniter och shiiter 2005 och 2006 kom de kristna ofta att klämmas mellan sköldarna. Spritbutikerna blev måltavlor för fanatiska muslimer av alla upptänkliga schatteringar.

Nu när lugnet börjar återvända kan också spritbutikerna öppna igen - lagom till julafton och det kristna nyåret.
- Vi har haft stängt under två års tid, eftersom det vare sig funnits säkerhet eller kunder, Enligt Nasser Hussein utgörs storsäljarna i nuläget framför allt av den lite billigare libanesiska whiskyn av märkena Lordian och Highland Bird. [Lordian kan man mycket väl dricka med en skvätt Coca-Cola i. Krgsbl:s anm.]

Det är inte bara den förbättrade säkerheten som gjort det möjligt att sätta igång med affärerna igen och det är inte bara kristna kunder som strömmar till:
- Nu börjar folk som flytt utomlands att komma tillbaka till staden igen - och de vill ju förstås fira.
Krigsbloggen önskar alla Bagdadbor en riktigt God Jul.

Militär uppdatering: Turkiet och Pakistan

Soldat ur turkiska "Bruna baskrarna"

Turkiet
: Trots all dramatik är den turkiska ”raiden” (jag kan inte komma på något bättre ord) in i irakiska Kurdistan inte något annat än en "anka". Operationen har, enligt min mening, igångsatts för hemmaopinionens fromma. Om man följt turkisk press under senare tid kan man tro att det tredje världskriget har varit under uppsegling och det har funnits ett starkt opinionstryck på att ”något” måste ske. Jag tror att general Yasar Büyükanit, och hans kollegor i generalstaben, har känt sig tvungna att göra en symbolisk insats mot PKK-terroristerna efter att ha dragit samman närmare 100 000 man ur Andra armén i området. Att insatsen gjorts för hemmabruk visas av omfattningen, med blott 300 man specialstyrkor (”bruna baskrarna”) understödda av flyg; av tidpunkten, dvs. vintertid då det knappast finns möjlighet för manöverkrigföring med mekaniserade formationer ur Andra armén och då det är lättare att förhindra en okontrollerad eskalering; samt av den ljumma reaktionen från USA och den irakiska regeringen.

Pakistan: Talibaner och al Qaida har upprätthållit trycket mot säkerhetsstyrkorna under senare tid. Sedan Luciadagen (13 december) har bomb- och självmordsattentat krävt 43 soldaters och gränspolisers liv. 12 soldater dödades vid ett självmordsattentat mot ett fotbollsstadium I Kohat den 17 december. All form av idrottsutövning är naturligtvis ett anatema för radikalislamisterna - och med detta anslag kunde man slå två flugor i en smäll. Vidare har man halshuggit en soldat i Khar, under det att fyra soldater dödades vid en självmordsattack i Nowshera, den 16 december. I Baluchistans huvudstad Quetta dödades 11 poliser vid en checkpoint då en självmordsbombare slog till på Luciadagen. Dagen innan rapporterades att 15 soldater dödats och ett trettiotal skadats vid anslag mot militärkonvojer i Waziristan.

De flesta av ovanstående attentat har ägt rum längs med gränsen till Northwest Frontier Province (NFP), där den större delen av Pakistans nukleära infrastruktur finns koncentrerad.

Den pakistanska militären utkämpar just nu ett krig mot en insurgentrörelse som är betydligt bättre organiserad och beväpnad än den som möter västerländska trupper i Irak eller Afghanistan. Om förlustsiffror kan ge någon vägledning ser det ut som om den pakistanska armén förlorar lika många man i stupade per vecka som USA förlorar i OIF och OEF per månad.

Rent organisatoriskt har talibanrörelsens militära styrkor förenats under ett enda kommando, där befälhavaren är ingen mindre än Baitullah Mehsud (från meshudstammen i Sydwaziristan). Kommandot, som går under namnet Therik-i-Taliban Pakistan ("Talibanrörelsen i Pakistan"), består av medlemmar från de sju viktigaste federala stamdistrikten i Pakistan, nämligen Nordwaziristan, Sydwaziristan, Khyber, Orakazi, Bajaur, Mohmand och Kurram, samt Swat, Bannu, Tank, Lakki Marwat, Dera Ismail Khan, Kohistan, Buner och Malakand i NFP.

Eftersom läget i Irak nästan börjar se ut som en seger för de goda krafterna kommer USA tillsammans med Storbritannien och Australien att kunna omdisponera sina styrkor från Tvåflodslandet till Afghanistan under 2008. Om mönstret från Irak skall kunna upprepas i Afghanistan handlar det dock om att ha en strategi för att hantera Therik-i-Taliban. Det kommer inta att bli det lättaste...

måndag 10 december 2007

Musa Qala föll i morse

"The Green Howards" (2 bataljonen, Yorkshireregementet) i strid utanför Musa Qala under lördagen (foto: EPA)

Afghanska och brittiska trupper ryckte i morse in i Musa Qalas centrum, enligt det afghanska försvarsdepartementets talesman, general Muhammed Zahir Azimi. Det forna talibanfästet är nu fullständigt i koalitionstruppernas händer.

Slutfasen av operation Mer Kardad (som faktiskt betyder "ormgrop"), tycks ha blivit relativt oblodig, vilket tyder på att talibanerna antingen hunnit dra sig tillbaka eller också håller sig gömda. Jag tror tyvärr på det förstnämnda. Det gick aldrig att sluta cirkeln helt runt staden. Framför allt mot norr där Baghrambergen tar vid måste det ha gått att ta sig ut. Natos talesman, överstelöjtnant Richard Eaton, sade att "det viktigaste var att ta staden med så lite blodspillan som möjligt", men där är jag delvis av en annan mening...

Mitt under själva striden passade dessutom Storbritanniens premiärminister, Gordon Brown, på att besöka trupperna i Task Force Helmands högvarter Camp Bastion i Lashkar Gah, c:a 7 mil söder om slagfältet.

Överlag kan man konstatera att striderna präglats av excellent planering, timing och taktiskt genomförande. Förlusterna har också varit exceptionellt lätta på koalitionens sida. Ett dussintal afghanska infanterister och två brittiska soldater har stupat. Förlusterna på talibansidan kan man bara gissa sig till, men de torde heller inte ha varit alltför höga och kom säkerligen till största delen i samband med beskjutning från amerikanarnas helikopterunderstöd under lördagen. Inte heller stadens civilbefolkning (20 000 invånare) tycks ha drabbats nämnvärt, trots att man i stor utsträckning undlät att fly.

Nu har alltså talibanernas sista fasta stödjepunkt fallit i Afghanistan och man är således hänvisade till att angripa regeringssidan och koalitionsstridskrafterna via bakhåll, attentat, mineriningar och liknande, vilket dessutom försvåras av den nu analkande vintern. Denna typ av angrepp betyder sällan mer än nålstick, men brukar förvisso ge större rubriker i pressen än den typ av mästerliga operationer som vi sett här i Musa Qala. Man är tillbaka till vad Mao Zedong och general Giap kallade gerillakrigets första fas, och det är bra för regeringssidan.

Det är viktigt att regeringssidan kan behålla initiativet i Helmand i fortsättningen också, samt garantera säkerhet och ordning i Musa Qala. Den afghanska arméns insatser tyder i varje fall på att den omfattande träning som framför allt britterna hjälpt till med har burit frukt. Detta är mycket viktigt om det blir svårigheter att förstärka trupperna i området med soldater från europeiska länder. Vidare på regeringssidans pluskonto kan man föra upp att talibanernas prat om att man innan vintern skulle kunna kontrollera hela Helmand har fallit platt till marken. Detta är en viktig propagandaseger.

Men, som sagt, det viktigaste återstår: att konsolidera positionerna i Helmand och sprida regeringens inflytande över den omgivande landsbyggden. Och även om detta lyckas har man fortfarande den största uppgiften kvar: Waziristan.

Praeterea censeo Wasirianem esse delenda...

BONUS: Inslag från BBC om slaget om Musa Qala strax innan staden föll för koalitionstrupperna. Inslaget bekräftar lite vad som skrivits (och gissats!) här på bloggen:


söndag 9 december 2007

Slaget om Musa Qala går in på tredje dagen

Soldater ur 1 brigaden, 205 afghanska nationella armékåren välkomnas av bybor

Som ni märker skriver jag från och med nu Musa Qala. Jag har av gammal vana transkriberat ortens pashtunska namn på "tyskt" vis (som vi gjorde i Sverige förr), men nu skriver jag ortens namn på ”engelskt” vis.

Slaget är inne på sin tredje dag (9 december) och av förklarliga skäl (frånvaro av reportrar och annat) är det svårt att få fram information om vad som verkligen händer på slagfältet. Operationen går dock under det lämpligt valda täcknamnet Mar kardad ("operation Ormbett").

Reuters har en längre text ute, som i sin tur har lett till ett TT-telegram som gått ut till olika tidningar, såsom Svenskan. Jämför gärna ”stuket på de båda telegrammen. Reuters har en del matnyttig information om trupprörelser och annat, under det att TT är mer oprecis, trots att man fogat in lite info från AFP. Även DN har en mindre artikel om skeendena.

Vad jag har kunnat få fram på annat håll (bl a via danska och brittiska källor) är att offensiven är handlar om en större historia som involverar tre betydande formationer, nämligen ISAF:s Task Force Helmand (det vill säga den brittiska 52 infanteribrigaden - med 2 bat. Scots Guards, 2 bat. Yorkshire Regiment "The Green Howards", och 1 bat. Royal Gurkha Rifles - 4 regementet Royal Artillery, 40 Commando Royal Marines, ett kompani ur danska Jaegerkorpset, samt ett kompani estniska jägarsoldater); men också amerikanernas Task Force Fury (fr a enheter ur 82 luftburna divisionen) och specialförband (såsom Gröna Baskrarna och Delta Force); samt reguljära afghanska arméförband (i huvudsak 1 brigaden, 205 afghanska nationella armékåren). Företaget omfattar inalles 4500 man och har luftunderstöd från USAF och Nato.

Huvudsakliga aktörer har hittils varit brittiska och amerikanska enheter. Våra danska bröder och estniska vänner har fått hålla sig i de bakre regionerna för att kunna möta utbrytningsförsök från talibanstyrkorna. Offensiven har gått till på så vis att ett fingerat brittiskt pansarangrepp mot staden från syd-väst och öst sattes igång för att täcka en luftlandsättning med Chinookhelikoptrar av en bataljon amerikanska soldater 82 luftburna divisionen. Dessa enheter kunde därefter täcka framryckningen av brittiskt infanteri ur 52 brigaden, tätt följd av enheter ur afghanska armén. Framryckningen ägde rum under skydd av 82 divisionens Apachehelikoptrar och så snart den var färdig kunde den luftlandsatta amerikanska styrkan dra sig tillbaka. Musa Qala (20 000 invånare) är nu inringat och 52 infanteribrigaden håller bebyggelsen närmast utanför centrum. Vad som återstår är intagandet av själva stadskärnan, vilket mycket väl kan bli en blodig historia.

Det spekuleras just nu om det blir Afghanska Nationella Armén (ANA) eller enheter ur Task Force Fury som skall få äran att inta centrum. Jag tror personligen att det blir ANA i kombination med amerikanska specialförband som kommer att göra det. Operationen är officiellt ledd av afghansk militär och föranledd av en begäran från grupper ur Musa Qalas lokalbefolkning. Det finns en hel del symbolik kring Musa Qala och det vore därför bäst om ANA kunde visa Afghanistans befolkning att man har besegrat talibanerna på slagfältet, efter att de senares högste befälhavare, mulla Ahmadullah, från sin trygga position i Waziristan, meddelat världen att hans styrkor i Musa Qala är "oövervinnliga". Som alltid i den här typen av krig är det av utomordentlig vikt att motståndaren "förlorar ansiktet".

Motståndet utgörs förmodligen av c:a 2000 talibaner och ett okänt antal sympatisörer ur lokalbefolkningen. Två viktiga figurer ur talbanernas civila ledarskap, mulla Mateen Akhond ("emir" över provinsen Helmand) och mulla Rahim Akhond ("emir" över staden Musa Qala) har kunnat gripas, under det att den militära ledningen har förskansat sig i vad de själva beskriver som "bunkrar" i stadskärnan - eller, som vissa rykten ger vid handen, att ledningen redan lämnat området för att låta slutstriden utkämpas av vanliga fotsoldater. Enligt danska källor består dock dessa bunkrar mest av nyligen grävda skyttegravar omgivna av mineringar. Talibanernas beväpning är mestadels lätt och består av automatvapen och handburna pansarvärnsraketer ("RPGs"), men man lär också ha tillgång till ett antal gamla ryska luftvärnskanoner.

Det viktiga i nuläget är enligt min mening att afghaner och koalitionsstridskrafter kan hålla "järnringen" runt Musa Qala och förhindra eventuella utbytningsförsök. På så vis kan operationen inne i själva staden ta formen av en upprensningsaktion där fiendestyrkorna inte bara besegras, utan helt förintas. Att talibanerna just nu varnar ANA och koalitionen för att "höga förluster" kommer att drabba dem som tänker angripa stadskärnan är därför ett mycket positivt tecken. Talibanerna har även slagit ut angrepp i Sangindalen och Sarwan Kala för att på något sätt distrahera koalitionstrupperna.


Som offensiven är upplagd finns det knappast någon möjlighet för talibanerna att hålla staden, som jag ser det. Det viktiga är dock vad som kommer efteråt. Afghaner och koalitionsstridskrafter måste behålla kontrollen även efter segern och sprida sitt influensområde ut över den omgivande landsbyggden, på samma vis som amerikanarna lyckats göra i Irak. Talibanerna är fortfarande starka i närbelägna områden som Washir, Baghran och Nawzad. Man har "timat" operationen väl just innan vintern tar sin början, vilket omöjliggör större manövrer från talibanernas sida. Med lite tur har man skapat sig ett andrum på ett par månader som man förhoppningsvis kan utnyttja till att konsolidera sina positioner.

Musa Qala har varit talibanernas viktigaste fäste inne i Afghanistan. Skälet till detta var ett olyckligt avtal som britterna träffade med "stadsäldstarna" i staden under oktober 2006. Avtalet gick ut på att britter och danska styrkor drog sig tillbaka, varvid stadsrådet skulle förhindra talibanerna från att etablera kontroll. Detta misslyckades. Från och med februari 2007 har talibanerna behärskat staden och kunnat använda den som stödjepunkt för andra aktiviteter i och bortom Helmand.

Den ansvarige för denna situation var den dåvarande befälhavaren över ISAF-styrkorna, den brittiske generalen David Richards - en man som med sina personliga kontakter med bland andra Pakistans president, general Musharraf, gjorde sig känd för att vilja möta problem förhandlingsvägen. Den nye befälhavaren, den amerikanske generalen Dan McNeill, är dock en en man av annat virke som inte räds att använda soldater till de uppgifter de är utbildade för. Under de senaste månaderna har trupper under general McNeills ledning i tysthet tagit tillbaka Gereshk, Kajaki och Sangindalen från talibanerna. Detta ligger mer i linje med den afghanska regeringens inställning och har nu fått som logisk fortsättning den operation vi nu ser utspelas inför våra ögon. Vid ett möte nyligen mellan Afghanistans president Karzais och Storbritanniens försvarsminister Des Browne lär man även ha kommit till en samsyn om att tiden nu var mogen att återta Musa Qali.

Det är, som sagt, viktigt att slaget om Musa Qala blir en otvetydig seger för koalitionen och ANA. En del talar redan om slaget som "Afghanistans Fallujah", vilket förvisso är lite överdrivet, men med en smula tur kan striderna utgöra en symbolisk, likväl som reell militär vändpunkt och det vore den bästa julklapp Afghanistan kan få.

Fortsättning följer...

Uppdatering: Bill Roggio på The Long War Journal har en bra artikel om striderna, samt en karta över framryckningarna. Den norra pilen representerar US 82 div och de andra ANA 1 brig/UK 52 brig. (Tror jag...)

Uppdatering 2: Detta från den danska telegrambyrån Ritzau 17:00 idag:

Amerikanske, britiske og afghanske styrker er ved at vinde slaget om at generobre byen Musa Qala, som Taliban-militsen indtog tidligt på året.

Det sagde embedsmænd i det afghanske forsvarsministerium søndag. De opfordrede samtidig oprørerne til at overgive sig efter voldsomme sammenstød ved denne strategisk vigtige by i Helmand-provinsen i Afghanistan.

lördag 8 december 2007

Slaget om Musa Kala har börjat

Nepalesiska soldater ur brittiska 1 bataljonen, Royal Gurkha Rifles deltar i striderna i Helmand

Efter en längre tid präglad av förstärkt närvaro av talibanerna i flera av Afghanistans provinser, samt en operativ ”tempoförlust” vad gäller ISAF-styrkorna tycks nu anfallet mot talibanfästet Musa Kala i Helmandprovinsen ha kommit i gång.

Anfallet har föregåtts av ett par veckors rykten samt en fingerad attack i stadens utkanter av en brittisk pansarkolonn bestående av enheter ur Scots Guards, understödda av ett kompani Royal Marines och ett ingenjörsförband ur Royal Gurkha Rifles i slutet av november.

Den operation som tog sin början under gårdagen (7 december) är en kombinerad aktion av bestående av styrkor från den reguljära afghanska armén, samt ISAF och ”kommer att pågå under ett antal dagar” (enligt en kortfattad presskommuniké från ISAF).

BBC rapporterar vidare att angreppen sker från tre håll och att amerikanska trupper ur OEF hålls i reserv för att utdela “nådastöten”. Under gårdagen ägde en luftlandsättningsoperation omfattande brittisk, amerikansk, dansk och estnisk trupp rum i stadens utkanter, samtidigt som stora afghanska enheter deploajerats för att blockera tillfartsvägarna till området, enligt AFP och kanadensiska källor. S
törre grupper ur civilbefolkningen uppges också ha försökt sätta sig i säkerhet efter att ha varnats för attackerna via flygblad tidigare i veckan.

”Våra linjer är starka, utlänningarna kommer aldrig att slå sig igenom.” sade den lokale befälhavaren över talibanstyrkorna, Enqiadi, i ett uttalande i slutet av november. ”Utlänningarna kommer snart att göra en större operation i Musa Kala. Vi är redo. Vi har 2050 fullt beväpnade kämpar. Det är en lätt match att stå emot deras angrepp och i vinter kommer vi att lägga under oss hela [Helmand-] provinsen”.

Helmand har varit navet för talibanrörelsens aktiviteter i hela Afghanistan sedan britterna förhandlade fram ett kontroversiellt avtal med lokala stammar och drog sig tillbaka från området i oktober förra året. Talibanerna kunde strax därpå infiltrera området och ta över distriktscentret Musa Kala i februari 2007.
Avtalet mötte stark kritik från amerikanskt och den afghanskt regeringshåll. Även Frankrike som trots sin nedtonade profil låtit sitt främsta elitförband, 1er Regiment Parachutiste d'Infanterie de Marine, med stor framgång agera fribrytare i Helmand hotade att dra sig tillbaka från provinsen. Nu har man uppenbarligen ändrat taktik och insett att ett avtal med lokala "aktörer" måste följas upp av kontinuerlig, om än småskalig, truppnärvaro i likhet med amerikanernas Surge-taktik i Irak. Om operationen länder ISAF och regeringsstyrkorna till framgång kan man kanske återvinna det initiativ man har förlorat under det senaste året. Det vore skönt om vi kunde komma innanför talibanernas OODA-loop, för en gångs skull...

Ingen permanent lösning kan emellertid nås om man inte berövar taliban-styrkorna deras möjlighet till fristad i Wasiristan: Praeterea censeo Wasirianem esse delenda...

Jag följer utvecklingen... Även Svenska Dagbladet har noterat att strider påbörjats i Musa Kala och låtit publicera ett eliptiskt telegram från TT som tycks gå ut på att någon från AFP "talat i telefon" med en "talibankommendant" som inte verkar veta så mycket om någonting (TT-telegrammet publicerades 11.04 idag, och det gläder mig att jag slog dem med 56 minuter och att min artikel är mycket bättre... hehe).

BONUS: I filmen här nedan kan ni se danska soldater ur Jaegerkorpset (understödda av något som ser ut som en amerikansk B-1 Lancer) i strid i Musa Kala, 2006, dvs. förra gången det begav sig. Lägg särskilt märke till terrängförhållandena, på landsbyggden, liksom inne i själva staden. Notera också danskarnas kulsprutor som ser precis ut som den tyska MG-42:an från andra världskriget... Kan det verkligen stämma?

Uppdatering: En av mina kloka läsare har känt igen kulsprutan. Wiseman säger att det är en MG3, dvs. samma som ksp m/94 som finns på våra strv 121 och 122 (Leopard 2), men som till yttermeravisso är en vidareutveckling av den klassiska MG-42. Se "kommentarer".

Uppdatering 2: Slagordningen för operationen involverar ISAF-styrkorna i området, det vill säga Task Force Helmand som sorterar under Natos södra kommando för Afghanistan (6 divisionen). Ingående enheter är bl a den brittiska 52 infanteribrigaden (med 2 bat. Scots Guards, 2 bat. Yorkshire Regiment "The Green Howards", och 1 bat. Royal Gurkha Rifles), 4 regementet Royal Artillery, 40 Commando Royal Marines, ett kompani ur danska Jaegerkorpset, samt ett kompani estniska jägarsoldater. Amerikanska OEF trupper härrör troligtvis ur Task Force 82 och består således av enheter ur 82 amerikanska luftburna divisionen. Operationen sker officiellt på afghanskt initiativ och står under afghansk ledning.

Musik: Metallica, "The Unforgiven"

lördag 1 december 2007

Hyllning till de svenska FN-soldaterna



Musik: impressioner av traditionell folkmusik

Kompilation: Kersaw

torsdag 29 november 2007

DN och Svd publicerar falska nyheter om "mördad" irakisk familj

Dia al-Kawwaz (t h) under den fejkade begravningshögtiden i Amman, Jordanien, till minne av hans mördade familj, som vid tillfället var i högsta grad levande i Bagdad

Den 26 november publiceras följande TT-telegram i såväl
DN, som Svenskan (och i en stor del av den svenska landsortspressen):

"Elva anhöriga till den exilboende irakiske journalisten Dia al-Kawwaz har dödats i en attack mot deras hem i Bagdad.

Fyra beväpnade män tog sig in i min familjs hem i Shab-området. Två av mina systrar, deras makar och sju barn mellan fem och tio år gamla dödades i går morse, berättade al-Kawwaz för AFP på måndagen.

al-Kawwaz har bott i Tyskland de senaste 20 åren och sköter en webbplats med nyheter från Irak. Även om han själv är shiamuslim så anklagar han shiamuslimska miliser för att ligga bakom dådet.

Tidigare anklagades jag för att vara pro-amerikansk och tvingades fly till Tyskland. Nu anklagar de mig för att vara saddamist, sade al-Kawwaz."

Denna "nyhet" är en total lögn. Såväl irakiska inrikesministeriet, som Bagdadpolisen och Irakisk TV förnekar det inträffade. Till slut lyckas BBC ta reda på information om den "mördade" familjen och reda ut oklarheterna. Då hade al-Kawwaz redan hållit en fejkad begravningshögtid i Amman, i Jordanien, under närvaro av lokala dignitärer, exil-Baathister och journalister från AFP.

Reporters sans frontières, som också lät sig luras och publicerade en ytterst melodramatisk artikel om hur koalitionsstridskrafterna inte lyckas skydda det fria ordet gick ut med ett sällsynt ettrigt angrepp mot "den fräcke" al-Kawwaz när de upptäckte att de dragits vid näsan...

Al-Kawwaz bedriver en anti-Irakisk och anti-västlig nyhetsförmedling från sin bostad i Frankfurt, i Tyskland. Den här typen av falska nyheter har blivit ett allt vanligare inslag i rapporteringen från Irak under hösten. I takt med att våldet minskat försöker koalitionskritiska krafter plantera fejkade rapporter hos aningslösa (och illvilliga?) telegrambyråer, som Reuters, AFP och svenska al-TT.

Här har ni ett annat exempel, och här, här och här.

Det här visar hur illa faktakontrollen fungerar inom svensk press.

Hat tip: Gateway Pundit

Updatering 30 november: Klockan 13:59 idag avlevererade TT en rättelse (se kommentarer till detta inlägg)

onsdag 28 november 2007

Syriskt deltagande i Annapolis

President Abbas, utrikesminister Rice och premiärminister Olmert

Jag har inte skrivit något om konferensen i Annapolis, eftersom jag inbillade mig att ingenting skulle komma ut av dessa nya förhandlingar om Mellanöstern. Men nu gör jag det i alla fall; och skälet till detta är att en intelligent människa (på Dagens Nyheter, av alla ställen) har noterat något som jag tycker att alla bör reflektera lite över.

Så här skriver DN:s utrikeskorrespondent Natan Shachar i slutet på en artikel som för övrigt noterar att det finns grupper i Mellanöstern som inte gillar att Israels premiärminister Olmert och den palestinska myndighetens president Abbas träffar varandra i Maryland:

”Irans och Hamas oro över Annapolismötet beror i hög grad på Syriens närvaro. Utan Syrien kan Iran inte projicera sitt inflytande och förmedla resurser till allierade i Libanon och Gaza. För USA är mötet redan en framgång, i det man fått till stånd en imponerande mönstring av Mellanösternstater på sin egen gård, trots Irak.”


Det där är ingen dum iaktagelse. Viktigare än de i och för sig överraskande positiva tongångar som Olmert och Abbas lär undslippa sig, är det faktum att representanter från mer än 49 länder och internationella organisationer faktiskt deltog (och däribland Syrien). Man kan också konstatera, till alla orientkremlologers fromma, att Saudiarabiens utrikesminister, prins Saud al-Feisal, förvisso inte skakade hand med Ehud Olmert, men likväl – försiktigt – applåderade hans tal. Givetvis var det betydelsefullt att Iran, liksom terrororganisationerna Hamas och Hizbollah inte deltog. Men deras frånvaro betydde denna gång inte att konferensen förlorade i legitimitet, utan snarare tvärt om, nämligen att dessa aktörer mer än någonsin framstod som renegater. Och skälet till detta var, som Natan Shachar påpekade i sin artikel: Syriens närvaro.

Annapoliskonferensen kommer inte att kunna lösa Palestinakonfliketen, men den kan bidra till att stärka fronten mot Iran i regionen, vilket är en viktig faktor inför ett eventuellt vapenskifte mellan västmakterna och mullokratin. Dessutom kan konferensen ytterligare bidra till att isolera Hamas styre över Gazaremsan. Saudiarabien, Egypten och Jordanien inser otvivelaktigt att iranska kärnvapen utgör ett strategiskt hot på ett helt annat sätt än judarnas närvaro på föregiven arabisk mark. Det faktum att Hamas mer eller mindre låtit sig kapas av iranierna, samt att deras styre tenderar att allt bli allt mer impopulärt gör att alla goda krafter kan dra sig tillbaka och låta radikalislamisterna ”få puttra ett tag i sin egen sky”, som Bismarck en gång lär ha sagt...

Dock skulle jag vilja invända mot Shachar när han skriver att anslutningen blev så god "trots Irak". Det förhåller sig i själva verket tvärt om. Ett viktigt skäl till uppslutningen är just USA:s framgångar på slagfältet. Utan det som närmast börjar likna en seger i Irak hade vare sig Syrien eller Saudiarabien låtit sig lockas till Annapolis. Det är samma mekanism som låg bakom Libyens canossavandring 2003. Skräcken för Förenta Staternas vrede efter Saddams snabba fall ledde till att man avbröt alla försök att utveckla egna kärnvapen. Låt oss nu hoppas på samma effekt vad gäller Iran.

Gladius Dei super terram...

Hyllning till OIF/TELIC i Irak



Musik: Garth Brooks, "When You Come Back to Me Again"

Tillbaka till Fallujah - Iraq Revisited

Marknadsgatan i Fallujah, 25 november, 2007 (foto: Michael Totten)

Den Bagdadbaserade journalisten Michael Totten, som belönades med flera priser på bloggmässan i Las Vegas förra veckan, har rest till Fallujah tillsammans med 3 bataljonen 5 marikårsregementet och avlevererar följande intressanta depesch:
Edgy Calm in Fallujah.

EXTRA: Här är ett försök från min sida att ge en så nyanserad bild som möjligt av säkerhetsläget i Irak, just nu:

Goda tecken

Våldet har minskat dramatiskt (se mina övriga inlägg)

70 procent av al-Qaidacellerna har tillintetgjorts. Enorma kvantiteter vapen, pengar och materiel har därvidlag beslagtagits. "Iraks islamiska stat" (ett al-Qaidakalifat etablerat i fyra av Iraks provinser) har slagits i spillror.

Flyktingarna återvänder. Över 1000 personer från Syrien och 500 från Jordanien kommer nu tillbaka varje dag. EU bör befordra denna utveckling genom att sätta stopp för ytterligare flyktingmottagning i Europa. Framför allt irakier med utbildning behövs nu i sitt hemland.

Genom medling av ledaren för den shiitiska koalitionen i det irakiska parlamentet, Abdulazis al-Hakim, har tre grupper som bojkottat parmamentet nu återvänt till fållan. Parlamentet är nu beslutsfähigt.

Britternas överlämnande av Basra till lokala makthavare har gått bättre än väntat. Normala förhållanden råder i Iraks andra stad (här måste jag tillstå att jag oroade mig i onödan).

Den Irakiska dinaren har stabiliserats.

Oljeproduktionen är den högsta i landet sedan 2002. Nästa år beräknas den kvot som OPEC har tilldelat Irak (4 miljoner fat) att uppnås. Och även om man i år "bara" lyckas pumpa upp 2,5 miljoner fat måste man ta med i beräkningen att oljepriset fördubblats sedan Saddam störtades.

Näringslivet har börjar fungera igen. Under detta år har 400 medelstora företag etablerats i Bagdad.

Försörjningen av elektricitet, vatten, etc, är nu på en högre nivå, än under Saddam

Problem

Utbildningsprogrammen för armé- och polisenheter släpar efter tidsmässigt. Detta beror dock inte på amerikanerna som sköter sin del av utbildningsprogrammet till punkt och pricka, utan på europeiska Natoländer som bara uppfyllt en tredjedel av sina åtaganden (exempel: Storbritanniens regering har lovat att utexaminera 22 officerare vid Sandhurst varje år. Förnärvarande finns en (1) irakier vid den legendariska krigsskolan).

Genom frånvaron av lokal- och provinsval har ett maktvakum skapats på "kommunal-" och provinsnivå. Detta kompenseras dock av den ad hoc-lösning som amerikanarna befordrat genom att under loppet av the Surge stärka de traditionella stammarnas inflytande över lokalpolitiken.

Premiärminister al-Malaki har dragit benen efter sig vad gäller parlamentsbeslut om fördelningen av oljeintäkterna. Detta har dock också kompenserats av att Iraks oljeministerium har fördelat intäkterna "som om" ett beslut redan fattats. Intäkterna går alltså även till de delar av Irak där oljeproduktion inte förekommer.

Den lag som skulle ge forna underofficerare och lägre officerare ur Baath-partiet (främst sunniaraber) möjlighet att återinträda i den irakiska krigsmakten har inte klubbats igenom av al-Malakis shiadominerade regering. Denna åtgärd var tänkt att kompensera för Paul Bremers beslut när han som koalitionens prokonsul upplöste den irakiska armén, i december 2003, och ställde 300 000 soldater och officerare utan utkomst. Detta har emellertid kompenserats av ytterligare amerikanska ad hoc-åtgärder, som att bygga upp enheter (t ex 7 infanteridivisionen) kring forna lägre officerare ur Iraks reguljära armé. Det handlar här om personer med utomordentlig militär erfarenhet (bl a från Iran-Irakkriget), och som visat sig mycket effektiva i kampen mot såväl al-Qaida, som iransk-stödda "specialgrupper".

Kampen mot korruption bland de irakiska myndigheterna har inte varit effektiv.

När flyktingarna nu börjar återvända till Bagdad görs inga större försök att hjälpa dem att komma tillbaka till de platser där de har bott förut. Irakiska myndigheter råder de nyanlända att bosätta sig i "etniskt säkra" områden. Detta är kanske förnuftigt i nuläget, men kan inte bli en etablerad policy för framtiden.

Ryggmärgsreflexen inom den irakiska regering tycks vara att möta ekonomiska problem med planekonomiska åtgärder. Detta är något som man känner igen från resten av arabvärlden, men kommer inte leda till en positiv utveckling på sikt. För länder i "Tredje världen" kan en sådan bara garanteras av en modern kapitalistisk marknadsekonomi, som exemplen i Ost- och Sydostasien visar.

Regeringen gör väldigt lite för att förhindra vissa extrema shiitiska islamistgrupper att sprida sitt hatbudskap, framför allt i södra Irak.

Som ni ser finns här både vin och vatten i den irakiska bägaren. Man kan nog konstatera att den amerikanska armén mer än väl har dragit sitt strå till stacken, men att den nuvarande regeringen under president al-Malaki har en hel del kvar göra. Det är mot denna som vi i västvärlden bör rikta våra påtryckningar.

måndag 26 november 2007

Hyllning till ISAF/OEF i Afghanistan



Musik: Dolly Parton, "I Hope You Dance (Give Faith a Fighting Chance)"

söndag 25 november 2007

The Long War: Great Game Redux

"Våra traditionella allierade..." 23 punjabiska infanteriregementet i slaget vid Charasiab, 6 oktober, 1879 (Andra afghanska kriget)

I ett inlägg från den 1 november försökte jag ju betona stammarnas betydelse för att vinna kriget i Irak. I senaste numret av ärevördiga The Atlantic skriver tidskriftens mångårige medarbetare Robert Kaplan en artikel som berör delvis samma saker. Kaplan är en författare som jag sätter ett stort värde på. Han har skrivit två böcker som är absolut ovärderliga när det gäller förståelsen av den amerikanska krigsmakten av idag, nämligen Imperial Grunts (2005), som behandlar armén och marinkåren, samt Hog Pilots, Blue Water Grunts (2007), som handlar om flygvapnet och flottan.

Att utgå från stammarna är ett utryck för den nya realism som präglar den amerikanska krigsmaktens bekämpning av insurgentrörelser sedan den nya armédoktrinen (Field Manual 3-24) infördes, 2006, och över vilken general Petraeus har haft ett avgörande inflytande. Det är en realism som påminner en hel del om britternas sätt att bedriva imperiepolitik i Väst- och Centralasien under slutet av förrförra och början av förra seklet. Utan att ha varit förmögna att tydligöra sina nationella intressen och illusionslöst respektera kulturella och religiösa ideosynkrasier på lokal nivå skulle man aldrig ha kunnat upprätthålla ett imperium som omfattade en fjärdeldel av jordens landmassa (och alla världshav) och en femtedel av världens befolkning. Vad amerikanarna har upptäckt i Irak är hur man spelar The Great Game på lokalnivå. Och denna erfarenhet kommer att bli viktig för det fortsatta kriget mot terrorismen. Den nya presidenten (förmodligen Hillary Clinton) kommer i Förenta Staternas krigsmakt att ärva ett skarpslipat svärd som sammanfogats och härdats under Bushregimens krig i Irak och Afghanistan.

Britterna (liksom före dem romarna) var alltid realister med en praktisk utblick på världen. En realistisk erfarenhet som amerikanarna lärt sig från Irak är bland annat att de tre allmänna val som genomförts i Irak visserligen har skänkt den valda regeringen legitimitet men har däremot inte skapat ordning. Vad som har bringat ordning ur kaos har inte varit lagar, parlamentarism, författningar eller ens religion – utan istället blodsband. Armén har under senare tid pumpat in pengar och gett militärt stöd till de lokala stambaserade gräsrotsrörelserna. Dessa resurser har emellertid inte gått till några folkvalda ombud, utan till respekterade traditionella ”byäldstar”, dvs shejker. Att bygga fred i Irak handlar inte om att införa parlamentarism utan om att skapa maktbalans mellan stammar och sekteristiska grupper på ett sätt som snarast erinrar om situationen i Västeuropa efter Westfaliska freden, 1648.

De tre vilayeter som slogs samman till Irak 1919 utgjorde några av de mest efterblivna områdena i det forna Ottomanska riket, där stamtänkandet alltid spelat en viktig roll. Stammarnas roll kom paradoxalt nog att stärkas under diktatorn Saddam Hussein genom de ekonomiska svårigheter landet hamnade i under Iran-Irakkriget under 1980-talet. Eftersom stammarna i al-Anbar behärskade smugglingsrutterna från Jordanien och Syrien in till Bagdad blev de helt enkelt alltför betydelsefulla för att kunna negligeras. Saddam blev tvungen att samarbeta med dem och ge dem politiskt inflytande. Exakt samma sak har amerikanerna gjort idag.

Nyare västerländsk politisk teori utgår antingen från abstrakta kollektiva storheter (klass, ras), som exempelvis socialism eller nazism, eller också från en likaledes abstrakt entitet, nämligen individen, som liberalismen. Dessa utgångspunkter har inte bara ett kunskapsteoretiskt värde, utan också ett moraliskt egenvärde för teoriernas anhängare. Enligt dessa synsätt utgör stammen eller klanen något anakronistiskt eller primitivt som måste övervinnas. Vi får en situation där man både nedvärderar dessa sociala element och saknar intellektuella instrument att korrekt förstå dem. Här kan en konservativ politisk teori komma till hjälp, eftersom denna inte lider av några utopistiska handikapp. Konservatismen är realistisk och har inga som helst problem att laborera med begrepp som klan, stam eller familj på samma nivå som individer eller abstrakta kollektiv. Konservatismen lägger heller inget inherent värde i dessa begrepp, utan ser dem helt enkelt i termer av effektivitet. Det är en modell som uttrycktes redan av Augustinus i början av 400-talet i distinktionen mellan guds- och världsstat. I De civitate Dei kan vi läsa att stammen, baserad på en begränsad koppling mellan människor i termer av släktskap och ”etnicitet” kanske inte utgör det högsta goda, men att den likväl bidrar till skapandet av social sammanhållning och alltså utgör något gott i sig – alltså det bästa vi kan hoppas på i en ofullkomlig värld. Att bekämpa anarki innebär alltså inte att man utgår från individen eller staten, utan ifrån stammen och närsamhället och bygger ordning och fungerande strukturer därifrån.

Vad den amerikanska krigsmaken har gjort sedan the Surge är att följa en sådan ”augustinsk” modell och knyter på så sätt tillbaka till en äldre modell för social organisation (stammen), än den som representeras av al-Qaidas radikalislamism. Med sina utopiska inslag och sitt betonande av abstrakta kollektiv (”de troende” kontra ”de otrogna”) har radikalislamismen mer att göra med med 1900-talets totalitära rörelser, såsom socialism och nazism, än med den typ av traditionell islam som florerade under medeltidens Bagdad- eller Cordobakalifat.

Stamtänkandet är ännu mer utbrett i Pakistan, än vad det är i Irak. Med de stora slitningar som finns i Pakistan och de svårigheter som regeringen har att bekämpa talibanmilis och al-Qaida, samt genom den västerländska truppnärvaro som redan finns i Afghanistan är det, enligt min mening, ganska troligt att vi snart kommer att se amerikansk trupp i Pakistan. Detta betyder ingenting annat än att kriget har kommit hem. ”Det långa kriget” började där och måste, för att kunna föras till seger, också avslutas där. Men för att kunna segra måste vi dock ovillkorligen låta den ”augustinska” modellen styra vårt agerande även där. Vi för inte krig i Centralasien för att upprätta en västerländsk demokrati i området, utan för att tillintetgöra våra fiender. Demokratin kan mycket väl komma senare, men måste i sådana fall vara ett uttryck för en genuin önskan hos dem som bor där.

Stammarna i Baluchistan, i Northwest Frontier Provinces eller i de federala stamdistrikten (som Nord- och Sydwaziristan) tycker sig i nuläget inte behöva några västerländska politiska institutioner – de har redan sina egna. De har ett rättssystem baserat på för-islamsk tradition och sharia. De har ett socialt ”skyddsnät” baserat på zakat (allmosegivning) och en traditionell gästvänskap, som alla som läst Homeros eller Eddans ”Hávamál” känner igen utan problem. De har beslutande organ i sina jirgas och shuras. De som i pressen kallas ”krigsherrar” är inte alltid bandithövdingar, utan ofta högt respekterade klanledare som löser ”civilrättsliga” spörsmål kring skilsmässor, ägandedispyter, etc. Vad dessa människor vill ha är rättvisa och värdighet – inte nödvändigtvis västerländsk demokrati. Detta är den verklighet politiska beslutsfattare i väst måste utgå ifrån.

När västerländsk trupp deploajeras i Pakistan bör de alltså följa modellen från al-Anbar genom att samarbeta med stammarna, smörja dem med pengar och gåvor i utbyte mot information om terroristernas förehavanden, samt i övrigt acceptera den kultur och samhällsordning som redan finns. Vi måste helt enkelt visa att vi är lika pålitligt konservativa som de. Det finns ingen spontan vilja bland lokalbefolkningen att anamma talibanstatens eller al-Qaidas radikalislamism. Denna representerar ett relativt sett ”modernt” inslag som i förlängningen hotar att slå sönder det traditionella samhällsmönstret, vilket irakierna redan har upptäckt.

Denna modell är även något att begrunda när det gäller arabvärlden i stort. Överallt vacklar de despotiska regimerna, samtidigt som de krafter som vill träda i deras ställe närmast undantagslöst verkar utgöras av raikalislamister av typen Islamska brödraskapet. Lösningen på knuten om vi skall stödja oaptitliga diktatorer eller livsfarliga jihadister löses bäst genom ett alexanderhugg: att vi i stort bortser från den politiska ordningen och istället stöder oss på stamstrukturerna och lokala maktcentra.

Detta är en läxa som den amerikanska krigsmakten redan lärt sig, och som vi andra också bör studera, om vi vill segra i detta krig.