USA och Irak slår mot iranska "specialgrupper"

"Knäpp knappen, Omar...!" Irakisk polisrekryt i Bagdad får instruktion i reglementsenlig klädsel

Jag har just kommit hem från en veckas resande utan Internet. Jag är fortfarande lite ringrostig, så jag tänkte börja med en mjukstart: lite nyheter från Irak.

I takt med att det inhemska våldet minskar i Irak kan säkerhetsåtgärderna riktas mot krafter som härrör utanför Iraks gränser. Eftersom de sunnitiska Al-Qaidagrupperna i allt väsentligt är besegrade, handlar det här framför allt om sha extremister som understödjs av Iran och som ofta utgör utbrytargrupper ur Muqtada al-Sadrs "Mahdiarmé". Dessa extremister kallas "specialgrupper" för att skilja ut dem från shiitisk milis som inte stöds av Iran.

Under gårdagen (28 september) grep amerikanarna fem medlemmar ur "Hizbollahbrigaden" i Nya Bagdad (ett förortsområde som tidigare dominerades av Mahdiarmén). Hizbollaharmén är en grupp som gjort sig känd för att placera ut vägbomber och utföra raketangrepp mot koalitionstrupperna. Organisationen antas ha ett par hundra medlemmar och stöds ekonomiskt av Iran och vad gäller trupputbildning av den shiitiska libanesiska terrororganisationen Hizbollah: men sedan september månad har ett trettiotal "brigadister" gripits.

Den intensifierade aktiviteten mot "specialgrupperna" tycks vara ett svar på den ökande aktivitet som dessa visat sedan Al-Qaida trängts tillbaka och de ledande krafterna inom Mahdiarmén tvangs fly landet efter det att trupper från den irakiska regeringen och koalitionen lyckades pacificera södra Irak tidigare i år.

Enligt vad general Sabah al-Fathlawi, ansvarig för polisinsatserna i södra Irak, kunde meddela AFP har "specialgrupperna" åter börjat röra på sig. Våldsamheterna har mer karaktär av polisingripanden än regelrätt krig, men ingen vet hur utvecklingen kommer att bli i framtiden - det mesta verkar i nuläget vara upp till Iran. Men eftersom läget är så mycket lungnare på andra håll finns nu mycket större resurser att möta detta nygamla hot.

Här följer ett axplock av vad som skett tidigare under veckan enligt The Long War Journal:

Recent operations against the Iranian-backed terror groups operating inside Iraq:

Sept 27: Coalition forces captured five Hezbollah Brigades fighters in New Baghdad

Sept 25-26: Iraqi and US forces captured 53 Special Groups operatives north of Nasiriyah. Large amounts of weapons were also uncovered.

Sept 24: Coalition forces captured a senior weapons smuggler for the Army of the Righteous in Amarah.

Sept 21: Coalition forces detained five Hezbollah Brigades operatives during two separate raids in New Baghdad.

Sept 20: Iraqi and US forces captured two Special Groups fighters in Al Kut in Wasit province.

Sept 19: US soldiers captured two Special Groups operatives in the Hayy Jihad neighborhood of Baghdad’s Rashid district.

Sept 18: Iraqi security forces killed one Special Groups fighter and detained four during a raid in Hillah.

Sept 16-18: Iraqi Special Operations Forces and Iraqi Special Weapons and Tactics teams captured eight Special Groups fighters and killed one during operations in Hillah, Amarah, Diwaniyah, and New Baghdad.

Sept 16: Iraqi police captured six Special Groups fighters behind an IED attack that killed a policeman in the Ur neighborhood in Baghdad.
.

Inget spektakulärt, alltså... Bara ännu en dag av träget arbete i vingården

En seger som ingen vill kännas vid...

Soldater ur 4 infanteridivisionen poserar under den triumfbåge Saddam lät resa efter kriget mot Iran. Inget motsvarande kommer dock byggas i USA under överskådlig tid

Jag läste idag den amerikanske författaren Thane Rosenbaums lilla reflektion i dagens Wall Street Journal (18 sept), "Victory Is an Orphan". Den uttrycker bättre än vad jag förmår formulera en iaktagelse som jag gjort under det senaste året.

Rosenbaum konstaterar att när det kommer till Irak så vill de flesta amerikaner inte "take yes for an answer".

"The surge" har lyckats "bortom våra vildaste förhoppningar" (som presidentkandidaten Barack Obama uttryckte sig nyligen); säkerhetsläget är bättre än någonsin; kidnappningar och bombattentat har avklingat; Al-Qaida är på flykt; och alla befolkningsgrupper samarbetar aktivt med koalitionsstridskrafterna.

Men istället för glädje ("Rejoice!", som Margaret Thatcher sade efter återtagandet av Falklandsöarna från Argentina, 1982) eller segerparader, är det enda som den politiska klassen, respektive diverse "opinionsbildare" i USA (liksom på annat håll) kan få ur sig kommentarer kring tidtabeller över tillbakadragande och ältande av förlustsiffror. Så gott som ingen ger uttryck för någon stolthet.

Aldrig tillförne har en nation så distanserat sig från uttryck för nationell triumf i samband med ett segerrikt krig, som nu. Inte ens tanken på att man lämnar över Irak i bättre skick än när man tog över det, och att man har skapat den, mig veterligen, första arabiska och muslimska demokratin i världshistorien, tyck intressera någon. För många amerikaner verkar frågan om Irak förbunden med ett slags skam som gör det omöjligt för dem att ens ta in (intellektuellt och känslomässigt) de goda nyheter som strömmat ut från Tvåflodslandet under det senaste året.

Och där tror jag att en del av problematiken ligger: sällan har det förelegat så stor skillnad mellan olika grupper vad gäller förståelsen av de rent faktiska förhållandena under Irakkriget.

Vi har sett en hel del krig under det senaste århundradet och det är givetvis så att folk inte tycker likadant om nödvändighet eller bevekelsegrunder för diverse krigsföretag, men man har åtminstone kunnat enas om rena sakförhållanden. Icke så här. Under Irakkriget har de olika sidorna inte ens velat lyssna till fakta i den mån de presenterats av en meningsmotståndare.

"Krigspartiet" (till vilket jag själv hör) vägrade helt att lyssna till varningar om att hela Irakoperationen höll på att spåra ur under det dystra året 2006; och idag vägrar "fredspartiet" på samma sätt att inse att de amerikanska vapnen just har hemburit en närmast historisk seger, i den mån att den visar att inte bara ett "symmetriskt" motstånd av konventionella motståndare är möjliga att besegra, utan att vi nu även har (åter-)upptäckt en metod att triumfera i situationer där "stridsasymmetri" råder och där motståndaren består av gerillor, insurgenter, "folkliga" motståndsrörelser och terrorister. Och det är inte så förbaskat dåligt...

Post scriptum: Jag kommer att befinna mig på resa under nästa vecka, så bloggandet kanske inte kan ske med samma regelbundenhet, som under den senaste tiden.

Ändrat pakistanskt tonläge efter ytterligare amerikanska angrepp i Sydwaziristan

Prickskyttar ur stabskompaniet, 2 bataljonen, 508 regementet, 82 luftburna divisionen, utanför Dey Yak, Afghanistan (foto: Mica Clare, US Army)

Det verkar som om Pakistan nu insett att man måste leva med fortsatta amerikanska insatser på eget territorium och att man därför måste göra det bästa av situationen för att inte förlora ansiktet inför den egna befolkningen och internationell opinion.

Så här tycks det ligga till:

Ni som följt nyheterna under den senaste tiden har säkert noterat kontroverserna kring de amerikanska angreppen från postioner i Afghanistan mot stödjepunkter tillhörande talibaner och Al-Qaida på andra sidan gränsen i Pakistans federalt administrerade stamdistrikt.

Under denna månad har nästan ett tiotal sådana angrepp ägt rum och de har utförts såväl med obemannade UCAVs, som med konventionellt flyg och - vid åtminstone ett tillfälle - infanteri tillhörande specialstyrkorna (troligen arméns Delta Force eller flottans SEAL).

Åtgärderna är godkända från högsta ort (dvs den amerikanske presidenten George W Bush) och markerar något av en ny strategi för det afghanska kriget.

Den stora svårigheten med att besegra talibanstyrkor och Al-Qaidaenheter beror inte på att dessa skulle vara så fruktansvärt goda soldater eller åtnjuta något anmärkningsvärt stort stöd bland lokalbefolkningen, utan på grund av det faktum att terroristerna kan dra sig tillbaka på andra sidan en internationell gräns för att kraftsamla och planera nya attacker. Detta är en stor skillnad från exempelvis Irak där en mycket större och bättre beväpnad insurgentrörelse nyligen har besegrats, bland annat genom det faktum att fienden inte hade någon "fristad" att dra sig tillbaka till.

Ända sedan 2001 har tanken varit att Afghanistan och dess allierade (fr.a. USA) sköter kriget på den afghanska sidan under det att Pakistan "håller rent" på sin sida. Detta har pakistanierna av olika skäl misslyckats med - och vad värre är: man har idag ännu mindre kontroll över gränsområdena, än vad man hade för ett par år sedan. Stamdistrikten är idag helt utanför regeringens kontroll.

Hur löser man då ett sådant problem? Krigshistoriskt finns det två typer av åtgärder man kan ta till. Den ena handlar om att spärra gränsen för infiltration. Detta är mycket svårt men kan lyckas om terrängförhållandena är de rätta, såsom fallet var i den algeriska öknen där den franska "Moricelinjen" fungerade alldeles utmärkt för att hindra inbrytningar av FLN-terrorister under 50-talets Algerietkrig. Denna metod är dock omöjlig att implementera i den bergsterräng som finns mellan Afghanistan och Pakistan. Alltså får man ta till den andra åtgärden, som handlar om att utvidga kriget till andra sidan den gräns det nu handlar om. Folkrätt och FN-konvention ger en förfördelad part all rätt att göra så, men vad som gäller i teorin är inte alltid applicerbart i praktiken. Pakistan är ett vänligt sinnat land som står på västmakternas sida i kriget mot terrorismen och att fatta ett sådant beslut, som president Bush nyligen gjort om gränsöverskridande interventioner, är inget man gör i första taget. Dock har detta nu skett och skälet är antagligen att behovet av att slå mot terroristernas stödjepunkter uppväger önskemålet att ha goda relationer med Pakistan.

Men det finns en annan sida av saken också. Pakistan har förvisso protesterat mot de amerikanska tillslagen och hotat med att stänga viktiga transportleder för Natostyrkorna i Afghanistan, svara med dödligt våld om man träffar på utländsk trupp på eget territorium, skicka stridflygplan för att skjuta ned UCAVs, etc... Men efter den gångna veckans sabelskrammel har man uppenbarligen kommit på en ny metod - man säger numera att angreppen handlar om "gemensamma insatser mellan Pakistan och USA.

Gårdagens amerikanska angrepp mot mål i Baghar Cheena i Sydwaziristan, ägde rum samtidigt som ordföranden i det förenade stabskollegiet ("Joint Chiefs of Staff"), amiral Michael Mullen var i Islamabad för att träffa sina kollegor i den pakistanska generalstaben och deklarera den amerikanska positionen. Uppenbarligen har han låtit sina värdar veta att ingenting som de gör kommer att ändra den amerikanska politiken. Och i sista hand är ju Pakistan mer beroende av USA, än tvärt om.

Pakistanierna tar alltså skeden i vacker hand och låter en officiell talesman säga till telegrambyrån Reuters att angreppen visar "på det förbättrade underrättelsesamarbetet mellan länderna".

Detta är stor humor...

Räkna med fler angrepp och ett och annat spel för galleriet från den pakistanska regeringens sida

Läs mer i "The Long War Journal".

"Järnlady" tar över Israel?

Nu blir det åka av: Tzipi Livni

Idag tar general Raymond Odierno befälet över MNF-I och den forne chefen, general David Petraeus, blir C-in-C (som det hette förr) över CENTCOM och Krigsbloggen (och säkerligen merparten av dess läsare) önskar herrarna lycka till.

Ursprungligen hade jag tänkt skriva en liten kommentar till detta, men kom dock på andra tankar... Israel står nämligen i beråd att få en ny premiärminister (Ehud Olmert skall ju avgå efter korruptionsaffärerna) och i pressen florerar allehanda rykten om vem det kan tänkas bli.

Personligen tror jag att det blir en kvinna (det känns rätt i år) och att det blir den nuvarande utrikesministern från centerpartiet Kadima, Tzipi Livni.

Livni är 50 år gammal och anses allmänt som en "hök" och hårding. Det är betecknande att hon allmänt anses stå politiskt till höger om det konservativa Likuds ledare "Bibi" Netanyahu. Livni var en av förre premiärministern och pansargeneralen "Arik" Sharons protegéer och lämnade också Likud när Sharon grundade Kadima (för att få till stånd överlämnandet av Gazaremsan till den "Palestinska myndigheten"). Innan hon gav sig på politiken tillhörde Livni det legendariska utrikesspionaget, Mossad, och tjänstgjorde under flera år i Paris, där hon tillhörde ett hemligt kommando vars uppgift var att bekämpa arabiska terrorister i Europa.

Trots sin "hawkishness" betraktas hon emellertid som moderat vad gäller bemötandet av det iranska hotet (till skillnad från Netanyahu, m.fl.), och har nöjt sig med uttalanden av typen "militära insatser finns med i beräkningarna när det gäller Iran". När det kommer till Hamas och andra palestinska terrorister, är tongångarna dock annorlunda: "Vi skjuter först och frågar sedan!", liksom vad gäller Syrien: "Fred handlar inte om att äta houmus på någon jäkla restaurang i Damaskus; det handlar om att Syrien måste lämna ondskans axelmakter och sluta upp med att stödja terrorister!"

Kuriosa: Livni (som behållit sitt flicknamn) är mor till två barn tillsammans med sin make sedan flera år, reklammannen Naftali Spitzer. Det sägs att Spitzer ställde som ulitimatum att Livni måste lämna Mossad för att gå med på att gifta sig med henne. Han stod tydligen inte ut med tanken på att hon tillbringade natt efter natt på olika europeiska hotell tillsammans med unga, hyperintelligenta och fysiskt vältränade manliga agentkollegor... Spitzer lär ha sagt: "Mossad förlorade en ledare, men jag fick den bästa hustru man kan tänka sig".

Det här kan bli roligt...

Är radikalislamismen redan besegrad?

Ja, titta på dem bara: arbetslösa, ensamstående och överspelade... Fanatiska muslimer paraderar i London

Jag måste väl erkänna att jag aldrig har varit någon större vän av Juan Cole, den amerikanske professorn i Mellanösterns historia vid universitetet i Michigan. Ofta har jag tyckt att hans närmast rabiata Bush-hat och grasserande "palestinavansinne" (en vanlig kombination bland humanistiska akademiker) kortslutit hans intellektuella förståndsgåvor; men i en artikel på hans blogg till åminnelse av sjuårsdagen av terrorangreppen mot Pentagon och World Trade Center skriver han mycket intressant om kriget mot terrorismen och vilka resultat det åvägabringat - framför allt i relation till Al-Qaida.

Cole hävdar att det ursprungliga Al-Qaida har besegrats; dvs det Al-Qaida som byggts upp av Osama bin Ladin och Ayman al-Zawahiri. Bin Ladin har inte framträtt offentligt på närmare fyra år, med undantag för den katastrofala internetrelaesen under förra året då en hårdsminkad bin-Ladin, försedd med gyllene kaftan och ett skägg som svärtats på konstgjord väg med hjälp av datorgrafik, skämde ut hela den globala jihadismen. Coles tes är att bin Ladin sannolikt är så pass vanställd att han inte längre kan visas på videoband utan att dra hela organisationen i vanrykte. Bin Ladins andreman, al Zawahiri, har å andra sidan utvecklats till en närmast sjukligt kontaktsökande individ, med flera internetframträdanden i månaden i de mest skilda ämnen, vilket lett till att inte ens TV-bolaget Al-Jasira längre orkar rapportera om alla hans idéer för att inte trötta ut tittarna.

De fortsatta resonemangen har Cole extrapolerat utifrån terrorismanalytikern Mark Sagemans Understanding Terror Networks. Han anser att Al-Qaida idag har högst ett tusental terrorister som har kapacitet att utföra aktiviteter i USA och den övriga västvärlden. Al-Qaida utgjorde en gång i tiden ett mycket större hot, eftersom den de facto utgjorde en internationell organisation som var kapabel att hota amerikanska intressen och skada den amerikanska ekonomin. Man hade dock bara en enda framgång på amerikansk mark (den 11 september) genom att man kunde utnyttja luckor i det amerikanska invandrarverkets och flygbolagens säkerhetsrutiner, men efter detta har man i princip inte kunnat utföra någonting alls av format.

Vad gäller Al-Qaidas övriga målsättningar är resultaten lika magra. Bin-Ladin ville störta det saudiska kungahuset, upprätta ett fundamentalistiskt emirat på al Jasira (dvs. den arabiska halvön) i ett första steg mot ett enat muslimskt kalifat, samt få bort amerikanska trupper från arabisk mark. Allt detta har blivit ett misslyckande. Det saudiska kungahuset är rikare än någonsin och även om amerikanska soldater, de förkättrade as-Salibin (arabiska för "korsriddarna"), inte längre finns på sin gamla flygbas i Saudiarabien, har man fler än någonsin i Irak, Kuwait, Bahrein, Qatar, m.fl. platser. Den saudiska monarkin kan mycket väl störtas i en folklig resning inom en inte alltför lång framtid, men i sådana fall kommer knappast Al-Qaida att spela någon större roll. Organisationens misslyckanden med att slå till mot mål i USA och besegra den amerikanska armén i Irak har lett till att endast 10 procent av befolkningen säger sig ha en positiv uppfattning om den (ned från över 70 procent för ett par år sedan).

Al-Zawahiris planer för Egypten har slagit lika snett. Här skulle regimen störtas och hans egyptiska Islamiska Jihad bildade aktivistceller på bästa revolutionära manér. Men denna organisation är idag krossad. Medlemmarna är antingen döda eller i fängelse. Man hade tidigare en allians med Gama al-Islamiya - "Det Islamska Brödraskapet" - men dessa har idag brutit med jihadisterna och säger sig idag (om man skall tro de 70-tal olika fatwor som formulerats i ämnet) avvisa våldsutövning och förorda fredligt politiskt arbete såsom den rätta tolkningen av Koranen. Cole kommenterar syrligt: "Det främsta resultatet av händelserna den 11 september var tydligen att det Islamska Brödraskapet förvandlades till en fredsrörelse".

Om nu Al-Qaida befinner sig på dekis, hur står det då till med övriga delar av den globala jihadismen? Inte särskiltt bra, säger Cole, och noterar de fyra olika typer av radikalislmaistisk verksamhet som Sageman har identifierat:

1) Västeuropa. Det exempellösa inflödet av muslimer till denna världsdel, i kombination med generösa socialförmåner för nyanlända och en brottsbekämpning som hämmas av rättskonvetioner av typen Den europeiska konventionen om mänskliga rättigheter leder till att Västeuropa alltmer tenderar att bli den globala fristaden för radikalislamismen. Dock är grupperingarna få, saknar manskap och koordinering, samt har endast ringa inflytande över befolkningsflertalet. Man är förvisso kapabla att utföra ohyggliga terrordåd (som i Madrid eller London), men få tror att detta kan få andra följder än att den europeiska terroristlagstiftningen skärps. Ju aktivare jihadisterna är, desto större chans är det alltså att Västeuropa glider dem ur händerna som replipunkt.

2) Det finns större och bättre koordinerade jihadister, fr.a. i Nordafrika, men deras aktiviteter har i princip neutraliserats sedan 2006. Grupperna här är i princip hänvisade till att utföra terrorattentat, vilket i sin tur alienerar den befolkning man helst av allt vill vinna. Aldrig har den radikala islamismen varit mer hatad i Nordafrika än vad den är idag.

3) I länder och regioner där radikalislamismen kan låna prestige från klassisk nationalism är läget något annorlunda. Här kan man framstå som ett slags befrielserörelse mot främmande "ockupationsmakter". Exempel på detta är Hamas i Gaza, Hizbollah i södra Libanon, liksom diverse organisationer i Tjetjenien och Kashmir. Nationalismen gör att man här kan vinna bredare folkligt stöd, men samtidigt handlar det också om begränsade områden med liten befolkningsbas (det bor 1,5 miljoner i Gaza), liksom att dessa organisationer så gott som aldrig hotar västerländska intressen utanför det absoluta närområdet.

4) Irak och Afghanistan. Sageman ser dessa områden som ett särfall eftersom västerländska arméer i allmänhet och amerikanska i synnerhet här bedriver aktiv verksamhet. I Irak har radikalislamismen - både i dess sunnitiska och shiitiska varianter - redan besegrats. Man skall för den skull inte tro att Irak därigenom skulle vara immunt för framtida konflikter. Landet kan mycket väl slitas sönder av sekteristiska strider mellan shiiter, sunniter och kurder, men dessa kommer i sådana fall ha en lokal karaktär och i princip inte skilja sig från andra typer av konflikter i historien. Det handlar alltså om ett slagfält där den globala jihadismen inte har någon specifik roll att fylla.

I Afghanistan är kampen inte på något sätt avgjord, men den har ändrat karaktär. Den "nya" talibanrörelsen med fäste i Pakistans skiljer sig på ett avgörande sätt från den "gamla" rörelsen under mulla Omars emirat fram till 2001. Pressen noterar ofta hur djupt impopulärt USA är i Pakistan, men glömmer ofta att påpeka att samma sak gäller de i huvudsak pashtunska talibanerna. I det senaste parlamentsvalet i februari gick radikalislamisternas parti, Muttahida Majlis-i-Amal (MMA, "förenade aktionsrådet"), tillbaka från 59 platser till tre. Talibanrörelsen har på båda sidor gränsen förvandlats till ett slags pashtunsk nationalrörelse med endast få implikationer för områden utanför närområdet i södra och östra Afghanistan, samt i Pakistans stamdistrikt och Northwest Frontier Province. Övriga befolkningsgrupper tycks immuna. Givetvis förekommer det diverse grupper av frivilliga från andra länder i talibanernas led, men dessa är fåtaliga och har ytterst svårt att arrangera internationella terrdåd mot USA och västvärlden. Striderna kan mycket väl bli både blodiga och långvariga i Afghanistan, men konflikten är nu av en traditionell typ som vi i väst har utkämpat så många gånger förr: momentet av "global jihadism" har varit borta sedan de senaste åren.

I sin avslutning försöker Juan Cole - sin vana trogen - tona ned den roll Förenta Staternas krigsmakt kan ha spelat vad gäller kväsandet av radikalislamismen; liksom det faktum att inget nytt terrorangrepp har förövats under (den ack så avskydde) president Bushs tid vid makten. Men hans resonemang (eller rättare sagt, Mark Sagemans resonemang) förtjänar att tänkas på... Det ligger mycket i detta, åtminstone som jag ser saken.

Till enfaldens lov: exemplet Karin Henriksson

Karin Henriksson, SvD - aktivist i journalistisk kapprock

För den som vill studera ett instruktivt exempel på hur journalister kan vinkla sina artiklar, för att i ren nyhetstext försöka snedvrida rapporteringen till förmån för kolporterandet av de egna politiska uppfattningarna, rekommenderas Svenska Dagbladet-journalisten Karin Henrikssons "analys" av TV-bolaget ABC:s intervju med det Republikanska partiets vicepresidentkandidat, guvernör Sarah Palin.

Här ser vi journalistikens transformation till ett slags politisk aktivism - och vi skall här följa processen steg för steg...

Artikelrubriken lyder: "Utfrågad Palin ändrar uppfattning i klimatfrågan". Jag är medveten om att journalister inte formulerar rubriker, men den stackars redaktören hade knappast något val... Så här skriver nämligen Henriksson:

"Hon har tidigare sagt att hon tvivlar på att människan bidragit till klimatförändringarna och att hon inte är någon ”Al Gore, olycksprofet till miljöaktivist”. Men i intervjun med ABC:s Charlie Gibson tog hon tillbaka detta och sa att oavsett orsakerna är ”John McCain och jag ense om att vi måste göra något åt saken”."

Hon tog inte tillbaka ett enda dugg! I intervjun sade hon att vicepresidenten måste följa presidenten, eftersom det att han är den som formulerar policyn - om nu McCain anser att människan ligger bakom en stor del av den globala uppvärmningen, behöver inte Palin nödvändigtvis tycka samma sak... men däremot följa de politiska riktlinjerna.

Detta blir speciellt tydligt i stycket där Henriksson motsäger sig själv: McCain har nämligen uttalat sig "mot oljeprospektering i ett naturskyddsområde i Alaska"; men samtidigt säger Palin att "hon ska fortsätta pressa andra så att oljereserverna i det berörda området kan utnyttjas."

"Pressa andra", ja... Hon sade att hon till skillnad från McCain anser att man kan borra efter olja i Alaska och att hon inte tänker ge upp försöken att få honom att ändra sig, eftersom hon anser att detta är det rätta (vilket en majoritet av det amerikanska folket också anser - en uppgift som Henriksson inte anser att Svenska Dagbladets läsare behöver veta). Alltså har ju Palin inte tagit tillbaka något, utan helt enkelt accepterat de regler som gäller för att tjäna som vicepresident.

Henriksson fortsätter med att försöka få Palin att framstå som en religiös dårfink:

"Om hennes uttalanden att ”våra nationella ledare skickar soldater på uppdrag av Gud”:
– Jag skulle aldrig försöka spå Guds vilja. men låt oss be, så att vi befinner oss på Guds sida."

Här förvanskade och klippte även ABC:s intervjuare Charles Gibson ur Palins tal. Uttalandet var en referens till Abraham Lincoln. Vad Palin sade var att människan inte skall skicka soldater i tron att "Gud står på vår sida", utan att om vi nu måste skicka soldater, så måtte vi hoppas att vi gör rätt och "vi står på Guds sida". Detta är något helt annat och för övrigt teman som använts i tal av presidenterna Roosevelt, Kennedy och Reagan, för att nämna några.

Nästa punkt på programmet är att Henriksson försöker få Palin att framstå som en aningslös idiot:

"Om USA måste gå in militärt för att försvara eventuella nya Nato-medlemmarna Ukraina och Georgien:
– Kanske det."

Ovanstående är nästan det värsta: paragraf 5 i Natostadgan förutsätter att ett angrepp mot en medlemsstat betraktas som ett angrepp på alla medlemmar. Antyder Henriksson att USA (och alla andra medlemsstater) skulle bryta mot ingågna avtal? I sådana fall hade vi haft att göra med en verklig skandal. Henriksson skär också bort preciseringen i Palins svar för att hon skall framstå som särskilt illa insatt. Så här sade hon: "Ja, det kanske vi måste. Det är så stadgan ser ut".

Vad Henriksson inte tycker att läsaren behöver veta är att denna uppfattning är exakt densamma som förespråkas av Hillary Clinton, Barack Obama och den demokratiske vicepresidentkandidaten Joe Biden. Samtliga anser att Georgien och Ukraina bör bli medlemmar och att Natostadgan skall uppfyllas till punkt och pricka. Detta gäller för övrigt också samtliga europeiska Natoländer (med undantag för Tyskland och Frankrike som lade in veto vid Natomötet i Bukarest i mars i år). Fy!

Anklagelsen om att Palin inte kände till innehållet i den s.k. Bush-doktrinen är rent löjeväckande. Det var uppenbart att hon inte visste vad han pratade om, men det var det ingen annan som gjorde heller. "Bushdoktrinen" är inget officiellt dokument eller statsakt, som "Monroedoktrinen". Den är en journalistisk omskrivning för olika policyhållningar som medierna identifierat hos presidenten. En som borde veta är kommentatorn på Washington Post, Charles Krauthammer, som identifierat inte mindre än fyra definitioner av termen. Han borde veta, eftersom det var han som myntade begreppet för första gången, år 2001.

Henriksson citerar dock Palins ripost på Gibsons fråga om "doktrinen":

"–Om det finns trovärdiga underrättelser som tyder på en omedelbar attack mot det amerikanska folket har vi all rätt att försvara vårt land. Presidenten har skyldigheten, plikten, att försvara oss."

Detta är i full överstämmelse med såväl folkrätt som FN-konvention. Hur kan någon ha någon invändning?

Henrikssons avslutning av sin artikel utgör ytterligare en djupdykning. Det handlar om ett medvetet missförstånd av ett tal som Palin höll med anledning av att soldater från Alaska skulle avsegla till Irak (en av dessa utgjordes för övrigt av hennes egen son):

"De senaste rubrikerna om Palin handlar om att hon i sitt tal till soldater från Alaska på väg till Irak, däribland hennes egen son, hänvisat till Iraks roll i 11 september-attacken. Det är något som även Bush tagit avstånd från."

Detta är fullkomlig rappakalja. Var är dessa rubriker hämtade ifrån? Daily Kos? Think Progress? Vad Palin sade var att soldaternas uppgift i Irak var att bekämpa terrorister från Al-Qaida (dvs. organisationen bakom 11 septemberattentaten), som gjort Irak till sin centrala front - inte att Irak låg bakom angreppen mot USA, den 11 september. Man undrar vilka det är som Henriksson tror ligger bakom de flesta och blodigaste insurgentaktiviteterna i Irak. Det är också smaklöst av Henriksson, som i egenskap av kvinna, borde kunna inse vad det innebär för en moder att skicka i väg sin äldste son till ett krig i främmande land. Hon borde ha anständigheten att visa respekt för en medsyster som inte bara talks the talk, utan även walks the walk.

Detta är till journalistik förklädd politisk agitation av värsta slag. Om Svenska Dagbladet har svårt att få det att gå ihop ekonomiskt föreslår jag att man drar in sin USA-korrespondent och ersätter denna med en praktikant som sitter på redaktionen i Stockholm och översätter kommunikéerna från det demokratiska partihögkvarteret direkt...

Märkliga rykten om hemliga vapen

Dolda krafter? UCAV av MQ-9 Reaper-typ

Sedan den gamle Watergate-avslöjaren Bob Woodwards fjärde och senaste bok i den uppmärksammade serien om president Bush och kriget mot terrorismen publicerades för en liten tid sedan (The War Within: A Secret White House History 2006-2007) har en märklig diskussion blossat upp huruvida USA har tillgång till en ny och hemlig vapenteknologi

Woodwards bok handlar dock framför allt om det dramatiska politiska spelet under 2006 då president Bush och vicepresident Cheney - enligt Woodward - förmådde tänka om hela det strategiska upplägget i Irak. Vid detta skede såg hela OIF ytterst kritiskt ut för de amerikanska (och allierade) styrkorna. På tvärs mot den högsta militärledningen och dåvarande försvarsminister Donald Rumsfeld, upprättar Bush en personlig kontakt med general Petraeus som får order att utarbeta riktlinjerna för "the Surge". Surge- eller Petraeusdoktrinen kom inte bara att innebära truppförstärkningar, utan även en omläggning av de amerikanska landstridskrafternas operativa metodik: från konventionell krigföring till COIN-krigföring ("insurgentbekämpning").

Framgångarna med denna doktrin har varit uppenbara. På ett år har general Petraeus vänt en närmast hopplös situation för de amerikanska vapnen i Irak, till seger. Woodward påtalar i sin bok tre viktiga faktorer som föranlett denna lyckade utveckling: det handlar här om kända fenomen av typen fler amerikanska brigader på plats och samarbetet med sunnimiliserna (Al-Shawa, eller "väckelserörelserna"), men också om en radikal nyhet som låter som hämtad från en Tom Clancy-roman eller konspirationsteoriernas värld: Ett hemligt vapen!

I en intervju med CNN:s Larry King tillskriver Woodward programmet samma dignitet som "Manhattanprojektet" (som ledde fram till atombomben under andra världskriget). Programmet definieras som en hemlig teknologi för att lokalisera och döda terroristledare inom Al Qaida och andra organisationer och har använts i Irak under hela 2007 och 2008.

Woodward kan dock inte närmare gå in på vad det här kan handla om, eftersom "it would get people killed"; men med en snärtig formulering säger han likväl: "It is a wonderful example of American ingenuity solving a problem in war, as we often have".

På CBS 60 Minutes ger han i varje fall följande "klargörande": "From what I know about it, it's one of those things that go back to any war, World War I, World War II, the role of the tank, and the airplane. And it is the stuff of which military novels are written"; och vidare: "If you were an al Qaeda leader or part of the insurgency in Iraq, or one of these renegade militias, and you knew about what they were able to do, you'd get your ass outta town".

Men vad är det här? Har USA äntligen lyckats uppfinna dödsstrålen; eller har man hittat den heliga Graal; eller har Woodward missförstått alltsammans? ...ljuger han?

Det är svårt att veta vad det är som Woodward talar om, men förmodligen finns det en kärna av sanning i hans resonemang. I en artikel i dagens Los Angeles Times skriver Tim Rutten att det förmodligen har att göra med ny teknologi gällande militära UCAV:s (ofta kallade "drönare" i den svenska pressen).

Redan utan denna föregivna teknologi har de "obemannade luftfarkosterna" (UAV, Unmanned Aerial Vehicles), på många sätt revolutionerat krigskonsten. Så tidigt som under första världskriget experimenterade man med obemannade fjärrstyrda flygplan (som Hewitt-Sperrys "Automatic Aeroplane") men utvecklingen har tagit fart först under de senare årtiondena i takt med att datorkapacitet, optisk instrumentering, och GPS-teknologi förbättrats.

Till en början användes "drönarna" främst för spaning, men sedan de olika amerikanska vapenslagen (flygvapnet, armén och marinkåren) börjat förse farkosterna med beväpning (framför allt AGM-144 Hellfire-missiler) har man fått fram en helt ny vapenkategori för såväl taktiskt, som operativt bruk: så kallade UCAV:s (Unmanned Combat Aerial Vehicles - ofta kallade "predatorer" efter den mest kända typen, MQ-1 Predator).

Diskussionen har fått extra aktualitet under de senaste dagarna sedan president Bush uppenbarligen givit tillåtelse åt amerikanska stridskrafter i Afghanistan att slå mot fientliga mål på andra sidan gränsen i Pakistan. Av det halvdussinet attacker som utförts mot talibanernas och Al-Qaidas terroristnästen i Pakistan har den absoluta merparten utförts av UCAVs.

Enligt Ruttens anonyma sagesmän har man tydligen utvecklat en ny form av optisk teknologi som gör det möjligt för UCAVs att identifiera enskilda personer "även om de befinner sig inuti byggnader". Även om detta låter mindre dramatiskt än att USA nu använder sig av den heliga förbundsarkens dolda krafter, är det ju intressant nog...

Framtiden får utvisa hur det ligger till...

Naivt i DN om ryska bombplan

Det ryska strategiska bombflygplanet Tupolev 160 "Blackjack"

Ett slags rekord i storpolitisk naivitet sätts idag av DN-journalisten Erik de la Reguera.

I en artikel med rubriken "Ryska bombplan i Venezuela skapar oro för ny 'Kubakris'" får vi veta att två ryska strategiska bombplan av typen Tu-160 (ett slags primitiva kopior av den amerikanska B-1 Lancer och med Nato-beteckningen "Blackjack") landat i Venezuela på ett slags "flottbesök".

Detta är förvisso ett stort propagandanummer för den venezolanske caudillon/presidenten Hugo Chavez. Chavez har under de senaste åren lagt ned stora summor på att förskaffa sig rysk flygvapenteknologi, men det har då handlat om taktiska vapensystem i form av attackflygplan av typen Su-30. De två ryska flygplanens besök - vilkas strategiska värde i princip är lika med noll - har emellertid uppmärksammats å det väldigaste av diverse nyhetsbyråer i Ryssland och "tredje världen" - och nu också i DN - som ett slags tecken på vi står inför ett slags strategiskt skifte i den Nya världen.

De la Reguera skriver bland annat att "bedömare" ser detta som upptakten till "en ny Kubakris". Man kan undra vilka dessa "bedömare" skulle vara - ingen nämns åtminstone vid namn. Kubakrisen innebar emellertid att det dåvarande Sovjetunionen försökte placera ut stora mängder kärnvapenbestyckade medeldistansrobotar på Kuba vilket hade förändrat det storpolitiska scenariot i ett slag om det hade kunnat genomföras. USA:s president, John F Kennedy, lyckades genom ett helt spektrum av motåtgärder - som sträckte sig från pressutspel till förtäckta militära hot - förhindra detta och återupprätta status quo.

Besöket av de här gamla skorvarna kommer inte ens i närheten av de implikationer som Kubakrisen hade, och det är såväl naivt som ansvarslöst av DN:s skribent att försöka antyda detta. Åtgärden hyllas emellertid som ett storpolitiskt mästardrag i länder som Ryssland, Vitryssland, Venezuela, Kuba och Iran; och presenteras också som ett sådant i nyhetskällor av typen Al-Jasira och Dagens Nyheter i närmast identiska ordval.

Det här är ingenting annat än ett slags politisk Potemkinkulliss som ingen vettig människa borde fästa något större avseende vid.

Den 11 september 2008, Jan Blomgren och Pakistan...

Den 11 september

Det är årsdagen av radikalislamisternas terrorangrepp mot Förenta Staterna (och på sitt sätt den yttersta orsaken till att denna blogg överhuvudtaget existerar). Pressen ihågkommer detta alltefter förstånd och redaktionell inställning.

I Svenska Dagbladet skriver bland annat utrikesreportern Jan Blomgren en artikel om vad som numera utgör den centrala fronten i kriget mot terrorismen (eller "det långa kriget", om ni så vill), nämligen Pakistan.

Blomgren är en av de få svenska utrikespolitiska reportrar som det överhuvudtaget är mödan värt att ta på allvar (det finns ett par till, men sannerligen inte så många) och hans Fingerspitzengefühl (eller vad man skall kalla det) har lett honom till att betona betydelsen av Pakistan som den kanske viktigaste komponenten vad gäller att föra "det långa kriget" till ett framgångsrikt slut. Blomgren har en hel serie insiktsfulla artiklar om Pakistan "under västen"...

Dock ställer jag mig en smula frågande till ett par av de slutsatser han drar i dagens epistel.

Bland annat står det följande:

Under sju år har mannen som planerade 11 september, Usama bin Ladin, klarat sig undan alla amerikanska försök att fånga honom. När nu president George Bushs mandatperiod närmar sig sitt slut görs ett nytt desperat amerikanskt försök.

Jag hävdar bestämt att den senaste tidens aktiviteter inte har att göra med jakten på bin Ladin eller utgör "ett nytt desperat [sic!] försök" att klippa terrorfursten innan Bush avgår som president. De flesta attacker har skett nära gränsen och i Nord- och Sydwaziristan (om bin Ladin finns någonstans finns han i Chitral-området, betydligt längre norrut). Det är uppenbart att de har att göra med försök att störa kraftsamling och ledning bland talibanstyrkorna i samband med deras räder in på afghanistanskt territorium. Det tycks också vara fallet att Bush har medgivit gränsöverskrivande operationer efter tryck från lokala amerikanska förbandschefer och att det inte handlar om ett initiativ som kommer från Vita huset eller Pentagon. Att Blomgren skriver att attackerna riktats mot Haqqani och Nazeer visar ju att det inte handlar om något "desperat" försök att fånga bin Ladin.

Vidare ser det nästan ut som om Blomgren köper de pakistanska uppgifterna om alla "civila" dödsoffer rakt av. Det är ju ett bekant faktum att amerikanska räder över gränsen aldrig någonsin lyckats slå ut några militära mål, om man nu skall tro de pakistanska uppgifterna - man har enbart kollateralskadat "oskyldiga" civilpersoner. Amerikansk trupp har tydligen lyckats med den krigshistoriska bedriften att vid sina angrepp under nästan ett decennium uteslutande ha dödat kvinnor och barn. Det är inte utan att man blir imponerad...

Blomgren har vidare intervjuat statsvetaren Sten Widmalm - en person som också jag sätter ett stort värde på som kännare av förhållandena i området. Men den slutsats man kommer fram till handlar om ett slags allmän "oro" för att den demokratiska utvecklingen tycks vara i fara i kölvattnet av de amerikanska angreppen. Hela artikeln andas inställningen att amerikanarna - åter igen - inte vet vad de håller på med, utan bara bombar hej vilt, vilket får som resultat att Bush-administrationen motverkar sina egna intressen.

Så här tror emellertid jag att det förhåller sig:

CENTCOM vet mycket väl att den pakistanska regeringen vare sig vill eller kan förhindra talibanernas och Al-Qaidas ökande inflytande i stamdistrikten och Northwest Frontier Province. Man vet också att så länge som terroristerna har en fristad på den pakistanska sidan kan man aldrig vinna kriget i Afghanistan. Man vet också att man lyckades besegra en mycket mer omfattande insurgentrörelse i Irak, bl.a. genom det faktum att denna inte hade en fristad på andra sidan en nationsgräns.

Man har uppenbarligen ställt sig frågan vad som är viktigast - att vinna kriget i Afghanistan eller undvika att såra pakistanska känslor. Man har enligt mig bestämt sig för att det förra alternativet är det viktigaste och som Blomgren noterar: skickat en hangarfartygsgrupp under ledning av flaggskeppet USS Ronald Reagan för att utöka den potentiella eldkraften.

Vi vet också att detta är en modell som bägge presidentkandidater - demokraternas Barack Obama och republikanernas John McCain - förespråkar.

Uppenbarligen har man i praktiken avskrivit Pakistan som en effektiv allierad i kriget mot terrorismen.

Enligt min mening är detta inte en dag för tidigt.

Petraeusdoktrinen ännu en gång...

Generalerna Raymond Odierno och David Petraeus i glatt samspråk med president George W Bush

Om ett par dagar lämnar general Petraeus över kontrollen över OIF i Irak till sin ställföreträdare, general Odierno. Petraeus nästa post blir att fungera som CENTCOM:s chef och därigenom åta sig det högsta militära ansvaret för de aktiviteter som USA bedriver i såväl Irak som Afghanistan.

Det kan därför vara intressant att titta tillbaka på den senaste tiden i Irak och se vilka vidare strategiska (och operativa) implikationer som den så framgångsrika "surge-" eller "Petraeusdoktrinen" har haft på den ameirikanska militären i stort.

En bra ingång är Andrew Bacevichs artikel i det senaste numret av den ärevördiga tidskriften The Atlantic: "The Petraeus Doctrine".

Bacevich konstaterar att "the surge" har lett till en intensiv diskussion inom det militära etablissemanget i stort och att de främsta företrädarna inte som vanligt utgörs av generaler, stabspersoner eller personer knutna till de militära utbildningsanstalterna, utan av överstlöjtnanter och överstar, dvs bataljons- och regementschefer med praktisk erfarenhet av att leda trupp i strid. En parallell till detta är naturligtvis situationen i Algeriet under 50-talet där den nyskapande doktrinen vad gällde insurgentbekämpning (COIN) också utvecklades av överstar och bataljonschefer, såsom herrarna David Galula (förslag till läsning: Pacification in Algeria, 1964) och Roger Trinquier (förslag till läsning: Modern Warfare, 1962).

Viktiga fora för denna debatt utgörs idag av tidskrifter som Armed Forces Journal, men också rena "internetplattformar", som The Small Wars Journal.

Frågeställningen kretsar kring grundproblemet: hur kunde OIF (den amerikanska Irak-operationen), efter den lysande insatsen i mars/april 2003, då Saddam-regimen störtades på några veckor, förfalla till hopplös anarki vid slutet av 2006, för att därefter föras till en praktisk seger på ett år (fr.o.m sommaren 2007, då alla "surge-brigader" fanns på plats, t.o.m. sommaren 2008)? Och i bakgrunden svävar givetvis spöket från Vietnamkriget, som fortfarande utgör något av det bortträngda omedvetna i den amerikanska militärens "body-politics".

Basevich spetsar till motsättningarna genom att hänvisa till två "partibildningar" i den amerikanska debatten som han tycker sig ha identifierat: The Crusaders ("Nya skolan", som jag tänker kalla den här) och The Conservatives ("Gamla skolan").

Nya skolan

Nya skolan består av officerare som ser landstridskrafternas problem i Irak såsom självförvållade. Problemet bestod av högre officerare som allt för stelbent och till varje pris ville undvika ett nytt "Vietnam" mellan Eufrat och Tigris, och som därför exorcerade alla försök att praktisera okonventionella pacificeringsmetoder inspirerade av de europeiska makternas krigsföretag i sina forna kolonier. Själva inbegreppet för denna typ av general var kommendanten i Bagdad, general Ricardo Sanchez, som kallade insurgentaktiviteterna i Irak för "strategically and operationally insignificant", trots att lägste korpral ute på fältet kunde se att detta inte var fallet.

Den kanske mest inflytelserike bland Nya skolans företrädare är fd. överstelöjtnanten vid pansartrupperna, John Nagl (född 1966), utbildad vid West Point, Irakveteran, Rhodes-stipendiat, och med en doktorsavhandling om brittisk kolonialkrigföring från Oxford bakom sig. År 2002 publicerade han något som kom att bli en milstolpe i COIN-diskussionen, Learning to Eat Soup With a Knife - Counterinsurgency Lessons from Malaya and Vietnam. Denna bok ledde till att general Petraeus knöt honom till sig för utvecklandet av den nya fältmanualen för infanteristrid (FM 3-24) som kom att bli "Petraeusdoktrinens" teoretiska grundval från december 2006 och framåt.

En central tes hos Nagl är att terrorattentatet den 11 september visar att politisk instabilitet, oavsett var den förefinns på jordklotet, kan utgöra ett hot mot Förenta Staterna och dess befolkning. Det är alltså de internationella politiska förhållandena i stort, snarare än ett specifikt militärt hot från en utländsk makt, som genererar den nya hotbilden. Politisk instabilitet skapar laglöshet, vilket i sin tur skapar en miljö där USA:s och västmakternas fiender kan kraftsamla och omsätta sina hot i verklighet. Alltså bör den amerikanska säkerhetspolitiken framför allt prioritera skapandet av stabilitet över allt på jordklotet, vilket berövar terroristerna den miljö de behöver för att kunna verka. Detta påminner om Winston Churchills modell för att fånga fisk om man inte har ett metspö: dränera sjön! För militären handlar det också om att pacificera befolkningen och etablera en legal regim blir minst lika viktigt som att vinna enskilda fältslag. Enligt Nagl bör den militära förmågan vara "not just to dominate land operations, but to change entire societies".

Den Nya skolan knyter också an till erfarenheterna från Vietnamkriget, men inte som en avskräckande modell, utan som något som var på väg att fungera när väl general Creighton Abrams efterträdde general William Westmoreland som befälhavare, 1968 och den tungfotade "Search-and-Destroy-doktrinen" ersattes med en mer flexibel och sofistikerad modell (mer om general Abrams metoder för insurgentbekämpning, se Thomas X Hammes "Countering Evolved Insurgent Networks", Military Review (aug-sep, 2006).

Enligt Basevich spelar Vietnammetaforiken en roll i dagens debatt där den Nya skolan låter general Sanchez (m.fl.) ikläda sig rollen av Westmoreland och där general Petraeus blir till en återuppstånden Creighton Abrams. Abrams framgångsrika (men avbrutna) omorientering av de amerikanska styrkorna ses som en förelöpare till Petraeus "surge" och som ett indicium på att även USA har en historisk modell för COIN att falla tillbaka på - man behöver således inte gå över ån efter (de europeiska kolonialmakternas) vatten...

För Nagl handlar det nu om att så snabbt som möjligt "institutionalisera" lärdomarna från Vietnam och Irak i den militära utbildningen, för att på så sätt förbereda armén för uppgiften att inte bara föra krig, utan också bygga samhällen. Den vidare implikationen blir också att lägga ned mindre pengar på att köpa stridsvagnar och mer på att - precis som britter och fransmän alltid har gjort - lära officerare att tala språken i de delar av världen där de måste verka. Ytterst handlar det om att förändra den militära kulturen i USA, bort från en renodlad fokusering på strid och hän mot en inställning som betonar "the intellectual tools necessary to foster host-nation political and economic development.”

Modellen för denna typ av officer kanske kan studeras i Rudyard Kiplings Kim (1901) i form av gestalten "överste Creighton"; och det ser ut som om Nagl kommer få sin vilja igenom. Enligt Basevich kommer den officerskår som bara för ett decennium sedan hämtade sin teoretiska inspiration från "Powelldoktrinen", och dess betonande av att krigsföretagen skulle vara korta, väldefinierade, innehålla absolut överlägsenhet vad gäller stridskrafter och innefatta en "exit strategy", nu formas av "Petraeusdoktrinen" där man utgår från att krigsföretagen kan pågå under mycket lång tid, att oklarhet i operationsmålens formulering accepteras, och att våldsutövning kommer att spela en mindre roll vid konfliktlösning, även om tröskeln för att använda våld och militära instrument paradoxalt nog sänks.

Gamla skolan

Den Nya skolan har givetvis inte teoretisk hegemoni i den amerikanska debatten. Det finns här ett "gammalt garde" som förhåller sig skeptiskt till den "historierevisionism" som Nya skolan applicerar på Vietnamkriget, och framför allt är man mycket kritisk till tendensen att se framtida konflikter uteslutande i ljuset av Irak, liksom den accent som läggs vid rekapituleringen av europeiska koloniala företag och en storstrategisk förståelse av världen som sker i termer av det sena 1800-talets "The Great Game" (för att nu återigen alludera på Rudyard Kipling).

Den kanske starkast lysande stjärnan i den Gamla skolans läger utgörs av överste Gian Gentile, doktor i historia från Stanford, professor vid West Point och med två rundor som i Irak bakom sig, som bataljonschef i 1 Armored Cavalry Division (ett smakprov på hans argumentering kan studeras i sommarnumret av World Affairs Journal: "A (Slightly) Better War: A Narrative and Its Defects"). Framför allt koncentrerar han sig på Abrams roll under Vietnamkriget och det (ovedersägliga) faktum att USA faktiskt förlorade detta krig. Han anser vidare att den amerikanska stridsledningen drog de rätta slutsatserna av Vietnam: "it correctly assessed that the mechanized formations of the Warsaw Pact deserved greater attention than pajama-clad guerrillas in Southeast Asia".

Gentile varnar också för den "triumfalism" som kommit i kölvattnet på framgångarna i Irak (och som även Krigsbloggens författare mer än en gång gjort sig skyldig till...). Han poängterar i sammanhanget att framgångarna inte så mycket består i tillämpningen av en ny taktik, utan i det faktum att USA betalar sunniterna för att slåss mot Al-Qaida, och inte mot dem själva (även om åtminstone jag inte ser detta som något större problem: detta har varit ett standardförfarande i västerländsk insurgentbekämpning sedan Romarrikets dagar: "We got the guns, we got the boys, we got the money too...").

Ytterligare en kritik riktas mot den Nya skolans vilja att förändra förbandskulturen och försöka få soldaterna att uppträda lika mycket som polismän och socialarbetare, som militärer - och att detta riskerar att försämra truppernas kvalitet vad gällerer konventionell strid mot (låt oss säga) ryssar eller kineser i framtiden.

Gentile vänder sig också mot institutionaliseringen av "det långa kriget", där man ser militära uppgifter (mot exempelvis terrorister) i analogi med polisiär verksamhet. Polisen bedriver ett "långt krig" brottsligheten. Hur mycket resurser man sätter in kan man ju inte hindra nya tjuvar eller våldtäktsmän från att födas; verksamheten måste alltså pågå kontinuerligt. Acceptansen av att föra det "långa kriget" bryter mot militärens klassiska uppgift att föra ett hett, kort krig, segra och därefter dra sig tillbaka i förvissning om att hela miljön har förändrats (som i och med Hitlertysklands nederlag). Gentile ser i förlängningen av detta ett Amerika som allt mer måste fungera (i praktiken, om än inte till namnet) som ett klassiskt imperium, à la Rom eller det Brittiska imperiet, vilket inte är önskvärt enligt den Gamla skolans män. Den viktigaste invändningen är dock militär och säkerhetspolitisk: genom att förvandla den amerikanska krigsmakten till en COIN-armé gör man sig försvarslös inför framtida konflikter som inte har COIN-karaktär.

Avslutning

Personligen måste jag nog säga att jag ansluter mig till den Nya skolan. The proof of the pudding is eating it, och detta har den Nya skolans män visat i Irak. Och även jag ser dagens storpolitiska situation som något som liknar The Great Game, från tiden innan första världskriget (händelserna i Georgien vederlägger ju inte detta på något sätt).Däremot är det alltid intressant att läsa intelligenta meningsmotståndare som Gian Gentile. Framför allt delar jag hans oro för hur den allmänna debatten i USA (och på andra håll i världen) ser ut. Hela den här dikussionen om krigsmaktens roll i samhället förs nästan uteslutande av militärer. För femtio år sedan hade även andra grupper deltagit. Bland icke-militärer har förståelsen av militära frågeställningar nästan reducerats helt till ett naivt "för" och ett (ännu mer) primitivt "mot". På grund av den kontinuerligt minskande förståelsen för militära spörsmål är såväl politiker som allmänhet i tilltagande grad avstängd från en diskussion som påverkar hela samhället på ett avgörande sätt. De här frågorna är minst lika viktiga som miljöfrågor, arbetsmarknadsfrågor, ekonomisk politik, etc. Enligt min mening borde det ingå i det allmänna medborgaransvaret att sätta sig in i dem.

I det gamla Rom såg man alltid till att militären hade en civil styrning i sista hand, men detta kunde bara ske eftersom det fanns medborgare som var livligt insatta i hela problematiken. Där har vi alla något att lära.

Manöverbluffen

Marskalk Ferdinand Foch - en man för framtiden?

Föreställningen om manöverkrigföring - i modern mening - utvecklades under 80-talet som en del av hur Nato skulle kunna möta hotet från en sovjetisk invasion med konventionella styrkor (alltså utan att behöva ta till taktiska kärnvapen). Manöverkrigföring - känd bland annat via William S Linds skrifter - har därefter blivit den gängse försvarsdoktrinen och riktlinje för allehanda operativa förhållningssätt i Väst, såväl som på andra håll (såsom i Sverige).

För att ge manöverkrigföringsbegreppet lite perspektiv rekommenderar jag en läsning av William Owens The Manoeuvre Warfare Fraud (pdf-fil, publicerad av The Small Wars Journal).

Här omprövas den "klassiska" motsättningen mellan utnötningskrig och manöverkrig. Här får den indirekta metoden (i traditionen från Liddell-Hart) sina slängar och marskalk Foch (!) och hans Des principes de la guerre en upprättelse.

Mycket intressant.

Obama gör en högersväng...

Barack Obama hos trupperna (foto: Jarod Perkioniemi/US Army)

Det amerikanska presidentvalet hårdnar efter de två partiernas konvent och det genidrag som den republikanske kanditaten, John McCain, nyligen gjorde genom att utnämna naturkraften Sarah Palin som sin vice.

Under senaste veckan har emellertid också den demokratiske kandidaten, Barack Obama, gjort ett antal uttalanden som faktiskt minskar de farhågor man eventuellt skulle kunna hysa inför perspektivet att se honom som de amerikanska stridskrafternas högste befälhavare efter valet i november detta år.

I ett samtal i fredags med nyhetskanalen FOX's stora fixstjärna, Bill O'Reilly, sade han förvisso att han motsatt sig den amerikanska inmarschen i Irak redan från början (vilket O'Reilly också gjorde), men medgav icke desto mindre för första gången att general Petraeus "surge" varit en succé: "It succeeded beyond our wildest dreams...", som han sade det.

Vidare slog han fast att ett iranskt kärnvapen är "oacceptabelt" och att den militära åtgärder finns med i beräkningarna för att kunna hindra detta.

Tillsammans med sin kontrahent, John McCain, är han dessutom betydligt mer villig än Bush/Cheney att utöka den militära insatsen i Afghanistan och öka pressen mot Pakistan på det att detta land måtte fullgöra sina uppgifter i kriget mot terrorismen.

Nu i söndags sade han dessutom i en intervju på ABC att han under slutet av 70-talet "övervägde att låta sig rekryteras i armén för att kunna tjäna fosterlandet".

Även på andra fronter närmar han sig generallinjen, som Victor Davis Hanson skriver på Pajamasmedia idag: pro-oljeborrning, pro-kärnkraft, pro-dödsstraff, pro-rätt till vapen... Lägg dessutom till att man försett Obamas megära till hustru, Michelle, med en ordentlig munkorg, så börjar det här se riktigt bra ut - oavsett vem som vinner valet.

Dagens film:

"Frassar i strid". En upptagning av hur 8ème RPIMa (8:e marininfanterifallskärmsjägarregementet) beter sig i strid mot talibanerna (11 minuter):

Kriget i Kaukasus: försök till utvärdering

"Bättre lycka nästa gång!" Georgisk trupp i Nikozi, nordväst om Tiblisi

Mycket av vad som försiggick på det militära området under vapenskiftet mellan Ryssland och Georgien under augusti månad är fortfarande höljt i ett dimmigt töcken, men jag skulle ändå vilja lyfta fram ett par punkter som jag tycker är intressanta - framför allt vad gällde den ryska insatsens kvalitet. Vad jag skriver här är (minst sagt) skissartat, så om någon har något att tillägga (eller invända mot) är jag mycket tacksam.

Herschel Smith på Captain's Journal lyfter fram en artikel författad av UPI:s Martin Sieff. Sieff påpekar hur ryssarna kunde använda sig av äldre stridsvagnstyper tämligen effektivt. Huvuddelen av stridsvagnarna (c:a 150) bestod av T-72:or med reaktivt pansar, förstärkta av ett mindre antal T-90:or och T-80:or.

Inmarschen ägde rum enligt klassiska clausewitzianska principer om överlägsen styrkekoncentration där samverkan mellan artilleri, taktiskt flygunderstöd, pansar och motoriserat infanteri.

Vad gäller styrkesammansättningen kan man bara spekulera men huvuddelen av manskapet på det ossetiska avsnittet torde ha kommit från den lokala formationen, 58:e armén (baserad i Vladikavkaz, i det ryska Nordossetien), och där 141:a pansarbataljonen och soldater från 19:e motoriserade skyttedivisionen stod för merparten av de c:a 10000 man som ryssarna satte in (förstärkta av c:a 15000 man sydossetisk "milis" och ett ökänt antal "frivilliga"). Men man var uppenbarligen också förstärkta av trupper av högre kvalitet från annat håll. De specialstyrkor (fallskärmsjägare och "spetsnaz") som sattes in på ett tidigt stadium för att säkra potentiella flaskhalsar i den bergiga och skogsbeklädda terrängen på anmarschvägen mot Gori tycks ha kommit från 76:e luftlandsättningsdivisionen från Leningrads milo (som det fortfarande heter), samt 98:e fallskärmjägardivisionen och 45:e spaningsregementet (ett GRU-förband), som båda kommer från Moskvas milo. De T-80 och T-90 stridsvagnar som observerades kan heller inte härrört från lokalt stationerade förband, utan måste ha transporterats dit i förväg från gränsen mot Kina eller (mer troligt) från Moskva eller S:t Petersburg.

Det är utifrån denna "styrkesammansättningsanalys" som jag tillåter mig att dra slutsatsen att inmarschen i Georgien var planerad av ryssarna sedan länge. Bombardemanget av georgiska byar i Sydossetien och attentat mot georgisk polis utfördes uppenbarligen för att provocera president Saakashvili att försöka återställa ordningen varvid ryssarna kunde marschera in. Att det ryska motdraget kunde ske mindre än 24 timmar efter det att georgierna gått in med säkerhetsstyrkor i Sydossetien (den 7 augusti) och äga rum med en redan "task force-paketerad" formation tyder på detta. Troligen förbereddes operationen under den stora manöver - Kaukasisk gräns 2008 - som avslutades den 2 augusti. Det är i sådana fall inte första gången i krigshistorien som en manöver används för att "maskera" förberedelserna för ett fälttåg.

Med hjälp av överlägsna militära resurser lyckades ryssarna driva bort de georgiska trupperna och på bara fem dagar säkra sina militära mål, nämligen att säkra Sydossetien och Abchasien, samt klippa Georgien i tu genom att besätta staden Gori.

Den samlade georgiska armén består av fyra brigader (c:a 12 000 man), men dessa kunde inte användas samlat. 2000 man var stationerade i Irak inom ramen för Operation Iraqi Freedom, och de övriga var splittrade mellan frontavsnitten i Abchasien och Sydossetien. Georgierna slogs inledningsvis med stor framgång mot sydossetisk milis och ryska reservformationer och "fredsbevarande styrkor", men skingrades snabbt vid konfrontationen med mekaniserade enheter och specialförband. En avgörande svårighet för Georgien var avsaknaden av modernt fältartilleri, liksom problemen med trupptransporter: armén fick rekvirera civila lastbilar och pick-ups för att transportera soldaterna till frontavsnitten. Dessutom lamslogs den georgiska ledningsfunktionen redan på ett tidigt stadium. Om detta berodde på rysk "cyberkrigföring" eller på inkompetens hos den georgiska generalstaben får framtiden utvisa.

En stor del av de ryska framgångarna härrörde från att man hade luftherravälde. För att parafrasera den tyske filosofen Leibniz kan man säga att luftherravälde inte är en tillräcklig grund för militär seger, men likväl en nödvändig grund. Man använde sig av en mix av attackflyplan av typerna Su-24, Su-25 och Su-27, samt bombplan av typen Tu-22M3. Inte heller här använde sig ryssarna av lokala formationer utan av det bästa man hade. Den ryske pilot som sköts ned och tillfångatogs den 9 augusti, överste Igor Zinov, var ingen vanlig pilot, utan instruktör vid 929 GLIT - en rysk motsvarighet till amerikanarnas "Top Gun".

På det hela taget gick kampanjen ryssarnas väg, men det finns ett antal problem ryssarna allvarligt borde ta sig en funderare på inför kommande äventyrligheter.

1) Det ryska flygvapnet underpresterade. Trots att man använde sig av Su-27:or med den senaste beväpningen missade man fler mål än man träffade och hade svårt med koordinationen med armén. Dessutom lyckades ett ytterst primitivt georgiskt luftförsvar skjuta ned fyra ryska maskiner. Detta att jämföra med det amerikanska flygvapnet, vars förluster är praktiskt taget noll sedan Reagan-eran.

2) Höga förluster bland arméformationerna. I en allmänt "ryssvänlig" analys konstaterar Sebastian Alison på Bloomberg News att georgierna hade förluster på 215 dödade och 1200 skadade under kampanjens fem dagar, under det att ryssarna vederfors 64 dödade och 324 skadade. Detta ger vid handen en balans på 1:3,4 vad gäller de stupade och 1:3,7 för de skadade. Moderna västerländska arméer brukar ha en förlustkoefficient på HÖGST 1:10 under liknande omständigheter (dvs. att du dödar minst tio fiender innan du själv blir dödad).

3) Taktisk inflexibilitet. Som Stuart Koehl påpekar i Weekly Standard skedde den ryska anmarschen mot Gori på ett sätt som hade blottställt de utdragna pansarkolonnerna på ett ödesdigert sätt om de hade mött en motståndare med modern beväpning. Hade de Georgiska trupperna haft tillgång till Stingermissiler, för att hålla attackflyget på avstånd, samt XM93 Wide Area Mines och bärbara FGM-148 Javelin bärbara anti-stridsvagnsmissiler skulle man sannolikt ha kunnat utjämna oddsen betydligt.

Den ryska björnen är ju som bekant aldrig så svag som man tror, men aldrig heller så stark...

Ömsom vin, ömsom vatten i den pakistanska bägaren...

Azif Zardari - Pakistans nye president (foto: AP)

Så har då Pakistan fått sin nye president - den allt annat än otippade änkemannen till den mördade Benazir Bhutto, Azif Ali Zardari... Med tanke på den centrala roll som Pakistan intar i "det långa kriget" mot terrorismen kan det vara intressant att titta lite närmare på honom.

Till att börja med kan man ju slå fast det uppenbara: han har sedan länge dragits med öknamnet "herr 10 %" på grund av de "kommissioner" han ville ha från företag i gengäld för att lotsa igenom diverse kontrakt under de två perioder hans hustru tjänade landet som premiärminister. För många pakistanier är han helt enkelt själva inbegreppet av korruption. Och ryktena verkar ha täckning: år 2003 fann en schweizisk domstol makarna Zardari/Bhutto skyldiga till "penningtvätt" av inte mindre än 10 miljoner dollar och rent allmänt anses hans "kommissionsverksamhet" ha inbringat inte mindre än 1,5 miljarder dollar.

Man kan ställa sig frågan huruvida han kommer att förtsätta sin långfingrade verksamhet nu när han blivit president. En av presidentpostens oförnekliga fördelar innebär annars åtalsimmunitet, att alla korruptionsmål som var under förberedelse på olika åklagarkontor har släppts, samt att de ekonomiska tillgångar han oförsiktigt nog hade innestående på pakistanska kreditinstitut nu har släppts efter att ha varit frusna under nästan ett decennium. Detta gör honom nu till en av Pakistans rikaste män - detta i ett land som efter en stadig ekonomisk uppgång under militärstyret har hamnat i finansiella svårigheter. Sedan civilstyret inleddes tidigare i år har Karachi-börsen förlorat en tredjedel av sitt börsvärde och valutan fallit med 20 procent.

Och hur blir det då på säkerhetsfronten? Läget är förnärvarande uruselt. Militären har totalt misslyckats med att slå ned talibanernas och Al Qaidas ökande inflytande över de federalt administrerade stamdistrikten, Northwest Frontier Province, liksom i delar av Baluchistan. De "fredsavtal" och "överenskommelser" som regeringen slutit med radikalislamisterna har konsekvent utnyttjats av de senare åt att konsolidera sina positioner och sätta igång nya operationer vilket i sin tur leder till nya "fredsavtal" och eftergifter från regeringsmaktens sida. Zardari gick till val som en "pro-västlig" kandidat, men ökade kritiken mot USA efter den senaste tidens amerikanska angrepp mot talibanpositioner i Pakistan vilket fick det radikalislamistiska partiet, Ulema-e-islam, att ställa sig bakom honom (mycket också beroende på det personliga hat som radikalislamisterna tycks hysa mot Zardaris motkandidat, Mujahid Hussein Sayed).

Den (åtminstone nominellt) pro-västlige och (åtminstone tidigare) korrupte Zardari kommer emellertid att kunna fungera som ett rött skynke för radikalislamisterna så snart de väljer att angripa eller eventuellt försöka störta den pakistanska regeringen, vilket Al Qaidas andreman Ayman al-Zawahiri förespråkade i ett internetframträdande så sent som för en månad sedan.

Opinionsläget är hursomhelst schizofrent i Pakistan. Genom stöd från den i huvudsak religiöst moderata och småborgerliga befolkningen i Punjab och liksom av hans "landsmän" i Sind har Zardari vunnit valet eftersom de tror att goda relationer till väst är bra för ekonomin, detta samtidigt som inte mindre än 71 procent av befolkningen avvisar militärt samarbete med USA och 51 procent motsätter sig militära åtgärder mot talibanerna i stamområdena och i nordväst.

Men detta är inte olikt den vanliga schizofrena inställningen vis-à-vis västvärlden som florerar i "tredje världen":

Fråga: Vilket är världens värsta land?

Tredjevärldentyp: USA!

Fråga: Men i vilket land vill du helst bo?

Tredjevärldentyp: USA!

Hur mycket det än bär mig emot att säga det skulle jag ändå vilja slå fast följande: Det är bättre att ha att göra med en korrupt typ som kontrahent än en religiös (eller ideologisk) fanatiker. Zardari kan visa sig precis vara det vi behöver för framtiden.

Osvuret är dock bäst...

Läs mer i DN och Svenskan (som har en fin presentation signerad Jan Blomgren)

EXTRA! JUST IN: Som den pakistanska dagstidningen Daily Times (7 september) rapporterar är nu gränsstationen i Torkham öppen för trafik igen. Återigen rullar Natotruppernas förnödenheter genom Khyberpasset... Den politiska markeringen gentemot de "gränsöverskridande" amerikanska insatserna tonas nu ned: officiella talesmän säger nu att gränsövergången var "tillfälligt stängd", på grund av ett oklart säkerhetsläge efter det att 20 soldater ur den pakistanska gränspolisen nyligen kidnappats i området av radikalislamistiska rebeller.

Pakistan stänger Khyberpasset

Pakistansk trupp under förflyttning i Sydwaziristan (foto AP)

Jag vet inte om ni har noterat detta, men antalet angrepp från amerikanska styrkor mot talibanernas/Al Qaidas stödjepunkter i Pakistan har ökat dramatiskt på senare tid. Under detta år har hittills 13 angrepp skett, vilket kan jämföras med de tio som ägde rum under tvåårsperioden 2006-07. Fem av dessa har dessutom ägt rum bara under september månad.

Insatserna har framför allt bestått av flygangrepp men även marktrupp har satts in, såsom skedde den 3 september då ett förband specialstridskrafter luftlandsattes med helikoptrar i Angor Adda, i Sydwaziristan. Målen har framför allt bestått av s.k. safe houses, och skett då man ansett sig ha information om att diverse "höjdare" inom de båda muslimska terrororganisationerna skulle kunna befinna sig på dessa platser.

Det här har givetvis fått den pakistanska regeringen att protestera mot vad man anser vara en kränkning av den nationella suveräniteten. Pakistan är för närvande hårt pressat av insurgenter i de federalt administrerade stamdistrikten på gränsen mot Afghanistan liksom i Northwest Frontier Province.

Talibanernas och Al Qaidas styrka har varit tilltagande under det senaste året och regeringssidan har helt misslyckats med att komma tillrätta med problemen militärt. Talibanerna har helt enkelt konsoliderat sitt grepp över stora delar av Pakistan och tycks nu starkare än någonsin. Situationen beskrivs tämligen väl av pentagonanalytikern Ted Gistaro i denna artikel från New York Times (12 augusti). Al Qaida har även återupprättat sin "brigad 055" - en arabiskspråkig enhet bestående av frivilliga från Mellanöstern och Nordafrika vilken förintades av trupper från USA och Nordalliansen under det afghanska fälttåget 2001.

I vad som tycks vara ett svar på de amerikanska insatserna har Pakistan nu låtit stänga gränsstationen i Torkham i Khyberpasset för Natostyrkornas fordon. C:a 70 procent av de förnödenheter som konsumeras av ISAF/OEF-förbanden transporteras denna väg och framför allt gäller detta drivmedel, vilket Ibrahim Shinwari påpekar i den pakistanska dagstidningen Dawn (6 september).

Stängningen av gränsövergången kan mycket väl visa sig vara kortvarig men sätter ändå fingret på de logistiska svårigheter som gäller vid militära kampanjer i områden som inte har tillgång till hamnar. Även om man skulle vilja repetera den "surge"-doktrin som visade sig så framgångsrik i Irak skulle detta knappast kunna vara möjligt i Afghanistan där förnödenheter, materiel och drivmedel först måste lossas i Pakistanska hamnar och därefter transporteras landvägen. Utan hamnanläggningarna i Kuwait och Basra (och de fina motorvägar som den forne diktatorn Saddam låtit bygga) hade knappast general Petraeus pacificering av Irak kunnat gå på 14 månader.

Läget i Afghanistan har numera förvandlats till ett slags schack patt-situation. Den militära styrkan hos ISAF, USA och den Afghanska armén är för stor för att talibanerna och Al Qaida skall kunna behärska större delar av Afghanistan. Så snart som det handlar om regelrätta strider får radikalislamisterna stryk. Den omtalade offensiv som skulle påbörjas i mars detta år blev ett fiasko efter det att ISAF förstärktes med över 3000 man ur den amerikanska marinkåren i Helmandprovinsen. Å andra sidan är radikalislamisterna starkare än någonsin i Pakistan, vilket betyder att koalitionssidan inte kan få ett slut på de endemiska angrepp som oavlåtligt riktas mot såväl människor, som civil och militär infrastruktur. Den pakistanska armén är inte till mycket hjälp och de amerikanska insatser som hittills ägt rum mot mål på andra sidan gränsen har mest karaktär av nålstick och har därvidlag endast ringa strategisk betydelse.

Allt ligger således fortfarande i stöpsleven...

Läs mer hos Bill Roggio i hans The Long War Journal,och DN.

Ett par iaktagelser...

Rysktillverkade T-72:or utgör ryggraden också i den georgiska armén

Irak Nu kan det sägas: Kriget är slut och jänkarna vann! Nu handlar det bara om uppstädning och att försöka bibehålla typ 20.000 man (5-6 mekaniserade brigader tycker jag verkar rimligt) på baser i området, bland annat i syfte att öva tryck mot Iran inför (den kanske ofrånkomliga) uppgörelsen med mullokratin... Det var en förbaskad tur att det här ägde rum innan en demokratisk administration hade kommit till stånd i USA... Men även om jag som europé och av säkerhetsskäl hellre ser en McCain-administration än en som leds av Barack Obama måste jag likväl säga att Obama var ganska tydlig i intervjun som TV-kanalen FOX gjorde igår. Han sade rakt ut att ett iranskt kärnvapen är oacceptabelt och att militära åtgärder finns med i beräkningen. Tack för det!

Afghanistan Det går förvisso utmärkt i Irak, men i Afghanistan har vi problem. Dock är det lätt att identifiera dessa svårigheter - och de stavas Pakistan. Så snart som våra gossar möter talibanerna på slagfältet gör de hackebiff av dem, men helvetesmuhammedanerna har - som läget nu är - hela tiden möjlighet att dra sig tillbaka över gränsen till Pakistan för att konsolidera, omgruppera och kraftsamla. Vi kommer aldrig att vinna detta krig om vi inte kan slå mot deras baser i Pakistan. Och detta måste ske med eller utan den pakistanska regeringens medgivande. I intervjun på FOX sade Obama något intressant, nämligen att han planerar att avbryta all vapenleverans till Pakistan om de inte agerar i linje med västvärldens intressen. Det kanske ligger något i detta... Hur som helst har Bushadministrationen inte vågat sig på något dylikt vis-à-vis Islamabad...

Georgien Till alla de som fortfarande tror att georgierna startade sommarkriget i Kaukasus vill jag bara säga följande: ni såg ju på teve att ryssarna använde sig av T-80 och T-90 stridsvagnar vid inmarschen i Georgien. Dessa relativt moderna kärror finns i normala fall endast grupperade vid gränsen till Kina och i Petersburgs och Moskvas milo. 58:e armén, som är ansvarigt för milo Kaukasus, har inga sådana vagnar. Det handlar här om en klass-C-formation vars "pansarnäve", 141 pansarbataljonen, endast är utrustad med uråldriga T-72 och T-55-kärror. Det är vidare otänkbart - enligt min mening - att 58:e armén kan sätta sig i rörelse på bara 24 timmar efter det att georgierna försökte att kväsa de förband av "fredsbevarande styrkor" som började att bombardera georgiska byar i Sydossetien den 7 juli.

Så här gick det till: Ryssarna hade flyttat fram mekaniserade klass-A-formationer redan i slutet av juni. I början av juli började ryska diversionsförband, utklädda till "fredsbevarare", idka terror mot georgisk civilbefolkning varvid den georgiska armén svarar. När detta sker rullar de ryska styrkorna in. Man har då en styrka på c:a tre divisioner att jämföra med georgiernas tre brigader (den fjärde var vid tillfället deploajerad i Irak).

Slutsats: Ryssarna har planerat detta från första början.

Ett par lästips:

Hur man drar ned styrkorna i Irak utan att förlora kriget; John Nagl, Colin Kahl, and Shawn Brimley, New York Times: "How To Exit Iraq"

Amerikanska trupper går alltmer in på pakistanskt territorium för att kväsa radikalislamismen; Liam Stack, Christian Science Monitor: "Pakistan: Uproar grows over first ground assault by US troops"

Det här är riktigt otäckt - det handlar om det allt mer ökande stödet från Iran till Hizbollah; redaktionell ledare Washington Times: "Beware the Avenging Hezbollah"

Dagens film:

Ja, så här ser det ut... Varken bättre: varken sämre. Ameriknskt marininfanteri i Afghanistan (AP)