Sjöröveri (3): Piratkusten

Det sista man vill se ute till havs. Somaliska pirater i äntringstagen

Sedan början av 90-talet är Somalia i princip en havererad stat. Några nationella strukturer i termer av regering, lag och ordning, vägar och kommunikationer finns i princip inte. Det enda undantaget tycks vara handeln med det narkotiska preparatet khat, som egendomligt nog verkar fungera, hur dåligt läget än är. Samhället har mer eller mindre molekylariserats och är numera baserat på ett slags klanväsende. I norra delarna av landet råder inte längre något inbördeskrig eftersom de "pseudo-statsbildningar" som där uppstått - Somaliland, Puntland, Galmudug-staten, etc - baseras på en enda klans dominans. I Söder råder inbördeskrig mellan den lagliga och internationellt erkända interrimsregeringen, med säte i Mogadishu och den radikalislamistiska milisen Al-Shabaab (f.d. "De islamiska domstolarna"). Interrimsregeringen har FN:s och Afrikanska unionens stöd, vilket bland annat yttrar sig i närvaron av afrikanska soldater (främst från Etiopien, Uganda och Burundi), samt en mindre kontingent amerikanska specialförband (den så kallade Task Force 88) med logistiskt understöd från 5:e Flottan, vars operativa högkvarter för närvarande ligger i Bahrein. Al-Shabaab är å sin sida officiellt lierat med Al-Qaida sedan förra året.

På grund av tillståndet i landet har allt normalt näringsliv brutit samman (med undantag för narkotikahandeln). En viktig industri var tidigare annars fisket, som förutom att bidra till folkhushållet, även genererade exportintäkter. Somalia har Afrikas längsta kustlinje och vattnen utanför Afrikas horn är något av världens mest fiskerika, framför allt när det gäller gulfenad tonfisk. Fångsterna lär vara en och en halv gång större per nautisk kvadratmil än i Nordatlanten. Idag omsätter den samlade fiskerinäringen i hela Somalia årligen c:a 1,5 miljoner, vilket är en närmast parodiskt liten siffra.

Kanske är det inte så konstigt att personer i fiskehamnarna därför ägnar sig åt piratverksamhet. Eftersom såväl Interrimsregeringen, som Al-Shabaab ser med ytterst oblida ögon på sjöröveriet, som bland annat hindrar sändningarna med humanitär hjälp, har verksamheten kommit att koncentreras till "utbrytarstaterna" Puntland och Galmudug-staten. Med tanke på att lösensummorna ligger på i snitt 1 miljon dollar per fartyg så har vi här att göra med stora pengar.

Själva instegskostnaden i piratbranschen är relativt litet. Man behöver två snabba småbåtar med plats för c:a sju man i varje. Beväpningen består av Kalasjnikovs och raketgevär; och övrig utrustning består av äntringsutrustning, repstegar och satellittelefoner. Manskapet bör ha sjövana och veta hur man hanterar skjutvapen.

Enligt piraterna själva anser de inte att de håller på med någon piratverksamhet. Man har tydligen en viss insikt om vad som låter gångbart i den västerländska pressen, så man beskriver alltid det man håller på med som åtgärder för att "förhindra utfiskning" eller "stoppa avfallsdumpning". En del sjörövargäng har till och med lagt sig till med politiskt korrekta fantasinamn av typen "Ocean Protection Corps", och liknande. Som med många lögner finns här ett korn av sanning. Eftersom Somalia inte kan avpatrullera sin 200 nautiska mil breda ekonomiska zon har havet utanför kusten dragit till sig tjuvfiskare från många håll. Det handlar främst om fiskefartyg från Kina, Taiwan och Korea, men även ryska, ukrainska och spanska trålare uppträder på platsen. En långsiktig lösning på sjöröveriproblematiken borde innefatta att internationella örlogsfartyg även håller ett öga på tjuvfiskare tills dess somalierna kan klara av detta själva. Vad gäller dumpning och annat är det ingen som vet någonting. Men enligt piraternas egna uppgifter sysslar varje främmande fartyg med att "förgifta havet". Framför allt har man fått kärnvapen på hjärnan, och utländska krigsfartyg anklagas regelmässigt för att sänka ned gamla atombomber på havsbottnen så att fisken dör och människor blir sjuka.

Till en början vad det också så att det främst var utländska trålare som kapades, och under förra året utgjorde dessa fartyg en majoritet. Men för fiskebåtarna var också lösensummorna betydligt mindre (typ 100.000 dollar). Men med hjälp av de pengar som rederier och andra betalat ut har piraterna nu kunnat investera i bättre båtar, utrustning och kommunikationer. Under september månad har man nästan uteslutande givit sig på större fartyg såsom bulkfartyg, tankers och ro-ro-fartyg, medan man snarast fnyser åt trålarna. Här handlar lösensummorna om 2 miljoner dollar eller mer. Med hjälp av pengarna som flutit in har piraterna nu kunnat investera i större fartyg, som antingen har snabbåtarna på släp eller förvarade ombord. På så vis opererar piratbandet "Somalia Marines", som med hjälp av moderskeppen kan gå ut längre från kusten och ge sig på större fartyg.

Vad händer då med intäkterna? En stor del av dessa går till lokala krigsherrar som givit piratbanden "tillstånd" för sin verksamhet. En stor del "investeras i verksamheten", genom köp av bättre och större båtar, vapen, o. dyl. Resten går till lyxkonsumtion av guld och ädelstenar, snitsiga bilar och elektronik, liksom till den obligatoriska khaten.

Trots vissa rykten i den riktningen tycks det dock inte förekomma några närmare kontakter - i nuläget - mellan islamisterna och piraterna. Al-Shabaab har annars ett dubbelt förhållningssätt till verksamheten. När man en kort tid satt vid makten i Mogadishu gjorde man snabbt slut på sjöröveriet i södra Somalia med hjälp av drakoniska straff, men man har heller inte tvekat att försöka få till stånd samarbete när det har visat sig passa (som i fallet med MV Faina och dess stora vapenlast).