DN och Svd publicerar falska nyheter om "mördad" irakisk familj

Dia al-Kawwaz (t h) under den fejkade begravningshögtiden i Amman, Jordanien, till minne av hans mördade familj, som vid tillfället var i högsta grad levande i Bagdad

Den 26 november publiceras följande TT-telegram i såväl DN, som Svenskan (och i en stor del av den svenska landsortspressen):

"Elva anhöriga till den exilboende irakiske journalisten Dia al-Kawwaz har dödats i en attack mot deras hem i Bagdad.

Fyra beväpnade män tog sig in i min familjs hem i Shab-området. Två av mina systrar, deras makar och sju barn mellan fem och tio år gamla dödades i går morse, berättade al-Kawwaz för AFP på måndagen.

al-Kawwaz har bott i Tyskland de senaste 20 åren och sköter en webbplats med nyheter från Irak. Även om han själv är shiamuslim så anklagar han shiamuslimska miliser för att ligga bakom dådet.

Tidigare anklagades jag för att vara pro-amerikansk och tvingades fly till Tyskland. Nu anklagar de mig för att vara saddamist, sade al-Kawwaz."

Denna "nyhet" är en total lögn. Såväl irakiska inrikesministeriet, som Bagdadpolisen och Irakisk TV förnekar det inträffade. Till slut lyckas BBC ta reda på information om den "mördade" familjen och reda ut oklarheterna. Då hade al-Kawwaz redan hållit en fejkad begravningshögtid i Amman, i Jordanien, under närvaro av lokala dignitärer, exil-Baathister och journalister från AFP.

Reporters sans frontières, som också lät sig luras och publicerade en ytterst melodramatisk artikel om hur koalitionsstridskrafterna inte lyckas skydda det fria ordet gick ut med ett sällsynt ettrigt angrepp mot "den fräcke" al-Kawwaz när de upptäckte att de dragits vid näsan...

Al-Kawwaz bedriver en anti-Irakisk och anti-västlig nyhetsförmedling från sin bostad i Frankfurt, i Tyskland. Den här typen av falska nyheter har blivit ett allt vanligare inslag i rapporteringen från Irak under hösten. I takt med att våldet minskat försöker koalitionskritiska krafter plantera fejkade rapporter hos aningslösa (och illvilliga?) telegrambyråer, som Reuters, AFP och svenska al-TT.

Här har ni ett annat exempel, och här, här och här.

Det här visar hur illa faktakontrollen fungerar inom svensk press.

Hat tip: Gateway Pundit

Updatering 30 november: Klockan 13:59 idag avlevererade TT en rättelse (se kommentarer till detta inlägg)

Syriskt deltagande i Annapolis

President Abbas, utrikesminister Rice och premiärminister Olmert

Jag har inte skrivit något om konferensen i Annapolis, eftersom jag inbillade mig att ingenting skulle komma ut av dessa nya förhandlingar om Mellanöstern. Men nu gör jag det i alla fall; och skälet till detta är att en intelligent människa (på Dagens Nyheter, av alla ställen) har noterat något som jag tycker att alla bör reflektera lite över.

Så här skriver DN:s utrikeskorrespondent Natan Shachar i slutet på en artikel som för övrigt noterar att det finns grupper i Mellanöstern som inte gillar att Israels premiärminister Olmert och den palestinska myndighetens president Abbas träffar varandra i Maryland:

”Irans och Hamas oro över Annapolismötet beror i hög grad på Syriens närvaro. Utan Syrien kan Iran inte projicera sitt inflytande och förmedla resurser till allierade i Libanon och Gaza. För USA är mötet redan en framgång, i det man fått till stånd en imponerande mönstring av Mellanösternstater på sin egen gård, trots Irak.”

Det där är ingen dum iaktagelse. Viktigare än de i och för sig överraskande positiva tongångar som Olmert och Abbas lär undslippa sig, är det faktum att representanter från mer än 49 länder och internationella organisationer faktiskt deltog (och däribland Syrien). Man kan också konstatera, till alla orientkremlologers fromma, att Saudiarabiens utrikesminister, prins Saud al-Feisal, förvisso inte skakade hand med Ehud Olmert, men likväl – försiktigt – applåderade hans tal. Givetvis var det betydelsefullt att Iran, liksom terrororganisationerna Hamas och Hizbollah inte deltog. Men deras frånvaro betydde denna gång inte att konferensen förlorade i legitimitet, utan snarare tvärt om, nämligen att dessa aktörer mer än någonsin framstod som renegater. Och skälet till detta var, som Natan Shachar påpekade i sin artikel: Syriens närvaro.

Annapoliskonferensen kommer inte att kunna lösa Palestinakonfliketen, men den kan bidra till att stärka fronten mot Iran i regionen, vilket är en viktig faktor inför ett eventuellt vapenskifte mellan västmakterna och mullokratin. Dessutom kan konferensen ytterligare bidra till att isolera Hamas styre över Gazaremsan. Saudiarabien, Egypten och Jordanien inser otvivelaktigt att iranska kärnvapen utgör ett strategiskt hot på ett helt annat sätt än judarnas närvaro på föregiven arabisk mark. Det faktum att Hamas mer eller mindre låtit sig kapas av iranierna, samt att deras styre tenderar att allt bli allt mer impopulärt gör att alla goda krafter kan dra sig tillbaka och låta radikalislamisterna ”få puttra ett tag i sin egen sky”, som Bismarck en gång lär ha sagt...

Dock skulle jag vilja invända mot Shachar när han skriver att anslutningen blev så god "trots Irak". Det förhåller sig i själva verket tvärt om. Ett viktigt skäl till uppslutningen är just USA:s framgångar på slagfältet. Utan det som närmast börjar likna en seger i Irak hade vare sig Syrien eller Saudiarabien låtit sig lockas till Annapolis. Det är samma mekanism som låg bakom Libyens canossavandring 2003. Skräcken för Förenta Staternas vrede efter Saddams snabba fall ledde till att man avbröt alla försök att utveckla egna kärnvapen. Låt oss nu hoppas på samma effekt vad gäller Iran.

Gladius Dei super terram...

Hyllning till OIF/TELIC i Irak

Musik: Garth Brooks, "When You Come Back to Me Again"

Tillbaka till Fallujah - Iraq Revisited

Marknadsgatan i Fallujah, 25 november, 2007 (foto: Michael Totten)

Den Bagdadbaserade journalisten Michael Totten, som belönades med flera priser på bloggmässan i Las Vegas förra veckan, har rest till Fallujah tillsammans med 3 bataljonen 5 marikårsregementet och avlevererar följande intressanta depesch: Edgy Calm in Fallujah.

EXTRA: Här är ett försök från min sida att ge en så nyanserad bild som möjligt av säkerhetsläget i Irak, just nu:

Goda tecken

Våldet har minskat dramatiskt (se mina övriga inlägg)

70 procent av al-Qaidacellerna har tillintetgjorts. Enorma kvantiteter vapen, pengar och materiel har därvidlag beslagtagits. "Iraks islamiska stat" (ett al-Qaidakalifat etablerat i fyra av Iraks provinser) har slagits i spillror.

Flyktingarna återvänder. Över 1000 personer från Syrien och 500 från Jordanien kommer nu tillbaka varje dag. EU bör befordra denna utveckling genom att sätta stopp för ytterligare flyktingmottagning i Europa. Framför allt irakier med utbildning behövs nu i sitt hemland.

Genom medling av ledaren för den shiitiska koalitionen i det irakiska parlamentet, Abdulazis al-Hakim, har tre grupper som bojkottat parmamentet nu återvänt till fållan. Parlamentet är nu beslutsfähigt.

Britternas överlämnande av Basra till lokala makthavare har gått bättre än väntat. Normala förhållanden råder i Iraks andra stad (här måste jag tillstå att jag oroade mig i onödan).

Den Irakiska dinaren har stabiliserats.

Oljeproduktionen är den högsta i landet sedan 2002. Nästa år beräknas den kvot som OPEC har tilldelat Irak (4 miljoner fat) att uppnås. Och även om man i år "bara" lyckas pumpa upp 2,5 miljoner fat måste man ta med i beräkningen att oljepriset fördubblats sedan Saddam störtades.

Näringslivet har börjar fungera igen. Under detta år har 400 medelstora företag etablerats i Bagdad.

Försörjningen av elektricitet, vatten, etc, är nu på en högre nivå, än under Saddam

Problem

Utbildningsprogrammen för armé- och polisenheter släpar efter tidsmässigt. Detta beror dock inte på amerikanerna som sköter sin del av utbildningsprogrammet till punkt och pricka, utan på europeiska Natoländer som bara uppfyllt en tredjedel av sina åtaganden (exempel: Storbritanniens regering har lovat att utexaminera 22 officerare vid Sandhurst varje år. Förnärvarande finns en (1) irakier vid den legendariska krigsskolan).

Genom frånvaron av lokal- och provinsval har ett maktvakum skapats på "kommunal-" och provinsnivå. Detta kompenseras dock av den ad hoc-lösning som amerikanarna befordrat genom att under loppet av the Surge stärka de traditionella stammarnas inflytande över lokalpolitiken.

Premiärminister al-Malaki har dragit benen efter sig vad gäller parlamentsbeslut om fördelningen av oljeintäkterna. Detta har dock också kompenserats av att Iraks oljeministerium har fördelat intäkterna "som om" ett beslut redan fattats. Intäkterna går alltså även till de delar av Irak där oljeproduktion inte förekommer.

Den lag som skulle ge forna underofficerare och lägre officerare ur Baath-partiet (främst sunniaraber) möjlighet att återinträda i den irakiska krigsmakten har inte klubbats igenom av al-Malakis shiadominerade regering. Denna åtgärd var tänkt att kompensera för Paul Bremers beslut när han som koalitionens prokonsul upplöste den irakiska armén, i december 2003, och ställde 300 000 soldater och officerare utan utkomst. Detta har emellertid kompenserats av ytterligare amerikanska ad hoc-åtgärder, som att bygga upp enheter (t ex 7 infanteridivisionen) kring forna lägre officerare ur Iraks reguljära armé. Det handlar här om personer med utomordentlig militär erfarenhet (bl a från Iran-Irakkriget), och som visat sig mycket effektiva i kampen mot såväl al-Qaida, som iransk-stödda "specialgrupper".

Kampen mot korruption bland de irakiska myndigheterna har inte varit effektiv.

När flyktingarna nu börjar återvända till Bagdad görs inga större försök att hjälpa dem att komma tillbaka till de platser där de har bott förut. Irakiska myndigheter råder de nyanlända att bosätta sig i "etniskt säkra" områden. Detta är kanske förnuftigt i nuläget, men kan inte bli en etablerad policy för framtiden.

Ryggmärgsreflexen inom den irakiska regering tycks vara att möta ekonomiska problem med planekonomiska åtgärder. Detta är något som man känner igen från resten av arabvärlden, men kommer inte leda till en positiv utveckling på sikt. För länder i "Tredje världen" kan en sådan bara garanteras av en modern kapitalistisk marknadsekonomi, som exemplen i Ost- och Sydostasien visar.

Regeringen gör väldigt lite för att förhindra vissa extrema shiitiska islamistgrupper att sprida sitt hatbudskap, framför allt i södra Irak.

Som ni ser finns här både vin och vatten i den irakiska bägaren. Man kan nog konstatera att den amerikanska armén mer än väl har dragit sitt strå till stacken, men att den nuvarande regeringen under president al-Malaki har en hel del kvar göra. Det är mot denna som vi i västvärlden bör rikta våra påtryckningar.

Hyllning till ISAF/OEF i Afghanistan

Musik: Dolly Parton, "I Hope You Dance (Give Faith a Fighting Chance)"

The Long War: Great Game Redux

"Våra traditionella allierade..." 23 punjabiska infanteriregementet i slaget vid Charasiab, 6 oktober, 1879 (Andra afghanska kriget)

I ett inlägg från den 1 november försökte jag ju betona stammarnas betydelse för att vinna kriget i Irak. I senaste numret av ärevördiga The Atlantic skriver tidskriftens mångårige medarbetare Robert Kaplan en artikel som berör delvis samma saker. Kaplan är en författare som jag sätter ett stort värde på. Han har skrivit två böcker som är absolut ovärderliga när det gäller förståelsen av den amerikanska krigsmakten av idag, nämligen Imperial Grunts (2005), som behandlar armén och marinkåren, samt Hog Pilots, Blue Water Grunts (2007), som handlar om flygvapnet och flottan.

Att utgå från stammarna är ett utryck för den nya realism som präglar den amerikanska krigsmaktens bekämpning av insurgentrörelser sedan den nya armédoktrinen (Field Manual 3-24) infördes, 2006, och över vilken general Petraeus har haft ett avgörande inflytande. Det är en realism som påminner en hel del om britternas sätt att bedriva imperiepolitik i Väst- och Centralasien under slutet av förrförra och början av förra seklet. Utan att ha varit förmögna att tydligöra sina nationella intressen och illusionslöst respektera kulturella och religiösa ideosynkrasier på lokal nivå skulle man aldrig ha kunnat upprätthålla ett imperium som omfattade en fjärdeldel av jordens landmassa (och alla världshav) och en femtedel av världens befolkning. Vad amerikanarna har upptäckt i Irak är hur man spelar The Great Game på lokalnivå. Och denna erfarenhet kommer att bli viktig för det fortsatta kriget mot terrorismen. Den nya presidenten (förmodligen Hillary Clinton) kommer i Förenta Staternas krigsmakt att ärva ett skarpslipat svärd som sammanfogats och härdats under Bushregimens krig i Irak och Afghanistan.

Britterna (liksom före dem romarna) var alltid realister med en praktisk utblick på världen. En realistisk erfarenhet som amerikanarna lärt sig från Irak är bland annat att de tre allmänna val som genomförts i Irak visserligen har skänkt den valda regeringen legitimitet men har däremot inte skapat ordning. Vad som har bringat ordning ur kaos har inte varit lagar, parlamentarism, författningar eller ens religion – utan istället blodsband. Armén har under senare tid pumpat in pengar och gett militärt stöd till de lokala stambaserade gräsrotsrörelserna. Dessa resurser har emellertid inte gått till några folkvalda ombud, utan till respekterade traditionella ”byäldstar”, dvs shejker. Att bygga fred i Irak handlar inte om att införa parlamentarism utan om att skapa maktbalans mellan stammar och sekteristiska grupper på ett sätt som snarast erinrar om situationen i Västeuropa efter Westfaliska freden, 1648.

De tre vilayeter som slogs samman till Irak 1919 utgjorde några av de mest efterblivna områdena i det forna Ottomanska riket, där stamtänkandet alltid spelat en viktig roll. Stammarnas roll kom paradoxalt nog att stärkas under diktatorn Saddam Hussein genom de ekonomiska svårigheter landet hamnade i under Iran-Irakkriget under 1980-talet. Eftersom stammarna i al-Anbar behärskade smugglingsrutterna från Jordanien och Syrien in till Bagdad blev de helt enkelt alltför betydelsefulla för att kunna negligeras. Saddam blev tvungen att samarbeta med dem och ge dem politiskt inflytande. Exakt samma sak har amerikanerna gjort idag.

Nyare västerländsk politisk teori utgår antingen från abstrakta kollektiva storheter (klass, ras), som exempelvis socialism eller nazism, eller också från en likaledes abstrakt entitet, nämligen individen, som liberalismen. Dessa utgångspunkter har inte bara ett kunskapsteoretiskt värde, utan också ett moraliskt egenvärde för teoriernas anhängare. Enligt dessa synsätt utgör stammen eller klanen något anakronistiskt eller primitivt som måste övervinnas. Vi får en situation där man både nedvärderar dessa sociala element och saknar intellektuella instrument att korrekt förstå dem. Här kan en konservativ politisk teori komma till hjälp, eftersom denna inte lider av några utopistiska handikapp. Konservatismen är realistisk och har inga som helst problem att laborera med begrepp som klan, stam eller familj på samma nivå som individer eller abstrakta kollektiv. Konservatismen lägger heller inget inherent värde i dessa begrepp, utan ser dem helt enkelt i termer av effektivitet. Det är en modell som uttrycktes redan av Augustinus i början av 400-talet i distinktionen mellan guds- och världsstat. I De civitate Dei kan vi läsa att stammen, baserad på en begränsad koppling mellan människor i termer av släktskap och ”etnicitet” kanske inte utgör det högsta goda, men att den likväl bidrar till skapandet av social sammanhållning och alltså utgör något gott i sig – alltså det bästa vi kan hoppas på i en ofullkomlig värld. Att bekämpa anarki innebär alltså inte att man utgår från individen eller staten, utan ifrån stammen och närsamhället och bygger ordning och fungerande strukturer därifrån.

Vad den amerikanska krigsmaken har gjort sedan the Surge är att följa en sådan ”augustinsk” modell och knyter på så sätt tillbaka till en äldre modell för social organisation (stammen), än den som representeras av al-Qaidas radikalislamism. Med sina utopiska inslag och sitt betonande av abstrakta kollektiv (”de troende” kontra ”de otrogna”) har radikalislamismen mer att göra med med 1900-talets totalitära rörelser, såsom socialism och nazism, än med den typ av traditionell islam som florerade under medeltidens Bagdad- eller Cordobakalifat.

Stamtänkandet är ännu mer utbrett i Pakistan, än vad det är i Irak. Med de stora slitningar som finns i Pakistan och de svårigheter som regeringen har att bekämpa talibanmilis och al-Qaida, samt genom den västerländska truppnärvaro som redan finns i Afghanistan är det, enligt min mening, ganska troligt att vi snart kommer att se amerikansk trupp i Pakistan. Detta betyder ingenting annat än att kriget har kommit hem. ”Det långa kriget” började där och måste, för att kunna föras till seger, också avslutas där. Men för att kunna segra måste vi dock ovillkorligen låta den ”augustinska” modellen styra vårt agerande även där. Vi för inte krig i Centralasien för att upprätta en västerländsk demokrati i området, utan för att tillintetgöra våra fiender. Demokratin kan mycket väl komma senare, men måste i sådana fall vara ett uttryck för en genuin önskan hos dem som bor där.

Stammarna i Baluchistan, i Northwest Frontier Provinces eller i de federala stamdistrikten (som Nord- och Sydwaziristan) tycker sig i nuläget inte behöva några västerländska politiska institutioner – de har redan sina egna. De har ett rättssystem baserat på för-islamsk tradition och sharia. De har ett socialt ”skyddsnät” baserat på zakat (allmosegivning) och en traditionell gästvänskap, som alla som läst Homeros eller Eddans ”Hávamál” känner igen utan problem. De har beslutande organ i sina jirgas och shuras. De som i pressen kallas ”krigsherrar” är inte alltid bandithövdingar, utan ofta högt respekterade klanledare som löser ”civilrättsliga” spörsmål kring skilsmässor, ägandedispyter, etc. Vad dessa människor vill ha är rättvisa och värdighet – inte nödvändigtvis västerländsk demokrati. Detta är den verklighet politiska beslutsfattare i väst måste utgå ifrån.

När västerländsk trupp deploajeras i Pakistan bör de alltså följa modellen från al-Anbar genom att samarbeta med stammarna, smörja dem med pengar och gåvor i utbyte mot information om terroristernas förehavanden, samt i övrigt acceptera den kultur och samhällsordning som redan finns. Vi måste helt enkelt visa att vi är lika pålitligt konservativa som de. Det finns ingen spontan vilja bland lokalbefolkningen att anamma talibanstatens eller al-Qaidas radikalislamism. Denna representerar ett relativt sett ”modernt” inslag som i förlängningen hotar att slå sönder det traditionella samhällsmönstret, vilket irakierna redan har upptäckt.

Denna modell är även något att begrunda när det gäller arabvärlden i stort. Överallt vacklar de despotiska regimerna, samtidigt som de krafter som vill träda i deras ställe närmast undantagslöst verkar utgöras av raikalislamister av typen Islamska brödraskapet. Lösningen på knuten om vi skall stödja oaptitliga diktatorer eller livsfarliga jihadister löses bäst genom ett alexanderhugg: att vi i stort bortser från den politiska ordningen och istället stöder oss på stamstrukturerna och lokala maktcentra.

Detta är en läxa som den amerikanska krigsmakten redan lärt sig, och som vi andra också bör studera, om vi vill segra i detta krig.

"Arm yourselves, and be ye men of valor..."

2 Rifles, The Light Infantry, 3 mekaniserade infanteridivisionen efter strider i Basra, 2007 (foto: Michael Yon)

Mitt försök till analys av den brittiska kontingentens aktiviteter i södra Irak, Operation Telic, kanske var skildrad i allt för dystra färger.

Den oförliknelige Michael Yon har tillbringat en tid bland britterna nere i Basra och presenterar en nyanserad bild av läget, där utgångspunkten utgörs av den enskilde brittiske soldaten (eller "Tommy Atkins," som han ibland brukar kallas, efter imperiebarden Rudyard Kiplings dikt).

Jag länkar till den första artikeln i en serie, som tydligen kommer att omfatta åtta delar.

EXTRA:

För den som fortfarande inte är riktigt övertygad om de dramatiska framsteg som skett i kölvattnet på general Petraeus "Surge" kommer här ett urval artiklar som publicerats sedan veckoslutet. Här kan ni läsa vad som inte direkt har framkommit i svensk press.

Man kan ställa sig frågan varför svensk press har förvandlat Irakkriget till "det glömda kriget", direkt efter det att Petraeusrapporten lades fram i september. Kanske beror det på att de flesta svenska medier inte längre kan hålla sig med en ordentlig utrikesredaktion, vilket medfört att man är hänvisad till den svenska telgrambyrån TT:s minst sagt ojämna rapportering. På TT har man av någon anledning gjort allt för att negligera rapporter av det slag som presenteras nedan och istället lyft fram företeelser som förvisso är intressanta, men i det stora sammanhanget relativt marginella, såsom turerna kring Blackwater och Turkiets mellanhavanden med PKK. Att antalet terroristdåd halveras i Bagdad anses inte vara en nyhet på TT. Men hur tror ni att man hade rapporterat om förhållandena hade varit de omvända och att antalet våldsdåd hade fördubblats?

En bekant till mig som vikarierade på TT under några månader berättade att redaktionen sedan länge domineras av gamla SKP:are (ett slags kommunistparti som hyllade den kinesiske diktatorn Mao och spelade viss roll i det politiska landskapet på 70-talet), som gjort den "långa marschen genom institutionerna" och därvidlag hjälpt varandra framåt, lite på samma sätt som man ibland hör frimurare anklagas för. Det handlar om personer som ofta är habila och kunniga journalister, men som går "i baklås" så snart som deras två stora hatobjekt är involverade, nämligen USA och Israel. Det där kan mycket väl vara rykten, men vad skall man tro?

Ett undantag i den svenska "utrikesbevakningen" är dock Bengt Albons svenska Utrikesblogg, där artiklar med skilda perspektiv lyfts fram. Det är synd att inte traditionell press och etermedia kan ta lite bättre ansvar för rapporteringen, utan att den intresserade allmänheten så gott som uteslutande tvingas vara hänvisad till internet och texter publicerade på andra språk än svenska...

Robert Scales: Petraeus's Iraq (Wall Street Journal)
David Ignatius: In Iraq Signs of Hope and Peril (Washington Post)
Thomas Friedman: Debating Iraq*s Transition (New York Times)
Ralph Peters: Iraq: What Went Right (New York Post)
Victor Davis Hanson: Iraq's Savage Ironies (National Review)
Ledarartikel: Road from Damascus: Iraqis Returning Home (The Times)
Michel Barone: The Big Picture in Iraq (Washington Times)
Rod Nordland: Baghdad Comes Alive (Newsweek)
Jack Kelly: Al-Qaeda's Iraqi Quagmire (Pittsburg Post-Gazette)

Usama bin Ladin siktad i Chitral

Terrorfursten bin Ladin omgiven av medlemmar ur "Svarta gardet" (fotot antas vara från 2003)

Den globala terrororganisationen al-Qaida håller definitivt på att förlora kriget på det slagfält som man för ett par år sedan definierade som det centralaste i det globala jihad, nämligen Irak. Förlusterna på "västfronten" kompenseras emellertid genom att man omgrupperar och kraftsamlar i Centralasien. Trycket på regeringarna i Afghanistan och Pakistan är starkare än på länge, men när allt kommer till kritan handlar detta fenomen om en faktisk reträtt för den radikala islamismens vidkommande. Jag tror kanske inte att det är korrekt att kalla jihadisternas framstötar i Northwest Frontier Province för en motsvarighet till nazisternas Ardenneroffensiv, 1944, men tanken känns frestande, på något vis...

Ahmad Farooq, den avhoppade talibanen, som sedan länge givit italiensk media exklusiv, men svårkontrollerad, information, har en del att säga om Usama bin Ladins förehavanden just nu. Han lär flytta runt i trakterna av Chitral, där Pakistan, Afghanistan, Tajikistan och Kina gränsar till varandra, ständigt omgiven av sina 20 livvakter ur det s.k. "Svarta gardet". Jag citerar här in extenso från italienska medieföretaget ADN-Kronos:

Al-Qaeda leader Osama bin Laden was hiding in the remote mountains on the Afghani-Pakistani border and moving constantly to avoid detection by intelligence agencies, according to a Taliban sympathiser.

Ahmad Farooq, a Pakistani Pashtun has told the Italian daily, Corriere della Sera, that bin Laden had been moving from village to village in the area from Chitral to the "corridor of Waqan", the mountainous Hindu Kush region of Pakistan bordering Tajikstan and China.

It is a rare account of bin Laden's life since he masterminded the 9/11 attacks on the World Trade Center in New York. But it is impossible to verify the accuracy of the account.

Farooq told the Italian daily's magazine, that bin Laden was surrounded by about 20 armed men and he moved whenever he felt particularly threatened."

There are always 20 armed men with him, free from satellite telephones so that they did not risk detection by the Americans," he told the newspaper.

"Not far from him there are two other similar groups that move in parallel. Osama passes from one to the other often many times in a week. No-one knows which group he is with at any time."

Farooq said bin Laden had also managed to hide in the Pakistan-China border area of Karakorum, an uninhabited remote area, because it is guarded by Chinese troops.

"He lives like a monk," Farooq said. "His health is not good. He is 50 years old. But he looks much older. He relies continutally on medicine for his weak kidneys and has a breathing apparatus.

"He almost died a few years ago from bronchitis that developed into pneumonia."

Farooq conducted the interview in Imam Dheray, in the Swat Valley where there has been widespread bloody conflict between the Pakistani security forces and the fugitive rebel leader and radical cleric, Mullah Fazlullah, and his supporters in recent weeks.

Farooq said he decided to speak to the newspaper since he felt indebted to Italian members of the Red Cross who had come to the aid of him and other members of the Taliban when thousands were killed and injured in the US offensive in Afghanistan in 2001.

He said Fazlullah had been with them and had commanded 11,000 Pakistani volunteers in the fighting.

Farooq gave many details about where bin Laden had been since September 11 2001 - hiding in the Afghan province of Khost until it became too dangerous for him.

Then, he said, the al-Qaeda leader moved to the Chitral region, in northern Pakistan.

"I saw him for the last time on 17 September 2003 not far from Dir, my village," he said. "His caravan was moving slowly. They told me he was not well. They didn't seem worried about being detected by the Americans.

"Instead, they were looking for medicines and a warm place for the night. In that area winter arrives early. With the first snow fall the passes are closed at more than 4,000 metres and you have to wait for spring.

"I think they only went to China in summer, when the paths are clear."

A senior official from NATO's security services told the Italian daily's magazine such an account of bin Laden's activities was "quite possible".

He said "We believe he remained in the mountains in the zones of Chitral and Swat. The detail about China was however new."

Tro't den som vill... Här är länken till ADN-Kronos i alla fall.

DN kolporterar vandringslegend från CBS om självmord bland soldater

"Att vara eller icke vara..." Fel om självspillning i CBS, DN, TT

I Dagens Nyheter idag (16 november) publiceras nyheten att ”Tusentals USA-soldater tar sitt liv” och i ingressen kan vi läsa följande:

”Varje dag under 2005 tog 17 soldatveteraner livet av sig i USA, uppger mediebolaget CBS. Det innebär fler än 6.000 på hela året. Under samma tid förlorade USA 3.900 soldater i Irak.”

Jaha. Det är alltså fler personer som tar livet av sig som är krigsveteraner varje år än vad som stupar i Irakkriget. År 2005 begick 6000 veteraner självmord, under det att 1000 soldater stupade på slagfältet (DN:s siffra ”3900” hänför sig faktiskt till hela det snart femåriga kriget och inkluderar även personer som omkommit genom olyckor, sjukdom och – faktiskt – självmord).

Med dessa siffror har vi att göra med en situation där c:a 20 veteraner av 100 000 tar livet av sig jämfört med nio i befolkningen som helhet. Vad undersökningen inte har tagit hänsyn till är att antalet självmord är fyra gånger högre bland män än bland kvinnor i befolkningen som helhet och att det går 13 män per kvinna bland veteranerna. Man har heller inte tagit hänsyn till att dubbelt så många män som har tillgång till skjutvapen tar livet av sig än bland de som inte har det – enligt principen att det är enklare att trycka på en knapp än att hänga sig eller kasta sig framför ett expresståg – och vapentillgången är dubbelt så hög bland soldaterna som bland civilisterna. En annan faktor är att bland amerikanska män över 56-års ålder har nästan alla gjort militärtjänst varvid i princip samtliga manliga självmord bland personer i denna ålderskohort och högre hänförs till veteranerna.

Om vi rensar siffrorna från dessa faktorer får vi en situation där det (milt räknat) är 20 procent större risk att man tar livet av sig som civilist, än som frontkämpe. Ridå!

CBS har fått krypa till korset för de här uppgifterna (”göra en pudel”, som det lär heta numera). Frågan är bara varför TT och DN tycker att denna ”nyhet” är så viktig att publicera utan att kolla bakgrundsfakta. Jag tycker att det både är osakligt och tendentiöst.

Den ursprungliga CBS-artikeln (som TT har skrivit av) finns här och två länkar som vederlägger uppgifterna finns här och här.

Den kanske viktigaste artikeln just nu...

Kimberly Kagan

Min flickvän skall komma hem efter en tids bortavaro och jag har en hel del att göra med att få huset i presentabelt skick... Istället för att skriva något själv tänkte jag därför bara ge en länk till den kanske mest läsvärda och initierade artikeln som finns att läsa just nu om the Surge och den amerikanska krigsmaktens framgångar i Irak.

Det handlar om Kimberly Kagans artikel "How They Did It. Executing the Winning Strategy in Iraq", i senaste numret av Weekly Standard.

Lite bakgrund: Kimberly Kagan var tidigare professor i historia vid West Point, men har nu ett lektorat i säkerhetspolitiska studier vid Yale och forskar dessutom vid en av de mer intressanta institutionerna för säkerhetspolitik och militära frågor i världen just nu, nämligen John M Olin Institute for Strategic Studies, Harvard. Därutöver är hon ordförande för Institute for the Study of War. Hon publicerar sig regelbundet i Weekly Standard och L.A. Times, samt deltar ofta i C-spans Washington Journal (se min radiolänk "C-span" för sändningstider). Hon har skrivit en excellent bok, The Eye of Command (2006), som delvis vänder sig mot den hållning inom krighistorien som utgår från John Keegan och dennes fokusering på den enskilde soldatens personliga erfarenheter av stridssituationen. Kimberly Kagans perspektiv utgör lite av en ny-klassisk återgång till fältherreperspektivet och det storstrategiska avgörandena. Hennes läsningar av två av mina personliga favoriter, Julius Caesars De bello Gallico och Ammianus Marcellinus Rerum gestarum är mästerliga. Till skillnad från många andra romerska historiker intresserar jag mig för dessa båda herrar eftersom de hade egen erfarenhet av att föra befäl över trupp i fält., vilket inte historiker som Livius, Suetonius eller Tacitus har haft. Det är samma sak med Xenofon bland grekerna: det blir aldrig fel!

Kimberly Kagan är just nu i publiceringstagen som redaktör för antologin The Beginnings of Empire, liksom med en egen bok om den storstrategiska situationen under den romerska senantiken, Grand Strategy in the Late Roman Empire. Titeln alluderar givetvis till Edward Luttwaks legendariska The Grand Strategy of the Roman Empire (1976) - en bok som var lite av en "damaskusupplevelse" för mig personligen. Jag kan knappt vänta på att den kommer ut och jag gnisslar tänder över att jag inte har skrivit den själv...

Som latinare (jag håller för närvarande på med en översättning till svenska av Vegetius Epitoma rei militaris) tycker jag att kopplingen mellan samtida krigföring och antik krigshistoria är extremt fruktbar. En annan person som jag skulle vilja rekommendera därvidlag är givetvis krigshistorikern och professorn i klassiska språk Victor Davis Hanson (som finns listad bland mina kommentarlänkar). Hans The Western Way of War: Infantry Battle in Classical Greece och Carnage and Culture: Landmark Battles in the Rise to Western Power är närmast fundamentala i detta sammanhang, som jag ser det.

"When Two Tribes Go to War..."

Avsuttna lansiärer: Queens Royal Lancers, 3 mekaniserade infanteridivisionen, på marsch utanför Basra (Foto: Michael Yon)

Är det någon som minns hur det lät för ett par år sedan när man jämförde brittiska respektive amerikanska ockupationstrupper i Irak? Kommer ni ihåg hur ofta det påpekades hur mycket bättre britterna hanterade situationen genom att patrullera i ”floppy hats” i stället för hjälmar och hur den brittiska erfarenheten från Ulster gjorde dem så mycket mer lämpade för den ”lågintensiva” krigföringen i en ockupationszon där gränserna mellan militär, polisiär och social verksamhet ofta är svår att dra? Vi fick också höra hur britterna med sin koloniala erfarenhet var så mycket mer lyhörda för de kulturella och religiösa nyanser som är så viktiga för att bedriva pacificeringsverksamhet bortom egna landamären.

Detta kontrasterades mot amerikanerna, som mest beskrevs som ett slags noshörningar i en porslinsbutik. Amerikansk trupp skildrades som helt okänsliga för främmande kulturer, som klumpiga och som helt förlitande sig på eldkraft. När britterna drack te med imamerna och förhörde sig om läget i olika stadsdelar i Basra, stormade amerikanerna in i Bagdads moskéer med kängor på fötterna och solglasögon på näsan för att gripa alla misstänkta de kunde få tag i. Och den logiska konklusionen var givetvis att läget var lungt i den brittiska divisionens ansvarsområde i södra Irak, medan amerikanerna fick en blodig – och som många tyckte olöslig – insurgentsituation på halsen.

Nåväl, hur gick det sedan? De som kunde sin Clausewitz behövde åtminstone inte bli förvånade över utvecklingen.

En lärdom ur Vom Kriege handlar om att allt motstånd på slagfältet är dynamiskt: det ändrar oavlåtligt karaktär. Fienden anpassar sig hela tiden, och desto snabbare ju underlägsnare han är i initialskedet. Det är den framgångsrike som löper risken att fastna i invanda mönster. En annan lärdom handlar om att hur förnuftig den ursprungliga fälttågsplanen än är, måste den omedelbart revideras, så snart den effektueras. Eller med clausewitzläsaren Moltkes ord: Doch kein Plan überlebt die erste Feindberührung.

Idag ser man att de brittiska strategin befinner sig på gränsen till ett misslyckande. I en artikel i Daily Telegraph (29 oktober) skildras hur de brittiska styrkorna i Basra knappast har något manöverutrymme längre och inte ens kan övertyga lokalbefolkningen att ens ställa upp som tolkar. De har tvingats till ett ”avtal” med de starka shiitiska milisgrupper som dominerar staden, där de senare lovar att inte angripa britterna så länge som dessa håller sig ute på flygplatsen, med sina 5500 man, och inte ger sig in i staden. Det forna högkvarteret – Basra Palace – har övergivits.

Amerikanska erbjudanden att förstärka den brittiska kontingenten med en amerikansk infanteribrigad lär ha avslagits som politiskt oacceptabelt av Gordon Brown, eftersom detta skulle ha inneburit ett slags medgivande av det brittiska misslyckandet.

Någon kanske skulle vilja invända att de shiamiliser som britterna haft att göra med skulle vara en tuffare nöt att knäcka än de sunniarabiska insurgentförband som amerikanerna så framgångsrikt lyckats neutralisera under de senaste månaderna. Men detta kan inte stämma. När 4 brigaden ur 25 amerikanska infanteridivisionen deploajerades i shiitiska områden söder om Bagdad inom ramen för the Surge lyckades man stävja våldet relativt snabbt. När amerikanerna väl var på plats och garanterade säkerheten kunde lokala shiiter börja samarbeta med militären, lämna upplysningar om Mahdimilisen och få hjälp med att bygga upp infrastruktur och näringsliv (se pdf-fil).

The Surge är en strategi där militära och politiska åtgärder ömsesidigt förstärker varandra. Utan den politiska processen rinner de militära operationerna ut i sanden; och utan den militära styrkan (och viljan att använda den) kan inte den politiska processen komma igång. På så vis skiljer sig the Surge såväl från den tidigare amerikanska strategin som effektuerades 2004-2006 och som lade tonvikten på militära lösningar och den brittiska strategin som städse betonat en ”mjuk” hållning.

Man hör ofta kommentaren att det inte finns någon militär lösning på säkerhetsproblemen i Irak. Det är riktigt, så till vida att det kanske inte finns någon rent militär lösning, men det finns heller ingen lösning utan att den militära komponenten utgör ett sine qua non. Britternas ”mjuka” hållning begränsade handlingsutrymmet till det politiska fältet, vilket gjorde styrkan värnlös så snart som en beslutsam och koordinerad militär utmaning kom från insurgenternas sida. Om sådant sker måste man omedelbart kunna växla över till ”military mode” – det kunde inte britterna. När den brittiska strategin hyllades för ett antal år sedan såg man inte hur insurgentrörelserna kunde utnyttja den “mjuka” doktrinen för att steg för steg infiltrera samhället, vilket lett fram till den situation vi ser idag.

När spänningarna mellan Muqtada al-Sadrs Mahdimilis började komma till ytan under 2005 reagerade varken polis eller brittiska koalitionstrupper eftersom man inte ville “provocera i onödan”. Lokalbefolkningen såg snabbt att myndigheterna inte kunde skydda dem, samtidigt som det kunde vara livsfarligt att gå emot miliserna. Inte heller när irakier som arbetade för britterna systematiskt började mördas och deras avhuggna händer spikades upp på staketet utanför Basra Palace reagerade man – då kunde man ju ”öka spänningarna”. Oförmågan att reagera adekvat på dessa provokationer ledde givetvis inte till något annat än att milisernas inflytande ökade än mer, vilket vilken patrullerande snut som helst hade kunnat tala om. Som läget är nu kan det bara beskrivas som ett nederlag för den ”mjuka” doktrinen. Ansvaret för detta ligger inte så mycket på den brittiska militären, som med tre brigader lyckades erövra Basra, 2003, som på de direktiv som den fått av sina politiska herrar i Westminster, viket lett till att man förlorat staden fyra år senare.

På krigskolor runt om i världen kommer unga majorer i framtiden att delta i seminarier om britternas och amerikanernas olika metoder. De slutsatser de kommer att dra handlar om att framgångsrik insurgentbekämpning fordrar både piska och morot. Från Clausewitz har de redan lärt sig att varje militär operation måste kunna anpassas efter situationen och att ingen operation skall bedömas efter strategin i initialskedet. Amerikanerna började med bara piskor och britterna med bara morötter; amerikanerna anpassade sig, britterna gjorde det inte. Det lustiga är att den nya fältmanual som ligger till grund för den amerikanska strategiomläggningen delvis baseras på brittiska erfarenheter, men inte från ”The Troubles” i Nordirland, utan från ”The Emergency” i Malaysia – detta är något som brittiska politiker också borde ha studerat.

Centralasien i stöpsleven

"Vi är också med på ett hörn..." Svensk ISAF-soldat i Mazar i Sharif

En vecka har gått sedan Pakistans president, general Pervez Musharraf, införde undantagstillstånd (3 november). Den omedelbara bakgrunden var en serie av militära nederlag i delar av Northwest Frontier Province (NFP) och de federala stamdistrikten (sk ”FATAs”, såsom Nord- och Sydwaziristan), liksom ett antal spektakulära bombattentat, varav det mest uppmärksammade var det som riktades mot den förra premiärministern Benazir Bhutto (17 oktober).

I ett pressuttalande förklarade Musharraf att det yttersta skälet till denna drastiska åtgärd var att Pakistan hotades av sammanbrott, och att ett temporärt undantagstillstånd med krigslagar fordrades för att komma till rätta med insurgentrörelser och politisk anarki. Trots att västmakterna inte kan ställa sig bakom något som mest liknar en statskupp fanns det skäl att ge general Musharraf ”the benefit of the doubt” i detta tidiga skede. De militära operationerna i FATA och delar av NFP har nämligen skötts uppseendeväckande illa av den pakistanska armén och krafttag hade varit välkomna. Oförmågan att pacificera FATA/NFP har lett till att talibanmilis och al-Qaida fått en fristad på den Pakistanska sidan gränsen, utifrån vilken man kan destabilisera Afghanistan.

Situationen i Afghanistan är dock både bättre och sämre än vad som framkommer i pressrapporteringen.

Motståndet mot den demokratiskt valda och internationellt erkända Karzairegeringen kommer från talibaner och al-Qaida och är i huvudsak ett problem som är begränsat till de pashtunska syd-västra delarna av landet, medan andra folkgrupper (tadjiker, hazaris, uzbeker, ghilzahis, etc) är massiva motståndare till radikalislamisterna (liksom de flesta bland pashtunerna själva). Terroriststridskrafterna är med sina c:a 20 000 man under vapen en relativt begränsad styrka som inte kan erövra och hålla terräng, så snart som man möter resolut motstånd från koalitionstruppernas sida. Precis som fallet var under hösten 2001 är problemen i Afghanistan inte omöjliga att lösas militärt.

Här finns dock ett viktigt aber. För att kunna segra i ett krig präglat av insurgentbekämpning fordras två saker: kontinuerlig närvaro av säkerhetstrupper, även på mindre orter, samt möjligheten att förvägra fienden möjligheten av en fristad. Nato-styrkorna är förnärvarande allt för små och kontingenter från flera europeiska länder har begränsade operativa befogenheter. Som exempel kan man ta den stora tyska kontingenten som inte kan användas offensivt, utan sitter och hukar i den tadjikiskt dominerade staden Kunduz, där säkerhetsläget är sådant att min gamla mamma hade kunnat patrullera av staden med sin rollator utan större risk.

De styrkor som, vid sidan av amerikaner och britter drar huvudlasset för operationerna i de pashtunska delarna av landet (såsom holländare och kanadensare) är anmärkningsvärt slitna och skulle behöva ersättas eller förstärkas för att pacificeringen skall kunna föras till framgång. Ett allvarligt problem är också det faktum att talibaner och al-Qaida har tillflyktsorter i Pakistan. Tack vare dessa kan terroristerna med sina begränsade styrkor skapa en endemisk insurgentsituation där man kan utföra nålsticksangrepp mot såväl säkerhetskrafter, som civilbefolkning, Genom rena maffiametoder har man också lyckats ta över områden där koalitionstrupperna inte är närvarande. Civilbefolkningen har i dessa områden en tendens att åtminstone passivt ställa sig på talibanernas sida för att inte råka illa ut (framgångarna med the Surge i Irak har handlat just om de amerikanska truppernas kontinuerliga närvaro och att insurgenterna inte längre har någon fristad dit de kan dra sig tillbaka, omgruppera och kraftsamla).

Har nu general Musharraf använt undantagstillståndet för att slå mot insurgenternas baser i NFP och FATA? Svaret på den frågan måste bli negativt. Under veckan har radikalislamisterna tillåtits att helt ta över Swat och stärka sin makt i så gott som samtliga FATAs – och fler ”fredsavtal” mellan regimen och insurgenterna lär vara på väg. Allt detta är ett hot mot den afghanska demokratin, liksom alla de soldater (även svenska) som på FN-uppdrag sysslar med att skydda och återuppbygga det krigshärjade landet.

Skälet till Musharrafs åtgärder kan inte tolkas som något annat än att bibehålla sin maktposition i ljuset av att Högsta domstolen med all säkerhet hade ogiltigförklarat hans val till president på konstitutionella grunder (enligt Pakistans författning kan en president inte samtidigt vara chef för generalstaben). Den hårdnande tonen från USA och västmakterna måste ses i detta ljus. Och de reverenser som Musharraf nyligen gjort, som att lova att avträda från sin militära post, hålla allmänna val i januari och släppa fru Bhutto från sin husarrest utgör på samma sätt ett sätt att blidka opinionen här i väst.

Hur skall då västmakterna förhålla sig till allt detta? Vad bör Sverige göra?

Det första vi bör göra är att identifiera vilka våra intressen är i området – och här föreligger ingen skillnad mellan Sverige och andra västmakter. Det allt annat överskuggande intresset för oss är att Pakistans kärnvapen inte kontrolleras av en fientligt sinnad regim, eller att delar av arsenalen kommer i händerna i på terrorister. Huruvida det råder undantagstillstånd eller demokrati i Pakistan är i detta avseende helt likgiltigt. Ett nästan lika viktigt intresse är att situationen i främst NPF/FATA förändras radikalt. Med lock och pock, hot och belöningar måste den Pakistanska regimen (oavsett vilken) bringas till insikt om att en situation där Afghanistan tillåts destabiliseras är ohållbar. Om vi skall segra i det "långa kriget", så måste vi segra i Waziristan. Och i detta krig deltar vi svenskar indirekt med vår truppstyrka i Afghanistan.

Om man däremot tittar på vilka pakistanska aktörer vi har att göra med kan man dock hålla sig för skratt. Här finns general Musharraf, som verkar spela kvitt-eller-dubbelt med sin politiska ställning; fru Bhutto, vars relation till militären närmast kan beskrivas som fientlig och under vars välde på 90-talet korruptionen grasserade och talibanrörelsen kunde ta över Afghanistan; en Högsta domstol som ofta tycks gå i flock och farnöte med radikalislamisterna i sitt motstånd mot generalerna; en befolkning som till stora delar reagerar på Indiens växande välstånd och politiska inflytande, liksom alliansen med USA genom att regredera till den mest nihilistiskt tänkbara uppfattningen av islam. Och i bakgrunden har vi krafter inom säkerhetstjänsten symboliserad av herrar som Hamid Gul, som ser västvärlden, Indien och judarna som roten till allt ont – och ett islamskt kärnvapen som det bästa botemedlet.

I detta läge bör vi nog trots allt låta general Musharraf försöka rida ut den storm han själv har förorsakat, samt hoppas på att den stora och politiskt-religiöst moderata befolkningen i Punjab nu, liksom tidigare, visar sig immun mot radikalislamismens sirénsång.

Jag är medveten om man härvidlag kan anklaga mig för att låta hoppet triumfera över erfarenheten...

Sex skäl till varför USA vinner kriget i Irak

General David Petraeus (befälhavare över multinatinella styrkan i Irak), president George W Bush, och amiral William Fallon (chef CENTCOM)

Idag, när till och med New York Times (annars en bastion för motståndet mot kriget mot terrorismen) publicerar sin första artikel om att al-Qaida i Mesopotamien drivits ut ur Bagdad (svensk press kommer nog att ”följa John” inom ett par dagar), så tycker jag att det finns skäl att sammanfatta varför den nya amerikanska strategin varit så framgångsrik i Irak.

Militären på plats hävdar att det framför allt handlat om ”the Surge”, det vill säga truppförstärkningarna och den strategiska omläggningen från manöverkrigföring till insurgentbekämpning (”counterinsurgency warfare” eller ”COIN”), som ägt rum under de senaste sex månaderna. Kritiker – ofta civila kommentatorer långt från krigskådeplatserna – säger nu, när man väl insett det nya läget i Irak, att det handlar om faktorer utanför miltärens kontroll, såsom att befolkningen flytt eller att lugnet är en konsekvens av ”etnisk rensning”. Den mest extrema teorin i denna riktning framfördes av den demokratiska kongressmannen David Obey, när han i förrgår (6 november) hävdade att lugnet i Irak berodde på att ”terroristerna inte längre har kvar några fler som de kan döda”.

När man tittar lite närmare på vad som faktiskt har timat tycker jag att man kan identifiera sex huvudfaktorer till den amerikanska krigsmaktens framgångar. Jag skall titta på dem i tur och ordning:

1. The Surge

The Surge har bestått av två faktorer: truppförstärkning och strategiomläggning. De operativa aktiviterna har framför allt fokuserats på de grupper som visat sig minst kompromissvilliga och mest våldsbenägna, nämligen "al-Qaida i Mesopotamien" och vissa shiitiska extremistgrupper (såsom iranskstödda ”specialgrupper”, samt utbrytargrupper ur JAM, dvs Muqtada al-Sadrs Mahdiarmé) som trots sin begränsade storlek stod för 90 procent av terrorattentaten. Här var syftet inte bara att tillintetgöra dessa krafter, utan framför allt att skydda civilbefolkningen. Att se civilbefolkningen, snarare än territorium som det primära slagfältet är en metod som markant skiljer sig från den ”search and destroy”-taktik som praktiserades i Vietnam på 60-talet och i Irak under generalerna Ricardo Sanchez och William Casey. Däremot finns det stora likheter med de metoder som britter och fransmän använde sig av i sina pacificeringskrig i Malaysia och Algeriet under 50-talet. Att kunna omsätta dessa erfarenheter i praktiken var av utomordentlig betydelse i den nya fältmanualen 3-24, som formulerades under den nuvarande befälhavaren general Petraeus egid.

En erfarenhet från överste Galulas pacificering i Kabylien på 50-talet var att inte koncentrera styrkorna i stora garnisoner, och därefter skicka ut patruller på landsvägar och i större befolkningscentra (”detta leder bara till att man i slutändan inte kontrollerar något alls. Så snart som soldaterna har dragit sg tillbaka till sina baser tar insurgenterna över kommandot”, Pacification in Algeria, 1963). I stället etablerade man smärre enheter i mindre stationer mitt inne i bostadsområden och byar, varifrån befolkningen kontinuerligt kunde övervakas och beskyddas, samt – vilket inte är mindre viktigt – ge möjlighet för ett normalt näringsliv att komma igång. Amerikanerna började implementera denna doktrin i Fallujah och Ramadi i al-Anbar i våras, på så sätt att man flyttade in i bostadsområdena tillsammans med irakiska säkerhetsstyrkor. När väl en yttre säkerhet var uppnådd började man rekrytera lokalbefolkningen i skyddskårer, samt sätta igång åtgärder för återuppbyggnad, hälsovård och stöd till det lokala näringslivet. På så vis återgick livet till det normala i takt med att lokalbefolkning och säkerhetsstyrkor utvecklade ett ömsesidigt beroende av varandra. Framgångarna i al-Anbar har sedan kunnat spridas till andra delar av Irak, enligt överste Galulas ”oljefläckstaktik”, som består i att man säkrar ett område helt, innan man går vidare.

2. Gräsrotsrörelsernas framväxt

En viktig del i den förändrade situationen består i att lokalbefolkningen på olika håll har rest sig mot al-Qaida och andra extremistgrupper – och valt att samarbeta med myndigheter och koalitionstrupper. Amerikanarna kallar dessa grupper Concerned Local Citizens Groups (”CLCs”), ett slags gräsrotsorganisationer som ofta baseras på traditionell stamtillhörighet och ett slags ”byalagstänkande”. Särskilt viktig har dessa grupper varit för att inlemma insurgenter som tidigare bekämpat koalitionstrupperna utifrån en nationalistisk utgångspunkt och kanalisera deras patriotism i en konstruktiv riktning. Betydelsen hos dessa gräsrotsrörelser varierar från distrikt till distrikt (de räknar c:a 70 000 medlemmar och är etablerade i 11 av Iraks 18 provinser), men deras verksamhet har medfört en minskning av det politiska våldet, liksom möjligheten för koalitionstrupperna att dra sig tillbaka från ett pacificerat område utan att det omedelbart återfaller i terroristernas kontroll. Gräsrotsrörelserna har också givit den sunnitiska befolkningen ett instrument att hävda sina intressen vis-à-vis den shiitiskt dominerade centralregeringen i Bagdad med andra medel än våld. Man kan också notera en intressant attitydförändring bland sunniaraberna till den amerikanska krigsmakten. Från att ha varit de mest fientliga växer nu övertygelsen om att amerikanernas närvaro utgör ett slags skydd mot att förvandlas till andra klassens medborgare i en shiitisk stat – och även här har gräsrotsrörelserna varit viktiga för att sprida denna insikt.

3. Stärkandet av de irakiska säkerhetsstyrkorna

Idag har den irakiska armén 44 brigader (c:a 50 000 man). Av dessa kan nu tre operera helt självständigt, 32 delvis självständigt och de återstående nio i partnerskap med amerikanska styrkor. Styrkorna är beroende av logistiskt stöd från koaltionen för en stor del av sin verksamhet, men man har likväl tagit över huvudansvaret för säkerheten i åtta av Iraks 18 provinser. Ett exempel på den irakiska arméns förbättrade operativa kapacitet visades genom det blixtsnabba fritagandet av åtta shiitiska stamledare från shiitiska extremister när de var på väg till en försoningskonferens med sunniarabiska kollegor i Diyalaprovinsen (29 oktober). Andra exempel är den senaste veckans framgångsrika operationer i Tikrit, Kirkuk och Baquba där den irakiska armén agerade helt utan amerikanskt stöd och där 244 terrorister dödades eller togs tillfånga.

4. ”Etnisk rensning”

En del av det minskade våldet kan tyvärr föras upp på befolkningsomflyttningens konto. Enligt Röda korset har inte mindre än 2,8 miljoner irakier flyttat till andra delar av Irak sedan 2004 och av vilka 60 procent utgörs av personer som lämnat Bagdad. En majoritet av dessa handlar om sunniaraber som tagit sig till den sunnitiskt dominerade landsbyggden, som exempelvis al-Anbar, liksom kristna som begivit sig till norra Irak. Dock måste man hålla i minnet att konsekvenserna av den etniska rensningen inte behöver bli permanenta. Om en nationell försoning kommer till stånd finns det inget som hindrar att Iraks befolkningsgrupper från att åter kunna leva sida vid sida. På kort sikt måste man dock fastslå att framväxten av segregerade områden har bidragit till en ökad stabilitet enligt modellen om att "ordentliga staket borgar för god grannsämja".

5. Muqtada al-Sadr och ”Mahdiarméns” vapenvila

Den 29 augusti utropade Muqtada al-Sadr en vapenvila gentemot de två största konkurrerande shiitiska milisgrupperna och koalitionen. Detta har i hög grad bidragit till minskandet av våldet. Skälen till al-Sadrs vapenvila torde kunna hänföras till splittringen av hans rörelse. Till skillnad från andra shiitiska ledare har al-Sadr alltid predikat motstånd mot det iranska inflytandet i Irak. När han tvingades fly till Iran i februari förlorade han mycket av sin tidigare trovärdighet, vilket ledde till utbrytningar. Under våren och sommaren har koalitionstrupperna dessutom bekämpat Mahdirörelsen med en lite annorlunda taktik, än vad som utnyttjats mot al-Qaida. Al-Sadrs inflytande har framförallt kanaliserats via lokala potentater ute i shiitiskt dominerade bostadsområden och byar. Dessa personer har knappt varit något annat än ett slags lokala maffiabossar som tagit in pengar från lokala näringsidkare i utbyte mot ”beskydd”. Amerikanska specialförband har under hela Surge-operationen varit engagerade i att lönnmörda den ena efter den andra av dessa småpåvar, vilket destabiliserat hela organisationen (här har framför allt den så kallade Task Force 88, spelat en viktig roll sedan den överförts från Somalia där den tidigare i år bistått den somaliska interrimsregeringen och etiopisk militär i att neutralisera de "islamiska domstolarnas" styrkor). Dessutom kan Mahdirörelsen knappast beskrivas som homogen: där finns allt från terrorister och kriminella, till helt seriösa personer villiga att förhandla med sunniaraber och koalitionsrepresentanter. En av huvuduppgifterna för den amerikanska krigsmakten just nu är därför att engagera de mer kompromissvilliga krafterna inom Mahdirörelsen.

6. Förbättrad gränskontroll

Allt mindre vapen och utländska insurgenter strömmar nu in i Irak, framför allt över gränserna till Syrien och Saudiarabien. Svårigheten att ersätta utrustning och stupade har allvarligt försvagat al-Qaida. Halveringen av självmordsattentaten (en specialitet vad gäller al-Qaida) visar just på detta. Mycket viktigt i detta sammanhang är det avtal som koalitionstrupperna träffat med Albu Mahal-stammen som traditionellt har behärskat smugglingsvägarna mellan Syrien och Irak. Detta samarbete har lett till att en stor mängd vapen och utländska insurgenter har kunnat stoppas redan vid gränsen. Den amerikanska militären vet att man aldrig kan försegla gränserna helt, men man har åtminstone förhindrat att resurser kan föras in i större skala. Även incidenter som involverar iransktillverkade IED:s har gått ned med hälften sedan i somras. Det är svårt att spekulera om minskningen i användningen av iransktillverkad materiel, men kanske har det att göra med det ökade trycket mot iranskstödda ”specialgrupper” eller med den amerikanska regeringens antydan om att en del iranier tillhörande revolutionsgardets Quds-styrkor, som gripits i Irak kanske kan släppas inom kort. Detta kan bara framtiden utvisa.

Caveat emptor

Trots den senaste tidens utveckling i Irak vägrar militären i vanlig ordning att tala i termer av ”seger”. Och det är nog förnuftigt. Irak är bara ett frontavsnitt i det globala kriget mot terrorismen. Om västmakterna tillsammans med det irakiska folket kan besegra terrorismen, samt skapa drägliga ekonomiska och politiska förhållanden i Irak, betyder detta inte att vi har löst problemet med radikalislamister i vare sig Wasiristan, Saudiarabien eller i förorterna till Västeuropas storstäder. Inte heller lär oss en aldrig så framgångsrik insurgentbekämpning hur vi skall kunna förmå Iran att inte utveckla kärnvapen. Dessutom kan ännu mycket hända i Irak – ett enda spektakulärt och vedervärdigt attentat kan ställa allt på huvudet, vilket visades när al-Qaida sprängde den gyllene moskén i Samarra, 2006.

Likväl tycker jag att man kan vara försiktigt optimistisk.

Uppdatering 14 oktober: Jag trodde att svensk press skulle börja omvärdera säkerhetsläget i Irak när nu NYT hade haft inne en artikel som visar på framgångarna i kampen mot terrorismen. Det tog en vecka, men nu har i varje fall DN:s nätupplaga en text av Michael Winiarski som i stort bekräftar vad som har kunnat läsas här på krigsbloggen sedan den startade. Det är bra, det... Irak höll ju på att bli "det bortglömda kriget" i takt med den förbättrade situationen i landet.

Bono talar ut om kriget mot terrorismen

Bono (foto: Mark Seliger)

Jag vet inte vad det här inlägget har att göra i min blogg egentligen - men jag kunde inte låta bli...

I novembernumret av den amerikanska tidskriften Rolling Stone återfinns en längre intervju med popartisten cum världssamvetet Bono. Han har ett och annat att säga om kriget mot terrorismen som inte lär falla motståndare till Irakkriget på läppen.

Här är några excerpt:

På frågan om vad president Bush kan ha haft för syfte med invasionen av Irak, 2003:

There was a plan there, you know. I think the president genuinely felt that if we could prove a model of democracy and broad prosperity in the Middle East, it might defuse the situation.

På frågan om varför invasionen stötte på problem efter initialskedet:

It was always going to go wrong. I remember in the first moments after “shock and awe,” I was watching it at home with [my wife] Ali and I said, “These people have just hidden their guns in the basement, took off their uniforms and come out waving American flags. And they’ve been told to. They knew this was coming, and they know what they’re doing.”

Och vad gäller identifieringen av radikalislamismen som ett hot:

I want to be very, very clear, however: I understand and agree with the analysis of the problem. There is an imminent threat. It manifested itself on 9/11. It’s real and grave. It is as serious a threat as Stalinism and National Socialism were. Let’s not pretend it isn’t.

Jag håller med om ovanstående till fullo, men jag undrar hur många kaffelatte som sattes i vrångstrupen på ömse sidor av Atlanten när detta blev känt...

St Johanneskyrkan återinvigs i Bagdad

Hoppet återvänder till Bagdad (Foto: Michael Yon)

Det dramatiskt förbättrade säkerhetsläget i Irak leder till att livet alltmer kan återgå till det normala. Våldet har minskat, ekonomin är på väg att återhämta sig och under förra månaden återvände nästan 50 000 flyktingar till Irak. Som ett ytterligare ett tecken på denna utveckling kan man se återinvigningen av St Johanneskyrkan i Bagdad under gårdagen (7 november).

På bilden ser man kristna och muslimska bagdadbor gemensamt sätta tillbaka kyrkans kors på sin rätta plats högst upp på kupolen. Korset hade varit undanstoppat i ett förråd under de våldsamma oroligheter som föregick general Petraeus "Surge". En muslimsk man som var närvarande vid tillfället sade till fotografen att "alla Irakier - muslimer, som kristna - är bröder".

Länk

Gustav Adolf-dagen, 2007

Gustav II Adolf

Idag är det den 6 november – dagen då Gustav II Adolf stupade i slaget vid Lützen. Som härförare var hjältekungen enligt många av världshistorisk betydelse. Han var påverkad av den stridskonst som utvecklats av Moritz av Oranien och som framför allt hade reformerat den defensiva infanteristriden. I den mån Gustav Adolf var en nydanare handlade det om att överföra Oraniens modell till att även gälla offensiv strid med alla vapenslagen integrerade.

Med en lite anakronistisk terminologi skulle man kunna säga att Gustav Adolfs nydanande bestod i att skapa taktiskt övertag i stridsrummet genom utnyttjande av flexibel eldkraft. (Förslag till uppsatstitel på en krigsskola någonstans: Gustavus Adolphus and Tactical Battlespace Superiority through Flexible Firepower,)

Utrustningen och vapnen gjordes lättare och ändamålsenligare (särskilt genom införandet av färdiga patroner) vid såväl rytteri som fotfolk, och vid det senare vapenslaget ökades musketerarnas antal på bekostnad av pikenerarnas. Artilleriet gjordes betydligt rörligare än förr genom införande av små regementskanoner, vilka följde fotfolket under striden.

Fotfolket indelades i brigader på 1000-2000 man på två eller tre linjer, med artilleriet framför fronten och rytteriet fördelat i skvadroner på 200-400 man uppställda på flyglarna, vanligen på två linjer. Rytteriet fick lära sig anfalla i fyrsprång i stället för i trav under karakollering; fotfolket i förening med artilleriet utvecklade kombinerad eldgivning. Att använda färre linjer än vad som var vanligt på denna tid ökade truppernas eldkraft i offensivskedet.

Trots sin betydelse för landkriget glömde Gustav Adolf aldrig bort våra sjöstridskrafter. Ett av hans kända bon mots lyder: "Näst efter Guds försyn vilar Riksens väl på dess flotta".

Idag borde alla äta en bakelse och fundera över om regeringens nedskärning av försvaret är en så förbannat bra idé egentligen...

Gud hålle sin hand över vårt arma fosterland...

Ännu oklart om skäl till undantagstillstånd

General Pervez Musharraf utlyser undantagstillstånd

Under gårdagen (3 november) utropade pakistans president, general Pervez Musharraf, nationellt undantagstillstånd och upphävde därmed temporärt landets gällande författning (officiell kommuniké som pdf-fil här).

Detta har hänt i en situation dominerad av den senaste tidens försmädliga bakslag för den pakistanska krigsmakten i kampen mot talibanmilis och al-Qaida. Här på Krigsbloggen har jag tidigare tagit upp arméns resultatlösa insatser i Wasiristan och i Swatdistriktet.

I sammanhanget kan man också notera ett antal oroande opinionsundersökningar som ger vid handen att två tredjedelar av landets befolkning ställer sig positiva till införandet av sharia (islamsk lag), och att muslimska extremister genomfört en hel serie av spektakulära självmordsattentat, bland annat mot arméstaben i Rawalpindi (där Musharraf också har sitt kontor) och mot den förra premiärministern Benazir Bhutto i Islamabad.

Under senare tid har också spänningarna mellan Pakistans Högsta domstol och regeringen varit påtagliga. Chefsdomaren, Ifthikar Muhammed Chaudry, avlägsnades från sin post i samband med incidenterna kring stängandet av den radikalislamiska Lal Mashid-moskén ("röda moskéen") i Islamabad tidigare i år, men fick tas till nåder igen. Chaudry är sedan igår återigen avlägsnad och ersatt med Abdul Hamid Dogar. I kommunikén pekas domstolarna ut som direkt bidragande till det försämrade säkerhetsläget.

Synen på vad som kan ha föranlett utropandet av undantagstillståndet sönderfaller i princip i två olika tolkningar. Den ena handlar om att det skulle röra sig om ett slags "trick" från general Musharrafs sida för att kunna klamra sig fast vid makten (jfr Dagens Nyheter); medan andra ser det som ett sätt för regeringen att kunna få fria händer att ta itu med insurgentrörelserna i Northwest Frontier Province (jfr Svenska Dagbladet).

Det relativa lugn med vilket händelserna tagits emot i bland annat Washington får åtminstone mig att luta åt den senare tolkningen. Frågan är bara om Pakistan har resurser att ta itu med talibanmilisen trots undantagstillståndet. Radikalislamisternas positioner har kontinuerligt stärkts under senare i år i samband med regeringens halvhjärtade försök att bekämpa dem.

Om den reguljära armén börjar mobiliseras för instats i Northwest Frontier Province får vi svar på båda frågorna.

Man kan också notera att dagen innan utfärdandet av undantagstillståndet sammanträffade general Musharraf och den pakistanska generalstabens nye chef, general Ashfaq Kayani, med chefen för CENTCOM, amiral William Fallon. Återigen avslog man från pakistanskt håll ett amerikanskt erbjudande om bistånd med trupp på den pakistanska sidan gränsen.

Den militära situationen i Northwest Frontier Province är oupplösligt förbunden med den i sydöstra Afghanistan. Genom den pakistanska militärens tillkortakommanden har talibaner och al-Qaida skaffat sig en fristad i framför allt Waziristan från vilken man kan slå mot regeringsstyrkor och koalitionstrupper i Afghanistans pashtundominerade delar. Situationen håller redan på att bli oacceptabel och det är framför allt den pakistanska militären som nu måste upp till bevis.

Om man lyckas finns det utifrån ett globalt säkerhetsperspektiv bara skäl till att välkomna det pakistanska undantagstillståndet,

UPDATE: General Musharraf tycks inte använda undantagstillståndet för att kunna ta itu med talibanmilis och al-Qaida i Northwest Frontier Province. Armén är fullt upptagen med att upprätthålla regimens kontroll över pakistans större städer i Punjab och Sind. Man kan också konstatera bland de gripna förekommer knappast någon radikalislamist, utan så gott som uteslutande personer som skulle kunna betecknas som demokrater. USA ställde vidare in den årliga försvarskonferensen som skulle ha inletts mellan de två länderna den 6 november.

Iraks islamiska parti: "Al-Qaida har besegrats"

Shejk Omar Jabouri, Iraks islamiska parti, tillsammans med tolk (foto: Michael Yon)

I en artikel av den Bagdadbaserade och alltid lika välinformerade amerikanske journalisten Michael Yon kan man läsa en intervju som gjordes igår (31 oktober) med shejk Omar Jabouri – talesman för Iraks islamiska parti och högt uppsatt ledare inom den inflytelserika Jabouristammen. Yon träffade honom i samband med ett möte mellan Jabouristammen och amerikanska miltärer. Denna typ av möten äger regelmässigt rum över hela Irak och är utomordentligt viktiga för att koordinera regeringssidans insatser mot ”Al-Qaida i Mesopotamien” (den lokala AQ-organisationen).

Enligt shejk Omar är al-Qaida i allt väsentligt besegrat i Irak: “al-Qaida har besegrats moraliskt och även rent fysiskt”. Terrororganisationens taktik har under senare tid gått helt i baklås. Medlemmar som tidigare kunde slinka undan i skydd av södra Bagdads befolkning efter ett angrepp kan inte längre finna någon fristad: ”Vi spårar upp och dödar dem. Om de grips av amerikanerna har de tur.”

Överste Ricky Gibbs, brigadchef vid 101 luftlandsättningsdivisionen, med ansvar för Rashid-distriktet i södra Bagdad påpekar att just detta område är nyckeln till pacificeringen av staden: ”Dit södra Bagdad går, går också Bagdad”. Det är också där som slutstriden just nu står mellan irakier och koalitionstrupper på ena sidan, och terroristerna på den andra.

Al Qaida tycks under de senaste månaderna ha ändrat taktik. Sedan planerna på att driva fram ett inbördeskrig mellan sunniter och shiiter misslyckats, ägnar man sig nu åt att försöka utså split mellan de sunniarabiska stammarna. Men denna gång tycks stamförbunden vara väl förberedda och inte låta sig utnyttjas.”

"Jabouristammen är aktivt involverad i förintandet av al-Qaida”, enligt shejk Omar. Till och med egna stamfränder dödas om det upptäcks att de samarbetar med terroristerna och hittills har inte mindre än ett 70-tal förrädare fått plikta med sina liv

Shejk Omar, med sina goda kontakter med såväl den irakiska regeringen, som den amerikanska krigsmakten, är exempel på att de traditionella stammarnas betydelse som en stabiliserande faktor blivit allt viktigare – framför allt bland sunniaraberna. Inte nog att man deltar aktivt i kampen mot terroristerna, så har man också tagit över mycket av det sociala arbetet, samt utgör partners i det hjälp- och återuppbyggnadsarbete som utförs av koalitionstrupper och utländska hjälporganisationer.

Stamlojaliteten representerar för många irakier något mycket djupare än politiska partier, sociala skillnader och inflytandet från radikala imamer i en del moskéer.

Det tycks som om återknytandet till traditionerna kan vara en framkomlig väg när det gäller att få Irak på fötter.

Länk till Michael Yons artikel.

UPDATE: För alla intresserade har jag här en länk till en karta från Global Security som visar de olika irakiska stammarnas geografiska distribution. Jobouristammens områden finns exempelvis i distrikt 40 och 52. Dock visar inte kartan förhållandena inne i Bagdad, där stammarna också finns representerade - som exempelvis Jobouri i stadsdelen Rashid. Att stammarna även finns i Bagdad beror givetvis på inflyttning till städerna i jakt på arbete.