måndag 15 september 2008

Är radikalislamismen redan besegrad?

Ja, titta på dem bara: arbetslösa, ensamstående och överspelade... Fanatiska muslimer paraderar i London

Jag måste väl erkänna att jag aldrig har varit någon större vän av Juan Cole, den amerikanske professorn i Mellanösterns historia vid universitetet i Michigan. Ofta har jag tyckt att hans närmast rabiata Bush-hat och grasserande "palestinavansinne" (en vanlig kombination bland humanistiska akademiker) kortslutit hans intellektuella förståndsgåvor; men i en artikel på hans blogg till åminnelse av sjuårsdagen av terrorangreppen mot Pentagon och World Trade Center skriver han mycket intressant om kriget mot terrorismen och vilka resultat det åvägabringat - framför allt i relation till Al-Qaida.

Cole hävdar att det ursprungliga Al-Qaida har besegrats; dvs det Al-Qaida som byggts upp av Osama bin Ladin och Ayman al-Zawahiri. Bin Ladin har inte framträtt offentligt på närmare fyra år, med undantag för den katastrofala internetrelaesen under förra året då en hårdsminkad bin-Ladin, försedd med gyllene kaftan och ett skägg som svärtats på konstgjord väg med hjälp av datorgrafik, skämde ut hela den globala jihadismen. Coles tes är att bin Ladin sannolikt är så pass vanställd att han inte längre kan visas på videoband utan att dra hela organisationen i vanrykte. Bin Ladins andreman, al Zawahiri, har å andra sidan utvecklats till en närmast sjukligt kontaktsökande individ, med flera internetframträdanden i månaden i de mest skilda ämnen, vilket lett till att inte ens TV-bolaget Al-Jasira längre orkar rapportera om alla hans idéer för att inte trötta ut tittarna.

De fortsatta resonemangen har Cole extrapolerat utifrån terrorismanalytikern Mark Sagemans Understanding Terror Networks. Han anser att Al-Qaida idag har högst ett tusental terrorister som har kapacitet att utföra aktiviteter i USA och den övriga västvärlden. Al-Qaida utgjorde en gång i tiden ett mycket större hot, eftersom den de facto utgjorde en internationell organisation som var kapabel att hota amerikanska intressen och skada den amerikanska ekonomin. Man hade dock bara en enda framgång på amerikansk mark (den 11 september) genom att man kunde utnyttja luckor i det amerikanska invandrarverkets och flygbolagens säkerhetsrutiner, men efter detta har man i princip inte kunnat utföra någonting alls av format.

Vad gäller Al-Qaidas övriga målsättningar är resultaten lika magra. Bin-Ladin ville störta det saudiska kungahuset, upprätta ett fundamentalistiskt emirat på al Jasira (dvs. den arabiska halvön) i ett första steg mot ett enat muslimskt kalifat, samt få bort amerikanska trupper från arabisk mark. Allt detta har blivit ett misslyckande. Det saudiska kungahuset är rikare än någonsin och även om amerikanska soldater, de förkättrade as-Salibin (arabiska för "korsriddarna"), inte längre finns på sin gamla flygbas i Saudiarabien, har man fler än någonsin i Irak, Kuwait, Bahrein, Qatar, m.fl. platser. Den saudiska monarkin kan mycket väl störtas i en folklig resning inom en inte alltför lång framtid, men i sådana fall kommer knappast Al-Qaida att spela någon större roll. Organisationens misslyckanden med att slå till mot mål i USA och besegra den amerikanska armén i Irak har lett till att endast 10 procent av befolkningen säger sig ha en positiv uppfattning om den (ned från över 70 procent för ett par år sedan).

Al-Zawahiris planer för Egypten har slagit lika snett. Här skulle regimen störtas och hans egyptiska Islamiska Jihad bildade aktivistceller på bästa revolutionära manér. Men denna organisation är idag krossad. Medlemmarna är antingen döda eller i fängelse. Man hade tidigare en allians med Gama al-Islamiya - "Det Islamska Brödraskapet" - men dessa har idag brutit med jihadisterna och säger sig idag (om man skall tro de 70-tal olika fatwor som formulerats i ämnet) avvisa våldsutövning och förorda fredligt politiskt arbete såsom den rätta tolkningen av Koranen. Cole kommenterar syrligt: "Det främsta resultatet av händelserna den 11 september var tydligen att det Islamska Brödraskapet förvandlades till en fredsrörelse".

Om nu Al-Qaida befinner sig på dekis, hur står det då till med övriga delar av den globala jihadismen? Inte särskiltt bra, säger Cole, och noterar de fyra olika typer av radikalislmaistisk verksamhet som Sageman har identifierat:

1) Västeuropa. Det exempellösa inflödet av muslimer till denna världsdel, i kombination med generösa socialförmåner för nyanlända och en brottsbekämpning som hämmas av rättskonvetioner av typen Den europeiska konventionen om mänskliga rättigheter leder till att Västeuropa alltmer tenderar att bli den globala fristaden för radikalislamismen. Dock är grupperingarna få, saknar manskap och koordinering, samt har endast ringa inflytande över befolkningsflertalet. Man är förvisso kapabla att utföra ohyggliga terrordåd (som i Madrid eller London), men få tror att detta kan få andra följder än att den europeiska terroristlagstiftningen skärps. Ju aktivare jihadisterna är, desto större chans är det alltså att Västeuropa glider dem ur händerna som replipunkt.

2) Det finns större och bättre koordinerade jihadister, fr.a. i Nordafrika, men deras aktiviteter har i princip neutraliserats sedan 2006. Grupperna här är i princip hänvisade till att utföra terrorattentat, vilket i sin tur alienerar den befolkning man helst av allt vill vinna. Aldrig har den radikala islamismen varit mer hatad i Nordafrika än vad den är idag.

3) I länder och regioner där radikalislamismen kan låna prestige från klassisk nationalism är läget något annorlunda. Här kan man framstå som ett slags befrielserörelse mot främmande "ockupationsmakter". Exempel på detta är Hamas i Gaza, Hizbollah i södra Libanon, liksom diverse organisationer i Tjetjenien och Kashmir. Nationalismen gör att man här kan vinna bredare folkligt stöd, men samtidigt handlar det också om begränsade områden med liten befolkningsbas (det bor 1,5 miljoner i Gaza), liksom att dessa organisationer så gott som aldrig hotar västerländska intressen utanför det absoluta närområdet.

4) Irak och Afghanistan. Sageman ser dessa områden som ett särfall eftersom västerländska arméer i allmänhet och amerikanska i synnerhet här bedriver aktiv verksamhet. I Irak har radikalislamismen - både i dess sunnitiska och shiitiska varianter - redan besegrats. Man skall för den skull inte tro att Irak därigenom skulle vara immunt för framtida konflikter. Landet kan mycket väl slitas sönder av sekteristiska strider mellan shiiter, sunniter och kurder, men dessa kommer i sådana fall ha en lokal karaktär och i princip inte skilja sig från andra typer av konflikter i historien. Det handlar alltså om ett slagfält där den globala jihadismen inte har någon specifik roll att fylla.

I Afghanistan är kampen inte på något sätt avgjord, men den har ändrat karaktär. Den "nya" talibanrörelsen med fäste i Pakistans skiljer sig på ett avgörande sätt från den "gamla" rörelsen under mulla Omars emirat fram till 2001. Pressen noterar ofta hur djupt impopulärt USA är i Pakistan, men glömmer ofta att påpeka att samma sak gäller de i huvudsak pashtunska talibanerna. I det senaste parlamentsvalet i februari gick radikalislamisternas parti, Muttahida Majlis-i-Amal (MMA, "förenade aktionsrådet"), tillbaka från 59 platser till tre. Talibanrörelsen har på båda sidor gränsen förvandlats till ett slags pashtunsk nationalrörelse med endast få implikationer för områden utanför närområdet i södra och östra Afghanistan, samt i Pakistans stamdistrikt och Northwest Frontier Province. Övriga befolkningsgrupper tycks immuna. Givetvis förekommer det diverse grupper av frivilliga från andra länder i talibanernas led, men dessa är fåtaliga och har ytterst svårt att arrangera internationella terrdåd mot USA och västvärlden. Striderna kan mycket väl bli både blodiga och långvariga i Afghanistan, men konflikten är nu av en traditionell typ som vi i väst har utkämpat så många gånger förr: momentet av "global jihadism" har varit borta sedan de senaste åren.

I sin avslutning försöker Juan Cole - sin vana trogen - tona ned den roll Förenta Staternas krigsmakt kan ha spelat vad gäller kväsandet av radikalislamismen; liksom det faktum att inget nytt terrorangrepp har förövats under (den ack så avskydde) president Bushs tid vid makten. Men hans resonemang (eller rättare sagt, Mark Sagemans resonemang) förtjänar att tänkas på... Det ligger mycket i detta, åtminstone som jag ser saken.

3 kommentarer:

En läsare sa...

Läsvärd analys. Den långsiktiga - och kanske största - frågan är väl annars huruvida islam kan reformeras som religion eller ej? Så länge man inte avlägsnar idéerna om sharia, dhimma, jihad etc. (som ju dessvärre är centrala) är all islam "radikal". Åtminstone i en modern kontext. För att avsluta den religiöst inspirerade krigföringen (en krigföring som i en eller annan form pågått i nästan 1400 år) krävs att man slutar betrakta koranen som guds ord och profeten som ett oklanderligt exempel. Islam måste helt enkelt avsäga sig betydande delar av sin egen teologi liksom sina politiska / universella anspråk och därefter dra sig tillbaks till en mer privat sfär. Klarar islam detta utan att gå under?

Krigsblogg 2007 sa...

Hallå, Läsare:

Jag är själv oerhört tveksam till möjligheten av en islamsk "reformation", just på grund av den exceptionellt centrala ställning som just koranen intar för våra muselmanska vänner.

Det är förvisso omöjligt att förutspå framtiden, men det enda medel vi har är att titta på det förflutna och därav dra (tentativa) slutsatser. Om Islam fört krig mot oss under de senaste 1400 åren är m.a.o. chansen ganska stor att detta kommer att fortsätta oberoende av vad VI gör...

Jag tror att en kompromiss är omöjlig, men att vi likväl kan samexistera under förutsättning att västerlandet bibehåller överlägsen militär styrka, och inte låter sina samhällen undergrävas av allt för stort inflytande från de muslimer som valt att lämna sina (rakt ut sagt) fiaskon till hemländer, för att åtnjuta västerlandets generösa socialförsäkringssystem... Där ligger vissa stater mer illa till än andra.

Hårda ord kanske, men detta är vad jag tror...

/Erik

Sjövall sa...

Hej! Låter ju aningen behagligare läsa detta inlägg än det jag själv publicerade igår angående ett Europa på väg att bli ett Eurabia.

Redovisar i inlägget en aning mörk bild genom uttdrag ur en bok jag just nu läser, "While Europe slept - How radical Islam is destroying the West from withing" av Bruce Bawer. Se gärna uttdraget http://sjovall.blogspot.com/2009/02/eurabia.html

Tack för intressant läsning!