Pakistansk trupp under förflyttning i Sydwaziristan (foto AP) Jag vet inte om ni har noterat detta, men antalet angrepp från amerikanska styrkor mot talibanernas/Al Qaidas stödjepunkter i Pakistan har ökat dramatiskt på senare tid. Under detta år har hittills 13 angrepp skett, vilket kan jämföras med de tio som ägde rum under tvåårsperioden 2006-07. Fem av dessa har dessutom ägt rum bara under september månad.
Insatserna har framför allt bestått av flygangrepp men även marktrupp har satts in, såsom skedde den 3 september då ett förband specialstridskrafter luftlandsattes med helikoptrar i Angor Adda, i Sydwaziristan. Målen har framför allt bestått av s.k. safe houses, och skett då man ansett sig ha information om att diverse "höjdare" inom de båda muslimska terrororganisationerna skulle kunna befinna sig på dessa platser.
Det här har givetvis fått den pakistanska regeringen att protestera mot vad man anser vara en kränkning av den nationella suveräniteten. Pakistan är för närvande hårt pressat av insurgenter i de federalt administrerade stamdistrikten på gränsen mot Afghanistan liksom i Northwest Frontier Province.
Talibanernas och Al Qaidas styrka har varit tilltagande under det senaste året och regeringssidan har helt misslyckats med att komma tillrätta med problemen militärt. Talibanerna har helt enkelt konsoliderat sitt grepp över stora delar av Pakistan och tycks nu starkare än någonsin. Situationen beskrivs tämligen väl av pentagonanalytikern Ted Gistaro i denna artikel från New York Times (12 augusti). Al Qaida har även återupprättat sin "brigad 055" - en arabiskspråkig enhet bestående av frivilliga från Mellanöstern och Nordafrika vilken förintades av trupper från USA och Nordalliansen under det afghanska fälttåget 2001.
I vad som tycks vara ett svar på de amerikanska insatserna har Pakistan nu låtit stänga gränsstationen i Torkham i Khyberpasset för Natostyrkornas fordon. C:a 70 procent av de förnödenheter som konsumeras av ISAF/OEF-förbanden transporteras denna väg och framför allt gäller detta drivmedel, vilket Ibrahim Shinwari påpekar i den pakistanska dagstidningen Dawn (6 september).
Stängningen av gränsövergången kan mycket väl visa sig vara kortvarig men sätter ändå fingret på de logistiska svårigheter som gäller vid militära kampanjer i områden som inte har tillgång till hamnar. Även om man skulle vilja repetera den "surge"-doktrin som visade sig så framgångsrik i Irak skulle detta knappast kunna vara möjligt i Afghanistan där förnödenheter, materiel och drivmedel först måste lossas i Pakistanska hamnar och därefter transporteras landvägen. Utan hamnanläggningarna i Kuwait och Basra (och de fina motorvägar som den forne diktatorn Saddam låtit bygga) hade knappast general Petraeus pacificering av Irak kunnat gå på 14 månader.
Läget i Afghanistan har numera förvandlats till ett slags schack patt-situation. Den militära styrkan hos ISAF, USA och den Afghanska armén är för stor för att talibanerna och Al Qaida skall kunna behärska större delar av Afghanistan. Så snart som det handlar om regelrätta strider får radikalislamisterna stryk. Den omtalade offensiv som skulle påbörjas i mars detta år blev ett fiasko efter det att ISAF förstärktes med över 3000 man ur den amerikanska marinkåren i Helmandprovinsen. Å andra sidan är radikalislamisterna starkare än någonsin i Pakistan, vilket betyder att koalitionssidan inte kan få ett slut på de endemiska angrepp som oavlåtligt riktas mot såväl människor, som civil och militär infrastruktur. Den pakistanska armén är inte till mycket hjälp och de amerikanska insatser som hittills ägt rum mot mål på andra sidan gränsen har mest karaktär av nålstick och har därvidlag endast ringa strategisk betydelse.
Allt ligger således fortfarande i stöpsleven...
Läs mer hos Bill Roggio i hans The Long War Journal,och DN.
Insatserna har framför allt bestått av flygangrepp men även marktrupp har satts in, såsom skedde den 3 september då ett förband specialstridskrafter luftlandsattes med helikoptrar i Angor Adda, i Sydwaziristan. Målen har framför allt bestått av s.k. safe houses, och skett då man ansett sig ha information om att diverse "höjdare" inom de båda muslimska terrororganisationerna skulle kunna befinna sig på dessa platser.
Det här har givetvis fått den pakistanska regeringen att protestera mot vad man anser vara en kränkning av den nationella suveräniteten. Pakistan är för närvande hårt pressat av insurgenter i de federalt administrerade stamdistrikten på gränsen mot Afghanistan liksom i Northwest Frontier Province.
Talibanernas och Al Qaidas styrka har varit tilltagande under det senaste året och regeringssidan har helt misslyckats med att komma tillrätta med problemen militärt. Talibanerna har helt enkelt konsoliderat sitt grepp över stora delar av Pakistan och tycks nu starkare än någonsin. Situationen beskrivs tämligen väl av pentagonanalytikern Ted Gistaro i denna artikel från New York Times (12 augusti). Al Qaida har även återupprättat sin "brigad 055" - en arabiskspråkig enhet bestående av frivilliga från Mellanöstern och Nordafrika vilken förintades av trupper från USA och Nordalliansen under det afghanska fälttåget 2001.
I vad som tycks vara ett svar på de amerikanska insatserna har Pakistan nu låtit stänga gränsstationen i Torkham i Khyberpasset för Natostyrkornas fordon. C:a 70 procent av de förnödenheter som konsumeras av ISAF/OEF-förbanden transporteras denna väg och framför allt gäller detta drivmedel, vilket Ibrahim Shinwari påpekar i den pakistanska dagstidningen Dawn (6 september).
Stängningen av gränsövergången kan mycket väl visa sig vara kortvarig men sätter ändå fingret på de logistiska svårigheter som gäller vid militära kampanjer i områden som inte har tillgång till hamnar. Även om man skulle vilja repetera den "surge"-doktrin som visade sig så framgångsrik i Irak skulle detta knappast kunna vara möjligt i Afghanistan där förnödenheter, materiel och drivmedel först måste lossas i Pakistanska hamnar och därefter transporteras landvägen. Utan hamnanläggningarna i Kuwait och Basra (och de fina motorvägar som den forne diktatorn Saddam låtit bygga) hade knappast general Petraeus pacificering av Irak kunnat gå på 14 månader.
Läget i Afghanistan har numera förvandlats till ett slags schack patt-situation. Den militära styrkan hos ISAF, USA och den Afghanska armén är för stor för att talibanerna och Al Qaida skall kunna behärska större delar av Afghanistan. Så snart som det handlar om regelrätta strider får radikalislamisterna stryk. Den omtalade offensiv som skulle påbörjas i mars detta år blev ett fiasko efter det att ISAF förstärktes med över 3000 man ur den amerikanska marinkåren i Helmandprovinsen. Å andra sidan är radikalislamisterna starkare än någonsin i Pakistan, vilket betyder att koalitionssidan inte kan få ett slut på de endemiska angrepp som oavlåtligt riktas mot såväl människor, som civil och militär infrastruktur. Den pakistanska armén är inte till mycket hjälp och de amerikanska insatser som hittills ägt rum mot mål på andra sidan gränsen har mest karaktär av nålstick och har därvidlag endast ringa strategisk betydelse.
Allt ligger således fortfarande i stöpsleven...
Läs mer hos Bill Roggio i hans The Long War Journal,och DN.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar