Tema Rhodesia (3): Pseudo Gangs

Svarta och vita tjänstgjorde sida vid sida i Selous Scouts, den enhet som ansvarade för pseudo-operationerna

Vad jag här med en försvenskning av en rhodesisk term kommer att kalla "pseudo-operationer" är egentligen en variant av en mycket gammal krigslist. Det handlar om att den ena sidan i en konflikt låter sina egna soldater uppträda som fiendestyrkor bakom motståndarens linjer i syfte att ställa till så mycket djävulskap som möjligt. Det finns givetvis ett släktskap mellan militära pseudo-operationer och den typ av infiltration som polismakter eller spionorganisationer använder sig av, men en viktig skillnad är att militären använder sig av grupper (vad som i Rhodesia kom att kallas Pseudo Gangs) för kortare insatser, under det att de "civila" myndigheterna opererar med individer som kan vara verksamma i flera år.

Även om gränsen kan tyckas hårfin skall man heller inte förväxla pseudo-operationer med "False Flag operations", som är ett brott mot krigets lagar. Ett känt exempel på ett dylikt är givetvis den s.k. Gleiwitzincidenten, i augusti, 1939, när Gestapo lät fejka ett polskt angrepp mot en tysk radiostation för att motivera sitt överfall på Polen några dagar senare. Ett mer klassiskt exempel på pseudo-operationer är annars den falska tsartrogna organisation som Lenin och KGB:s föregångare, OGPU, satte upp 1921-1926 under det absurda namnet "Centralrysslands Monarkistiska Förbund" och som spelade en viss roll i bolsjevikernas seger över de vita.

Frank Kitson och Pseudo Gang-modellen

Den moderna Pseudo Gang-metoden utvecklades i Kenya av den legendariske brittiske föregångsmannen inom COIN-krigföring, general Sir Frank Kitson, under Mau Mau-upproret på 50-talet. Kitson, som kom att avsluta sin karriär som chef för Storbritanniens landstridskrafter (1982-1985), var med på varenda krigsskådeplats där Storbritannien bedrev COIN-aktiviteter under efterkrigstiden, såsom Malaysia, Cypern, Kenya, Oman och Ulster, och publicerade sina erfarenheter av småskalig krigföring i ett flertal ytterst läsvärda böcker. I sin Gangs and Counter-gangs (1960, utgången) och Low Intensity Operations (1973) presenteras grunderna för pseudo-operationer, med infiltrationsmetoder, beväpning, logistik, rekrytering av avhoppare, etc. Precis som andra föregångsmän inom COIN-krigföring i "tredje världen", såsom överste David Galula, överste Roger Trinquier, överstelöjtnant John Nagl och general David Petraeus, betonar general Kitson oavlåtligt vikten av att se befolkningen, snarare än territorier och body-counts, som nyckeln till seger över insurgentrörelser.

Vad gäller Pseudo Gangs inskärper han också att metoden knappast har något värde mot en reguljär fiende som strider öppet i ett konventionellt krig, men däremot kan vara mycket effektiv mot irreguljära motståndare, såsom gerillarörelser, insurgenter och terrorister, som redan från början opererar i hemlighetsfullhet och i mindre enheter av "cellkaraktär". Det handlar alltså om att vända det som är en insurgentrörelses styrka - dess karaktär av ett löst sammansatt nätverk, utan hierarkier och identifierbart centrum, och med vattentäta skott mellan enheterna - till ett vapen mot den själv!

The Selous Scouts

De rhodesiska säkerhetskrafterna kom att utveckla en egen variant av pseudo-operationer, där såväl spaning, som sabotage, psy-ops och rent militära operationer i kompanistyrka kom att utgöra viktiga komponenter. Till sin hjälp hade man det faktum att insurgenterna var splittrade i två fraktioner, såväl politiskt som etniskt. Joshua Nkomos ZAPU (och dess militära gren ZIPRA) bestod av ndebeles och var moskvatrogna, under det att Robert Mugabes ZANU (och den militära grenen ZANLA) utgjordes av shonas och stödde sig på kommunistkina. En vanlig typ av operation bland Pseudo Gangs var därför att posera som den ena eller andra gruppen och försöka få till stånd strider dememellan, vilket ofta lyckades.

Den enhet som användes för dessa pseudo-operationer var spaningsförbandet Selous Scouts. Förbandet var aktivt 1973-1980 och hade som mest 1500 man i sina rullar. Manskapet bestod till 60 procent av svarta - varav många utgjordes av avhoppare från ZIPRA och ZANLA (s.k. "Terrs") - vilka som högst kunde bli underofficerare, under det att de vita återfanns på alla befattningar, från vanliga meniga till den högste chefen - den legendariske överstelöjtnanten Ron Reid Daly. Grundutbildningen var ytterst krävande och pågick nästan 9 månader med tonvikten på bush-and-tracking. En av utbildningsfaserna kallades Dark Phase och var hemlig och omfattade just träningen till pseudo operator.

Metod

En typisk operation kunde gå till på följande sätt: ett Pseudo Gang med fyra till sju man deplaojerades i operationsområdet. Detta område kunde ligga såväl innanför som utanför Rhodesias gränser. Andra rhodesiska styrkor informerades om att området nu var "fryst" (area freeze), vilket innebar att man skulle undvika egna operationer just där för att förhindra incidenter med egen eld. Gruppen var nu iförd insurgenternas egna uniformer och vapen (de vita fick finna sig i att smeta skokräm över hela kroppen eller bära skidmasker) för att på håll se ut som "gerillakrigare". Uppgiften var nu att spåra upp insurgenterna, vilket kunde ta flera dagar - emellertid ingick det i utbildningen att lära sig leva av vad landet kunde ge.

Så snart man träffat på insurgenter började man förfölja dem för att samla information. Ibland kunde man upptäcka en större bas, varvid man kunde utföra sabotage eller kalla in Fire Force, från Rhodesian Light Infantry. Ibland kunde man hitta en vapengömma. Oftast förstörde man inte vapnen, utan manipulerade istället utrustningen så att den inte skulle fungera eller explodera i händerna på de som använde den. Skälet till detta var att sprida osäkerhet och misstro bland insurgenterna mot de kineser och ryssar som levererat materielen. Ibland använde man sig av avhoppade insurgenter för att ta kontakt med fienden och infiltrera hans positioner. Detta gick inte så lätt mot ZIPRA, vars paranoida sovjetiska doktrin fordrade att allt som hände skulle rapporteras in centralt. Däremot fungerade det bättre mot Mugabes ZANLA som opererade i celler som inte kände till varandras existens - där var det bara att gå fram och hälsa. De vita fick naturligtvis hålla sig i bakgrunden, eller också spela "tillfångatagna" rhodesier (i en scen i filmen Blood Diamonds iscensätter den forne rhodesiske legosoldaten Archer - spelad av Leonardo DiCaprio - just detta trick för att kunna ta sig över en bro tillsammans med sin svarte kumpan).

Däremot avstod man tydligen - helt enligt general Kitsons rekommendationer - att använda sig av Pseudo Gangs för dirty tricks. Ett sådant kan vara att gå in i en by i gerillauniformer och anställa en massaker i syfte att vända de överlevande mot insurgenterna. Förutom att inte vara i enlighet med krigets lagar upptäcks denna typ av operationer alltid av insurgentledningen efter ett tag, varvid denna kan företa motåtgärder, förbereda befolkningen och påverka den internationella opinionen. Om ett dirty trick upptäcks riskerar förövaren att förlora förtroende och sympati för alltid, för en kortsiktig vinst som mycket väl kan uppnås på andra sätt.

Operation Eland

På ett plan bröt rhodesierna dock mot general Kitsons grundtankar. Kitson ansåg att Pseudo Gangs framför allt skulle ägna sig rekognocering, spaning, förberedelserarbeten åt reguljära förband, sabotage, skapande av förvirring och i sista hand lönnmord på enskilda, men högt uppsatta motståndare. Han avrådde bestämt från mer aktiva insatser eftersom gränsen mellan pseudo-operationer och false flag är så svår att dra. Större operationer riskerar att bli propagandistiska fiaskon om det är uppenbart att man brutit mot krigets lagar eller om civilbefolkningen (i länder som kanske inte ens befinner sig i krig) drabbas. Men ju längre bushkriget pågick, desto mer omfattande blev Selous Scouts aktiviteter. Skälet till detta var förbandets häpnadsväckande effektivitet. Man räknar med att 65 procent av samtliga stupade ZIPRA/ZANLA-soldater dödades av Selous Scouts - detta är anmärkningsvärt för ett specialförband med blott 1500 medlemmar. Ett exempel på en sådan större pseudo-operation är Operation Eland i Nyadzonya i Mocambique, den 9 augusti, 1976.

Under sommaren 1976 hade rhodesierna genom flygspaning och förhör med tillfångatagna insurgenter upptäckt att Mugabes ZANLA hade inrättat en stor bas i Nyadzonya i Mocambique, sex mil från den rhodesiska gränsen. Där fanns bland annat ett stort sjukhus och vad man uppskattade till 5000 insurgentsoldater. Under juli månad begav sig flera Pseudo Gangs ut till basen för att återkomma med fångar från vilka man fick en god bild av försvarsanläggningar, byggnadernas placering och funktioner, vilka rutiner som gällde, etc. Man satte nu samman ett jätteteam av 85 pseudo operators i ett dussintal pansarfordon (Unimogs och Ferrets) bestyckade med allehanda vapen, såsom 20 mm automatkanoner, kulsprutor och en erövrad sovjetisk 12,7 mm kulspruta. Mannarna var utrustade med den mocambikiska Frelimo-arméns uniformer. De vita fick som vanligt sitta längst in i bilarna (som målats i Frelimo-färger) med skidmasker för ansiktena.

Attack

Klockan 01.00 den 9 augusti rullade kolonnen över gränsen. Man ville nå fram till basen lagom till klockan 08.00 då ZANLA ordnade allmän uppställning och parad för fanan. Klockan 02.00 nådde man gränsstaden Vila de Manica där fordonen hälsades med honör från autentiska Frelimos, som därefter lät hela kolonnen rulla vidare. Klockan 03.00 gick man i bivack strax innan målet. Efter rekognocering fram till klockan 07.00 började man den sista delen av anmarschen. Strax före 08.00 rullade fordonen in på Nyadzonya-basen. Vaktposterna i ZANLA lät bilarna passera eftersom de var målade i mocambikiska färger. Rhodesierna visste nämligen att insurgenterna alltid betedde sig ytterst respektfullt mot värdlandets soldater som tack för att de fick använda sig av deras land. Inne på basen körde bilarna fram till excersisplanen där c:a 4000 ZANLA-soldater ställt upp sig för inspektion.

Rhodesierna kunde inte tro sina ögon och ett flertal började så smått oroa sig för om ammunitionen verkligen skulle kunna räcka till för alla dessa människor. När alla fordon ställt sig på plats ropade en rhodesisk shonascout genom en av bilarnas högtalare ut orden "Zimbabwe tatona!" ("Vi har äntligen erövrat Zimbabwe!"). Ett enormt jubel bröt ut på exercisplanen och tusentals människor började dansande samla sig runt bilarna. På given signal öppnade rhodesierna eld med automatvapen och granatkastare. Hundratals människor sköts ihjäl på bara några minuter och eldgivningen fortsattte ända tills all rörelse bland fiendesoldaterna avstannat. Flera ZANLA-soldater försökte fly över ett vattendrag där den enorma trängseln ledde till att minst 200 drunknade. Av misstag träffades också ett antal butangasflaskor i närheten av sjukhuset av en granat vilket orsakade en våldsam eldsvåda som ledde till att ett 50-tal patienter brändes till döds i sina sängar. På återvägen hade mocambikiska Frelimo-förband upptäckt vad som var i görningen och försökte stoppa rhodesierna; men efter en kortare eldstrid lyckades man bryta sig igenom och återvända över gränsen. Slutnotan blev 1000 dödade och 14 tillfångatagna ZANLAs mot fem lätt skadade Selous Scouts.

Taktisk triumf, strategiskt nederlag, propagandistiskt fiasko

Operation Eland var den rhodesiska modellen i ett nötskal. Det var en mästerligt utförd operation, som resulterade i närmast total taktisk triumf. På 40 minuter förlorade ZANLA lika många soldater som USA förlorar under ett år i Irak. Ändå måste man beteckna incidenten som ett misslyckande. Poängen med pseudo-operationer är att de hålls hemliga. Detta är mycket svårt när patienter ligger förkolnade i sina sjukhussängar. Dessutom var Nyadzonya-basen också klassad som ett flyktingläger av UNHCR. Detta användes givetvis som en täckmantel av ZANLA. Ingen FN-personal fanns på plats och inga oanmälda inspektioner förekom heller, men bland de döda fanns en del kvinnor och barn. Världsopinionen visste i detta läge precis den skulle tycka när den fick välja mellan bilderna av det nedbrunna sjukhuset eller bedyrandena från "rasistregimen" i Salisbury att folkrätten ger alla stater rätt att slå mot fiender i grannländerna.

Men konsekvenserna blev värre än så. Nyadzonyaincidenten övertygade den blivande presidenten Jimmy Carter att något måste göras åt Rhodesia en gång för alla. Och han fick medhåll av apartheidregimen i Sydafrika som tyckte att allt hade skötts otroligt klumpigt av Salisbury. Sydafrika började nu successivt dra tillbaka sitt stöd. I och med detta förlorade Rhodesia sin viktigaste (och enda) allierade. Tre år senare hade Rhodesia upphört att existera och Robert Mugabe satt i presidentpalatset i "Harare" utan att ha vunnit en enda militär seger.

Lärdomar

Pseudo Gangs är effektiva om de används enligt general Kitsons ursprungliga modell. Och ju lösare sammansatt fienden är desto effektivare fungerar metoden - detta är tydligt om man jämför det "toppstyrda" ZIPRA med det lösligare uppbyggda ZANLA. Genom sin traditionella och "hierarkiska" modell var ZIPRA motståndskraftigare mot infiltrationer. Det är också viktigt rekrytera personer ur fiendernas led för att kunna agera riktigt framgångsrikt. Dessutom finns det också olika organisationskulturer att ta hänsyn till bland fienderna. Israelerna har aldrig haft problem att infiltrera palestinska organisationer, under det att man inte har haft några som helst framgångar bland Hizbollah (vad jag vet). Ryssarna har å sin sida haft framgångar med sina varianter av Pseudo Gangs i Tjetjenien. Den amerikanska armén har alltid dragit sig för att begangna sig av denna metod som de betraktar som "ovärdig". Dock anser jag att den är värd att prova i Pakistans federalt administrerade stamdistrikt, samt som en allmänt destabiliserande metod i Venezuela - för att hålla tummen i ögat på vår vän Hugo Chavez.