Alavimodellen - Irans nya sjökrigsdoktrin

Iransk FPB i aktion i Hormuzsundet

Jag har inte kunnat blogga på ett tag eftersom jag har hållit på att renovera ett hus under storhelgerna. Men nu är jag tillbaka i sadeln....

Jag tänkte börja år 2008 med att titta lite närmare på incidenten i Hormuzsundet nu i söndags (6 januari) utifrån doktrinsynpunkt.

Vad hände egentligen?

Vad som timade var att fem iranska FPBs (Fast Propelled Boats, dvs små, men ytterst snabba speedboats, som ofta används av smugglare och sjörövare) på ett provkativt sätt närmade sig tre amerikanska krigsfartyg ur femte flottan när de befann sig på rutinuppdrag på internationellt vatten.

De iranska båtarna närmade sig de amerikanska fartygen med hög hastighet och kom vid ett tillfälle så pass nära som en dryg kabellängd från USS Hopper, en AEGIS-jagare av Arleigh Burke-klass (övriga fartyg utgjordes av fregatten USS Ingraham och kryssaren av Ticonderoga-klass, USS Port Royal). Iranierna kastade dessutom ut ett antal vita lådor i vattnet framför de amerikanska skeppen, som ett slags simulerade minor och hotade via radio att amerikanerna skulle "sprängas i luften inom en minut". Då amerikanerna intagit klart skepp och gjort sig beredda på eldgivning avlägsnade sig iranierna lika snabbt som de dykt upp.

Incidenten tog c:a 20 minuter och karaktäriserades av femte flottans befälhavare, viceamiral Kevin Cosgriff, som "den allvarligaste incident som utspelat sig mellan den amerikanska flottan och och det iranska revolutionsgardet". Att amiral Cosgriff kunde hävda att det handlade om båtar ur revolutionsgardet (och inte den reguljära iranska flottan) beror förmodligen på att båtarna var omärkta och att de tvetydiga uttalanden som gjorts i medierna från iransk sida framförts av Ali Reza Tangsiri (befälhavare för revolutionsgardets sjöstridskrafter) och inte av någon från försvarsdepartementet. Tangsiri hävdade i måndags att flottan företagit "normala" aktiviteter i området, vilket ändrades i onsdags till att "ingenting" inträffat överhuvudtaget och att den amerikanska flottans videoinspelningar var "iscensatta".

Man kan hålla i minnet att revolutionsgardet ("pasdaran") är något mycket mer än bara en vapengren inom de iranska väpnade styrkorna. De åtnjuter samma grad av självständighet och handlingsfrihet som nazisternas SS gjorde i förhållande till Wehrmacht i Hitlertyskland och precis som den tyska organisationen består gardet såväl av en väpnad gren, som av en "allmän" del med ansvar för underrättelseverksamhet, befolkningskontroll. etc.

Alavimodellen

De iranska sjöstridskrafternas uppträdande visar på ett instruktivt vis hur gardet försöker utveckla en marin modell för asymmetrisk krigföring. Modellen kallas internt för Alavimodellen efter Muhammeds kusin Ali, som ses som grundaren av den shiitiska sekten inom islam. Ali gjorde sig känd genom att alltid undvika direkt konfrontation på slagfältet - istället bidade han sin tid i 25 år innan han kunde överta kalifatet på 600-talet.

Alavimodellen bygger på insikten att större örlogsfartyg aldrig kommer att kunna hävda sig mot amerikanska flottenheter i en konventionell drabbning. Den iranska flottan (och alla andra flottor också, för den delen...) kommer alltid att vara hopplöst underlägsen amerikanarna vad gäller eldkraft, räckvidd, interoperabilitet, teknologi, etc. Alltså har man valt att lägga tonvikten på små men snabba enheter (FPB), som därigenom skall vara mindre sårbara för upptäckt och bekämpning. Eftersom dessa FPBs också är betydligt billigare kan man dessutom hålla sig med ett större antal som man kan kosta på sig att "offra" i strid, ungefär som en schackspelare kan offra ett antal bönder för att komma åt motståndarens dam. I nuläget tros gardet ha tillgång till inte mindre än 1000 FPBs i sin "Hormuzeskader".

Den nya båttypen har vidare lett till att man återupptäckt taktiken att "svärma" (eng. swarm) motståndaren och anpassat den till marina förhållanden. Swarming är sannerligen ingen taktisk nyhet inom krigshistorien och har i hög grad använts av islamska styrkor sedan Muhammeds dagar, där den i koranen beskrivs med begreppet ghazwi ("räd"). En ghazwi företas med lättrörliga styrkor som oväntat dyker upp i stor mängd, överväldigar motståndaren, och därefter snabbt drar sig tillbaka. Taktiken praktiserades av Muhammed när han byggde upp sin rörelse genom att plundra karavaner, men även mot bysantinare och perser under islams expansionsfas, samt under korstågen mot de tyngre beväpnade och militärt skickligare, men alltid hopplöst fåtaliga korsriddarna. Det är på så vis som hyenor kan stjäla bytet från ett lejon, eller som förortsligister knycker mobiltelefoner och plånböcker från ensamma nattvandrare.

På det marina planet handlar swarmingen om att överraska och isolera enskilda motståndarenheter och slå ut dem innan förstärkning hinner dyka upp. Swarmingen kan företas i såväl större som mindre formationer. En större operation företas av hundratals FPBs, beväpnade med kulsprutor, raketer och sprängmedel för självmordsuppdrag. En mindre swarming består av raket- och torpedbeväpnade enheter som engagerar motståndaren från olika håll och därigenom ytterligare försvårar upptäckt. FPB-enheterna har självfallet ingen högsjökapacitet utan måste användas i kustnära förhållanden (som i Persiska viken). På så vis kan man ytterligare öka det operativa tempot och åtnjuta understöd från landbaserade vapenplattformar. Iran har i nuläget byggt upp ett omfattande system av landbaserade sjömålsrobotar, såsom kinesiska C-802, HY2 Silkworm och TV-styrda Kowsarmissiler. C-802 har en räckvidd på 200 nautiska mil och kan användas i koordination med sjöstridskrafterna var som helst i Persiska viken.

Vad var då iraniernas syfte?

Man bör betrakta incidenten som en övning från revolutionsgardets sida. Om man hade avlyssningsstationer bemannade och robotstyrkorna i beredskap (kanske förstärkta av ryska tekniska rådgivare) har man fått en god bild hur amerikanska flottan reagerar vid ett swarming-angrepp. Man har fått uppgifter om reaktionstider, hur självständigt fartygschefer agerar, avvärjningstekniker, vilka vapensystem man måste ta hänsyn till, etc.

Skälet till att man valt att "tima" övningen till en tid då spänningen mellan USA och Iran verkar minska har att göra med samma gamla visa om hur "öst är öst och väst är väst" och att de tu aldrig kan mötas. Den amerikanska underrättelserapporten (NIE) som gav vid handen att Iran tycks ha avbrutit sin utveckling av kärnvapen har uppenbarligen tolkats av kretsarna kring gardet och premiärminister Ahmadinejad som ett svaghetstecken från amerikanskt håll. Man tror tydligen att underrättelsetjänsterna har velat ge en "försvagad" president Bush ett sätt att "rädda ansiktet" eftersom han inte kan/vill/vågar inleda ett vapenskifte med den islamsiska republiken. I sådana fall har man sett det som en relativt riskfri åtgärd att "testa" den amerikanska flottan, eftersom den i konsekvensens namn inte heller kommer att kunna/vilja/våga företa några motåtgärder. Att de amerikanska fartygen inte öppnade eld och sänkte de iranska båtarna var därför ett stort misstag från femte flottans sida.

Alla som har den minsta erfarenhet av barnuppfostran, träning av hundar, brottsbekämpning eller umgänge med politiska aktörer utanför västvärlden vet att man alltid måste sätta ned foten direkt. Det agerande som president Bush beskrev som "ansvarsfullt" från flottans sida, kommer av våra iranska vänner att tolkas som svaghet. Insatserna kommer därigenom att höjas och risken för nya provakationer, blodspillan och eventuellt krigshandlingar kommer därför att öka.

Kommer den iranska doktrinen att fungera i ett skarpt läge?

Om krig utbryter mellan USA och Iran torde de operativa målen för Iran vara att stänga Hormuzsundet och försöka slå ut de fientliga flottenheter som därigenom har blivit instängda i Persiska viken genom en taktisk kombination av landbaserade robotar och FPB-enheter. Samtidigt skulle man också kunna avbryta transporten av olja i området. Närmare 40 procent av världens oljeproduktion passerar denna väg och även om endast en mycket liten del hamnar i USA skulle Japan och Västeuropa drabbas mycket hårt, och på så vis kunna skapa ett "indirekt" tryck mot USA.

De strategiska målen är enligt detta scenario rent defensiva och handlar om att få ett eventuellt angrepp från amerikanernas sida att "rinna ut i sanden" genom en kombination av materielförlust och internationellt opinionstryck. Givetvis kan man tänka sig andra modeller, där Iran också skulle kunna använda sig av terroristattentat, missilangrepp mot Israel eller försök att angripa amerikanska trupper i Irak. Men i sådana fall riskerar man att vända världsopinionen emot sig; och i fallet Irak tror jag att det Iranska inflytandet faktiskt är för litet för att kunna leda till annat än sporadiska nålsticksangrepp.

Jag skulle dock vilja hävda att iraniernas modell för stridsasymmetri i sjökrigssammanhang egentligen är en självmotsägelse. Krig till lands och krig till sjöss är helt väsensskilda storheter. Sjökriget laborerar med abstrakta och geometriska vektorer som avstånd, räckvidd, hastighet. Ett ytstridsfartyg kan aldrig gömma sig ute på öppna havet, bara dra sig undan. Det finns inga topografiska differenser, ingen civilbefolkning, inga möjligheter att leva av landet. Det handlar heller inte om att ta och hålla terräng, eftersom det inte finns någon terräng till havs - bara rörelser, riktningar och positioner. Allt handlar istället om att förvägra fienden möjlighet att uppträda överhuvudtaget genom att ha överlägsna enheter till förfogande, såväl kvalitativt som kvantitativt. Sjökriget har därför alltid varit mer teknologiintensivt än landkriget. En teknologisk innovation som en galeas, ett linjeskepp, en Dreadnaught eller ett hangarfartyg av Nimitz-klass kan förändra hela stridsmiljön i ett slag. En primitivare teknologi kan därför inte vändas till en fördel på samma sätt som till lands.

Iranierna har överfört ett landkrigskoncept till sjökrigsförhållanden, vilket jag tror kommer att slå tillbaka mot dem själva om läget blir skarpt. Alavimodellen är en engångsdoktrin. På samma sätt som japanerna bara kunde anfalla Pearl Harbor en gång, kan swarmingen bara nå framgång vid ett första överraskningsangrepp och då under förutsättning att motståndaren tvekar om att vidta motåtgärder. Den femte flottan kan aldrig besegras av aldrig så många FPBs så länge de har övervakningsplanen i luften, AEGIS-sköldarna igång och begriper att vapen är till för att användas.

POST SCRIPTUM: Vad skall man göra åt den svenska telegrambyrån TT egentligen? Inte nog med att deras rapportering nästan uteslutande består av översättnigar från AFP och Reuters - översättningarna utförs till råga på allt av hundraprocentiga klåpare. I så gott som samtliga telegram angående incidenten i Hormuzsundet kallar man de amerikanska fartygen för den absurda neologismen "stridsskepp" (översättning av "combat ships"), istället för de svenska begreppen "örlogsfartyg" eller "krigsfartyg". Det värsta av allt är att redaktioner på tidningar och etermedier inte har vett att ändra vansinnigheterna utan publicerar eländet rakt av: DN, SvT, TV4, AB.

Heder åt Svenskan som rättar dårskapen.

EXTRA: Amerikanska flottans videoupptagning