onsdag 10 september 2008

Petraeusdoktrinen ännu en gång...

Generalerna Raymond Odierno och David Petraeus i glatt samspråk med president George W Bush

Om ett par dagar lämnar general Petraeus över kontrollen över OIF i Irak till sin ställföreträdare, general Odierno. Petraeus nästa post blir att fungera som CENTCOM:s chef och därigenom åta sig det högsta militära ansvaret för de aktiviteter som USA bedriver i såväl Irak som Afghanistan.

Det kan därför vara intressant att titta tillbaka på den senaste tiden i Irak och se vilka vidare strategiska (och operativa) implikationer som den så framgångsrika "surge-" eller "Petraeusdoktrinen" har haft på den ameirikanska militären i stort.

En bra ingång är Andrew Bacevichs artikel i det senaste numret av den ärevördiga tidskriften The Atlantic: "The Petraeus Doctrine".

Bacevich konstaterar att "the surge" har lett till en intensiv diskussion inom det militära etablissemanget i stort och att de främsta företrädarna inte som vanligt utgörs av generaler, stabspersoner eller personer knutna till de militära utbildningsanstalterna, utan av överstlöjtnanter och överstar, dvs bataljons- och regementschefer med praktisk erfarenhet av att leda trupp i strid. En parallell till detta är naturligtvis situationen i Algeriet under 50-talet där den nyskapande doktrinen vad gällde insurgentbekämpning (COIN) också utvecklades av överstar och bataljonschefer, såsom herrarna David Galula (förslag till läsning: Pacification in Algeria, 1964) och Roger Trinquier (förslag till läsning: Modern Warfare, 1962).

Viktiga fora för denna debatt utgörs idag av tidskrifter som Armed Forces Journal, men också rena "internetplattformar", som The Small Wars Journal.

Frågeställningen kretsar kring grundproblemet: hur kunde OIF (den amerikanska Irak-operationen), efter den lysande insatsen i mars/april 2003, då Saddam-regimen störtades på några veckor, förfalla till hopplös anarki vid slutet av 2006, för att därefter föras till en praktisk seger på ett år (fr.o.m sommaren 2007, då alla "surge-brigader" fanns på plats, t.o.m. sommaren 2008)? Och i bakgrunden svävar givetvis spöket från Vietnamkriget, som fortfarande utgör något av det bortträngda omedvetna i den amerikanska militärens "body-politics".

Basevich spetsar till motsättningarna genom att hänvisa till två "partibildningar" i den amerikanska debatten som han tycker sig ha identifierat: The Crusaders ("Nya skolan", som jag tänker kalla den här) och The Conservatives ("Gamla skolan").

Nya skolan

Nya skolan består av officerare som ser landstridskrafternas problem i Irak såsom självförvållade. Problemet bestod av högre officerare som allt för stelbent och till varje pris ville undvika ett nytt "Vietnam" mellan Eufrat och Tigris, och som därför exorcerade alla försök att praktisera okonventionella pacificeringsmetoder inspirerade av de europeiska makternas krigsföretag i sina forna kolonier. Själva inbegreppet för denna typ av general var kommendanten i Bagdad, general Ricardo Sanchez, som kallade insurgentaktiviteterna i Irak för "strategically and operationally insignificant", trots att lägste korpral ute på fältet kunde se att detta inte var fallet.

Den kanske mest inflytelserike bland Nya skolans företrädare är fd. överstelöjtnanten vid pansartrupperna, John Nagl (född 1966), utbildad vid West Point, Irakveteran, Rhodes-stipendiat, och med en doktorsavhandling om brittisk kolonialkrigföring från Oxford bakom sig. År 2002 publicerade han något som kom att bli en milstolpe i COIN-diskussionen, Learning to Eat Soup With a Knife - Counterinsurgency Lessons from Malaya and Vietnam. Denna bok ledde till att general Petraeus knöt honom till sig för utvecklandet av den nya fältmanualen för infanteristrid (FM 3-24) som kom att bli "Petraeusdoktrinens" teoretiska grundval från december 2006 och framåt.

En central tes hos Nagl är att terrorattentatet den 11 september visar att politisk instabilitet, oavsett var den förefinns på jordklotet, kan utgöra ett hot mot Förenta Staterna och dess befolkning. Det är alltså de internationella politiska förhållandena i stort, snarare än ett specifikt militärt hot från en utländsk makt, som genererar den nya hotbilden. Politisk instabilitet skapar laglöshet, vilket i sin tur skapar en miljö där USA:s och västmakternas fiender kan kraftsamla och omsätta sina hot i verklighet. Alltså bör den amerikanska säkerhetspolitiken framför allt prioritera skapandet av stabilitet över allt på jordklotet, vilket berövar terroristerna den miljö de behöver för att kunna verka. Detta påminner om Winston Churchills modell för att fånga fisk om man inte har ett metspö: dränera sjön! För militären handlar det också om att pacificera befolkningen och etablera en legal regim blir minst lika viktigt som att vinna enskilda fältslag. Enligt Nagl bör den militära förmågan vara "not just to dominate land operations, but to change entire societies".

Den Nya skolan knyter också an till erfarenheterna från Vietnamkriget, men inte som en avskräckande modell, utan som något som var på väg att fungera när väl general Creighton Abrams efterträdde general William Westmoreland som befälhavare, 1968 och den tungfotade "Search-and-Destroy-doktrinen" ersattes med en mer flexibel och sofistikerad modell (mer om general Abrams metoder för insurgentbekämpning, se Thomas X Hammes "Countering Evolved Insurgent Networks", Military Review (aug-sep, 2006).

Enligt Basevich spelar Vietnammetaforiken en roll i dagens debatt där den Nya skolan låter general Sanchez (m.fl.) ikläda sig rollen av Westmoreland och där general Petraeus blir till en återuppstånden Creighton Abrams. Abrams framgångsrika (men avbrutna) omorientering av de amerikanska styrkorna ses som en förelöpare till Petraeus "surge" och som ett indicium på att även USA har en historisk modell för COIN att falla tillbaka på - man behöver således inte gå över ån efter (de europeiska kolonialmakternas) vatten...

För Nagl handlar det nu om att så snabbt som möjligt "institutionalisera" lärdomarna från Vietnam och Irak i den militära utbildningen, för att på så sätt förbereda armén för uppgiften att inte bara föra krig, utan också bygga samhällen. Den vidare implikationen blir också att lägga ned mindre pengar på att köpa stridsvagnar och mer på att - precis som britter och fransmän alltid har gjort - lära officerare att tala språken i de delar av världen där de måste verka. Ytterst handlar det om att förändra den militära kulturen i USA, bort från en renodlad fokusering på strid och hän mot en inställning som betonar "the intellectual tools necessary to foster host-nation political and economic development.

Modellen för denna typ av officer kanske kan studeras i Rudyard Kiplings Kim (1901) i form av gestalten "överste Creighton"; och det ser ut som om Nagl kommer få sin vilja igenom. Enligt Basevich kommer den officerskår som bara för ett decennium sedan hämtade sin teoretiska inspiration från "Powelldoktrinen", och dess betonande av att krigsföretagen skulle vara korta, väldefinierade, innehålla absolut överlägsenhet vad gäller stridskrafter och innefatta en "exit strategy", nu formas av "Petraeusdoktrinen" där man utgår från att krigsföretagen kan pågå under mycket lång tid, att oklarhet i operationsmålens formulering accepteras, och att våldsutövning kommer att spela en mindre roll vid konfliktlösning, även om tröskeln för att använda våld och militära instrument paradoxalt nog sänks.

Gamla skolan

Den Nya skolan har givetvis inte teoretisk hegemoni i den amerikanska debatten. Det finns här ett "gammalt garde" som förhåller sig skeptiskt till den "historierevisionism" som Nya skolan applicerar på Vietnamkriget, och framför allt är man mycket kritisk till tendensen att se framtida konflikter uteslutande i ljuset av Irak, liksom den accent som läggs vid rekapituleringen av europeiska koloniala företag och en storstrategisk förståelse av världen som sker i termer av det sena 1800-talets "The Great Game" (för att nu återigen alludera på Rudyard Kipling).

Den kanske starkast lysande stjärnan i den Gamla skolans läger utgörs av överste Gian Gentile, doktor i historia från Stanford, professor vid West Point och med två rundor som i Irak bakom sig, som bataljonschef i 1 Armored Cavalry Division (ett smakprov på hans argumentering kan studeras i sommarnumret av World Affairs Journal: "A (Slightly) Better War: A Narrative and Its Defects"). Framför allt koncentrerar han sig på Abrams roll under Vietnamkriget och det (ovedersägliga) faktum att USA faktiskt förlorade detta krig. Han anser vidare att den amerikanska stridsledningen drog de rätta slutsatserna av Vietnam: "it correctly assessed that the mechanized formations of the Warsaw Pact deserved greater attention than pajama-clad guerrillas in Southeast Asia".

Gentile varnar också för den "triumfalism" som kommit i kölvattnet på framgångarna i Irak (och som även Krigsbloggens författare mer än en gång gjort sig skyldig till...). Han poängterar i sammanhanget att framgångarna inte så mycket består i tillämpningen av en ny taktik, utan i det faktum att USA betalar sunniterna för att slåss mot Al-Qaida, och inte mot dem själva (även om åtminstone jag inte ser detta som något större problem: detta har varit ett standardförfarande i västerländsk insurgentbekämpning sedan Romarrikets dagar: "We got the guns, we got the boys, we got the money too...").

Ytterligare en kritik riktas mot den Nya skolans vilja att förändra förbandskulturen och försöka få soldaterna att uppträda lika mycket som polismän och socialarbetare, som militärer - och att detta riskerar att försämra truppernas kvalitet vad gällerer konventionell strid mot (låt oss säga) ryssar eller kineser i framtiden.

Gentile vänder sig också mot institutionaliseringen av "det långa kriget", där man ser militära uppgifter (mot exempelvis terrorister) i analogi med polisiär verksamhet. Polisen bedriver ett "långt krig" brottsligheten. Hur mycket resurser man sätter in kan man ju inte hindra nya tjuvar eller våldtäktsmän från att födas; verksamheten måste alltså pågå kontinuerligt. Acceptansen av att föra det "långa kriget" bryter mot militärens klassiska uppgift att föra ett hett, kort krig, segra och därefter dra sig tillbaka i förvissning om att hela miljön har förändrats (som i och med Hitlertysklands nederlag). Gentile ser i förlängningen av detta ett Amerika som allt mer måste fungera (i praktiken, om än inte till namnet) som ett klassiskt imperium, à la Rom eller det Brittiska imperiet, vilket inte är önskvärt enligt den Gamla skolans män. Den viktigaste invändningen är dock militär och säkerhetspolitisk: genom att förvandla den amerikanska krigsmakten till en COIN-armé gör man sig försvarslös inför framtida konflikter som inte har COIN-karaktär.

Avslutning

Personligen måste jag nog säga att jag ansluter mig till den Nya skolan. The proof of the pudding is eating it, och detta har den Nya skolans män visat i Irak. Och även jag ser dagens storpolitiska situation som något som liknar The Great Game, från tiden innan första världskriget (händelserna i Georgien vederlägger ju inte detta på något sätt).Däremot är det alltid intressant att läsa intelligenta meningsmotståndare som Gian Gentile. Framför allt delar jag hans oro för hur den allmänna debatten i USA (och på andra håll i världen) ser ut. Hela den här dikussionen om krigsmaktens roll i samhället förs nästan uteslutande av militärer. För femtio år sedan hade även andra grupper deltagit. Bland icke-militärer har förståelsen av militära frågeställningar nästan reducerats helt till ett naivt "för" och ett (ännu mer) primitivt "mot". På grund av den kontinuerligt minskande förståelsen för militära spörsmål är såväl politiker som allmänhet i tilltagande grad avstängd från en diskussion som påverkar hela samhället på ett avgörande sätt. De här frågorna är minst lika viktiga som miljöfrågor, arbetsmarknadsfrågor, ekonomisk politik, etc. Enligt min mening borde det ingå i det allmänna medborgaransvaret att sätta sig in i dem.

I det gamla Rom såg man alltid till att militären hade en civil styrning i sista hand, men detta kunde bara ske eftersom det fanns medborgare som var livligt insatta i hela problematiken. Där har vi alla något att lära.

9 kommentarer:

Anonym sa...

Hej Erik!

Jag vill bara att du ska veta att den här typen av analyser som du gör är otroligt uppskattade!

Jag är jätteglad att du har börjat blogga igen. Hoppas du hade en trevlig sommar i Tyskland!

M.v.h.

Christer

Friedrich sa...

I det här sammanhanget kanske man även ska lyfta fram dåvarande överste H.R McMaster som var chef över 3rd Armoured Cavalry Regiment i Tal Afar. Hans lyckosamma pacificeringskampanj i just nämnda stad kom ju sedan, åtminstone på politisk nivå, lägga grunden till "clear-hold-build"-strategin som därefter tillämpades, i olika former, runt om i landet. McMaster har ju också en Ph.D och kritiserade ju politken och strategin i Vietnmakriget i sin bok "Dereliction of duty". En bok som fick stort inflytande på den nya officerskåren. Och 2007 gick McMaster mycket riktigt över till Patreus "COIN-team" som rådgivare.

bjornaxen sa...

Jag delar din oro om den usla militära debatten i samhället.

Jag tror det har att göra med föreställningen om att makt alltid är fel.

Makt är så klart beroende av den moraliska utgångspunkten. Men istället för att våga fråga när maktutövning är moraliskt önskvärt har man fått för sig att makten är omoralisk.

Krigsblogg 2007 sa...

Christer: Tack!

Friedrich: Yup! Man brukar ju lyfta fram tre "proto-COIN-män" från de svåra åren: Petraeus (då generalmajor) i Mosul som chef över 101:a luftlandsättningsdiv; McMaster i Tal Afar (som du nämner); och överste Sean McFarland chef 1 bat, 1:a pansardiv i Ramadi...

Björn: håller med...

/Erik

BR sa...

I själva verket har den "nya skolan" redan framgångsrikt tillämpas i modern tid och det är märkligt att det fallit i glömska fram till nu.
Det kommunistiska upproret mot britterna i dåvarande Malaya på 50-talet slogs ner genom en "hearts and mind" kampanjmot befolkningen med bl.a officerare som talade det lokala språket varigenom underrättelser om fiendens whereabouts och annat samarbete kunde erhållas från lokalbefolkningar vilket knäckte upproret.
/BR

Krigsblogg 2007 sa...

Till Br: Ja, detta är ju helt riktigt. Jag vet inte om du har tittat lite på de länkar som jag grupperat under "Resurser"... Där har jag länkat till en intressant pdf-fil från Rand som behandlar just "The Malayan Emergency"...

/Erik

Krigsblogg 2007 sa...

Till Br - en gång till:

Vill bara tipsa om en annan framgångsrik COIN-operation:

Britterna i Oman 1965-76

Finns på http://smallwarsjournal.com/mag/docs-temp/93-white.pdf

/Erik

Anonym sa...

Efter rekommendation av Krigsblogg läste jag Victor Davis Hansons krönika om varför västerlandet vinner alla krig. Ja, utom Vitnamkriget då, kanske. Boken imponerade och jag lärde mig ett och annat. Den koppling jag gör till artikeln om the Surge är den att omdaningen av soldater till att bli mer likt poliser går tvärsemot det som åtminstone enligt min läsning av VDH varit västerlandets styrka i krig: Fokusering på material och fokusering på krigets yttersta mål att döda fiender för att uttrycka det rakt på. Finns en motsättning där trots the surges framgångar vilket väl då också överstelöjtnant Gentile hävdar om jag förstår saken rätt.
Vidare - om Rom och det civila samhället. Fr.o.m. Marius och Sullas tid och ett halvt årtusende framöver, merparten eller åtminstone hälften av det imperialistiska Roms historia, kan man ju fråga sig om det var militären eller det civila samhället som drog i trådarna. Bara mina fem ören om en intressant frågeställning.

Krigsblogg 2007 sa...

Käre anonym,

Tack för detta inlägg som faktiskt sätter fingret på ett problem som jag själv brottas med... och inte har någon direkt lösning på.

Precis som du noterar finns det en avgörande motsättning mellan VDH:s ståndpunkt i "Carnage and Culture" och det som jag kallar "Nya skolan" eller Petraeusdoktrinen.

Och det handar givetvis om man i sista hand skall använda soldater som "socialarbetare" - vilket jag också känner en instinktiv motvilja inför

Men även VDH har modifierat sina ståndpunkter under senare tid.

Så här skulle man kunna uttrycka det: USA hade mycket väl kunnat vinna Irakkriget genom "Ricardo Sanchez-moellen". Problemet var bara att det hade tagit tid och kostat blod.

Petraeusdoktrinen var ett svar på ett "medialt" tryck som ville att konflikten skulle lösas snabbt som möjligt och med så lite blodspillan som möjligt.

De europeiska kolonialmakterna (britterna på Malacka, Cypern, Kenya och Oman; fransmännen i Algeriet och diverse operationer i Afrika) stod också under tryck under 50- och 60-talen, men detta var inte primärt medialt utan ekonomiskt. Våra europeiska vänner tvangs to fight a war on shoestring.

Slutsatserna blev dock identiska: COIN-doktrinen.

VDH är i färd med att skriva en ny bok utifrån detta perspektiv: Ett slags "Carnage and Culture" utifrån det "långa krigets" perspektiv, snarare än "landmark battles".

Men vissa parametrar förändras inte vad gäller den västerländska kulturkretsens generella approach till krig:

Intellektuell diskussion

Överlägsen teknologi

Centurionernas roll (lägre officerares möjlighet att påverka striden)

Och i sista hand det faktum att när västerlandet väl bestämmer sig för att gå i strid utgör det den mest formidabla stridmaskin som universum någonsin skådat.

Tack för inlägget!

/Erik