SIIC, Dawa, JAM och Iran

Realist: Lord Palmerston

I föregående inlägg fick jag en fråga om relationerna mellan Iran och de olika shiitiska "aktörerna" i irakisk politik. Det är en intressant fråga som förtjänar sitt eget inlägg. När man tittar lite närmare på det hela är det inte utan att man vill instämma med Lord Palmerston när han apropå den "Schleswig-Holsteinska frågan" sade:

Only three people understood the Schleswig-Holstein Question in its entirety. The first was Albert, the Prince consort and he is dead; the second is a German professor, and he turned mad; and the third was myself - and I have forgotten all about it.

Lite historia

Problemet vad gäller förhållandet mellan Iran och de olika shiitiska grupperna har framför allt att göra med att de har ändrat karaktär över tid. Dawa och SIIC är ju de viktigaste partierna i den shiitiskt dominerade koalitionen som vann det senaste parlamentsvalet i Irak (januari 2005). Att just Dawapartiets ordföranden - först Ibrahim al-Jafari och efter 2006 Nuri al-Maliki - blev premiärministrar tycks ha berott på två saker: dels på partiets stolta traditioner och dels på att Dawa inte hade någon stark milis, till skillnad från SIIC, med sin Badr-milis och de Muqtada al-Sadrtrogna med sin Mahdi-armé (JAM). Al-Maliki och Dawa tycks med andra ord ha blivit en perfekt kompromisskandidat. Al-Sadrs stödpartier (han hade ett par stycken) lämnade dock alliansen redan under 2005 och har genom JAM kunnat öva ett visst inflytande genom sina aktiviteter utanför parlamentet. I bakgrunden finns också gammalt groll mellan Dawa och Muqtada al-Sadrs far, Muhammed al-Sadr, den kände teolog som givit namn åt stadsdelen Sadr-City i Bagdad. Sadr d.ä. förbjöd exempelvis medlemmarna i sitt religiösa seminarium i Najaf att vara medlemmar i Dawa, etc.

Under Saddamregimen agerade Dawa emellertid som en underjordisk stödorganisation för shiitiska intressen, och man fick ett omfattande stöd från Iran. Flera av partiets ledare befann sig också i exil i detta land.

SIIC (tidigare SCIRI) grundades som en insurgentrörelse mot Saddam 1982, dvs när Iran-Irakkriget hade brutit ut. Rörelsen fick omfattande stöd från mullorna i Iran för att utföra "destabiliserande" verksamhet. Organisationen bestod av utbrytare ur Dawa, som ansåg att "moderpartiet" inte var radikalt nog. För iraniernas vidkommande spelade denna skillnad mindre roll - alla motståndare till Saddam var välkomna, inklusive Israel och USA som i hemlighet levererade ersättningsmateriel till det iranska flygvapnet (vilket blev bekant genom den s.k. Iran-Contras-affären). Ledare för SIIC var först ayatollan Muhammed Baqir al-Hakim som efter att ha mördats av al-Qaida, efterträddes av sin broder, Abdulaziz al-Hakim. Namnbytet - som ägde rum 2007, skedde som en markering av rörelsens förändrade policy i det att man inte längre förespråkar en teokratisk "gudsstat" efter iranskt mönster och att man tar avstånd från terroraktiviteter. Historiskt har man emellertid inte varit främmande för sådana saker: i inledningsskedet var det förmodligen Hizbollah som på Iranskt uppdrag hjälpte organisationen att komma igång med sin Badr-milis; och man har vunnit stöd från stora grupper av den shiitiska befolkningen genom att efter mönster från den palestinska terrororganisationen Hamas ägna sig åt social hjälpverksamhet.

Till skillnad från Dawa och SIIC grundades Muqtada al-Sadrs JAM utan stöd från Iran. Att organisationen stod fri från iranskt inflytande var faktiskt ett sätt att "nischa" milisen och vinna sympatier från shiiter som var beredda att stödja en rent "irakisk" organisation - kanske av patriotiska skäl. Under 2004 var man den enda shiitiska organisation som använde sig av väpnat våld mot koalitionstrupperna - som annars stod ganska högt i kurs hos just denna del av den irakiska befolkningen efter störtandet av Saddams tyrannvälde.

När koalitionsmyndigheten förbjöd organisationens tidning, 2004, satte man igång ett uppror som höll på att leda till organisationens undergång - men amerikanerna lät al-Sadr slinka ur nätet efter påtryckningar från storayatollan Ali al-Sistani (den viktigaste religiöse förgrundsgestalten bland iraks shiiter), britterna (som ville ha lugn och ro i Basra) och av logistiska skäl (eftersom amerikanerna ville koncentrera sina krafter mot al-Qaida och sunnitiska insurgentrörelser i Anbarprovinsen).

Al-Sadr och JAM-milisen var försvagad efter händelserna 2004 och anammade al-Sistanis "icke-vålds"-policy, enligt principen att "göra dygd av nödvändigheten". När al-Qaida sprängde den gyllene moskén i Samarra, 2006 var dock måttet rågat. Händelsen har ibland beskrivits som "shiiternas 9-11" och al-Sadr bestämde sig för att ta till vapen igen. För att bygga upp sin organisation tvangs al-Sadr att vända sig till Iranierna för att få stöd - och återigen kom Hizbollah att spela en viktig roll när det gällde att bygga upp den "nya" JAM-milisen (tillsammans med det iranska revolutionsgardets Quds-styrkor). Sedan dess har al-Sadrmilisen varit beroende av Iran för sin verksamhet, och stödet från detta land har också kommit att rikta sig till de utbrytargrupper (s.k. "specialgrupper") som lämnat JAM för att fortsätta våldsutövningen efter det att al-Sadr utlyste sin vapenvila, 2007. Om någon händelsevis tvivlar på sambandet mellan Iran och al-Sadr, kan man bara hänvisa till hans vistelse i det iranska teologiska centret i Qum sedan 2007.

Hur är det nu?

Det finns viktiga historiska kopplingar mellan Dawa, SIIC och Iran. Däremot finns det ett stort missnöje mellan de irakiska partierna och irans (eller rättare sagt Revolutionsgardets) stöd till "specialgrupperna" och al-Sadr. Iran utgör nu en destabiliserande faktor för den nuvarande regimen och på sikt ett hot mot dessa partiers möjlighet att få goda resultat i provinsvalen som skall hållas i oktober. Man vill dock inte göra någon officiell brytning med den stora grannen i öster, utan tog emot Ahmadinejad på hjärtligast tänkbara vis, även om man kan notera att storayatollan al-Sistani tycks ha vägrat att träffa den iranske potentaten. För att kunna bibehålla fiktionen om att man inte vänder sig direkt mot iranska intressen upprätthåller regimen fiktionen att man riktar sina aktiviteter mot "illegala" element och "utbrytargrupper".

Al-Sadrs milis är för närvarande helt beroende av Iran för all sin "hårdvara", av typen vapen och ammunition. Däremot kan han räkna med ett stort stöd bland den fattigare delen av den shiitiska stadsbefolkningen och i allmänna val kan han säkert få runt 15 procent av rösterna. Detta verkar man vara medveten om inom Dawa och SIIC; och i den politiska kultur som råder i Mellanöstern där tidigare dödsfiender plötsligt kan omfamna varandra och utbyta fridskyssar kan al-Sadr säkert spela en viktig roll i ett framtida Irak. En förutsättning är dock att JAM lägger ned vapnen... Nåväl: den som lever får se. I den bysantinska verklighet som råder mellan Eufrat och Tigris kan man bara rekommendera Lord palmerstons flegmatism.