Realist: Lord Palmerston
I föregående inlägg fick jag en fråga om relationerna mellan Iran och de olika shiitiska "aktörerna" i irakisk politik. Det är en intressant fråga som förtjänar sitt eget inlägg. När man tittar lite närmare på det hela är det inte utan att man vill instämma med Lord Palmerston när han apropå den "Schleswig-Holsteinska frågan" sade:
Only three people understood the Schleswig-Holstein Question in its entirety. The first was Albert, the Prince consort and he is dead; the second is a German professor, and he turned mad; and the third was myself - and I have forgotten all about it.
Lite historia
Problemet vad gäller förhållandet mellan Iran och de olika shiitiska grupperna har framför allt att göra med att de har ändrat karaktär över tid. Dawa och SIIC är ju de viktigaste partierna i den shiitiskt dominerade koalitionen som vann det senaste parlamentsvalet i Irak (januari 2005). Att just Dawapartiets ordföranden - först Ibrahim al-Jafari och efter 2006 Nuri al-Maliki - blev premiärministrar tycks ha berott på två saker: dels på partiets stolta traditioner och dels på att Dawa inte hade någon stark milis, till skillnad från SIIC, med sin Badr-milis och de Muqtada al-Sadrtrogna med sin Mahdi-armé (JAM). Al-Maliki och Dawa tycks med andra ord ha blivit en perfekt kompromisskandidat. Al-Sadrs stödpartier (han hade ett par stycken) lämnade dock alliansen redan under 2005 och har genom JAM kunnat öva ett visst inflytande genom sina aktiviteter utanför parlamentet. I bakgrunden finns också gammalt groll mellan Dawa och Muqtada al-Sadrs far, Muhammed al-Sadr, den kände teolog som givit namn åt stadsdelen Sadr-City i Bagdad. Sadr d.ä. förbjöd exempelvis medlemmarna i sitt religiösa seminarium i Najaf att vara medlemmar i Dawa, etc.
Under Saddamregimen agerade Dawa emellertid som en underjordisk stödorganisation för shiitiska intressen, och man fick ett omfattande stöd från Iran. Flera av partiets ledare befann sig också i exil i detta land.
SIIC (tidigare SCIRI) grundades som en insurgentrörelse mot Saddam 1982, dvs när Iran-Irakkriget hade brutit ut. Rörelsen fick omfattande stöd från mullorna i Iran för att utföra "destabiliserande" verksamhet. Organisationen bestod av utbrytare ur Dawa, som ansåg att "moderpartiet" inte var radikalt nog. För iraniernas vidkommande spelade denna skillnad mindre roll - alla motståndare till Saddam var välkomna, inklusive Israel och USA som i hemlighet levererade ersättningsmateriel till det iranska flygvapnet (vilket blev bekant genom den s.k. Iran-Contras-affären). Ledare för SIIC var först ayatollan Muhammed Baqir al-Hakim som efter att ha mördats av al-Qaida, efterträddes av sin broder, Abdulaziz al-Hakim. Namnbytet - som ägde rum 2007, skedde som en markering av rörelsens förändrade policy i det att man inte längre förespråkar en teokratisk "gudsstat" efter iranskt mönster och att man tar avstånd från terroraktiviteter. Historiskt har man emellertid inte varit främmande för sådana saker: i inledningsskedet var det förmodligen Hizbollah som på Iranskt uppdrag hjälpte organisationen att komma igång med sin Badr-milis; och man har vunnit stöd från stora grupper av den shiitiska befolkningen genom att efter mönster från den palestinska terrororganisationen Hamas ägna sig åt social hjälpverksamhet.
Till skillnad från Dawa och SIIC grundades Muqtada al-Sadrs JAM utan stöd från Iran. Att organisationen stod fri från iranskt inflytande var faktiskt ett sätt att "nischa" milisen och vinna sympatier från shiiter som var beredda att stödja en rent "irakisk" organisation - kanske av patriotiska skäl. Under 2004 var man den enda shiitiska organisation som använde sig av väpnat våld mot koalitionstrupperna - som annars stod ganska högt i kurs hos just denna del av den irakiska befolkningen efter störtandet av Saddams tyrannvälde.
När koalitionsmyndigheten förbjöd organisationens tidning, 2004, satte man igång ett uppror som höll på att leda till organisationens undergång - men amerikanerna lät al-Sadr slinka ur nätet efter påtryckningar från storayatollan Ali al-Sistani (den viktigaste religiöse förgrundsgestalten bland iraks shiiter), britterna (som ville ha lugn och ro i Basra) och av logistiska skäl (eftersom amerikanerna ville koncentrera sina krafter mot al-Qaida och sunnitiska insurgentrörelser i Anbarprovinsen).
Al-Sadr och JAM-milisen var försvagad efter händelserna 2004 och anammade al-Sistanis "icke-vålds"-policy, enligt principen att "göra dygd av nödvändigheten". När al-Qaida sprängde den gyllene moskén i Samarra, 2006 var dock måttet rågat. Händelsen har ibland beskrivits som "shiiternas 9-11" och al-Sadr bestämde sig för att ta till vapen igen. För att bygga upp sin organisation tvangs al-Sadr att vända sig till Iranierna för att få stöd - och återigen kom Hizbollah att spela en viktig roll när det gällde att bygga upp den "nya" JAM-milisen (tillsammans med det iranska revolutionsgardets Quds-styrkor). Sedan dess har al-Sadrmilisen varit beroende av Iran för sin verksamhet, och stödet från detta land har också kommit att rikta sig till de utbrytargrupper (s.k. "specialgrupper") som lämnat JAM för att fortsätta våldsutövningen efter det att al-Sadr utlyste sin vapenvila, 2007. Om någon händelsevis tvivlar på sambandet mellan Iran och al-Sadr, kan man bara hänvisa till hans vistelse i det iranska teologiska centret i Qum sedan 2007.
Hur är det nu?
Det finns viktiga historiska kopplingar mellan Dawa, SIIC och Iran. Däremot finns det ett stort missnöje mellan de irakiska partierna och irans (eller rättare sagt Revolutionsgardets) stöd till "specialgrupperna" och al-Sadr. Iran utgör nu en destabiliserande faktor för den nuvarande regimen och på sikt ett hot mot dessa partiers möjlighet att få goda resultat i provinsvalen som skall hållas i oktober. Man vill dock inte göra någon officiell brytning med den stora grannen i öster, utan tog emot Ahmadinejad på hjärtligast tänkbara vis, även om man kan notera att storayatollan al-Sistani tycks ha vägrat att träffa den iranske potentaten. För att kunna bibehålla fiktionen om att man inte vänder sig direkt mot iranska intressen upprätthåller regimen fiktionen att man riktar sina aktiviteter mot "illegala" element och "utbrytargrupper".
Al-Sadrs milis är för närvarande helt beroende av Iran för all sin "hårdvara", av typen vapen och ammunition. Däremot kan han räkna med ett stort stöd bland den fattigare delen av den shiitiska stadsbefolkningen och i allmänna val kan han säkert få runt 15 procent av rösterna. Detta verkar man vara medveten om inom Dawa och SIIC; och i den politiska kultur som råder i Mellanöstern där tidigare dödsfiender plötsligt kan omfamna varandra och utbyta fridskyssar kan al-Sadr säkert spela en viktig roll i ett framtida Irak. En förutsättning är dock att JAM lägger ned vapnen... Nåväl: den som lever får se. I den bysantinska verklighet som råder mellan Eufrat och Tigris kan man bara rekommendera Lord palmerstons flegmatism.
Missilförsvaret i aktion. På en plats nära oss inom kort...
Kära läsare - jag har haft så otroligt mycket för mig de senaste två veckorna att jag inte har kunnat uppdatera bloggen som jag borde - men från och med i morgon kommer det att bli bättre.
Framför allt smärtar det mig att jag inte har kunnat blogga nu när det har skett ett antal saker som faktiskt borde ha belysts:
1) Nato-mötet - som Bush faktiskt vann! Att Ukraina och Georgien inte blev medlemmar nu var priset för att få en total europeisk uppslutning bakom missilförsvaret (som ju faktiskt fungerar!); och Ukraina och Georgien kommer att bli medlemmar om ett par år - processen har börjat.
2) Efterspelet till Basra. Det blev ju inte så hemskt som jag trodde till en början. Al-Sadr är på defensiven och regeringstrupper och koalitionen utför successiva upprensningar i enlighet med "opportunitetsprincipen". Al-Sadrs milis har slut på ammunition och ledare - och lokal uppslutning (åtminstone utanför Sadr-City).
3) Petraeusrapporten. Någon borde utreda hur Iran har förvandlats till den största fienden i Irak. Under förhören under förra veckan diskuterades detta utförligt, men ingen tycktes vilja dra några konsekvenser... Åtminstone för mig är konsekvenserna klara!
Jag återkommer i morgon med nya krafter.
General Petraeus och ambassadör Crocker under gårdagens senatsförhör
Jag följde utfrågningen av general David Petraeus (och USA:s Bagdad ambassadör Ryan Crocker - som f.ö. talar utmärkt arabiska) under gårdagen. Jag måste medge att jag somnade till ett antal gånger - framför allt när mer underordnade senatorer tog tillfället i akt att förvandla utfrågningarna till långa tal... Den gode generalen valde dock att bland annat lyfta fram följande intressanta punkter:
1) Säkerhetsläget i Irak är bättre idag än när förra Petraeusrapport avlevererades - och dramatiskt mycket bättre än för 15 månader sedan när president Bush bestämde sig för att låta den förre försvarministern, Donald Rumsfeld, träda tillbaka och ge klartecken för the Surge.
2) Vad man tenderar att glöma bort inom ramen för the Surge är den Surge som de irakiska armén själv gjort under samma tid. Under 2007 har nästan 100.000 nya irakiska soldater trätt i tjänst. De irakiska säkerhetskrafterna har blivit allt mer kapabla att ta ansvar för den egna säkerheten. Taktiskt fungerar de utmärkt från brigadnivå och nedåt; under det att de fortfarande har stora problem att operera med större formationer och precis som när det gäller så många arméer i "tredje världen" är det logistiken som inte klaffar (vilket visades under operationerna i Basra i förra veckan). Truppmoralen förefaller också god. Som så många andra blev jag nervös när jag hörde om "1000 soldater", som lade ned vapen eller flydde fältet under Basra-operationerna, men tydligen handlade det om helt råa rekryter liksom polis-trupper från själva Basra, som uppenbarligen var rädda för att drabbas av milisgruppernas repressalier riktade mot dem själva och deras familjer. med en annan styrke sammansättning kommer man undan sådant.
3) Manöverkrigföringen har helt lagts om till insurgentbekämpning. Samarbetet mellan amerikanerna och irakierna handlar nu främst om att skydda lokalbefolkningen, bekämpa kriminella band och illegala miliser, samt se till att det lokala näringslivet kommer igång. Detta låter kanske inte så speciellt heroiskt, men är själva grundbulten i all framgångsrik COIN-krigföring.
4) Sedan de första "gräsrotsrörelserna" började uppstå mot slutet av 2006 har dessa organisationer, såsom al-Shawa ("väckelsen") och Ibna'a al-Iraq ("Iraks söner", tidigare Concerned Local Citizens), växt till en viktig kraft bland den sunnitiska delen av befolkningen. Genom dessa "medborgargarden" eller lokala skyddskårer har stora delar av den amerikanska krigsmakten kunnat dras tillbaka och sättas in där den verkligen behövs, såsom i trakterna kring Mosul eller Diyalaprovinsen. "Sönerna" avlönas och utrustas av amerikanerna och ett par utfrågare från det Demokratiska partiet verkar tydligen tycka att det är "fusk" om man vinner genom att hjälpa sina allierade ekonomiskt; men så gjorde romare och britter för att hålla ihop sina imperier, och så har amerikanarna gjort från och till i olika krig - att stödja den franska motståndsrörelsen under andra världskriget mot tyskar och Vichy-regeringen förminskar ju inte de amerikanska soldaters hjältemod som steg iland på Utah Beach.
5) Händelserna i Basra visar på den betydelse som milisledaren Muqtada al-Sadrs vapenvila har haft när det gäller minskningen av våldet i Irak. De visar emellertid också på den destruktiva roll som Iran spelar när det gäller att bekosta, utrusta, och träna diverse illegala miliser (ofta kallade "specialgrupper") - ofta i samarbete med det libanesiska Hizbollah (denna organisation har blivit ett slags modell för muslimska insurgentrörelser och dess metodologi försöker man nu emulera inom såväl det paletiska Hamas, som al-Sadrs JAM). I takt med att Al-Qaida Irak trängs tillbaka kommer dessa grupper att överta rollen som det största enskilda hotet mot en fredlig utveckling i Irak.
6) Den framgångsrika kampen mot AQI är viktig så tillvida att al-Qaida centralt (genom diverse uttalanden från såväl bin Ladin, sol al-Zawahiri) har utnämnt Irak som den centrala fronten i kampen mot "sionisternas och korsriddarnas allians" (dvs oss här i väst). En seger i Irak är viktig utifrån ett symboliskt perspektiv. I alla kommunikéer från AQ i Waziristan/Citral hävdas det att AQI är på väg att driva ut inkräktarna och om detta inte sker förlorar hela organisationen ansiktet. I diverse opinionsundersökningar framkommer det att stödet för terroristdåd, AQ och bin Ladin minskar bland muslimer runt om i världen (med undantag för Västeuropa). Till och med den rabiat anti-västliga TV-sändaren Al-Jazira vågar nu på ett ironiskt vis kontrastera AQ:s utalanden med läget på marken i Irak. Det verkar tydligen förhålla sig som bin-Ladin själv framhöll vid ett tillfälle: "man ser en stark häst och en svag häst, folk kommer att älska den starka hästen. USA är för närarande den starkaste hästen mellan Eufrat och Tigris.
Al-Qaida-medlem med prostituerad. Sådana här "vykort" delas ut av al-Qaida för att locka unga män till rörelsen.
Några detaljer: att mannen bär klockan på höger hand, jämte har en ring på lillfingret visar att han hör till AQ-Irak; frånvaron av skägg tyder på att han kan vara involverad i infiltrationsuppdrag; texten, som foto-shopats in, lyder: "Mujahedin Tal Afar". Väskan som mannen har under armen är en handledsväska för män (en s.k. "bögslunga"). Eftersom jihadisterna gärna uppträder i traditionella kläder utan fickor har denna acessoir blivit en lyxig statussymbol - samma sak med mobiltelefonen som flickan håller i handen. De två sista detaljerna visar att vi inte har att göra med vilka personer som helst, utan riktiga storstekare...
Jag kunde inte låta bli att ge min läsekrets följande inblick i det globala kriget mot terrorismen. Bilden är hämtad från Michael Yons hemsida. Tillsammans med Michael Totten är Yon enligt min mening den kanske främste journalisten som just nu är verksam i landet mellan Eufrat och Tigris. Hans rapporter, som regelbundet publiceras på hans blogg, har under de senaste åren har varit en ovärderlig informationskälla för alla intresserade.
Bilden är alltså upphittad i Tal Afar. Staden ligger i norra Irak, nära gränsen till den Autonoma Kurdiska Regionen (c:a 5 mil från Mosul) och grundades under den ottomanska tiden som en garnisonsstad högt upp på en isolerad bergstopp. Av detta skäl utgörs fortfarande merparten av befolkningen av turkmener (ur Daludi-stammen) som har starka band till Turkiet. Det avskilda läget och det bristande intresset från den kurdiska gerillan för denna "turkiska" plats, gjorde att al-Qaida snabbt kunde göra sig till herrar över staden under 2005.
Tal Afar fick öknamnet "Al-Qaida City" av amerikanska soldater och var den plats där AQ utbildade nyrekryterade "gudskrigare" från Irak och andra delar av arabvärlden. Staden var också en plats där AQ kunde koppla av med narkotika och turkmenska prostituerade. Michael Yon berättar att dessa prostituerade blev en alldeles utmärkt informationskälla för såväl amerikanerna, som de Irakiska säkerhetsstyrkorna eftersom närvaron av unga damer fick jihadisterna att börja skrävla. Eftersom araberna i AQ dessutom behandlade de "turkiska" flickorna som ett slags andra klassens individer var de heller inte svåra att rekrytera (det är sannerligen inte första gången denna metod har kunnat användas för informationsinhämtning i de mänskliga konflikternas historia. Krgsblgs. anm.). I sin bok Moment of Truth in Iraq (2008) berättar Michael Yon en liknande historia om den homosexuelle al-Qaida-medlemmen som så snart han blivit illa behandlad av sina många jihadist-älskare gick till den amerikanska armén och gav dem den information de behövde för att kunna döda dem.
Staden är numera återeövrad och AQ-medlemmarna har flytt eller dödats.
Det kanske förvånar en del läsare att dessa "gudskrigare" från hela arabvärlden har en så pass sangvinisk inställning till prostitution, narkotika och homosexualitet, men detta är bara den andra sidan av det mynt som handlar om den uppfattning av martyrskap som utvecklats inom radikalislamismen. Enligt kristen, judisk, buddistisk och hinduisk (och sekulär) tradition kan man mycket väl offra sitt liv, men man gör det alltid för andra. Inom islam offrar man dock sitt liv inte bara för umman, utan även för sig själv. Koranen är mycket explicit vad gäller de belöningar som kommer den individuelle martyren till del: tillgång till jungfrur (72 st.), möjlighet att dricka alkohol, absolut förlåtelse för alla synder som begåtts i jordelivet, etc (jfr Koranen, sura 5:37). Detta ger en viss handlingsfrihet för den enskilde jihadisten fram till det ögonblick han står inför sin skapare. Det är betecknande att Muhammed Atta och hans medhjälpare gick på kasino och drack whisky (Johnnie Walker Black Label med sodavatten utan is) innan de flög in planen i World Trade Center, den 11 september 2001. Denna synd mot Guds bud (att dricka sprit), skulle vara borttvättad till fullo ett antal timmar senare.
I medierna läser man ibland "rapporter" om att amerikanska soldater skulle använda sig av droger, ha en cynisk inställning till sina uppgifter, ha gått in i armén för att få vissa individuella "fördelar", bryta mot de "mänskliga rättigheterna", etc. Enligt min uppfattning kan ännu bättre exempel på dylika moraliska tillkortakommanden hittas på ett helt annat håll...
Amerikanska soldater i bön inför insats utanför Basra i söndags (foto: Heathcliff O'Malley, Daily Telegraph)
Det är dags att knyta ihop säcken vad gäller operation Sawlat al-fursan i Basra (26-31 mars). Det är möjligt att jag har ett överdrivet stort intresse för denna operation, men jag tycker samtidig att den "information" som svensk press lyckats prestera vad gäller denna incident faktiskt är under all kritik, såväl kvalitativt som kvantitativt.
Nåväl - jag är heller inte själv utan skuld. Bara under det dygn som gått sedan jag skrev min senaste post har jag fått reda på ett och annat som fordrar att mina tidigare inlägg (åtminstone delvis) bör revideras.
Mea culpa 1: Mötet i Qum
Redan i fredags (inte i söndags, som jag skrev i min förra post) anlände den irakiska regeringsdelegationen till det iranska teologiska centret i Qum för att diskutera händelseutvecklingen med Muqtada al-Sadr. Delegationen bestod av toppar från de två största shiitiska maktblocken vid sidan av al-Sadrs JAM-milis, nämligen Dawapartiets Ali Adil och Badrmilisens befälhavare Hadi al-Amiri. Mötet handlade tydligen om att övertyga al-Sadr om att aktionerna faktiskt inte var primärt riktade mot JAM (Jaysh al-Mahdi, "Mahdiarmén"), utan precis som den officiella propagandan faktiskt gav vid handen: just mot kriminella element och utbrytargrupper. Muqtada al-Sadr hade tydligen hamnat i ett tillstånd av depression och inte velat tro på detta, utan utgått från att al-Maliki ministären bestämt sig för att krossa hans rörelse en gång för alla. Det som övertygade al-Sadr till sist var ett ingripande från ingen mindre än befälhavaren över det irakiska Revolutionsgardets Qudsstyrkor, Kassem Suleiman (Qudsstyrkorna är de enheter inom gardet som ansvarar för utlandsoperationer). Suleiman fick al-Sadr att avstå från en "ragnaröksoption" ("Vi skall slåss till sista man eftersom allt ändå är förlorat...") genom att gå i god för den irakiska regeringens begränsade intentioner och att påtala att om al-Sadr fortsatte att streta emot skulle faktiskt hans rörelse få vederfaras nämnda "ragnarök" genom koalitionstruppernas ingripande. I sådana fall skulle Iran inte kunna göra något.
Detta belyser ett par intressanta punkter: 1) Huvudsyftet för den irakiska regeringsdelegationens besök var att nå ett slags modus vivendi med Iran - vilket delvis kan ha lyckats; 2) JAM är tydligen i sista hand beroende av Revolutionsgardet för sin verksamhet; 3) Vare sig de vill eller inte är USA och koalitionen de facto redan i krig med Iran (eller åtminstone Revolutionsgardet) - vad gardet gör eller inte gör handlar helt om opportunistiska bedömningsgrunder; 4) Även om det inte framkommer i svensk press tycks gardet (och Iran) ha den yttersta respekt för USA:s kapacitet i området - militärt, såväl som politiskt; 5) Den nuvarande shiitiska regimen i Irak vill inte bli en lydregim under Iran, men man vill däremot ha ett fredligt umgänge med ömsesidig respekt vis-à-vis sin store granne. I detta har man ett stort stöd i den amerikanska truppnärvaron.
Innan den gode läsaren av denna blogg nu anklagar mig för att kolportera diverse konspirationsteorier vill jag bara rekommendera läsning av vad den lilla telegrambyrån McClatchy - med sina exceptionellt goda kontakter i Irak och inom Pentagon - skriver via sina korrespondenter i Basra, Bagdad och Najaf. De lyfter fram ungefär samma saker som jag har fått höra.
Vissa händelser på marken talar för att ovanstående modell kan vara sann. Den Irakiska armén har inte dragit sig tillbaka från Basra utan gått in i staden och börjat försöka inskärpa lag och ordning. Framför allt har man börjat ingripa mot den ökända Garamsheh-stammen som ligger bakom mycket av den organiserade brottsligheten. Man har dock undvikit stadsdelarna Hayanijah och gamla staden där det största stödet för JAM står att finna. Man har dessutom fortsatt upprensningsaktioner i övriga delar av södra Irak. Tydligen är det bara JAM som respekterar vapenvilan till hundra procent - regeringsidan har ju fortfarande carte-blanche att gripa milismän om man påträffar dem beväpnade (vid behov kan ju denna beväpning alltid ordnas - i efterhand).
Mea culpa 2: Jag lurades av den amerikanska krigspropagandan!
I de olika inägg som jag skrivit om milisgrupper i Irak har jag alltid varit noga med att skilja ut iranskstödda "specialgrupper" och "utbrytargrupper", som inte står direkt under al-Sadrs kontroll, från de delar av JAM som respekterar vapenvilan. Detta bygger givetvis på alla de rapporter och briefings som kommer från MNF-I och CENTCOM. Uppenbarligen har amerikanarna i praktiken haft en betydligt mer flexibel definition av vad som egentligen utgör dessa "utbrytargrupper". Om man har hittat en isolerad och försvarslös gruppering ur den del av JAM som förvisso respekterar vapenvilan har man inte tvekat att "eliminera" den - samma sak om det handlat om en enhet eller individ som man anser utgöra ett verkligt problem: de har tagits ut ur cirkulationen, vare sig de varit "utbrytare" eller inte. Därefter har man i pressmedelanden och briefings slagit på stora trumman och kallat dem "specialgrupper", etc. På ett mycket illistigt sätt har man sedan gratulerat JAM för att koalitionen nu "hjälpt" den att komma till rätta med sina "problem". Al-Sadr har givetvis vetat att allt detta bara är ett spel, men han har heller inte kunnat göra något. Alla har prisat honom för hans samarbetsvilja, samtidigt som han har sett sin organisation förblöda. När jag första gången hörde om att amerikanerna betedde sig på detta vis trodde jag det inte, men efter händelserna i Hilla nu under helgen är jag övertygad. JAM-grupperingen där var ingen utbrytargrupp men de tillintetgjordes ändå och stämplades som "rougue elements" i efterhand. Jag har sannerligen ingenting emot att medlemmarna i JAM förs bort ur ekvationen - själva har de aldrig tvekat att döda koalitionssoldater, våldta fruar till affärsinnehavare som inte betalar "revolutionsskatt" eller slå ihjäl flickor som har haft läppstift eller högklackade skor. Metoden har tydligen också varit effektiv vad gäller att "intimidera" al-Sadr och kanske driva honom till vansinnets gräns, men om ni händelsevis skulle läsa mina tidigare poster bör ni ha detta i åtanke: inte alla "utbrytargrupper" var utbrytargrupper...
Hur blir det nu?
Det vet nog ingen. Allt är väldigt labilt, men summa summarum har nog Iran ytterligare stärkt sin ställning. Den irakiska regeringen har både vunnit och förlorat på det här och JAM är fortfarande starkt. Det enda vi kan göra är att fortsätta med västerländsk truppnärvaro. Många tror mig nog inte när jag säger detta, men den viktigaste stabiliserande faktorn i hela Mellanöstern är förmodligen närvaron av västerländsk trupp. Gud välsigne dem.
Realist: Lord Palmerston
