onsdag 1 oktober 2008

Lite framåtblickar...

Nyckelpersoner: general David McKiernan och president Muhammed Karzai i samspråk (foto: AFP/Getty)

Bloggen fyllde ett år i går och jag tänkte ägna lite utrymme åt att spekulera inför framtiden efter att ha läst de senaste posterna i Herschel Smiths utmärkta blogg, The Captain's Journal. Ämnet handlar om det som främst fångar mitt eget intresse just nu: våra förehavanden (ja, Sverige är ju också med på ett hörn) i Afghanistan, samt Nordvästra gränsprovinsen och stamdistrikten i Pakistan.

Ny befälsstruktur ISAF/OEF

Nu när general David Petraeus tagit över CENTCOM tycks amerikanarna äntligen ha ryckt skägget ur brevlådan och börjat arbetet med att reformera befälsgången inom den internationella insatsstyrkan. Problemet har varit att amerikanerna varit bundna av ISAF:s (dvs Natos) närmast EU-mässiga byråkrati - det har handlat om allt från de rigoristiska "Rules of Engagement", som européerna har drivit igenom, till förvirring vad gäller strategi och radiofrekvenser (!). Tanken är nu att - som BBC skriver - frigöra de amerikanska styrkorna från ISAF och låta samtliga amerikanska trupper sortera inom ramen för OEF, samt att såväl Natostyrkorna som amerikanerna fortsättningsvis rapporterar och kommenderas av den amerikanske befälhavaren på plats (fn general David McKiernan). Förhoppningsvis leder arrangemanget till mindre "Bryssel" och mer "CENTCOM" i framtiden.

Afghanska vinterkriget?

För att stävja den traditionella våroffensiv som talibanerna brukar sätta igång vid snösmältningen planerar amerikanarna att använda vintern till att intensifiera kampanjen mot terroristerna, enligt generalmajor Jeffrey Schloesser i Army Times. Tidigare år har vintern inneburit ett slags paus i striderna från båda sidor - nästan som under under antiken och medeltiden. Man har helt enkelt gått i vinterkvarter och samlat krafterna inför vårens ankomst. Detta skall man tydligen ändra på. Flera av de enheter som nu skall "rotera in" i Afghanistan har övat vinterkrigföring i Alaska. Vi får se ur detta kommer att gå. Man kan dock räkna med ett stigande antal civila förluster på talibansidan. De talibantrogna aktivister som inte tillbringar vintern på andra sidan gränsen i Pakistan brukar sitta hemma och kura i stugvärmen tillsammans med fru(ar) och barn...

"Väckelserörelserna" når Pakistan?

En viktig orsak till att amerikanarna kunde vända utvecklingen i Irak berodde på de sunnimuslimska "väckelserörelserna" (al-Shawa). Den sunnitiska lokalbefolkningen tröttnade helt enkelt på Al-Qaidas fundamentalistiska korantolkning, som bland annat innebar förbud för kvinnor att arbeta eller vistas ute på gatan utan manligt "förkläde", förbud mot musik och dans, avhuggna fingrar om man rökte en cigarett, etc. Man gjorde därför gemensam sak med amerikanarna som försåg dem med pengar och vapen - och tillsammans kunde man driva bort radikalislamisterna. Men hur står det till i Pakistan? Också där har vi att göra med fanatiska muslimer som tagit makten över hela samhällen... Vad tycker egentligen "vanligt" folk? Såväl Wall Street Journal, som The Long War Journal noterar det spirande pakistanska arbetet med att få igång en "FATA/NWFP Awakening" som i bästa fall skulle kunna rekapitulera modellen från Irak. Detta är sannerligen på tiden. Konventionella militära operationer har ju inte fungerat - det är således dags för en "Petraeusmodell" i pakistansk tappning.

McCain och Obama om GWOT

Den utrikespolitiska debatten mellan presidentkandidaterna och senatorerna John McCain och Barack Obama gav ett par exempel på samsyn. Båda två vill dra ned på truppnivån i Irak (McCain: "eftersom vi har vunnit"; Obama: "eftersom vi har förlorat") och i gengäld förstärka insatserna i Afghanistan. Detta är bra enligt min mening. Petraeus har bett om ytterligare två brigader till den Afghanska krigsskådeplatsen och tvingats ge sig in i den lätt ovärdiga uppgiften att tubba de europeiska Natoländerna att skicka mer resurser. Dock är en truppförstärkning i sig ingen patentlösning. David Ignatius har en intressant artikel i Washington Post om vad en "surge" inte kan lösa i Afghanistan. Det handlar bland annat om motståndets art i Afghanistan, som skiljer markant från det i Irak genom det stora inflytandet av rent kriminella element i Centralasien (det växer ju inga opievallmor mellan Eufrat och Tigris).

Min egen "analys" av läget (vad det nu kan vara värt...) är att truppförstärkningsmomentet av "the surge" inte kan reproduceras i Afghanistan av logistiska skäl. Truppsatureringen i Irak handlade om 15 amerikanska brigader (c:a 130.000 man). Skulle detta översättas till afghanska demografiska förhållanden skulle det således handla om c:a 10-12 brigader (100.000 man). Det finns - som jag ser det - inte en chans i helvetet att sådana truppmassor skulle kunna försörjas med tanke på att Afghanistan inte har någon hamn. Alla förnöderheter måste ju antingen flygas in, eller också rulla över urusla vägar från Karachi genom Bolan- och Khyberpassen. Vill man ha manskap på plats måste man därför låta den afghanska armén axla en sörre del av ansvaret, än vad den irakiska gjorde. Självfallet bör man förstärka den västerländska truppnärvaron med - låt oss säga - 30-40 procent, men har man några pengar över bör dessa snarast läggas på utbildning och utrustning av afghansk trupp - och här borde européerna också kunna bidra...

2 kommentarer:

Anonym sa...

Grattis på ettårsdagen! Hoppas du orkar skriva ett år till (minst)!

Anonym sa...

Ett stort grattis till Erik och hans initierade analyser.
/BR