Quo vadis, Muqtada?
Så har alltså den sex månader långa vapenvila som den Orson Welles-liknande shiitiske hetsporren Muqtada al-Sadr utropade för sin Mahdi-milis den 21 september förra året förlängts med ytterligare sex månader. Beskedet proklamerades i de flesta av Iraks shiitiska moskéer under fredagsgudstjänsten.
Tillsammans med general Petraeus surge-doktrin och bildandet av de lokala sunnitiska skyddskårerna (Awakening-rörelserna, al-Shawa) är Mahdi-arméns vapenvila en av de viktigaste bidragande orsakerna till det förbättrade säkerhetsläget i Irak. Därför har såväl representanter för såväl den irakiska regeringen, som koalitionstrupperna med lock och pock försökt tubba al-Sadr att förlänga sin vapenvila under de sista månaderna. För att ytterligare öka trycket på al-Sadr förtogs under början av februari ett stort antal operationer från regeringens och koalitionstruppernas sida mot de iranskstödda "specialgrupper", som ibland utgör utbrytargrupper ur Mahdi-milisen och ibland samarbetar med den.
Allt detta verkar ha betalat sig. Vapenvilan förlängdes.
I den mån det förekom rapportering i svenska medier fokuserades denna på vilka konsekvenser ett upphävande av vapenvilan skulle få för den irakiska regeringen och koalitionen. Vad man däremot inte lyfter fram lika ofta är att ett brott av vapenvilan skulle kunnat få allvarliga konsekvenser också för al-Sadr.
När al-Sadrs parti lämnade den irakiska koalitionsregeringen i april 2007 försvagades inte premiärminster al-Malakis ställning som man kanske kunde ha trott. Tvärt om fick al-Maliki större frihet att tillsammans med amerikanarna bygga upp en armé fri från Mahdi-inflytande. Denna armé har inte haft några som helst problem att - i samarbete med amerikanska trupper - slå hårt mot Mahdi-grupperingarnas starkaste fästen i områden som Sadr City i Bagdads utkanter. Frågan är om al-Sadrs styrkor skulle ha möjlighet att agera med någons som helst utsikt till framgång om det kom till en väpnad konflikt mellan armén och milisen.
Ett annat problem för al Sadr gäller den normale "medel-shiitens" inställning till ett brytande av vapenvilan. Som läget är nu tycks det finnas ett starkt tryck från vanliga medborgare att motsättningar skall lösas på fredlig väg. Ett brytande av vapenvilan skulle också leda till att såväl al-Sadrs parti, som han själv skulle kunna förklaras "i akt" och helt tvngas gå under jorden.
Trots att extremister inom (den redan extrema) Mahdi-milisen hotat att bryta sig ut och ta till vapen igen om vapenvilan förlängdes var nog detta det enda beslut som al-Sadr kunde fatta.
För närvarande befinner sig al-Sadr i Iran där han bedriver teologiska studier. Han har därvidlag anslutit sig till den riktning inom den shiitiska sekten som kallas vilayet al fakih och som förespråkar etablerandet av en teokratisk gudsstat enligt mönster från Irans förre ledare ayatolla Komeini. Denna doktrin har emellertid fördömts av Iraks kanske viktigaste shiitiske förgrundsgestalt, stor-ayatollan al-Sistani.
Så har alltså den sex månader långa vapenvila som den Orson Welles-liknande shiitiske hetsporren Muqtada al-Sadr utropade för sin Mahdi-milis den 21 september förra året förlängts med ytterligare sex månader. Beskedet proklamerades i de flesta av Iraks shiitiska moskéer under fredagsgudstjänsten.
Tillsammans med general Petraeus surge-doktrin och bildandet av de lokala sunnitiska skyddskårerna (Awakening-rörelserna, al-Shawa) är Mahdi-arméns vapenvila en av de viktigaste bidragande orsakerna till det förbättrade säkerhetsläget i Irak. Därför har såväl representanter för såväl den irakiska regeringen, som koalitionstrupperna med lock och pock försökt tubba al-Sadr att förlänga sin vapenvila under de sista månaderna. För att ytterligare öka trycket på al-Sadr förtogs under början av februari ett stort antal operationer från regeringens och koalitionstruppernas sida mot de iranskstödda "specialgrupper", som ibland utgör utbrytargrupper ur Mahdi-milisen och ibland samarbetar med den.
Allt detta verkar ha betalat sig. Vapenvilan förlängdes.
I den mån det förekom rapportering i svenska medier fokuserades denna på vilka konsekvenser ett upphävande av vapenvilan skulle få för den irakiska regeringen och koalitionen. Vad man däremot inte lyfter fram lika ofta är att ett brott av vapenvilan skulle kunnat få allvarliga konsekvenser också för al-Sadr.
När al-Sadrs parti lämnade den irakiska koalitionsregeringen i april 2007 försvagades inte premiärminster al-Malakis ställning som man kanske kunde ha trott. Tvärt om fick al-Maliki större frihet att tillsammans med amerikanarna bygga upp en armé fri från Mahdi-inflytande. Denna armé har inte haft några som helst problem att - i samarbete med amerikanska trupper - slå hårt mot Mahdi-grupperingarnas starkaste fästen i områden som Sadr City i Bagdads utkanter. Frågan är om al-Sadrs styrkor skulle ha möjlighet att agera med någons som helst utsikt till framgång om det kom till en väpnad konflikt mellan armén och milisen.
Ett annat problem för al Sadr gäller den normale "medel-shiitens" inställning till ett brytande av vapenvilan. Som läget är nu tycks det finnas ett starkt tryck från vanliga medborgare att motsättningar skall lösas på fredlig väg. Ett brytande av vapenvilan skulle också leda till att såväl al-Sadrs parti, som han själv skulle kunna förklaras "i akt" och helt tvngas gå under jorden.
Trots att extremister inom (den redan extrema) Mahdi-milisen hotat att bryta sig ut och ta till vapen igen om vapenvilan förlängdes var nog detta det enda beslut som al-Sadr kunde fatta.
För närvarande befinner sig al-Sadr i Iran där han bedriver teologiska studier. Han har därvidlag anslutit sig till den riktning inom den shiitiska sekten som kallas vilayet al fakih och som förespråkar etablerandet av en teokratisk gudsstat enligt mönster från Irans förre ledare ayatolla Komeini. Denna doktrin har emellertid fördömts av Iraks kanske viktigaste shiitiske förgrundsgestalt, stor-ayatollan al-Sistani.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar