måndag 25 februari 2008

Tema Rhodesia (1): Inledning

Ute i bushen, 1978 (foto: Rhodesian Light Infantry)

Den brittiska avkoloniseringen av Afrika förlöpte på det hela taget smärtfritt. Vad som under sent 1800-tal artat sig till en "scramble for Africa" förvandlade sig efter andra världskriget till en "scramble for the door". Det fanns flera skäl till detta. Den brittiska kolonialpolitiken hade redan från början handlat om att förbereda kolonierna för självständighet - avvecklingen fanns så att säga inbyggd redan från början.

Ett annat skäl var att det andra världskriget ställt ekonomin under enorm press. Tvärt emot vad många tror är innehavet av ett kolonialimperium något mycket kostsamt. Upprätthållandet av en civil och militär infrastruktur, med allt från vägnät, elförsörjning, vatten och avlopp, telefon- och telegraflinjer, sjukvård, skolväsende, rättsväsende, truppförläggningar, postväsende, etc kostar betydligt mer än vad man kan få in via skatter eller exploateringen av lokala råvaror. Ett kolonialvälde kan vara "lönsamt" för vissa aktörer (såsom enskilda personer eller företag), men knappast för kolonialmakten som nation och dess skattebetalare. Många av de nya ledarna i det svarta Afrikas självständiga stater var dock inspirerade av marxismen och dess fatalt missvisande analys av "imperialism". På ett naivt sätt trodde de att skälet till de europeiska ländernas välstånd berodde på "utsugning" av koloniernas "resurser" och att Afrika snabbt skulle kunna rycka fram ekonomiskt så snart man hade kontroll över de egna tillgångarna. Detta var fel. Då som nu är det europeiska skattebetalare som bekostar den afrikanska infrastrukturen (idag kallar vi detta "u-hjälp").

Viktigt i sammanhanget var också kravet på självständighet från en utbildad afrikansk elit - och med den nya FN-deklarationens betonande av varje nations rätt till självbestämmande kan man ju inte annat än instämma. En annan faktor utgjordes av USA som av historiska skäl alltid varit emot imperialism (enligt begreppets icke-marxistiska definition) och kolonialvälden. Ett av kriterierna för att ta emot Marshall-hjälp efter andra världskriget var att de europeiska nationerna upprättade planer för avkolonialisering.

Det fanns dock ett undantag i den ordnade brittiska avkoloniseringen: Rhodesia (idag Zimbabwe). Här hade en relativt stor grupp vita bosättare (1963, c:a 225 000) slagit sig ned som ville stanna kvar i landet men icke låta sig styras av den svarta befolkningsmajoriteten (1963, c:a 4 milj.), vars kompetens man misstrodde och vars intentioner man fruktade. När Storbritannien vägrade ge landet självständighet utan att principen allmän och lika rösträtt respekterades (vilket hade satt den politiska makten i händerna på den svarta majoriteten) utfärdade Rhodesia 1965, under premiärminister Ian Smith, en ensidig självständighetsförklaring (Unilateral Declaration of Independence) i huvudstaden Salisbury (idag Harare).

Rhodesia blev omedelbart en internationell paria. Landet utsattes för handelsblockader och stöttes ut ur allehanda internationella fora. Olika insurgentrörelser växte fram, såsom ZAPU, stött av Sovjetunionen och under ledning av Joshua Nkomo, samt ZANU, stött av kommunistkina och först under ledning av Ndabangi Sithole, därefter av Robert Mugabe - Zimbabwes nuvarande autokrat. Splittringen av gerillarörelsen i två fraktioner handlade först om inställningen till Joshua Nkomos person, men kom efterhand att bli allt mer etniskt färgad i det att Ndebelefolket (c:a 20 procent) kom att stödja ZAPU, under det att Shonas (c:a 80 procent) kom att stödja ZANU. Motsättningarna mellan grupperingarna - som ofta ledde till väpnade strider - kunde utnyttjas av de rhodesiska säkerhetsstyrkorna under hela "bushkriget" som pågick mellan 1965 och 1980, då Zimbabwe bildades och Robert Mugabe kunde tillvälla sig makten (för att så småningom visa sig vara en av världshistorien sämst skickade politiska ledare).

Skälet till att den vita regimen tvangs att ge upp makten berodde på flera orsaker. Insurgentaktiviteterna utvidgades under hela 70-talet och ställde säkerhetsstyrkorna under en allt hårdare press, framför allt sedan Portugal avecklat sitt kolonialvälde i Afrika. Nu kunde baser och träningsläger upprättas i Angola (ZAPU) och - framför allt - i Mocambique (ZANU). Rhodesias armé, flygvapen och polis kunde dock anpassa sig till de ändrade förhållandena och blev aldrig någonsin besegrade på slagfältet. Till detta kom också de ekonomiska sanktionerna som ledde till valutakriser och betydande svårigheter att anskaffa ersättningsmateriel, framför allt till flygvapnet (som bestod av ytterst ålderstigna flygplan och helikoptrar). Det akuta skälet till att regeringen Smith tvangs krypa till korset och gå med på allmän och lika rösträtt berodde dock på den osannolika kombinationen av USA:s president Jimmy Carter och Sydafrikas president Johannes Vorster. Den moralistiske Carter ökade trycket på Rhodesia för att förbättra USA:s ställning i "tredje världen" och fick med sig det mäktiga Sydafrika, som drog tillbaka hjälptrupper, piloter och inledde ett vapenembargo (man bör komma ihåg att det fanns betydande motsättningar mellan afrikaanerna - "boerna" - i Sydafrika och "anglosaxarna" i Rhodesia). Utan aktivt stöd från apartheidregimen i Sydafrika och åtminstone en tolererande hållning från USA blev läget ohållbart och regeringen Smith accepterade den s.k. Lancaster House-överenskommelsen, 1979, som i sin tur ledde till majoritetsstyre.

Hur slogs då rhodesierna under bushkriget? Ingen kan ju förneka att de de facto "förlorade" kriget. Målsättningen att bibehålla ett "vitt" styre i en del av Afrika med en befolkningsbas på ett par procent kan ju bara betecknas som dödfödd i den verklighet som rådde efter andra världskriget. Strategiskt var bushkriget alltså ett misslyckande. Också på det operativa planet gjorde man många misstag. Trupperna utgick alltid från att neutralisera (dvs döda) så många insurgenter som möjligt. Man slog till mot truppkoncentrationer såväl i det egna landet, som i grannländerna (de s.k. "frontstaterna"). Vad man glömde bort eller var oförmögen till var att konsolidera sina vinster.

Som britter och fransmän visade i Malacka och Algeriet under 50-talet, och som David Petraeus visar i Irak idag, handlar framgångsrik COIN-krigföring om att vinna befolkningen lika mycket som att döda fiender. Under bushkrigets början stod den stora befolkningsmajoriteten neutral mellan säkerhetsstyrkorna och insurgenterna. De flesta var jordbrukare och ville helt enkelt lämnas i fred, samtidigt som de ansattes från båda håll med krav på lojalitet. Om regeringssidan tvivlade på dem riskerade de att hamna i fängelse och om de fick problem med insurgenterna kunde de bli mördade. Om Salisbury dels hade kunnat skydda befolkningen via kontinuerlig truppnärvaro och dels presentera en hållbar tidsplan för övergång till majoritetsstyre, samt få alla att förstå att ekonomin skulle bryta samman totalt så snart som de vita lämnade landet hade man kunnat skapa ett alternativ till de marxistiska extremistgrupper som dominerade motståndsrörelserna. Bunkermentaliteten bland de flesta vita i Rhodesia förhindrade ett sådant tänkande.

Där rhodesierna däremot triumferade var på det taktiska planet. När USA hade som mest trupper i Vietnam under 60-talet uppgick dessa till en halv miljon man. Rhodesias armé bestod av 11 000 aktiva, 15 000 i territorialförsvarets reserv, 8000 BSAP (gendermeri) och 19 000 i BSAP:s reserv. Detta är sannerligen inte mycket. Och som jag redan noterat var materielsituationen inte den bästa genom den ekonomiska blockaden. Vad man därför satsade på var träning, en kultur av alldeles excellenta specialförband, improvisationer och kreativitet i taktiskt hänseende. Genom bristen på resurser och manskap tvangs man helt enkelt skapa nya doktriner för att lösa taktiska problem. Och en hel del av detta har blivit normgivande inom de länder där man utbildar specialförband för strid i "tredje världen". Det finns knappast någon "kännare" av krigföring med specialförband eller COIN-doktrin i allmänhet som inte ser rhodesierna som förebildliga i detta hänseende.

Under veckan som kommer tänker jag presentera några av dessa taktiska nyskapelser, såsom "Fire Force", "Flying Columns", "Pseudo Gangs", etc.

11 kommentarer:

Anonym sa...

Tack för den mest läsvärda och informativa svenska bloggen!

//Stefan

Anonym sa...

Kan tänka mig att de läsare som halkat in här av en slump, vana vid DN:s fantastiska utrikesrapportering, kan bli lite förvånade när de läser att det förutom Bushkrig funnits även bushkrig.
hahaha

Krigsblogg 2007 sa...

Hallå där anonym 2! Jag väntade på hur lång tid det skulle ta innan den förste göteborgaren skulle kommentera just detta... ;-)

/Erik

Gertkvist sa...

Kolonier kan vara lönsamma även på nationell basis, även om det är mycket ovanligt.

Belgiska Kongo var antagligen lönsamt, även om det bedrevs mer som utplundring än koloni.

Nederländska Ostindien var definitivt lönsamt för hela Nederländerna, men den kombinationen av naturresurser (som var anledningen att Japan invaderade) hittar man på väldigt få ställen.

Afrika var ett svart hål för kolonialmakternas resurser.

Ser fram mot Rhodesia-krönikrona.

Niklas Lindgren sa...

Jäkligt bra skrivet...
Men på tal om den ordnade brittiska avkolonialiseringen, är inte Nigeria ett exempel på motsatsen? eller är jag felinformerad av popluärvetenskaplig gojja? har i ärlighetens namn inte läst direkt om det.

Krigsblogg 2007 sa...

Hallå Gertkvist,

Kongo var mycket "lönsam" under vissa Kongofristatens tid kring förra sekelskiftet - som när biltrafiken kom igång och Kongokompaniet kunde börja utvinna gummi till alla bildäck. Kongokompaniet leddes ju av kung Leopold och gummiutvinningen bedrevs ju på ett ytterst hänsynslöst sätt. Belgiska staten tog över administrationen 1908 och bildade Belgiska Kongo efter alla internationella protester och började investera i landet på vanligt sätt. De siffror jag läst om "turn overn" mellan 1945-1960 (självständighetsåret) visar på en "nettoförlust" på 20-30 procent.

Hallå Niklas,

Även Nigeria blev självständigt 1960 och själva avkoloniseringen gick smidigt, men etniska spänningar mellan olika grupper ledde ju till Biafrakriget, 1966. Kanske borde britterna ha slagit sönder hela den federala stsbildningen och skapat flera oberoende stater baserade på stammarna (eller på religion), men sammanhållningen mellan folkgrupperna verkade förebildlig under 50-talet.

/Erik

Niklas Lindgren sa...

Erik, sorry att maila på lunchen en hektisk dag är knappast idealiskt när man redan är mer än en gnutta disträ...jag menade naturligtvis kenya där britterna verkar ha försvarat sina koloniala rättigheter med viss intensitet, och om man vill tro vissa författare skall ha upprättat Afrikas GULAG.

Krigsblogg 2007 sa...

Hallå Niklas! Jag fattar... Ja du har rätt i att det var ett förfärligt bråk i Kenya, mellan 1952 och 1956. Det var det så kallade Mau Mau-upproret.

Mau Mau var en sådan där typisk företeelse som dyker upp då och då i Afrika. Den bestod till lika delar av religiöst vansinne (typ The Lord's Resistance Army i Uganda) och stamnationalism bland (delar av) Kikuyufolket Mau Maus vrede riktade sig givetvis mot britterna, men också mot asiater och "orena" afrikanska stammar, som luos och kalenjis, som inte var omskurna (utan att vara muslimer eller judar praktiseras ju denna "rit" sedan gammalt av kikuyus).

Rörelsen hade mer karaktär av absurd kult, än av nationell befrielserörelse - även om den var nog så svår att få bukt med.

I efterhand har man (bland Kikuyus) dock velat skildra Mau Mau som en "befrielserörelse".

Det där med "afro-gulag" härrör från Harvard-historikern Caroline Elkins som genom en minst sagt tvivelaktig metodologi "räknat ut" att hundratusentals afrikaner gått under i koncentrationsläger (dvs de "säkrade byar" som en del kikuyus fick vistas i under vissa perioder).

Enligt mig är inte Elkins en riktig historiker, utan mer av en politisk aktivist. Hon brinner av ett outsläckligt hat mot USA och Storbritannien och anser att dessa två länder ligger bakom allt ont på denna jord.

Jag rekommenderar dock wikipedia-posterna "Mau Mau Uprising" och "Caroline Elkins". Där kan du läsa och bilda dig en egen uppfattning.

/Erik

Krigsblogg 2007 sa...

Ursäkta Niklas - vad jag borde ha flikat in var också att britterna slog ned Mau Mau inte för att kunna BEHÅLLA Kenya som koloni, utan just för att MÖJLIGGÖRA AVKOLONISERINGEN i så ordnade former som möjligt; dvs precis som i Malaysia under samma tid.

Det är ju samma sak som i Irak och Afghanistan idag. Vi är ju inte där för att "äga" länderna, utan för att se till att de i framtiden blir vanliga medlemmar i världsamfundet som man kan göra affärer med, turista i och som inte utgör något säkerhetshot mot vare sig oss, deras grannar eller den egna befolkningen...

Det kanske låter orealistiskt, men det har funkat förr (ibland) ;-)

Niklas Lindgren sa...

Tcak erik, för kul (och för mig) totalt okänd info.
Läste lite om Caroline Elkins...det säger en hel del när en historiker blir sågad av sina kritiker och endast vankelmodigt försvarad av sina bästa vänner....

Rasmus sa...

Fantastiskt bra inledning. Jag läste i förra veckan när du påannonserade att du skulle ha en Rhodesia special, sedan glömde jag bort det (måste skaffa en rss-läsare) och tittade in idag och såg inte mindre än tre artiklar varav en hittils är väldigt intressant.
Tack för en bra blogg!