Basra Wrap Up (för tillfället...)

Amerikanska soldater i bön inför insats utanför Basra i söndags (foto: Heathcliff O'Malley, Daily Telegraph)

Det är dags att knyta ihop säcken vad gäller operation Sawlat al-fursan i Basra (26-31 mars). Det är möjligt att jag har ett överdrivet stort intresse för denna operation, men jag tycker samtidig att den "information" som svensk press lyckats prestera vad gäller denna incident faktiskt är under all kritik, såväl kvalitativt som kvantitativt.

Nåväl - jag är heller inte själv utan skuld. Bara under det dygn som gått sedan jag skrev min senaste post har jag fått reda på ett och annat som fordrar att mina tidigare inlägg (åtminstone delvis) bör revideras.

Mea culpa 1: Mötet i Qum

Redan i fredags (inte i söndags, som jag skrev i min förra post) anlände den irakiska regeringsdelegationen till det iranska teologiska centret i Qum för att diskutera händelseutvecklingen med Muqtada al-Sadr. Delegationen bestod av toppar från de två största shiitiska maktblocken vid sidan av al-Sadrs JAM-milis, nämligen Dawapartiets Ali Adil och Badrmilisens befälhavare Hadi al-Amiri. Mötet handlade tydligen om att övertyga al-Sadr om att aktionerna faktiskt inte var primärt riktade mot JAM (Jaysh al-Mahdi, "Mahdiarmén"), utan precis som den officiella propagandan faktiskt gav vid handen: just mot kriminella element och utbrytargrupper. Muqtada al-Sadr hade tydligen hamnat i ett tillstånd av depression och inte velat tro på detta, utan utgått från att al-Maliki ministären bestämt sig för att krossa hans rörelse en gång för alla. Det som övertygade al-Sadr till sist var ett ingripande från ingen mindre än befälhavaren över det irakiska Revolutionsgardets Qudsstyrkor, Kassem Suleiman (Qudsstyrkorna är de enheter inom gardet som ansvarar för utlandsoperationer). Suleiman fick al-Sadr att avstå från en "ragnaröksoption" ("Vi skall slåss till sista man eftersom allt ändå är förlorat...") genom att gå i god för den irakiska regeringens begränsade intentioner och att påtala att om al-Sadr fortsatte att streta emot skulle faktiskt hans rörelse få vederfaras nämnda "ragnarök" genom koalitionstruppernas ingripande. I sådana fall skulle Iran inte kunna göra något.

Detta belyser ett par intressanta punkter: 1) Huvudsyftet för den irakiska regeringsdelegationens besök var att nå ett slags modus vivendi med Iran - vilket delvis kan ha lyckats; 2) JAM är tydligen i sista hand beroende av Revolutionsgardet för sin verksamhet; 3) Vare sig de vill eller inte är USA och koalitionen de facto redan i krig med Iran (eller åtminstone Revolutionsgardet) - vad gardet gör eller inte gör handlar helt om opportunistiska bedömningsgrunder; 4) Även om det inte framkommer i svensk press tycks gardet (och Iran) ha den yttersta respekt för USA:s kapacitet i området - militärt, såväl som politiskt; 5) Den nuvarande shiitiska regimen i Irak vill inte bli en lydregim under Iran, men man vill däremot ha ett fredligt umgänge med ömsesidig respekt vis-à-vis sin store granne. I detta har man ett stort stöd i den amerikanska truppnärvaron.

Innan den gode läsaren av denna blogg nu anklagar mig för att kolportera diverse konspirationsteorier vill jag bara rekommendera läsning av vad den lilla telegrambyrån McClatchy - med sina exceptionellt goda kontakter i Irak och inom Pentagon - skriver via sina korrespondenter i Basra, Bagdad och Najaf. De lyfter fram ungefär samma saker som jag har fått höra.

Vissa händelser på marken talar för att ovanstående modell kan vara sann. Den Irakiska armén har inte dragit sig tillbaka från Basra utan gått in i staden och börjat försöka inskärpa lag och ordning. Framför allt har man börjat ingripa mot den ökända Garamsheh-stammen som ligger bakom mycket av den organiserade brottsligheten. Man har dock undvikit stadsdelarna Hayanijah och gamla staden där det största stödet för JAM står att finna. Man har dessutom fortsatt upprensningsaktioner i övriga delar av södra Irak. Tydligen är det bara JAM som respekterar vapenvilan till hundra procent - regeringsidan har ju fortfarande carte-blanche att gripa milismän om man påträffar dem beväpnade (vid behov kan ju denna beväpning alltid ordnas - i efterhand).

Mea culpa 2: Jag lurades av den amerikanska krigspropagandan!

I de olika inägg som jag skrivit om milisgrupper i Irak har jag alltid varit noga med att skilja ut iranskstödda "specialgrupper" och "utbrytargrupper", som inte står direkt under al-Sadrs kontroll, från de delar av JAM som respekterar vapenvilan. Detta bygger givetvis på alla de rapporter och briefings som kommer från MNF-I och CENTCOM. Uppenbarligen har amerikanarna i praktiken haft en betydligt mer flexibel definition av vad som egentligen utgör dessa "utbrytargrupper". Om man har hittat en isolerad och försvarslös gruppering ur den del av JAM som förvisso respekterar vapenvilan har man inte tvekat att "eliminera" den - samma sak om det handlat om en enhet eller individ som man anser utgöra ett verkligt problem: de har tagits ut ur cirkulationen, vare sig de varit "utbrytare" eller inte. Därefter har man i pressmedelanden och briefings slagit på stora trumman och kallat dem "specialgrupper", etc. På ett mycket illistigt sätt har man sedan gratulerat JAM för att koalitionen nu "hjälpt" den att komma till rätta med sina "problem". Al-Sadr har givetvis vetat att allt detta bara är ett spel, men han har heller inte kunnat göra något. Alla har prisat honom för hans samarbetsvilja, samtidigt som han har sett sin organisation förblöda. När jag första gången hörde om att amerikanerna betedde sig på detta vis trodde jag det inte, men efter händelserna i Hilla nu under helgen är jag övertygad. JAM-grupperingen där var ingen utbrytargrupp men de tillintetgjordes ändå och stämplades som "rougue elements" i efterhand. Jag har sannerligen ingenting emot att medlemmarna i JAM förs bort ur ekvationen - själva har de aldrig tvekat att döda koalitionssoldater, våldta fruar till affärsinnehavare som inte betalar "revolutionsskatt" eller slå ihjäl flickor som har haft läppstift eller högklackade skor. Metoden har tydligen också varit effektiv vad gäller att "intimidera" al-Sadr och kanske driva honom till vansinnets gräns, men om ni händelsevis skulle läsa mina tidigare poster bör ni ha detta i åtanke: inte alla "utbrytargrupper" var utbrytargrupper...

Hur blir det nu?

Det vet nog ingen. Allt är väldigt labilt, men summa summarum har nog Iran ytterligare stärkt sin ställning. Den irakiska regeringen har både vunnit och förlorat på det här och JAM är fortfarande starkt. Det enda vi kan göra är att fortsätta med västerländsk truppnärvaro. Många tror mig nog inte när jag säger detta, men den viktigaste stabiliserande faktorn i hela Mellanöstern är förmodligen närvaron av västerländsk trupp. Gud välsigne dem.