fredag 9 november 2007

Sex skäl till varför USA vinner kriget i Irak

General David Petraeus (befälhavare över multinatinella styrkan i Irak), president George W Bush, och amiral William Fallon (chef CENTCOM)
Idag, när till och med New York Times (annars en bastion för motståndet mot kriget mot terrorismen) publicerar sin första artikel om att al-Qaida i Mesopotamien drivits ut ur Bagdad (svensk press kommer nog att ”följa John” inom ett par dagar), så tycker jag att det finns skäl att sammanfatta varför den nya amerikanska strategin varit så framgångsrik i Irak.

Militären på plats hävdar att det framför allt handlat om ”the Surge”, det vill säga truppförstärkningarna och den strategiska omläggningen från manöverkrigföring till insurgentbekämpning (”counterinsurgency warfare” eller ”COIN”), som ägt rum under de senaste sex månaderna. Kritiker – ofta civila kommentatorer långt från krigskådeplatserna – säger nu, när man väl insett det nya läget i Irak, att det handlar om faktorer utanför miltärens kontroll, såsom att befolkningen flytt eller att lugnet är en konsekvens av ”etnisk rensning”. Den mest extrema teorin i denna riktning framfördes av den demokratiska kongressmannen David Obey, när han i förrgår (6 november) hävdade att lugnet i Irak berodde på att ”terroristerna inte längre har kvar några fler som de kan döda”.

När man tittar lite närmare på vad som faktiskt har timat tycker jag att man kan identifiera sex huvudfaktorer till den amerikanska krigsmaktens framgångar. Jag skall titta på dem i tur och ordning:

1. The Surge

The Surge har bestått av två faktorer: truppförstärkning och strategiomläggning. De operativa aktiviterna har framför allt fokuserats på de grupper som visat sig minst kompromissvilliga och mest våldsbenägna, nämligen "al-Qaida i Mesopotamien" och vissa shiitiska extremistgrupper (såsom iranskstödda ”specialgrupper”, samt utbrytargrupper ur JAM, dvs Muqtada al-Sadrs Mahdiarmé) som trots sin begränsade storlek stod för 90 procent av terrorattentaten. Här var syftet inte bara att tillintetgöra dessa krafter, utan framför allt att skydda civilbefolkningen. Att se civilbefolkningen, snarare än territorium som det primära slagfältet är en metod som markant skiljer sig från den ”search and destroy”-taktik som praktiserades i Vietnam på 60-talet och i Irak under generalerna Ricardo Sanchez och William Casey. Däremot finns det stora likheter med de metoder som britter och fransmän använde sig av i sina pacificeringskrig i Malaysia och Algeriet under 50-talet. Att kunna omsätta dessa erfarenheter i praktiken var av utomordentlig betydelse i den nya fältmanualen 3-24, som formulerades under den nuvarande befälhavaren general Petraeus egid.

En erfarenhet från överste Galulas pacificering i Kabylien på 50-talet var att inte koncentrera styrkorna i stora garnisoner, och därefter skicka ut patruller på landsvägar och i större befolkningscentra (”detta leder bara till att man i slutändan inte kontrollerar något alls. Så snart som soldaterna har dragit sg tillbaka till sina baser tar insurgenterna över kommandot”, Pacification in Algeria, 1963). I stället etablerade man smärre enheter i mindre stationer mitt inne i bostadsområden och byar, varifrån befolkningen kontinuerligt kunde övervakas och beskyddas, samt – vilket inte är mindre viktigt – ge möjlighet för ett normalt näringsliv att komma igång. Amerikanerna började implementera denna doktrin i Fallujah och Ramadi i al-Anbar i våras, på så sätt att man flyttade in i bostadsområdena tillsammans med irakiska säkerhetsstyrkor. När väl en yttre säkerhet var uppnådd började man rekrytera lokalbefolkningen i skyddskårer, samt sätta igång åtgärder för återuppbyggnad, hälsovård och stöd till det lokala näringslivet. På så vis återgick livet till det normala i takt med att lokalbefolkning och säkerhetsstyrkor utvecklade ett ömsesidigt beroende av varandra. Framgångarna i al-Anbar har sedan kunnat spridas till andra delar av Irak, enligt överste Galulas ”oljefläckstaktik”, som består i att man säkrar ett område helt, innan man går vidare.

2. Gräsrotsrörelsernas framväxt

En viktig del i den förändrade situationen består i att lokalbefolkningen på olika håll har rest sig mot al-Qaida och andra extremistgrupper – och valt att samarbeta med myndigheter och koalitionstrupper. Amerikanarna kallar dessa grupper Concerned Local Citizens Groups (”CLCs”), ett slags gräsrotsorganisationer som ofta baseras på traditionell stamtillhörighet och ett slags ”byalagstänkande”. Särskilt viktig har dessa grupper varit för att inlemma insurgenter som tidigare bekämpat koalitionstrupperna utifrån en nationalistisk utgångspunkt och kanalisera deras patriotism i en konstruktiv riktning. Betydelsen hos dessa gräsrotsrörelser varierar från distrikt till distrikt (de räknar c:a 70 000 medlemmar och är etablerade i 11 av Iraks 18 provinser), men deras verksamhet har medfört en minskning av det politiska våldet, liksom möjligheten för koalitionstrupperna att dra sig tillbaka från ett pacificerat område utan att det omedelbart återfaller i terroristernas kontroll. Gräsrotsrörelserna har också givit den sunnitiska befolkningen ett instrument att hävda sina intressen vis-à-vis den shiitiskt dominerade centralregeringen i Bagdad med andra medel än våld. Man kan också notera en intressant attitydförändring bland sunniaraberna till den amerikanska krigsmakten. Från att ha varit de mest fientliga växer nu övertygelsen om att amerikanernas närvaro utgör ett slags skydd mot att förvandlas till andra klassens medborgare i en shiitisk stat – och även här har gräsrotsrörelserna varit viktiga för att sprida denna insikt.

3. Stärkandet av de irakiska säkerhetsstyrkorna

Idag har den irakiska armén 44 brigader (c:a 50 000 man). Av dessa kan nu tre operera helt självständigt, 32 delvis självständigt och de återstående nio i partnerskap med amerikanska styrkor. Styrkorna är beroende av logistiskt stöd från koaltionen för en stor del av sin verksamhet, men man har likväl tagit över huvudansvaret för säkerheten i åtta av Iraks 18 provinser. Ett exempel på den irakiska arméns förbättrade operativa kapacitet visades genom det blixtsnabba fritagandet av åtta shiitiska stamledare från shiitiska extremister när de var på väg till en försoningskonferens med sunniarabiska kollegor i Diyalaprovinsen (29 oktober). Andra exempel är den senaste veckans framgångsrika operationer i Tikrit, Kirkuk och Baquba där den irakiska armén agerade helt utan amerikanskt stöd och där 244 terrorister dödades eller togs tillfånga.

4. ”Etnisk rensning”

En del av det minskade våldet kan tyvärr föras upp på befolkningsomflyttningens konto. Enligt Röda korset har inte mindre än 2,8 miljoner irakier flyttat till andra delar av Irak sedan 2004 och av vilka 60 procent utgörs av personer som lämnat Bagdad. En majoritet av dessa handlar om sunniaraber som tagit sig till den sunnitiskt dominerade landsbyggden, som exempelvis al-Anbar, liksom kristna som begivit sig till norra Irak. Dock måste man hålla i minnet att konsekvenserna av den etniska rensningen inte behöver bli permanenta. Om en nationell försoning kommer till stånd finns det inget som hindrar att Iraks befolkningsgrupper från att åter kunna leva sida vid sida. På kort sikt måste man dock fastslå att framväxten av segregerade områden har bidragit till en ökad stabilitet enligt modellen om att "ordentliga staket borgar för god grannsämja".

5. Muqtada al-Sadr och ”Mahdiarméns” vapenvila

Den 29 augusti utropade Muqtada al-Sadr en vapenvila gentemot de två största konkurrerande shiitiska milisgrupperna och koalitionen. Detta har i hög grad bidragit till minskandet av våldet. Skälen till al-Sadrs vapenvila torde kunna hänföras till splittringen av hans rörelse. Till skillnad från andra shiitiska ledare har al-Sadr alltid predikat motstånd mot det iranska inflytandet i Irak. När han tvingades fly till Iran i februari förlorade han mycket av sin tidigare trovärdighet, vilket ledde till utbrytningar. Under våren och sommaren har koalitionstrupperna dessutom bekämpat Mahdirörelsen med en lite annorlunda taktik, än vad som utnyttjats mot al-Qaida. Al-Sadrs inflytande har framförallt kanaliserats via lokala potentater ute i shiitiskt dominerade bostadsområden och byar. Dessa personer har knappt varit något annat än ett slags lokala maffiabossar som tagit in pengar från lokala näringsidkare i utbyte mot ”beskydd”. Amerikanska specialförband har under hela Surge-operationen varit engagerade i att lönnmörda den ena efter den andra av dessa småpåvar, vilket destabiliserat hela organisationen (här har framför allt den så kallade Task Force 88, spelat en viktig roll sedan den överförts från Somalia där den tidigare i år bistått den somaliska interrimsregeringen och etiopisk militär i att neutralisera de "islamiska domstolarnas" styrkor). Dessutom kan Mahdirörelsen knappast beskrivas som homogen: där finns allt från terrorister och kriminella, till helt seriösa personer villiga att förhandla med sunniaraber och koalitionsrepresentanter. En av huvuduppgifterna för den amerikanska krigsmakten just nu är därför att engagera de mer kompromissvilliga krafterna inom Mahdirörelsen.

6. Förbättrad gränskontroll

Allt mindre vapen och utländska insurgenter strömmar nu in i Irak, framför allt över gränserna till Syrien och Saudiarabien. Svårigheten att ersätta utrustning och stupade har allvarligt försvagat al-Qaida. Halveringen av självmordsattentaten (en specialitet vad gäller al-Qaida) visar just på detta. Mycket viktigt i detta sammanhang är det avtal som koalitionstrupperna träffat med Albu Mahal-stammen som traditionellt har behärskat smugglingsvägarna mellan Syrien och Irak. Detta samarbete har lett till att en stor mängd vapen och utländska insurgenter har kunnat stoppas redan vid gränsen. Den amerikanska militären vet att man aldrig kan försegla gränserna helt, men man har åtminstone förhindrat att resurser kan föras in i större skala. Även incidenter som involverar iransktillverkade IED:s har gått ned med hälften sedan i somras. Det är svårt att spekulera om minskningen i användningen av iransktillverkad materiel, men kanske har det att göra med det ökade trycket mot iranskstödda ”specialgrupper” eller med den amerikanska regeringens antydan om att en del iranier tillhörande revolutionsgardets Quds-styrkor, som gripits i Irak kanske kan släppas inom kort. Detta kan bara framtiden utvisa.

Caveat emptor

Trots den senaste tidens utveckling i Irak vägrar militären i vanlig ordning att tala i termer av ”seger”. Och det är nog förnuftigt. Irak är bara ett frontavsnitt i det globala kriget mot terrorismen. Om västmakterna tillsammans med det irakiska folket kan besegra terrorismen, samt skapa drägliga ekonomiska och politiska förhållanden i Irak, betyder detta inte att vi har löst problemet med radikalislamister i vare sig Wasiristan, Saudiarabien eller i förorterna till Västeuropas storstäder. Inte heller lär oss en aldrig så framgångsrik insurgentbekämpning hur vi skall kunna förmå Iran att inte utveckla kärnvapen. Dessutom kan ännu mycket hända i Irak – ett enda spektakulärt och vedervärdigt attentat kan ställa allt på huvudet, vilket visades när al-Qaida sprängde den gyllene moskén i Samarra, 2006.

Likväl tycker jag att man kan vara försiktigt optimistisk.

Uppdatering 14 oktober: Jag trodde att svensk press skulle börja omvärdera säkerhetsläget i Irak när nu NYT hade haft inne en artikel som visar på framgångarna i kampen mot terrorismen. Det tog en vecka, men nu har i varje fall DN:s nätupplaga en text av Michael Winiarski som i stort bekräftar vad som har kunnat läsas här på krigsbloggen sedan den startade. Det är bra, det... Irak höll ju på att bli "det bortglömda kriget" i takt med den förbättrade situationen i landet.

7 kommentarer:

Anonym sa...

Otroligt intressant artikel (du hittar alltid bra bilder till dina artiklar)

Mvh

Hans

Anonym sa...

Intressant hemsida, men inget om vår del av världen?

Om du vill kan du för information kolla in min blogg.

http://gasledningen.blogspot.com

Anonym sa...

Bra skrivet och vederhäftigt. Den här blogen kommer jag att återkomma till. Fortsätt bara!

Anonym sa...

Mycket bra skrivet. Läste om strategin i Newsweek i början av 2007 och anledningarna till varför den skulle lyckas. Det är kul att se att man för någon gångs skull hade rätt. Nu får vi bara hoppas amerikarnarna får rätta på landet så vi har en västervänlig demokrati i mellanöstern.

Anonym sa...

Några snabba fakta innan krigsliberalerna förklarar imperialismen rentvådd:

1. Antalet dödade amerikanska soldater är hittills detta år, med över en månad kvar, det klart högsta i kriget.

2. Antalet luftburna bombräder är detta år lika högt som de övriga ockupationsåren sammanlagda.

Vad vi ser är att den irakiska motståndsrörelsen vann fler små segrar över ockupationsmakten 2007 än tidigare, och att det följdes av en plötslig omläggning av den amerikanska taktiken (färre soldater ute på vägarna och på gatorna och fler soldater kvar inne på baserna och betydligt fler flyguppdrag). Vad detta fått för följder för det civila lidandet, när halvtonsbomber i mycket större utsträckning än tidigare briserar bland bostadsområden, behöver man inte vara ett geni för att räkna ut. Att detta syns eller inte syns bland Iraks notoriskt dåliga bekräftade dödstal är irrelevant.

Att den etniska rensningen - orsakad av wahhabitiska extremister samt till större del av diverse eliter som baserar sig på etniska gruppers stöd (och därför gynnas av att fördriva konkurrerande eliters etniska bas) - för tillfället minskat är positivt.

Dock verkar det som att ockupationsmaktens politik blir att stycka upp Irak i olika delar, som en "federation", och det kan på nytt få den etniska rensningen att blossa upp eftersom Irak (fortfarande, trots miljoner flyktingar) är väldigt etniskt blandat.

Visserligen är det andra etnicitetrelaterade orosmomentet, de wahhabitiska galningarna, på kraftig tillbakagång efter att flera irakiska motståndsgrupper förklarat krig mot dem. Dock är wahhabit-extremisternas främsta källa för vapen och pengar, Saudiarabien, nu utnämnt av USA till arabvärldens nya ledarnation. Vapenaffärer motsvarande närmare 130 miljarder kronor planeras. Med detta följer större handlingsfrihet för Saudiarabien, som liksom tidigare önskar eliminera iranskt inflytande (om det så bara är mycket indirekt genom till Iran löst allierade eller sympatiska grupperingar). Det behövs heller inte många personer för att bränna av en långtradare med sprängmedel på en marknadsplats eller intill en moské.

En helt annan sak man kan notera är att levnadsstandarden i Irak i dag är ungefär lika dålig eller värre än vad den var under Saddam Husseins sista tid vid makten - med sanktionerna! "Återuppbyggnaden" (överföringen av amerikanska skattebetalares tillgångar till ett fåtal västerländska storföretag) är, från irakiernas perspektiv, ett fiasko utan dess like. Efter invasionsåret har dessutom det humanitära biståndet totalt till Irak störtdykt.

Vilka som slutgiltigt får kontroll över Iraks naturtillgångar (oljan) - Vita huset och västkapitalister eller det irakiska folket i någon form (då en ekonomiskt nationalistiskt politik förs i enlighet eller i samklang med folkviljan) - avgör om Irak tar sig upp ur detta påtvingade armod eller utvecklas i stil med Nigeria och dylika ur exploatörernas synvinkel inspirerande framgångssagor.

Det som kan hjälpa Irak just nu är ett trupptillbakadragande och ett kolossalt krigsskadestånd till irakierna, samt en viktig försoningsprocess som består i att ansvariga, främst i USA och Storbritannien, ställs inför rätta och fängslas och avrättas.

Anders sa...

Dåren som skrev 15/11 är ett bra exempel på hur vänstern tänker - rasist, idiot och blodtörstig galning.

Krigsblogg 2007 sa...

Hej Anders... Du skulle bara se vad som trillar in på min hotmailadress... ;-)