Lord Curzon och Waziristan

Lord Curzon: "There would be no peace in Waziristan, the land of Wazirs and Mehsuds, until the military steamroller has been passed over the country from end to end”

Lord Curzon, den brittiske vicekungen av Indien (1899-1905), hade erfarenheter av de områden som idag utgör Pakistans Federally Administrated Tribal Areas (FATA) och Northwest Frontier Province (NFP). Han var nämligen mannen som skapade dem. Fram till och med förra sekelskiftet hade dessa områden styrts från Lahore, vilket kom att leda till oroligheter. Den milis som var ansvarig för att upprätthålla ordningen i området utgjordes nämligen oftast av sikher från Punjab, vilket inte alltid föll de ortodoxt muslimska klanerna på läppen. Oroligheter var närmast endemiska, ledda bland annat av den religiöse fanatikern mulla Powindah och hans ghazis ("självmordskrigare").

Som gammal Etonelev hade Curzon givetvis läst romerska historiker, som Livius och Tacitus, och såg lösningen på problemet i termer av ett administrativt alexanderhugg. Genom att skapa dessa nya områden kom den lokala ordningsmakten att bestå av lokalt rekryterade klanmedlemmar. Och för Waziristans vidkommande handlade det givetvis om folk från de tre viktigaste stammarna: Waziri, Mehsud och Dawar. Men genom att lösa ett problem hade han skapat ett annat istället. De endemiska oroligheterna upphörde förvisso när ordningsmakten bestod av lokala muslimer, men när verkliga konflikter uppstod deserterade stora delar av de lokala trupperna och tog då med sig sina vapen, varvid indiska och brittiska trupper fick skickas in för att slå ned veritabla uppror, som under 20-talet. Lord Curzon var då tillbaka i England som utrikesminister, men när han fick höra om detta fällde han de odödliga ord som borde stå ristat i sten vid ingången till varje Natostab i Afghanistan:

“There would be no peace in Waziristan, the land of Wazirs and Mehsuds, until the military steamroller has been passed over the country from end to end”.

Något sådant gjorde aldrig britterna. Man bestämde sig för att leva med problemet istället för att lösa det. Det fanns två skäl till att man överhuvudtaget hade trupp i området. Det ena handlade om att skydda Lahore, Punjab och Sind – lugna områden i vad som nu är de östra och södra delarna av Pakistan, med ett (på den tiden) blomstrande näringsliv – från stamområdenas rövarband. Det andra skälet handlade om europeisk storpolitik: det gällde att hindra Ryssland (och senare Sovjetunionen) från att etablera flottbaser vid Indiska oceanen (här fungerade det neutrala och självständiga Afghanistan som en skyddande buffertstat ända fram till den sovjetiska inmarschen, 1979). Att ha trupper i Waziristan handlade alltså aldrig om ekonomiska faktorer, utan om att skapa ett "strategiskt djup" åt Brittiska Indien.

Det kan dock vara intressant att titta på hur britterna hanterade "COIN-problematiken" i Waziristan på 20-talet. När en släkting till mig satt som Cheif Commissioner (guvernör) i Quetta, i det intilliggande Baluchistan under 40-talet, fanns de brittiska pacificeringsoperationerna mot Waziri- och Mehsudklanerna i färskt minne. Idag utgör talbanledaren Baitullah Mehsud den största orosfaktorn i området; på 20-talet handlade det om en herre vid namn Haji Abdur Razaq. På 20-talet blossade oroligheter upp när anhängare till Razaq (framför allt ur den lokala polisen, ”khassadarerna”) angrep brittiska installationer i området, tog gisslan och lade sig i bakhåll för civila och militära transporter. Då som nu utgjorde upprorsmännen en blandning av till lika delar religiösa fanatiker, politiska rebeller och rena banditer. Som svar på detta påbörjades från de brittiska säkerhetsstyrkorna sida en pacificeringsoperation, i april 1922 med ett tre dagars luftangrepp av RAF mot khassadarpositioner i distriktet Wana, i Sydwaziristan. Tanken var att pressa upprorsmännen till underkastelse, men resultatet blev bara att khassadarerna spred ut sig sig i den omgivande landsbyggden.

Den 6 maj slog man därför ut en markoperation mot khassadarerna genom att överföra en bataljon ur South Waziristan Scouts till Wana, samtidigt som man förstärkte den strategiskt viktiga garnisonen i Razmak (där strider mellan talibaner och pakistanska trupper rasade, nu i höstas). Genom kontinuerlig förstärkning av trupperna kunde man successsivt "mätta" Wana med regeringsstyrkor. Genom truppnärvaro i minsta lilla by lyckades man förhindra upprorsmännens verksamhet. 1923 uppgick styrkan till sex bataljoner förlagda till Razmak, jämte en avdelning bergsartilleri, samt åtta mobila bataljoner för förläggning runt om på landsbyggden.

Den brittiska metoden för insurgentbekämpning var ett slags föregångare till Petraeus "Surge-modell", och bestod i att kombinera relativt bryska militära åtgärder mot stambefolkningen, med ärligt menade förhandlingstrevare och generösa penningsubsidier till de som ville samarbeta. Den grundläggande insikten i den brittiska kolonialpolitiken var nämligen att militära operationer inte kunde bedrivas isolerat. Britterna befordrade därför den politiska processen genom att komma till uppgörelser med stammarna via gemensamma jirgas (rådsslag). Vidare rekryterade man avhoppade rebeller i lokala milisförband, lät khassadarer som ångrade sig komma tillbaka till sina tjänster, byggde läkarstationer och förbättrade vägarna. Ett annan metod var att spela ut religiösa ledare (mullor) mot de världsliga åldermännen (maliker).

Med undantag för den muslimske fanatikern "fakiren av Ipis" härjningar på 30-talet, kom denna metod att fungera tämligen väl fram tills britterna lämnade subkontinenten 1947, och Pakistan bildades. Då och då blossade alltså mindre oroligheter upp, som dock alltid slogs ned med en kombination av hårda nypor, förhandlingar och rundhänt kompensation.

När västerländsk trupp utför COIN-operationer i ”tredje världen” handlar det om att förstå att 80 procent av aktiviteterna måste vara ”civila”, under det att bara 20 procent bör vara militära. Och här handlar det inte om några större skillnader mellan romarnas aktiviteter i Mellanöstern under antiken, britternas i Indien eller dagens amerikanska styrkor i Irak och Afghanistan.

Poängen är att veta när militärt våld skall utövas. Det är självklart att urskillningslös bombardering kan leda till motvilja hos befolkningen och att man lättare vinner ”hearts and minds” med vänlighet, respekt och pengar. Men samtidigt måste man också förstå att man aldrig kan vinna några ”hearts and minds” bland övertygade talibaner eller al-Qaidasympatisörer. Där måste man låta vapnen tala – och entydigt och utan misskund låta ångvälten rulla fram.

Baitullah Meshud involverad i mordet på Bhutto

Baitullah Mehsud i en av de sällsynta bilder som finns på honom

Ledaren för den förenade pakistanska talibanrörelsen (Therik-i-taliban Pakistan), Baitullah Meshud (som jag skrev ett litet porträtt över för en vecka sedan) kan mycket väl vara implicerad i attentatet mot Benazir Bhutto.

Det pakistanska inrikesministeriets talesman, Javed Iqbal Cheema, hävdade att regeringen snappat upp ett telefonsamtal mellan Meshud och en av hans underlydande, Maulvi Sahib.

En transkription av samtalet finns att läsa på den brittiska tidningen Daily Telegraphs hemsida:

Maulvi Sahib (MS): Asalaam Aleikum (Hej!)
Baitullah Mehsud (BM): Waleikum Asalam (Hej på dej!)
MS: Hur står det till, chefen?
BM: Tack, bra.
MS: Grattis! Jag kom tillbaka nu i natt.
BM: Ja, grattis själv! Var det våra killar?
MS: Jajamensan - det var våra.
BM: Vilka var det?
MS: Det var Saeed, och Bilal från Badar och Ikramullah.
BM: Var det dessa tre som gjorde det?
MS: Det var Ikramullah och Bilal.
BM: Ja men grattis!.
MS: Var är du någonstans? Jag skulle vilja träffa dig.
BM: Jag är i Makeen (stad i Sydwaziristan), kom över bara... Jag är i Anwar Shahs hus.
MS: Okej... jag kommer över.

I går skroderade chefen för al-Qaidas militära styrkor i Afghanistan att mordet var en AQ-operation, men det ena behöver inte utesluta det andra. Under senare tid har den pakistanska talibanrörelsens inflytande stadigt ökat till en sådan grad att man nästan kan beskriva såväl AQ, som de många lokala "lashkars" som avdelningar inom Therik-i-taliban. Det var även Mehsuds män som låg bakom det misslyckade attentatet på fru Bhutto i oktober - samma dag som hon återvände från Pakistan.

Abu al-Yazid: "Vi mördade Benazir Bhutto"

Mustafa Abu al-Yazid - mannen bakom mordet på Benazir Bhutto

Al-Qaidas högsta ledning tog under gårdagen (27 december) på sig ansvaret för mordet på den pakistanska politikern och presidentkandidaten Benazir Bhutto. En representant för organisationen kontaktade den notoriske pakistanske journalisten Sayed Saleem Shazad (Asia Times, Adnkronos), känd för sina goda kontakter med radikalislamister i området. Denne representant var inte vilken person som helst, utan Mustafa Abu al-Yazid, befälhavare över al-Qaidas afghanska styrkor.

- Vi har nu eliminerat USA:s viktigaste tillgång vars mål var att besegra mujahedin (muslimska "korsriddare"), lär al-Yazid ha framfört på stapplande engelska.

Beslutet att mörda Benazir Bhutto, som var PPP:s (Pakistanska Folkpartiet) ledare och presidentkandidat, lär ha fattats av al-Qaidas ställforeträdande chef, den egyptiske "läkaren" Ayman al-Zawahiri, redan i oktober och för ändamålet inrättades flera "dödspatruller", med medlemmar ur lokala pakistanska terrorgrupper, såsom Lashkar-e-Jhangavi, Jaish-e-Mohammned och Lashkar-e-Taiba. Dessa organisationer, som tidigare var relativt fristående, fungerar numera som al-Qaidas "starka arm" vid operationer inne i Pakistan. Det var troligen en tidigare medlem ur Lashkar-e-Jhangavi som utförde själva mordet.

Man kan konstatera att al-Qaidas verksamhet i Pakistan befinner sig i betydligt bättre skick än i Irak, där al-Yazids motsvarighet, Ahmed Turki Abbas (det irakiska al Qaidas "försvarsminister"), enligt obekräftade rykten kunde gripas under gårdagen.

Inom ramen för "det långa kriget" innebär mordet på fru Bhutto ett bakslag på kort sikt. Hon hade förmodligen vunnit det val som var planerat att gå av stapeln i januari, nästa år. Hennes säkerhetspolitiska program bestod bland annat av att "slå mot extremister och fanatiker" och fortsätta samarbetet med USA.

Dock måste man komma ihåg att hennes omvittnat erbarmliga kontakter med den pakistanska militären förmodligen hade klavbundit hennes möjligheter att omsätta denna politik i praktiken.

Med fru Bhuttos bortgång och den nuvarande presidenten Pervez Musharrafs massiva impopularitet har vi kommit ett steg närmare den logiska utvidgningen av "det långa kriget" till att omfatta närvaron av västerländsk trupp i Pakistans federala stamdistrikt - med eller utan medgivande från landets näste president. Och i sådana fall har denna tragiska händelse åtminstone fört något gott med sig.

För ytterligare läsning se DN, SvD och SDS.

Baitullah Mehsud: porträtt av en fiende

Talibanrörelsens flagga. Texten utgörs av den så kallade "shahada" - trosbekännelsen

De som följt denna blogg har väl inte kunnat undgå att märka att jag har lagt stor tonvikt vid vad som försiggår i det pakistanska Waziristan.

Nu är jag en person som anser att ”det långa kriget” mot radikalislamisterna mycket väl går att vinna (och förnärvarande löper mycket bra). Det krig som västmakterna just nu för är till syvende och sist inte så annorlunda vis-à-vis andra krig vi fört i historien och vi har de facto erforderliga vapen, manskap och ekonomiska resurser. Vad som fordras därutöver är viljan att segra...

Der Krieg ist ein Akt der Gewalt, um den Gegner zur Erfüllung unseres Willens zu zwingen. Som Clausewitz påpekar handlar varje krig i grunden om att påtvinga motståndaren vår egen vilja; men i nuläget är just detta våra fienders starkaste trumfkort. Tal från vår sida om att “militära aktioner är meningslösa” eller att ”det inte finns några segrare i den här typen av krig” är helt enkelt ett indicium på sviktande vilja och inte på någon insiktsfull analys. Och sviktande vilja leder till nederlag, och nederlag leder i värsta fall till undergång. Och själva poängen med att föra krig handlar ju om att det är fienden som skall gå under – inte vi själva...

För att fokusera viljan kan det ibland vara bra att se vilka det är som ens fiender. Fienden är ju egentligen aldrig en abstrakt kraft av typen ”nazismen”, ”världskommunismen”, eller ”den globala islamismen”, utan alltid människor av kött och blod, det vill säga nazister, kommunister eller islamister. Och det bästa med detta faktum är att människor alltid går att döda. Man bör hålla i minnet att en död fiende inte är en ”martyr”, utan helt enkelt ett problem mindre…

Den kanske viktigaste fiende vi har just nu är inte Castro eller Chavez, mullorna i Iran, eller ens någon ur ledargarnityret i al Qaida, utan befälhavaren för de talibanska stridskrafterna i Waziristan. Hans namn är Baitullah Mehsud, och här är ett forsök att teckna hans porträtt.

Insurgentsituationen i Pakistans federala stamdistrikt (FATA) gav under början av 2000-talet upphov till en ny generation ledare. De traditionella stamäldstar som av hävd dominerat ”jirgasystemet” mördades successivt av lokala talibaner – och de som återstod tvingades antingen underordna sig eller också fly till säkrare trakter i Northwest Frontier Province (NFP). Talibanerna konsoliderade sina positioner runt om i stamdistriken och i de områden där denna utveckling hade gått längst (i Sydwaziristan) blev också inflytandet över andra talibangrupperingar som störst. Herren över Sydwaziristan, Baitullah Mehsud, blev i kraft av detta den viktigaste gestalten under 2006.

Mehsud trädde fram som en maktfaktor efter det att talibanernas viktigaste ledare i Waziristan Nek Muhammed Wazir dödades av pakistanska säkerhetsstyrkor i ett raketangrepp, 2004. Han är 34 år gammal och föddes i Landidog, en liten by i Sydwaziristans utkanter. Han har fyra bröder som alla spelar en viktig roll inom talibanrörelsen, nämligen Muhammed Yakub, Muhammed Ishak, Jaja Khan och Zahir Shah. Brödernas far, Muhammed Harun, är numera avliden. Till skillnad från talibanledarna I Nordwaziristan – som alla leder sina egna koranskolor och seminarier – är Mehsud inte någon intellektuell. Han har knappast någon utbildning att tala om och har varken fullbordat den sexåriga pakistanska "folkskolan" eller madrassa-utbildningen. Han tillhör Broomikhel-klanen, som i sin tur hör till understammen Shabikhel, vilken i sin tur är en del av Sydwaziristans viktigaste stam: Meshud. Meshud är gift, beskrivs som en fanatiker i politiskt hänseende och något av en militär naturbegåvning på det organisatoriska planet. Han tycks vara en boren ledartyp och de som träffat honom intygar att han är expert på att ingjuta mod och tillförsikt bland sina anhängare.

Under 90-talet blev han som madrassa-student inspirerad av talibanrörelsen och begav sig ofta over gränsen till Afghanistan där han tjänstgjorde i den den nyupprättade talibanstatens religiösa polis. Här blev hans viktigaste uppgift att upprätthålla de blodiga sharialagarna i det olyckliga landet. Det handlade om att bestraffa människor som spelade musik, kvinnor som rörde sig utomhus utan att vara i sällskap av en manlig släkting, barn som lekte med drakar, etc. Han lär under sin tjänsteutövning slagit ihjäl ett flertal personer. Typiskt nog tycks han dock aldrig personligen ha deltagit i en reguljär eldstrid eller dödat någon beväpnad motståndare på slagfältet, vilket måhända skiljer ut honom från övriga ledare inom talibanrörelsen.

Det finns vissa likheter mellan Mehsud och talibanrörelsens afghanske chef, mulla Omar. Till skillnad från al Qaidas ledare skyr exempelvis båda dessa herrar media som pesten, vilket betyder att det inte finns några bilder på dem. För såväl Omar som Mehsud har jihad blivit till något av en livsstil och de befinner sig ständigt i rörelse från det ena gömstället till det andra.

2005 svor Mehsud trohet till mulla Omar och i en cermoni ett år senare utnämndes han till ”emir” över Mehsudstammen, i närvaro av bland andra mulla Dadullah. Samma år träffade Mehsud ett informellt avtal med den pakistanska krigsmakten som gick ut på att säkerhetsstyrkorna inte skulle angripa honom på villkor att Mehsuds styrkor inte gick till angrepp mot armén eller gränspolisen. Dessutom lovade han att inte stödja al Qaidas verksamhet i Sydwaziristan. Genom detta avtal kunde Meshud i lugn och ro bygga upp en personlig armé som till slut kom att uppgå till flera tusen man.

Även ekonomiskt kunde Mehsud konsolidera sin ställning genom inkomster från muslimska donatorer i väst och i arabvärlden, från lokal ”skatteindrivning” och via kontroll över transporten av morfinbas från Afghanistan till pakistanska hamnar (för vidarebefordran till Iran och via den kosovoalbanska maffian till Europas städer).

Under 2007 har talibanerna kontinuerligt flyttat fram sina positioner i Pakistan. Trots löftet till den pakistanska regeringen har man låtit al Qaida upprätta träningsläger i området (de tros uppgå till ett tjugotal i såväl Nord- som Sydwaziristan). Dessutom började man successivt ta upp kampen mot pakistans säkerhetsstyrkor. I sammanstötningarna nu i höstas visade det sig gång efter gång att det var Meshud som besatt de största, bäst beväpnade och mest effektiva stridskrafterna bland de olika talibangrupperingarna. Genom sina välkoordinerade angrepp mot regeringssidan, där självmordsattentat kom att bli det främsta instrumentet, steg han ytterligare i aktning bland sina kollegor. Resultatet av höstens händelser statsfästes vid den stora shura som hölls under förra fredagen (14 december) då Baitullah Mehsud utkorades till ledare för den nybildade Therik-i-taliban Pakistan (”den förenade talibanrörelsen i Pakistan”).

Rörelsen är en logisk utveckling av talibanrörelsen i Pakistan och syftar till att koordinera resurser, skapa operativ enhet och formulera strategiska målsättningar. Man har dessutom fått ett avgörande inflytande över såväl al Qaida, som den afghanska talibanrörelsen som är helt beroende av pakistanska baser för att kunna bedriva egen verksamhet. Så länge som de pakistanska talibanerna bestod av lokala grupperingar var AQ och afghanerna de inflytelserikaste krafterna i området – men så är det inte längre.

Genom sitt uppstigande till makten har Mehsud också förpassat den äldre generationen talibaner i bakgrunden, liksom gestalter som Sadiq Noor, mulla Nazir och Noor Islam, som allmänt troddes vara de som skulle ta över ledarskapet (mulla Dadullah dödades ju av soldater ur brittiska Special Boat Service för ett par månader sedan).

Här har vi alltså vår fiende – en man som världen mycket väl kan klara sig förutan...

Hamas vädjar om fred inför Eid al-ahda

Lipsill modell Hamas

Under islams viktigaste högtid – Eid al-ahda, som traditionellt firas med massiv fårslakt till åminnelse av att Abraham slapp offra sin son Isak på berget Hebron (jfr. 1 Mos. 22:2-13) – går ledaren för Hamasregeringen på Gazaremsan, Ismael Hanijeh, ut med en sällsynt tårdrypande vädjan till Israel om eldupphör.

I ett bönemöte som hölls på Gazas fotbollsstadium för att fira festligheterna talade Hanijeh detta år inför närmast folktomma läktare:

- Vi lider under militära angrepp och internationella sanktioner. Vi hälsar årets fest med ögonen fyllda av tårar [Krgsblg:s kursiv].

Gråtattacken kom efter två dagars israelska flygangrepp (14-16 december) som resulterat i två dödade hamasmedlemmar och tio dödade terrorister ur Islamiska Jihad.

Israels premiärminister Olmert sade å sin sida att det näppeligen kunde bli tal om några avtal med med Hamas om organisationen inte erkänner Israels rätt att existera, samt slutar med att skicka raketer in över Israel.

Israel och terrororganisationen Hamas har aldrig haft officiella kontakter med varandra, men faktum är att informella kontakter emellanåt upprätthållits via tredje part – vilka från och till lett till kortare vapenvilor.

Även Hamasregeringens officielle talesman, Taher Nunu, tycktes vilja begagna högtiden till att vädja om misskund i ett samtal till israelisk TV:

- Om Israel stoppar sina attacker och häver belägringen kan nog en vapenvila vara möjlig.

Hamas lovade att de nu skulle samarbeta med andra militanta grupperingar på Gazaremsan för att få ett slut på raketbeskjutningarna av Israel.

Olmerts kansli kunde inte omedelbart bekräfta att sådana kontakter hade tagits, och talesmannen Mark Regev gjorde ännu en gång klart den israeliska ståndpunkten att inga förhandlingar är möjliga förrän Hamas respekterar de avtal som redan ingåtts av den palestinska myndigheten, upphör med sina terrordåd, samt erkänner Israels rätt till existens.

En talesman för Islamiska Jihad, Abu Hamza, lät dock hälsa den amerikanska telegrambyrån AP, att Hamas inte hade kontaktat dem.

- Detta är ingen tid för eldupphör. Vi måste hämnas på den lede fienden.

Sedan Hamas tog över regeringsmakten har Israel naturligtvis stängt sin gräns mot Gaza, men det verkliga skälet till områdets isolering är det faktum att Egypten också har stängt sin gränsövergång. Resultatet har blivit betydande ekonomiska svårigheter för palestinierna.

Det som var Hamas styrka innan man kom i regeringsställning, nämligen att man kunde upprätthålla ett fungerande socialt skyddsnät under det närmast totalt korrupta PLO-styret, har nu blivit organisationens akilleshäl. Aldrig har palestinerna haft det sämre ekonomiskt än nu.

Uppdatering Bagdad: Nasser Husseins Vin & Sprit har öppnat igen!

Nasser Hussein visar upp butikens sortiment (foto: Julian Simmonds, The Daily Telegraph)

Efter att ha hållit stängt i närmare två år har Nasser Hussein återigen öppnat sin Vin- & Spritbutik i stadsdelen Karkh, där stadens kristna befolkning av tradition brukar bo. Under oroligheterna mellan sunniter och shiiter 2005 och 2006 kom de kristna ofta att klämmas mellan sköldarna. Spritbutikerna blev måltavlor för fanatiska muslimer av alla upptänkliga schatteringar.

Nu när lugnet börjar återvända kan också spritbutikerna öppna igen - lagom till julafton och det kristna nyåret.

- Vi har haft stängt under två års tid, eftersom det vare sig funnits säkerhet eller kunder, Enligt Nasser Hussein utgörs storsäljarna i nuläget framför allt av den lite billigare libanesiska whiskyn av märkena Lordian och Highland Bird. [Lordian kan man mycket väl dricka med en skvätt Coca-Cola i. Krgsbl:s anm.]

Det är inte bara den förbättrade säkerheten som gjort det möjligt att sätta igång med affärerna igen och det är inte bara kristna kunder som strömmar till:

- Nu börjar folk som flytt utomlands att komma tillbaka till staden igen - och de vill ju förstås fira.

Krigsbloggen önskar alla Bagdadbor en riktigt God Jul.

Militär uppdatering: Turkiet och Pakistan

Soldat ur turkiska "Bruna baskrarna"

Turkiet: Trots all dramatik är den turkiska ”raiden” (jag kan inte komma på något bättre ord) in i irakiska Kurdistan inte något annat än en "anka". Operationen har, enligt min mening, igångsatts för hemmaopinionens fromma. Om man följt turkisk press under senare tid kan man tro att det tredje världskriget har varit under uppsegling och det har funnits ett starkt opinionstryck på att ”något” måste ske. Jag tror att general Yasar Büyükanit, och hans kollegor i generalstaben, har känt sig tvungna att göra en symbolisk insats mot PKK-terroristerna efter att ha dragit samman närmare 100 000 man ur Andra armén i området. Att insatsen gjorts för hemmabruk visas av omfattningen, med blott 300 man specialstyrkor (”bruna baskrarna”) understödda av flyg; av tidpunkten, dvs. vintertid då det knappast finns möjlighet för manöverkrigföring med mekaniserade formationer ur Andra armén och då det är lättare att förhindra en okontrollerad eskalering; samt av den ljumma reaktionen från USA och den irakiska regeringen.

Pakistan: Talibaner och al Qaida har upprätthållit trycket mot säkerhetsstyrkorna under senare tid. Sedan Luciadagen (13 december) har bomb- och självmordsattentat krävt 43 soldaters och gränspolisers liv. 12 soldater dödades vid ett självmordsattentat mot ett fotbollsstadium I Kohat den 17 december. All form av idrottsutövning är naturligtvis ett anatema för radikalislamisterna - och med detta anslag kunde man slå två flugor i en smäll. Vidare har man halshuggit en soldat i Khar, under det att fyra soldater dödades vid en självmordsattack i Nowshera, den 16 december. I Baluchistans huvudstad Quetta dödades 11 poliser vid en checkpoint då en självmordsbombare slog till på Luciadagen. Dagen innan rapporterades att 15 soldater dödats och ett trettiotal skadats vid anslag mot militärkonvojer i Waziristan.

De flesta av ovanstående attentat har ägt rum längs med gränsen till Northwest Frontier Province (NFP), där den större delen av Pakistans nukleära infrastruktur finns koncentrerad.

Den pakistanska militären utkämpar just nu ett krig mot en insurgentrörelse som är betydligt bättre organiserad och beväpnad än den som möter västerländska trupper i Irak eller Afghanistan. Om förlustsiffror kan ge någon vägledning ser det ut som om den pakistanska armén förlorar lika många man i stupade per vecka som USA förlorar i OIF och OEF per månad.

Rent organisatoriskt har talibanrörelsens militära styrkor förenats under ett enda kommando, där befälhavaren är ingen mindre än Baitullah Mehsud (från meshudstammen i Sydwaziristan). Kommandot, som går under namnet Therik-i-Taliban Pakistan ("Talibanrörelsen i Pakistan"), består av medlemmar från de sju viktigaste federala stamdistrikten i Pakistan, nämligen Nordwaziristan, Sydwaziristan, Khyber, Orakazi, Bajaur, Mohmand och Kurram, samt Swat, Bannu, Tank, Lakki Marwat, Dera Ismail Khan, Kohistan, Buner och Malakand i NFP.

Eftersom läget i Irak nästan börjar se ut som en seger för de goda krafterna kommer USA tillsammans med Storbritannien och Australien att kunna omdisponera sina styrkor från Tvåflodslandet till Afghanistan under 2008. Om mönstret från Irak skall kunna upprepas i Afghanistan handlar det dock om att ha en strategi för att hantera Therik-i-Taliban. Det kommer inta att bli det lättaste...

Musa Qala föll i morse

"The Green Howards" (2 bataljonen, Yorkshireregementet) i strid utanför Musa Qala under lördagen (foto: EPA)

Afghanska och brittiska trupper ryckte i morse in i Musa Qalas centrum, enligt det afghanska försvarsdepartementets talesman, general Muhammed Zahir Azimi. Det forna talibanfästet är nu fullständigt i koalitionstruppernas händer.

Slutfasen av operation Mer Kardad (som faktiskt betyder "ormgrop"), tycks ha blivit relativt oblodig, vilket tyder på att talibanerna antingen hunnit dra sig tillbaka eller också håller sig gömda. Jag tror tyvärr på det förstnämnda. Det gick aldrig att sluta cirkeln helt runt staden. Framför allt mot norr där Baghrambergen tar vid måste det ha gått att ta sig ut. Natos talesman, överstelöjtnant Richard Eaton, sade att "det viktigaste var att ta staden med så lite blodspillan som möjligt", men där är jag delvis av en annan mening...

Mitt under själva striden passade dessutom Storbritanniens premiärminister, Gordon Brown, på att besöka trupperna i Task Force Helmands högvarter Camp Bastion i Lashkar Gah, c:a 7 mil söder om slagfältet.

Överlag kan man konstatera att striderna präglats av excellent planering, timing och taktiskt genomförande. Förlusterna har också varit exceptionellt lätta på koalitionens sida. Ett dussintal afghanska infanterister och två brittiska soldater har stupat. Förlusterna på talibansidan kan man bara gissa sig till, men de torde heller inte ha varit alltför höga och kom säkerligen till största delen i samband med beskjutning från amerikanarnas helikopterunderstöd under lördagen. Inte heller stadens civilbefolkning (20 000 invånare) tycks ha drabbats nämnvärt, trots att man i stor utsträckning undlät att fly.

Nu har alltså talibanernas sista fasta stödjepunkt fallit i Afghanistan och man är således hänvisade till att angripa regeringssidan och koalitionsstridskrafterna via bakhåll, attentat, mineriningar och liknande, vilket dessutom försvåras av den nu analkande vintern. Denna typ av angrepp betyder sällan mer än nålstick, men brukar förvisso ge större rubriker i pressen än den typ av mästerliga operationer som vi sett här i Musa Qala. Man är tillbaka till vad Mao Zedong och general Giap kallade gerillakrigets första fas, och det är bra för regeringssidan.

Det är viktigt att regeringssidan kan behålla initiativet i Helmand i fortsättningen också, samt garantera säkerhet och ordning i Musa Qala. Den afghanska arméns insatser tyder i varje fall på att den omfattande träning som framför allt britterna hjälpt till med har burit frukt. Detta är mycket viktigt om det blir svårigheter att förstärka trupperna i området med soldater från europeiska länder. Vidare på regeringssidans pluskonto kan man föra upp att talibanernas prat om att man innan vintern skulle kunna kontrollera hela Helmand har fallit platt till marken. Detta är en viktig propagandaseger.

Men, som sagt, det viktigaste återstår: att konsolidera positionerna i Helmand och sprida regeringens inflytande över den omgivande landsbyggden. Och även om detta lyckas har man fortfarande den största uppgiften kvar: Waziristan.

Praeterea censeo Wasirianem esse delenda...

BONUS: Inslag från BBC om slaget om Musa Qala strax innan staden föll för koalitionstrupperna. Inslaget bekräftar lite vad som skrivits (och gissats!) här på bloggen:

Slaget om Musa Qala går in på tredje dagen

Soldater ur 1 brigaden, 205 afghanska nationella armékåren välkomnas av bybor

Som ni märker skriver jag från och med nu Musa Qala. Jag har av gammal vana transkriberat ortens pashtunska namn på "tyskt" vis (som vi gjorde i Sverige förr), men nu skriver jag ortens namn på ”engelskt” vis.

Slaget är inne på sin tredje dag (9 december) och av förklarliga skäl (frånvaro av reportrar och annat) är det svårt att få fram information om vad som verkligen händer på slagfältet. Operationen går dock under det lämpligt valda täcknamnet Mar kardad ("operation Ormbett").

Reuters har en längre text ute, som i sin tur har lett till ett TT-telegram som gått ut till olika tidningar, såsom Svenskan. Jämför gärna ”stuket på de båda telegrammen. Reuters har en del matnyttig information om trupprörelser och annat, under det att TT är mer oprecis, trots att man fogat in lite info från AFP. Även DN har en mindre artikel om skeendena.

Vad jag har kunnat få fram på annat håll (bl a via danska och brittiska källor) är att offensiven är handlar om en större historia som involverar tre betydande formationer, nämligen ISAF:s Task Force Helmand (det vill säga den brittiska 52 infanteribrigaden - med 2 bat. Scots Guards, 2 bat. Yorkshire Regiment "The Green Howards", och 1 bat. Royal Gurkha Rifles - 4 regementet Royal Artillery, 40 Commando Royal Marines, ett kompani ur danska Jaegerkorpset, samt ett kompani estniska jägarsoldater); men också amerikanernas Task Force Fury (fr a enheter ur 82 luftburna divisionen) och specialförband (såsom Gröna Baskrarna och Delta Force); samt reguljära afghanska arméförband (i huvudsak 1 brigaden, 205 afghanska nationella armékåren). Företaget omfattar inalles 4500 man och har luftunderstöd från USAF och Nato.

Huvudsakliga aktörer har hittils varit brittiska och amerikanska enheter. Våra danska bröder och estniska vänner har fått hålla sig i de bakre regionerna för att kunna möta utbrytningsförsök från talibanstyrkorna. Offensiven har gått till på så vis att ett fingerat brittiskt pansarangrepp mot staden från syd-väst och öst sattes igång för att täcka en luftlandsättning med Chinookhelikoptrar av en bataljon amerikanska soldater 82 luftburna divisionen. Dessa enheter kunde därefter täcka framryckningen av brittiskt infanteri ur 52 brigaden, tätt följd av enheter ur afghanska armén. Framryckningen ägde rum under skydd av 82 divisionens Apachehelikoptrar och så snart den var färdig kunde den luftlandsatta amerikanska styrkan dra sig tillbaka. Musa Qala (20 000 invånare) är nu inringat och 52 infanteribrigaden håller bebyggelsen närmast utanför centrum. Vad som återstår är intagandet av själva stadskärnan, vilket mycket väl kan bli en blodig historia.

Det spekuleras just nu om det blir Afghanska Nationella Armén (ANA) eller enheter ur Task Force Fury som skall få äran att inta centrum. Jag tror personligen att det blir ANA i kombination med amerikanska specialförband som kommer att göra det. Operationen är officiellt ledd av afghansk militär och föranledd av en begäran från grupper ur Musa Qalas lokalbefolkning. Det finns en hel del symbolik kring Musa Qala och det vore därför bäst om ANA kunde visa Afghanistans befolkning att man har besegrat talibanerna på slagfältet, efter att de senares högste befälhavare, mulla Ahmadullah, från sin trygga position i Waziristan, meddelat världen att hans styrkor i Musa Qala är "oövervinnliga". Som alltid i den här typen av krig är det av utomordentlig vikt att motståndaren "förlorar ansiktet".

Motståndet utgörs förmodligen av c:a 2000 talibaner och ett okänt antal sympatisörer ur lokalbefolkningen. Två viktiga figurer ur talbanernas civila ledarskap, mulla Mateen Akhond ("emir" över provinsen Helmand) och mulla Rahim Akhond ("emir" över staden Musa Qala) har kunnat gripas, under det att den militära ledningen har förskansat sig i vad de själva beskriver som "bunkrar" i stadskärnan - eller, som vissa rykten ger vid handen, att ledningen redan lämnat området för att låta slutstriden utkämpas av vanliga fotsoldater. Enligt danska källor består dock dessa bunkrar mest av nyligen grävda skyttegravar omgivna av mineringar. Talibanernas beväpning är mestadels lätt och består av automatvapen och handburna pansarvärnsraketer ("RPGs"), men man lär också ha tillgång till ett antal gamla ryska luftvärnskanoner.

Det viktiga i nuläget är enligt min mening att afghaner och koalitionsstridskrafter kan hålla "järnringen" runt Musa Qala och förhindra eventuella utbytningsförsök. På så vis kan operationen inne i själva staden ta formen av en upprensningsaktion där fiendestyrkorna inte bara besegras, utan helt förintas. Att talibanerna just nu varnar ANA och koalitionen för att "höga förluster" kommer att drabba dem som tänker angripa stadskärnan är därför ett mycket positivt tecken. Talibanerna har även slagit ut angrepp i Sangindalen och Sarwan Kala för att på något sätt distrahera koalitionstrupperna.

Som offensiven är upplagd finns det knappast någon möjlighet för talibanerna att hålla staden, som jag ser det. Det viktiga är dock vad som kommer efteråt. Afghaner och koalitionsstridskrafter måste behålla kontrollen även efter segern och sprida sitt influensområde ut över den omgivande landsbyggden, på samma vis som amerikanarna lyckats göra i Irak. Talibanerna är fortfarande starka i närbelägna områden som Washir, Baghran och Nawzad. Man har "timat" operationen väl just innan vintern tar sin början, vilket omöjliggör större manövrer från talibanernas sida. Med lite tur har man skapat sig ett andrum på ett par månader som man förhoppningsvis kan utnyttja till att konsolidera sina positioner.

Musa Qala har varit talibanernas viktigaste fäste inne i Afghanistan. Skälet till detta var ett olyckligt avtal som britterna träffade med "stadsäldstarna" i staden under oktober 2006. Avtalet gick ut på att britter och danska styrkor drog sig tillbaka, varvid stadsrådet skulle förhindra talibanerna från att etablera kontroll. Detta misslyckades. Från och med februari 2007 har talibanerna behärskat staden och kunnat använda den som stödjepunkt för andra aktiviteter i och bortom Helmand.

Den ansvarige för denna situation var den dåvarande befälhavaren över ISAF-styrkorna, den brittiske generalen David Richards - en man som med sina personliga kontakter med bland andra Pakistans president, general Musharraf, gjorde sig känd för att vilja möta problem förhandlingsvägen. Den nye befälhavaren, den amerikanske generalen Dan McNeill, är dock en en man av annat virke som inte räds att använda soldater till de uppgifter de är utbildade för. Under de senaste månaderna har trupper under general McNeills ledning i tysthet tagit tillbaka Gereshk, Kajaki och Sangindalen från talibanerna. Detta ligger mer i linje med den afghanska regeringens inställning och har nu fått som logisk fortsättning den operation vi nu ser utspelas inför våra ögon. Vid ett möte nyligen mellan Afghanistans president Karzais och Storbritanniens försvarsminister Des Browne lär man även ha kommit till en samsyn om att tiden nu var mogen att återta Musa Qali.

Det är, som sagt, viktigt att slaget om Musa Qala blir en otvetydig seger för koalitionen och ANA. En del talar redan om slaget som "Afghanistans Fallujah", vilket förvisso är lite överdrivet, men med en smula tur kan striderna utgöra en symbolisk, likväl som reell militär vändpunkt och det vore den bästa julklapp Afghanistan kan få.

Fortsättning följer...

Uppdatering: Bill Roggio på The Long War Journal har en bra artikel om striderna, samt en karta över framryckningarna. Den norra pilen representerar US 82 div och de andra ANA 1 brig/UK 52 brig. (Tror jag...)

Uppdatering 2: Detta från den danska telegrambyrån Ritzau 17:00 idag:

Amerikanske, britiske og afghanske styrker er ved at vinde slaget om at generobre byen Musa Qala, som Taliban-militsen indtog tidligt på året.

Det sagde embedsmænd i det afghanske forsvarsministerium søndag. De opfordrede samtidig oprørerne til at overgive sig efter voldsomme sammenstød ved denne strategisk vigtige by i Helmand-provinsen i Afghanistan.

Slaget om Musa Kala har börjat

Nepalesiska soldater ur brittiska 1 bataljonen, Royal Gurkha Rifles deltar i striderna i Helmand

Efter en längre tid präglad av förstärkt närvaro av talibanerna i flera av Afghanistans provinser, samt en operativ ”tempoförlust” vad gäller ISAF-styrkorna tycks nu anfallet mot talibanfästet Musa Kala i Helmandprovinsen ha kommit i gång.

Anfallet har föregåtts av ett par veckors rykten samt en fingerad attack i stadens utkanter av en brittisk pansarkolonn bestående av enheter ur Scots Guards, understödda av ett kompani Royal Marines och ett ingenjörsförband ur Royal Gurkha Rifles i slutet av november.

Den operation som tog sin början under gårdagen (7 december) är en kombinerad aktion av bestående av styrkor från den reguljära afghanska armén, samt ISAF och ”kommer att pågå under ett antal dagar” (enligt en kortfattad presskommuniké från ISAF).

BBC rapporterar vidare att angreppen sker från tre håll och att amerikanska trupper ur OEF hålls i reserv för att utdela “nådastöten”. Under gårdagen ägde en luftlandsättningsoperation omfattande brittisk, amerikansk, dansk och estnisk trupp rum i stadens utkanter, samtidigt som stora afghanska enheter deploajerats för att blockera tillfartsvägarna till området, enligt AFP och kanadensiska källor. Större grupper ur civilbefolkningen uppges också ha försökt sätta sig i säkerhet efter att ha varnats för attackerna via flygblad tidigare i veckan.

”Våra linjer är starka, utlänningarna kommer aldrig att slå sig igenom.” sade den lokale befälhavaren över talibanstyrkorna, Enqiadi, i ett uttalande i slutet av november. ”Utlänningarna kommer snart att göra en större operation i Musa Kala. Vi är redo. Vi har 2050 fullt beväpnade kämpar. Det är en lätt match att stå emot deras angrepp och i vinter kommer vi att lägga under oss hela [Helmand-] provinsen”.

Helmand har varit navet för talibanrörelsens aktiviteter i hela Afghanistan sedan britterna förhandlade fram ett kontroversiellt avtal med lokala stammar och drog sig tillbaka från området i oktober förra året. Talibanerna kunde strax därpå infiltrera området och ta över distriktscentret Musa Kala i februari 2007.

Avtalet mötte stark kritik från amerikanskt och den afghanskt regeringshåll. Även Frankrike som trots sin nedtonade profil låtit sitt främsta elitförband, 1er Regiment Parachutiste d'Infanterie de Marine, med stor framgång agera fribrytare i Helmand hotade att dra sig tillbaka från provinsen. Nu har man uppenbarligen ändrat taktik och insett att ett avtal med lokala "aktörer" måste följas upp av kontinuerlig, om än småskalig, truppnärvaro i likhet med amerikanernas Surge-taktik i Irak. Om operationen länder ISAF och regeringsstyrkorna till framgång kan man kanske återvinna det initiativ man har förlorat under det senaste året. Det vore skönt om vi kunde komma innanför talibanernas OODA-loop, för en gångs skull...

Ingen permanent lösning kan emellertid nås om man inte berövar taliban-styrkorna deras möjlighet till fristad i Wasiristan: Praeterea censeo Wasirianem esse delenda...

Jag följer utvecklingen... Även Svenska Dagbladet har noterat att strider påbörjats i Musa Kala och låtit publicera ett eliptiskt telegram från TT som tycks gå ut på att någon från AFP "talat i telefon" med en "talibankommendant" som inte verkar veta så mycket om någonting (TT-telegrammet publicerades 11.04 idag, och det gläder mig att jag slog dem med 56 minuter och att min artikel är mycket bättre... hehe).

BONUS: I filmen här nedan kan ni se danska soldater ur Jaegerkorpset (understödda av något som ser ut som en amerikansk B-1 Lancer) i strid i Musa Kala, 2006, dvs. förra gången det begav sig. Lägg särskilt märke till terrängförhållandena, på landsbyggden, liksom inne i själva staden. Notera också danskarnas kulsprutor som ser precis ut som den tyska MG-42:an från andra världskriget... Kan det verkligen stämma?

Uppdatering: En av mina kloka läsare har känt igen kulsprutan. Wiseman säger att det är en MG3, dvs. samma som ksp m/94 som finns på våra strv 121 och 122 (Leopard 2), men som till yttermeravisso är en vidareutveckling av den klassiska MG-42. Se "kommentarer".

Uppdatering 2: Slagordningen för operationen involverar ISAF-styrkorna i området, det vill säga Task Force Helmand som sorterar under Natos södra kommando för Afghanistan (6 divisionen). Ingående enheter är bl a den brittiska 52 infanteribrigaden (med 2 bat. Scots Guards, 2 bat. Yorkshire Regiment "The Green Howards", och 1 bat. Royal Gurkha Rifles), 4 regementet Royal Artillery, 40 Commando Royal Marines, ett kompani ur danska Jaegerkorpset, samt ett kompani estniska jägarsoldater. Amerikanska OEF trupper härrör troligtvis ur Task Force 82 och består således av enheter ur 82 amerikanska luftburna divisionen. Operationen sker officiellt på afghanskt initiativ och står under afghansk ledning.

Musik: Metallica, "The Unforgiven"

Hyllning till de svenska FN-soldaterna

Musik: impressioner av traditionell folkmusik

Kompilation: Kersaw

DN och Svd publicerar falska nyheter om "mördad" irakisk familj

Dia al-Kawwaz (t h) under den fejkade begravningshögtiden i Amman, Jordanien, till minne av hans mördade familj, som vid tillfället var i högsta grad levande i Bagdad

Den 26 november publiceras följande TT-telegram i såväl DN, som Svenskan (och i en stor del av den svenska landsortspressen):

"Elva anhöriga till den exilboende irakiske journalisten Dia al-Kawwaz har dödats i en attack mot deras hem i Bagdad.

Fyra beväpnade män tog sig in i min familjs hem i Shab-området. Två av mina systrar, deras makar och sju barn mellan fem och tio år gamla dödades i går morse, berättade al-Kawwaz för AFP på måndagen.

al-Kawwaz har bott i Tyskland de senaste 20 åren och sköter en webbplats med nyheter från Irak. Även om han själv är shiamuslim så anklagar han shiamuslimska miliser för att ligga bakom dådet.

Tidigare anklagades jag för att vara pro-amerikansk och tvingades fly till Tyskland. Nu anklagar de mig för att vara saddamist, sade al-Kawwaz."

Denna "nyhet" är en total lögn. Såväl irakiska inrikesministeriet, som Bagdadpolisen och Irakisk TV förnekar det inträffade. Till slut lyckas BBC ta reda på information om den "mördade" familjen och reda ut oklarheterna. Då hade al-Kawwaz redan hållit en fejkad begravningshögtid i Amman, i Jordanien, under närvaro av lokala dignitärer, exil-Baathister och journalister från AFP.

Reporters sans frontières, som också lät sig luras och publicerade en ytterst melodramatisk artikel om hur koalitionsstridskrafterna inte lyckas skydda det fria ordet gick ut med ett sällsynt ettrigt angrepp mot "den fräcke" al-Kawwaz när de upptäckte att de dragits vid näsan...

Al-Kawwaz bedriver en anti-Irakisk och anti-västlig nyhetsförmedling från sin bostad i Frankfurt, i Tyskland. Den här typen av falska nyheter har blivit ett allt vanligare inslag i rapporteringen från Irak under hösten. I takt med att våldet minskat försöker koalitionskritiska krafter plantera fejkade rapporter hos aningslösa (och illvilliga?) telegrambyråer, som Reuters, AFP och svenska al-TT.

Här har ni ett annat exempel, och här, här och här.

Det här visar hur illa faktakontrollen fungerar inom svensk press.

Hat tip: Gateway Pundit

Updatering 30 november: Klockan 13:59 idag avlevererade TT en rättelse (se kommentarer till detta inlägg)

Syriskt deltagande i Annapolis

President Abbas, utrikesminister Rice och premiärminister Olmert

Jag har inte skrivit något om konferensen i Annapolis, eftersom jag inbillade mig att ingenting skulle komma ut av dessa nya förhandlingar om Mellanöstern. Men nu gör jag det i alla fall; och skälet till detta är att en intelligent människa (på Dagens Nyheter, av alla ställen) har noterat något som jag tycker att alla bör reflektera lite över.

Så här skriver DN:s utrikeskorrespondent Natan Shachar i slutet på en artikel som för övrigt noterar att det finns grupper i Mellanöstern som inte gillar att Israels premiärminister Olmert och den palestinska myndighetens president Abbas träffar varandra i Maryland:

”Irans och Hamas oro över Annapolismötet beror i hög grad på Syriens närvaro. Utan Syrien kan Iran inte projicera sitt inflytande och förmedla resurser till allierade i Libanon och Gaza. För USA är mötet redan en framgång, i det man fått till stånd en imponerande mönstring av Mellanösternstater på sin egen gård, trots Irak.”

Det där är ingen dum iaktagelse. Viktigare än de i och för sig överraskande positiva tongångar som Olmert och Abbas lär undslippa sig, är det faktum att representanter från mer än 49 länder och internationella organisationer faktiskt deltog (och däribland Syrien). Man kan också konstatera, till alla orientkremlologers fromma, att Saudiarabiens utrikesminister, prins Saud al-Feisal, förvisso inte skakade hand med Ehud Olmert, men likväl – försiktigt – applåderade hans tal. Givetvis var det betydelsefullt att Iran, liksom terrororganisationerna Hamas och Hizbollah inte deltog. Men deras frånvaro betydde denna gång inte att konferensen förlorade i legitimitet, utan snarare tvärt om, nämligen att dessa aktörer mer än någonsin framstod som renegater. Och skälet till detta var, som Natan Shachar påpekade i sin artikel: Syriens närvaro.

Annapoliskonferensen kommer inte att kunna lösa Palestinakonfliketen, men den kan bidra till att stärka fronten mot Iran i regionen, vilket är en viktig faktor inför ett eventuellt vapenskifte mellan västmakterna och mullokratin. Dessutom kan konferensen ytterligare bidra till att isolera Hamas styre över Gazaremsan. Saudiarabien, Egypten och Jordanien inser otvivelaktigt att iranska kärnvapen utgör ett strategiskt hot på ett helt annat sätt än judarnas närvaro på föregiven arabisk mark. Det faktum att Hamas mer eller mindre låtit sig kapas av iranierna, samt att deras styre tenderar att allt bli allt mer impopulärt gör att alla goda krafter kan dra sig tillbaka och låta radikalislamisterna ”få puttra ett tag i sin egen sky”, som Bismarck en gång lär ha sagt...

Dock skulle jag vilja invända mot Shachar när han skriver att anslutningen blev så god "trots Irak". Det förhåller sig i själva verket tvärt om. Ett viktigt skäl till uppslutningen är just USA:s framgångar på slagfältet. Utan det som närmast börjar likna en seger i Irak hade vare sig Syrien eller Saudiarabien låtit sig lockas till Annapolis. Det är samma mekanism som låg bakom Libyens canossavandring 2003. Skräcken för Förenta Staternas vrede efter Saddams snabba fall ledde till att man avbröt alla försök att utveckla egna kärnvapen. Låt oss nu hoppas på samma effekt vad gäller Iran.

Gladius Dei super terram...

Hyllning till OIF/TELIC i Irak

Musik: Garth Brooks, "When You Come Back to Me Again"

Tillbaka till Fallujah - Iraq Revisited

Marknadsgatan i Fallujah, 25 november, 2007 (foto: Michael Totten)

Den Bagdadbaserade journalisten Michael Totten, som belönades med flera priser på bloggmässan i Las Vegas förra veckan, har rest till Fallujah tillsammans med 3 bataljonen 5 marikårsregementet och avlevererar följande intressanta depesch: Edgy Calm in Fallujah.

EXTRA: Här är ett försök från min sida att ge en så nyanserad bild som möjligt av säkerhetsläget i Irak, just nu:

Goda tecken

Våldet har minskat dramatiskt (se mina övriga inlägg)

70 procent av al-Qaidacellerna har tillintetgjorts. Enorma kvantiteter vapen, pengar och materiel har därvidlag beslagtagits. "Iraks islamiska stat" (ett al-Qaidakalifat etablerat i fyra av Iraks provinser) har slagits i spillror.

Flyktingarna återvänder. Över 1000 personer från Syrien och 500 från Jordanien kommer nu tillbaka varje dag. EU bör befordra denna utveckling genom att sätta stopp för ytterligare flyktingmottagning i Europa. Framför allt irakier med utbildning behövs nu i sitt hemland.

Genom medling av ledaren för den shiitiska koalitionen i det irakiska parlamentet, Abdulazis al-Hakim, har tre grupper som bojkottat parmamentet nu återvänt till fållan. Parlamentet är nu beslutsfähigt.

Britternas överlämnande av Basra till lokala makthavare har gått bättre än väntat. Normala förhållanden råder i Iraks andra stad (här måste jag tillstå att jag oroade mig i onödan).

Den Irakiska dinaren har stabiliserats.

Oljeproduktionen är den högsta i landet sedan 2002. Nästa år beräknas den kvot som OPEC har tilldelat Irak (4 miljoner fat) att uppnås. Och även om man i år "bara" lyckas pumpa upp 2,5 miljoner fat måste man ta med i beräkningen att oljepriset fördubblats sedan Saddam störtades.

Näringslivet har börjar fungera igen. Under detta år har 400 medelstora företag etablerats i Bagdad.

Försörjningen av elektricitet, vatten, etc, är nu på en högre nivå, än under Saddam

Problem

Utbildningsprogrammen för armé- och polisenheter släpar efter tidsmässigt. Detta beror dock inte på amerikanerna som sköter sin del av utbildningsprogrammet till punkt och pricka, utan på europeiska Natoländer som bara uppfyllt en tredjedel av sina åtaganden (exempel: Storbritanniens regering har lovat att utexaminera 22 officerare vid Sandhurst varje år. Förnärvarande finns en (1) irakier vid den legendariska krigsskolan).

Genom frånvaron av lokal- och provinsval har ett maktvakum skapats på "kommunal-" och provinsnivå. Detta kompenseras dock av den ad hoc-lösning som amerikanarna befordrat genom att under loppet av the Surge stärka de traditionella stammarnas inflytande över lokalpolitiken.

Premiärminister al-Malaki har dragit benen efter sig vad gäller parlamentsbeslut om fördelningen av oljeintäkterna. Detta har dock också kompenserats av att Iraks oljeministerium har fördelat intäkterna "som om" ett beslut redan fattats. Intäkterna går alltså även till de delar av Irak där oljeproduktion inte förekommer.

Den lag som skulle ge forna underofficerare och lägre officerare ur Baath-partiet (främst sunniaraber) möjlighet att återinträda i den irakiska krigsmakten har inte klubbats igenom av al-Malakis shiadominerade regering. Denna åtgärd var tänkt att kompensera för Paul Bremers beslut när han som koalitionens prokonsul upplöste den irakiska armén, i december 2003, och ställde 300 000 soldater och officerare utan utkomst. Detta har emellertid kompenserats av ytterligare amerikanska ad hoc-åtgärder, som att bygga upp enheter (t ex 7 infanteridivisionen) kring forna lägre officerare ur Iraks reguljära armé. Det handlar här om personer med utomordentlig militär erfarenhet (bl a från Iran-Irakkriget), och som visat sig mycket effektiva i kampen mot såväl al-Qaida, som iransk-stödda "specialgrupper".

Kampen mot korruption bland de irakiska myndigheterna har inte varit effektiv.

När flyktingarna nu börjar återvända till Bagdad görs inga större försök att hjälpa dem att komma tillbaka till de platser där de har bott förut. Irakiska myndigheter råder de nyanlända att bosätta sig i "etniskt säkra" områden. Detta är kanske förnuftigt i nuläget, men kan inte bli en etablerad policy för framtiden.

Ryggmärgsreflexen inom den irakiska regering tycks vara att möta ekonomiska problem med planekonomiska åtgärder. Detta är något som man känner igen från resten av arabvärlden, men kommer inte leda till en positiv utveckling på sikt. För länder i "Tredje världen" kan en sådan bara garanteras av en modern kapitalistisk marknadsekonomi, som exemplen i Ost- och Sydostasien visar.

Regeringen gör väldigt lite för att förhindra vissa extrema shiitiska islamistgrupper att sprida sitt hatbudskap, framför allt i södra Irak.

Som ni ser finns här både vin och vatten i den irakiska bägaren. Man kan nog konstatera att den amerikanska armén mer än väl har dragit sitt strå till stacken, men att den nuvarande regeringen under president al-Malaki har en hel del kvar göra. Det är mot denna som vi i västvärlden bör rikta våra påtryckningar.

Hyllning till ISAF/OEF i Afghanistan

Musik: Dolly Parton, "I Hope You Dance (Give Faith a Fighting Chance)"

The Long War: Great Game Redux

"Våra traditionella allierade..." 23 punjabiska infanteriregementet i slaget vid Charasiab, 6 oktober, 1879 (Andra afghanska kriget)

I ett inlägg från den 1 november försökte jag ju betona stammarnas betydelse för att vinna kriget i Irak. I senaste numret av ärevördiga The Atlantic skriver tidskriftens mångårige medarbetare Robert Kaplan en artikel som berör delvis samma saker. Kaplan är en författare som jag sätter ett stort värde på. Han har skrivit två böcker som är absolut ovärderliga när det gäller förståelsen av den amerikanska krigsmakten av idag, nämligen Imperial Grunts (2005), som behandlar armén och marinkåren, samt Hog Pilots, Blue Water Grunts (2007), som handlar om flygvapnet och flottan.

Att utgå från stammarna är ett utryck för den nya realism som präglar den amerikanska krigsmaktens bekämpning av insurgentrörelser sedan den nya armédoktrinen (Field Manual 3-24) infördes, 2006, och över vilken general Petraeus har haft ett avgörande inflytande. Det är en realism som påminner en hel del om britternas sätt att bedriva imperiepolitik i Väst- och Centralasien under slutet av förrförra och början av förra seklet. Utan att ha varit förmögna att tydligöra sina nationella intressen och illusionslöst respektera kulturella och religiösa ideosynkrasier på lokal nivå skulle man aldrig ha kunnat upprätthålla ett imperium som omfattade en fjärdeldel av jordens landmassa (och alla världshav) och en femtedel av världens befolkning. Vad amerikanarna har upptäckt i Irak är hur man spelar The Great Game på lokalnivå. Och denna erfarenhet kommer att bli viktig för det fortsatta kriget mot terrorismen. Den nya presidenten (förmodligen Hillary Clinton) kommer i Förenta Staternas krigsmakt att ärva ett skarpslipat svärd som sammanfogats och härdats under Bushregimens krig i Irak och Afghanistan.

Britterna (liksom före dem romarna) var alltid realister med en praktisk utblick på världen. En realistisk erfarenhet som amerikanarna lärt sig från Irak är bland annat att de tre allmänna val som genomförts i Irak visserligen har skänkt den valda regeringen legitimitet men har däremot inte skapat ordning. Vad som har bringat ordning ur kaos har inte varit lagar, parlamentarism, författningar eller ens religion – utan istället blodsband. Armén har under senare tid pumpat in pengar och gett militärt stöd till de lokala stambaserade gräsrotsrörelserna. Dessa resurser har emellertid inte gått till några folkvalda ombud, utan till respekterade traditionella ”byäldstar”, dvs shejker. Att bygga fred i Irak handlar inte om att införa parlamentarism utan om att skapa maktbalans mellan stammar och sekteristiska grupper på ett sätt som snarast erinrar om situationen i Västeuropa efter Westfaliska freden, 1648.

De tre vilayeter som slogs samman till Irak 1919 utgjorde några av de mest efterblivna områdena i det forna Ottomanska riket, där stamtänkandet alltid spelat en viktig roll. Stammarnas roll kom paradoxalt nog att stärkas under diktatorn Saddam Hussein genom de ekonomiska svårigheter landet hamnade i under Iran-Irakkriget under 1980-talet. Eftersom stammarna i al-Anbar behärskade smugglingsrutterna från Jordanien och Syrien in till Bagdad blev de helt enkelt alltför betydelsefulla för att kunna negligeras. Saddam blev tvungen att samarbeta med dem och ge dem politiskt inflytande. Exakt samma sak har amerikanerna gjort idag.

Nyare västerländsk politisk teori utgår antingen från abstrakta kollektiva storheter (klass, ras), som exempelvis socialism eller nazism, eller också från en likaledes abstrakt entitet, nämligen individen, som liberalismen. Dessa utgångspunkter har inte bara ett kunskapsteoretiskt värde, utan också ett moraliskt egenvärde för teoriernas anhängare. Enligt dessa synsätt utgör stammen eller klanen något anakronistiskt eller primitivt som måste övervinnas. Vi får en situation där man både nedvärderar dessa sociala element och saknar intellektuella instrument att korrekt förstå dem. Här kan en konservativ politisk teori komma till hjälp, eftersom denna inte lider av några utopistiska handikapp. Konservatismen är realistisk och har inga som helst problem att laborera med begrepp som klan, stam eller familj på samma nivå som individer eller abstrakta kollektiv. Konservatismen lägger heller inget inherent värde i dessa begrepp, utan ser dem helt enkelt i termer av effektivitet. Det är en modell som uttrycktes redan av Augustinus i början av 400-talet i distinktionen mellan guds- och världsstat. I De civitate Dei kan vi läsa att stammen, baserad på en begränsad koppling mellan människor i termer av släktskap och ”etnicitet” kanske inte utgör det högsta goda, men att den likväl bidrar till skapandet av social sammanhållning och alltså utgör något gott i sig – alltså det bästa vi kan hoppas på i en ofullkomlig värld. Att bekämpa anarki innebär alltså inte att man utgår från individen eller staten, utan ifrån stammen och närsamhället och bygger ordning och fungerande strukturer därifrån.

Vad den amerikanska krigsmaken har gjort sedan the Surge är att följa en sådan ”augustinsk” modell och knyter på så sätt tillbaka till en äldre modell för social organisation (stammen), än den som representeras av al-Qaidas radikalislamism. Med sina utopiska inslag och sitt betonande av abstrakta kollektiv (”de troende” kontra ”de otrogna”) har radikalislamismen mer att göra med med 1900-talets totalitära rörelser, såsom socialism och nazism, än med den typ av traditionell islam som florerade under medeltidens Bagdad- eller Cordobakalifat.

Stamtänkandet är ännu mer utbrett i Pakistan, än vad det är i Irak. Med de stora slitningar som finns i Pakistan och de svårigheter som regeringen har att bekämpa talibanmilis och al-Qaida, samt genom den västerländska truppnärvaro som redan finns i Afghanistan är det, enligt min mening, ganska troligt att vi snart kommer att se amerikansk trupp i Pakistan. Detta betyder ingenting annat än att kriget har kommit hem. ”Det långa kriget” började där och måste, för att kunna föras till seger, också avslutas där. Men för att kunna segra måste vi dock ovillkorligen låta den ”augustinska” modellen styra vårt agerande även där. Vi för inte krig i Centralasien för att upprätta en västerländsk demokrati i området, utan för att tillintetgöra våra fiender. Demokratin kan mycket väl komma senare, men måste i sådana fall vara ett uttryck för en genuin önskan hos dem som bor där.

Stammarna i Baluchistan, i Northwest Frontier Provinces eller i de federala stamdistrikten (som Nord- och Sydwaziristan) tycker sig i nuläget inte behöva några västerländska politiska institutioner – de har redan sina egna. De har ett rättssystem baserat på för-islamsk tradition och sharia. De har ett socialt ”skyddsnät” baserat på zakat (allmosegivning) och en traditionell gästvänskap, som alla som läst Homeros eller Eddans ”Hávamál” känner igen utan problem. De har beslutande organ i sina jirgas och shuras. De som i pressen kallas ”krigsherrar” är inte alltid bandithövdingar, utan ofta högt respekterade klanledare som löser ”civilrättsliga” spörsmål kring skilsmässor, ägandedispyter, etc. Vad dessa människor vill ha är rättvisa och värdighet – inte nödvändigtvis västerländsk demokrati. Detta är den verklighet politiska beslutsfattare i väst måste utgå ifrån.

När västerländsk trupp deploajeras i Pakistan bör de alltså följa modellen från al-Anbar genom att samarbeta med stammarna, smörja dem med pengar och gåvor i utbyte mot information om terroristernas förehavanden, samt i övrigt acceptera den kultur och samhällsordning som redan finns. Vi måste helt enkelt visa att vi är lika pålitligt konservativa som de. Det finns ingen spontan vilja bland lokalbefolkningen att anamma talibanstatens eller al-Qaidas radikalislamism. Denna representerar ett relativt sett ”modernt” inslag som i förlängningen hotar att slå sönder det traditionella samhällsmönstret, vilket irakierna redan har upptäckt.

Denna modell är även något att begrunda när det gäller arabvärlden i stort. Överallt vacklar de despotiska regimerna, samtidigt som de krafter som vill träda i deras ställe närmast undantagslöst verkar utgöras av raikalislamister av typen Islamska brödraskapet. Lösningen på knuten om vi skall stödja oaptitliga diktatorer eller livsfarliga jihadister löses bäst genom ett alexanderhugg: att vi i stort bortser från den politiska ordningen och istället stöder oss på stamstrukturerna och lokala maktcentra.

Detta är en läxa som den amerikanska krigsmakten redan lärt sig, och som vi andra också bör studera, om vi vill segra i detta krig.

"Arm yourselves, and be ye men of valor..."

2 Rifles, The Light Infantry, 3 mekaniserade infanteridivisionen efter strider i Basra, 2007 (foto: Michael Yon)

Mitt försök till analys av den brittiska kontingentens aktiviteter i södra Irak, Operation Telic, kanske var skildrad i allt för dystra färger.

Den oförliknelige Michael Yon har tillbringat en tid bland britterna nere i Basra och presenterar en nyanserad bild av läget, där utgångspunkten utgörs av den enskilde brittiske soldaten (eller "Tommy Atkins," som han ibland brukar kallas, efter imperiebarden Rudyard Kiplings dikt).

Jag länkar till den första artikeln i en serie, som tydligen kommer att omfatta åtta delar.

EXTRA:

För den som fortfarande inte är riktigt övertygad om de dramatiska framsteg som skett i kölvattnet på general Petraeus "Surge" kommer här ett urval artiklar som publicerats sedan veckoslutet. Här kan ni läsa vad som inte direkt har framkommit i svensk press.

Man kan ställa sig frågan varför svensk press har förvandlat Irakkriget till "det glömda kriget", direkt efter det att Petraeusrapporten lades fram i september. Kanske beror det på att de flesta svenska medier inte längre kan hålla sig med en ordentlig utrikesredaktion, vilket medfört att man är hänvisad till den svenska telgrambyrån TT:s minst sagt ojämna rapportering. På TT har man av någon anledning gjort allt för att negligera rapporter av det slag som presenteras nedan och istället lyft fram företeelser som förvisso är intressanta, men i det stora sammanhanget relativt marginella, såsom turerna kring Blackwater och Turkiets mellanhavanden med PKK. Att antalet terroristdåd halveras i Bagdad anses inte vara en nyhet på TT. Men hur tror ni att man hade rapporterat om förhållandena hade varit de omvända och att antalet våldsdåd hade fördubblats?

En bekant till mig som vikarierade på TT under några månader berättade att redaktionen sedan länge domineras av gamla SKP:are (ett slags kommunistparti som hyllade den kinesiske diktatorn Mao och spelade viss roll i det politiska landskapet på 70-talet), som gjort den "långa marschen genom institutionerna" och därvidlag hjälpt varandra framåt, lite på samma sätt som man ibland hör frimurare anklagas för. Det handlar om personer som ofta är habila och kunniga journalister, men som går "i baklås" så snart som deras två stora hatobjekt är involverade, nämligen USA och Israel. Det där kan mycket väl vara rykten, men vad skall man tro?

Ett undantag i den svenska "utrikesbevakningen" är dock Bengt Albons svenska Utrikesblogg, där artiklar med skilda perspektiv lyfts fram. Det är synd att inte traditionell press och etermedia kan ta lite bättre ansvar för rapporteringen, utan att den intresserade allmänheten så gott som uteslutande tvingas vara hänvisad till internet och texter publicerade på andra språk än svenska...

Robert Scales: Petraeus's Iraq (Wall Street Journal)
David Ignatius: In Iraq Signs of Hope and Peril (Washington Post)
Thomas Friedman: Debating Iraq*s Transition (New York Times)
Ralph Peters: Iraq: What Went Right (New York Post)
Victor Davis Hanson: Iraq's Savage Ironies (National Review)
Ledarartikel: Road from Damascus: Iraqis Returning Home (The Times)
Michel Barone: The Big Picture in Iraq (Washington Times)
Rod Nordland: Baghdad Comes Alive (Newsweek)
Jack Kelly: Al-Qaeda's Iraqi Quagmire (Pittsburg Post-Gazette)

Usama bin Ladin siktad i Chitral

Terrorfursten bin Ladin omgiven av medlemmar ur "Svarta gardet" (fotot antas vara från 2003)

Den globala terrororganisationen al-Qaida håller definitivt på att förlora kriget på det slagfält som man för ett par år sedan definierade som det centralaste i det globala jihad, nämligen Irak. Förlusterna på "västfronten" kompenseras emellertid genom att man omgrupperar och kraftsamlar i Centralasien. Trycket på regeringarna i Afghanistan och Pakistan är starkare än på länge, men när allt kommer till kritan handlar detta fenomen om en faktisk reträtt för den radikala islamismens vidkommande. Jag tror kanske inte att det är korrekt att kalla jihadisternas framstötar i Northwest Frontier Province för en motsvarighet till nazisternas Ardenneroffensiv, 1944, men tanken känns frestande, på något vis...

Ahmad Farooq, den avhoppade talibanen, som sedan länge givit italiensk media exklusiv, men svårkontrollerad, information, har en del att säga om Usama bin Ladins förehavanden just nu. Han lär flytta runt i trakterna av Chitral, där Pakistan, Afghanistan, Tajikistan och Kina gränsar till varandra, ständigt omgiven av sina 20 livvakter ur det s.k. "Svarta gardet". Jag citerar här in extenso från italienska medieföretaget ADN-Kronos:

Al-Qaeda leader Osama bin Laden was hiding in the remote mountains on the Afghani-Pakistani border and moving constantly to avoid detection by intelligence agencies, according to a Taliban sympathiser.

Ahmad Farooq, a Pakistani Pashtun has told the Italian daily, Corriere della Sera, that bin Laden had been moving from village to village in the area from Chitral to the "corridor of Waqan", the mountainous Hindu Kush region of Pakistan bordering Tajikstan and China.

It is a rare account of bin Laden's life since he masterminded the 9/11 attacks on the World Trade Center in New York. But it is impossible to verify the accuracy of the account.

Farooq told the Italian daily's magazine, that bin Laden was surrounded by about 20 armed men and he moved whenever he felt particularly threatened."

There are always 20 armed men with him, free from satellite telephones so that they did not risk detection by the Americans," he told the newspaper.

"Not far from him there are two other similar groups that move in parallel. Osama passes from one to the other often many times in a week. No-one knows which group he is with at any time."

Farooq said bin Laden had also managed to hide in the Pakistan-China border area of Karakorum, an uninhabited remote area, because it is guarded by Chinese troops.

"He lives like a monk," Farooq said. "His health is not good. He is 50 years old. But he looks much older. He relies continutally on medicine for his weak kidneys and has a breathing apparatus.

"He almost died a few years ago from bronchitis that developed into pneumonia."

Farooq conducted the interview in Imam Dheray, in the Swat Valley where there has been widespread bloody conflict between the Pakistani security forces and the fugitive rebel leader and radical cleric, Mullah Fazlullah, and his supporters in recent weeks.

Farooq said he decided to speak to the newspaper since he felt indebted to Italian members of the Red Cross who had come to the aid of him and other members of the Taliban when thousands were killed and injured in the US offensive in Afghanistan in 2001.

He said Fazlullah had been with them and had commanded 11,000 Pakistani volunteers in the fighting.

Farooq gave many details about where bin Laden had been since September 11 2001 - hiding in the Afghan province of Khost until it became too dangerous for him.

Then, he said, the al-Qaeda leader moved to the Chitral region, in northern Pakistan.

"I saw him for the last time on 17 September 2003 not far from Dir, my village," he said. "His caravan was moving slowly. They told me he was not well. They didn't seem worried about being detected by the Americans.

"Instead, they were looking for medicines and a warm place for the night. In that area winter arrives early. With the first snow fall the passes are closed at more than 4,000 metres and you have to wait for spring.

"I think they only went to China in summer, when the paths are clear."

A senior official from NATO's security services told the Italian daily's magazine such an account of bin Laden's activities was "quite possible".

He said "We believe he remained in the mountains in the zones of Chitral and Swat. The detail about China was however new."

Tro't den som vill... Här är länken till ADN-Kronos i alla fall.

DN kolporterar vandringslegend från CBS om självmord bland soldater

"Att vara eller icke vara..." Fel om självspillning i CBS, DN, TT

I Dagens Nyheter idag (16 november) publiceras nyheten att ”Tusentals USA-soldater tar sitt liv” och i ingressen kan vi läsa följande:

”Varje dag under 2005 tog 17 soldatveteraner livet av sig i USA, uppger mediebolaget CBS. Det innebär fler än 6.000 på hela året. Under samma tid förlorade USA 3.900 soldater i Irak.”

Jaha. Det är alltså fler personer som tar livet av sig som är krigsveteraner varje år än vad som stupar i Irakkriget. År 2005 begick 6000 veteraner självmord, under det att 1000 soldater stupade på slagfältet (DN:s siffra ”3900” hänför sig faktiskt till hela det snart femåriga kriget och inkluderar även personer som omkommit genom olyckor, sjukdom och – faktiskt – självmord).

Med dessa siffror har vi att göra med en situation där c:a 20 veteraner av 100 000 tar livet av sig jämfört med nio i befolkningen som helhet. Vad undersökningen inte har tagit hänsyn till är att antalet självmord är fyra gånger högre bland män än bland kvinnor i befolkningen som helhet och att det går 13 män per kvinna bland veteranerna. Man har heller inte tagit hänsyn till att dubbelt så många män som har tillgång till skjutvapen tar livet av sig än bland de som inte har det – enligt principen att det är enklare att trycka på en knapp än att hänga sig eller kasta sig framför ett expresståg – och vapentillgången är dubbelt så hög bland soldaterna som bland civilisterna. En annan faktor är att bland amerikanska män över 56-års ålder har nästan alla gjort militärtjänst varvid i princip samtliga manliga självmord bland personer i denna ålderskohort och högre hänförs till veteranerna.

Om vi rensar siffrorna från dessa faktorer får vi en situation där det (milt räknat) är 20 procent större risk att man tar livet av sig som civilist, än som frontkämpe. Ridå!

CBS har fått krypa till korset för de här uppgifterna (”göra en pudel”, som det lär heta numera). Frågan är bara varför TT och DN tycker att denna ”nyhet” är så viktig att publicera utan att kolla bakgrundsfakta. Jag tycker att det både är osakligt och tendentiöst.

Den ursprungliga CBS-artikeln (som TT har skrivit av) finns här och två länkar som vederlägger uppgifterna finns här och här.

Den kanske viktigaste artikeln just nu...

Kimberly Kagan

Min flickvän skall komma hem efter en tids bortavaro och jag har en hel del att göra med att få huset i presentabelt skick... Istället för att skriva något själv tänkte jag därför bara ge en länk till den kanske mest läsvärda och initierade artikeln som finns att läsa just nu om the Surge och den amerikanska krigsmaktens framgångar i Irak.

Det handlar om Kimberly Kagans artikel "How They Did It. Executing the Winning Strategy in Iraq", i senaste numret av Weekly Standard.

Lite bakgrund: Kimberly Kagan var tidigare professor i historia vid West Point, men har nu ett lektorat i säkerhetspolitiska studier vid Yale och forskar dessutom vid en av de mer intressanta institutionerna för säkerhetspolitik och militära frågor i världen just nu, nämligen John M Olin Institute for Strategic Studies, Harvard. Därutöver är hon ordförande för Institute for the Study of War. Hon publicerar sig regelbundet i Weekly Standard och L.A. Times, samt deltar ofta i C-spans Washington Journal (se min radiolänk "C-span" för sändningstider). Hon har skrivit en excellent bok, The Eye of Command (2006), som delvis vänder sig mot den hållning inom krighistorien som utgår från John Keegan och dennes fokusering på den enskilde soldatens personliga erfarenheter av stridssituationen. Kimberly Kagans perspektiv utgör lite av en ny-klassisk återgång till fältherreperspektivet och det storstrategiska avgörandena. Hennes läsningar av två av mina personliga favoriter, Julius Caesars De bello Gallico och Ammianus Marcellinus Rerum gestarum är mästerliga. Till skillnad från många andra romerska historiker intresserar jag mig för dessa båda herrar eftersom de hade egen erfarenhet av att föra befäl över trupp i fält., vilket inte historiker som Livius, Suetonius eller Tacitus har haft. Det är samma sak med Xenofon bland grekerna: det blir aldrig fel!

Kimberly Kagan är just nu i publiceringstagen som redaktör för antologin The Beginnings of Empire, liksom med en egen bok om den storstrategiska situationen under den romerska senantiken, Grand Strategy in the Late Roman Empire. Titeln alluderar givetvis till Edward Luttwaks legendariska The Grand Strategy of the Roman Empire (1976) - en bok som var lite av en "damaskusupplevelse" för mig personligen. Jag kan knappt vänta på att den kommer ut och jag gnisslar tänder över att jag inte har skrivit den själv...

Som latinare (jag håller för närvarande på med en översättning till svenska av Vegetius Epitoma rei militaris) tycker jag att kopplingen mellan samtida krigföring och antik krigshistoria är extremt fruktbar. En annan person som jag skulle vilja rekommendera därvidlag är givetvis krigshistorikern och professorn i klassiska språk Victor Davis Hanson (som finns listad bland mina kommentarlänkar). Hans The Western Way of War: Infantry Battle in Classical Greece och Carnage and Culture: Landmark Battles in the Rise to Western Power är närmast fundamentala i detta sammanhang, som jag ser det.