The Long War: Great Game Redux

"Våra traditionella allierade..." 23 punjabiska infanteriregementet i slaget vid Charasiab, 6 oktober, 1879 (Andra afghanska kriget)

I ett inlägg från den 1 november försökte jag ju betona stammarnas betydelse för att vinna kriget i Irak. I senaste numret av ärevördiga The Atlantic skriver tidskriftens mångårige medarbetare Robert Kaplan en artikel som berör delvis samma saker. Kaplan är en författare som jag sätter ett stort värde på. Han har skrivit två böcker som är absolut ovärderliga när det gäller förståelsen av den amerikanska krigsmakten av idag, nämligen Imperial Grunts (2005), som behandlar armén och marinkåren, samt Hog Pilots, Blue Water Grunts (2007), som handlar om flygvapnet och flottan.

Att utgå från stammarna är ett utryck för den nya realism som präglar den amerikanska krigsmaktens bekämpning av insurgentrörelser sedan den nya armédoktrinen (Field Manual 3-24) infördes, 2006, och över vilken general Petraeus har haft ett avgörande inflytande. Det är en realism som påminner en hel del om britternas sätt att bedriva imperiepolitik i Väst- och Centralasien under slutet av förrförra och början av förra seklet. Utan att ha varit förmögna att tydligöra sina nationella intressen och illusionslöst respektera kulturella och religiösa ideosynkrasier på lokal nivå skulle man aldrig ha kunnat upprätthålla ett imperium som omfattade en fjärdeldel av jordens landmassa (och alla världshav) och en femtedel av världens befolkning. Vad amerikanarna har upptäckt i Irak är hur man spelar The Great Game på lokalnivå. Och denna erfarenhet kommer att bli viktig för det fortsatta kriget mot terrorismen. Den nya presidenten (förmodligen Hillary Clinton) kommer i Förenta Staternas krigsmakt att ärva ett skarpslipat svärd som sammanfogats och härdats under Bushregimens krig i Irak och Afghanistan.

Britterna (liksom före dem romarna) var alltid realister med en praktisk utblick på världen. En realistisk erfarenhet som amerikanarna lärt sig från Irak är bland annat att de tre allmänna val som genomförts i Irak visserligen har skänkt den valda regeringen legitimitet men har däremot inte skapat ordning. Vad som har bringat ordning ur kaos har inte varit lagar, parlamentarism, författningar eller ens religion – utan istället blodsband. Armén har under senare tid pumpat in pengar och gett militärt stöd till de lokala stambaserade gräsrotsrörelserna. Dessa resurser har emellertid inte gått till några folkvalda ombud, utan till respekterade traditionella ”byäldstar”, dvs shejker. Att bygga fred i Irak handlar inte om att införa parlamentarism utan om att skapa maktbalans mellan stammar och sekteristiska grupper på ett sätt som snarast erinrar om situationen i Västeuropa efter Westfaliska freden, 1648.

De tre vilayeter som slogs samman till Irak 1919 utgjorde några av de mest efterblivna områdena i det forna Ottomanska riket, där stamtänkandet alltid spelat en viktig roll. Stammarnas roll kom paradoxalt nog att stärkas under diktatorn Saddam Hussein genom de ekonomiska svårigheter landet hamnade i under Iran-Irakkriget under 1980-talet. Eftersom stammarna i al-Anbar behärskade smugglingsrutterna från Jordanien och Syrien in till Bagdad blev de helt enkelt alltför betydelsefulla för att kunna negligeras. Saddam blev tvungen att samarbeta med dem och ge dem politiskt inflytande. Exakt samma sak har amerikanerna gjort idag.

Nyare västerländsk politisk teori utgår antingen från abstrakta kollektiva storheter (klass, ras), som exempelvis socialism eller nazism, eller också från en likaledes abstrakt entitet, nämligen individen, som liberalismen. Dessa utgångspunkter har inte bara ett kunskapsteoretiskt värde, utan också ett moraliskt egenvärde för teoriernas anhängare. Enligt dessa synsätt utgör stammen eller klanen något anakronistiskt eller primitivt som måste övervinnas. Vi får en situation där man både nedvärderar dessa sociala element och saknar intellektuella instrument att korrekt förstå dem. Här kan en konservativ politisk teori komma till hjälp, eftersom denna inte lider av några utopistiska handikapp. Konservatismen är realistisk och har inga som helst problem att laborera med begrepp som klan, stam eller familj på samma nivå som individer eller abstrakta kollektiv. Konservatismen lägger heller inget inherent värde i dessa begrepp, utan ser dem helt enkelt i termer av effektivitet. Det är en modell som uttrycktes redan av Augustinus i början av 400-talet i distinktionen mellan guds- och världsstat. I De civitate Dei kan vi läsa att stammen, baserad på en begränsad koppling mellan människor i termer av släktskap och ”etnicitet” kanske inte utgör det högsta goda, men att den likväl bidrar till skapandet av social sammanhållning och alltså utgör något gott i sig – alltså det bästa vi kan hoppas på i en ofullkomlig värld. Att bekämpa anarki innebär alltså inte att man utgår från individen eller staten, utan ifrån stammen och närsamhället och bygger ordning och fungerande strukturer därifrån.

Vad den amerikanska krigsmaken har gjort sedan the Surge är att följa en sådan ”augustinsk” modell och knyter på så sätt tillbaka till en äldre modell för social organisation (stammen), än den som representeras av al-Qaidas radikalislamism. Med sina utopiska inslag och sitt betonande av abstrakta kollektiv (”de troende” kontra ”de otrogna”) har radikalislamismen mer att göra med med 1900-talets totalitära rörelser, såsom socialism och nazism, än med den typ av traditionell islam som florerade under medeltidens Bagdad- eller Cordobakalifat.

Stamtänkandet är ännu mer utbrett i Pakistan, än vad det är i Irak. Med de stora slitningar som finns i Pakistan och de svårigheter som regeringen har att bekämpa talibanmilis och al-Qaida, samt genom den västerländska truppnärvaro som redan finns i Afghanistan är det, enligt min mening, ganska troligt att vi snart kommer att se amerikansk trupp i Pakistan. Detta betyder ingenting annat än att kriget har kommit hem. ”Det långa kriget” började där och måste, för att kunna föras till seger, också avslutas där. Men för att kunna segra måste vi dock ovillkorligen låta den ”augustinska” modellen styra vårt agerande även där. Vi för inte krig i Centralasien för att upprätta en västerländsk demokrati i området, utan för att tillintetgöra våra fiender. Demokratin kan mycket väl komma senare, men måste i sådana fall vara ett uttryck för en genuin önskan hos dem som bor där.

Stammarna i Baluchistan, i Northwest Frontier Provinces eller i de federala stamdistrikten (som Nord- och Sydwaziristan) tycker sig i nuläget inte behöva några västerländska politiska institutioner – de har redan sina egna. De har ett rättssystem baserat på för-islamsk tradition och sharia. De har ett socialt ”skyddsnät” baserat på zakat (allmosegivning) och en traditionell gästvänskap, som alla som läst Homeros eller Eddans ”Hávamál” känner igen utan problem. De har beslutande organ i sina jirgas och shuras. De som i pressen kallas ”krigsherrar” är inte alltid bandithövdingar, utan ofta högt respekterade klanledare som löser ”civilrättsliga” spörsmål kring skilsmässor, ägandedispyter, etc. Vad dessa människor vill ha är rättvisa och värdighet – inte nödvändigtvis västerländsk demokrati. Detta är den verklighet politiska beslutsfattare i väst måste utgå ifrån.

När västerländsk trupp deploajeras i Pakistan bör de alltså följa modellen från al-Anbar genom att samarbeta med stammarna, smörja dem med pengar och gåvor i utbyte mot information om terroristernas förehavanden, samt i övrigt acceptera den kultur och samhällsordning som redan finns. Vi måste helt enkelt visa att vi är lika pålitligt konservativa som de. Det finns ingen spontan vilja bland lokalbefolkningen att anamma talibanstatens eller al-Qaidas radikalislamism. Denna representerar ett relativt sett ”modernt” inslag som i förlängningen hotar att slå sönder det traditionella samhällsmönstret, vilket irakierna redan har upptäckt.

Denna modell är även något att begrunda när det gäller arabvärlden i stort. Överallt vacklar de despotiska regimerna, samtidigt som de krafter som vill träda i deras ställe närmast undantagslöst verkar utgöras av raikalislamister av typen Islamska brödraskapet. Lösningen på knuten om vi skall stödja oaptitliga diktatorer eller livsfarliga jihadister löses bäst genom ett alexanderhugg: att vi i stort bortser från den politiska ordningen och istället stöder oss på stamstrukturerna och lokala maktcentra.

Detta är en läxa som den amerikanska krigsmakten redan lärt sig, och som vi andra också bör studera, om vi vill segra i detta krig.