Syriskt deltagande i Annapolis

President Abbas, utrikesminister Rice och premiärminister Olmert

Jag har inte skrivit något om konferensen i Annapolis, eftersom jag inbillade mig att ingenting skulle komma ut av dessa nya förhandlingar om Mellanöstern. Men nu gör jag det i alla fall; och skälet till detta är att en intelligent människa (på Dagens Nyheter, av alla ställen) har noterat något som jag tycker att alla bör reflektera lite över.

Så här skriver DN:s utrikeskorrespondent Natan Shachar i slutet på en artikel som för övrigt noterar att det finns grupper i Mellanöstern som inte gillar att Israels premiärminister Olmert och den palestinska myndighetens president Abbas träffar varandra i Maryland:

”Irans och Hamas oro över Annapolismötet beror i hög grad på Syriens närvaro. Utan Syrien kan Iran inte projicera sitt inflytande och förmedla resurser till allierade i Libanon och Gaza. För USA är mötet redan en framgång, i det man fått till stånd en imponerande mönstring av Mellanösternstater på sin egen gård, trots Irak.”

Det där är ingen dum iaktagelse. Viktigare än de i och för sig överraskande positiva tongångar som Olmert och Abbas lär undslippa sig, är det faktum att representanter från mer än 49 länder och internationella organisationer faktiskt deltog (och däribland Syrien). Man kan också konstatera, till alla orientkremlologers fromma, att Saudiarabiens utrikesminister, prins Saud al-Feisal, förvisso inte skakade hand med Ehud Olmert, men likväl – försiktigt – applåderade hans tal. Givetvis var det betydelsefullt att Iran, liksom terrororganisationerna Hamas och Hizbollah inte deltog. Men deras frånvaro betydde denna gång inte att konferensen förlorade i legitimitet, utan snarare tvärt om, nämligen att dessa aktörer mer än någonsin framstod som renegater. Och skälet till detta var, som Natan Shachar påpekade i sin artikel: Syriens närvaro.

Annapoliskonferensen kommer inte att kunna lösa Palestinakonfliketen, men den kan bidra till att stärka fronten mot Iran i regionen, vilket är en viktig faktor inför ett eventuellt vapenskifte mellan västmakterna och mullokratin. Dessutom kan konferensen ytterligare bidra till att isolera Hamas styre över Gazaremsan. Saudiarabien, Egypten och Jordanien inser otvivelaktigt att iranska kärnvapen utgör ett strategiskt hot på ett helt annat sätt än judarnas närvaro på föregiven arabisk mark. Det faktum att Hamas mer eller mindre låtit sig kapas av iranierna, samt att deras styre tenderar att allt bli allt mer impopulärt gör att alla goda krafter kan dra sig tillbaka och låta radikalislamisterna ”få puttra ett tag i sin egen sky”, som Bismarck en gång lär ha sagt...

Dock skulle jag vilja invända mot Shachar när han skriver att anslutningen blev så god "trots Irak". Det förhåller sig i själva verket tvärt om. Ett viktigt skäl till uppslutningen är just USA:s framgångar på slagfältet. Utan det som närmast börjar likna en seger i Irak hade vare sig Syrien eller Saudiarabien låtit sig lockas till Annapolis. Det är samma mekanism som låg bakom Libyens canossavandring 2003. Skräcken för Förenta Staternas vrede efter Saddams snabba fall ledde till att man avbröt alla försök att utveckla egna kärnvapen. Låt oss nu hoppas på samma effekt vad gäller Iran.

Gladius Dei super terram...