Den 11 september 2008, Jan Blomgren och Pakistan...

Den 11 september

Det är årsdagen av radikalislamisternas terrorangrepp mot Förenta Staterna (och på sitt sätt den yttersta orsaken till att denna blogg överhuvudtaget existerar). Pressen ihågkommer detta alltefter förstånd och redaktionell inställning.

I Svenska Dagbladet skriver bland annat utrikesreportern Jan Blomgren en artikel om vad som numera utgör den centrala fronten i kriget mot terrorismen (eller "det långa kriget", om ni så vill), nämligen Pakistan.

Blomgren är en av de få svenska utrikespolitiska reportrar som det överhuvudtaget är mödan värt att ta på allvar (det finns ett par till, men sannerligen inte så många) och hans Fingerspitzengefühl (eller vad man skall kalla det) har lett honom till att betona betydelsen av Pakistan som den kanske viktigaste komponenten vad gäller att föra "det långa kriget" till ett framgångsrikt slut. Blomgren har en hel serie insiktsfulla artiklar om Pakistan "under västen"...

Dock ställer jag mig en smula frågande till ett par av de slutsatser han drar i dagens epistel.

Bland annat står det följande:

Under sju år har mannen som planerade 11 september, Usama bin Ladin, klarat sig undan alla amerikanska försök att fånga honom. När nu president George Bushs mandatperiod närmar sig sitt slut görs ett nytt desperat amerikanskt försök.

Jag hävdar bestämt att den senaste tidens aktiviteter inte har att göra med jakten på bin Ladin eller utgör "ett nytt desperat [sic!] försök" att klippa terrorfursten innan Bush avgår som president. De flesta attacker har skett nära gränsen och i Nord- och Sydwaziristan (om bin Ladin finns någonstans finns han i Chitral-området, betydligt längre norrut). Det är uppenbart att de har att göra med försök att störa kraftsamling och ledning bland talibanstyrkorna i samband med deras räder in på afghanistanskt territorium. Det tycks också vara fallet att Bush har medgivit gränsöverskrivande operationer efter tryck från lokala amerikanska förbandschefer och att det inte handlar om ett initiativ som kommer från Vita huset eller Pentagon. Att Blomgren skriver att attackerna riktats mot Haqqani och Nazeer visar ju att det inte handlar om något "desperat" försök att fånga bin Ladin.

Vidare ser det nästan ut som om Blomgren köper de pakistanska uppgifterna om alla "civila" dödsoffer rakt av. Det är ju ett bekant faktum att amerikanska räder över gränsen aldrig någonsin lyckats slå ut några militära mål, om man nu skall tro de pakistanska uppgifterna - man har enbart kollateralskadat "oskyldiga" civilpersoner. Amerikansk trupp har tydligen lyckats med den krigshistoriska bedriften att vid sina angrepp under nästan ett decennium uteslutande ha dödat kvinnor och barn. Det är inte utan att man blir imponerad...

Blomgren har vidare intervjuat statsvetaren Sten Widmalm - en person som också jag sätter ett stort värde på som kännare av förhållandena i området. Men den slutsats man kommer fram till handlar om ett slags allmän "oro" för att den demokratiska utvecklingen tycks vara i fara i kölvattnet av de amerikanska angreppen. Hela artikeln andas inställningen att amerikanarna - åter igen - inte vet vad de håller på med, utan bara bombar hej vilt, vilket får som resultat att Bush-administrationen motverkar sina egna intressen.

Så här tror emellertid jag att det förhåller sig:

CENTCOM vet mycket väl att den pakistanska regeringen vare sig vill eller kan förhindra talibanernas och Al-Qaidas ökande inflytande i stamdistrikten och Northwest Frontier Province. Man vet också att så länge som terroristerna har en fristad på den pakistanska sidan kan man aldrig vinna kriget i Afghanistan. Man vet också att man lyckades besegra en mycket mer omfattande insurgentrörelse i Irak, bl.a. genom det faktum att denna inte hade en fristad på andra sidan en nationsgräns.

Man har uppenbarligen ställt sig frågan vad som är viktigast - att vinna kriget i Afghanistan eller undvika att såra pakistanska känslor. Man har enligt mig bestämt sig för att det förra alternativet är det viktigaste och som Blomgren noterar: skickat en hangarfartygsgrupp under ledning av flaggskeppet USS Ronald Reagan för att utöka den potentiella eldkraften.

Vi vet också att detta är en modell som bägge presidentkandidater - demokraternas Barack Obama och republikanernas John McCain - förespråkar.

Uppenbarligen har man i praktiken avskrivit Pakistan som en effektiv allierad i kriget mot terrorismen.

Enligt min mening är detta inte en dag för tidigt.