söndag 2 mars 2008

COIN-krigföringens grå vardag

"Muddling Through..." Amerikanska soldater i Irak

Kings of War lyfter fram en alldeles utmärkt artikel av New Yorker-reportern George Packer i World Affairs Journal. Den behandlar insurgentbekämpningens grå vardag på platser som Irak. Här är ett smakprov:

In the United States, the war is an abstraction that routinely shades into caricature. For all the television news coverage, Americans have the slimmest sense of what the war actually feels and looks like—crumbling deserts, blasted buildings, angry crowds, random firefights. The image of Iraq is flickering and formless. Each year of the war seems like the last, and the patrols and meetings with Iraqis that soldiers conduct every day don’t make for good television ratings. With the exception of Falluja, there have been no memorable battles. The mundane character of counterinsurgency, the fact that journalists have become targets, and the media’s sheer lack of imagination have combined to make this most covered of modern wars one of the least vivid.

Det finns en poäng i detta resonemang. Trots de resurser som står till mediernas förfogande är Irak-kriget, enligt min mening, något av det sämst bevakade i modern tid. Om man läser vad som skrivits av svenska medier ter sig detta krig som något närmast obegripligt. Det finns ingen förståelse för vilka aktörer som är verksamma, vad de har för målsättningar; vad de har för strategier; hur frontlinjerna löper; vilka operationer som företas, etc. En stor del av problemet beror på den ytterst ringa förståelse för militära spörsmål som vidlåder dagens journalister (förmodligen den sämsta sedan 1700-talet och den moderna pressens födelse). Men för att skildra ett ämne måste man behärska det. Det är fullkomligt meningslöst att låta en sportjourmalist recensera en konstutställning eller Ernst Brunner kommentera fotbolls-VM. Men modellen att sätta bocken till trädgårdsmästare tycks vara den gängse inom den svenska (och mycket av den internationella) pressens bevakning av krigsförloppen i Irak, Afghanistan, etc.

Eller som en bekant till mig en gång sade (lite orättvist, kanske): "I de blindas rike är Anders Mellbourn kung".

En av de få bra svenska krigskorrespondenterna var annars Staffan Heimersson. I allt han skrev kunde man märka att han faktiskt älskade sitt ämne - krig. Och denna typ av kärlek skänker också klarsyn.

Jag skulle vilja belysa detta med ett exempel. Under 1995 hade kroaterna byggt upp en tillräcklig militär styrka för att kunna återta de områden som serbiska insurgenter hade lagt beslag på i landsdelarna Krajina och Slavonien. I ett par mästerligt utförda operationer ("Blixt" och "Storm") under sommaren återtog man Västslavonien och Krajina (kroaterna måste ha haft israeliska, sydafrikanska eller gamla rhodesiska rådgivare, men detta får vi kanske aldrig veta...). Nu återstod bara Östslavonien kring städerna Osijek och Vukovar. De flesta "bedömare" i svenska medier ojade sig och varnade för att en kroatisk "storoffensiv" (det heter alltid så) var på gång i öst. Kroaterna stod lågt i kurs eftersom man inte hade väntat på FN:s "tillåtelse" utan tagit saken i egna händer för att återta sitt territorium.

Jag själv trodde inte på att en sådan offensiv var på gång. Med Krajina återtaget hade serbernas Schwerpunkt i området försvunnit och kroaterna behövde bara vänta ut den fortsatta utvecklingen för att få som de ville. Dessutom var de kroatiska trupperna i behov av vila och refitting. Inte heller Heimersson trodde att en offensiv var på gång. Och vad gör han då för att bevisa för hemmaredaktionen (SR) att så inte är fallet? Jo, han åker ut till Östslavonien, lånar en cykel och tar sig runt i området på egen hand. En offensiv fordrar ju truppsammandragningar och Operacija Oluja ("Operation Storm") hade fordrat ett dussintal bigader (130 000 man) och 350 stridsvagnar. Detta är inget som man kan gömma undan i en lada! Är en offensiv på gång, så ser man det också. Heimersson kunde rapportera till den misstrogna hemmaredaktionen att inga aktiviteter var på gång. Heimersson hade rätt. Det är precis så som en slipsten skall dras!

EXTRA: Jag har då och då betonat den nya amerikanska fältmanualens (FM 3-24) betydelse för implementeringen av general Petraeus framgångsrika Surge-strategi. Jag har lagt upp hela texten som pdf-fil under "Resurser", men jag medger att manualens nästan 500 sidor inte är en text som man läser över söndags-kaffet om man inte har något bättre för sig.

För den som är intresserad, men som inte tycker att tiden räcker till eller att manualens tekniska språk är för snårigt rekommenderar jag en läsning av The Army Magazine Hooah Guide to COIN.

Mycket nöje och trevlig söndag.

6 kommentarer:

Andersson sa...

Jag har inte sedan kraftsamlingen inför Irak invasionen sett någon svensk tidning som gjort ett reportage där de visar upp de olika aktörerna och även då var det inte mycket mer än "Invasions styrkan har så många tanks Irak har så många tanks".

När de gäller internationella medier så verkar Ross Kemp ifrån Sky One ha en bra serie om Royal Anglians aka The Vikings i Afghanistans Helnud provins. Men det är fortfarande inte nån saklig presentation av de olika aktörerna utan snarare lite mer som svenska "Fredsstyrkan" på tv 4.

Krigsblogg 2007 sa...

Sky är bra. Det är faktiskt så (och det här är något som många inte gillar att höra) att de "förkättrade" Murdoch-medierna som Sky, Time, Fox, The Australian, etc är lite bättre än många andra medier. De har bra folk som täcker det militära. Ofta handlar det om reportrar och skribenter som inte bara är intresserade av ämnet - utan också har egen militär erfarenhet. Det skapar ett slags blick för ämnet...

/Erik

Andersson sa...

Ja, den enda bra krigskorrespondenten vi har i sverige är ju Johanne Hildebrandt.

Krigsblogg 2007 sa...

Ja, henne hade jag ju faktiskt glömt!

Krigsblogg 2007 sa...

Ursäkta - jag skrev "Time" på Murdoch-medier. Jag menade givetvis "The Times" - den kända dagstidningen i London.

"The Economist" är också bra, även om den har försämrats sedan den köptes av "Financial Times". Wall Street Journal (också Murdoch) är ju oöverträffad. CNN:s Pentagon-korrespondent Barbara Starr är också bra. Hon plockades till CNN från "Jane's Defense Weekly" och vet vad hon talar om.

"Weekly Standard" och "National Review" går ju inte att få tag på i Sverige, men man kan ju alltid läsa dem på nätet...

/Erik

PS pinsamt, det där med Time...

Wiseman sa...

Kan bara hålla med journalisternas tillkortakommanden. Johanne är den sista av de verkliga journalisterna på det här området. Övriga journalister har ju knappast satt sin fot i konfliktområden sedan det var en svensk som dog i Afghanistan. Jag tror inte att Martin Adlers död förbättrade situationen heller. Man minns ju Jarl Alfredius parodiska nyhetssändning från Sarajevo.