lördag 19 januari 2008

Jakten på den försvunna koranen

"Sjuttiotvå vita russin?"

Jag tänkte lämna de militära spörsmålen därhän idag till förmån för den intensiva diskussion som pågått sedan ett par dagar bland bloggare på Internet efter Andrew Higgins artikel i Wall Street Journal och (pseudonymen) ”Oswald Spenglers” uppföljare i Asia Times Online i förra veckan. Det handlar här om återupptäckten av det försvunna koran-arkivet i München och precis som "Spengler" påpekar är det en historia som verkar hämtad ur Dan Browns Da Vinci-koden eller en Indiana Jones-film.

Vad Higgins kunde förtälja på "the Wall" var att ett hemligt arkiv med fotografier av uråldriga islamiska texter har kommit upp till ytan efter mer än 60 år. Den vedertagna uppfattningen var att arkivet skulle ha förstörts under bombningarna av München under andra världskrigets slutskede, men tydligen har det hållits undangömt (i kakburkar!) av en framstående tysk arabist, Anton Spitaler, med ett minst sagt tvivelaktigt förhållande till nazi-regimen.

Men vad är det för märkvärdigt med det då, kanske någon undrar? Jo, arkivet utgör ett grundskott mot den centralaste av alla dogmer inom islam, nämligen att koranen är Guds oförfalskade, eviga och oföränderliga ord. Avbildade finns nämligen texter som visar på att det har funnits alternativa varianter av muslimernas heliga skrift innan den nuvarande ”varianten” kodifierades under den tredje kalifen Othman på 600-talet.

Det här är illavarslande nyheter för alla muslimer runt om i världen. Man brukar ofta peka på likheterna mellan de tre ”skriftbaserade” religionerna (judendom, kristendom och islam), men det finns viktiga skillnader när det gäller vilken status den ”heliga skriften” intar i de olika religionerna. Bibeln utgör förvisso Guds ord för de kristna, men det har alltid varit den dominerande uppfattningen bland teologer och troende att böckerna författats av olika människor vid olika tider. Bibeln har alltså en historia och dess texter kan alltså tolkas och läsas på olika sätt eftersom de inspirerats av Gud, snarare än att vara Gud. Det enda som inte kan omtolkas för de kristna är att Jesus som Guds son uppenbarade sig för oss, dog för våra synder och återuppstod på den tredje dagen. Men att så skedde är ju inget som kan bevisas (om vi inte har tillgång till en tidsmaskin) . Antingen tror man på det, eller också inte. Sola fide, som Luther sade...

Islam är dock lite annorlunda ”konfigurerad”. Gud uppenbarar sig här inte som en lag som ges åt Mose på berget Sinai, eller i personen Jesus Kristus, utan i en bok: koranen. Eller som det står i The Encyclopedia of Islam: “Den närmaste jämförelsen av muslimernas syn på koranen till något inom kristendomen är inte Bibeln, utan Kristus”.

Det är här som islam står inför sitt stora problem, nämligen att den har konstruerats som den enda av de stora världsreligionerna som faktiskt kan motbevisas genom akademisk textkritik! Om forskare kan visa bortom allt rimligt tvivel att koranen inte alls har dikterats av ärkeängeln Gabriel någon gång på 600-talet, utan är resultatet av senare författares redaktionsarbete, som inspirerats av den judiska Torahn och kristna syrianska och arameiska hymner hamnar islam i samma position som "kyrkan" i Dan Browns Da Vinci-koden, när huvudpersonen ”upptäcker” att Jesus inte alls dog på korset.

Det har varit känt sedan en tid att det finns olika Koran-varianter, bland annat genom de fragment som påträffades 1972 i Sa’ana i Jemen (se artikel i The Atlantic, 1999). Innan den jemenitiska regeringen förbjöd forskning kring fragmenten för icke-muslimer, lyckades två tyska forskare (Gerhard Puin och HC von Bothmer) mikrofilma dokumenten och föra ut filmerna till Saarlands universitet. München-arkivet tros vara ännu mer omfattande och innehålla texter från början av 700-talet, och peka på ännu större avvikelser mellan "koranerna".

Så sent som på 70-talet hävdade professor Spitaler att München-arkivet med sina 450 filmrullar förstörts när Royal Air Force bombarderade staden den 24 april, 1944, och den Bayerska vetenskapsakademins byggnad förstördes. Filmerna hade ingått i ett forskningsprojekt under mellankrigstiden kring "koranens historiska utveckling" (en projektbeskrivning som för varje rättrogen muslim utgör den största hädelse). Men Spitaler ljög. Han satt själv på samlingen ända fram till sin död (2003). Det är oklart varför han förnekade arkivets existens, men en förklaring handlar om forskningen i Tyskland under nazi-tiden. Nästan samtliga tyska arabister under efterkrigstiden hade även innehaft tjänster under Hitler-tiden, då den koran-kritiska forskningen lades på is samtidigt som regimen försökte bygga upp en allians med "proto-islamister" och arabiska nationalister under åren före andra världskriget, såsom stormuftin av Jerusalem, Haj Amin al-Husseini, och den egyptiska grundaren av Muslimska brödraskapet, Hassan al-Banna (även presidenten och arabnationalisten Anwar Saddat tjänstgjorde ju som tysk spion under andra världskriget, om man nu skall tro hans memoarer).

München-arkivet är alltså en het potatis, framför allt som läget är just nu. Det kommer förmodligen dröja innan något kan publiceras därifrån. Den nuvarande "storsigillbevararen", professor Angelika Neuwirth, som tog över arkivet från Spitaler och nu har det inlåst i ett kassavalv på Berlins Freie Universität, lär aktivt motarbeta forskning som i alltför hög grad vill sätta in koranen i dess historiska sammanhang av skäl som tycks handla om institutionens och forskarnas säkerhet (för fru Neuwirth tycks Dan Browns albino-munkar vara en realitet).

När Atlantic-artikeln publicerades, 1999 (dvs. innan "9/11" och "det långa kriget"), skrev författaren Toby Lester, att forskarsamhället nu väntade på resultat:

Von Bothmer, Puin, and other scholars will finally have a chance to scrutinize the texts and to publish their findings freely - a prospect that thrills Puin. "So many Muslims have this belief that everything between the two covers of the Koran is just God's unaltered word," he says. "They like to quote the textual work that shows that the Bible has a history and did not fall straight out of the sky, but until now the Koran has been out of this discussion. The only way to break through this wall is to prove that the Koran has a history too. The Sana'a fragments will help us to do this.

Men läget är nu helt annorlunda. Med undantag för Puin och en mindre grupp forskare från universitetet i Saarland, undviker forskningen att överhuvudtaget beröra frågan om koranens historicitet. Vissa forskare tvingas skriva under pseudonym, som exempelvis "Christoph Luxenburg" som hävdade att en stor del av koranens texter är arabiska omtolkningar av kristna psalmer på syrianska och arameiska (han vann viss ryktbarhet med påståendet att arabernas missförstånd av det syrianska ordet houri, hade lett till tron att "72 jungfrur" väntade martyrer som stupat i jihad, när det i själva verket handlade om "en stor mängd vita russin"). Och det handlar inte bara om personlig säkerhet, utan även om pengar: I USA är så gott som alla institutioner för arabistik sponsrade av pengar från Gulf-staterna, och att börja forska kring koranens historiska rötter innebär ett så gott som hundraprocentigt karriär-självmord.

Enligt Higgins har Angelika Neuwirth lett angreppen på "Luxenburg", Saarlandsforskarna och alla som ifrågasätter den muslimska synen på koranen: "Fru Neuwirth och hennes forskningschef herr Marx, har försökt förklara sin forskning för den muslimska världen via upprepade resor till Iran, Turkiet, Syrien och Marocko. När en tysk dagstidning basunerade ut på sin förstasida att arkivet skulle 'störta kungar och potentater', tog Marx omedelbart kontakt med al-Jazira och andra medier för att förneka att forskningen skulle förneka islams grunddogmer".

"Spengler" antar att München-arkivet kommer att röna samma öde som judarnas heliga förbundsark i Indiana Jones-filmen Jakten på den försvunna skatten, som i slutscenen försvinner i en anonym låda inne på ett enormt lager...

Jag håller med Higgins och "Spengler" att hela historien sätter fingret på ytterligare en punkt i umgänget mellan islam och andra religioner, liksom mellan islam och det sekulära samhället, nämligen att koranens ställning som Guds eviga och heliga ord tvingar alla parter till att anta en position av (hycklad eller äkta) irrationalitet för att en dialog överhuvudtaget skall vara möjlig. Som Higgins skriver växer nu kraven på att akademisk koranforskning bara skall bedrivas av personer som redan är muslimer, vilket är ett hot mot den traditionella akademiska friheten. Och även "moderata", intellektuella muslimer - som Tariq Ramadan - sluter sig som musslor och börjar repetera dogmer likt papegojor, så snart som koranens historicitet överhuvudtaget dryftas. Detta är en ovärdig position för en person som bekläder flera akademiska poster vid europeiska universitet och allmänt hyllas som "islams förste upplysningsteolog". När koranen nämns släcks uppenbarligen ljuset...

Samtidigt vimlar det just nu av islamistiska hemsidor, bloggar och internetfora som utslungar allsköns hot mot alla och envar som vågar röra vid München-arkivet. Men så agerar inte någon som befinner sig i en styrkeposition, så agerar någon som är dödligt hotad...

torsdag 17 januari 2008

Den amerikanska krigsmaktens bäst bevarade hemlighet

Givakt! Korum - lediga

Vad skall man göra av Robert D Kaplans reflektioner i Imperial Grunts angående det faktum att en allt större del av den amerikanska krigsmakten (framför allt vad gäller armén och marinkåren, och framför inom officerskåren) utgörs av så kallade born again Christians eller evangelicals? Egentligen är ju dessa engelska beteckningar överflödiga. På svenska talar vi ju om "frälsta" eller "frikyrkliga" - och detta är vad det handlar om: soldater som tillhör församlingar som baptisterna, pingstkyrkan, etc.

Enligt Kaplan har en stor del av landstridskrafternas omvandling från en helt demoraliserad institution efter Vietnamkriget till dagens effektiva, intelligenta och slagkraftiga instrument i statsmaktens hand, berott på den kontinuerligt växande tillströmningen av frikyrkliga personer i arméns och marinkårens rullor.

Utvecklingen började under president Reagan under 80-talet, men har accellererat efter "9/11". Kaplan, som inte är vidare religiös själv, noterar flera anmärkningsvärda företeelser som det minskande supandet, nedbrytandet av de tidigare så höga skrankorna mellan officerare, underofficerare och vanligt manskap, överbryggandet av rasmotsättningar, viljan bland de kristna soldaterna att göra sin plikt och inte smita från uppdrag, att familjen hemmavid ger bättre support och att färre soldatäktenskap slutar i skilsmässor, etc. Han konstaterar också att ingen ansvarig person inom den amerikanska krigsmakten är beredd att ta upp dessa fenomen så länge som man inte är off the record.

Kaplan har säkert rätt. Hans tes sätter också fingret på det faktum att det är väldigt lätt att stirra sig blind på vapen- och doktrinutveckling när så många andra faktorer spelar in vad gäller en en styrkas effektivitet och slagkraft. Krigshistorikern John Keegan berör detta i sin A History of Warfare. I sitt resonemang kring de faktorer som drivit fram krigskonstens utveckling (stone, flesh, iron, fire), skriver han ju mycket övertygande om hur religiös glöd kan kompensera för bristande numerär, teknologi eller ekonomiska resurser, som under islams expansionsfas (600-700-talen) och Korstågen (1000-1200-talen)...

Så här kan det i alla fall se ut idag på Youtube:


onsdag 16 januari 2008

Afghanistan: krock mellan COIN-doktriner

Generalmajor David Rodriguez, chef för Östkommandot

USA:s försvarsminister, Robert Gates, har för andra gången på kort tid kritiserat den Nato-ledda Isaf-styrkan i Afghanistan (Los Angeles Times). Tidigare har kritiken främst riktats mot de europeiska Nato-ländernas bristande förmåga att avdela erforderliga truppstyrkor och helikoptrar till operationerna, men denna gång drabbar dock kritiken djupare och handlar om den doktrinära grundval på vilken de de europeiska operationerna vilar, det vill säga den taktik och strategi som européerna begangnar sig av vid sina COIN-operationer (det vill säga en "akronym" för COunterINsurgency eller "insurgentbekämpning") i Afghanistan.

Amerikanskt doktrinövertag

Den amerikanska militären tycks anse att det senaste årets ökade aktivitet från talibanernas sida, vilket i sin tur lett till att 2007 var det blodigaste året för koalitionens sedan 2001, inte bara handlar om att talibanerna styrka har växt, utan om att de europeiska trupperna - och framför allt den europeiska ledningen - inte varit situationen vuxen när motståndaren förändrat sin taktik.

Det ligger en hel del i detta. Bland annat handlar det om stridsvana. Sedan "det långa kriget" inleddes med det amerikanska angreppet på Afghanistan den 7 oktober, 2001, som en hämnd för al-Qaidas terrorangrepp mot New York och Washington, den 11 september, har över en halv miljon soldater roterat in och ut på de olika krigsskådeplatserna. Förenta Staterna har således inte bara jordklotets mäktigaste krigsmakt, utan också en av de mest stridsvana. Det handlar här om konkreta lärdomar som aldrig kan läras ut på övningsfält och vid skolpulpeter. Som i alla krig har vissa lärdomar varit dyrköpta, och inte förrän vid slutet av 2006 kunde man under general David Petraeus egid omvandla erfarenheterna till en enhetlig doktrin nedtecknad i den nya fältmanualen 3-24. Denna doktrin har därefter prövats på slagfältet (under den så kallade the Surge) i Irak, under förra året, och överträffat alla förväntningar.

Den bristande europeiska stridsvanan har lett till att de enheter som verkligen konfronterat talibanerna på slagfältet inom Isafs Sydkommando (kring Helmandprovinsen och Kandahar), inte har kunnat klara ut sina uppgifter utan att kalla in massivt artilleri- och flygunderstöd. Detta har i hög grad drabbat civilbefolkningen i området, vilket i sin tur bidragit till att förstärka de lokala sympatierna för talibanrörelsen.

Hunden som inte skällde

Mycket skrivs just nu om det försämrade säkerhetsläget i Afghanistan. I en artikel i Dagens Nyheter av Michael Winiarski (15 januari) tecknas en till synes hopplös situation med ökad brottslighet och ökat stöd för talibanerna. Även om det är överdrivet att som artikelförfattaren skriva att "talibanerna tar tillbaka by efter by", har säkerhetsläget församrats i större delen av Afghanistan. Det är dock betecknande att Winiarskis exempel är hämtade från de områden som utgörs av Isaf:s Syd-, Väst- och Kabulkommandon, det vill säga områden som primärt står under europeiskt befäl. Ett område som lyser med sin frånvaro bland jobsposterna är Östkommandot där amerikanerna har huvudansvaret (se karta). Östkommandot gränsar till Pakistans federalt administrerade stamdistrikt (FATA, i vilket Nord- och Sydwaziristan ingår), men därifrån hör vi paradoxalt nog sällan några nedslående nyheter. Skälet beror på att amerikanarna tycks ha hanterat situationen långt bättre än sina europeiska vapenbröder.

Våldet är inte mindre utbrett i öst, men annorlunda "konfigurerat", eftersom det främst handlar om incidenter mellan talibaner och amerikansk trupp som initierats av de senare. Man skulle kunna exemplifiera det med två städer där vardera hundra fall av skottlossning med dödlig utgång inträffat under ett givet år. Men om det råkar vara så att hälften av fallen i den ena staden handlar om beväpnade medborgare som skjuter ned skurkar som trängt in på den egna tomten, är ju läget betydligt bättre där, än i den andra staden där brottslingar står för allt skjutande. Dessutom finns det goda chanser för att skjutandet minskar över tid i den första staden i takt med att antalet skurkar elimineras, under det att inget sådant hopp finns för den andra staden - där kommer det bara att bli värre.

Försvarsminister Gates kritiserade européerna för att de fortfarande betedde sig som om de skulle möta en sovjetisk pansaroffensiv i Fuldabäcknet. Därefter pekade han på de resultat som uppnåtts i öst där trupperna står under ledning av den amerikanske generalmajoren och chefen för den legendariska 82 luftburna divisionen ("All American"), David Rodriguez, som under de senaste månaderna tillämpat en taktik som till stora delar hämtats från den nya fältmanualen och general Petraeus segerkoncept från Irak. Och detta trots ett manskap som endast uppgår till c:a 15000 man (att jämföra med de 160000 man som amerikanerna har till förfogande i Irak). Amerikanernas metod är ständig närvaro och kontinuerlig patrullering. På så vis uppnår man flera positiva resultat: man kan upprätthålla lag och ordning, man visar att man står på lokalbefolkningens sida och man kan bekämpa talibanerna med större flexibilitet. En Irak-modell, med andra ord.

Läget i öst är helt annorlunda än i Sydkommandot, där amerikansk militär anklagar européerna för att ha utvecklat en "sovjetisk mentalitet". Européerna stannar i sina baser, utför minimalt med patrulleringar i syfte att undvika förluster som kan leda till dålig press på hemmaplan, samt använder sig av luftangrepp som ett substitut för infanteriinsatser.

Vad skall man göra?

Erfarenheterna från Irak och från general Rodriguez operationer i östra Afghanistan utgör en utmärkt grund att bygga på. Europeisk militär bemöter givetvis den amerikanska kritiken med att hänvisa till bristande resurser på eget håll, samt att amerikanarna inte ens har en femtedel av de trupper som står till förfogande i Irak på plats i Afghanistan - vilket förvisso är ett rimligt påpekande. Det behövs mer trupp och de 3500 marinkårssoldater som president Bush har beslutat skicka för att kunna vara redo i mars, när "kampanjsäsongen" börjar igen, är ett steg i rätt riktning.

Men européerna måste också lära sig av amerikanerna. En modern COIN-metod handlar precis som doktrinens andlige fader, den franske översten David Galula, hävdade i sin Counterinsurgency Warfare (1965) om att skydda lokalbefolkningen genom att upprätthålla lag och ordning, om att tydligt visa att man inte tänker överge dem och om att upprätthålla initiativet genom att aktivt söka upp motståndaren. Men för att kunna göra det måste man lämna sina baser och vara ständigt närvarande med mindre enheter i minsta lilla by. Detta är vad amerikanarna lärde sig i Irak, men också den metod genom vilken många europeiska länder kunde upprätthålla sina kolonialvälden under hundra år. Frågan är om Europa ens behöver lära sig något nytt... det handlar kanske bara om att hitta tillbaka till militära rötter som högst ligger två generationer bort?

Och svenskarna då?

Som Jan Blomgren skriver i en artikel i dagens Svenska Dagbladet (16 januari) gör svenskarna med sina 350 man i Mazar-i-Sharif mycket som är rätt (trots vårt historiskt sett diminutiva kolonialvälde). De fotpatrullerar och upprätthåller goda förbindelser med lokalbefolkningen, precis som "Rodriguezdoktrinen" föreskriver. Jag håller dock inte med Blomgren när han skriver att amerikanerna inte skulle "lämna sina pansarfordon" och att situationen i Syd- och Östkommandot buntas samman. Detta hade kanske varit ett riktigt påpekande för ett halvår sedan, men knappast nu...

Svenskarna kan också dra fördel av att verka där befolkningen i huvudsak utgörs av uzbeker och tadjiker, det vill säga de grupper som dominerade den "nordallians" som bekämpade talibanerna på 90-talet. Talibanerna är nästan uteslutande pashtuner från landets södra och östra delar. Det är kanske inte så svårt att göra rätt när läget är så pass lugnt som just där svenskarna är...

Post Scriptum: Jag noterar att även TT har snappat upp LA Times artikeln,

tisdag 15 januari 2008

Siraj Haqqani bakom Serena-attentatet i Kabul

Jalaluddin Haqqani

Det tycks som om gruppen bakom attentatet mot hotell Serena i Kabul, som under gårdagen dödade en norsk journalist och tre hotellanställda, bestod av män kring den nordwaziriske talibanledaren Siraj Haqqani. Brittiska Times
citerar nu chefen för den afghanska underrättelsetjänsten,Amrullah Saleh, som efter gripandet av ett antal personer knutna till attentatet förklarar sig säker på sin sak.

Om detta skulle visa sig stämma bekräftas ytterligare en tendens som blivit allt tydligare under det senaste halvåret, nämligen att de pakistanska (eller rättare sagt, waziriska) talibanerna numera dominerar aktiviteterna i området. Detta har skett på de afghanska talbanernas, de kashmiriska "lashkars" och al-Oaidas bekostnad. Denna utveckling är något som svenska medier till stora delar missat, men som kan utläsas av att allt fler operationer inne i Afghanistan numera äger rum under "pakistanskt", snarare än lokalt befäl. Bildandet av Tehrek-i-talban Pakistan (den förenade talibanrörelsen i Pakistan) den 14 december förra året, utgjorde därvidlag en bekräftelse på att wazirerna numera sköter ruljangsen.

De två viktigaste gestalterna i sammanhanget är ovannämnde Sirajuddin "Siraj" Haqqani (son till den legendariske rebelledaren Jalaluddin Haqqani) och den här på Krigsbloggen avporträtterade sydwaziriern
Baitullah Mehsud, ledaren för Tehrek-i-taliban. Haqqani (född 1970) och Mehsud (född 1974) utgör den nya generationen talibanledare. De representerar Nord- respektive Sydwaziristan, liksom de två viktigaste klanförbunden: Waziris och Mehsuds.

På grund av frånvaron av bilder föreställande Siraj Haqqani får läsekretsen nöja sig med en bild på hans gamle far...

Uppdatering från fronterna

Soldater ur 5 irakiska "Järndivisionen" slåss sida vid sida med koalitionen under Operation Iron Harvest (att en av mannarna har händerna i byxfickorna kan tyda på att han omflyttats från flygvapnet... Krgsblgs. anm.)

Idag skall jag äntligen få undan allt julpynt, så jag tänkte nöja mig med en liten genomgång av vad som nyligen timat på de olika frontavsnitten i "det långa kriget".

Irakfronten: Här kan man notera att Operation Iron Harvest går in på sin andra vecka. Iron Harvest är ett delmoment av den övergripande Operation Phantom Phoenix och äger rum på divisionsnivå (Task Force Iron). Kärnformationen utgörs av 2 amerikanska infanteridivisionens 4 brigad som just nu slåss sida vis sida med 5 irakiska infanteridivisionens 3 brigad (från milo Kirkuk/Bakuba; samarbetet med Task Force Iron har givit 5 disionen smeknamnet The Iron Division). Operationsområdet utgörs av fyra av Iraks nordliga provinser, och insatserna tycks ha koncentrerats till områden kring Mosul, Samarra och - framför allt - Dyalaprovinsens huvudstad Bakuba. Operationerna har hittills lett till ett hundratal dödade och 193 tillfångatagna al-Qaidaterrorister. Lika viktigt är att man också påträffat en stor mängd vapengömmor och sprängmedelsförråd. Al-Qaidas svagaste länk utgörs av sprängmedelsexperter och tillgången på sofistikerade improviserade "minor" (IEDs). Kan man neutralisera dessa är mycket vunnet. Att operationer äger rum just i Dyalaprovinsen är också det av särskild vikt. I takt med att man rensat Bagdad och al-Anbar från terrorister har dessa dragit sig tillbaka till Dyala. Dyala har ett prekärt läge inkilat mellan de kurdiska territorierna, Iran och Storbagdad (se kartor). Befolkningsmässigt är den Iraks mest etniskt delade provins med jämnstora grupper av shiiter och sunniter, samt en större mängd kurder, som just här tillhör den shiitiska sekten (till skillnad från kurderna i norr som är sunniter). Dyala kan betecknas som ett av al-Qaidas sista fästen i Irak och just här har amerikanerna haft svårt att få igång en fungerande gräsrotsrörelse (typ "väckelseråd" eller CLCs). Terroristerna har dessutom vid flera tillfällen även lyckats mörda representanter ur de spirande grärotsrörelserna i området. Iron Harvest har givetvis syftet att inte ge al-Qaida någon möjlighet att kraftsamla genom att man konstant driver organisationen framför sig med blåslampor i full fyr under häcken på dem (om uttrycket tillåts).

För övrigt kan man notera att general Petraeus ställföreträdare, generallöjtnant Ray Odierno, skall rotera hem, för att ersättas av generallöjtnant Lloyd Austin. Jag har skrivit en hel del om Petraeus och "The Surge", men Odierno har varit en mycket viktig person vad gäller implementeringen av den nya strategin. Austin är troligtvis en emminent ersättare. Han är lär vara en "soldiers' soldier", med en riktig inställning till sitt uppdrag (om man nu skall tro Washington Post).

Afghanistanfronten: Ett par high profile-attentat har nyligen ägt rum, bland annat mot hotell Serena i Kabul, i vilken en norsk journalist strök med. Som Svenska Dagbladets utmärkte medarbetare, Jan Blomberg, påpekar skall man inte se detta som isolerade akter, utan som led i kongruent strategi. Blomberg sätter också in händelserna i Afghanistan i en större regional kontext där betydelsen av talibanernas "maktbas" i Nord- och Sydwaziristan lyfts fram, vilket jag själv försökt få fram här på bloggen sedan den startade (som här, här, här eller här). Dock finns det både vin och vatten i den afghanska bägaren. Positivt är givetvis att möjligheter för större operationer från talibanernas sida minskar nu under vintern, samtidigt som över 3000 amerikanska marinkårssoldater gör sig redo att sätta igång en våroffensiv lagom till snösmältningen i mars (vilket också lyfts fram på Bengt Albons Utrikesblogg). Ingen sammanhållen kampanj (à la Petraeus Surge) har ännu genomförts i Afghanistan och därför ser läget inte lika dystert ut som vid första påseende.

Pakistanfronten: Här vill jag bara rekommendera en längre analys av det nuvarande säkerhetsläget som författats av New York Times tvenne Centralasien-reportrar Carlotta Gall och David Rhode. Tonvikten ligger på den pakistanska underrättelsetjänstens (ISI) relation till talibanerna och andra insurgentrörelser (och kan hittas på "Tribben").

söndag 13 januari 2008

Uppdatering Hormuzincidenten

USS Hopper, AEGIS-jagare av Arleigh-Burke-klass

Nu har jag ringt ett antal telefonsamtal tidigt i ottan och stört olika personer på tre kontinenter (en av dem i Djibouti!). Jag är nog inte den populäraste personen just nu i vissa kretsar, men vad gör man inte för sin kära läsekrets? Nåväl, detta är i alla fall vad jag har kunnat få fram:


1) Den märkliga "spökröst" som hotade de amerikanska fartygen att "sprängas i luften inom ett par minuter" och sändes över kanal 16 (en allmän radiofrekvens som av hävd alltid används i Persiska viken för all möjlig typ av kommunikation) var ett skämt. Rösten härrör nästan helt säkert från den supertanker som befann sig närmast incidenten (jag vet tyvärr inte hennes namn eller flagg, men hon befann sig c:a 2 sjömil bort). Någon uttråkad sate på bryggan ville tydligen liva upp stämningen lite grann när han såg/hörde att något var på gång en bit bort. Sådana saker ägde regelmässigt rum under det sk "tankerkriget", under Iran-Irakkriget på 80-talet. Och "spoiler-rösterna" kom alltid över kanal 16. Denna gång satte amerikanarna, som bekant, rösten i samband med de irakiska FPB:s (Fast Propelled Boats) som svärmade kring USS Hopper.

2) De vita lådor som kastades ut i havet från FPB:erna var förmodligen ammunitionslådor. Iranierna måste vid något tillfälle ha blivit nervösa för att amerikanerna skulle ha kunnat öppna eld. Även om det "bara" handlar om varningsskott från kulsprutor skulle ju en kula kunna träffa den iranska båten. Våra iranska vänner var uppenbarligen inte beredda att just vid detta tillfälle träda inför sin skapare, utan dumpade ammunitionen överbord för säkerhets skull. Iranierna trodde alltså att de skulle bli beskjutna och kastade därför ut lådorna, varvid amerikanerna misstänkte att det kunde handla om något slags minor och gjorde sig beredda på insats (ett inte helt obekant scenario vid den här typen av konflikter, med andra ord).

3) Iranierna brukar rutinmässigt "kontrollera" diverse fartyg som rör sig genom sundet, även i det 6 sjömil breda bälte ute i mittfåran som av folkrätten karaktäriseras som internationellt vatten men som Iranierna anser vara territorialvatten (iranierna har ju inte skrivit på några konventioner, men i brist på traktat gäller ju sedvanerätt om fri passage i internationella sund). Men denna gång uppträdde man "otypiskt" i det att man av någon anledning använde fler båtar som gick närmre och befann sig i amerikanarnas närhet under längre tid än brukligt. Aggressiviteten i de iranska "patrulleringarna" lär ha ökat under de senaste månaderna och den amerikanska flottan har under sommaren skjutit varningsskott vid åtminstone ett tillfälle.

Av detta kan man dra två slutsatser. För det första ser man hur ett ansvarslöst agerande lätt kan gå överstyr genom faktorer som ingen av de direkt inblandade har kontroll över (t.ex. en uttråkad fillipinsk sjöman med tillgång till radio). Och för de andra kan man lägga allehanda konspirationsteorier om att amerikanerna var ute efter att framkalla ett slags "tonkin-scenario" till handlingarna. Konspirationsteoretiker brukar ofta ha överdrivna föreställningar om vilken makt olika amerikanska myndigheter har ("CIA", "Pentagon", "Halliburton", etc.), men till dessa vill jag bara säga att ingen makt i världen fullt ut kan kontrollera vad en uttråkad sjöman hittar på.

Nåväl, inget av detta ändrar grundförutsättningarna. I takt med att Bushadministrationen under de senaste månaderna visat allt tydligare tecken på att man inte kommer att bruka vapen för att slå ut de iranska kärnanläggningarna har gardet betett sig allt aggressivare ute till havs. Den taktik vi såg utspelas är ävensom den som iranierna torde använda sig av om läget blir skarpt. Det bästa sättet att få slut på de dumheter som iranierna ägnar sig åt är enligt min mening att sätta hårt mot hårt. Detta har varit en metod som fungerat ganska bra inne i Irak under det senaste halvåret, där Qudsstyrkorna (dvs. kommandon ur revolutionsgardet med ansvar för diversionsoperationer utomlands) har minskat sin verksamhet betydligt.

Man skall helt enkelt göra som sjätte flottan gjorde i Sidrabukten i augusti 1981. Libyska stridsflygplan hade under en tid stressat två amerikanska hangarfartygsgrupper (USS Forrestal och USS Nimitz) genom aggressiv patrullering ute i Medelhavet. Den 19 augusti lät man dock två F-14 Tomcats skjuta ned två libyska Sukhoi Su-22. Libyerna förde givetvis stort väsen om detta i FN och även många medier i väst klandrade (i vanlig ordning) den dåvarande amerikanske presidenten Reagan för nedskjutningarna. Resultatet blev dock att libyerna aldrig mer besvärade de amerikanska krigsfartygen.

EXTRA: Nu finns det en artikel på Small Wars Journal som säger ungefär samma sak som jag gör här ovan (fast lite bättre, om sanningen skall fram...): "Bowling for Boghammars!"

EXTRA 2: Det kan finnas skäl för den amerikanska flottan att vara försiktig vad gäller den iranska sjökrigsdoktrinen.

I en stor manöver som hölls 2002 (Millennium Challenge '02) lyckades den flotta som hade rollen av "fi" mycket framgångsrikt angripa en flottkonvoj under gång i vatten som skulle föreställa Persiska viken, med hjälp av en större mängd FSBs. De enheter som spelade den amerikanska flottan förlorade inte mindre än 16 fartyg (varav ett hangarfartyg!) under ett fientligt angrepp som bland annat inbegrep swarming-anfall i större skala.

Befälhavaren över "fi"-flottan, generallöjtnanten i Förenta Staternas marinkår Paul van Riper, säger:

- Blotta antalet båtar lamslog deras förmåga att hantera angreppet, såväl mentalt som elektroniskt. Allt var över på fem, tio minuter.

Läs mer i dagens New York Times.

torsdag 10 januari 2008

Alavimodellen - Irans nya sjökrigsdoktrin

Iransk FPB i aktion i Hormuzsundet

Jag har inte kunnat blogga på ett tag eftersom jag har hållit på att renovera ett hus under storhelgerna. Men nu är jag tillbaka i sadeln....

Jag tänkte börja år 2008 med att titta lite närmare på incidenten i Hormuzsundet nu i söndags (6 januari) utifrån doktrinsynpunkt.

Vad hände egentligen?

Vad som timade var att fem iranska FPBs (Fast Propelled Boats, dvs små, men ytterst snabba speedboats, som ofta används av smugglare och sjörövare) på ett provkativt sätt närmade sig tre amerikanska krigsfartyg ur femte flottan när de befann sig på rutinuppdrag på internationellt vatten.

De iranska båtarna närmade sig de amerikanska fartygen med hög hastighet och kom vid ett tillfälle så pass nära som en dryg kabellängd från USS Hopper, en AEGIS-jagare av Arleigh Burke-klass (övriga fartyg utgjordes av fregatten USS Ingraham och kryssaren av Ticonderoga-klass, USS Port Royal). Iranierna kastade dessutom ut ett antal vita lådor i vattnet framför de amerikanska skeppen, som ett slags simulerade minor och hotade via radio att amerikanerna skulle "sprängas i luften inom en minut". Då amerikanerna intagit klart skepp och gjort sig beredda på eldgivning avlägsnade sig iranierna lika snabbt som de dykt upp.

Incidenten tog c:a 20 minuter och karaktäriserades av femte flottans befälhavare, viceamiral Kevin Cosgriff, som "den allvarligaste incident som utspelat sig mellan den amerikanska flottan och och det iranska revolutionsgardet". Att amiral Cosgriff kunde hävda att det handlade om båtar ur revolutionsgardet (och inte den reguljära iranska flottan) beror förmodligen på att båtarna var omärkta och att de tvetydiga uttalanden som gjorts i medierna från iransk sida framförts av Ali Reza Tangsiri (befälhavare för revolutionsgardets sjöstridskrafter) och inte av någon från försvarsdepartementet. Tangsiri hävdade i måndags att flottan företagit "normala" aktiviteter i området, vilket ändrades i onsdags till att "ingenting" inträffat överhuvudtaget och att den amerikanska flottans videoinspelningar var "iscensatta".


Man kan hålla i minnet att revolutionsgardet ("pasdaran") är något mycket mer än bara en vapengren inom de iranska väpnade styrkorna. De åtnjuter samma grad av självständighet och handlingsfrihet som nazisternas SS gjorde i förhållande till Wehrmacht i Hitlertyskland och precis som den tyska organisationen består gardet såväl av en väpnad gren, som av en "allmän" del med ansvar för underrättelseverksamhet, befolkningskontroll. etc.

Alavimodellen

De iranska sjöstridskrafternas uppträdande visar på ett instruktivt vis hur gardet försöker utveckla en marin modell för asymmetrisk krigföring. Modellen kallas internt för Alavimodellen efter Muhammeds kusin Ali, som ses som grundaren av den shiitiska sekten inom islam. Ali gjorde sig känd genom att alltid undvika direkt konfrontation på slagfältet - istället bidade han sin tid i 25 år innan han kunde överta kalifatet på 600-talet.

Alavimodellen bygger på insikten att större örlogsfartyg aldrig kommer att kunna hävda sig mot amerikanska flottenheter i en konventionell drabbning. Den iranska flottan (och alla andra flottor också, för den delen...) kommer alltid att vara hopplöst underlägsen amerikanarna vad gäller eldkraft, räckvidd, interoperabilitet, teknologi, etc. Alltså har man valt att lägga tonvikten på små men snabba enheter (FPB), som därigenom skall vara mindre sårbara för upptäckt och bekämpning. Eftersom dessa FPBs också är betydligt billigare kan man dessutom hålla sig med ett större antal som man kan kosta på sig att "offra" i strid, ungefär som en schackspelare kan offra ett antal bönder för att komma åt motståndarens dam. I nuläget tros gardet ha tillgång till inte mindre än 1000 FPBs i sin "Hormuzeskader".

Den nya båttypen har vidare lett till att man återupptäckt taktiken att "svärma" (eng. swarm) motståndaren och anpassat den till marina förhållanden. Swarming är sannerligen ingen taktisk nyhet inom krigshistorien och har i hög grad använts av islamska styrkor sedan Muhammeds dagar, där den i koranen beskrivs med begreppet ghazwi ("räd"). En ghazwi företas med lättrörliga styrkor som oväntat dyker upp i stor mängd, överväldigar motståndaren, och därefter snabbt drar sig tillbaka. Taktiken praktiserades av Muhammed när han byggde upp sin rörelse genom att plundra karavaner, men även mot bysantinare och perser under islams expansionsfas, samt under korstågen mot de tyngre beväpnade och militärt skickligare, men alltid hopplöst fåtaliga korsriddarna. Det är på så vis som hyenor kan stjäla bytet från ett lejon, eller som förortsligister knycker mobiltelefoner och plånböcker från ensamma nattvandrare.

På det marina planet handlar swarmingen om att överraska och isolera enskilda motståndarenheter och slå ut dem innan förstärkning hinner dyka upp. Swarmingen kan företas i såväl större som mindre formationer. En större operation företas av hundratals FPBs, beväpnade med kulsprutor, raketer och sprängmedel för självmordsuppdrag. En mindre swarming består av raket- och torpedbeväpnade enheter som engagerar motståndaren från olika håll och därigenom ytterligare försvårar upptäckt. FPB-enheterna har självfallet ingen högsjökapacitet utan måste användas i kustnära förhållanden (som i Persiska viken). På så vis kan man ytterligare öka det operativa tempot och åtnjuta understöd från landbaserade vapenplattformar. Iran har i nuläget byggt upp ett omfattande system av landbaserade sjömålsrobotar, såsom kinesiska C-802, HY2 Silkworm och TV-styrda Kowsarmissiler. C-802 har en räckvidd på 200 nautiska mil och kan användas i koordination med sjöstridskrafterna var som helst i Persiska viken.

Vad var då iraniernas syfte?

Man bör betrakta incidenten som en övning från revolutionsgardets sida. Om man hade avlyssningsstationer bemannade och robotstyrkorna i beredskap (kanske förstärkta av ryska tekniska rådgivare) har man fått en god bild hur amerikanska flottan reagerar vid ett swarming-angrepp. Man har fått uppgifter om reaktionstider, hur självständigt fartygschefer agerar, avvärjningstekniker, vilka vapensystem man måste ta hänsyn till, etc.

Skälet till att man valt att "tima" övningen till en tid då spänningen mellan USA och Iran verkar minska har att göra med samma gamla visa om hur "öst är öst och väst är väst" och att de tu aldrig kan mötas. Den amerikanska underrättelserapporten (NIE) som gav vid handen att Iran tycks ha avbrutit sin utveckling av kärnvapen har uppenbarligen tolkats av kretsarna kring gardet och premiärminister Ahmadinejad som ett svaghetstecken från amerikanskt håll. Man tror tydligen att underrättelsetjänsterna har velat ge en "försvagad" president Bush ett sätt att "rädda ansiktet" eftersom han inte kan/vill/vågar inleda ett vapenskifte med den islamsiska republiken. I sådana fall har man sett det som en relativt riskfri åtgärd att "testa" den amerikanska flottan, eftersom den i konsekvensens namn inte heller kommer att kunna/vilja/våga företa några motåtgärder. Att de amerikanska fartygen inte öppnade eld och sänkte de iranska båtarna var därför ett stort misstag från femte flottans sida.

Alla som har den minsta erfarenhet av barnuppfostran, träning av hundar, brottsbekämpning eller umgänge med politiska aktörer utanför västvärlden vet att man alltid måste sätta ned foten direkt. Det agerande som president Bush beskrev som "ansvarsfullt" från flottans sida, kommer av våra iranska vänner att tolkas som svaghet. Insatserna kommer därigenom att höjas och risken för nya provakationer, blodspillan och eventuellt krigshandlingar kommer därför att öka.

Kommer den iranska doktrinen att fungera i ett skarpt läge?

Om krig utbryter mellan USA och Iran torde de operativa målen för Iran vara att stänga Hormuzsundet och försöka slå ut de fientliga flottenheter som därigenom har blivit instängda i Persiska viken genom en taktisk kombination av landbaserade robotar och FPB-enheter. Samtidigt skulle man också kunna avbryta transporten av olja i området. Närmare 40 procent av världens oljeproduktion passerar denna väg och även om endast en mycket liten del hamnar i USA skulle Japan och Västeuropa drabbas mycket hårt, och på så vis kunna skapa ett "indirekt" tryck mot USA.

De strategiska målen är enligt detta scenario rent defensiva och handlar om att få ett eventuellt angrepp från amerikanernas sida att "rinna ut i sanden" genom en kombination av materielförlust och internationellt opinionstryck. Givetvis kan man tänka sig andra modeller, där Iran också skulle kunna använda sig av terroristattentat, missilangrepp mot Israel eller försök att angripa amerikanska trupper i Irak. Men i sådana fall riskerar man att vända världsopinionen emot sig; och i fallet Irak tror jag att det Iranska inflytandet faktiskt är för litet för att kunna leda till annat än sporadiska nålsticksangrepp.

Jag skulle dock vilja hävda att iraniernas modell för stridsasymmetri i sjökrigssammanhang egentligen är en självmotsägelse. Krig till lands och krig till sjöss är helt väsensskilda storheter. Sjökriget laborerar med abstrakta och geometriska vektorer som avstånd, räckvidd, hastighet. Ett ytstridsfartyg kan aldrig gömma sig ute på öppna havet, bara dra sig undan. Det finns inga topografiska differenser, ingen civilbefolkning, inga möjligheter att leva av landet. Det handlar heller inte om att ta och hålla terräng, eftersom det inte finns någon terräng till havs - bara rörelser, riktningar och positioner. Allt handlar istället om att förvägra fienden möjlighet att uppträda överhuvudtaget genom att ha överlägsna enheter till förfogande, såväl kvalitativt som kvantitativt. Sjökriget har därför alltid varit mer teknologiintensivt än landkriget. En teknologisk innovation som en galeas, ett linjeskepp, en Dreadnaught eller ett hangarfartyg av Nimitz-klass kan förändra hela stridsmiljön i ett slag. En primitivare teknologi kan därför inte vändas till en fördel på samma sätt som till lands.

Iranierna har överfört ett landkrigskoncept till sjökrigsförhållanden, vilket jag tror kommer att slå tillbaka mot dem själva om läget blir skarpt. Alavimodellen är en engångsdoktrin. På samma sätt som japanerna bara kunde anfalla Pearl Harbor en gång, kan swarmingen bara nå framgång vid ett första överraskningsangrepp och då under förutsättning att motståndaren tvekar om att vidta motåtgärder. Den femte flottan kan aldrig besegras av aldrig så många FPBs så länge de har övervakningsplanen i luften, AEGIS-sköldarna igång och begriper att vapen är till för att användas.

POST SCRIPTUM: Vad skall man göra åt den svenska telegrambyrån TT egentligen? Inte nog med att deras rapportering nästan uteslutande består av översättnigar från AFP och Reuters - översättningarna utförs till råga på allt av hundraprocentiga klåpare. I så gott som samtliga telegram angående incidenten i Hormuzsundet kallar man de amerikanska fartygen för den absurda neologismen "stridsskepp" (översättning av "combat ships"), istället för de svenska begreppen "örlogsfartyg" eller "krigsfartyg". Det värsta av allt är att redaktioner på tidningar och etermedier inte har vett att ändra vansinnigheterna utan publicerar eländet rakt av: DN, SvT, TV4, AB.

Heder åt Svenskan som rättar dårskapen.

EXTRA: Amerikanska flottans videoupptagning

lördag 29 december 2007

Lord Curzon och Waziristan

Lord Curzon: "There would be no peace in Waziristan, the land of Wazirs and Mehsuds, until the military steamroller has been passed over the country from end to end”

Lord Curzon, den brittiske vicekungen av Indien (1899-1905), hade erfarenheter av de områden som idag utgör Pakistans Federally Administrated Tribal Areas (FATA) och Northwest Frontier Province (NFP). Han var nämligen mannen som skapade dem. Fram till och med förra sekelskiftet hade dessa områden styrts från Lahore, vilket kom att leda till oroligheter. Den milis som var ansvarig för att upprätthålla ordningen i området utgjordes nämligen oftast av sikher från Punjab, vilket inte alltid föll de ortodoxt muslimska klanerna på läppen. Oroligheter var närmast endemiska, ledda bland annat av den religiöse fanatikern mulla Powindah och hans ghazis ("självmordskrigare").

Som gammal Etonelev hade Curzon givetvis läst romerska historiker, som Livius och Tacitus, och såg lösningen på problemet i termer av ett administrativt alexanderhugg. Genom att skapa dessa nya områden kom den lokala ordningsmakten att bestå av lokalt rekryterade klanmedlemmar. Och för Waziristans vidkommande handlade det givetvis om folk från de tre viktigaste stammarna: Waziri, Mehsud och Dawar. Men genom att lösa ett problem hade han skapat ett annat istället. De endemiska oroligheterna upphörde förvisso när ordningsmakten bestod av lokala muslimer, men när verkliga konflikter uppstod deserterade stora delar av de lokala trupperna och tog då med sig sina vapen, varvid indiska och brittiska trupper fick skickas in för att slå ned veritabla uppror, som under 20-talet. Lord Curzon var då tillbaka i England som utrikesminister, men när han fick höra om detta fällde han de odödliga ord som borde stå ristat i sten vid ingången till varje Natostab i Afghanistan:

“There would be no peace in Waziristan, the land of Wazirs and Mehsuds, until the military steamroller has been passed over the country from end to end”.

Något sådant gjorde aldrig britterna. Man bestämde sig för att leva med problemet istället för att lösa det. Det fanns två skäl till att man överhuvudtaget hade trupp i området. Det ena handlade om att skydda Lahore, Punjab och Sind – lugna områden i vad som nu är de östra och södra delarna av Pakistan, med ett (på den tiden) blomstrande näringsliv – från stamområdenas rövarband. Det andra skälet handlade om europeisk storpolitik: det gällde att hindra Ryssland (och senare Sovjetunionen) från att etablera flottbaser vid Indiska oceanen (här fungerade det neutrala och självständiga Afghanistan som en skyddande buffertstat ända fram till den sovjetiska inmarschen, 1979). Att ha trupper i Waziristan handlade alltså aldrig om ekonomiska faktorer, utan om att skapa ett "strategiskt djup" åt Brittiska Indien.

Det kan dock vara intressant att titta på hur britterna hanterade "COIN-problematiken" i Waziristan på 20-talet. När en släkting till mig satt som Cheif Commissioner (guvernör) i Quetta, i det intilliggande Baluchistan under 40-talet, fanns de brittiska pacificeringsoperationerna mot Waziri- och Mehsudklanerna i färskt minne. Idag utgör talbanledaren Baitullah Mehsud den största orosfaktorn i området; på 20-talet handlade det om en herre vid namn Haji Abdur Razaq. På 20-talet blossade oroligheter upp när anhängare till Razaq (framför allt ur den lokala polisen, ”khassadarerna”) angrep brittiska installationer i området, tog gisslan och lade sig i bakhåll för civila och militära transporter. Då som nu utgjorde upprorsmännen en blandning av till lika delar religiösa fanatiker, politiska rebeller och rena banditer. Som svar på detta påbörjades från de brittiska säkerhetsstyrkorna sida en pacificeringsoperation, i april 1922 med ett tre dagars luftangrepp av RAF mot khassadarpositioner i distriktet Wana, i Sydwaziristan. Tanken var att pressa upprorsmännen till underkastelse, men resultatet blev bara att khassadarerna spred ut sig sig i den omgivande landsbyggden.

Den 6 maj slog man därför ut en markoperation mot khassadarerna genom att överföra en bataljon ur South Waziristan Scouts till Wana, samtidigt som man förstärkte den strategiskt viktiga garnisonen i Razmak (där strider mellan talibaner och pakistanska trupper rasade, nu i höstas). Genom kontinuerlig förstärkning av trupperna kunde man successsivt "mätta" Wana med regeringsstyrkor. Genom truppnärvaro i minsta lilla by lyckades man förhindra upprorsmännens verksamhet. 1923 uppgick styrkan till sex bataljoner förlagda till Razmak, jämte en avdelning bergsartilleri, samt åtta mobila bataljoner för förläggning runt om på landsbyggden.

Den brittiska metoden för insurgentbekämpning var ett slags föregångare till Petraeus "Surge-modell", och bestod i att kombinera relativt bryska militära åtgärder mot stambefolkningen, med ärligt menade förhandlingstrevare och generösa penningsubsidier till de som ville samarbeta. Den grundläggande insikten i den brittiska kolonialpolitiken var nämligen att militära operationer inte kunde bedrivas isolerat. Britterna befordrade därför den politiska processen genom att komma till uppgörelser med stammarna via gemensamma jirgas (rådsslag). Vidare rekryterade man avhoppade rebeller i lokala milisförband, lät khassadarer som ångrade sig komma tillbaka till sina tjänster, byggde läkarstationer och förbättrade vägarna. Ett annan metod var att spela ut religiösa ledare (mullor) mot de världsliga åldermännen (maliker).

Med undantag för den muslimske fanatikern "fakiren av Ipis" härjningar på 30-talet, kom denna metod att fungera tämligen väl fram tills britterna lämnade subkontinenten 1947, och Pakistan bildades. Då och då blossade alltså mindre oroligheter upp, som dock alltid slogs ned med en kombination av hårda nypor, förhandlingar och rundhänt kompensation.
När västerländsk trupp utför COIN-operationer i ”tredje världen” handlar det om att förstå att 80 procent av aktiviteterna måste vara ”civila”, under det att bara 20 procent bör vara militära. Och här handlar det inte om några större skillnader mellan romarnas aktiviteter i Mellanöstern under antiken, britternas i Indien eller dagens amerikanska styrkor i Irak och Afghanistan.

Poängen är att veta när militärt våld skall utövas. Det är självklart att urskillningslös bombardering kan leda till motvilja hos befolkningen och att man lättare vinner ”hearts and minds” med vänlighet, respekt och pengar. Men samtidigt måste man också förstå att man aldrig kan vinna några ”hearts and minds” bland övertygade talibaner eller al-Qaidasympatisörer. Där måste man låta vapnen tala – och entydigt och utan misskund låta ångvälten rulla fram.

Baitullah Meshud involverad i mordet på Bhutto

Baitullah Mehsud i en av de sällsynta bilder som finns på honom

Ledaren för den förenade pakistanska talibanrörelsen (Therik-i-taliban Pakistan), Baitullah Meshud (som jag skrev ett litet
porträtt över för en vecka sedan) kan mycket väl vara implicerad i attentatet mot Benazir Bhutto.

Det pakistanska inrikesministeriets talesman, Javed Iqbal Cheema, hävdade att regeringen snappat upp ett telefonsamtal mellan Meshud och en av hans underlydande, Maulvi Sahib.


En transkription av samtalet finns att läsa på den brittiska tidningen Daily Telegraphs hemsida:

Maulvi Sahib (MS): Asalaam Aleikum (Hej!)
Baitullah Mehsud (BM): Waleikum Asalam (Hej på dej!)
MS: Hur står det till, chefen?
BM: Tack, bra.
MS: Grattis! Jag kom tillbaka nu i natt.
BM: Ja, grattis själv! Var det våra killar?
MS: Jajamensan - det var våra.
BM: Vilka var det?
MS: Det var Saeed, och Bilal från Badar och Ikramullah.
BM: Var det dessa tre som gjorde det?
MS: Det var Ikramullah och Bilal.
BM: Ja men grattis!.
MS: Var är du någonstans? Jag skulle vilja träffa dig.
BM: Jag är i Makeen (stad i Sydwaziristan), kom över bara... Jag är i Anwar Shahs hus.
MS: Okej... jag kommer över.

I går skroderade chefen för al-Qaidas militära styrkor i Afghanistan att mordet var en AQ-operation, men det ena behöver inte utesluta det andra. Under senare tid har den pakistanska talibanrörelsens inflytande stadigt ökat till en sådan grad att man nästan kan beskriva såväl AQ, som de många lokala "lashkars" som avdelningar inom Therik-i-taliban. Det var även Mehsuds män som låg bakom det misslyckade attentatet på fru Bhutto i oktober - samma dag som hon återvände från Pakistan.

fredag 28 december 2007

Abu al-Yazid: "Vi mördade Benazir Bhutto"

Mustafa Abu al-Yazid - mannen bakom mordet på Benazir Bhutto

Al-Qaidas högsta ledning tog under gårdagen (27 december) på sig ansvaret för mordet på den pakistanska politikern och presidentkandidaten Benazir Bhutto. En representant för organisationen kontaktade den notoriske pakistanske journalisten Sayed Saleem Shazad (Asia Times, Adnkronos), känd för sina goda kontakter med radikalislamister i området. Denne representant var inte vilken person som helst, utan Mustafa Abu al-Yazid, befälhavare över al-Qaidas afghanska styrkor.

- Vi har nu eliminerat USA:s viktigaste tillgång vars mål var att besegra mujahedin (muslimska "korsriddare"), lär al-Yazid ha framfört på stapplande engelska.

Beslutet att mörda Benazir Bhutto, som var PPP:s (Pakistanska Folkpartiet) ledare och presidentkandidat, lär ha fattats av al-Qaidas ställforeträdande chef, den egyptiske "läkaren" Ayman al-Zawahiri, redan i oktober och för ändamålet inrättades flera "dödspatruller", med medlemmar ur lokala pakistanska terrorgrupper, såsom Lashkar-e-Jhangavi, Jaish-e-Mohammned och Lashkar-e-Taiba. Dessa organisationer, som tidigare var relativt fristående, fungerar numera som al-Qaidas "starka arm" vid operationer inne i Pakistan. Det var troligen en tidigare medlem ur Lashkar-e-Jhangavi som utförde själva mordet.

Man kan konstatera att al-Qaidas verksamhet i Pakistan befinner sig i betydligt bättre skick än i Irak, där al-Yazids motsvarighet, Ahmed Turki Abbas (det irakiska al Qaidas "försvarsminister"), enligt obekräftade rykten kunde gripas under gårdagen.


Inom ramen för "det långa kriget" innebär mordet på fru Bhutto ett bakslag på kort sikt. Hon hade förmodligen vunnit det val som var planerat att gå av stapeln i januari, nästa år. Hennes säkerhetspolitiska program bestod bland annat av att "slå mot extremister och fanatiker" och fortsätta samarbetet med USA.

Dock måste man komma ihåg att hennes omvittnat erbarmliga kontakter med den pakistanska militären förmodligen hade klavbundit hennes möjligheter att omsätta denna politik i praktiken.

Med fru Bhuttos bortgång och den nuvarande presidenten Pervez Musharrafs massiva impopularitet har vi kommit ett steg närmare den logiska utvidgningen av "det långa kriget" till att omfatta närvaron av västerländsk trupp i Pakistans federala stamdistrikt - med eller utan medgivande från landets näste president. Och i sådana fall har denna tragiska händelse åtminstone fört något gott med sig.

För ytterligare läsning se DN, SvD och SDS.

lördag 22 december 2007

Baitullah Mehsud: porträtt av en fiende

Talibanrörelsens flagga. Texten utgörs av den så kallade "shahada" - trosbekännelsen

De som följt denna blogg har väl inte kunnat undgå att märka att jag har lagt stor tonvikt vid vad som försiggår i det pakistanska Waziristan.

Nu är jag en person som anser att ”det långa kriget” mot radikalislamisterna mycket väl går att vinna (och förnärvarande löper mycket bra). Det krig som västmakterna just nu för är till syvende och sist inte så annorlunda vis-à-vis andra krig vi fört i historien och vi har de facto erforderliga vapen, manskap och ekonomiska resurser. Vad som fordras därutöver är viljan att segra...

Der Krieg ist ein Akt der Gewalt, um den Gegner zur Erfüllung unseres Willens zu zwingen. Som Clausewitz påpekar handlar varje krig i grunden om att påtvinga motståndaren vår egen vilja; men i nuläget är just detta våra fienders starkaste trumfkort. Tal från vår sida om att “militära aktioner är meningslösa” eller att ”det inte finns några segrare i den här typen av krig” är helt enkelt ett indicium på sviktande vilja och inte på någon insiktsfull analys. Och sviktande vilja leder till nederlag, och nederlag leder i värsta fall till undergång. Och själva poängen med att föra krig handlar ju om att det är fienden som skall gå under – inte vi själva...

För att fokusera viljan kan det ibland vara bra att se vilka det är som ens fiender. Fienden är ju egentligen aldrig en abstrakt kraft av typen ”nazismen”, ”världskommunismen”, eller ”den globala islamismen”, utan alltid människor av kött och blod, det vill säga nazister, kommunister eller islamister. Och det bästa med detta faktum är att människor alltid går att döda. Man bör hålla i minnet att en död fiende inte är en ”martyr”, utan helt enkelt ett problem mindre…

Den kanske viktigaste fiende vi har just nu är inte Castro eller Chavez, mullorna i Iran, eller ens någon ur ledargarnityret i al Qaida, utan befälhavaren för de talibanska stridskrafterna i Waziristan. Hans namn är Baitullah Mehsud, och här är ett forsök att teckna hans porträtt.

Insurgentsituationen i Pakistans federala stamdistrikt (FATA) gav under början av 2000-talet upphov till en ny generation ledare. De traditionella stamäldstar som av hävd dominerat ”jirgasystemet” mördades successivt av lokala talibaner – och de som återstod tvingades antingen underordna sig eller också fly till säkrare trakter i Northwest Frontier Province (NFP). Talibanerna konsoliderade sina positioner runt om i stamdistriken och i de områden där denna utveckling hade gått längst (i Sydwaziristan) blev också inflytandet över andra talibangrupperingar som störst. Herren över Sydwaziristan, Baitullah Mehsud, blev i kraft av detta den viktigaste gestalten under 2006.

Mehsud trädde fram som en maktfaktor efter det att talibanernas viktigaste ledare i Waziristan Nek Muhammed Wazir dödades av pakistanska säkerhetsstyrkor i ett raketangrepp, 2004. Han är 34 år gammal och föddes i Landidog, en liten by i Sydwaziristans utkanter. Han har fyra bröder som alla spelar en viktig roll inom talibanrörelsen, nämligen Muhammed Yakub, Muhammed Ishak, Jaja Khan och Zahir Shah. Brödernas far, Muhammed Harun, är numera avliden. Till skillnad från talibanledarna I Nordwaziristan – som alla leder sina egna koranskolor och seminarier – är Mehsud inte någon intellektuell. Han har knappast någon utbildning att tala om och har varken fullbordat den sexåriga pakistanska "folkskolan" eller madrassa-utbildningen. Han tillhör Broomikhel-klanen, som i sin tur hör till understammen Shabikhel, vilken i sin tur är en del av Sydwaziristans viktigaste stam: Meshud. Meshud är gift, beskrivs som en fanatiker i politiskt hänseende och något av en militär naturbegåvning på det organisatoriska planet. Han tycks vara en boren ledartyp och de som träffat honom intygar att han är expert på att ingjuta mod och tillförsikt bland sina anhängare.

Under 90-talet blev han som madrassa-student inspirerad av talibanrörelsen och begav sig ofta over gränsen till Afghanistan där han tjänstgjorde i den den nyupprättade talibanstatens religiösa polis. Här blev hans viktigaste uppgift att upprätthålla de blodiga sharialagarna i det olyckliga landet. Det handlade om att bestraffa människor som spelade musik, kvinnor som rörde sig utomhus utan att vara i sällskap av en manlig släkting, barn som lekte med drakar, etc. Han lär under sin tjänsteutövning slagit ihjäl ett flertal personer. Typiskt nog tycks han dock aldrig personligen ha deltagit i en reguljär eldstrid eller dödat någon beväpnad motståndare på slagfältet, vilket måhända skiljer ut honom från övriga ledare inom talibanrörelsen.

Det finns vissa likheter mellan Mehsud och talibanrörelsens afghanske chef, mulla Omar. Till skillnad från al Qaidas ledare skyr exempelvis båda dessa herrar media som pesten, vilket betyder att det inte finns några bilder på dem. För såväl Omar som Mehsud har jihad blivit till något av en livsstil och de befinner sig ständigt i rörelse från det ena gömstället till det andra.


2005 svor Mehsud trohet till mulla Omar och i en cermoni ett år senare utnämndes han till ”emir” över Mehsudstammen, i närvaro av bland andra mulla Dadullah. Samma år träffade Mehsud ett informellt avtal med den pakistanska krigsmakten som gick ut på att säkerhetsstyrkorna inte skulle angripa honom på villkor att Mehsuds styrkor inte gick till angrepp mot armén eller gränspolisen. Dessutom lovade han att inte stödja al Qaidas verksamhet i Sydwaziristan. Genom detta avtal kunde Meshud i lugn och ro bygga upp en personlig armé som till slut kom att uppgå till flera tusen man.

Även ekonomiskt kunde Mehsud konsolidera sin ställning genom inkomster från muslimska donatorer i väst och i arabvärlden, från lokal ”skatteindrivning” och via kontroll över transporten av morfinbas från Afghanistan till pakistanska hamnar (för vidarebefordran till Iran och via den kosovoalbanska maffian till Europas städer).

Under 2007 har talibanerna kontinuerligt flyttat fram sina positioner i Pakistan. Trots löftet till den pakistanska regeringen har man låtit al Qaida upprätta träningsläger i området (de tros uppgå till ett tjugotal i såväl Nord- som Sydwaziristan). Dessutom började man successivt ta upp kampen mot pakistans säkerhetsstyrkor. I sammanstötningarna nu i höstas visade det sig gång efter gång att det var Meshud som besatt de största, bäst beväpnade och mest effektiva stridskrafterna bland de olika talibangrupperingarna. Genom sina välkoordinerade angrepp mot regeringssidan, där självmordsattentat kom att bli det främsta instrumentet, steg han ytterligare i aktning bland sina kollegor. Resultatet av höstens händelser statsfästes vid den stora shura som hölls under förra fredagen (14 december) då Baitullah Mehsud utkorades till ledare för den nybildade Therik-i-taliban Pakistan (”den förenade talibanrörelsen i Pakistan”).

Rörelsen är en logisk utveckling av talibanrörelsen i Pakistan och syftar till att koordinera resurser, skapa operativ enhet och formulera strategiska målsättningar. Man har dessutom fått ett avgörande inflytande över såväl al Qaida, som den afghanska talibanrörelsen som är helt beroende av pakistanska baser för att kunna bedriva egen verksamhet. Så länge som de pakistanska talibanerna bestod av lokala grupperingar var AQ och afghanerna de inflytelserikaste krafterna i området – men så är det inte längre.
Genom sitt uppstigande till makten har Mehsud också förpassat den äldre generationen talibaner i bakgrunden, liksom gestalter som Sadiq Noor, mulla Nazir och Noor Islam, som allmänt troddes vara de som skulle ta över ledarskapet (mulla Dadullah dödades ju av soldater ur brittiska Special Boat Service för ett par månader sedan).

Här har vi alltså vår fiende – en man som världen mycket väl kan klara sig förutan...

torsdag 20 december 2007

Hamas vädjar om fred inför Eid al-ahda

Lipsill modell Hamas

Under islams viktigaste högtid – Eid al-ahda, som traditionellt firas med massiv fårslakt till åminnelse av att Abraham slapp offra sin son Isak på berget Hebron (jfr. 1 Mos. 22:2-13) – går ledaren för Hamasregeringen på Gazaremsan, Ismael Hanijeh, ut med en sällsynt tårdrypande vädjan till Israel om eldupphör.

I ett bönemöte som hölls på Gazas fotbollsstadium för att fira festligheterna talade Hanijeh detta år inför närmast folktomma läktare:

- Vi lider under militära angrepp och internationella sanktioner. Vi hälsar årets fest med ögonen fyllda av tårar [Krgsblg:s kursiv].

Gråtattacken kom efter två dagars israelska flygangrepp (14-16 december) som resulterat i två dödade hamasmedlemmar och tio dödade terrorister ur Islamiska Jihad.

Israels premiärminister Olmert sade å sin sida att det näppeligen kunde bli tal om några avtal med med Hamas om organisationen inte erkänner Israels rätt att existera, samt slutar med att skicka raketer in över Israel.

Israel och terrororganisationen Hamas har aldrig haft officiella kontakter med varandra, men faktum är att informella kontakter emellanåt upprätthållits via tredje part – vilka från och till lett till kortare vapenvilor.

Även Hamasregeringens officielle talesman, Taher Nunu, tycktes vilja begagna högtiden till att vädja om misskund i ett samtal till israelisk TV:

- Om Israel stoppar sina attacker och häver belägringen kan nog en vapenvila vara möjlig.

Hamas lovade att de nu skulle samarbeta med andra militanta grupperingar på Gazaremsan för att få ett slut på raketbeskjutningarna av Israel.

Olmerts kansli kunde inte omedelbart bekräfta att sådana kontakter hade tagits, och talesmannen Mark Regev gjorde ännu en gång klart den israeliska ståndpunkten att inga förhandlingar är möjliga förrän Hamas respekterar de avtal som redan ingåtts av den palestinska myndigheten, upphör med sina terrordåd, samt erkänner Israels rätt till existens.

En talesman för Islamiska Jihad, Abu Hamza, lät dock hälsa den amerikanska telegrambyrån AP, att Hamas inte hade kontaktat dem.

- Detta är ingen tid för eldupphör. Vi måste hämnas på den lede fienden.

Sedan Hamas tog över regeringsmakten har Israel naturligtvis stängt sin gräns mot Gaza, men det verkliga skälet till områdets isolering är det faktum att Egypten också har stängt sin gränsövergång. Resultatet har blivit betydande ekonomiska svårigheter för palestinierna.

Det som var Hamas styrka innan man kom i regeringsställning, nämligen att man kunde upprätthålla ett fungerande socialt skyddsnät under det närmast totalt korrupta PLO-styret, har nu blivit organisationens akilleshäl. Aldrig har palestinerna haft det sämre ekonomiskt än nu.