Tema Rhodesia (2): Fire Force

John Wynne Hopkins, "R.L.I. Fire Force", 1979 (olja på duk)

En av de mest kända doktrinerna för COIN-krigföring och terroristbekämpning i Rhodesia var den så kallade Fire Force-doktrinen, vilken i hög grad kom att associeras med Rhodesian Light Infantry. Denna "jägarbataljon", som grundades den 1 februari 1961, var en av Rhodesias två "helvita" enheter och kom att spela en framträdande roll under bushkriget (eller Chimurenga som det kom att kallas på shona-språket), 1964-80.

RLI bestod till hälften av speciellt utvalda rhodesiska värnpliktiga, under det att resten utgjordes av lika delar yrkessoldater och utländska frivilliga från Storbritannien, Australien, USA, m fl länder (och enligt Afrikabulletinen, nr 38:1977, även ett par svenskar!). De utländska soldaterna var dock inte "legosoldater" i ordets egentliga mening. De fick samma 16 veckors utbildning som de övriga soldaterna och samma (rätt skrala) dagpenning. Skälet till att så pass många utländska frivilliga ändå sökte sig dit tycks ha berott på äventyrslystnad, antikommunism, den 100 procentiga möjligheten att få gå i strid, samt solidaritet med ett Rhodesia som många ansåg hade svikits av Harold Wilsons brittiska labour-regering (och av världen i stort).

Bataljonen var indelad i fyra "kommandon" (1, 2 och 3, samt ett understödskommando). Kommandot hade en personalstyrka som var något mindre än ett vanligt kompani (c:a 70 man) och var indelat i fem "troppar" (plutoner). Dessa plutoner (troops) gav upphov till de rhodesiska mediernas smeknamn på medlemmarna i RLI: troopies. Andra smeknamn var "the Saints" eller "de ouen" (afrikaans för "grabbarna").

En Fire Force-operation utfördes som en reaktion på insurgenternas infiltrationer eller som ett angrepp på positioner där man visste att de uppehöll sig. Motståndet kunde bestå av gerillasoldater ur ZAPU:s väpnade gren ZIPRA eller ZANU:s väpnade gren ZANLA. ZIPRA leddes av Joshua Nkomo och bestod till största delen av ndebeles och opererade i västra delarna av landet utifrån baser i Zambia, Angola och Botswana. Styrkorna var tränade av kubaner, ryssar och framför allt östtyskar. ZIPRA bedrev gerillaaktivitet i ndebelefolkets stamområde Matabeleland, men försökte också - inspirerade av sovjetisk doktrin - bygga upp en konventionell styrka, där till och med stridsvagnar av typ T-55 ingick (dock utan framgång). ZANLA kom att ledas av Robert Mugabe och dominerades av Rhodesias svarta majoritetsfolk, shonas. ZANLA tränades och utrustades av kineser och nordkoreaner i läger i Tanzania och Mocambique. ZANLA:s doktrin var inspirerad av ett maoistiskt "folkkrig" där gerillaenheter på c:a 200 man försökte infiltrera Rhodesias östra och norra delar från Mocambique, samt leva bland befolkningen "likt fisken i vattnet".

Det typiska Fire Force-förfarandet var framför allt effektivt mot Mugabes ZANLA-insurgenter och följde ett grundläggande mönster. Metoden krävde ett kommando och till förfogande hade man fyra helikoptrar (oftast av typ Alouette III), ett lättare attackflygplan (en Cessna Skymaster, kallad Lynx i Rhodesia) och ett transportflygplan (en uråldrig DC-3). Kommandot delades in i åtta fyramannagrupper (s.k. "stops"), varvid resten hölls i reserv.

En man per stop var chef. Han hade radion och var beväpnad med en FN-FAL (belgisk fabrikation och licenstillverkad i Sydafrika), fem magasin, samt olika typer av granater. En man hade hand om kulsprutan - en FN-MAG med 400 skott, under det att de övriga två var skyttesoldater, med FN-FAL, granater och sjukvårdsutrustning.

När en fientlig position hade identifierats (ofta via svarta Selous Scout-soldater som precis som ZANLA också kunde leva bland befolkningen "likt fisken i vattnet") slog man till.

De fyra helikoptrarna lyfte och flög i kolonn mot målet. Den första helikoptern fördes av operationschefen och kallades K-car. K-car lade sig och cirklade koncentriskt över målet. De tre övriga helikoptrarna (G-cars) med stop 1, 2 och 3 passerade målet och släppte ned soldaterna i närheten av de vägar som identifierats av Selous Scouts som rimliga flyktvägar för fienden (ofta flodbäddar). Samtidigt flög DC-3:an ("the Dak") in med resterande fem stops (4-8) som släpptes ned med fallskärm på motsatt sida om målet i förhållande till de som luftlandsatts med G-cars.

Nu började "the big sweep". K-car bearbetade fiendepositionerna med sin 20 mm automatkanon och ledde striden. Operationshefen hade nu också möjlighet att kalla in Lynx-planet för ytterligare förstärkning. Samtidigt avancerade stop 4-8 i riktning mot målet i syfte att tvinga fienden på flykt i riktning mot stop 1-3, som från förberedda positioner kunde eliminera dem. I en ideal Fire Force fungerade stop 4-8 som en sopkvast och 1-3 som skyffeln.

Självfallet fanns det oändliga varianter av denna metod beroende på om fiendens postition befann sig i en by eller isolerad ute i markerna, liksom på hur den omgivande terrängen såg ut (slättland, skog, bergstrakter). Om fienden splittrats upp i ett skogslandskap kunde en eller flera stops beordras att göra "mini-sweeps" inom ramen för "the big sweep", etc. Fire Force var framför allt beroende av god kännedom om fiendens position vid ett visst tillfälle, varvid Selous Scouts spelade en avgörande roll. Vidare var chefens roll i K-car av utomordentlig vikt. Från sin position uppe i luften kunde han förse sina stops nere på marken med omedelbar taktisk information, etc. Dessutom hade metoden knappat kunnat genomföras utan mark- och luftstyrkor i samverkan.

Fire Force påverkades även av andra faktorer. 32 troopies med luftunderstöd ansågs fullt tillräckliga för att förinta en ZANLA-enhet på 200 man med minimala egna förluster. Även materielen spelade in genom att den ekonomiska blockaden förhindrade nyanskaffning. Att stops utgjordes av fyra man berodde på att detta var vad Alouettehelikoptrarna kunde transportera - alltså fick fyra man bli den grundläggande taktiska enheten. Samma sak gällde metoden att släppa soldater i fallskärm från gamla DC-3:or. Eftersom man inte kunde få tag på nya transporthelikoptrar fick man använda sig av denna riskabla metod som blivit omodern redan under 50-talet. Å andra sidan tycks de enskilda soldaternas effektivitet paradoxalt nog ha förbättrats genom bristen på materiel. Detta bekräftas av amerikanska och australiska soldater som efter Vietnamkriget slöt sig till RLI och som hävdar att disciplin, initiativ, fieldcraft (och därigenom också hur många fiender man kunde slå ut) var bättre på alla nivåer i Rhodesia jämfört med deras hemländer.

Metoden var också anpassad till vad fienden hade för resurser. Det handlade här om grupper med samma typ av beväpning som gäller för de flesta gerillaförband och terrorister än idag, såsom AK-47:or, RPG:s, granatkastare och kulsprutor. ZANLA hade ju inte tillgång till tyngre beväpning, såsom eget luftvärn, pansar eller flygunderstöd. K-car och attackplanet kunde därför slå mot fienderna så snart de försökte gräva ned sig, samtidigt som stop 4-8 tvingade dem att fly i en viss förutbestämd riktning där 1:an, 2:an och 3:an kunde utdela nådastöten. Genom att K-car hela tiden hade ögonkontakt med målområdet kunde också kollateralskador minimeras om insurgenterna exempelvis befann sig i en by. Ljudet från helikoptern förhindrade dessutom fienden att höra var någonstans skottlossning pågick på andra håll i området.

Fire Force fungerade varenda gång och tog en blodig tull av Mugabes stryrkor. Om insurgenterna väl hade identifierats och RLI hann fram i tid fanns det inget som kunde rädda dem. Det var optimalt anpassat för en mindre grupp högt utbildad och tekniskt överlägsen trupp med luftherravälde i strid mot lättbeväpnade insurgenter som försvunnit in i terrängen eller bland civilbefolkningen på landsbyggden. Metoden kan med fördel användas än idag. Även sovjetiska observatörer blev så imponerade att man lät utbilda spetznazförband på samma vis för strid mot den afghanska mujahedingerillan under 80-talet. Varianter av Fire Force används också idag mot allehanda insurgentförband på grund av dess nästan hundraprocentiga effektivitet om den är korrekt utförd. De problem att utföra en klassisk Fire Force-operation som kan uppstå om fiendesidan har tillgång till lättare luftvärnssystem av modernt slag - typ Stingers - kan kanske motverkas i takt med att UAV:s kan integreras även taktiskt och fungera som ett slags "obemannade" K-cars.

Post scriptum: När Robert Mugabe - vars ZANLA-soldater varit de som framför allt drabbats av RLI:s Fire Force - tillträdde som president över det nybildade Zimbabwe, var en av hans första åtgärder att upplösa regementet. Detta skedde den 1 november, 1980.

Extra: Här nedan följer ett sex minuters smakprov på en dokumentärfilm om Rhodesian Light Infantry: