”Nothing good ever comes out of Waziristan...”

Talibaner förbereder sig för strid i Waziristan, Pakistan

Min farmors kusin, Sir Geoffrey Prior, var Storbritanniens siste guvernör över Baluchistan i dåvarande Brittiska Indien (numera Pakistan). Han hade ett kryptiskt talesätt som jag inte har begripit förrän under senare år: ”Nothing good ever comes out of Waziristan...” Så sant. Talibanernas dramatiska självmordsattentat mot Pakistans tidigare primiärminister, Benazir Bhutto, nu i torsdags, riskerar att skymma något som jag ser som mycket viktigare än att 150 fullkomligt oskyldiga människor mördades, nämligen den senaste tidens militära utveckling i Northwest Frontier Province (i vilken Waziristan ingår).

Händelserna i Waziristan har direkt inflytande på vad som sker i Afghanistans sydöstra, pashtundominerade delar, och alltså indirekt även på den FN-sanktionerade ISAF-operationen i vilken även svensk trupp deltar. Utifrån ett perspektiv om ett globalt krig mot terrorismen (”det långa kriget”, som västvärldens militärer kallar det) kan man knappast tillåta sig att skilja de båda krigsskådeplatserna åt. Ju starkare talibanerna lyckas konsolidera sin makt över Waziristan, desto större problem kan de skapa i Afghanistan. Frågan är ens om man kan skilja ut Irak från dessa pashtuntalande gränstrakter i Centralasien: i takt med att al Qaida går mot sin undergång i Irak slussas allt fler internationella jihadister över till Waziristan, där organisationen skyddas av talibanrörelsen. Här har terrororganisationen fått en fristad i sin dubbla kamp mot såväl Afghanistans folkvalda regering, som mot Pakistans militärregim.

Den närmaste bakgrunden är följande: USA har i princip avhållit sig från att företa några ”hot pusuits” över gränsen till Pakistan sedan Operation Enduring Freedom tog sin början i Afghanistan, den 7 oktober, 2001. Förutsättningen var att den pakistanska krigsmakten måtte ta sitt ansvar och – efter förmåga – söka neutralisera al Qaida (och talibanerna) på sin sida gränsen. Detta har man misslyckas med, och huruvida detta beror på bristande vilja eller bristande resurser skall jag låta vara osagt. I stället har radikalislamisterna genom åren lyckats befästa sina positioner och successivt öka trycket mot Afghanistan och koalitionsstridskrafterna. Waziristan har idag förvandlats till ett salafistiskt emirat, med en ytterst slagkraftig armé under Baitullah Meshud – talibanernas militäre befälhavare – och med en ekonomi som blomstrar genom opieproduktionen. Meshud, liksom Siraj Haqqani, är namn vi bör lägga på minnet. De utgör den nya generationen ledare inom talibanrörelsen och det är typiskt att det var Meshud – och inte mulla Omar – som hotade att mörda Benazir Bhutto, så snart hon satte sin fot på pakistansk mark.

Den pakistanska regeringens taktik har trots martialiska utfästelser mest bestått i eftergiftspolitik. Senast i början av september i år träffades ett avtal där Pakistan förband sig att dra tillbaka sina trupper i området i utbyte mot att talibanerna skulle upphöra med gränskränkningar och skicka hem alla utländska jihadister. Avtalet var knappast ens värt pappret det skrevs på. Så snart regeringsstyrkorna dragit sig tillbaka upprättade islamisterna en skuggregering, införde sharia, öppnade rekryteringskontor, började beskatta befolkningen och intensifierade räderna in i Afghanistan.

När talibanerna vägrade släppa ett helt kompani pakistanska skyttesoldater, som tagits som gisslan i närheten av Ahmad Khel, tycks dock regeringens tålamod ha brustit. Den 5 oktober påbörjades en offensiv omfattande en infanteribrigad understödd av artilleri och attackhelikoptrar av typ Cobra. Häftiga strider rasade under ett par dagar i området kring Nordwaziristans huvudstad Mir Ali, men trots relativt höga förluster (c:a 300 man) uteblev resultaten. Den 9 oktober sattes attackflyg in mot talibanställningar, förmodligen med främsta syfte att höja moralen hos de egna. Attackerna verkar dock ha varit illa koordinerade och resulterade i att c:a 50 000 människor ur civilbefolkningen tvangs fly området. Den 11 oktober intog Meshud en pakistansk bas i närheten av Lahda i Sydwaziristan, samtidigt som man lät sin gisslan paradera i närvaro av journalister från BBC:s urdusändningar, under hot att de skulle mördas om inte Pakistan avbröt offensiven. Detta fick militärerna i Pakistan att falla till föga och sedan den 12 oktober råder, enligt regeringens representant Ali Jan Orakzai (guvernör i Northwest Frontier Province), i praktiken eldupphör. Man säger sig nu vilja söka en ”politisk” lösning.

Vad blev då resultatet av dessa händelser?

Till att börja med har talibanerna ytterligare stärkt sitt grepp över Waziristan. Tentaklerna har dessutom sträckts ut till andra delar av Northwest Frontier Province: Swat, Shawal och Mohmand lyder i praktiken under talibanerna. Att man till yttermera visso inte drar sig för att genomföra attentatet mot Benazir Bhutto visar med all önskvärd tydlighet vad ett nytt fredsavtal kommer att innebära. Jag antar att general Musharraf anser det vara fullkomligt Scheiβ egal huruvida fru Bhutto lever eller är död (jag förmodar att han skulle föredra det sistnämnda), men händelsen är framför allt ett tecken på respektlöshet: militären har nu förlorat ansiktet. En fredsuppgörelse kommer dessutom att leda till att attackerna mot Afghanistan kommer att fortsätta – talibanrörelsens främsta mål har alltid varit att återta kontrollen över detta land.

Vad skall man göra?

Pakistan har svårigheter att besegra talibanerna militärt såsom man har valt att lägga upp sin strategi. Man vill heller inte acceptera närvaro av utländsk trupp på egen mark, vilket hade inneburit att CENTCOM hade kunnat leda och koordinera operationerna på båda sidor gränsen. En möjlighet är naturligtvis att västmakterna kopierar Surge-modellen från Irak i Afghanistan, vilket skulle fordra en truppförstärkning i storleksordningen 30.000 man (c:a tre divisioner). Här måste naturligtvis USA dra huvudlasset, men i takt med att brittiska trupper frigörs från Irak kan dessa överföras till Centralasien spela en viktig roll (här skulle åtminstone två brittiska brigader behöva sättas in).

Dock ligger Waziristan kvar där det ligger och en kopiering av fransmännens ”Moricelinje”, som så framgångsrikt lyckades förhindra förstärkningar att nå FLN-terroristerna under algerietkriget, kan knappat upprepas i den afghanska bergsterrängen. Alltså återstår två alternativ. Det första är att västmakterna i händelse av en lyckad pacificering av de afghanska gränsprovinserna bestämmer sig för att skriva av Pakistan som allierad och gå in med egen trupp i området. Det andra är att den pakistanska regeringen äntligen förmår läsa skriften på väggen och ta tag i problemet själv. Här är frågan om man har resurserna och viljan.

Vad gäller det senare cirkulerar emellertid just nu rykten om att man faktiskt förbereder en storoffensiv mot talibanfästena i Waziristan. Den ofta välinformerade, men alltid konspiratoriskt lagde Syed Saleem Shahzad har en intressant artikel i Asia Times, som pekar just åt detta håll. Andra artiklar i sammanhanget kan läsas i The Long War Journal, i Daveed Gartenstein-Ross emminenta artikel i Weekly Standard och på Bengt Albons svenska Utrikesblogg). Timingen vore i sådana fall utmärkt: med al Qaida på flykt i Irak är läget som bäst för ett slag mot deras huvudfästen i Waziristan. Våld löser som bekant inte alla problem – men man kan i varje fall konstatera att det löser de flesta.