Jag publicerar och kommenterar de bästa (alt. mest bisarra) förslagen allteftersom. OBS! Det handlar om strategi - inte taktik eller operationer.
Kineserna bränner sin flotta under 1400-talet. Skälet är att den barbariska omvärlden ändå inte har något att erbjuda Mittens rike. Tack vare detta kan västvärlden bli ledande världsmakt - en position vi håller än idag.
Moltke d.y. genomför inte Schlieffenplanen, 1914. Konsekvens: två världskrig och kallt krig. Europa blir en andra klassens makt. Tack vare USA kan vi européer dock fortfarande spela rollen av "the Greeks to America's Rome."
Kublai Kahn gör rätt: han behärskar Ryssland från öster! Att angripa jätteriket från väst leder ofelbart till undergång för den som försöker.
Historiens sämst koordinerade kniptångsmanöver: det muslimska kalifatets försök att lägga under sig Europa genom angreppet mot frankerna 730, följt av angreppet mot Habsburg över 900 år senare! Hade de skött det där lite bättre hade vi alla varit omskurna idag. Saladin på bilden kan dock inte klandras.
Indianernas experiment med en generös asylpolitik gentemot spanjorer och andra får fatala konsekvenser för den Nya Världen.
Carl von Clausewitz
Der Kampf zwischen Menschen besteht eigentlich aus zwei verschiedenen Elementen, dem feindseligen Gefühl und der feindseligen Absicht.
Der Krieg ist ein Akt der Gewalt, um den Gegner zur Erfüllung unseres Willens zu zwingen.
Der Krieg ist ein Akt der Gewalt, und es gibt in der Anwendung derselben keine Grenzen.
Der Krieg ist eine bloße Fortsetzung der Politik mit anderen Mitteln.
Der Krieg ist kein Zeitvertreib, keine bloße Lust am Wagen und Gelingen, kein Werk einer freien Begeisterung, er ist ein ernstes Mittel für einen ernsten Zweck.
Der Krieg ist nichts als ein erweiterter Zweikampf.
Der Krieg ist nie ein isolierter Akt.Der Soldat wird ausgehoben, gekleidet, bewaffnet, geübt, er schläft, ißt, trinkt und marschiert, alles nur, um an rechter Stelle und zu rechter Zeit zu fechten.
Die Gewalt rüstet sich mit den Erfindungen der Künste und Wissenschaften aus, um der Gewalt zu begegnen.
Die Leidenschaften, welche im Kriege entbrennen sollen, müssen schon in den Völkern vorhanden sein.
Es gibt keine menschliche Tätigkeit, welche mit dem Zufall so beständig und so allgemein in Berührung stände als der Krieg.
Es ist also nach unserer Einteilung die Taktik die Lehre vom Gebrauch der Streitkräfte im Gefecht, die Strategie die Lehre vom Gebrauch der Gefechte zum Zweck des Krieges.
Gewohnheit stärkt den Körper in großen Anstrengungen, die Seele in großen Gefahren, das Urteil gegen den ersten Eindruck.
Ist der Krieg ein Akt der Gewalt, so gehört er notwendig dem Gemüt an.
Selten ist in Europa überall Frieden, und nie geht der Krieg in den anderen Weltteilen aus.
Wir sagen also, der Krieg gehört nicht in das Gebiet der Künste und Wissenschaften, sondern in das Gebiet des gesellschaftlichen Lebens. Er ist ein Konflikt großer Interessen, der sich blutig löst, und nur darin ist er von den andern verschieden.
Den stärksten Anlaß zum Handeln bekommt der Mensch immer durch Gefühle.
Tysk soldat ur specialförbandet KSK (Kommando Spezialkräfte) under träning
Sedan den amerikanske försvarsministern, Robert Gates, kritiserade de europeiska stridskrafternas uppträdande i Afghanistan tidigare i år (se min post här) har det förts en viss debatt om de olika styrkornas respektive rules of engagements (ROE). Det säger ju sig självt att den operativa kapaciteten hos olika styrkor kommer att variera beroende på vilka möjligheter man har att skrida till våld i olika sammanhang. Inskränkningar vad gäller våldsanvändning kan också fungera demoraliserande på vissa enheter, vilket flera exempel i krigshistorien visar (såsom hos de belgiska FN-trupper som efter hemkomsten från Rwanda, 1993, plockade fram bajonetterna och skar sönder sina blå baskrar så snart de stigit ur flygplanen i protest mot att inte ha fått använda våld för förhindra hutumilisens massmord på tutsierna).
Av de 26 Natoländer som deltar i Isaf-operationerna i Afghanistan är det bara USA, Storbritannien, Kanada, Nederländerna och Danmark som inte har några som helst inskränkningar vad gäller sina ROE. Kritik har framförts mot diverse länder vad gäller bristen på "robust" uppträdande på slagfältet - såsom Frankrike, Italien och Spanien - men framför allt har den kommit att riktas mot Tyskland.
En artikel ur denna veckas Der Spiegel sätter fingret på vad det handlar om: En högt uppsatt talibanledare tilläts fly med sina mannar efter att ha genomfört ett blodigt angrepp i Baghlan i november förra året, vilket kostade 79 människors liv - varav ett tiotal utgjordes av barn. Skälet var att de tyska specialstridskrafterna, KSK, inte tilläts använda sina vapen för att förhindra flykten.
Enligt Der Spiegel är den vanligaste taktiken just nu när det gäller talibanbekämpning att köpa ut så många potentiella insurgenter som möjligt och sätta in specialstyrkor för att "plocka bort" (dvs döda eller tillfångata) de som vägrar låta sig "bevekas". Berlin vägrar dock ställa upp med trupp för dylika "bortplockningar". Operationerna har emellertid varit en framgång i det att 150 högt uppsatta talibaner (motsvarande 30 procent av ledargarnityret) "eliminerats" genom insatser från (icke-tyska) koalitionstrupper under senare tid.
Ett annat problem utgörs av Berlins krav på "proportionalitet" i stridshandlingarna. En terrorist som efter ett attentat befinner sig på flykt utgör inte längre något akut hot, enligt det tyska synsättet, och kan därför inte längre angripas med dödligt våld (och det var detta som räddade terroristerna i Baghlan-fallet). Enligt ett hemligt cirkulär, som Der Spiegel kommit över, anser tydligen den tyska regeringen att Natos "bortplockningar" och beskjutning av flyende terrorister "inte är förenligt med internationell lag". Den tyska tidningen inflikar torrt, med anledning av den tyska inställningen till sina allierade såsom närmast varande krigsförbrytare: "inte underligt att friktion uppstår".
Kritiker av tyskarnas ROE undrar (med rätta, enligt min mening) huruvida det verkligen är "proportionerligt" att låta massmördare med en stor mängd liv på sina samveten undkomma utan att ett hår krökts på deras huvuden. Ett annat problem handlar om att det afghanska Nordkommandot (där tyskarna är stationerade tillsammans med ungersk, norsk samt vår egen svenska trupp) riskerar att bli en fristad för talibaner på flykt undan mer robusta Natostyrkor i andra kommandon. Eller som en anonym brittisk militär säger: "The Krauts are allowing the most dangerous people to get away and are in the process increasing the danger for the Afghans and for all foreign forces here".
Sadr City calm after Iraqi troop move. Lee Keath rapporterar i WaPo om hur lag och ordning återvänder till Sadr-staden efter regeringstruppernas intåg - precis samma utveckling som i Basra tidigare under månaden.
Jag borde inte säga det här, men jag gör det ändå: Jag tror att det där med Irak är fixat lagom till hösten!
OBS!
I morgon åker jag själv till Berlin. Två av mina vänner där nere skall gå åstad och gifta sig! Nästa bloggpost kommer nog först om tisdag. Men om det kommer kommentarer eller synpunkter skall jag försöka publicera (och bemöta) dem... Trevlig helg, alla läsare.
PS. Det ser ut som om "trolleriet" är på väg mot en lösning...
Våldsnivån i Afghanistan vecka 20 i relation till region (källa: Vigilant Stratiegic Studies Afghanistan och The Long War Journal)
Våldsnivån har alltså ökat i Afghanistan under början av maj. Ett viktigt skäl var att talibanernas offensiv mot den folkvalda regeringen (och FN-styrkorna) inte kom igång omedelbart efter snösmältningen i april, vilket många hade trott. Så ökningen sker från en (relativt) låg nivå.
Samtidigt har ISAF/OEF-styrkorna dragit igång preventiva operationer under veckan för att - om möjligt - "kväva barnet i dess linda" (som det gamla talessättet lyder). Operationerna har framför allt ägt rum i provinserna Helmand, Khandahar och Uruzgan och de av Bush deploajerade Marinkårssoldaterna (vilka befinner sig i Sydkommandot för att "staga upp" de brittiskledda ISAF-styrkorna i Sydkommandot i väntan på att européerna kanske skickar mer trupp) har tydligen spelat en viktig roll - vilket bidragit till antalet dödade.
Men även attackerna från talibaner och regimkritiska grupper har som sagt ökat under veckan. Till de senare hör den ökände massmördaren Gulbuddin Hekmatyars Hizb-i Islam-styrkor. Genom ett "deal" under förra månaden med Pakistans nya regering tycks "Syramannen" Hekmatyar fått ny luft under vingarna. Insurgenterna har tydligen väntat på att opieskörden skall vara bärgad innan man droge igång större aktiviteter. Inte nog med att man får likvida medel via opieförsäljning - man är även beroende av "lantarbetare" som inte kan enrolleras i styrkorna förrän skörden är inhöstad.
Angrepen i Sydkommandet har således tredubblats under den senaste månaden, under det att de i Västkommandot (kring Herat) har fördubblats. De kontinuerligt våldsammaste distrikten sorterar emellertid - nu som alltid - under Östkommandot, på gränsen till de pakistanska stamdistrikten. Nato-ledningen förväntar sig en ytterligare stegring av våldsnivån i och med att den pakistanska regeringen försöker få till stånd ett fredsavtal med lokala talibanledare, såsom Baitullah Mehsud.
Sommaren kan kan alltså bli het. Och den nya regimen i Pakistan skulle kunna vara mer "tillmötesgående". Men å andra sidan är styrkesammansättningen vad gäller FN- och USA-soldater bättre än på länge. Marinkårsregementet med sin stora erfarenhet, excellenta utrustning och robusta rules of engagement kan förhoppningsvis spela en viktig roll framöver... Courage, mon vieux (som "frassarna" säger).
Bill Roggio från The Long War Journalskriver intressant om utvecklingen i norra Irak. Sedan en tid har ju såväl koalitionsstridskrafterna (i princip USA) och regeringsstyrkorna bedrivit omfattande aktiviteter mot vad som ibland beskrivs som "Al Qaidas sista fäste" i staden Mosul och den intilliggande Nineveprovinsen.
Den senaste operationen ("De två flodernas moder") har inhöstat ett tusental tillfångnatagna terrorister och enligt en talesman för det irakiska inrikesdepartmentet greps även en viss Khaleq al-Sabawi nu i måndags.
Al-Sabawi, den så kallade "emiren av Nineve" är högste befälhavare över de lokala al Qaida-styrkorna i denna del av landet. Man skall givetvis vara försiktig med upplysningar av detta slag. De irakiska myndigheterna har tidigare uppgivit att de gripit eller dödat diverse höjdare inom AQI, vilket senare visat sig inte stämma. Men denna gång bekräftar även den amerikanska militären al-Sabawis identitet.
Som ett led i operationerna mot AQI spärrar man av vägerna som leder in och ut i denna nordliga provins för att förhindra organisationens rörlighet och möjlighet att få förstärkningar. Den irakiska armén samarbetar även med den lokala kurdiska milisen i det närbelägna Dohuk och polisen i Mosul.
I Mosul har man enligt mönster från den framgångsrika amerikanska pacificeringen av Anbarprovinsens större städer även etablerat ett finmaskigt nät av traffikkontroller och mindre posteringar.
Dessutom tycks den irakiska regeringen även givit klartecken för att tillåta upprättandet av lokalt rekryterade "skyddskårer" (av typen al-Shawa och Iraks Söner). Detta skulle sammanfalla med proklamationen av ett omfattande amnestiprogram för irakiska medborgare som bryter med terrororganisationen (AQI leds annars av fanatiska icke-irakier - ofta från Saudiarabien, Jordanien och Nordafrika). Regeringen har tidigare inte velat låta skyddskårerna - som nästan uteslutande består av sunniaraber) operera inne i själva staden Mosul, men har likväl välkomnat deras verksamhet på Nineves landsbygd. Skälet består av den stora etniska fragmenteringen i staden där samtliga befolkningsgrupper och religioner finns representerade (såsom sunniaraber, kurder, turkmener, samt kristna kaldéer och assyrier).
DAGENS LÄSTIPS:
Hizbullah's Power Play. Caroline Glick från J-post om likheter och skillnader mellan olika insurgentgrupperingar.
Så kan det gå... Muhammedan som övergått till kristendomen avrättad i Jemen, 1972
Det amerikanska presidentvalet är faktiskt ytterst fascinerande. Chansen (risken?) att senatorn från Illinois - Barack Hussein Obama - blir vald till USA:s förste "afro-amerikanske" president är ganska stor. Om nu detta skulle bli fallet kan vi se fram mot intressanta förvecklingar vad gäller umgänget mellan USA och den muslimska världen under de närmaste åren.
Brack Obama är nämligen en kristen person vars fader var en kenyansk muhammedan ur Luo-stammen. Detta betyder att presidentkandidaten är en murtad fitri - en avfälling som lämnat den "sanna" muhammedanska läran trots att han fader var muslim.
Enligt sharia och hadith (dvs. sunna, eller de apokryfiska berättelser om Muhammed som sunniterna jämställer med koranen i dogmatiskt hänseende) finns det två typer av avfällingar från den muhammedanska läran. Den första typen kallas murtad milli, och betecknar en person som tidigare omfattat en icke-muslimsk religion, konverterat till islam och därefter återgått till den gamla tron. Den andra typen är en murtad fitri, det vill säga en person som fötts av en muhammedansk fader in i islam, men därefter valt att sluta sig till en annan tro.
Enligt muhammedansk tradition betraktas barnet till en muslimsk fader (moderns roll är givetvis oväsentlig i sammanhanget) alltid som muslim per automatik - och en murtad fitri bestraffas enligt samma tradition alltid med döden för sitt "brott".
Under det senaste året har radikalislamismen befunnit sig på defensiven. Inte nog med att man lidit allvarliga bakslag på diverse krigsskådeplatser runt om i Mellanöstern och Centralasien, så visar även ett flertal opinionsundersökningar att den militanta islamismen och Al-Qaida inte längre har samma folkliga stöd som bara för ett par år sedan.
Detta kan måhända ändras om en murtad blir USA:s näste president och överbefälhavare över de samlade stridskrafterna.
Som president skulle Obama kunna möta stora svårigheter vad gäller att koordinera en amerikansk utrikespolitik vis-à-vis den muhammedanska världen. För många muhammedaner är religionen inte bara en privatsak utan en hel livsstil som genomsyrar allt görande och låtande. Radikalislamisterna kan mycket väl peka på att USA - "den stora satan" - nu leds av murtad och på så vis vinna stöd bland den konservativa - och ofta helt illiterata befolkning - som utgör folkflertalet i de islamska samhällena. Gulfstater som Saudiarabien, Qatar och Kuwait befinner sig förnärvarande mellan två eldar. Monarkerna därstädes stöder sig på en konservativ befolkning som samtidigt mycket lätt kan falla för radikalislamisternas sirénsång som framställer det politiska ledarskapet som de "otrognas" handgågne män.
Med den kristne "avfällingen" Obama som president ökar islamisternas potential att ta tillbaka propagandainitiativet bland "normal-muhammedanerna". Så snart som Obama svär sin presidented till den kristne Guden kan de dra igång sin propagandaapparat. Terroristerna vet mycket väl att den enda vägen till framgång för deras sak ligger i att befordra ett civilisationskrig. För att kunna upprätta drömmen om det globala kalifatet måste de vinna sympati hos den muhammedanska normalbefolkningen och få dessa att inse den eskatologiska nödvändigheten av en världsvid jihad mot oss andra.
Om man har denna målsättning är murtad Obama som president den bästa gåva man kan önska sig...
DAGENS LÄSTIPS:
The War Over the War. Nykter betraktelse av Victor Davis Hanson om det mediala spelet kring Irakkriget.
The Real Iraq. Michael Totten recenserar Michael Yons nya bok, The Moment of Truth Iraq. Läs och ta till er...
Hugo Chavez implicerad genom nytt material på FARC:s hårddiskar
Jag vet inte om detta har rapporterats i svensk press, men nu har ytterligare information om vad som fanns på den dödade Paul Reyes (f.d. andreman i den colombianska terrororganisationen FARC) hårddiskar. Dessa hårddiskar beslagtogs ju av den Colombianska militären i samband med ett angrepp på ett av FARC:s läger i Ecuador i början av mars (vilket jag skrev om här och här).
The documents--more than a dozen internal rebel messages--detail several years of close cooperation between top officials in Venezuela's government and military and the Revolutionary Armed Forces of Colombia, or FARC, including the construction of rebel training facilities on Venezuelan soil.
They also suggest Venezuela was preparing to loan the rebels at least US$250 million (euro190 million), provide them with Russian weapons and possibly even help them obtain surface-to-air missiles for use against Colombian military aircraft.
Most importantly, they outline a joint strategic project between Venezuela and the Colombian rebels, with Venezuela even seeking rebel training in "asymmetrical warfare" in preparation for a feared U.S. invasion.
FARC, liksom Venezuelas bombastiske caudillo, Hugo Chavez, förnekar (givetvis) dokumentens äkthet. Dock kommer Interpol att inom kort presentera ett utlåtande som förhoppningsvis bringar klarhet i saken. Enligt den spanska vänstertidningen El Pais visar dokumenten också på att Chavez skulle ha försökt förmedla kontakter mellan vitryska vapenleverantörer i president Lukasjenkos närhet och FARC-gerillan.
Enligt min mening är Chavez den kanske viktigaste destabiliserande faktorn på hela det västra halvklotet just nu. Av någon anledning finns det dock en stor motvilja bland intellektuella, press och politiker runt om i världen att inse detta faktum. Men i botten ligger följande: FARC är en terrororganisation; Chavez har förnekat samarbete med denna organisation; om dokumenten kan bekräfta en koppling mellan FARC och Venezuela torde det vara omöjligt att längre se den senare som en "färgstark" folkledare, som vågar "stå upp" mot "USA-imperialismen". Istället visar han sig för vem han egentligen är: en person som är involverad i statsterrorism.
Och FARC:s verksamhet drabbar inte bara den colombianska civilbefolkningen. Enligt Faustas Blog bedriver man aktiviteter även inom EU-området...
Den drusiska kvinnan Yessra Halavi sörjer sitt hus i Choweifat (söder om Beirut) som förstördes av Hizbollahmilisen under söndagen
De senaste sex dagarnas strider i Libanon har kostat närmare 100 människors död. Striderna inleddes den 7 maj med ett överaskande angrepp från den syrienstödda terrororganisationen Hizbollahs sida mot sunnimuslimska kvarter i östra Beirut.
Den tändande gnistan var att säkerhetschefen vid Beiruts flygplats, brigadgeneral Wafik Shekeir (en herre som som är terroristernas handgångne man) avskedades efter att regeringens säkerhetstjänst upptäckt hemliga kameror som satts upp för följa vilka som kommer och går på den internationella flygplatsen. Kamerorna ingår i ett underjordiskt - och mycket avancerat - kommunikationsnätverk som står under Hizbollahs kontroll och som under förra veckan förklarades vara "olagligt och konstitutionsvidrigt" efter ett beslut fattat av den folkvalda libanesiska regeringen (som domineras av sunniter, druser och en majoritet av de kristna).
Detta beslut fick Hizbollah under sin ledare, Hassan Nazrallah, att skrida till aktion. I en första våg riktates angreppen mot institutioner som står den sunnitiske libanesiske premiärministern Saad al-Hariri nära, såsom TV-stationen Future TV. I fredags (9 maj) hade Hizbollah full kontroll över västra Beirut (med flygplatsen), men redan under lördagen lämnade man över kontrollen till den multireligiösa libanesiska armén efter löfte (från armén) om att man skulle få behålla kommunikationsnätverket och att general Shekeir återinsattes på sin post.
Under de dagar som gått har striderna utvidgats till Aley-regionen (norr om Beirut), Tripolitanien och Bekaa-dalen. Striderna på landsorten tycks framför allt handla om att Hizbollah försöker neutralisera de skyddskårer som kontrolleras av sunniter, druser och alaviter, det vill säga de icke-shiitiska muslimska miliser som står på regeringens sida.
Det är anmärkningsvärt att två viktiga aktörer i det libanesiska spelet inte har involverats i striderna, nämligen armén och de libanesiska kristna.
Genom den gångna veckans händelser har Hizbollah visat att man är den starkaste militära kraften i Libanon. Organisationen har omfattande stöd av Syrien och Iran och kunde såväl under det syriska styret som efter Cederrevolutionen (2005), då syrierna tvangs lämna landet, utöka sin vapenarsenal - detta på trots mot flera beslut i FN:s säkerhetsråd om att terroristerna måste avväpnas. Kriget mot Israel 2006 försvagade organisationen endast temporärt i militärt hänseende, och gav den samtidigt en stor prestigevinst i omvärldens ögon. Hizbollahs militära styrka kontrasterar starkt mot övriga muslimska miliser som knappast besitter något annat än lätta vapen och ett manskap som är mycket mindre stridsvant än Hizbollahs.
Att militären inte ingrpit beror förmodligen på att den till varje pris vill undvika att upplösas i sina beståndsdelar om den skulle ta ställning för någondera sidan, vilket skulle kunna leda till att ett regelrätt inbördeskrig bröte ut. Militären domineras fortfarande av en maronitiskt-kristen officerskår och även de bäst utbildade och utrustade trupperna är också kristna - men det shiitiska inflytandet har ökats markant under det senaste decenniet. Armén är här något av Hizbollahs gisslan. Man anser tydligen att iaktagandet av en strikt neutralitet mellan regeringen och Hizbollah är i linje med Libanons "verkliga intressen". Samma sak gäller de kristna. Även denna grupp är kluven mellan regeringstrogna och "syrienvänliga" fraktioner. Hizbollah har valt att (i detta skede) inte provocera denna grupp, vilket skulle kunna leda till att händelseutvecklingen utvecklade sig bortom all kontroll, med risk för internationell eskalering. Tydligen söker terroristerna i detta läge konsolidera sin position som den starkaste kraften på den muslimska sidan, och därigenom som den starkaste kraften i landet.
Hizbollah har gått tillväga som när en en grupp gangsters tar över en liten stad i Vilda västern. Utan att på något sätt kunna ta makten genom fria val har man med vapnens hjälp visat att man i princip kan göra vad man vill och att motstånd mot organisationen är meningslöst. Att Libanons ekonomi (som baseras på turism och handel) bryter samman gynnar organisationen ytterligare. Det är framför allt de kristna och sunni-muslimerna som arbetat på att normalisera landet och förvandla det till "ett land bland andra". Hizbollahs ekonomiska styrka kommer däremot från omfattande iranska subsidier vilket innebär att dess ekonomiska position snarast stärks i takt med att näringslivet bryter samman.
Storstrategiskt innebär händelserna givetvis att Irans position stärks, vilket säkert utgör en välkommen kompensation för den irakiska arméns vingklippning av de iranskstödda milisgrupperna i Irak under de senaste sju veckorna.
Den största huvudvärken vad gäller det ändrade storstrategiska läget drabbar inte USA och västvärlden, utan givetvis Israel. Så här ser hotbilden ut för deras vidkommande: Ett stärkt Iran som fortsätter sin utveckling mot ett shiitiskt domedagsvapen, ett stärkt Hizbollah som åtminstone informellt kan göra vad de vill i Libanon, och ett tjurnackat Hamas som hellre låter sin befolkning leva i misär än sätter sig vid förhandlingsbordet för att konfrontera de hatade judarna. Ytterligare problem utgörs av det internationella samfundets (och USA:s) svårigheter att ingripa vid den här typen av konflikter, den tövan som präglar västvärldens inställning till Irans kärnvapenprogram, samt en israelisk ministär under Ehud Olmert som är skakad av korruptionsskandaler och fortfarande verkar "punch-drunk" efter Libanonkriget 2006, när det handlar om säkerhetspolitiska beslut på storstrategisk nivå.
De enda positiva posterna utgörs av att det israeliska flygvapnet (IAF) lyckades förstöra den syriska kärnanläggningen i september 2007 och att ett nyval snart står för dörren. Ett val i Israel idag skulle förmodligen leda till Likudpartiets och Bibi Netanjahus återkomst till makten. I och med detta finns det skäl att hoppas på att Israel lyckas ta sig ut ur sin säkerhetspolitiska handlingsförlamning. Netanjahu är sannerligen inte populär i några vidare kretsar, vare sig i USA eller Europa. Men han kan mycket väl vara den joker i leken som väst kan spela ut mot sina fiender i Mellanöstern.
Tysk soldat ur specialförbandet KSK (Kommando Spezialkräfte) under träning
