Afghanistan: krock mellan COIN-doktriner

Generalmajor David Rodriguez, chef för Östkommandot

USA:s försvarsminister, Robert Gates, har för andra gången på kort tid kritiserat den Nato-ledda Isaf-styrkan i Afghanistan (Los Angeles Times). Tidigare har kritiken främst riktats mot de europeiska Nato-ländernas bristande förmåga att avdela erforderliga truppstyrkor och helikoptrar till operationerna, men denna gång drabbar dock kritiken djupare och handlar om den doktrinära grundval på vilken de de europeiska operationerna vilar, det vill säga den taktik och strategi som européerna begangnar sig av vid sina COIN-operationer (det vill säga en "akronym" för COunterINsurgency eller "insurgentbekämpning") i Afghanistan.

Amerikanskt doktrinövertag

Den amerikanska militären tycks anse att det senaste årets ökade aktivitet från talibanernas sida, vilket i sin tur lett till att 2007 var det blodigaste året för koalitionens sedan 2001, inte bara handlar om att talibanerna styrka har växt, utan om att de europeiska trupperna - och framför allt den europeiska ledningen - inte varit situationen vuxen när motståndaren förändrat sin taktik.

Det ligger en hel del i detta. Bland annat handlar det om stridsvana. Sedan "det långa kriget" inleddes med det amerikanska angreppet på Afghanistan den 7 oktober, 2001, som en hämnd för al-Qaidas terrorangrepp mot New York och Washington, den 11 september, har över en halv miljon soldater roterat in och ut på de olika krigsskådeplatserna. Förenta Staterna har således inte bara jordklotets mäktigaste krigsmakt, utan också en av de mest stridsvana. Det handlar här om konkreta lärdomar som aldrig kan läras ut på övningsfält och vid skolpulpeter. Som i alla krig har vissa lärdomar varit dyrköpta, och inte förrän vid slutet av 2006 kunde man under general David Petraeus egid omvandla erfarenheterna till en enhetlig doktrin nedtecknad i den nya fältmanualen 3-24. Denna doktrin har därefter prövats på slagfältet (under den så kallade the Surge) i Irak, under förra året, och överträffat alla förväntningar.

Den bristande europeiska stridsvanan har lett till att de enheter som verkligen konfronterat talibanerna på slagfältet inom Isafs Sydkommando (kring Helmandprovinsen och Kandahar), inte har kunnat klara ut sina uppgifter utan att kalla in massivt artilleri- och flygunderstöd. Detta har i hög grad drabbat civilbefolkningen i området, vilket i sin tur bidragit till att förstärka de lokala sympatierna för talibanrörelsen.

Hunden som inte skällde

Mycket skrivs just nu om det försämrade säkerhetsläget i Afghanistan. I en artikel i Dagens Nyheter av Michael Winiarski (15 januari) tecknas en till synes hopplös situation med ökad brottslighet och ökat stöd för talibanerna. Även om det är överdrivet att som artikelförfattaren skriva att "talibanerna tar tillbaka by efter by", har säkerhetsläget församrats i större delen av Afghanistan. Det är dock betecknande att Winiarskis exempel är hämtade från de områden som utgörs av Isaf:s Syd-, Väst- och Kabulkommandon, det vill säga områden som primärt står under europeiskt befäl. Ett område som lyser med sin frånvaro bland jobsposterna är Östkommandot där amerikanerna har huvudansvaret (se karta). Östkommandot gränsar till Pakistans federalt administrerade stamdistrikt (FATA, i vilket Nord- och Sydwaziristan ingår), men därifrån hör vi paradoxalt nog sällan några nedslående nyheter. Skälet beror på att amerikanarna tycks ha hanterat situationen långt bättre än sina europeiska vapenbröder.

Våldet är inte mindre utbrett i öst, men annorlunda "konfigurerat", eftersom det främst handlar om incidenter mellan talibaner och amerikansk trupp som initierats av de senare. Man skulle kunna exemplifiera det med två städer där vardera hundra fall av skottlossning med dödlig utgång inträffat under ett givet år. Men om det råkar vara så att hälften av fallen i den ena staden handlar om beväpnade medborgare som skjuter ned skurkar som trängt in på den egna tomten, är ju läget betydligt bättre där, än i den andra staden där brottslingar står för allt skjutande. Dessutom finns det goda chanser för att skjutandet minskar över tid i den första staden i takt med att antalet skurkar elimineras, under det att inget sådant hopp finns för den andra staden - där kommer det bara att bli värre.

Försvarsminister Gates kritiserade européerna för att de fortfarande betedde sig som om de skulle möta en sovjetisk pansaroffensiv i Fuldabäcknet. Därefter pekade han på de resultat som uppnåtts i öst där trupperna står under ledning av den amerikanske generalmajoren och chefen för den legendariska 82 luftburna divisionen ("All American"), David Rodriguez, som under de senaste månaderna tillämpat en taktik som till stora delar hämtats från den nya fältmanualen och general Petraeus segerkoncept från Irak. Och detta trots ett manskap som endast uppgår till c:a 15000 man (att jämföra med de 160000 man som amerikanerna har till förfogande i Irak). Amerikanernas metod är ständig närvaro och kontinuerlig patrullering. På så vis uppnår man flera positiva resultat: man kan upprätthålla lag och ordning, man visar att man står på lokalbefolkningens sida och man kan bekämpa talibanerna med större flexibilitet. En Irak-modell, med andra ord.

Läget i öst är helt annorlunda än i Sydkommandot, där amerikansk militär anklagar européerna för att ha utvecklat en "sovjetisk mentalitet". Européerna stannar i sina baser, utför minimalt med patrulleringar i syfte att undvika förluster som kan leda till dålig press på hemmaplan, samt använder sig av luftangrepp som ett substitut för infanteriinsatser.

Vad skall man göra?

Erfarenheterna från Irak och från general Rodriguez operationer i östra Afghanistan utgör en utmärkt grund att bygga på. Europeisk militär bemöter givetvis den amerikanska kritiken med att hänvisa till bristande resurser på eget håll, samt att amerikanarna inte ens har en femtedel av de trupper som står till förfogande i Irak på plats i Afghanistan - vilket förvisso är ett rimligt påpekande. Det behövs mer trupp och de 3500 marinkårssoldater som president Bush har beslutat skicka för att kunna vara redo i mars, när "kampanjsäsongen" börjar igen, är ett steg i rätt riktning.

Men européerna måste också lära sig av amerikanerna. En modern COIN-metod handlar precis som doktrinens andlige fader, den franske översten David Galula, hävdade i sin Counterinsurgency Warfare (1965) om att skydda lokalbefolkningen genom att upprätthålla lag och ordning, om att tydligt visa att man inte tänker överge dem och om att upprätthålla initiativet genom att aktivt söka upp motståndaren. Men för att kunna göra det måste man lämna sina baser och vara ständigt närvarande med mindre enheter i minsta lilla by. Detta är vad amerikanarna lärde sig i Irak, men också den metod genom vilken många europeiska länder kunde upprätthålla sina kolonialvälden under hundra år. Frågan är om Europa ens behöver lära sig något nytt... det handlar kanske bara om att hitta tillbaka till militära rötter som högst ligger två generationer bort?

Och svenskarna då?

Som Jan Blomgren skriver i en artikel i dagens Svenska Dagbladet (16 januari) gör svenskarna med sina 350 man i Mazar-i-Sharif mycket som är rätt (trots vårt historiskt sett diminutiva kolonialvälde). De fotpatrullerar och upprätthåller goda förbindelser med lokalbefolkningen, precis som "Rodriguezdoktrinen" föreskriver. Jag håller dock inte med Blomgren när han skriver att amerikanerna inte skulle "lämna sina pansarfordon" och att situationen i Syd- och Östkommandot buntas samman. Detta hade kanske varit ett riktigt påpekande för ett halvår sedan, men knappast nu...

Svenskarna kan också dra fördel av att verka där befolkningen i huvudsak utgörs av uzbeker och tadjiker, det vill säga de grupper som dominerade den "nordallians" som bekämpade talibanerna på 90-talet. Talibanerna är nästan uteslutande pashtuner från landets södra och östra delar. Det är kanske inte så svårt att göra rätt när läget är så pass lugnt som just där svenskarna är...

Post Scriptum: Jag noterar att även TT har snappat upp LA Times artikeln,