fredag 1 februari 2008

Några reflektioner över Winograd-rapporten

Soldaterna i Golanibrigaden har fått något att tänka på

Nu har alltså Winograd-kommissionen blivit klar med sitt betänkande över den israe
liska politiska och militära ledningens agerande under Libanonkriget som ägde rum under sommaren 2006.

Som ni kanske minns föranleddes kriget av den libanesiska terrororganisationen Hizbollahs bombardering av platser i norra Israel med "katjushas", samt att två israeliska soldater togs som gisslan efter en vågad aktion av Hizbollahmän på israeliskt territorium (12 juli). Premiärminister Ehud Olmert svarade med att uppdra åt generalstabschefen, general Dan Halutz, att företa ett intensivt luftangrepp mot Hizbollahpositioner och infrastruktur, en sjö- och luftblockad av Libanon, samt ett markangrepp med flera brigader i södra Libanon i syfte att slå ut terroristernas positioner. Stridshandlingarna avbröts den 11 augusti efter FN-resolution 1701, som medförde att libanesisk trupp, samt ett utökat antal FN-soldater ur UNIFIL placerades ut som ett slags buffert i södra Libanon mellan kontrahenterna. Anmärkningsvärt var att inget av de krigsmål som premiärminister Olmert ursprungligen ställt upp kunde realiseras. Dessa mål var att förinta Hizbollah som organisation, att få ett slut på raketbeskjutningarna och att återföra de kidnappade soldaterna. Raketbeskjutningarna upphörde förvisso som en konsekvens av resolution 1701, men under själva kriget kunde Hizbollah upprätthålla en kontinuerlig beskjutning av norra Israel, vilket inte bara ledde till att hundratusentals människor fick fly, utan också till en ansiktsförlust för den israeliska krigsmakten (IDF).

Rapporten, som fått namn efter kommissionens ordförande, domare Elijahu Winograd, har naturligtvis kommit att förvandlas till ett slagträ i den närmast obegripliga israeliska inrikespolitiken, men det finns också ett antal militära lärdomar att dra, och jag tänkte ta upp ett par saker som slagit mig vid en första läsning.

1) Hur mycket det än bär mig emot att säga det så vann faktiskt Hizbollah Libanonkriget; och man vann genom att inte förlora. En grundprinicip inom all COIN-krigföring handlar om att insurgenterna inte behöver "segra" för att vinna - det räcker med att de håller ut.

Romarna försökte först en "softly softly" politik mot judiska insurgenter i Mellanöstern under den Julisk-Claudiska dynastin. Detta fungerade inte och lokala terrordåd hotade att destabilisera hela den strategiskt viktiga fronten mot Partherriket. När yrkessoldaten Vespasianus trädde till som kejsare (69 e.Kr.) ändrades politiken helt och senaten formulerade en plan för en total seger i det oroliga området, vilket också kunde genomföras under befäl av kejsarsonen Titus (70 e.Kr.) efter en temporär "surge" genom att legionen X Fretensis förstärktes med systerformationerna III och IV Flavia Felix. Om Napoleon hade intresserat sig mindre för militära genier som Alexander den store och mer för "sergantkejsare", som Vespasianus, hade han kanske lyckats besegra spanjorerna som genom sitt "lilla krig" (det är därifrån vi fått begreppet guerilla) band en tredjedel av Frankrikes truppstyrkor och fick imperiet att förblöda just genom att inte låta sig besegras.

När Olmert öppet formulerar sina krigsmål att det handlar om att tillintetgöra Hizbollah, hejda raketbeskjutningarna och att återföra soldaterna, skänker han Hizbollahs ledare Nasrallah segern på ett guldfat. Det räcker nu med att Hizbollah håller ut någorlunda, att man får iväg ett antal raketer varje dag och att man placerar de kidnappade soldaterna i Bekaa-dalen utanför israeliskt räckhåll för att ha vunnit. Och under tiden kan man bearbeta den internationella opinionen med (äkta och falska) bilder på förstörd civil infrastruktur för att få till stånd ett internationellt tryck på Israel att avbryta stridshandlingarna.

Detta är också vad som sker. När Clausewitz skriver om relationen mellan politiska och militära målsättningar varnar han politikerna för att sätta upp mål som låter gångbara i ett "civilt" sammanhang, men inte tar hänsyn till militära realiteter: Ist es aber war daß der eigentliche Überfall, wovon sich die Intelligenz getroffen fühlte, innerhalb der Kriegführung fällt und nicht innerhalb der Politik selbst? d.h. nach unserer Sprache zu reden: ist das Unglück entstanden aus dem Einfluß der Politik auf den Krieg oder aus den falschen Politik selbst? Även israelerna
borde nu ställa sig dessa frågor. Målsättningar från politiker bör antingen vara understucket realistiska ("Vi går in för att försöka förbättra säkerhetsläget") eller också så pass luftiga att de inte kan vederläggas på slagfältet ("Vi går in för frihetens/rättvisans/sanningens skull").

2) Som jag ser det var den israeliske generalstabschefen, Dan Halutz (liksom den fullkomligt värdelöse försvarsministern, labours Amir Peretz), fel man för uppgiften. General Halutz kom från flygvapnet och såg tillvaron på det abstrakta sätt som gärna blir följden av att fienden antingen uppträder på en datorskärm eller också från ett cockpitfönster på 10000 meters höjd i överljudsfart. Jag tror att han hade stirrat sig blind på Natostyrkornas framgång under Kosovokriget (1999). Där bringades serberna på knä genom en insats som enbart innefattade flygstridskrafter. Vad Halutz inte hade gjort var en Schwerpunkt-analys à la Clausewitz. Skälet till att Milosevic kapitulerade berodde inte på flygangreppen mot serbiska trupper i Kosovo, vilka var påfallande ineffektiva, utan på att Storbritanniens premiärminister Tony Blair hade drivit fram policyn att insatsen av markstyrkor inte kunde uteslutas, samt att flygangrepp skedde mot symboliska mål inne själva Serbien - och mot regeringsinstallationer i Belgrad. Der Schwerpunkt
var inte trupperna, utan Milosevics prestige. Det fanns ingen möjlighet för honom att segra om Nato trappade upp insatserna. Det begrep han och kapitulerade innan det blev aktuellt. Halutz trodde uppenbarligen att det var flygvapnets insats i sig som hade bringat seger åt västmakternas vapen på Trastfälten. Detta var fel.

3) När Israel väl sätter in landstridskrafter sker detta på ett häpnadsväckande konventionellt vis. Man marscherar in från söder och öster, vilket är vad man kan vänta. Därefter kör man fast inför de välbefästa positioner som terrororganisationen hade byggt upp. Divisionschefen general Gal Hirsch hade utvecklat en modell för att kortsluta Hizbollahs stridskrafter genom en invasion av södra Libanon som skulle ske genom maximalt samarbete mellan vapenslagen och äga rum över hela området samtidigt med hjälp av luftlandsättningar och specialstridskrafter. Tanken var att skapa en invasion där det inte fanns någon bestämd riktning som Hizbollah skulle kunna förhålla sig till. Denna modell fordrar dock mobilisering av reserven. I sin förhoppning om att flygvapnet ensamt skall klara av uppgiften lägger Halutz denna plan åt sidan. Invasionen kom att bygga på tyngre enheter som inte kunde manövrera tillräckligt väl i den Sydlibanesiska bergsterrängen och som omfattade för lite trupp. En mobilisering vidtas inte av "politiska" skäl, trots att det vid tillfället fanns ett betydande stöd bland allmänheten för en sådan åtgärd.

4) Den palestinska Intifadan har försämrat kvaliteten på de israeliska soldaterna. De har förvandlats till poliser - eller ännu värre: tullare! Soldaternas uppgift består i huvudsak av att bemanna en post. Då och då får man information om vad terrororganisationer som Hamas och Islamiska Jihad håller på med och då slår man till. Framgången för IDF mot palestinerna beror till stor del på de senares ineffektivitet, feghet och den lätthet med vilken man kan infiltrera rörelserna genom att muta diverse medlemmar. De palestinska organisationerna är dessutom extremt toppstyrda på sedvanligt arabiskt vis, vilket försvårar deras flexibilitet och initiativförmåga i strid. Detta var inte fallet med Hizbollah-trupperna. En elit har fått utbildning i Iran, men de flesta har tjänstgjort i olika miliser under det libanesiska inbördeskriget och har en god blick för taktik och militärt "hantverk". Hizbollah slåss på västerländskt vis genom att lämna stor frihet för lokala kommendanter att fatta egna beslut. Det tycks som araberna i Hizbollah för första gången kunnat ta till sig erfarenheter från modern krigföring och praktisera dem i strid. Till skillnad från palestinerna flyr de heller inte så snart det "hettar till", och är närmast omöjliga att infiltrera. Allt det där kom som en överraskning för IDF.

5) Det finns en del positiva resultat av Libanonkriget. Främst handlar det om att de israeliska specialstridskrafterna fungerade excellent. Dessutom kan man konstatera att israelerna var mycket framgångsrika mot befästa Hizbollahpositioner så snart man kombinerade sina vapenslag. Hur som helst: här finns mycket att lära sig och lita på att detta sker inom IDF just nu. Israelerna gör inte samma misstag två gånger.

Jag vill också rekommendera två texter om Libanonkriget som kan vara intressanta att titta på. Den ena har skrivits av Andrew Exum utifrån ett Hizbollahperspektiv: Hizbollah at War: a Military Assessment; och den andra är hämtad ur Parameters. Den behandlar den israeliska sidan och har skrivits av Sarah Kreps: The 2006 Lebanon War: Lessons Lerned.

Winogradrapporten tas även upp av svensk press, såsom Per Jönsson i DN och Per Gudmundsson i Svenskan.

3 kommentarer:

Anonym 1 sa...

Som alltid, en välformulerad och genomarbetad analys. Man tackar!

Anonym sa...

Varifrån kommer Clausewitz citatet?

Krigsblogg 2007 sa...

Jag ger inga sidor eftersom det finns så många utgåvor, men citatet är hämtat ur Vom Kriege, åttonde boken ("Kriegsplan"), kapitel 6 b ("Der Krieg ist ein Instrument der Politik"), ett par sidor in...

Väl bekommme ;-)