Napoleon Bonaparte till Nuri al-Maliki: "Har man sagt att man skall erövra Wien, så måste man göra det också!"

Inte imponerad: Napoleon Bonaparte, fransmännens kejsare

För att parafrasera Napoleon skulle man kunna säga till den irakiske premiärministern följande ord: "Den som säger att han skall erövra Basra måste göra det också".

Den senaste utvecklingen i operation Sawlat al-fursan har varit den följande: Tidigt i söndags kom trevare från Muqtada al-Sadr att han ville ha till stånd en vapenvila mellan sin JAM-milis och regeringsstyrkorna, som under fem dagars tid bedrivit militära operationer för att rensa Basra från privatmiliser, iranskstödda "specialgrupper" och kriminella gäng. Syftet var att föra in Basra - som är Iraks viktigaste utskeppningshamn för råolja, jämte den enda plats som kan ta emot kontainerfartyg - under regeringens kontroll. Striderna kostade JAM ett tusental man i stupade och tillfångatagna, men man lyckades icke desto mindre att förhindra regeringssidans övertagande av kontrollen i stora delar av staden.

Genom felaktig taktik (förlitande på pansar i stadens trånga gatunät) och otillräckliga resurser när nu T-72:orna inte kunde användas (30000 man regeringstrupper mot 50000 man i JAM) förlorade regeringssidan tempo. JAM försökte "avlasta" situationen i Basra genom ett "miniuppror" i Sadr-staden och genom att försöka ta kontrollen i ett flertal mindre städer runt om i Irak. Dessa avledningsmanövrer var relativt ineffektiva. Bagdads "Sadr-stad" kunde relativt snabbt kapslas in. JAM försökte också plocka propagandistiska poäng genom att utsätta den så kallade "Gröna zonen" i Bagdad för granatbeskjutning. Till hjälp hade man det sällsynt dåliga vädret under veckoslutet där sandstormar förhindrade koalitionstrupperna från att lokalisera skyttarna. Propagandasegern måste nog tillskrivas JAM i det att internationella telegrambyråer (Reuters, AFP, etc) beskrev de sex granater som slog ned i zonen (som är lika stor som halva Östermalm) under gårdagen i termer av "intensiv raketbeskjutning". Eftersom de internationella journalisterna just är bosatta på denna plats i Bagdad tycks JAM ha vetat vad den gjorde...

Det logiska steget när nu regeringssidan förlorade tempo hade naturligtvis varit att kalla in koalitionstrupper. Ett Regimental Combat Team (dvs en "brigad") ur den amerikanska Marinkåren, jämte tre brittiska Battle Groups bestående av 1 bataljonen ur Scots Guards, utrustad med Challenger 2 stridsvagnar och Warrior pansarskyttefordon, 1 bataljonen ur The Duke of Lancaster’s Regiment, samt 1 bataljonen ur The Mercian Regiment stod redo att rycka in och utdela nådastöten. Detta skedde inte.

Al-Sadr gjorde nämligen vad han brukar göra när saker och ting ser ut att gå åt pipan för honom (jfr Najaf, 2004): han vädjar om vapenvila. Under söndagen skickade den irakiska regeringen en tvåmannadelegation till den iranska staden Qum, där al-Sadr för närvarande vistas under förevändning av att fullborda den teologiska examen han behöver för att få kunna kalla sig "ayatolla" (al-Sadr tycks inte vara något skolljus direkt: han är fortfarande bara "hojatoleslam" efter att ha tillbringat större tid med sina TV-spel, än vid böckerna under 90-talet - något som gav honom tillnamnet "mulla Atari" bland medstudenterna). Delegationen bestod av Dawapartiets Ali Adib och - intressant nog - ledaren för SIIC:s Badr-milis Hadi al-Amiri, en person som mer än någon annan kan kallas al-Sadrs dödsfiende.

Tydligen kom man fram till en överenskommelse. Al-Sadr beordrade JAM att lägga ned vapnen, men inte överlämna dem till regeringsstyrkorna och hävdade i gengäld att regeringen bland annat lovat att avbryta "godtyckliga gripanden" - vilket självfallet kan tolkas hur som helst - av misstänkta medlemmar ur milisen. Han medgav dock att regeringssidan hade full rätt att ingripa mot personer som vägrade lägga ned vapen och utlovade också att JAM skulle "hjälpa till" att upprätthålla överenskommelsen.

Under natten till idag började beväpnade medlemmar ur JAM successivt försvinna från gator och barrikader över hela södra Irak. Idag har läget varit lugnt och affärerna har börjat öppna igen. Al-Sadrs tidigare kallelse till "civil olydnad" och "strejker" verkar ha glömts bort av samtliga involverade.

Det finns, som jag ser det, både vin och vatten i denna samförståndets bägare. Nuri al-Maliki visade för en gångs skull prov på initiativförmåga och ett slags variant av "statsmannamässighet" vis-à-vis den sekteristiska irakiska politiken så tillvida att han var beredd att angripa även sina egna shiitiska "bröder" i den mån de ägnade sig åt kriminalitet och olaglig milisverksamhet. Dock är Basra inte på något sätt pacificerat, trots överenskommelsen. Miliserna är fortfarande kvar och ingen normalisering kommer någonsin att kunna ske om inte Iraks andra stad och viktigaste import- och exporthamn kan föras in i fållan. Situationen har lett till bryderi för alla sidor i konflikten: alla kan se att regeringssidan var oförmögen att ro iland en storkalig offensiv i ´"armékårsformat", men alla har också sett att när man sticker JAM så blöder organisationen precis som allt annat här i världen. Med förluster som närmade sig var tjugonde man under en veckas strider borde även al-Sadr ställa sig frågan om sin egen organisations uthållighet i en långvarig militär konflikt. Även detta påminner om händelserna i Najaf, 2004, när JAM pressades av amerikanska styrkor.

Allt beror givetvis på den fortsatta utvecklingen, men i nuläget tycker åtminstone jag att al-Maliki har dragit det kortaste strået. Under buller och bång drogs operationen i gång. Al-Maliki var personligen på plats för att "leda" stridshandlingarna; han skulle hellre "dö, än ge upp offensiven", de kriminella grupperna förklarades vara "värre än al-Qaida", etc. Nu är operationerna avbrutna och vi är (nästan) tillbaka vid staus quo ante. Som Napoleon Bonaparte sade måste den fältherre som offentligt förklarar att han skall inta Wien, också göra detta för att inte framstå som "moralisk" förlorare - och som Napoleon också sade: "I krig står moral för tre fjärdedelar av helheten och materiella faktorer för den återstående fjärdedelen".

En gammal sanning inom all COIN-krigföring handlar om att det räcker för insurgenterna att inte förlora, för att kunna utropa sig till segrare...

Läs även DN och Svenskan.