onsdag 9 april 2008

Petraeus-rapporten

General Petraeus och ambassadör Crocker under gårdagens senatsförhör

Jag följde utfrågningen av general David Petraeus (och USA:s Bagdad ambassadör Ryan Crocker - som f.ö. talar utmärkt arabiska) under gårdagen. Jag måste medge att jag somnade till ett antal gånger - framför allt när mer underordnade senatorer tog tillfället i akt att förvandla utfrågningarna till långa tal... Den gode generalen valde dock att bland annat lyfta fram följande intressanta punkter:

1) Säkerhetsläget i Irak är bättre idag än när förra Petraeusrapport avlevererades - och dramatiskt mycket bättre än för 15 månader sedan när president Bush bestämde sig för att låta den förre försvarministern, Donald Rumsfeld, träda tillbaka och ge klartecken för the Surge.

2) Vad man tenderar att glöma bort inom ramen för the Surge är den Surge som de irakiska armén själv gjort under samma tid. Under 2007 har nästan 100.000 nya irakiska soldater trätt i tjänst. De irakiska säkerhetskrafterna har blivit allt mer kapabla att ta ansvar för den egna säkerheten. Taktiskt fungerar de utmärkt från brigadnivå och nedåt; under det att de fortfarande har stora problem att operera med större formationer och precis som när det gäller så många arméer i "tredje världen" är det logistiken som inte klaffar (vilket visades under operationerna i Basra i förra veckan). Truppmoralen förefaller också god. Som så många andra blev jag nervös när jag hörde om "1000 soldater", som lade ned vapen eller flydde fältet under Basra-operationerna, men tydligen handlade det om helt råa rekryter liksom polis-trupper från själva Basra, som uppenbarligen var rädda för att drabbas av milisgruppernas repressalier riktade mot dem själva och deras familjer. med en annan styrke sammansättning kommer man undan sådant.

3) Manöverkrigföringen har helt lagts om till insurgentbekämpning. Samarbetet mellan amerikanerna och irakierna handlar nu främst om att skydda lokalbefolkningen, bekämpa kriminella band och illegala miliser, samt se till att det lokala näringslivet kommer igång. Detta låter kanske inte så speciellt heroiskt, men är själva grundbulten i all framgångsrik COIN-krigföring.

4) Sedan de första "gräsrotsrörelserna" började uppstå mot slutet av 2006 har dessa organisationer, såsom al-Shawa ("väckelsen") och Ibna'a al-Iraq ("Iraks söner", tidigare Concerned Local Citizens), växt till en viktig kraft bland den sunnitiska delen av befolkningen. Genom dessa "medborgargarden" eller lokala skyddskårer har stora delar av den amerikanska krigsmakten kunnat dras tillbaka och sättas in där den verkligen behövs, såsom i trakterna kring Mosul eller Diyalaprovinsen. "Sönerna" avlönas och utrustas av amerikanerna och ett par utfrågare från det Demokratiska partiet verkar tydligen tycka att det är "fusk" om man vinner genom att hjälpa sina allierade ekonomiskt; men så gjorde romare och britter för att hålla ihop sina imperier, och så har amerikanarna gjort från och till i olika krig - att stödja den franska motståndsrörelsen under andra världskriget mot tyskar och Vichy-regeringen förminskar ju inte de amerikanska soldaters hjältemod som steg iland på Utah Beach.

5) Händelserna i Basra visar på den betydelse som milisledaren Muqtada al-Sadrs vapenvila har haft när det gäller minskningen av våldet i Irak. De visar emellertid också på den destruktiva roll som Iran spelar när det gäller att bekosta, utrusta, och träna diverse illegala miliser (ofta kallade "specialgrupper") - ofta i samarbete med det libanesiska Hizbollah (denna organisation har blivit ett slags modell för muslimska insurgentrörelser och dess metodologi försöker man nu emulera inom såväl det paletiska Hamas, som al-Sadrs JAM). I takt med att Al-Qaida Irak trängs tillbaka kommer dessa grupper att överta rollen som det största enskilda hotet mot en fredlig utveckling i Irak.

6) Den framgångsrika kampen mot AQI är viktig så tillvida att al-Qaida centralt (genom diverse uttalanden från såväl bin Ladin, sol al-Zawahiri) har utnämnt Irak som den centrala fronten i kampen mot "sionisternas och korsriddarnas allians" (dvs oss här i väst). En seger i Irak är viktig utifrån ett symboliskt perspektiv. I alla kommunikéer från AQ i Waziristan/Citral hävdas det att AQI är på väg att driva ut inkräktarna och om detta inte sker förlorar hela organisationen ansiktet. I diverse opinionsundersökningar framkommer det att stödet för terroristdåd, AQ och bin Ladin minskar bland muslimer runt om i världen (med undantag för Västeuropa). Till och med den rabiat anti-västliga TV-sändaren Al-Jazira vågar nu på ett ironiskt vis kontrastera AQ:s utalanden med läget på marken i Irak. Det verkar tydligen förhålla sig som bin-Ladin själv framhöll vid ett tillfälle: "man ser en stark häst och en svag häst, folk kommer att älska den starka hästen. USA är för närarande den starkaste hästen mellan Eufrat och Tigris.

3 kommentarer:

BR sa...

Hej Erik!

Ser du ett framtida scenario med en av USA återupprustad irakisk krigmakt, komplett med flyg och pansar, som åter kan göra Irak till en av de starkaste militärmakterna i MÖ, som motvikt till Iran och Syrien?

Hälsn.

BR

Anonym sa...

Motiverad fråga. Man kan ju dock fundera kring om inte den typen av övergripande strategier hör till det förgångna, även om få skulle ha nåt mot ett sånt utfall.

Helt klart är dock att Bush haft som ambition att balansera Mellanöstern med ett så pass demokratiskt Irak som det går att få.

BR sa...

Nja anonym!
Ett militärt starkt Irak, förbundet med USA, skulle ju innebära en spjutspets mot halsen på såväl Iran som Syrien och dessutom utgöra en bra påtryckning mot Gulfstaterna i deras kamp mot terrorism.
Kan irakiska förband självständigt redan operera på brigadnivå, vilket är Israels operativa huvudnivå, så är kanske inte Iraks framtid som en effektiv krigsmaskin så avlägsen.
/BR