Tema Rhodesia (5): C-skvadronen SAS

"We didn't start the fire..."
30 år efter bushkriget är pojkarna ur det rhodesiska SAS fort-farande eftersökta av privata säkerhets-bolag.
Här en bild från dagens Irak (foto: 22 C-Sq. S.A.S.)

Jag tänkte avsluta min Rhodesia-serie med en "studie" över det rhodesiska SAS (Special Air Service) och den så kallade C-skvadronen - en enhet med en minst sagt brokig historia.

Så länge som människan fört krig har det alltid funnits de som är lite bättre på denna uppgift än andra - och inom all organiserad krigföring har det alltid funnits elitenheter. Dock var Storbritannien det första land som började utveckla specialstridskrafter - och mannen bakom detta var överste David Stirling, mannen bakom SAS, som bildades 1941.

Inspirationen för vad som är själva kärnan inom krigföring med specialstridkrafter - dvs att man opererar med små, men extremt väl utbildade enheter - kan spåras ännu ett stycke tillbaka i historien, nämligen till det brittiska mandatområdet Palestina under 30-talet. Under vad som ibland kallas "arabrevolten" började grupper av arabiska insurgenter att spränga pipelines och angripa avlägset belägna judiska lantbruk för att mörda farmarna och deras familjer. Som ett svar på detta bildade den brittiske officeren Orde Wingate på eget initiativ något som kom att heta Special Night Squads, 1938. Rekryteringen skedde bland de judiska självförsvarsstyrkorna, Haganah, men Wigate gav dem speciell utbildning i okonventionella stridsmetoder och delade in sina mannar mindre enheter för att föra kriget till motståndaren. Sedan dess har krigföringen inte varit sig lik. (Historien om Orde Wingate och Special Night Squads är otroligt fascinerande och jag hoppas kunna återkomma till detta i en senare post.)

C-skvadronen inom det brittiska SAS bildades under andra världskriget bland rhodesiska frivilliga. Efter kriget avvecklades enheten, men återbildades igen på 50-talet, då oroligheterna i Malaysia fick myndigheterna att förstå att specialstridskrafter, som behärskar gerillakrig bättre än gerillakrigarna själva, är ett utmärkt instrument inom COIN-krigföring. Under kampanjen (1950-55) återbildades C-skvadronen som en rent rhodesisk formering vid sidan av A-, B- och D-skvadronerna som bestod av britter. C-skvadronen lades åter ned 1955, men återuppstod 1962 - och kom efter den ensidiga självständighetsförklaringen, 1965, att bli en rent rhodesisk enhet utan band med Storbritannien, men där beteckningen "C Squadron" bibehölls av traditionsvårdande skäl.

Under hela bushkriget förelåg det en viss rivalitet mellan SAS och Rhodesian Light Infantry. Båda enheterna bestod av speciellt utvalda rekryter; båda enheterna var dessutom de enda som endast var öppna för vita; och båda hade likartad utbildning, med stark betoning av träning i luftlandsättningsoperationer. Dock var kraven på rekryterna i SAS mycket högre och enheten bestod aldrig av fler än 250 man. Likaledes förelåg det rivalitet mellan SAS och Selous Scouts. Båda enheterna var tränade i att företa operationer i mindre enheter bakom fiendens linjer i grupper på mellan fyra och sju man (s.k. "sticks"). Skillnaden mellan SAS och spejarna var dock de förras expertis vad gällde tekniker som involverade luftlandsättning och "amfibieaktiviteter" (SAS utbildades även till attackdykare).

På ett principiellt plan är det egentligen inget som skiljer det rhodesiska SAS från andra länders specialstridskrafter (typ Delta Force, Navy SEAL, RPIMa, brittiska SAS, eller vårt egna SSG). Det intressanta med den rhodesiska metoden var att man använde sig av flera olika typer av enheter med olika specialiteter (SAS, Selous Scouts, Grey's Scouts, RLI, etc.), för att accellerera effektiviteten hos samtliga enheter. De olika specialiteterna i kombination med rivaliteten mellan förbanden skapade snabbt en resurs av erfarenheter som alla kunde lära sig av. Ett specialförband är bra; två specialförband är fyra gånger bättre...

C-skvadronen hade äran att få existera 30 dagar längre än de övriga rhodesiska specialförbanden och avvecklades av Zimbabwes nye president, Robert Mugabe, den 31 december, 1980. Som så många av Rhodesias forna soldater begav sig många till Sydafrika där de enrollerades i legendariska förband som 32 Buffalo Batallion och 5 Recce. Som en speciell heder åt sina rhodesiska vapenbröder låter också det brittiska SAS beteckningen "C" vara vakant bland sina egna skvadroner: "'C' is in suspended animation - for ever!"

Och i och med detta suspenderar även jag mina Rhodesia-betraktelser och hoppas att mina läsare har uppskattat dem. Jag har en hel del material om krig i Afrika under 1900-talets senare hälft. Det borde bli en bok, men inga bokförlag här i riket är intresserade, tyvärr...

Extra: Här är en länk till en dokumentärfilm (12 minuter) om det rhodesiska SAS. Tyvärr går den inte att "bädda in" här på bloggen.

Tema Rhodesia (4): COIN-kavalleri

Avdelning chock! Grey's Scouts mot insurgenter

Det här är något som får varje krigshistoriskt intresserad persons ögon att tåras av glädje - och idén var inte så förbaskat dum som man kanske först skulle kunna tro: rytteri mot terrorister.

Idén kom ursprungligen från den portugisiska armén som från och med 1967 använde rytteri mot FNLA-, MPLA- och UNITA-insurgenter i Angola, fram till avvecklingen av det portugisiska kolonialväldet, 1974. Den portugisiska enheten, Grupo de Cavaleria No 1 (med smeknamnet Dragões de Angola, "Angolas dragoner") var en beriden enhet som användes för spaning och patrullering och som var beväpnade med Hechler & Koch G3.

1975 beslöt Rhodesia att sätta upp ett liknande förband, vilket kom att bestå av 1000 man varav 260 man var beridna och fördelade på tre skvadroner (kavalleriets "kompanier"), som i sin tur var indelade i tio avdelningar om åtta man. Rekryteringen gjordes bland såväl svarta som vita - och med en stor del av befolkningen bosatta på den afrikanska landsbyggden som jordbrukare - där hästar ofta användes för inspektion av de väldiga farmerna - var det aldrig några problem att hitta dugliga hästkarlar bland de värnpliktiga.

Varför använde man sig då av kavalleri? Den viktigaste orsken var naturligtvis terrängförhållendena. Rhodesia består till stora delar av väglöst land med snår, blockterräng och vattendrag där motorfordon inte kommer fram och där patruller till fots blir allt för långsamma. En ryttare kan söka av ett terrängavsnitt flera gånger snabbare än en fotsoldat. Rhodesierna räknade med att en åttamanna patrull under en dag utförde samma arbete som det annars skulle fordra en hel infanteribataljon (500 man) för att klara av.

Ett annat skäl att använda rytteri var minorna. Under 70-talet började ZIPRA och ZANLA i allt högre grad använda sig av minor i sin kamp mot Salisburyregeringen. Man kan jämföra med situationen i dagens Irak, där det är relativt liten risk för en amerikansk soldat att dödas av en kula jämfört med en IED eller mina. Det var detta som portugiserna hade upptäckt. Om ett fordon kör över en mina riskerar alla ombord att dödas eller skadas, under det att ryttaren - som sitter högt upp i luften - klarar sig helskinnad, eftersom hästen absorberar minans hela kinetiska energi. Givetvis är en ryttare genom sin position sårbarare för fientlig eld - men eftersom kvaliteten på "gerillakrigarna" var så erbarmligt dålig, var detta en risk som rhodesierna var beredda att ta; och mycket få ryttare stupade genom att skjutas från hästryggen.

Grey's Scouts användes precis som det portugisiska kavalleriet för patrullering och spaning och precis som rhodesiskt infanteri utgjordes beväpningen av FN-FAL automatkarbiner. I händelse av strid slogs man som dragoner. Som de flesta känner till finns det ju olika typer av rytteri, med allt från lätt kavalleri, som husarer, till tungt, som kyrassiärer. Lätt kavalleri används främst för spaning och förföljelse, medan tungt används för chock. Den klassiska dragonen är däremot ett slags "all round-soldat". Han kan användas för såväl lätta, som tyngre uppgifter, men också sitta av och slåss till fots som en infanterist. Detta ser vi idag i den svenska beridna högvakten. Livgardets rytteri utgörs av dragoner och de flesta svenskar har säkert lagt märke till de karbiner som högvakten bär när de vaktar Kungliga Slottet. Detta är ett minne av den tid då dragonerna slogs såväl från hästryggen som avsuttet. Dock tränade Grey's Scouts för att vid ett akut läge även kunna skjuta från hästryggen i full galopp. För att underlätta detta använde man sig av en speciell träns med endast en tygel som ryttaren höll i ena handen. Man upptäckte också att den brittiska kavallerisadeln modell 1902 var den idealiska för ett afrikanskt rytteri och startade därför en omfattande nytillverkning.

Kan man använda sig av kavalleri idag? Det är tveksamt. Men under de specifika förhållanden som rådde i Rhodesia under 70-talet visade det sin effektivitet. Bildandet av förbandet visar också på den rhodesiska arméns påhittighet och improvisationsförmåga i en situation när få länder ville förse landet med krigsmateriel. Än idag förkommer dock hästen i moderna arméer. I Förenta Staternas armé utbildas de "Gröna Baskrar" som tjänstgör i 5th Special Forces Group (Airborne) för uppdrag till häst, vilket visat sig speciellt effektivt i de terrängförhållanden som råder i gränstrakterna mellan Afghanistan och Pakistan.

Grey's Scouts var dock det sista förband som såväl stred som stupade på hästryggen. Precis som Rhodesian Light Infantry upplöstes enheten den 1 november, 1980.

Extra: Här nedan följer en liten tribut till de rhodesiska stridskrafterna. C:a 1 min 50 sek in i filmen kommer en sekvens där Grey's Scouts tränar chock.

Tema Rhodesia (3): Pseudo Gangs

Svarta och vita tjänstgjorde sida vid sida i Selous Scouts, den enhet som ansvarade för pseudo-operationerna

Vad jag här med en försvenskning av en rhodesisk term kommer att kalla "pseudo-operationer" är egentligen en variant av en mycket gammal krigslist. Det handlar om att den ena sidan i en konflikt låter sina egna soldater uppträda som fiendestyrkor bakom motståndarens linjer i syfte att ställa till så mycket djävulskap som möjligt. Det finns givetvis ett släktskap mellan militära pseudo-operationer och den typ av infiltration som polismakter eller spionorganisationer använder sig av, men en viktig skillnad är att militären använder sig av grupper (vad som i Rhodesia kom att kallas Pseudo Gangs) för kortare insatser, under det att de "civila" myndigheterna opererar med individer som kan vara verksamma i flera år.

Även om gränsen kan tyckas hårfin skall man heller inte förväxla pseudo-operationer med "False Flag operations", som är ett brott mot krigets lagar. Ett känt exempel på ett dylikt är givetvis den s.k. Gleiwitzincidenten, i augusti, 1939, när Gestapo lät fejka ett polskt angrepp mot en tysk radiostation för att motivera sitt överfall på Polen några dagar senare. Ett mer klassiskt exempel på pseudo-operationer är annars den falska tsartrogna organisation som Lenin och KGB:s föregångare, OGPU, satte upp 1921-1926 under det absurda namnet "Centralrysslands Monarkistiska Förbund" och som spelade en viss roll i bolsjevikernas seger över de vita.

Frank Kitson och Pseudo Gang-modellen

Den moderna Pseudo Gang-metoden utvecklades i Kenya av den legendariske brittiske föregångsmannen inom COIN-krigföring, general Sir Frank Kitson, under Mau Mau-upproret på 50-talet. Kitson, som kom att avsluta sin karriär som chef för Storbritanniens landstridskrafter (1982-1985), var med på varenda krigsskådeplats där Storbritannien bedrev COIN-aktiviteter under efterkrigstiden, såsom Malaysia, Cypern, Kenya, Oman och Ulster, och publicerade sina erfarenheter av småskalig krigföring i ett flertal ytterst läsvärda böcker. I sin Gangs and Counter-gangs (1960, utgången) och Low Intensity Operations (1973) presenteras grunderna för pseudo-operationer, med infiltrationsmetoder, beväpning, logistik, rekrytering av avhoppare, etc. Precis som andra föregångsmän inom COIN-krigföring i "tredje världen", såsom överste David Galula, överste Roger Trinquier, överstelöjtnant John Nagl och general David Petraeus, betonar general Kitson oavlåtligt vikten av att se befolkningen, snarare än territorier och body-counts, som nyckeln till seger över insurgentrörelser.

Vad gäller Pseudo Gangs inskärper han också att metoden knappast har något värde mot en reguljär fiende som strider öppet i ett konventionellt krig, men däremot kan vara mycket effektiv mot irreguljära motståndare, såsom gerillarörelser, insurgenter och terrorister, som redan från början opererar i hemlighetsfullhet och i mindre enheter av "cellkaraktär". Det handlar alltså om att vända det som är en insurgentrörelses styrka - dess karaktär av ett löst sammansatt nätverk, utan hierarkier och identifierbart centrum, och med vattentäta skott mellan enheterna - till ett vapen mot den själv!

The Selous Scouts

De rhodesiska säkerhetskrafterna kom att utveckla en egen variant av pseudo-operationer, där såväl spaning, som sabotage, psy-ops och rent militära operationer i kompanistyrka kom att utgöra viktiga komponenter. Till sin hjälp hade man det faktum att insurgenterna var splittrade i två fraktioner, såväl politiskt som etniskt. Joshua Nkomos ZAPU (och dess militära gren ZIPRA) bestod av ndebeles och var moskvatrogna, under det att Robert Mugabes ZANU (och den militära grenen ZANLA) utgjordes av shonas och stödde sig på kommunistkina. En vanlig typ av operation bland Pseudo Gangs var därför att posera som den ena eller andra gruppen och försöka få till stånd strider dememellan, vilket ofta lyckades.

Den enhet som användes för dessa pseudo-operationer var spaningsförbandet Selous Scouts. Förbandet var aktivt 1973-1980 och hade som mest 1500 man i sina rullar. Manskapet bestod till 60 procent av svarta - varav många utgjordes av avhoppare från ZIPRA och ZANLA (s.k. "Terrs") - vilka som högst kunde bli underofficerare, under det att de vita återfanns på alla befattningar, från vanliga meniga till den högste chefen - den legendariske överstelöjtnanten Ron Reid Daly. Grundutbildningen var ytterst krävande och pågick nästan 9 månader med tonvikten på bush-and-tracking. En av utbildningsfaserna kallades Dark Phase och var hemlig och omfattade just träningen till pseudo operator.

Metod

En typisk operation kunde gå till på följande sätt: ett Pseudo Gang med fyra till sju man deplaojerades i operationsområdet. Detta område kunde ligga såväl innanför som utanför Rhodesias gränser. Andra rhodesiska styrkor informerades om att området nu var "fryst" (area freeze), vilket innebar att man skulle undvika egna operationer just där för att förhindra incidenter med egen eld. Gruppen var nu iförd insurgenternas egna uniformer och vapen (de vita fick finna sig i att smeta skokräm över hela kroppen eller bära skidmasker) för att på håll se ut som "gerillakrigare". Uppgiften var nu att spåra upp insurgenterna, vilket kunde ta flera dagar - emellertid ingick det i utbildningen att lära sig leva av vad landet kunde ge.

Så snart man träffat på insurgenter började man förfölja dem för att samla information. Ibland kunde man upptäcka en större bas, varvid man kunde utföra sabotage eller kalla in Fire Force, från Rhodesian Light Infantry. Ibland kunde man hitta en vapengömma. Oftast förstörde man inte vapnen, utan manipulerade istället utrustningen så att den inte skulle fungera eller explodera i händerna på de som använde den. Skälet till detta var att sprida osäkerhet och misstro bland insurgenterna mot de kineser och ryssar som levererat materielen. Ibland använde man sig av avhoppade insurgenter för att ta kontakt med fienden och infiltrera hans positioner. Detta gick inte så lätt mot ZIPRA, vars paranoida sovjetiska doktrin fordrade att allt som hände skulle rapporteras in centralt. Däremot fungerade det bättre mot Mugabes ZANLA som opererade i celler som inte kände till varandras existens - där var det bara att gå fram och hälsa. De vita fick naturligtvis hålla sig i bakgrunden, eller också spela "tillfångatagna" rhodesier (i en scen i filmen Blood Diamonds iscensätter den forne rhodesiske legosoldaten Archer - spelad av Leonardo DiCaprio - just detta trick för att kunna ta sig över en bro tillsammans med sin svarte kumpan).

Däremot avstod man tydligen - helt enligt general Kitsons rekommendationer - att använda sig av Pseudo Gangs för dirty tricks. Ett sådant kan vara att gå in i en by i gerillauniformer och anställa en massaker i syfte att vända de överlevande mot insurgenterna. Förutom att inte vara i enlighet med krigets lagar upptäcks denna typ av operationer alltid av insurgentledningen efter ett tag, varvid denna kan företa motåtgärder, förbereda befolkningen och påverka den internationella opinionen. Om ett dirty trick upptäcks riskerar förövaren att förlora förtroende och sympati för alltid, för en kortsiktig vinst som mycket väl kan uppnås på andra sätt.

Operation Eland

På ett plan bröt rhodesierna dock mot general Kitsons grundtankar. Kitson ansåg att Pseudo Gangs framför allt skulle ägna sig rekognocering, spaning, förberedelserarbeten åt reguljära förband, sabotage, skapande av förvirring och i sista hand lönnmord på enskilda, men högt uppsatta motståndare. Han avrådde bestämt från mer aktiva insatser eftersom gränsen mellan pseudo-operationer och false flag är så svår att dra. Större operationer riskerar att bli propagandistiska fiaskon om det är uppenbart att man brutit mot krigets lagar eller om civilbefolkningen (i länder som kanske inte ens befinner sig i krig) drabbas. Men ju längre bushkriget pågick, desto mer omfattande blev Selous Scouts aktiviteter. Skälet till detta var förbandets häpnadsväckande effektivitet. Man räknar med att 65 procent av samtliga stupade ZIPRA/ZANLA-soldater dödades av Selous Scouts - detta är anmärkningsvärt för ett specialförband med blott 1500 medlemmar. Ett exempel på en sådan större pseudo-operation är Operation Eland i Nyadzonya i Mocambique, den 9 augusti, 1976.

Under sommaren 1976 hade rhodesierna genom flygspaning och förhör med tillfångatagna insurgenter upptäckt att Mugabes ZANLA hade inrättat en stor bas i Nyadzonya i Mocambique, sex mil från den rhodesiska gränsen. Där fanns bland annat ett stort sjukhus och vad man uppskattade till 5000 insurgentsoldater. Under juli månad begav sig flera Pseudo Gangs ut till basen för att återkomma med fångar från vilka man fick en god bild av försvarsanläggningar, byggnadernas placering och funktioner, vilka rutiner som gällde, etc. Man satte nu samman ett jätteteam av 85 pseudo operators i ett dussintal pansarfordon (Unimogs och Ferrets) bestyckade med allehanda vapen, såsom 20 mm automatkanoner, kulsprutor och en erövrad sovjetisk 12,7 mm kulspruta. Mannarna var utrustade med den mocambikiska Frelimo-arméns uniformer. De vita fick som vanligt sitta längst in i bilarna (som målats i Frelimo-färger) med skidmasker för ansiktena.

Attack

Klockan 01.00 den 9 augusti rullade kolonnen över gränsen. Man ville nå fram till basen lagom till klockan 08.00 då ZANLA ordnade allmän uppställning och parad för fanan. Klockan 02.00 nådde man gränsstaden Vila de Manica där fordonen hälsades med honör från autentiska Frelimos, som därefter lät hela kolonnen rulla vidare. Klockan 03.00 gick man i bivack strax innan målet. Efter rekognocering fram till klockan 07.00 började man den sista delen av anmarschen. Strax före 08.00 rullade fordonen in på Nyadzonya-basen. Vaktposterna i ZANLA lät bilarna passera eftersom de var målade i mocambikiska färger. Rhodesierna visste nämligen att insurgenterna alltid betedde sig ytterst respektfullt mot värdlandets soldater som tack för att de fick använda sig av deras land. Inne på basen körde bilarna fram till excersisplanen där c:a 4000 ZANLA-soldater ställt upp sig för inspektion.

Rhodesierna kunde inte tro sina ögon och ett flertal började så smått oroa sig för om ammunitionen verkligen skulle kunna räcka till för alla dessa människor. När alla fordon ställt sig på plats ropade en rhodesisk shonascout genom en av bilarnas högtalare ut orden "Zimbabwe tatona!" ("Vi har äntligen erövrat Zimbabwe!"). Ett enormt jubel bröt ut på exercisplanen och tusentals människor började dansande samla sig runt bilarna. På given signal öppnade rhodesierna eld med automatvapen och granatkastare. Hundratals människor sköts ihjäl på bara några minuter och eldgivningen fortsattte ända tills all rörelse bland fiendesoldaterna avstannat. Flera ZANLA-soldater försökte fly över ett vattendrag där den enorma trängseln ledde till att minst 200 drunknade. Av misstag träffades också ett antal butangasflaskor i närheten av sjukhuset av en granat vilket orsakade en våldsam eldsvåda som ledde till att ett 50-tal patienter brändes till döds i sina sängar. På återvägen hade mocambikiska Frelimo-förband upptäckt vad som var i görningen och försökte stoppa rhodesierna; men efter en kortare eldstrid lyckades man bryta sig igenom och återvända över gränsen. Slutnotan blev 1000 dödade och 14 tillfångatagna ZANLAs mot fem lätt skadade Selous Scouts.

Taktisk triumf, strategiskt nederlag, propagandistiskt fiasko

Operation Eland var den rhodesiska modellen i ett nötskal. Det var en mästerligt utförd operation, som resulterade i närmast total taktisk triumf. På 40 minuter förlorade ZANLA lika många soldater som USA förlorar under ett år i Irak. Ändå måste man beteckna incidenten som ett misslyckande. Poängen med pseudo-operationer är att de hålls hemliga. Detta är mycket svårt när patienter ligger förkolnade i sina sjukhussängar. Dessutom var Nyadzonya-basen också klassad som ett flyktingläger av UNHCR. Detta användes givetvis som en täckmantel av ZANLA. Ingen FN-personal fanns på plats och inga oanmälda inspektioner förekom heller, men bland de döda fanns en del kvinnor och barn. Världsopinionen visste i detta läge precis den skulle tycka när den fick välja mellan bilderna av det nedbrunna sjukhuset eller bedyrandena från "rasistregimen" i Salisbury att folkrätten ger alla stater rätt att slå mot fiender i grannländerna.

Men konsekvenserna blev värre än så. Nyadzonyaincidenten övertygade den blivande presidenten Jimmy Carter att något måste göras åt Rhodesia en gång för alla. Och han fick medhåll av apartheidregimen i Sydafrika som tyckte att allt hade skötts otroligt klumpigt av Salisbury. Sydafrika började nu successivt dra tillbaka sitt stöd. I och med detta förlorade Rhodesia sin viktigaste (och enda) allierade. Tre år senare hade Rhodesia upphört att existera och Robert Mugabe satt i presidentpalatset i "Harare" utan att ha vunnit en enda militär seger.

Lärdomar

Pseudo Gangs är effektiva om de används enligt general Kitsons ursprungliga modell. Och ju lösare sammansatt fienden är desto effektivare fungerar metoden - detta är tydligt om man jämför det "toppstyrda" ZIPRA med det lösligare uppbyggda ZANLA. Genom sin traditionella och "hierarkiska" modell var ZIPRA motståndskraftigare mot infiltrationer. Det är också viktigt rekrytera personer ur fiendernas led för att kunna agera riktigt framgångsrikt. Dessutom finns det också olika organisationskulturer att ta hänsyn till bland fienderna. Israelerna har aldrig haft problem att infiltrera palestinska organisationer, under det att man inte har haft några som helst framgångar bland Hizbollah (vad jag vet). Ryssarna har å sin sida haft framgångar med sina varianter av Pseudo Gangs i Tjetjenien. Den amerikanska armén har alltid dragit sig för att begangna sig av denna metod som de betraktar som "ovärdig". Dock anser jag att den är värd att prova i Pakistans federalt administrerade stamdistrikt, samt som en allmänt destabiliserande metod i Venezuela - för att hålla tummen i ögat på vår vän Hugo Chavez.

Tema Rhodesia (2): Fire Force

John Wynne Hopkins, "R.L.I. Fire Force", 1979 (olja på duk)

En av de mest kända doktrinerna för COIN-krigföring och terroristbekämpning i Rhodesia var den så kallade Fire Force-doktrinen, vilken i hög grad kom att associeras med Rhodesian Light Infantry. Denna "jägarbataljon", som grundades den 1 februari 1961, var en av Rhodesias två "helvita" enheter och kom att spela en framträdande roll under bushkriget (eller Chimurenga som det kom att kallas på shona-språket), 1964-80.

RLI bestod till hälften av speciellt utvalda rhodesiska värnpliktiga, under det att resten utgjordes av lika delar yrkessoldater och utländska frivilliga från Storbritannien, Australien, USA, m fl länder (och enligt Afrikabulletinen, nr 38:1977, även ett par svenskar!). De utländska soldaterna var dock inte "legosoldater" i ordets egentliga mening. De fick samma 16 veckors utbildning som de övriga soldaterna och samma (rätt skrala) dagpenning. Skälet till att så pass många utländska frivilliga ändå sökte sig dit tycks ha berott på äventyrslystnad, antikommunism, den 100 procentiga möjligheten att få gå i strid, samt solidaritet med ett Rhodesia som många ansåg hade svikits av Harold Wilsons brittiska labour-regering (och av världen i stort).

Bataljonen var indelad i fyra "kommandon" (1, 2 och 3, samt ett understödskommando). Kommandot hade en personalstyrka som var något mindre än ett vanligt kompani (c:a 70 man) och var indelat i fem "troppar" (plutoner). Dessa plutoner (troops) gav upphov till de rhodesiska mediernas smeknamn på medlemmarna i RLI: troopies. Andra smeknamn var "the Saints" eller "de ouen" (afrikaans för "grabbarna").

En Fire Force-operation utfördes som en reaktion på insurgenternas infiltrationer eller som ett angrepp på positioner där man visste att de uppehöll sig. Motståndet kunde bestå av gerillasoldater ur ZAPU:s väpnade gren ZIPRA eller ZANU:s väpnade gren ZANLA. ZIPRA leddes av Joshua Nkomo och bestod till största delen av ndebeles och opererade i västra delarna av landet utifrån baser i Zambia, Angola och Botswana. Styrkorna var tränade av kubaner, ryssar och framför allt östtyskar. ZIPRA bedrev gerillaaktivitet i ndebelefolkets stamområde Matabeleland, men försökte också - inspirerade av sovjetisk doktrin - bygga upp en konventionell styrka, där till och med stridsvagnar av typ T-55 ingick (dock utan framgång). ZANLA kom att ledas av Robert Mugabe och dominerades av Rhodesias svarta majoritetsfolk, shonas. ZANLA tränades och utrustades av kineser och nordkoreaner i läger i Tanzania och Mocambique. ZANLA:s doktrin var inspirerad av ett maoistiskt "folkkrig" där gerillaenheter på c:a 200 man försökte infiltrera Rhodesias östra och norra delar från Mocambique, samt leva bland befolkningen "likt fisken i vattnet".

Det typiska Fire Force-förfarandet var framför allt effektivt mot Mugabes ZANLA-insurgenter och följde ett grundläggande mönster. Metoden krävde ett kommando och till förfogande hade man fyra helikoptrar (oftast av typ Alouette III), ett lättare attackflygplan (en Cessna Skymaster, kallad Lynx i Rhodesia) och ett transportflygplan (en uråldrig DC-3). Kommandot delades in i åtta fyramannagrupper (s.k. "stops"), varvid resten hölls i reserv.

En man per stop var chef. Han hade radion och var beväpnad med en FN-FAL (belgisk fabrikation och licenstillverkad i Sydafrika), fem magasin, samt olika typer av granater. En man hade hand om kulsprutan - en FN-MAG med 400 skott, under det att de övriga två var skyttesoldater, med FN-FAL, granater och sjukvårdsutrustning.

När en fientlig position hade identifierats (ofta via svarta Selous Scout-soldater som precis som ZANLA också kunde leva bland befolkningen "likt fisken i vattnet") slog man till.

De fyra helikoptrarna lyfte och flög i kolonn mot målet. Den första helikoptern fördes av operationschefen och kallades K-car. K-car lade sig och cirklade koncentriskt över målet. De tre övriga helikoptrarna (G-cars) med stop 1, 2 och 3 passerade målet och släppte ned soldaterna i närheten av de vägar som identifierats av Selous Scouts som rimliga flyktvägar för fienden (ofta flodbäddar). Samtidigt flög DC-3:an ("the Dak") in med resterande fem stops (4-8) som släpptes ned med fallskärm på motsatt sida om målet i förhållande till de som luftlandsatts med G-cars.

Nu började "the big sweep". K-car bearbetade fiendepositionerna med sin 20 mm automatkanon och ledde striden. Operationshefen hade nu också möjlighet att kalla in Lynx-planet för ytterligare förstärkning. Samtidigt avancerade stop 4-8 i riktning mot målet i syfte att tvinga fienden på flykt i riktning mot stop 1-3, som från förberedda positioner kunde eliminera dem. I en ideal Fire Force fungerade stop 4-8 som en sopkvast och 1-3 som skyffeln.

Självfallet fanns det oändliga varianter av denna metod beroende på om fiendens postition befann sig i en by eller isolerad ute i markerna, liksom på hur den omgivande terrängen såg ut (slättland, skog, bergstrakter). Om fienden splittrats upp i ett skogslandskap kunde en eller flera stops beordras att göra "mini-sweeps" inom ramen för "the big sweep", etc. Fire Force var framför allt beroende av god kännedom om fiendens position vid ett visst tillfälle, varvid Selous Scouts spelade en avgörande roll. Vidare var chefens roll i K-car av utomordentlig vikt. Från sin position uppe i luften kunde han förse sina stops nere på marken med omedelbar taktisk information, etc. Dessutom hade metoden knappat kunnat genomföras utan mark- och luftstyrkor i samverkan.

Fire Force påverkades även av andra faktorer. 32 troopies med luftunderstöd ansågs fullt tillräckliga för att förinta en ZANLA-enhet på 200 man med minimala egna förluster. Även materielen spelade in genom att den ekonomiska blockaden förhindrade nyanskaffning. Att stops utgjordes av fyra man berodde på att detta var vad Alouettehelikoptrarna kunde transportera - alltså fick fyra man bli den grundläggande taktiska enheten. Samma sak gällde metoden att släppa soldater i fallskärm från gamla DC-3:or. Eftersom man inte kunde få tag på nya transporthelikoptrar fick man använda sig av denna riskabla metod som blivit omodern redan under 50-talet. Å andra sidan tycks de enskilda soldaternas effektivitet paradoxalt nog ha förbättrats genom bristen på materiel. Detta bekräftas av amerikanska och australiska soldater som efter Vietnamkriget slöt sig till RLI och som hävdar att disciplin, initiativ, fieldcraft (och därigenom också hur många fiender man kunde slå ut) var bättre på alla nivåer i Rhodesia jämfört med deras hemländer.

Metoden var också anpassad till vad fienden hade för resurser. Det handlade här om grupper med samma typ av beväpning som gäller för de flesta gerillaförband och terrorister än idag, såsom AK-47:or, RPG:s, granatkastare och kulsprutor. ZANLA hade ju inte tillgång till tyngre beväpning, såsom eget luftvärn, pansar eller flygunderstöd. K-car och attackplanet kunde därför slå mot fienderna så snart de försökte gräva ned sig, samtidigt som stop 4-8 tvingade dem att fly i en viss förutbestämd riktning där 1:an, 2:an och 3:an kunde utdela nådastöten. Genom att K-car hela tiden hade ögonkontakt med målområdet kunde också kollateralskador minimeras om insurgenterna exempelvis befann sig i en by. Ljudet från helikoptern förhindrade dessutom fienden att höra var någonstans skottlossning pågick på andra håll i området.

Fire Force fungerade varenda gång och tog en blodig tull av Mugabes stryrkor. Om insurgenterna väl hade identifierats och RLI hann fram i tid fanns det inget som kunde rädda dem. Det var optimalt anpassat för en mindre grupp högt utbildad och tekniskt överlägsen trupp med luftherravälde i strid mot lättbeväpnade insurgenter som försvunnit in i terrängen eller bland civilbefolkningen på landsbyggden. Metoden kan med fördel användas än idag. Även sovjetiska observatörer blev så imponerade att man lät utbilda spetznazförband på samma vis för strid mot den afghanska mujahedingerillan under 80-talet. Varianter av Fire Force används också idag mot allehanda insurgentförband på grund av dess nästan hundraprocentiga effektivitet om den är korrekt utförd. De problem att utföra en klassisk Fire Force-operation som kan uppstå om fiendesidan har tillgång till lättare luftvärnssystem av modernt slag - typ Stingers - kan kanske motverkas i takt med att UAV:s kan integreras även taktiskt och fungera som ett slags "obemannade" K-cars.

Post scriptum: När Robert Mugabe - vars ZANLA-soldater varit de som framför allt drabbats av RLI:s Fire Force - tillträdde som president över det nybildade Zimbabwe, var en av hans första åtgärder att upplösa regementet. Detta skedde den 1 november, 1980.

Extra: Här nedan följer ett sex minuters smakprov på en dokumentärfilm om Rhodesian Light Infantry:

Tema Rhodesia (1): Inledning

Ute i bushen, 1978 (foto: Rhodesian Light Infantry)

Den brittiska avkoloniseringen av Afrika förlöpte på det hela taget smärtfritt. Vad som under sent 1800-tal artat sig till en "scramble for Africa" förvandlade sig efter andra världskriget till en "scramble for the door". Det fanns flera skäl till detta. Den brittiska kolonialpolitiken hade redan från början handlat om att förbereda kolonierna för självständighet - avvecklingen fanns så att säga inbyggd redan från början.

Ett annat skäl var att det andra världskriget ställt ekonomin under enorm press. Tvärt emot vad många tror är innehavet av ett kolonialimperium något mycket kostsamt. Upprätthållandet av en civil och militär infrastruktur, med allt från vägnät, elförsörjning, vatten och avlopp, telefon- och telegraflinjer, sjukvård, skolväsende, rättsväsende, truppförläggningar, postväsende, etc kostar betydligt mer än vad man kan få in via skatter eller exploateringen av lokala råvaror. Ett kolonialvälde kan vara "lönsamt" för vissa aktörer (såsom enskilda personer eller företag), men knappast för kolonialmakten som nation och dess skattebetalare. Många av de nya ledarna i det svarta Afrikas självständiga stater var dock inspirerade av marxismen och dess fatalt missvisande analys av "imperialism". På ett naivt sätt trodde de att skälet till de europeiska ländernas välstånd berodde på "utsugning" av koloniernas "resurser" och att Afrika snabbt skulle kunna rycka fram ekonomiskt så snart man hade kontroll över de egna tillgångarna. Detta var fel. Då som nu är det europeiska skattebetalare som bekostar den afrikanska infrastrukturen (idag kallar vi detta "u-hjälp").

Viktigt i sammanhanget var också kravet på självständighet från en utbildad afrikansk elit - och med den nya FN-deklarationens betonande av varje nations rätt till självbestämmande kan man ju inte annat än instämma. En annan faktor utgjordes av USA som av historiska skäl alltid varit emot imperialism (enligt begreppets icke-marxistiska definition) och kolonialvälden. Ett av kriterierna för att ta emot Marshall-hjälp efter andra världskriget var att de europeiska nationerna upprättade planer för avkolonialisering.

Det fanns dock ett undantag i den ordnade brittiska avkoloniseringen: Rhodesia (idag Zimbabwe). Här hade en relativt stor grupp vita bosättare (1963, c:a 225 000) slagit sig ned som ville stanna kvar i landet men icke låta sig styras av den svarta befolkningsmajoriteten (1963, c:a 4 milj.), vars kompetens man misstrodde och vars intentioner man fruktade. När Storbritannien vägrade ge landet självständighet utan att principen allmän och lika rösträtt respekterades (vilket hade satt den politiska makten i händerna på den svarta majoriteten) utfärdade Rhodesia 1965, under premiärminister Ian Smith, en ensidig självständighetsförklaring (Unilateral Declaration of Independence) i huvudstaden Salisbury (idag Harare).

Rhodesia blev omedelbart en internationell paria. Landet utsattes för handelsblockader och stöttes ut ur allehanda internationella fora. Olika insurgentrörelser växte fram, såsom ZAPU, stött av Sovjetunionen och under ledning av Joshua Nkomo, samt ZANU, stött av kommunistkina och först under ledning av Ndabangi Sithole, därefter av Robert Mugabe - Zimbabwes nuvarande autokrat. Splittringen av gerillarörelsen i två fraktioner handlade först om inställningen till Joshua Nkomos person, men kom efterhand att bli allt mer etniskt färgad i det att Ndebelefolket (c:a 20 procent) kom att stödja ZAPU, under det att Shonas (c:a 80 procent) kom att stödja ZANU. Motsättningarna mellan grupperingarna - som ofta ledde till väpnade strider - kunde utnyttjas av de rhodesiska säkerhetsstyrkorna under hela "bushkriget" som pågick mellan 1965 och 1980, då Zimbabwe bildades och Robert Mugabe kunde tillvälla sig makten (för att så småningom visa sig vara en av världshistorien sämst skickade politiska ledare).

Skälet till att den vita regimen tvangs att ge upp makten berodde på flera orsaker. Insurgentaktiviteterna utvidgades under hela 70-talet och ställde säkerhetsstyrkorna under en allt hårdare press, framför allt sedan Portugal avecklat sitt kolonialvälde i Afrika. Nu kunde baser och träningsläger upprättas i Angola (ZAPU) och - framför allt - i Mocambique (ZANU). Rhodesias armé, flygvapen och polis kunde dock anpassa sig till de ändrade förhållandena och blev aldrig någonsin besegrade på slagfältet. Till detta kom också de ekonomiska sanktionerna som ledde till valutakriser och betydande svårigheter att anskaffa ersättningsmateriel, framför allt till flygvapnet (som bestod av ytterst ålderstigna flygplan och helikoptrar). Det akuta skälet till att regeringen Smith tvangs krypa till korset och gå med på allmän och lika rösträtt berodde dock på den osannolika kombinationen av USA:s president Jimmy Carter och Sydafrikas president Johannes Vorster. Den moralistiske Carter ökade trycket på Rhodesia för att förbättra USA:s ställning i "tredje världen" och fick med sig det mäktiga Sydafrika, som drog tillbaka hjälptrupper, piloter och inledde ett vapenembargo (man bör komma ihåg att det fanns betydande motsättningar mellan afrikaanerna - "boerna" - i Sydafrika och "anglosaxarna" i Rhodesia). Utan aktivt stöd från apartheidregimen i Sydafrika och åtminstone en tolererande hållning från USA blev läget ohållbart och regeringen Smith accepterade den s.k. Lancaster House-överenskommelsen, 1979, som i sin tur ledde till majoritetsstyre.

Hur slogs då rhodesierna under bushkriget? Ingen kan ju förneka att de de facto "förlorade" kriget. Målsättningen att bibehålla ett "vitt" styre i en del av Afrika med en befolkningsbas på ett par procent kan ju bara betecknas som dödfödd i den verklighet som rådde efter andra världskriget. Strategiskt var bushkriget alltså ett misslyckande. Också på det operativa planet gjorde man många misstag. Trupperna utgick alltid från att neutralisera (dvs döda) så många insurgenter som möjligt. Man slog till mot truppkoncentrationer såväl i det egna landet, som i grannländerna (de s.k. "frontstaterna"). Vad man glömde bort eller var oförmögen till var att konsolidera sina vinster.

Som britter och fransmän visade i Malacka och Algeriet under 50-talet, och som David Petraeus visar i Irak idag, handlar framgångsrik COIN-krigföring om att vinna befolkningen lika mycket som att döda fiender. Under bushkrigets början stod den stora befolkningsmajoriteten neutral mellan säkerhetsstyrkorna och insurgenterna. De flesta var jordbrukare och ville helt enkelt lämnas i fred, samtidigt som de ansattes från båda håll med krav på lojalitet. Om regeringssidan tvivlade på dem riskerade de att hamna i fängelse och om de fick problem med insurgenterna kunde de bli mördade. Om Salisbury dels hade kunnat skydda befolkningen via kontinuerlig truppnärvaro och dels presentera en hållbar tidsplan för övergång till majoritetsstyre, samt få alla att förstå att ekonomin skulle bryta samman totalt så snart som de vita lämnade landet hade man kunnat skapa ett alternativ till de marxistiska extremistgrupper som dominerade motståndsrörelserna. Bunkermentaliteten bland de flesta vita i Rhodesia förhindrade ett sådant tänkande.

Där rhodesierna däremot triumferade var på det taktiska planet. När USA hade som mest trupper i Vietnam under 60-talet uppgick dessa till en halv miljon man. Rhodesias armé bestod av 11 000 aktiva, 15 000 i territorialförsvarets reserv, 8000 BSAP (gendermeri) och 19 000 i BSAP:s reserv. Detta är sannerligen inte mycket. Och som jag redan noterat var materielsituationen inte den bästa genom den ekonomiska blockaden. Vad man därför satsade på var träning, en kultur av alldeles excellenta specialförband, improvisationer och kreativitet i taktiskt hänseende. Genom bristen på resurser och manskap tvangs man helt enkelt skapa nya doktriner för att lösa taktiska problem. Och en hel del av detta har blivit normgivande inom de länder där man utbildar specialförband för strid i "tredje världen". Det finns knappast någon "kännare" av krigföring med specialförband eller COIN-doktrin i allmänhet som inte ser rhodesierna som förebildliga i detta hänseende.

Under veckan som kommer tänker jag presentera några av dessa taktiska nyskapelser, såsom "Fire Force", "Flying Columns", "Pseudo Gangs", etc.

Några tankar om Muqtada al-Sadrs vapenvila

Quo vadis, Muqtada?

Så har alltså den sex månader långa vapenvila som den Orson Welles-liknande shiitiske hetsporren Muqtada al-Sadr utropade för sin Mahdi-milis den 21 september förra året förlängts med ytterligare sex månader. Beskedet proklamerades i de flesta av Iraks shiitiska moskéer under fredagsgudstjänsten.

Tillsammans med general Petraeus surge-doktrin och bildandet av de lokala sunnitiska skyddskårerna (Awakening-rörelserna, al-Shawa) är Mahdi-arméns vapenvila en av de viktigaste bidragande orsakerna till det förbättrade säkerhetsläget i Irak. Därför har såväl representanter för såväl den irakiska regeringen, som koalitionstrupperna med lock och pock försökt tubba al-Sadr att förlänga sin vapenvila under de sista månaderna. För att ytterligare öka trycket på al-Sadr förtogs under början av februari ett stort antal operationer från regeringens och koalitionstruppernas sida mot de iranskstödda "specialgrupper", som ibland utgör utbrytargrupper ur Mahdi-milisen och ibland samarbetar med den.

Allt detta verkar ha betalat sig. Vapenvilan förlängdes.

I den mån det förekom rapportering i svenska medier fokuserades denna på vilka konsekvenser ett upphävande av vapenvilan skulle få för den irakiska regeringen och koalitionen. Vad man däremot inte lyfter fram lika ofta är att ett brott av vapenvilan skulle kunnat få allvarliga konsekvenser också för al-Sadr.

När al-Sadrs parti lämnade den irakiska koalitionsregeringen i april 2007 försvagades inte premiärminster al-Malakis ställning som man kanske kunde ha trott. Tvärt om fick al-Maliki större frihet att tillsammans med amerikanarna bygga upp en armé fri från Mahdi-inflytande. Denna armé har inte haft några som helst problem att - i samarbete med amerikanska trupper - slå hårt mot Mahdi-grupperingarnas starkaste fästen i områden som Sadr City i Bagdads utkanter. Frågan är om al-Sadrs styrkor skulle ha möjlighet att agera med någons som helst utsikt till framgång om det kom till en väpnad konflikt mellan armén och milisen.

Ett annat problem för al Sadr gäller den normale "medel-shiitens" inställning till ett brytande av vapenvilan. Som läget är nu tycks det finnas ett starkt tryck från vanliga medborgare att motsättningar skall lösas på fredlig väg. Ett brytande av vapenvilan skulle också leda till att såväl al-Sadrs parti, som han själv skulle kunna förklaras "i akt" och helt tvngas gå under jorden.

Trots att extremister inom (den redan extrema) Mahdi-milisen hotat att bryta sig ut och ta till vapen igen om vapenvilan förlängdes var nog detta det enda beslut som al-Sadr kunde fatta.

För närvarande befinner sig al-Sadr i Iran där han bedriver teologiska studier. Han har därvidlag anslutit sig till den riktning inom den shiitiska sekten som kallas vilayet al fakih och som förespråkar etablerandet av en teokratisk gudsstat enligt mönster från Irans förre ledare ayatolla Komeini. Denna doktrin har emellertid fördömts av Iraks kanske viktigaste shiitiske förgrundsgestalt, stor-ayatollan al-Sistani.

Barack Obama och sanningen

Var det någon som tittade på slutdebatten mellan det demokratiska partiets två huvudkandidater Barack Obama och Hillary Clinton på CNN i natt?

Om ni inte gjorde det så missade ni ett av de mer skamlösa försöken att slå blå dunster i ögonen på tittarna - och mannen bakom detta var en person som inom ett år mycket väl kan vara USA:s näste president och överbefälhavare: Barack Obama.

Så här sade den man som ibland kallas Amerikas Messias:

You know, I've heard from an Army captain who was the head of a rifle platoon--supposed to have 39 men in a rifle platoon. Ended up being sent to Afghanistan with 24 because 15 of those soldiers had been sent to Iraq. And as a consequence, they didn't have enough ammunition, they didn't have enough Humvees. They were actually capturing Taliban weapons, because it was easier to get Taliban weapons than it was for them to get properly equipped by our current commander in chief.

Det vimlar av groteskerier i denna lilla anekdot. Kaptener för inte befäl över skytteplutoner, det gör ju löjtnanter (kaptener har hand om kompanier). En pluton kan mycket väl vara under full styrka, men man bryter inte upp en ynklig skyttepluton och skickar delarna till olika krigsskådeplatser på det sätt som Obama hävdar. Vidare kan den amerikanska armén säkert ha olika problem på materielsidan, men brist på vapen hör inte till detta.

En del amerikanska soldater plockar upp fiendevapen ibland för att de gillar dem (talibanernas "Kalashnikovs" kärvar inte lika lätt under dammiga förhållanden som en M-16) eller för vissa speciella uppgifter (vapnen låter ju på olika sätt när de avfyras), men det finns ingen "systemisk" vapenbrist som tvingar soldaterna att först plundra fiendesidan innan de kan gå i strid.

Hela historien är en ren bluff från senator Obamas sida. Den "armékapten" som han har "hört" denna skepparhistoria ifrån existerar med all säkerhet inte i sinnevärlden.

När jag bodde i Berlin brukade jag ibland gå på ett Kneipe för att ta en eftermiddags öl och läsa BZ. Då och då träffade jag på ett par pensionerade polismän som också frekventerade stället. Det var mycket intressant att höra hur de hade lärt sig att skilja ut folk som talade sanning från de som ljög. Det handlade om vissa givna signaler som att folk kunde börja flacka med blicken och klia sig i håret om de for med osanning, men också om finare signaler som att människor byter från direkt till indirekt anföring när de talar osant, samt gör omotiverade pauser i sina berättelser.

Titta på filmklippet med Barack Obama här nedan och notera hans egendomliga pauseringar. Mycket nöje.



Mer om debatten i DN och Svenskan.

OBS! VIKTIG UPPDATERING! "Kaptenen" finns i verkligheten! Han jobbar för Obama och var löjtnant (och plutonschef) i Afghanistan! Kolla här i Jake Tappers artikel från ABC. Obama hade förvisso rätt om att plutonen var underbemannad större delen av tiden:15 man försvann innan avfärd 2003, men ersattes av 12 nya gubbar (vilket i och för sig inte är så ovanligt) och man hade likaledes problem med att få fram tyngre vapen och fordon till trupperna under 2003. Däremot gav man sig inte ut på "jakt" efter talibanernas egna vapen som Obama hävdade i sitt anförande - men "kaptenen", som vill vara anonym, säger att man improviserade med motståndarsidans vapen då och då. Det var fel av mig att antyda att Obama skulle ha ljugit, men han uttryckte sig stolligt och skruvade ett relativt banalt sakförhållande (underbemanning och materielproblem) med påståendet att man måste röva till sig motståndarnas vapen eftersom the commander in chief (det är president Bush, det) inte sett till att man var ordentligt utrustade, samt att antyda att läget 2003 skulle vara representativt för hur det är idag fem år senare. Tapper säger att "kaptenens" uttalande vidimerar Obamas anekdot, men det tycker inte jag. Därtill är diskrepanserna allt för stora. Men på en punkt måste jag ge mig - han fanns ju faktiskt.

Katastrof för islamister i det pakistanska valet

Förlorare - radikalislamisterna under Maulana Fazlur Rehman (foto AFP)

Äntligen hemma! Efter nästan tio dagar i ödemarken har jag nu kommit tillbaka till civilisationen. De läsare (som jag eventuellt har kvar) kommer nu att erbjudas dagliga betraktelser.

Jag vill dock påpeka att civilisationen inte enbart rymmer välsignelser. Ett besök på en hundrastplats i en större svensk stad ledde till att min brandenburgska boxertik, Missy vom Fergiz, överfölls av den lokala drottningen av rastgården, Cherry - en American Staffordshire med karaktäristisk aligatorkäft och pyttesmå grisögon. Striden slutade emellertid med Missys fullständiga seger och Amstaffens vidarebefordran till veterinär för översyn, ett dussintal stygn i strupen och ett antal smärtsamma sprutor. Missys stridbarhet kom definitivt som en överraskning för mig. Gladius Dei super terram, som man säger ibland...

Ringrostig som jag är nöjer jag mig med en liten reflektion över de nyligen timade pakistanska valen.

Trots all fruktan för valfusk och dylikt genomfördes palamentsvalen på det stora hela i god ordning. Säkerhetskrafterna lyckades förhindra allvarligare oroligheter och självmordsattentat. Segrarna blev den mördade Benazir Bhuttos Pakistanska Folkparti (PPP) och den forne premiärministern Nawaz Sharifs Pakistans Muslimska Liga (PLM-N). Resultatet var en misstroendeförklaring mot den sittande presidenten Pervez Musharraf. Resultatet var enligt min mening rättvist och visade att grundläggande demokratiska instinkter fortfarande präglar detta lands punjabiska befolkningsmajoritet. Om ett par veckor kommer förmodligen en koalitionsregering bildas mellan PPP och PML-N som därefter får försöka idka en närmast fransk typ av co-habitation med president Musharraf, vars stödparti Pakistans Muslimska Liga (PML-Q) förlorade en tredjedel av sinna parlamentsplatser. Det finns risk att parlamentsarbetet förlamas genom motsättningar mellan president och parlament, vilket i sista hand kan gå ut över terroristbekämpning och det militära samarbetet med oss här i väst. Enligt min bedömning kan man nog ändå se framtiden an med rimlig tillförsikt, eftersom åtminstone PPP har en dödlig fiende i talibanrörelsen och radikalislamisterna.

Det viktigaste med de pakistanska valen var dock något som nästan inga svenska medier betonade särskilt starkt, nämligen att det parti som stött radikalislamisterna, Muttahida Majlis-i-Amal (MMA, "förenade aktionsrådet"), under ledning av den gorillaliknande och sällsynt bombastiske partiledaren Maulana Fazlur Rehman, gick tillbaka från 59 platser i parlamentet till tre! Politisk islam har alltså fått vidkännas en ännu större misstroendeförklaring från det pakistanska folket än till och med Pervez Musharraf. Det senaste halvårets offensiv från islamisternas sida har genererat tidningsrubriker och blod - men inget som kan liknas vid ett folkligt stöd.

Det pakistanska folket är bara att gratulera.

Dagbok från al-Qaida visar på organisationens svårigheter

Al-Shawa - "väckelsen" - är namnet på de milisgrupper på gräsrotsnivå som betytt så mycket för att slå tillbaka al-Qaida i Irak

Jag har varit upptagen och inte kunnat blogga på ett litet tag - men nu är jag tillbaka igen (jag beger mig dock ut på resa på onsdag, så vi får se hur det går med skrivandet under närmaste veckan...)

Nåväl: kanske har några av mina läsare noterat nyheten om den dagbok som hittades under en räd i Samarra i november 2007 av soldater tillhörande 101 luftlandsättningsdivisionen? Nu har ett utdrag publicerats av Pentagon. Manuskriptet är på 40 sidor och författat av en ledare inom den irakiska grenen av al-Qaida. De fyra sidor som gjorts tillgängliga visar på en organisation i svårigheter - minst sagt.

Här är några citat (de amerikanskstödda al-Shawas - "väckelserörelserna" - tycks ha spelat en viktig roll):

Oct. 15 2007: .... There were almost 600 fighters in our sector before the Tribes changed course 360 degrees [sic] under the influence of the so-called Islamic Army (Deserter of Jihad) and other known believer groups. Many of our fighters quit and some of them joined the deserters, and later on I will mention the names of Fighters who stood by us (faithful fighters), but things started to get worse ever since, and as a result of that the number of fighters dropped down to 20 or less which led us to move some of our vehicles to another location.

Oct. 24 2007: There are very few tribe members who stood by us and supported us, such as members of the [redacted] Tribes that were surrounded by al-Sahwah [Awakening] fighters.... After the raid that we did against the houses and safe havens of the deserters which led to killing and injuring a lot of them, burning some vehicles and spoiling some of their vehicles and weapons which affected their morale and resources tremendously, knowing that the number of fighters who did the raid were 16 and not 150 fighters as they claimed after that.

Oct. 28 2007: My request to you is not to be negligent with the deserters/traitors at all.... We should have no mercy on them even if they joined the Iraqi Government security forces and do not let them have any sense of relief despite the fact that some of them ran away from our strong hand to unknown locations with their families. Even though our Jihadi Movement goals are at the early stages were to recruit as many as possible of the government employees in order to have access, sources and supporters among them in order to gain more information about the Government security forces and the infidels' military and tactical movement in order to ease our movements and missions against them despite the fact that I was against such goals for security reasons. Dear brothers I would like you to know that even though the Islamic State of Iraq (ISI) achieved a lot of projects for the benefit of the people of Iraq such as bringing water, electricity and agricultural help to a lot of area ... we were mistreated, cheated, and betrayed by some of our brothers who used to be part of the Jihadi Movement, therefore we must not have mercy on those traitors until they come back to the right side – the ISI side – or get eliminated completely in order to achieve victory at the end, and I would like to mention here the name of one of families [subtribe] who betrayed us and lost our trust is the [redacted] family who were very good, faithful Jihadi fighters, but later on we found out that those people were nothing but hypocrites, liars, and traitors and were waiting for the right moment to switch sides with whomever pays them the most and at the end they fought against us and they tried to prevent us from attacking the al-Sahwah [Awakening] groups in [redacted] area by blocking our entrance to that area....

Al-Qaidas träningsläger för barn

Efter förra veckans ohyggliga attentat, då terrororganisatoinen al-Qaida lurade två kvinnor med downs syndrom att ikläda sig rollen av självmordsbombare, kommer nu ytterligare ett non plus ultra i vedervärdighet genom den här videon som skildrar ett av organisationens "träningsläger" för barnsoldater.

Skälet till att radikalislamisterna i allt högre grad använder sig av kvinnor, barn och förståndshandikappade är givetvis att dessa mycket lättare kan ta sig igenom säkerhetsavspärningar, samtidigt som man hoppas kunna sprida misstro mellan säkerhetsstyrkor och befolkning. Kvinnor, barn och handikappade betraktas inte som "hot", på samma sätt som en "mansperson i vapenför ålder". Al-Qaida vill på så vis underminera vad som brukar betecknas som "det civila samhället" genom att skapa en situation där ingen längre kan lita på någon. Detta är inget annat än ordboksdefinitionen av ett skräckvälde" - terror.

Men detta kommer givetvis till ett pris. Al-Qaida har blivit allt mer marginaliserade i Irak, inte bara genom koalitionstruppers och irakiska säkerhetssyrkors åtgärder. Den nationella samling som skett mot organisationen är till stor del frukten av metoder som dessa. Kort sagt: en organisation som tvingas lita till barn och handikappade befinner sig i kris - på mer än ett sätt.

Post scriptum: Notera särskilt "fläskberget" som skall visa barnen hur man sparkar in en dörr (c:a 2 min 50 sek in i filmen).

Post scriptum II: Notera också att barnen styrts ut i fotbollslaget Real Madrids "bortatröjor"! Varför då, egentligen? Beror det på att tröjorna är svarta? Eller är det som under Franco-tiden, då Real stod för Franco och F.C. Barcelona för friheten? Visar det på svårigheten för radikalislamismen att hitta kulturella och estetiska ikoner som inte parasiterats på samma västerländska populärkultur som man samtidigt vänder sig mot? Vem vet?...

I Irak håller i alla fall jag på Barca...

Fel och rätt om "waterboarding"

Waterboarding i det fria. Motspänstig FNL:are förhörs av amerikansk soldat och sydvietnamesiska tolkar i Da Nang, 1968 (foto: UPI)

I en presskonferens under tisdagen berättade den amerikanske CIA-chefen Michael Hayden att man använt den kontroversiella förhörsmetoden "waterboarding" för att få fram uppgifter från tre sällsynt vedervärdiga al-Qaida-toppar, nämligen Khalid Sheik Muhammed, Abu Zubaida och Abd al-Rahim al-Nashiri. Förhören utfördes under 2001 och 2002.

Detta rapporteras även av svensk press (såsom DN och Svenskan). Men i DN har man fått tekniken om bakfoten:

Waterboarding är en metod där fången hålls fastbunden och nedtryckt under vatten för att skapa känslan av att man drunknar.

Kanske talar det till DN-journalisten Philip Ramqvists fördel att han har så ringa insikter i "tredje gradens" förhörsmetoder, men fel är det förvisso. Waterboarding går till så att man binder fast den man skall förhöra på en lutande bräda så att fötterna hamnar något högre än huvudet. Därefter stoppar man in en trasa i munnen på den bundne så att den inte går att stänga och lägger ytterligare en fuktig trasa över hans ansikte och häller så långsamt vatten över trasan. Effekten är att kroppens drunkningsreflex sätter igång. Metoden är ofarlig om den utförs på riktigt sätt, men ytterst obehaglig (vilket Krigsbloggen kan intyga efter ett litet experiment nu i somras).

Vad som räknas som tortyr är givetvis en definitionsfråga och waterboarding var åtminstone fram till 2007 en fullt laglig praktik i krig eller krigsliknande omständigheter i USA. Skälet var givetvis att metoden inte orsakar fysisk smärta eller bestående fysiska men, vilket kanske är den vanligaste definition av tortyr.

Tortyr är förbjudet i alla FN:s medlemsstater och bland alla signatärer av internationella konventioner, men definitionen av tortyr varierar mellan olika länder. Ramqvist är här sofistikerad nog att inte skriva rent ut att "waterboarding är tortyr", utan kallar det istället för "brutala förhörsmetoder".

Metoden är dock kontroversiell och har många motståndare även i USA. Av detta skäl utfärdade president Bush i juli 2007 en förordning som förbjuder all form av tortyr vid förhör. Waterboarding, jämte de fem andra "speciella förhörsmetoder" ("attention grab", "attention slap", "belly slap", "cold cell" och "long time standing"), som ibland praktiserats vid förhör av krigsförbrytare och terrorister nämns inte, men antas av motståndare till teknikerna vara avskaffat emedan förordningen förbjuder metoder som involverar "the threat of imminent death". Eftersom waterboarding inte använts sedan förordningen trädde i kraft har metoden emellertid inte kunnat prövas juriskt. Det förtjänar dock att understrykas att den var tillåten då den användes under 2001 och 2002.

CIA har naturligtvis inte velat gå ut och prata om vilka tekniker man använder sig av vid förhör (presskonferensen hölls ju också under Super-Tuesday, då nyheterna helt dominerades av primärvalen). Bush-regimens motståndare ser givetvis detta som ytterligare ett infamt försök att tysta ned debatten kring vad man anser som ett närmast brottsligt förfarande. Men då bortser man från hur en underrättelsetjänst fungerar i krig. Det enda viktiga med att hålla tyst om vilka metoder man använder handlar om att inte ge fienden insikter om vad som väntar honom om han skulle gripas.

Läget klarnar i Tchad...

Rebellsoldat ur UFDD innan reträtten från N'Djamena

Osvuret är bäst, men hela Tchadincidenten visar alla tecken på att vara ett sådant där Zwischenspiel som den afrikanska nutidshistorien är fullt av. Om jag igår avslutade mitt inlägg i ovisshet, tror jag nu att man kan konstatera att UFDD:s försök att tillvälla sig makten i Tchad definitivt har kommit av sig.

Som bland annat Le Figaro rapporterar hotade Frankrikes president Nicholas Sarkozy idag med att - som det brukar heta - kasta sitt svärd i vågskålen, efter att ha förhållit sig märkligt passiv sedan oroligheterna bröt ut den 2 februari. Sarkozy tycks uppenbarligen ha väntat på att FN:s säkerhetsråd skulle fördöma rebellerna för att på så vis kunna agera med fria händer på den tchadska regeringens sida under Idriss Débu.

Rebellerna, som uppenbarligen stöds av den islamistiska regimen i Sudan, har pressats tillbaka av regeringstrupper, men anklagar också Frankrike för att aktivt delta med flygplan på regeringssidan. Detta skall man nog inte ta alltför allvarligt på. Smärre incidenter av skottlossning mellan franska trupper och rebeller, samt varningsskott från franska helikoptrar har förekommit för att säkra evakueringen av c:a 800 européer, egyptier och armenier, men knappast något mer. Försvarsminister Hervé Morin sade i dag att Frankrike ännu inte ingripit militärt, men däremot "hängt ett Damoklessvärd över rebellernas huvuden". Emellertid har händelserna även resulterat i en mindre flyktingvåg på c:a 20000 människor av företrädesvis kristna tchadier ur sara-stammen, som lämnat huvudstaden N'Djamena (f.d. Fort Lamy) för att söka skydd i det närbelägna Kamerun. Trots mycket små resurser har Kamerun här agerat både generöst och effektivt.

Regeringsstyrkornas återkomst, hotet om en fransk vapeninsats, samt ett entydigt diplomatiskt nederlag i såväl FN, som den Afrikanska Unionen, har nu fått UFDD och dess ledare Mahamat Nouri att vädja om fred (vilket även rapporteras i DN och Svenskan). Om man följer rebellernas uttalanden blir bilden ganska klar: i söndags sade man att "huvudstaden var intagen"; i går sade man att man "utfört en strategisk reträtt för att snart slå till igen"; och idag ber man om "eldupphör"... Ingen människa som någon gång varit inblandad i ett slagsmål på en skolgård eller en krog kan undgå att förstå precis vad det här handlar om: rebellerna har fått stryk!

Vad har då Frankrike för militära resurser i Tchad? Sedan 1986 har man ett säkerhetsavtal med den forna kolonin som stipulerar närvaro av fransk trupp. Styrkans huvuduppgift har framför allt varit att skydda landet från libyska aggressioner. Enheten går under namnet "Dispositif Epervier" (Styrka "Sparvhök") - ett namn som går tillbaka till andra världskriget då general de Gaulles Fria franska styrkor hade en truppstyrka med denna beteckning på plats i Frort Lamy. Epervier består av c:a 1200 man infanteri och en "flygflottilj" på sex Mirage F1, en C-160 för transport, samt tre helikoptrar av Puma-typ. Huvudelen av styrkan är förlagd till huvudstaden, men man har även mindre poster i öst (Abéché) och i norr (Faya Largeau). Dessutom förstäktes Epervier under lördagen med 150 man marininfanteri ur 3e RPIMa (Régiment de parachutistes d'infanterie marine), som flögs in från Libreville i Gabon, där Frankrike håller elitformationen 1ere BIM (Battalion d'infanterie marine). Det där låter kanske inte så mycket men är, enligt en belgisk bekant med militär erfarenhet från "afrikanska fälttåg", tydligen fullt tillräckligt för att kunna besegra det mesta som afrikanska rebeller mellan Sahara och Oranjefloden kan tänkas ställa upp med - om man nu bara får politikernas tillåtelse.

Hur som helst: om upprorsförsöket nu har runnit ut i sanden innebär detta givetvis en förlust för UFDD, även om jag räknar med att denna organisation kommer att dyka upp igen inom något år, kanske under annat namn. Men framför allt innebär det en förlust för den sudanesiska al-Bashir-regimen och dess stormrika whabbitiska uppbackare i Saudiarabien. Om al-Bashir hade ett syfte med att stödja UFDD handlade det om att förhindra EU från att placera ut insatsstyrkan Eufor - en franskdominerad enhet i brigadstorlek (och med 200 svenska skyttesoldater) som skall säkra en försörjningskorridor in i Darfurprovinsen. Al-Bashir har alltså ännu inte fått helt fria händer att fullborda sin folkmordspolitik mot de svarta invånarna i sitt land.

Afrikanskt intermezzo: händelserna i Tchad

Franska trupper på post utanför N'Djamena, Tchad (foto: AFP)

Kan man inrangera händelserna i Tchad på den globala frontlinje som löper mellan västvärlden och den internationella jihadismen? Kanske det. Det är inte helt lätt att göra reda för vad konflikten handlar om, men här finns ett "kroniskt" element som handlar om kamp om kontrollen över naturtillgångar (främst olja) mellan grupper som till stora delar kan grupperas efter stamtillhörighet, men också ett "akut" element som har att göra med händelserna i Darfurprovinsen i det angränsande Sudan.

Befolkningssammansättningen i Tchad är relativt komplex. Här finns c:a 200 etniska grupper, där saras och araber är de två största och här talas dessutom ett hundratal olika språk - franska och Tchad-arabiska används dock som administrations-, respektive "handelsspråk". De tio miljonerna invånare är också splittrade religiöst. Islam dominerar landets norra och östra delar och omfattar c:a 50 procent av befolkningen och dominerar grupper som araber, toubous, och zaghawa. De kristna hittar man i sydväst kring huvudstaden N'Djamena (tidigare: Fort Lamy). De utgör c:a 35 procent och består framför allt av saras. Resten kan betecknas som "animister". Man kan också konstatera att de religiösa grupperna alltid levt tämligen fredligt sida vid sida med varandra och såväl islam som kristendom präglas av synkretism med starka inslag av traditionell afrikansk folktro.

Tchads nuvarande president, Idriss Déby (en zaghawa ur bidayat-klanen), störtade den forne diktatorn Hissène Habré (en daza toubou ur anakaza-klanen) i en statskupp, 1990. Landets ekonomiska utsikter såg ut att ljusna betydligt under 2003, då stora oljetillgångar kunde börja exploateras. Ekonomin har befunnit sig i kontinuerlig tillväxt sedan dess, men samtidigt kan man också konstatera att även korruptionen ökat i samma takt (på Transparency Internationals "korruptionslista" hamnar landet långt bak tillsammans med sådana förebilder som Haiti, Uzbekistan och Burma). Débys framste rival om makten har sedan flera år varit en viss Mahamat Nouri (även han daza toubou ur anakaza-klanen), ledare för insurgentrörelsen UFDD (Union des forces pour la démocratie et le developpement). Under tiden fram till utbrottet av oroligheter i Darfur sågs emellanåt Mahamat Nouri som "västs" man i konflikten dememellan. President Déby hade kommit till makten med libyskt stöd, under det att Nouri backades upp av Egypten.

Darfur ändrade det mesta. För att förstå omfattningen av oroligheterna därstädes kan man jämföra med konflikten i Mellanöstern. Sedan bråken började på allvar, 1921, har c:a 100000 människor mist livet i krig, aktioner och allehanda terrordåd mellan judar och araber. Det är mycket, men konflikten i Darfur skördar 100000 människoliv årligen, framför allt bland de svarta och icke-arabiserade stammar som kämpar för sin överlevnad mot den islamistiska regimen i Khartoum. Débys zaghawa-stam bor på ömse sidor gränsen mellan Tchad och Sudan och är just en av dessa svarta stammar som drabbats hårdast av Khartoums repressionspolitik. Déby har sett till att ge närmare 400000 flyktingar från Darfur en fristad i sitt land och givit de svarta rebellgrupperna i grannlandet sitt tysta stöd - vilket i sin tur lett till att Sudan, under president Omar al-Bashir allt mer öppet kommit att stödja UFDD och Mahamat Nouri. Redan 2006 försökte sig rebellerna på en statskupp mot Déby-regimen, vilken fick avbrytas när franska Mirage-jaktplan sköt varningsskott mot de fordonskolonner som var på väg mot N'Djamena.

De händelser som just nu utspelas verkar styrda från Khartoum. Sudan har kämpat med näbbar och klor för att förhindra utplaceringen av FN-trupp i Darfur, vilket till skillnad från den Afrikanska Unionens stryrkor faktiskt skulle kunna sätta käppar i hjulet för islamisternas folkmordspolitik. UFDD-rebellernas inmarsch i huvudstaden skedde just innan en styrka från den Europeiska Unionen skulle deploajeras i östra Tchad för att säkra en försörjningskorridor in i Darfur. EU har nu skjutit upp denna aktion i väntan på att läget klarnar.

Om rebellerna lyckas störta Déby-regimen kommer med all sannolikhet läget för befolkningen i Darfur försämras allvarligt. Möjligheten att operera med internationella styrkor kommer dessutom att omöjliggöras, så tillvida västmakterna inte bestämmer sig för att gå in i området mot Khartoums och UFDD:s vilja (just denna aspekt av konflikten förklaras utförligt av Scott Baldauf i dagens Christian Science Monitor).

Det finns också en aspekt av konflikten som berör det globala kriget mot terrorismen. Walid Phares skrev i lördags (2 februari) en artikel på Counterterrorism Blog som pekar på att stödet av UFDD också kommit från radikalislamistiska whabbitiska kretsar i Saudiarabien, som bland annat utrustat rebellerna med de närmare 1000 Toyota Landcruisers som man använde sig av för att blixtsnabbt förflytta sina styrkor från östra Tchad till huvudstaden. Enligt Phares finns det en risk för att en statskupp också kan leda till en talibanliknande stat i Centralafrika och ett slut på såväl den toleranta och synkretistiska islam som av hävd praktiseras i Tchad, liksom på sämjan mellan de religiösa grupperna. Detta fenomen är också något som tas upp av svenska bloggare, som Si vis pacem, para bellum.

Förnärvarande råder ett osäkert lugn. Rebellerna verkar efter inledande framgångar åtminstone delvis ha pressats tillbaka, samtidigt som tusentals civilpersoner flytt huvudstaden. Ett egendomligt faktum är vidare den passivitet som den franska regeringen intagit. Den forna kolonialmakten har en militärbas i landet med en bataljon infanteri och en division Mirageplan, men till skillnad från 2006 har man ställt sig neutral i denna konflikt. Fransmännen har placerat ut prickskyttar på Hôtel Méridien och ombesörjt evakueringen av c:a 700 européer, egyptier och armenier (koptiska egyptier och armenier står av hävd för en stor del av det lokala näringslivet i N'Djamena). Detta är hittills allt. Déby-regimen har åtminstone fått de Afrikanska och Europeiska Unionernas moraliska stöd. Frågan är om det räcker.

Läs mer på DN och i Svenskan.

Al-Qaida använder förståndshandikappade i mordanslag

Abdul Hamid Sail, ett av dödsoffren vid attentaten mot smådjursmarknaderna, fördes under lördagen till sitt sista viloläger i Najaf (foto: AP)

Gud skall veta att västerlandet haft att göra med motbjudande fiender tidigare i historien, men frågan är om inte terrororganisationen al-Qaida satte något slags rekord i vedervärdighet när man lät två kvinnor med Downs syndrom vandra in med sprängladdningar på två olika smådjursmarknader i Bagdad under fredagen. Laddningarna var enligt det irakiska inrikesdepartementet fjärrstyrda och dödade 62 människor på al-Gazl-marknaden och 37 på Bagdads duv-marknad.

Det är inte första gången smådjursmarknaderna utsätts för attentat. Efter fredagens moské-besök brukar många familjer ta med sig barnen ned till marknaderna för att gå omkring och titta på kattungar, ankor och lustiga burfåglar. Detta har alltid varit ett populärt gratisnöje, framför allt bland Bagdads lite fattigare invånare. Genom att spränga bomber på smådjursmarknaderna kan al-Qaida vara säkra på att döda och lemlästa ett maximalt antal barn till fattiga människor.

Attentaten visar på al-Qaidas desperation när utsikten om ett militärt nederlag i Irak nu stirrar organisationen i ansiktet. De visar också på det bottenlösa moraliska haveri som präglar så gott som samtliga radikalislamistiska organisationer. Jag tror inte ens att Adolf Hitler eller Fidel Castro skulle kunnat komma på något motsvarande i nihilistisk skändlighet.

Även den svenska telegrambyrån TT har noterat händelserna och betecknar dem med sedvanlig brist på begreppslig precision som "självmordsbombningar" (jfr DN och Svenskan). Jag vägrar tro att två mongoloida kvinnor med fjärrstyrda sprängladdningar självmant gick i döden för att främja kalifatets utbredning. De blev mördade - ingenting annat - precis som de övriga 99 dödsoffren på marknaderna i fredags.

Uppdatering söndag: Demokratier är vanligtvis värdelösa på propagandakrig. Bloggaren och soldaten "Abu Muqawama" pekar på en bokrecension i senaste The Economist. Det handlar om en recension av förre CIA-agenten Marc Sagemans bok Understanding Terror Networks. Sagemans bok jämförs med en skrift av en annan terrorismexpert, Daniel Byman, knuten till The Brrokings Institution. Den anonyme recensenten noterar följande:

Both authors believe that in the war of ideas Americans should focus on jihadist brutality rather than trying to burnish their own image.

Det där är nog riktigt. Istället för att propagera för den den västerländska modellens förmodade överlägsenhet (med frihet, demokrati, rättsstat etc), där man alltid riskerar att dras in i meningslösa detaljresonemang kring allt från slavhandel och kolonialvälden till bombningen av Hiroshima och global uppvärmning, bör man oavlåtligt hamra in bilden av fiendens exempellösa bestialitet - och bara det! Diskussionen skall inte handla om USA och de västerländska samhällssystemen, utan om jihadisternas djävulskhet. Detta är dessutom något som har den i propagandasammanhang så ovanliga kvaliten av att vara helt sant.

Händelser som ovanstående är en guldgruva - för den som förstår att uttnyttja dem.

Några reflektioner över Winograd-rapporten

Soldaterna i Golanibrigaden har fått något att tänka på

Nu har alltså Winograd-kommissionen blivit klar med sitt betänkande över den israeliska politiska och militära ledningens agerande under Libanonkriget som ägde rum under sommaren 2006.

Som ni kanske minns föranleddes kriget av den libanesiska terrororganisationen Hizbollahs bombardering av platser i norra Israel med "katjushas", samt att två israeliska soldater togs som gisslan efter en vågad aktion av Hizbollahmän på israeliskt territorium (12 juli). Premiärminister Ehud Olmert svarade med att uppdra åt generalstabschefen, general Dan Halutz, att företa ett intensivt luftangrepp mot Hizbollahpositioner och infrastruktur, en sjö- och luftblockad av Libanon, samt ett markangrepp med flera brigader i södra Libanon i syfte att slå ut terroristernas positioner. Stridshandlingarna avbröts den 11 augusti efter FN-resolution 1701, som medförde att libanesisk trupp, samt ett utökat antal FN-soldater ur UNIFIL placerades ut som ett slags buffert i södra Libanon mellan kontrahenterna. Anmärkningsvärt var att inget av de krigsmål som premiärminister Olmert ursprungligen ställt upp kunde realiseras. Dessa mål var att förinta Hizbollah som organisation, att få ett slut på raketbeskjutningarna och att återföra de kidnappade soldaterna. Raketbeskjutningarna upphörde förvisso som en konsekvens av resolution 1701, men under själva kriget kunde Hizbollah upprätthålla en kontinuerlig beskjutning av norra Israel, vilket inte bara ledde till att hundratusentals människor fick fly, utan också till en ansiktsförlust för den israeliska krigsmakten (IDF).

Rapporten, som fått namn efter kommissionens ordförande, domare Elijahu Winograd, har naturligtvis kommit att förvandlas till ett slagträ i den närmast obegripliga israeliska inrikespolitiken, men det finns också ett antal militära lärdomar att dra, och jag tänkte ta upp ett par saker som slagit mig vid en första läsning.

1) Hur mycket det än bär mig emot att säga det så vann faktiskt Hizbollah Libanonkriget; och man vann genom att inte förlora. En grundprinicip inom all COIN-krigföring handlar om att insurgenterna inte behöver "segra" för att vinna - det räcker med att de håller ut.

Romarna försökte först en "softly softly" politik mot judiska insurgenter i Mellanöstern under den Julisk-Claudiska dynastin. Detta fungerade inte och lokala terrordåd hotade att destabilisera hela den strategiskt viktiga fronten mot Partherriket. När yrkessoldaten Vespasianus trädde till som kejsare (69 e.Kr.) ändrades politiken helt och senaten formulerade en plan för en total seger i det oroliga området, vilket också kunde genomföras under befäl av kejsarsonen Titus (70 e.Kr.) efter en temporär "surge" genom att legionen X Fretensis förstärktes med systerformationerna III och IV Flavia Felix. Om Napoleon hade intresserat sig mindre för militära genier som Alexander den store och mer för "sergantkejsare", som Vespasianus, hade han kanske lyckats besegra spanjorerna som genom sitt "lilla krig" (det är därifrån vi fått begreppet guerilla) band en tredjedel av Frankrikes truppstyrkor och fick imperiet att förblöda just genom att inte låta sig besegras.

När Olmert öppet formulerar sina krigsmål att det handlar om att tillintetgöra Hizbollah, hejda raketbeskjutningarna och att återföra soldaterna, skänker han Hizbollahs ledare Nasrallah segern på ett guldfat. Det räcker nu med att Hizbollah håller ut någorlunda, att man får iväg ett antal raketer varje dag och att man placerar de kidnappade soldaterna i Bekaa-dalen utanför israeliskt räckhåll för att ha vunnit. Och under tiden kan man bearbeta den internationella opinionen med (äkta och falska) bilder på förstörd civil infrastruktur för att få till stånd ett internationellt tryck på Israel att avbryta stridshandlingarna.

Detta är också vad som sker. När Clausewitz skriver om relationen mellan politiska och militära målsättningar varnar han politikerna för att sätta upp mål som låter gångbara i ett "civilt" sammanhang, men inte tar hänsyn till militära realiteter: Ist es aber war daß der eigentliche Überfall, wovon sich die Intelligenz getroffen fühlte, innerhalb der Kriegführung fällt und nicht innerhalb der Politik selbst? d.h. nach unserer Sprache zu reden: ist das Unglück entstanden aus dem Einfluß der Politik auf den Krieg oder aus den falschen Politik selbst? Även israelerna borde nu ställa sig dessa frågor. Målsättningar från politiker bör antingen vara understucket realistiska ("Vi går in för att försöka förbättra säkerhetsläget") eller också så pass luftiga att de inte kan vederläggas på slagfältet ("Vi går in för frihetens/rättvisans/sanningens skull").

2) Som jag ser det var den israeliske generalstabschefen, Dan Halutz (liksom den fullkomligt värdelöse försvarsministern, labours Amir Peretz), fel man för uppgiften. General Halutz kom från flygvapnet och såg tillvaron på det abstrakta sätt som gärna blir följden av att fienden antingen uppträder på en datorskärm eller också från ett cockpitfönster på 10000 meters höjd i överljudsfart. Jag tror att han hade stirrat sig blind på Natostyrkornas framgång under Kosovokriget (1999). Där bringades serberna på knä genom en insats som enbart innefattade flygstridskrafter. Vad Halutz inte hade gjort var en Schwerpunkt-analys à la Clausewitz. Skälet till att Milosevic kapitulerade berodde inte på flygangreppen mot serbiska trupper i Kosovo, vilka var påfallande ineffektiva, utan på att Storbritanniens premiärminister Tony Blair hade drivit fram policyn att insatsen av markstyrkor inte kunde uteslutas, samt att flygangrepp skedde mot symboliska mål inne själva Serbien - och mot regeringsinstallationer i Belgrad. Der Schwerpunkt var inte trupperna, utan Milosevics prestige. Det fanns ingen möjlighet för honom att segra om Nato trappade upp insatserna. Det begrep han och kapitulerade innan det blev aktuellt. Halutz trodde uppenbarligen att det var flygvapnets insats i sig som hade bringat seger åt västmakternas vapen på Trastfälten. Detta var fel.

3) När Israel väl sätter in landstridskrafter sker detta på ett häpnadsväckande konventionellt vis. Man marscherar in från söder och öster, vilket är vad man kan vänta. Därefter kör man fast inför de välbefästa positioner som terrororganisationen hade byggt upp. Divisionschefen general Gal Hirsch hade utvecklat en modell för att kortsluta Hizbollahs stridskrafter genom en invasion av södra Libanon som skulle ske genom maximalt samarbete mellan vapenslagen och äga rum över hela området samtidigt med hjälp av luftlandsättningar och specialstridskrafter. Tanken var att skapa en invasion där det inte fanns någon bestämd riktning som Hizbollah skulle kunna förhålla sig till. Denna modell fordrar dock mobilisering av reserven. I sin förhoppning om att flygvapnet ensamt skall klara av uppgiften lägger Halutz denna plan åt sidan. Invasionen kom att bygga på tyngre enheter som inte kunde manövrera tillräckligt väl i den Sydlibanesiska bergsterrängen och som omfattade för lite trupp. En mobilisering vidtas inte av "politiska" skäl, trots att det vid tillfället fanns ett betydande stöd bland allmänheten för en sådan åtgärd.

4) Den palestinska Intifadan har försämrat kvaliteten på de israeliska soldaterna. De har förvandlats till poliser - eller ännu värre: tullare! Soldaternas uppgift består i huvudsak av att bemanna en post. Då och då får man information om vad terrororganisationer som Hamas och Islamiska Jihad håller på med och då slår man till. Framgången för IDF mot palestinerna beror till stor del på de senares ineffektivitet, feghet och den lätthet med vilken man kan infiltrera rörelserna genom att muta diverse medlemmar. De palestinska organisationerna är dessutom extremt toppstyrda på sedvanligt arabiskt vis, vilket försvårar deras flexibilitet och initiativförmåga i strid. Detta var inte fallet med Hizbollah-trupperna. En elit har fått utbildning i Iran, men de flesta har tjänstgjort i olika miliser under det libanesiska inbördeskriget och har en god blick för taktik och militärt "hantverk". Hizbollah slåss på västerländskt vis genom att lämna stor frihet för lokala kommendanter att fatta egna beslut. Det tycks som araberna i Hizbollah för första gången kunnat ta till sig erfarenheter från modern krigföring och praktisera dem i strid. Till skillnad från palestinerna flyr de heller inte så snart det "hettar till", och är närmast omöjliga att infiltrera. Allt det där kom som en överraskning för IDF.

5) Det finns en del positiva resultat av Libanonkriget. Främst handlar det om att de israeliska specialstridskrafterna fungerade excellent. Dessutom kan man konstatera att israelerna var mycket framgångsrika mot befästa Hizbollahpositioner så snart man kombinerade sina vapenslag. Hur som helst: här finns mycket att lära sig och lita på att detta sker inom IDF just nu. Israelerna gör inte samma misstag två gånger.

Jag vill också rekommendera två texter om Libanonkriget som kan vara intressanta att titta på. Den ena har skrivits av Andrew Exum utifrån ett Hizbollahperspektiv: Hizbollah at War: a Military Assessment; och den andra är hämtad ur Parameters. Den behandlar den israeliska sidan och har skrivits av Sarah Kreps: The 2006 Lebanon War: Lessons Lerned.

Winogradrapporten tas även upp av svensk press, såsom Per Jönsson i DN och Per Gudmundsson i Svenskan.