torsdag 15 november 2007

"When Two Tribes Go to War..."

Avsuttna lansiärer: Queens Royal Lancers, 3 mekaniserade infanteridivisionen, på marsch utanför Basra (Foto: Michael Yon)

Är det någon som minns hur det lät för ett par år sedan när man jämförde brittiska respektive amerikanska ockupationstrupper i Irak? Kommer ni ihåg hur ofta det påpekades hur mycket bättre britterna hanterade situationen genom att patrullera i ”floppy hats” i stället för hjälmar och hur den brittiska erfarenheten från Ulster gjorde dem så mycket mer lämpade för den ”lågintensiva” krigföringen i en ockupationszon där gränserna mellan militär, polisiär och social verksamhet ofta är svår att dra? Vi fick också höra hur britterna med sin koloniala erfarenhet var så mycket mer lyhörda för de kulturella och religiösa nyanser som är så viktiga för att bedriva pacificeringsverksamhet bortom egna landamären.

Detta kontrasterades mot amerikanerna, som mest beskrevs som ett slags noshörningar i en porslinsbutik. Amerikansk trupp skildrades som helt okänsliga för främmande kulturer, som klumpiga och som helt förlitande sig på eldkraft. När britterna drack te med imamerna och förhörde sig om läget i olika stadsdelar i Basra, stormade amerikanerna in i Bagdads moskéer med kängor på fötterna och solglasögon på näsan för att gripa alla misstänkta de kunde få tag i. Och den logiska konklusionen var givetvis att läget var lungt i den brittiska divisionens ansvarsområde i södra Irak, medan amerikanerna fick en blodig – och som många tyckte olöslig – insurgentsituation på halsen.

Nåväl, hur gick det sedan? De som kunde sin Clausewitz behövde åtminstone inte bli förvånade över utvecklingen.

En lärdom ur Vom Kriege handlar om att allt motstånd på slagfältet är dynamiskt: det ändrar oavlåtligt karaktär. Fienden anpassar sig hela tiden, och desto snabbare ju underlägsnare han är i initialskedet. Det är den framgångsrike som löper risken att fastna i invanda mönster. En annan lärdom handlar om att hur förnuftig den ursprungliga fälttågsplanen än är, måste den omedelbart revideras, så snart den effektueras. Eller med clausewitzläsaren Moltkes ord: Doch kein Plan überlebt die erste Feindberührung.

Idag ser man att de brittiska strategin befinner sig på gränsen till ett misslyckande. I en artikel i Daily Telegraph (29 oktober) skildras hur de brittiska styrkorna i Basra knappast har något manöverutrymme längre och inte ens kan övertyga lokalbefolkningen att ens ställa upp som tolkar. De har tvingats till ett ”avtal” med de starka shiitiska milisgrupper som dominerar staden, där de senare lovar att inte angripa britterna så länge som dessa håller sig ute på flygplatsen, med sina 5500 man, och inte ger sig in i staden. Det forna högkvarteret – Basra Palace – har övergivits.

Amerikanska erbjudanden att förstärka den brittiska kontingenten med en amerikansk infanteribrigad lär ha avslagits som politiskt oacceptabelt av Gordon Brown, eftersom detta skulle ha inneburit ett slags medgivande av det brittiska misslyckandet.

Någon kanske skulle vilja invända att de shiamiliser som britterna haft att göra med skulle vara en tuffare nöt att knäcka än de sunniarabiska insurgentförband som amerikanerna så framgångsrikt lyckats neutralisera under de senaste månaderna. Men detta kan inte stämma. När 4 brigaden ur 25 amerikanska infanteridivisionen deploajerades i shiitiska områden söder om Bagdad inom ramen för the Surge lyckades man stävja våldet relativt snabbt. När amerikanerna väl var på plats och garanterade säkerheten kunde lokala shiiter börja samarbeta med militären, lämna upplysningar om Mahdimilisen och få hjälp med att bygga upp infrastruktur och näringsliv (se pdf-fil).

The Surge är en strategi där militära och politiska åtgärder ömsesidigt förstärker varandra. Utan den politiska processen rinner de militära operationerna ut i sanden; och utan den militära styrkan (och viljan att använda den) kan inte den politiska processen komma igång. På så vis skiljer sig the Surge såväl från den tidigare amerikanska strategin som effektuerades 2004-2006 och som lade tonvikten på militära lösningar och den brittiska strategin som städse betonat en ”mjuk” hållning.

Man hör ofta kommentaren att det inte finns någon militär lösning på säkerhetsproblemen i Irak. Det är riktigt, så till vida att det kanske inte finns någon rent militär lösning, men det finns heller ingen lösning
utan att den militära komponenten utgör ett sine qua non. Britternas ”mjuka” hållning begränsade handlingsutrymmet till det politiska fältet, vilket gjorde styrkan värnlös så snart som en beslutsam och koordinerad militär utmaning kom från insurgenternas sida. Om sådant sker måste man omedelbart kunna växla över till ”military mode” – det kunde inte britterna. När den brittiska strategin hyllades för ett antal år sedan såg man inte hur insurgentrörelserna kunde utnyttja den “mjuka” doktrinen för att steg för steg infiltrera samhället, vilket lett fram till den situation vi ser idag.

När spänningarna mellan Muqtada al-Sadrs Mahdimilis började komma till ytan under 2005 reagerade varken polis eller brittiska koalitionstrupper eftersom man inte ville “provocera i onödan”. Lokalbefolkningen såg snabbt att myndigheterna inte kunde skydda dem, samtidigt som det kunde vara livsfarligt att gå emot miliserna. Inte heller när irakier som arbetade för britterna systematiskt började mördas och deras avhuggna händer spikades upp på staketet utanför Basra Palace reagerade man – då kunde man ju ”öka spänningarna”. Oförmågan att reagera adekvat på dessa provokationer ledde givetvis inte till något annat än att milisernas inflytande ökade än mer, vilket vilken patrullerande snut som helst hade kunnat tala om. Som läget är nu kan det bara beskrivas som ett nederlag för den ”mjuka” doktrinen. Ansvaret för detta ligger inte så mycket på den brittiska militären, som med tre brigader lyckades erövra Basra, 2003, som på de direktiv som den fått av sina politiska herrar i Westminster, viket lett till att man förlorat staden fyra år senare.

På krigskolor runt om i världen kommer unga majorer i framtiden att delta i seminarier om britternas och amerikanernas olika metoder. De slutsatser de kommer att dra handlar om att framgångsrik insurgentbekämpning fordrar både piska och morot. Från Clausewitz har de redan lärt sig att varje militär operation måste kunna anpassas efter situationen och att ingen operation skall bedömas efter strategin i initialskedet. Amerikanerna började med bara piskor och britterna med bara morötter; amerikanerna anpassade sig, britterna gjorde det inte. Det lustiga är att den nya fältmanual som ligger till grund för den amerikanska strategiomläggningen delvis baseras på brittiska erfarenheter, men inte från ”The Troubles” i Nordirland, utan från ”The Emergency” i Malaysia – detta är något som brittiska politiker också borde ha studerat.

3 kommentarer:

Klauk sa...

Det stora problemet för de brittiska soldaterna är snarast de egna politikerna, vilka inte ger tommy vad han behöver för att lösa uppgiften. Att britterna är kapabla att militärt lösa situationen tror jag ingen säger emot. Det är det politiska modet som saknas. I viss mån förståeligt eftersom Gordon vill ut ur Irak fortast möjligt och det går inte genom att förlägga en pansarbrigad till Basra.

Ändå en underlig politisk linje att slå in på. Srebrenica borde ju ha lärt varenda försvarspolitker i EU att vissa situationer är omöjliga att lösa genom att vara trevliga. Kritik ska Gordon et cie har för att det gör varken bu eller bä: ingen riktig tillbakadragning och inga riktiga försök att göra något vettigt av situationen.

Som soldat blir man ju givetvis förtvivlad i en dylik situation och man undrar ju hur svenska riksdagspolitiker skulle agera under samma förhållanden. Förmodligen skulle detillsätta en utredning i klassiskt svenskt manér.

Anonym sa...

Som intresserad av japansk kultur har jag läst Ruth Benedict's Svärdet och blomman, en lysande bok om japansk mentalitet. Benedict var en av många experter som utarbetade den amerikanska strategin för ockupationen av Japan. Att det som skedde i Japan skulle vara fundamentalt omöjligt i Irak som den svenska (och internationella) mediavänstern påstår visar på något hos densamma som verkligen för en gångs skull skulle kunna kallas för rasism. Något de som bekant beskyller allt och alla andra för i alla tänkbara sammanhang.

Anonym sa...

Britterna blev slagna i Basra därför att de fick stryk. Så enkelt är det. Lokalbefolkningen jagade bort dem, och inte ens på flygplatsen är de säkra. Kontinuerligt missil- och granatregn demoraliserar de brittiska styrkorna som snart kommer dras bort från Irak helt och hållet.

Att ockupationen av Irak skulle kunna bli som den av Japan är inte sannolikt, nej. Japan var innan det ockuperades en av världens få stormakter med en väl utbyggd industri och till och med sitt eget kolonialimperium.

Japan med sin stora befolkning var såväl en betydande producent av färdiga produkter (en råvaruförädlare) som en konsument (en exportmarknad och handelspartner). En roll som Japan kom att behålla även efter kriget, inte minst tack vare snabbt självständiga regeringar som förde ekonomisk nationalistisk politik samt en stark fackföreningsrörelse som framgångsrikt förde fram krav på förbättringar.

Iraks roll däremot är fullkomligt annorlunda. Irak är en råvaruleverantör, inte en potentiell exportmarknad eller handelspartner i någon betydande utsträckning. En till Vita huset lojal marionettregim i Bagdad som troligen inte kommer kunna föra en ekonomiskt nationalistisk politik, ett mycket blygsamt näringsliv och låg grad av industrialisering och slutligen en svag och sargad fackföreningsrörelse - som ständigt utsätts för attacker från olika lokala eliters privatmiliser/dödspatruller och även pressas av marionettregimen som i likhet med den förra regimen, dock till skillnad från denna hittills utan framgång, försöker förbjuda fackföreningarna - innebär att Irak kommer stagnera.

Det som kan ändra på denna utveckling, eller brist på utveckling, är att Irak återfår sin självständighet.