söndag 11 november 2007

Centralasien i stöpsleven

"Vi är också med på ett hörn..." Svensk ISAF-soldat i Mazar i Sharif

En vecka har gått sedan Pakistans president, general Pervez Musharraf, införde undantagstillstånd (3 november). Den omedelbara bakgrunden var en serie av militära nederlag i delar av Northwest Frontier Province (NFP) och de federala stamdistrikten (sk ”FATAs”, såsom Nord- och Sydwaziristan), liksom ett antal spektakulära bombattentat, varav det mest uppmärksammade var det som riktades mot den förra premiärministern Benazir Bhutto (17 oktober).

I ett pressuttalande förklarade Musharraf att det yttersta skälet till denna drastiska åtgärd var att Pakistan hotades av sammanbrott, och att ett temporärt undantagstillstånd med krigslagar fordrades för att komma till rätta med insurgentrörelser och politisk anarki. Trots att västmakterna inte kan ställa sig bakom något som mest liknar en statskupp fanns det skäl att ge general Musharraf ”the benefit of the doubt” i detta tidiga skede. De militära operationerna i FATA och delar av NFP har nämligen skötts uppseendeväckande illa av den pakistanska armén och krafttag hade varit välkomna. Oförmågan att pacificera FATA/NFP har lett till att talibanmilis och al-Qaida fått en fristad på den Pakistanska sidan gränsen, utifrån vilken man kan destabilisera Afghanistan.

Situationen i Afghanistan är dock både bättre och sämre än vad som framkommer i pressrapporteringen.

Motståndet mot den demokratiskt valda och internationellt erkända Karzairegeringen kommer från talibaner och al-Qaida och är i huvudsak ett problem som är begränsat till de pashtunska syd-västra delarna av landet, medan andra folkgrupper (tadjiker, hazaris, uzbeker, ghilzahis, etc) är massiva motståndare till radikalislamisterna (liksom de flesta bland pashtunerna själva). Terroriststridskrafterna är med sina c:a 20 000 man under vapen en relativt begränsad styrka som inte kan erövra och hålla terräng, så snart som man möter resolut motstånd från koalitionstruppernas sida. Precis som fallet var under hösten 2001 är problemen i Afghanistan inte omöjliga att lösas militärt.

Här finns dock ett viktigt aber. För att kunna segra i ett krig präglat av insurgentbekämpning fordras två saker: kontinuerlig närvaro av säkerhetstrupper, även på mindre orter, samt möjligheten att förvägra fienden möjligheten av en fristad. Nato-styrkorna är förnärvarande allt för små och kontingenter från flera europeiska länder har begränsade operativa befogenheter. Som exempel kan man ta den stora tyska kontingenten som inte kan användas offensivt, utan sitter och hukar i den tadjikiskt dominerade staden Kunduz, där säkerhetsläget är sådant att min gamla mamma hade kunnat patrullera av staden med sin rollator utan större risk.

De styrkor som, vid sidan av amerikaner och britter drar huvudlasset för operationerna i de pashtunska delarna av landet (såsom holländare och kanadensare) är anmärkningsvärt slitna och skulle behöva ersättas eller förstärkas för att pacificeringen skall kunna föras till framgång. Ett allvarligt problem är också det faktum att talibaner och al-Qaida har tillflyktsorter i Pakistan. Tack vare dessa kan terroristerna med sina begränsade styrkor skapa en endemisk insurgentsituation där man kan utföra nålsticksangrepp mot såväl säkerhetskrafter, som civilbefolkning, Genom rena maffiametoder har man också lyckats ta över områden där koalitionstrupperna inte är närvarande. Civilbefolkningen har i dessa områden en tendens att åtminstone passivt ställa sig på talibanernas sida för att inte råka illa ut (framgångarna med the Surge i Irak har handlat just om de amerikanska truppernas kontinuerliga närvaro och att insurgenterna inte längre har någon fristad dit de kan dra sig tillbaka, omgruppera och kraftsamla).

Har nu general Musharraf använt undantagstillståndet för att slå mot insurgenternas baser i NFP och FATA? Svaret på den frågan måste bli negativt. Under veckan har radikalislamisterna tillåtits att helt ta över Swat och stärka sin makt i så gott som samtliga FATAs – och fler ”fredsavtal” mellan regimen och insurgenterna lär vara på väg. Allt detta är ett hot mot den afghanska demokratin, liksom alla de soldater (även svenska) som på FN-uppdrag sysslar med att skydda och återuppbygga det krigshärjade landet.

Skälet till Musharrafs åtgärder kan inte tolkas som något annat än att bibehålla sin maktposition i ljuset av att Högsta domstolen med all säkerhet hade ogiltigförklarat hans val till president på konstitutionella grunder (enligt Pakistans författning kan en president inte samtidigt vara chef för generalstaben). Den hårdnande tonen från USA och västmakterna måste ses i detta ljus. Och de reverenser som Musharraf nyligen gjort, som att lova att avträda från sin militära post, hålla allmänna val i januari och släppa fru Bhutto från sin husarrest utgör på samma sätt ett sätt att blidka opinionen här i väst.

Hur skall då västmakterna förhålla sig till allt detta? Vad bör Sverige göra?

Det första vi bör göra är att identifiera vilka våra intressen är i området – och här föreligger ingen skillnad mellan Sverige och andra västmakter. Det allt annat överskuggande intresset för oss är att Pakistans kärnvapen inte kontrolleras av en fientligt sinnad regim, eller att delar av arsenalen kommer i händerna i på terrorister. Huruvida det råder undantagstillstånd eller demokrati i Pakistan är i detta avseende helt likgiltigt. Ett nästan lika viktigt intresse är att situationen i främst NPF/FATA förändras radikalt. Med lock och pock, hot och belöningar måste den Pakistanska regimen (oavsett vilken) bringas till insikt om att en situation där Afghanistan tillåts destabiliseras är ohållbar. Om vi skall segra i det "långa kriget", så måste vi segra i Waziristan. Och i detta krig deltar vi svenskar indirekt med vår truppstyrka i Afghanistan.

Om man däremot tittar på vilka pakistanska aktörer vi har att göra med kan man dock hålla sig för skratt. Här finns general Musharraf, som verkar spela kvitt-eller-dubbelt med sin politiska ställning; fru Bhutto, vars relation till militären närmast kan beskrivas som fientlig och under vars välde på 90-talet korruptionen grasserade och talibanrörelsen kunde ta över Afghanistan; en Högsta domstol som ofta tycks gå i flock och farnöte med radikalislamisterna i sitt motstånd mot generalerna; en befolkning som till stora delar reagerar på Indiens växande välstånd och politiska inflytande, liksom alliansen med USA genom att regredera till den mest nihilistiskt tänkbara uppfattningen av islam. Och i bakgrunden har vi krafter inom säkerhetstjänsten symboliserad av herrar som Hamid Gul, som ser västvärlden, Indien och judarna som roten till allt ont – och ett islamskt kärnvapen som det bästa botemedlet.

I detta läge bör vi nog trots allt låta general Musharraf försöka rida ut den storm han själv har förorsakat, samt hoppas på att den stora och politiskt-religiöst moderata befolkningen i Punjab nu, liksom tidigare, visar sig immun mot radikalislamismens sirénsång.

Jag är medveten om man härvidlag kan anklaga mig för att låta hoppet triumfera över erfarenheten...

1 kommentar:

Anonym sa...

Kollaps i Pakistan, vad skulle det betyda? Skulle landet falla sönder?