Tema Rhodesia (1): Inledning

Ute i bushen, 1978 (foto: Rhodesian Light Infantry)

Den brittiska avkoloniseringen av Afrika förlöpte på det hela taget smärtfritt. Vad som under sent 1800-tal artat sig till en "scramble for Africa" förvandlade sig efter andra världskriget till en "scramble for the door". Det fanns flera skäl till detta. Den brittiska kolonialpolitiken hade redan från början handlat om att förbereda kolonierna för självständighet - avvecklingen fanns så att säga inbyggd redan från början.

Ett annat skäl var att det andra världskriget ställt ekonomin under enorm press. Tvärt emot vad många tror är innehavet av ett kolonialimperium något mycket kostsamt. Upprätthållandet av en civil och militär infrastruktur, med allt från vägnät, elförsörjning, vatten och avlopp, telefon- och telegraflinjer, sjukvård, skolväsende, rättsväsende, truppförläggningar, postväsende, etc kostar betydligt mer än vad man kan få in via skatter eller exploateringen av lokala råvaror. Ett kolonialvälde kan vara "lönsamt" för vissa aktörer (såsom enskilda personer eller företag), men knappast för kolonialmakten som nation och dess skattebetalare. Många av de nya ledarna i det svarta Afrikas självständiga stater var dock inspirerade av marxismen och dess fatalt missvisande analys av "imperialism". På ett naivt sätt trodde de att skälet till de europeiska ländernas välstånd berodde på "utsugning" av koloniernas "resurser" och att Afrika snabbt skulle kunna rycka fram ekonomiskt så snart man hade kontroll över de egna tillgångarna. Detta var fel. Då som nu är det europeiska skattebetalare som bekostar den afrikanska infrastrukturen (idag kallar vi detta "u-hjälp").

Viktigt i sammanhanget var också kravet på självständighet från en utbildad afrikansk elit - och med den nya FN-deklarationens betonande av varje nations rätt till självbestämmande kan man ju inte annat än instämma. En annan faktor utgjordes av USA som av historiska skäl alltid varit emot imperialism (enligt begreppets icke-marxistiska definition) och kolonialvälden. Ett av kriterierna för att ta emot Marshall-hjälp efter andra världskriget var att de europeiska nationerna upprättade planer för avkolonialisering.

Det fanns dock ett undantag i den ordnade brittiska avkoloniseringen: Rhodesia (idag Zimbabwe). Här hade en relativt stor grupp vita bosättare (1963, c:a 225 000) slagit sig ned som ville stanna kvar i landet men icke låta sig styras av den svarta befolkningsmajoriteten (1963, c:a 4 milj.), vars kompetens man misstrodde och vars intentioner man fruktade. När Storbritannien vägrade ge landet självständighet utan att principen allmän och lika rösträtt respekterades (vilket hade satt den politiska makten i händerna på den svarta majoriteten) utfärdade Rhodesia 1965, under premiärminister Ian Smith, en ensidig självständighetsförklaring (Unilateral Declaration of Independence) i huvudstaden Salisbury (idag Harare).

Rhodesia blev omedelbart en internationell paria. Landet utsattes för handelsblockader och stöttes ut ur allehanda internationella fora. Olika insurgentrörelser växte fram, såsom ZAPU, stött av Sovjetunionen och under ledning av Joshua Nkomo, samt ZANU, stött av kommunistkina och först under ledning av Ndabangi Sithole, därefter av Robert Mugabe - Zimbabwes nuvarande autokrat. Splittringen av gerillarörelsen i två fraktioner handlade först om inställningen till Joshua Nkomos person, men kom efterhand att bli allt mer etniskt färgad i det att Ndebelefolket (c:a 20 procent) kom att stödja ZAPU, under det att Shonas (c:a 80 procent) kom att stödja ZANU. Motsättningarna mellan grupperingarna - som ofta ledde till väpnade strider - kunde utnyttjas av de rhodesiska säkerhetsstyrkorna under hela "bushkriget" som pågick mellan 1965 och 1980, då Zimbabwe bildades och Robert Mugabe kunde tillvälla sig makten (för att så småningom visa sig vara en av världshistorien sämst skickade politiska ledare).

Skälet till att den vita regimen tvangs att ge upp makten berodde på flera orsaker. Insurgentaktiviteterna utvidgades under hela 70-talet och ställde säkerhetsstyrkorna under en allt hårdare press, framför allt sedan Portugal avecklat sitt kolonialvälde i Afrika. Nu kunde baser och träningsläger upprättas i Angola (ZAPU) och - framför allt - i Mocambique (ZANU). Rhodesias armé, flygvapen och polis kunde dock anpassa sig till de ändrade förhållandena och blev aldrig någonsin besegrade på slagfältet. Till detta kom också de ekonomiska sanktionerna som ledde till valutakriser och betydande svårigheter att anskaffa ersättningsmateriel, framför allt till flygvapnet (som bestod av ytterst ålderstigna flygplan och helikoptrar). Det akuta skälet till att regeringen Smith tvangs krypa till korset och gå med på allmän och lika rösträtt berodde dock på den osannolika kombinationen av USA:s president Jimmy Carter och Sydafrikas president Johannes Vorster. Den moralistiske Carter ökade trycket på Rhodesia för att förbättra USA:s ställning i "tredje världen" och fick med sig det mäktiga Sydafrika, som drog tillbaka hjälptrupper, piloter och inledde ett vapenembargo (man bör komma ihåg att det fanns betydande motsättningar mellan afrikaanerna - "boerna" - i Sydafrika och "anglosaxarna" i Rhodesia). Utan aktivt stöd från apartheidregimen i Sydafrika och åtminstone en tolererande hållning från USA blev läget ohållbart och regeringen Smith accepterade den s.k. Lancaster House-överenskommelsen, 1979, som i sin tur ledde till majoritetsstyre.

Hur slogs då rhodesierna under bushkriget? Ingen kan ju förneka att de de facto "förlorade" kriget. Målsättningen att bibehålla ett "vitt" styre i en del av Afrika med en befolkningsbas på ett par procent kan ju bara betecknas som dödfödd i den verklighet som rådde efter andra världskriget. Strategiskt var bushkriget alltså ett misslyckande. Också på det operativa planet gjorde man många misstag. Trupperna utgick alltid från att neutralisera (dvs döda) så många insurgenter som möjligt. Man slog till mot truppkoncentrationer såväl i det egna landet, som i grannländerna (de s.k. "frontstaterna"). Vad man glömde bort eller var oförmögen till var att konsolidera sina vinster.

Som britter och fransmän visade i Malacka och Algeriet under 50-talet, och som David Petraeus visar i Irak idag, handlar framgångsrik COIN-krigföring om att vinna befolkningen lika mycket som att döda fiender. Under bushkrigets början stod den stora befolkningsmajoriteten neutral mellan säkerhetsstyrkorna och insurgenterna. De flesta var jordbrukare och ville helt enkelt lämnas i fred, samtidigt som de ansattes från båda håll med krav på lojalitet. Om regeringssidan tvivlade på dem riskerade de att hamna i fängelse och om de fick problem med insurgenterna kunde de bli mördade. Om Salisbury dels hade kunnat skydda befolkningen via kontinuerlig truppnärvaro och dels presentera en hållbar tidsplan för övergång till majoritetsstyre, samt få alla att förstå att ekonomin skulle bryta samman totalt så snart som de vita lämnade landet hade man kunnat skapa ett alternativ till de marxistiska extremistgrupper som dominerade motståndsrörelserna. Bunkermentaliteten bland de flesta vita i Rhodesia förhindrade ett sådant tänkande.

Där rhodesierna däremot triumferade var på det taktiska planet. När USA hade som mest trupper i Vietnam under 60-talet uppgick dessa till en halv miljon man. Rhodesias armé bestod av 11 000 aktiva, 15 000 i territorialförsvarets reserv, 8000 BSAP (gendermeri) och 19 000 i BSAP:s reserv. Detta är sannerligen inte mycket. Och som jag redan noterat var materielsituationen inte den bästa genom den ekonomiska blockaden. Vad man därför satsade på var träning, en kultur av alldeles excellenta specialförband, improvisationer och kreativitet i taktiskt hänseende. Genom bristen på resurser och manskap tvangs man helt enkelt skapa nya doktriner för att lösa taktiska problem. Och en hel del av detta har blivit normgivande inom de länder där man utbildar specialförband för strid i "tredje världen". Det finns knappast någon "kännare" av krigföring med specialförband eller COIN-doktrin i allmänhet som inte ser rhodesierna som förebildliga i detta hänseende.

Under veckan som kommer tänker jag presentera några av dessa taktiska nyskapelser, såsom "Fire Force", "Flying Columns", "Pseudo Gangs", etc.