fredag 29 februari 2008

Tema Rhodesia (5): C-skvadronen SAS

"We didn't start the fire..."
30 år efter bushkriget är pojkarna ur det rhodesiska SAS fort-farande eftersökta av privata säkerhets-bolag.
Här en bild från dagens Irak (foto: 22 C-Sq. S.A.S.)

Jag tänkte avsluta min Rhodesia-serie med en "studie" över det rhodesiska SAS (Special Air Service) och den så kallade C-skvadronen - en enhet med en minst sagt brokig historia.

Så länge som människan fört krig har det alltid funnits de som är lite bättre på denna uppgift än andra - och inom all organiserad krigföring har det alltid funnits elitenheter. Dock var Storbritannien det första land som började utveckla specialstridskrafter - och mannen bakom detta var överste David Stirling, mannen bakom SAS, som bildades 1941.

Inspirationen för vad som är själva kärnan inom krigföring med specialstridkrafter - dvs att man opererar med små, men extremt väl utbildade enheter - kan spåras ännu ett stycke tillbaka i historien, nämligen till det brittiska mandatområdet Palestina under 30-talet. Under vad som ibland kallas "arabrevolten" började grupper av arabiska insurgenter att spränga pipelines och angripa avlägset belägna judiska lantbruk för att mörda farmarna och deras familjer. Som ett svar på detta bildade den brittiske officeren Orde Wingate på eget initiativ något som kom att heta Special Night Squads, 1938. Rekryteringen skedde bland de judiska självförsvarsstyrkorna, Haganah, men Wigate gav dem speciell utbildning i okonventionella stridsmetoder och delade in sina mannar mindre enheter för att föra kriget till motståndaren. Sedan dess har krigföringen inte varit sig lik. (Historien om Orde Wingate och Special Night Squads är otroligt fascinerande och jag hoppas kunna återkomma till detta i en senare post.)

C-skvadronen inom det brittiska SAS bildades under andra världskriget bland rhodesiska frivilliga. Efter kriget avvecklades enheten, men återbildades igen på 50-talet, då oroligheterna i Malaysia fick myndigheterna att förstå att specialstridskrafter, som behärskar gerillakrig bättre än gerillakrigarna själva, är ett utmärkt instrument inom COIN-krigföring. Under kampanjen (1950-55) återbildades C-skvadronen som en rent rhodesisk formering vid sidan av A-, B- och D-skvadronerna som bestod av britter. C-skvadronen lades åter ned 1955, men återuppstod 1962 - och kom efter den ensidiga självständighetsförklaringen, 1965, att bli en rent rhodesisk enhet utan band med Storbritannien, men där beteckningen "C Squadron" bibehölls av traditionsvårdande skäl.

Under hela bushkriget förelåg det en viss rivalitet mellan SAS och Rhodesian Light Infantry. Båda enheterna bestod av speciellt utvalda rekryter; båda enheterna var dessutom de enda som endast var öppna för vita; och båda hade likartad utbildning, med stark betoning av träning i luftlandsättningsoperationer. Dock var kraven på rekryterna i SAS mycket högre och enheten bestod aldrig av fler än 250 man. Likaledes förelåg det rivalitet mellan SAS och Selous Scouts. Båda enheterna var tränade i att företa operationer i mindre enheter bakom fiendens linjer i grupper på mellan fyra och sju man (s.k. "sticks"). Skillnaden mellan SAS och spejarna var dock de förras expertis vad gällde tekniker som involverade luftlandsättning och "amfibieaktiviteter" (SAS utbildades även till attackdykare).

På ett principiellt plan är det egentligen inget som skiljer det rhodesiska SAS från andra länders specialstridskrafter (typ Delta Force, Navy SEAL, RPIMa, brittiska SAS, eller vårt egna SSG). Det intressanta med den rhodesiska metoden var att man använde sig av flera olika typer av enheter med olika specialiteter (SAS, Selous Scouts, Grey's Scouts, RLI, etc.), för att accellerera effektiviteten hos samtliga enheter. De olika specialiteterna i kombination med rivaliteten mellan förbanden skapade snabbt en resurs av erfarenheter som alla kunde lära sig av. Ett specialförband är bra; två specialförband är fyra gånger bättre...

C-skvadronen hade äran att få existera 30 dagar längre än de övriga rhodesiska specialförbanden och avvecklades av Zimbabwes nye president, Robert Mugabe, den 31 december, 1980. Som så många av Rhodesias forna soldater begav sig många till Sydafrika där de enrollerades i legendariska förband som 32 Buffalo Batallion och 5 Recce. Som en speciell heder åt sina rhodesiska vapenbröder låter också det brittiska SAS beteckningen "C" vara vakant bland sina egna skvadroner: "'C' is in suspended animation - for ever!"

Och i och med detta suspenderar även jag mina Rhodesia-betraktelser och hoppas att mina läsare har uppskattat dem. Jag har en hel del material om krig i Afrika under 1900-talets senare hälft. Det borde bli en bok, men inga bokförlag här i riket är intresserade, tyvärr...

Extra: Här är en länk till en dokumentärfilm (12 minuter) om det rhodesiska SAS. Tyvärr går den inte att "bädda in" här på bloggen.

4 kommentarer:

Kalle sa...

Hej Erik!

Jag hittade just till din blogg. Den verkar mkt intressant och lärorik, men jag reagerar lite på hyllningen till Rhodesias armé. Om jag inte tar fel så var Rhodesia ett apharteidland som bytte namn till Zimbabwe i slutet på 70-talet i samband med att regimen tvingats till fria val.

Visst, man kan hylla en armé utan att gilla den politik den slåss för (tyska armén i WW2 är ett bra exempel). I detta mindre kända fall kanske det kan vara bra att poängtera detta.. eller? MvH Kalle

Krigsblogg 2007 sa...

Hej Kalle,

Kul om du finner bloggen intressant.

Visst har du rätt. Rhodesia-regimen var inte speciellt aptitlig, men dess armé var alldeles utmärkt, precis som vissa aspekter av Wehrmacht i Hitlertyskland - som du själv tar fram som ett exempel...

Några preciseringar bara: Rhodesia var aldrig ett apartheidland som Sydafrike. Svarta och vita hade principiellt samma rättigheter, men för att få rösta (till exempel) måste man - precis som i Sverige på 1800-talet - ha en viss inkomst eller inneha en viss mängd mark.

Sedan skall man också komma ihåg att Rhodesias armé till 80 procent bestod av svarta.

En annan sak är att man i krig ibland tvingas använda sig av obehagliga allierade.

Under andra världskriget var vi ju allierade med kommunistryssland eftersom vi (med rätta) ansåg att Nazismen var ett ännu större ont.

Under kalla kriget var vi allierade med radikalislamister (i Afghanistan) och med de vita regimerna i Afrika eftersom kommunismen var vår stora fiende...

Idag skulle ingen acceptera sådan allianser...

Kanske kommer väst om ett par år alliera sig med Kina för att krossa islamismen, bara för att ett decennium senare vara involverade i ett storkrig mot just detta land...

Sådana där saker sker hela tiden i historien.

Hälsar Erik

Anonym sa...

Hej Erik,

Mig veterligen så var det första "Elit" förbandet i världen de svenska "Drabanterna"?

Mvh
Robert

Anonym sa...

Erik.

Om du hade läst på lite bättre om Rhodesia, eller snarare hittat mer tillförlitliga källor, så hade du insett att Rhodesia visst var en apartheid-stat. Svarta tvångsförflyttades från sin mark och tvingades betala hyra för mark de sedan länge ägt. För att kunna betala denna hyra var de tvungna att arbeta hos de vita till undermåliga löner. På så sätt kunde de vita hålla den svarta befolkningen tillräckligt fattig för att aldrig få något nämnvärt inflytande. Dessutom säkrade de vita en billig arbetskraft för att kunna bygga sina rikedomar. De vita byggde kort sagt sina rikedomar genom att ta de svartas land, döda/stjäla deras boskap och sedan tvinga dem att kriga mot sina egna bröder. Utöver det tilläts svarta inte låna pengar hos banker, bo i vissa områden särskilt ämnade för vita eller äta på samma restauranger. Dessutom blev deras politiska partier bannlysta och ledarna kastade i fängelser. Ofta fick de sitta i fängelse upp till 10 år. För lite bättre kunskap i ämnet rekommenderar jag dig att läsa "House of Stone", "Rhodesian Black Behind Bars", Joshua Nkomos biografi, mfl.