Prickskyttar ur stabskompaniet, 2 bataljonen, 508 regementet, 82 luftburna divisionen, utanför Dey Yak, Afghanistan (foto: Mica Clare, US Army)Det verkar som om Pakistan nu insett att man måste leva med fortsatta amerikanska insatser på eget territorium och att man därför måste göra det bästa av situationen för att inte förlora ansiktet inför den egna befolkningen och internationell opinion.
Så här tycks det ligga till:
Ni som följt nyheterna under den senaste tiden har säkert noterat kontroverserna kring de amerikanska angreppen från postioner i Afghanistan mot stödjepunkter tillhörande talibaner och Al-Qaida på andra sidan gränsen i Pakistans federalt administrerade stamdistrikt.
Under denna månad har nästan ett tiotal sådana angrepp ägt rum och de har utförts såväl med obemannade UCAVs, som med konventionellt flyg och - vid åtminstone ett tillfälle - infanteri tillhörande specialstyrkorna (troligen arméns Delta Force eller flottans SEAL).
Åtgärderna är godkända från högsta ort (dvs den amerikanske presidenten George W Bush) och markerar något av en ny strategi för det afghanska kriget.
Den stora svårigheten med att besegra talibanstyrkor och Al-Qaidaenheter beror inte på att dessa skulle vara så fruktansvärt goda soldater eller åtnjuta något anmärkningsvärt stort stöd bland lokalbefolkningen, utan på grund av det faktum att terroristerna kan dra sig tillbaka på andra sidan en internationell gräns för att kraftsamla och planera nya attacker. Detta är en stor skillnad från exempelvis Irak där en mycket större och bättre beväpnad insurgentrörelse nyligen har besegrats, bland annat genom det faktum att fienden inte hade någon "fristad" att dra sig tillbaka till.
Ända sedan 2001 har tanken varit att Afghanistan och dess allierade (fr.a. USA) sköter kriget på den afghanska sidan under det att Pakistan "håller rent" på sin sida. Detta har pakistanierna av olika skäl misslyckats med - och vad värre är: man har idag ännu mindre kontroll över gränsområdena, än vad man hade för ett par år sedan. Stamdistrikten är idag helt utanför regeringens kontroll.
Hur löser man då ett sådant problem? Krigshistoriskt finns det två typer av åtgärder man kan ta till. Den ena handlar om att spärra gränsen för infiltration. Detta är mycket svårt men kan lyckas om terrängförhållandena är de rätta, såsom fallet var i den algeriska öknen där den franska "Moricelinjen" fungerade alldeles utmärkt för att hindra inbrytningar av FLN-terrorister under 50-talets Algerietkrig. Denna metod är dock omöjlig att implementera i den bergsterräng som finns mellan Afghanistan och Pakistan. Alltså får man ta till den andra åtgärden, som handlar om att utvidga kriget till andra sidan den gräns det nu handlar om. Folkrätt och FN-konvention ger en förfördelad part all rätt att göra så, men vad som gäller i teorin är inte alltid applicerbart i praktiken. Pakistan är ett vänligt sinnat land som står på västmakternas sida i kriget mot terrorismen och att fatta ett sådant beslut, som president Bush nyligen gjort om gränsöverskridande interventioner, är inget man gör i första taget. Dock har detta nu skett och skälet är antagligen att behovet av att slå mot terroristernas stödjepunkter uppväger önskemålet att ha goda relationer med Pakistan.
Men det finns en annan sida av saken också. Pakistan har förvisso protesterat mot de amerikanska tillslagen och hotat med att stänga viktiga transportleder för Natostyrkorna i Afghanistan, svara med dödligt våld om man träffar på utländsk trupp på eget territorium, skicka stridflygplan för att skjuta ned UCAVs, etc... Men efter den gångna veckans sabelskrammel har man uppenbarligen kommit på en ny metod - man säger numera att angreppen handlar om "gemensamma insatser mellan Pakistan och USA.
Gårdagens amerikanska angrepp mot mål i Baghar Cheena i Sydwaziristan, ägde rum samtidigt som ordföranden i det förenade stabskollegiet ("Joint Chiefs of Staff"), amiral Michael Mullen var i Islamabad för att träffa sina kollegor i den pakistanska generalstaben och deklarera den amerikanska positionen. Uppenbarligen har han låtit sina värdar veta att ingenting som de gör kommer att ändra den amerikanska politiken. Och i sista hand är ju Pakistan mer beroende av USA, än tvärt om.
Pakistanierna tar alltså skeden i vacker hand och låter en officiell talesman säga till telegrambyrån Reuters att angreppen visar "på det förbättrade underrättelsesamarbetet mellan länderna".
Detta är stor humor...
Räkna med fler angrepp och ett och annat spel för galleriet från den pakistanska regeringens sida
Läs mer i "The Long War Journal".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar