Afrikanskt intermezzo: händelserna i Tchad

Franska trupper på post utanför N'Djamena, Tchad (foto: AFP)

Kan man inrangera händelserna i Tchad på den globala frontlinje som löper mellan västvärlden och den internationella jihadismen? Kanske det. Det är inte helt lätt att göra reda för vad konflikten handlar om, men här finns ett "kroniskt" element som handlar om kamp om kontrollen över naturtillgångar (främst olja) mellan grupper som till stora delar kan grupperas efter stamtillhörighet, men också ett "akut" element som har att göra med händelserna i Darfurprovinsen i det angränsande Sudan.

Befolkningssammansättningen i Tchad är relativt komplex. Här finns c:a 200 etniska grupper, där saras och araber är de två största och här talas dessutom ett hundratal olika språk - franska och Tchad-arabiska används dock som administrations-, respektive "handelsspråk". De tio miljonerna invånare är också splittrade religiöst. Islam dominerar landets norra och östra delar och omfattar c:a 50 procent av befolkningen och dominerar grupper som araber, toubous, och zaghawa. De kristna hittar man i sydväst kring huvudstaden N'Djamena (tidigare: Fort Lamy). De utgör c:a 35 procent och består framför allt av saras. Resten kan betecknas som "animister". Man kan också konstatera att de religiösa grupperna alltid levt tämligen fredligt sida vid sida med varandra och såväl islam som kristendom präglas av synkretism med starka inslag av traditionell afrikansk folktro.

Tchads nuvarande president, Idriss Déby (en zaghawa ur bidayat-klanen), störtade den forne diktatorn Hissène Habré (en daza toubou ur anakaza-klanen) i en statskupp, 1990. Landets ekonomiska utsikter såg ut att ljusna betydligt under 2003, då stora oljetillgångar kunde börja exploateras. Ekonomin har befunnit sig i kontinuerlig tillväxt sedan dess, men samtidigt kan man också konstatera att även korruptionen ökat i samma takt (på Transparency Internationals "korruptionslista" hamnar landet långt bak tillsammans med sådana förebilder som Haiti, Uzbekistan och Burma). Débys framste rival om makten har sedan flera år varit en viss Mahamat Nouri (även han daza toubou ur anakaza-klanen), ledare för insurgentrörelsen UFDD (Union des forces pour la démocratie et le developpement). Under tiden fram till utbrottet av oroligheter i Darfur sågs emellanåt Mahamat Nouri som "västs" man i konflikten dememellan. President Déby hade kommit till makten med libyskt stöd, under det att Nouri backades upp av Egypten.

Darfur ändrade det mesta. För att förstå omfattningen av oroligheterna därstädes kan man jämföra med konflikten i Mellanöstern. Sedan bråken började på allvar, 1921, har c:a 100000 människor mist livet i krig, aktioner och allehanda terrordåd mellan judar och araber. Det är mycket, men konflikten i Darfur skördar 100000 människoliv årligen, framför allt bland de svarta och icke-arabiserade stammar som kämpar för sin överlevnad mot den islamistiska regimen i Khartoum. Débys zaghawa-stam bor på ömse sidor gränsen mellan Tchad och Sudan och är just en av dessa svarta stammar som drabbats hårdast av Khartoums repressionspolitik. Déby har sett till att ge närmare 400000 flyktingar från Darfur en fristad i sitt land och givit de svarta rebellgrupperna i grannlandet sitt tysta stöd - vilket i sin tur lett till att Sudan, under president Omar al-Bashir allt mer öppet kommit att stödja UFDD och Mahamat Nouri. Redan 2006 försökte sig rebellerna på en statskupp mot Déby-regimen, vilken fick avbrytas när franska Mirage-jaktplan sköt varningsskott mot de fordonskolonner som var på väg mot N'Djamena.

De händelser som just nu utspelas verkar styrda från Khartoum. Sudan har kämpat med näbbar och klor för att förhindra utplaceringen av FN-trupp i Darfur, vilket till skillnad från den Afrikanska Unionens stryrkor faktiskt skulle kunna sätta käppar i hjulet för islamisternas folkmordspolitik. UFDD-rebellernas inmarsch i huvudstaden skedde just innan en styrka från den Europeiska Unionen skulle deploajeras i östra Tchad för att säkra en försörjningskorridor in i Darfur. EU har nu skjutit upp denna aktion i väntan på att läget klarnar.

Om rebellerna lyckas störta Déby-regimen kommer med all sannolikhet läget för befolkningen i Darfur försämras allvarligt. Möjligheten att operera med internationella styrkor kommer dessutom att omöjliggöras, så tillvida västmakterna inte bestämmer sig för att gå in i området mot Khartoums och UFDD:s vilja (just denna aspekt av konflikten förklaras utförligt av Scott Baldauf i dagens Christian Science Monitor).

Det finns också en aspekt av konflikten som berör det globala kriget mot terrorismen. Walid Phares skrev i lördags (2 februari) en artikel på Counterterrorism Blog som pekar på att stödet av UFDD också kommit från radikalislamistiska whabbitiska kretsar i Saudiarabien, som bland annat utrustat rebellerna med de närmare 1000 Toyota Landcruisers som man använde sig av för att blixtsnabbt förflytta sina styrkor från östra Tchad till huvudstaden. Enligt Phares finns det en risk för att en statskupp också kan leda till en talibanliknande stat i Centralafrika och ett slut på såväl den toleranta och synkretistiska islam som av hävd praktiseras i Tchad, liksom på sämjan mellan de religiösa grupperna. Detta fenomen är också något som tas upp av svenska bloggare, som Si vis pacem, para bellum.

Förnärvarande råder ett osäkert lugn. Rebellerna verkar efter inledande framgångar åtminstone delvis ha pressats tillbaka, samtidigt som tusentals civilpersoner flytt huvudstaden. Ett egendomligt faktum är vidare den passivitet som den franska regeringen intagit. Den forna kolonialmakten har en militärbas i landet med en bataljon infanteri och en division Mirageplan, men till skillnad från 2006 har man ställt sig neutral i denna konflikt. Fransmännen har placerat ut prickskyttar på Hôtel Méridien och ombesörjt evakueringen av c:a 700 européer, egyptier och armenier (koptiska egyptier och armenier står av hävd för en stor del av det lokala näringslivet i N'Djamena). Detta är hittills allt. Déby-regimen har åtminstone fått de Afrikanska och Europeiska Unionernas moraliska stöd. Frågan är om det räcker.

Läs mer på DN och i Svenskan.