Hizbollah stärker greppet över Libanon

Den drusiska kvinnan Yessra Halavi sörjer sitt hus i Choweifat (söder om Beirut) som förstördes av Hizbollahmilisen under söndagen

De senaste sex dagarnas strider i Libanon har kostat närmare 100 människors död. Striderna inleddes den 7 maj med ett överaskande angrepp från den syrienstödda terrororganisationen Hizbollahs sida mot sunnimuslimska kvarter i östra Beirut.

Den tändande gnistan var att säkerhetschefen vid Beiruts flygplats, brigadgeneral Wafik Shekeir (en herre som som är terroristernas handgångne man) avskedades efter att regeringens säkerhetstjänst upptäckt hemliga kameror som satts upp för följa vilka som kommer och går på den internationella flygplatsen. Kamerorna ingår i ett underjordiskt - och mycket avancerat - kommunikationsnätverk som står under Hizbollahs kontroll och som under förra veckan förklarades vara "olagligt och konstitutionsvidrigt" efter ett beslut fattat av den folkvalda libanesiska regeringen (som domineras av sunniter, druser och en majoritet av de kristna).

Detta beslut fick Hizbollah under sin ledare, Hassan Nazrallah, att skrida till aktion. I en första våg riktates angreppen mot institutioner som står den sunnitiske libanesiske premiärministern Saad al-Hariri nära, såsom TV-stationen Future TV. I fredags (9 maj) hade Hizbollah full kontroll över västra Beirut (med flygplatsen), men redan under lördagen lämnade man över kontrollen till den multireligiösa libanesiska armén efter löfte (från armén) om att man skulle få behålla kommunikationsnätverket och att general Shekeir återinsattes på sin post.

Under de dagar som gått har striderna utvidgats till Aley-regionen (norr om Beirut), Tripolitanien och Bekaa-dalen. Striderna på landsorten tycks framför allt handla om att Hizbollah försöker neutralisera de skyddskårer som kontrolleras av sunniter, druser och alaviter, det vill säga de icke-shiitiska muslimska miliser som står på regeringens sida.

Det är anmärkningsvärt att två viktiga aktörer i det libanesiska spelet inte har involverats i striderna, nämligen armén och de libanesiska kristna.

Genom den gångna veckans händelser har Hizbollah visat att man är den starkaste militära kraften i Libanon. Organisationen har omfattande stöd av Syrien och Iran och kunde såväl under det syriska styret som efter Cederrevolutionen (2005), då syrierna tvangs lämna landet, utöka sin vapenarsenal - detta på trots mot flera beslut i FN:s säkerhetsråd om att terroristerna måste avväpnas. Kriget mot Israel 2006 försvagade organisationen endast temporärt i militärt hänseende, och gav den samtidigt en stor prestigevinst i omvärldens ögon. Hizbollahs militära styrka kontrasterar starkt mot övriga muslimska miliser som knappast besitter något annat än lätta vapen och ett manskap som är mycket mindre stridsvant än Hizbollahs.

Att militären inte ingrpit beror förmodligen på att den till varje pris vill undvika att upplösas i sina beståndsdelar om den skulle ta ställning för någondera sidan, vilket skulle kunna leda till att ett regelrätt inbördeskrig bröte ut. Militären domineras fortfarande av en maronitiskt-kristen officerskår och även de bäst utbildade och utrustade trupperna är också kristna - men det shiitiska inflytandet har ökats markant under det senaste decenniet. Armén är här något av Hizbollahs gisslan. Man anser tydligen att iaktagandet av en strikt neutralitet mellan regeringen och Hizbollah är i linje med Libanons "verkliga intressen". Samma sak gäller de kristna. Även denna grupp är kluven mellan regeringstrogna och "syrienvänliga" fraktioner. Hizbollah har valt att (i detta skede) inte provocera denna grupp, vilket skulle kunna leda till att händelseutvecklingen utvecklade sig bortom all kontroll, med risk för internationell eskalering. Tydligen söker terroristerna i detta läge konsolidera sin position som den starkaste kraften på den muslimska sidan, och därigenom som den starkaste kraften i landet.

Hizbollah har gått tillväga som när en en grupp gangsters tar över en liten stad i Vilda västern. Utan att på något sätt kunna ta makten genom fria val har man med vapnens hjälp visat att man i princip kan göra vad man vill och att motstånd mot organisationen är meningslöst. Att Libanons ekonomi (som baseras på turism och handel) bryter samman gynnar organisationen ytterligare. Det är framför allt de kristna och sunni-muslimerna som arbetat på att normalisera landet och förvandla det till "ett land bland andra". Hizbollahs ekonomiska styrka kommer däremot från omfattande iranska subsidier vilket innebär att dess ekonomiska position snarast stärks i takt med att näringslivet bryter samman.

Storstrategiskt innebär händelserna givetvis att Irans position stärks, vilket säkert utgör en välkommen kompensation för den irakiska arméns vingklippning av de iranskstödda milisgrupperna i Irak under de senaste sju veckorna.

Den största huvudvärken vad gäller det ändrade storstrategiska läget drabbar inte USA och västvärlden, utan givetvis Israel. Så här ser hotbilden ut för deras vidkommande: Ett stärkt Iran som fortsätter sin utveckling mot ett shiitiskt domedagsvapen, ett stärkt Hizbollah som åtminstone informellt kan göra vad de vill i Libanon, och ett tjurnackat Hamas som hellre låter sin befolkning leva i misär än sätter sig vid förhandlingsbordet för att konfrontera de hatade judarna. Ytterligare problem utgörs av det internationella samfundets (och USA:s) svårigheter att ingripa vid den här typen av konflikter, den tövan som präglar västvärldens inställning till Irans kärnvapenprogram, samt en israelisk ministär under Ehud Olmert som är skakad av korruptionsskandaler och fortfarande verkar "punch-drunk" efter Libanonkriget 2006, när det handlar om säkerhetspolitiska beslut på storstrategisk nivå.

De enda positiva posterna utgörs av att det israeliska flygvapnet (IAF) lyckades förstöra den syriska kärnanläggningen i september 2007 och att ett nyval snart står för dörren. Ett val i Israel idag skulle förmodligen leda till Likudpartiets och Bibi Netanjahus återkomst till makten. I och med detta finns det skäl att hoppas på att Israel lyckas ta sig ut ur sin säkerhetspolitiska handlingsförlamning. Netanjahu är sannerligen inte populär i några vidare kretsar, vare sig i USA eller Europa. Men han kan mycket väl vara den joker i leken som väst kan spela ut mot sina fiender i Mellanöstern.

DAGENS LÄSTIPS

A Counterinsurgency Grows in Khost An unheralded U.S. success in Afghanistan. Ann Marlowe skriver om de amerikanska stridkrafternas framgångsrika överföring av "petraeusdoktrinen" till den afghanska krigsskådeplatsen.


Why we need nukes and Gitmo. Fighting climate change and winning the war on terrorism are not for the squeamish. Jonah Goldberg ger ett intressant perspektiv på ett par kontroversiella frågor...

Progress Report. Remember Basra? Peter Wehner reflekterar över den irakiska arméns framgångar mot Muqtada al-Sadrs JAM-milis i Basra.