torsdag 18 september 2008

En seger som ingen vill kännas vid...

Soldater ur 4 infanteridivisionen poserar under den triumfbåge Saddam lät resa efter kriget mot Iran. Inget motsvarande kommer dock byggas i USA under överskådlig tid

Jag läste idag den amerikanske författaren Thane Rosenbaums lilla reflektion i dagens Wall Street Journal (18 sept), "Victory Is an Orphan". Den uttrycker bättre än vad jag förmår formulera en iaktagelse som jag gjort under det senaste året.

Rosenbaum konstaterar att när det kommer till Irak så vill de flesta amerikaner inte "take yes for an answer".

"The surge" har lyckats "bortom våra vildaste förhoppningar" (som presidentkandidaten Barack Obama uttryckte sig nyligen); säkerhetsläget är bättre än någonsin; kidnappningar och bombattentat har avklingat; Al-Qaida är på flykt; och alla befolkningsgrupper samarbetar aktivt med koalitionsstridskrafterna.

Men istället för glädje ("Rejoice!", som Margaret Thatcher sade efter återtagandet av Falklandsöarna från Argentina, 1982) eller segerparader, är det enda som den politiska klassen, respektive diverse "opinionsbildare" i USA (liksom på annat håll) kan få ur sig kommentarer kring tidtabeller över tillbakadragande och ältande av förlustsiffror. Så gott som ingen ger uttryck för någon stolthet.

Aldrig tillförne har en nation så distanserat sig från uttryck för nationell triumf i samband med ett segerrikt krig, som nu. Inte ens tanken på att man lämnar över Irak i bättre skick än när man tog över det, och att man har skapat den, mig veterligen, första arabiska och muslimska demokratin i världshistorien, tyck intressera någon. För många amerikaner verkar frågan om Irak förbunden med ett slags skam som gör det omöjligt för dem att ens ta in (intellektuellt och känslomässigt) de goda nyheter som strömmat ut från Tvåflodslandet under det senaste året.

Och där tror jag att en del av problematiken ligger: sällan har det förelegat så stor skillnad mellan olika grupper vad gäller förståelsen av de rent faktiska förhållandena under Irakkriget.

Vi har sett en hel del krig under det senaste århundradet och det är givetvis så att folk inte tycker likadant om nödvändighet eller bevekelsegrunder för diverse krigsföretag, men man har åtminstone kunnat enas om rena sakförhållanden. Icke så här. Under Irakkriget har de olika sidorna inte ens velat lyssna till fakta i den mån de presenterats av en meningsmotståndare.

"Krigspartiet" (till vilket jag själv hör) vägrade helt att lyssna till varningar om att hela Irakoperationen höll på att spåra ur under det dystra året 2006; och idag vägrar "fredspartiet" på samma sätt att inse att de amerikanska vapnen just har hemburit en närmast historisk seger, i den mån att den visar att inte bara ett "symmetriskt" motstånd av konventionella motståndare är möjliga att besegra, utan att vi nu även har (åter-)upptäckt en metod att triumfera i situationer där "stridsasymmetri" råder och där motståndaren består av gerillor, insurgenter, "folkliga" motståndsrörelser och terrorister. Och det är inte så förbaskat dåligt...

Post scriptum: Jag kommer att befinna mig på resa under nästa vecka, så bloggandet kanske inte kan ske med samma regelbundenhet, som under den senaste tiden.

13 kommentarer:

Anonym sa...

Ärligt talat så delar jag inte din optimism angående situationen i Irak. Visst, läget har lugnat ner sig, men man har inte vunnit "hearts and minds" hos befolkningen. Tvärtom verkar Iran ha mest sympatier och så fort USA börjar dra sig tillbaka kommer Iran att ytterligare öka sitt inflytande.

Sen är det ju lätt att säga att kriget är rätt, för man kan ta hem det militärt, men vad får det kosta? Ekonomiskt har det kostat mer än vad det har smakat tycker jag. Dessutom är trupperna överansträngda till den milda grad att man börjar få stora problem i Afghanistan.

Sydamerika har blivit eftersatt och clowner som Chavez & Co får hållas på.

Sydostasien är till en stor grad lämnad åt sitt öde och kineserna kan rusta upp i lugn och ro.

När det smällde till i Georgien hade man ingenting att sätta in som motåtgärd.

Det hela kan mycket väl sluta som ett vunnet slag, men förlorat krig. I det ljuset är det svårt att glädjas...

Krigsblogg 2007 sa...

Käre anonym: jag håller med dig i stort, men skulle dock vilja komma med ett par kommentarer... Jag tar dem i tur och ordning.

1) Det är riktigt att det finns sympati vis-à-vis Iran baland många shiamuslimer och att politiker i Daáwa och SICRI försöker balansera mellan Iran och USA - men det finns en motkraft i form av sunniterna (och även kurderna) som betraktar amerikanarna som en "skyddsmakt" vad gäller shiitisk och i sista hand iransk dominans. Det finns ingenting vi kan göra vad gäller dessa gruppers inbördes motsättningar - annat än att behålla ett antal baser i landet. Om vi har kvar c:a 4 brigader kan de få hålla på bäst de vill.

2) Dyrt är det förvisso, men man kan också komma ihåg att kostnaderna för militären var betydligt större under det kalla kriget. Vi har på något sätt vant oss vid att en försvarsmakt inte skall kosta något, men det gör den ju. Kostnaderna för militären (plus Irak- och Aghanistankrig) motsvarar ju inte ens fem procent av BNP.

3) Överansträngda är man förvisso, men detta ser jag som en konsekvens av att man minskade landsstridskrafternas numerär från 15 till tio aktiva divisioner under Clinton. Under första gulfkriget hade man en halv miljon man på plats - jämför detta med dagens läge då man har 130 000 i Irak och 40 000 i Afghanistan. Såväl Obama som McCain vill utöka numerären - tack för det.

4) Frågan är vad man hade kunnat göra åt CHavez/Kina/Ryssarna ÄVEN om man inte hade Irakkriget på halsen...

Jag tror inte att USA hade skickat trupp i någotdera fallen.

Man hade nog låtit Chavez och Kina hålla oavsett situation; och nederlaget i Georgien beseglades snarare av att Frankrike/Tyskland vägrade landet "applikationsstatus" i Nato, än av att USA var upptaget på annat håll...

Jag kan hålla med dig om det sista - om "vunnet slag, men förlorat krig" - men där tror jag snarare det handlar om viljan att använda den krigsmakt man de facto har, och som visat sig fungera så förnämligt i Irak.

Om vi får en president som ser krig som ett värre ont än - låt oss säga - ett iranskt kärnvapen, ja då ligger vi alla illa till....

Vänliga hälsningar

/Erik

Berit sa...

Erik, detta är lite utanför ämnet men jag har ett par frågor som jag hoppas du kan svara på.
Jag får ofta slängt i ansiktet att USA är så förskräckligt och riktiga krigshetsare och att vi fördöms av svenskarna som är så snälla och bra.
Jag har för mig att Bofors säljer vapen till USA, Excalibur?? som används i Irak. är det riktigt? Har också hört talas om AT4 och även clusterbombs ? Sverige fördömer användandet av clusterbombs men tillverkar och säljer dem?
Har du tid att ta mig ur förvirringen?
Vänligen , Berit

Anonym sa...

Erik:

Det är ganska oväsentligt hur många procent av BMP går till försvaret om en stor del av pengarna kommer i form av lån från Kina.

Det anses inte kontroversiellt att påstå att Rom inte gick under för att man hade för få legionärer, för få divisioner eller för att dess fineder var starka - utan för att man till slut inte klarade av att försörja hären och riket krackelerade.

Intressant läsning i ämnet bjuder Edward Luttwak på i några av sina böcker. Han driver bl a en tes om varför Bysans varade så mycket längre än Rom.

MVH

G sa...

" första arabiska och muslimska demokratin i världshistorien"

REJOICE!!!

Bra skrivet!
/G

Lövet sa...

En lekmannareflektion till inläggets huvudfrågeställning "Varför kan inte ens amerikanarna själva se detta som en seger?" skulle kunna komma från det den assymetriska karaktär som även tycks gälla för den relativa "freden". Om man jämför den situation som nu råder i IRAK med ett mer historiskt fredsslut så har de vanligtvis åtföljts av fienden totala nedläggning av vapnen.

Så är ju inte fallet här, eftersom man inte har EN homogen fiende och eftersom dessa heller inte till fullo har upphört med fientligheterna.

Kort sagt - det är svårt att se detta som en fullständig seger när man fortfarande har aktiv terroverksamhet i landet (om än på en nivå som överträffar alla sentida förhoppningar).

Speciellt svårt blir det för en amerikansk befolkning som lever i ett västerländskt samhälle med "absolut" fred. Det relativa lugnet i IRAK framstår naturligvis som skräckinjagande för vilken som helst Idahobonde eller bilarbetare från Detroit.

Krigsblogg 2007 sa...

Hallå alla! Jag har varit bortrest under över en vecka, men nu är jag tillbaka...

Berit: Hehe... ja, det får man ju höra... Excalibur används av jänkarna och AT4 är ju en av Bofors verkliga "kassavältare" överallt, så vad gäller båda dessa vapensystem är ju Sverige med! Vad gäller clusterbomber sitter vårt land tyvärr i en rävsits. Jag har personligen svårt att förstå kritiken mot vapnet om det används i enlighet med krigets lagar. Det äe perfekt för en aktör som har en liten men högteknologisk krigsmakt. De är ideala för ett land som Sverige, som om det skulle angripas torde möta en fiende(läs: Ryssland) som opererar i större formationer. De är också utmärkta mot "lätt" infanteri, dvs insurgentförband utan splitterskydd, etc. Det är faktiskt inte i linje med Sveriges intressen att skriva på detta idiotiska förbud mot clustervapen. Det har tänkts ut av krafter som fr. a. vill försvåra för länder som Israel, USA:a eventuella allierade i framtida konflikter, etc... Jag hoppas att förbudet inte går igenom.

Anonym 2: Det ligger mycket i det du säger, (Cicero: Nervos belli pecuniam infinitam), men tänk på att även Kina har problem. USA:s och Kinas ekonomi fungerar ungefär som en man och hans skräddare. Mannen har inte råd att köpa en kostym men skräddaren säger att han får tillbaka pengarna han lägger ut på kläderna i form av ett lån så snart som de levereras. Ja, då finns det ju plötsligt inga gränser hur många kostymer mannen kan beställa! Detta är också vad som skett. Men Kina har i nuläget så mycket amerikanska statspapper att de faktiskt är ännu mer sårbara än USA, precis som skräddaren om vår klädälskande man plötsligt skulle få idéen att skjuta sig... Är du skyldig banken hundra tusen är du dess slav; men är du skyldig hundra miljoner är de din slav...

g: ;-)


Lövet: Nä, just det... Kriget i Irak är ett exempel på "det långa kriget"... Det kan aldrig fullständigt avslutas, precis som man aldrig kan utrota brottslighet till hundra procent (inget samhällssystem kan ju hindra två grabbar att börja slåss på krogen om en tjej t.ex.). Men läget i Irak är så pass lungt att det inte direkt skiljer sig från många andra länder i "tredje världen". För trettio år sedan hade man i media beskrivit vad som händer som "viss banditverksamhet". Som jag ser det är Irakkriget i princip slut...

Tack alla

/Erik

Anonym sa...

Hej Erik!

"Är du skyldig banken hundra tusen är du dess slav; men är du skyldig hundra miljoner är de din slav..."

Mycket bra jämförelse. Men visst är nog kineserna medvetna om att man inte kommer se röken av de utlånade pengarna.

Hur som helst, det som bekymrar mig är USAs addiction till ständig kapitaltillförsel för att maskineriet ska fortsätta rulla på. Petrodollarn, som säkrade USAs tillgång till nästintill ändlösa resurser i form av nytryckta sedlar, var det som avgjorde kalla kriget och ruinerade Sovjet.

Nu är läget annat och jag ser ingen egennytta av ett försvar som kostar lika mycket som resten av världens tillsammans.

Jag är helt övertygad om att om det än något som kommer ta USA ner från tronen så är det den missköta ekonomin och inte Ryssland, Kina eller nån annan som kommer ikapp rent militärt.

MVH

Lövet sa...

Jag håller med om det du skriver. Nånstans läste jag att det har varit storleksordningen 200 skottlossningar och ett större antal sprängdåd i Göteborg och Malmö det senaste året.

Det skulle med fog kunna sägas tyda på viss instabilitet och oklart säkerhetsläge i delar av landet.

Allt är relativt!

Krigsblogg 2007 sa...

Käre anonym:

"It is the economy, stupid...", som Clinton sade. Du har helt rätt i att först som sist kommer klövern... men jag ser inte västvärldens (och USA:s) ekonomi som i väsentlig mening osund. Jag tror - det må visa sig vara felaktigt - att vi befinner oss i en cykel. Det är fortfarande vi i väst som driver ekonomin...

Titta på det relativt: hur stor är Kinas BNP i förhållande till västmakternas? Den är ekvivallent med Storbritanniens eller Frankrikes.

Hur stor är Indiens eller Brasiliens BNP? Tillsammans är den så stor som Italiens.

Hur stor är ekonomin i hela arabvärlden från Marocko till Irak (inklusive oljeintäkterna)? Jo, ungefär som Spaniens...

Det finns alltså resurser.

Och vad gäller militärutgifter... Under VK2 gick c:a 20 procent av US:s och UK:s BNP till det militära. Under kalla kriget handlade det om 8 procent. Nu spenderar USA 3 procent av BNP på det militära, inklusive Irak- och Afghanistankrigen. I min värld är 5-7 procent optimalt, så det finns marginaler att ta av, som jag ser det...

Tack för ditt tänkvärda inlägg. Framtiden kan mycket väl ge dig rätt, snarare än mig. Bysans är dock alltid ett intressant studieobjekt - där finner vi båda exempel som styrker våra respektive argument...

/Erik

Kära Löv:

Jag tror att piratdåden utanför Afrikas horn bär budskap om framtiden. Politisk aktivitet kommer alltmer flyta samman med kriminell aktivitet. Krig och brott kommer allt mer gå hand i hand. Det fordrar en hel del beslutsamhet och vapen bland oss hederliga människor om inte framtiden skall bli helt outhärdlig...

Tack!

/Erik

BR sa...

Erik!
Har du någon info om det iranska fartyg som kapats av somaliska pirater och som påstås ha en last som gjort piraterna sjuka med misstanke om kemiska vapen destinerade till de somaliska jihadisterna.
LWJ har en rapport om det men finns det ytterligare info?
/BR

Krigsblogg 2007 sa...

Kära Br:

Det verkar vara en anka... men ingen är säker. Combined Task Force 150 har helt omringat fartyget, jag följer detta själv med stort intresse...

/Erik

Hampus Eckerman sa...

Inte surgen som lyckats, utan den omfattande etniska rensningen. Idag är alla områden i Irak långt mer etniskt homogena. Det går att se på satellitbilder hur hela Sunni-områden i Badghdad tömts på folk. Därav slutet på de etniska stridigheterna och också våldet. Den etniska rensningen tog fart ungefär kring surgen, så den förvärrade egentligen för befolkningen.

Problemet här är att minskningen av våldet är temporär, så till vida att om de 4-5 miljonerna flyktingarna vill återvända så kommer de etniska konflikterna återigen kunna ta fart.

Svårt att se en seger i att en femtedel av befolkningen drivits på flykt.

Läs mer:

http://wiredispatch.com/news/?id=361985